Den militära närvaron i Afghanistan verkar ifrågasättas och diskuteras alltmer (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Och att just den svenska opinionen är så väldigt skeptisk, trots att vi säger oss vilja delta i internationella samarbeten, är egentligen inte speciellt konstigt.

I Sverige, som inte har någon modern erfarenhet av krig och snart kan fira jubileum för 200 år av neutralitet och passivitet, får ordet ‘vapen’ människor att hoppa i taket. Det är ett under att pacifisterna inte ännu har tvingat den svenska poliskåren att bära gurkor istället för batonger.

Många svenskar verkar nästan vilja avskaffa militär och försvar. Det skulle jag aldrig drömma om. Det som vi tycker är rätt och riktigt måste ständigt försvaras mot fientliga krafter som vill förstöra det som vi har byggt upp. Människor föds varken goda eller onda – däremot är vi mycket lättmanipulerade. Om vi nu tycker att folkvalt styre och rättssäkerhet är viktiga ting, måste vi vara beredda att stå upp för att försvara dessa.

Det är mycket riktigt så att man bör vara försiktig med att göra militära interventioner eftersom länder har rätt till sin suveränitet. Men ibland måste man också ingripa. Hur lät det inte efter folkmordet i Rwanda, eller när man i media började uppmärksamma Darfur i Sudan?

Många gånger har man fått höra  att världen har gjort för lite för utsatta civilbefolkningar. Men när man väl gör någonting, då skulle man ha låtit bli. Ingen vet hur många människor som har fallit offer för Janjawidmiliserna i Darfur, men hade USA eller NATO ingripit är jag helt säker på att man hade beskyllts för att vilja ha Sudans olja precis som följderna har blivit av Irakkriget.

Barack Obama och Hillary Clinton, som ansvarar för USA:s utrikespolitik, har således världens mest otacksamma arbete; för ingenting de gör kommer någonsin passa in på den svenska lagomheten, utan kommer alltid handla om att man har gjort för mycket eller för lite.

Nu är vi emellertid i Afghanistan och därför tycker jag att debatten om interventionen var rättfärdigad eller ej har spelat ut sin roll. Om den anses ha varit riktig och man gick in i Afghanistan gjorde man ju rätt. Och om man tycker att den militära interventionen var fel, då kan man ju omöjligt kräva att vi ska ta hem våra soldater; inte nog med att man i sådana fall har begått ett brott mot suveränitetsprincipen – man lämnar landet i spillror och utan en legitim regim.

Jag tror mycket på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. Om människor dör av svält och sjukdomar finns det inga möjligheter till en god politisk utveckling med demokrati och rättssäkerhet. Vi måste bygga skolor, sjukhus, vägar, brunnar och kraftverk.

Vi behöver desarmera minor, övervaka så att nästa presidentval går mer regelrätt till, och verka för en ökad urbanisering och således ett mer enat land. Dessutom behöver vi fortsätta träna afghansk polis och militär, ha långt många fler dialoger med ledande talibaner, på sikt också inrätta en fredsstyrka (som gärna får vara muslimsk).

Men allt detta omöjliggörs så länge det pågår ett (egentligen flera) krig.

Och det är den mycket enkla anledningen till varför våra soldater behövs i Afghanistan.

Simon Hedlin Larsson

Ett av många lästips är för övrigt Fotini Christias och Michael Semples artikel i Foreign Affairs, “Flipping the Taliban“.

Herregud det var en månad sedan! Usch va dåligt, nu måste jag uppdatera.

Första nyhet är att allmänlydnadskursen är tyvärr slut Zelda fick ett körkort med rätt så bra resultat och ett diplom som jag ska rama in (det kanske blir det enda vi får)
Träningen förtsätter i form av passivitetsträning/möte med hundar. Vi träffar Åsa på SBK på söndagar och tränar där.
Den här söndagen blir det ingen träning med Åsa eftersom vi åker hem till Elin på lördag morgon, då vi har samträning kl. 11:00. Det blir en tidig morgon för oss, vi måste iväg runt 07:00 för att vara där senast 10:00 … Zzz… Det blir självklart bilder därifrån.
I och med att vi ska vistas ute mycket så har jag beställt ett par byxor, torgvantar i fleece och en hundväst från Engelsson och sen köpte jag ett par vattentäta och vindtäta skor..nu jäklar!
Sista nyheten: jag har anmält Zelda till HUND2009, Elin ska då komma till oss då och ställa ut henne åt mig. Därför ska det även bli ”stå” träning och visitationshyfs

Det blir, med andra ord, ingen avslappnande helg direkt men det ska säkert bli kul både för mig och för Zelda. Det kommer ett inlägg om det.
Stay tuned!

Jag har blivit övertalad att skriva om Zeldas utveckling. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men..
Det här är vad jag kom på:

Idag har det varit en rätt skön måndag. Morgonen flöt på rätt bra och jag hann jobba rätt mycket.
På eftermiddagen, innan jobb nr. 2, gick vi alla ut till parken för att träna ett och annat (bl. a. tasstarget) och det gick jättebra.

Tillbaka från kursen, bytte jag om och tog ut Zelda för en promenad och då hamnade vi hemma hos Gustafs föräldrar, eftersom jag ville fråga om en bräda för att träna tasstarget. Nu ska jag bara fixa till den lite och sen är det full fart!

Så det hände inte SÅ värst mycket idag. Imorgon lär det väl hända ännu mindre eftersom jag ska, som vanligt, till E-tuna rätt tidigt. Jag måste fortfarande välja ett moment och maila Åsa om det. Vi lutar rätt mycket åt passivitet under hundmöte men vi får väl se… Ideas anyone?

Regeringen visar passivitet i en rad viktiga frågor känns värd att ifrågasätta, att svensk media sedan inte riktigt verkar dela min verklighetssyn är väl i sig något som går att fundera över.

Bilindustrin är en utav Sveriges största industrier och när den krisen uppmärksammats som mest pressades Maud Olofsson efter mycket om och men till att ge med sig och utlova 5 miljarder i stöd till industrin. Något som tydligen endast var ett pr-trick från Maudans sida för att förbättra den mediala bilden av alliansregeringen då dessa pengar nu tydligen tas bort från regeringen höstbudget. Oansvarigt? Tvetydigt?

Nu när de första prioriteringarna inför höstbudgeten dessutom är presenterade så pratar alliansen inte alls om ungdomsarbetslösheten, då undrar man vad det är de inte förstår. 35% utav oss ungdomar kommer nästa år att vara arbetslösa, det vore kanske dags att göra en del riktade satsningar kan man tycka? Inte någon satsning för att få den specifika gruppen unga i arbete.

Visst är det bra att regeringen bygger ut högskolan, även om man kan se det som tydlig schizofreni . Först kritiserar man den Socialdemokratiska makten under mängder med år för att även ge ”kreti och pleti”, det vill säga gemene man, möjlighet till vidareutbildning och nu plötsligen väljer man själva att satsa. Detta blir än mer suspekt då regeringen beslutat att andelen personer som ska ges högskolebehörighet ska minska. Jag måste påstå att regeringen än en gång är tvetydiga.

Slutligen så har vi Klimatet, detta stackars slitna ord, betydelse och hela innebörd. Aftonbladets ledare beskriver idag tydligt den enorma passivitet och den fullkomligt irrationella politik regeringen Reinfeldt nu bedriver. EU:s nuvarande miljöminister Andreas Carlgren verkar förskräckligt tyst, ha låga ambitioner och liten vilja inför klimatavtalet i Köpenhamn. Ska vi komma någon vart så måste vi sätta enorm press på hela Europa och västvärlden, vi har resurserna och måste gå före. Självklart måste även Indien och Kina ta stort ansvar, men face facts vi står för sjukt mycket mer av utsläppen, vi har tekniken ör att vända utvecklingen. Var är utspelen Carlgren? Var är pressen på Frankrike, Polen, Italien och så vidare? Varför står regeringen så passiv?

Brukshundklubben är bra för mitt knä, lättillgängligt, lättframkomligt och handikappanpassat Så därför blev det en tur dit idag också, men fokus på lite hundträning och kommenderingsträning. Började med tre sökmarkeringar på Kerstin. Bra övning, Vegas och Kerstin fick jobba och jag vankade lugnt efter Körde första med fastrulle, och jag fick för mig att han tjuvade, alltså tog rullen innan han var framme, men enligt säker källa gjorde han precis som han skulle! Sen blev det två med lösrulle som gick prima! Sen tjänstgjorde V som löpdetektor, och svaret utföll negativt, till Vegas förtret men till Kerstins lycka
Kommenderade sedan Kerstin och Eka och Paul och Kappi. Bra träning inför helgens tävling och nästa veckas auktorisation. Sen fick Bosse komma ut och vara mest passiv och social. Det gick mycket bättre med andra hundar idag, mer avslappnad.

Inte för att Du inte orkar med mig. Eller för att du är elak, struntat i att betala TV-licensen eller har dålig musiksmak. För att Du inte bryr dig. För att Du är fullständigt apatisk och vägrar öppna ögonen. Du vill inte se världen runt omkring dig. Förståeligt, det är så bekvämt att leva i sin trygga lilla bubbla där man vet var man har alla sina saker. Gärna skaffa nytt, bättre, snyggare, snabbare. Men så fort nån lägger silverskeden i din mun ett par grader för mycket medsols vänds hela din värld upp och ner. Bäst Du lägger dig ner på magen, skriker och sparkar så högt du kan. Kanske kommer någon och tittar på dig i din misär. Kanske kommer någon och sparkar in pannbenet på dig också. Troligtvis inser du inte ens hur patetisk du är. 

Helt seriöst. Passiva människor – de går mig på nerverna. Ni vet inte ens vilka ni är. Ni förstår inte att den här texten är riktad till er. Ni är av det där outgrundliga släktet som man förmodligen kan övertala att betala för att dricka några liter buteljerat destillerat vatten med en häftig etikett eftersom det är så sjukt hälsosamt med rent och friskt vatten. Men som aldrig i sitt liv kan förstå varför man skulle kunna ha nytta av så basala saker som att titta på jämförpriset på ICA. Det är ni som köper en BigMac & Co med extra ost och pommes med dressing med Coca-Cola Light för att kompensera onyttigheten. För den delen, det är ni som tror att jag menar att alla borde dricka smutsigt vatten, spara mer pengar såhär i finanskristider och dricka riktig Coca-Cola.

“För mig gör alltid språket motstånd. Min plats inför språket är en plats där jag står frågande inför det, väntandes på ett svar. Man glömmer ibland bort att det är genom och med språket själv som detta utfrågande sker.

Snarare än motstånd så upplever jag det som ett undandragande. Jag försöker ställa mig på språkets rand, där det bryter samman i sin möjlighet och ur denna föra det tillbaka till sig själv: skrift. Men, samtidigt kan man inte skriva ur möjligheten, att göra något dylikt vore redan att skingra dess dunkel; och det har åter dragit sig undan. Ändå dras jag i den riktningen: mot det outsägliga. Stopp!

Vad är detta för fix idé? Dumheter! Att försöka säga det outsägliga!

Men samtidigt kan jag inte skjuta denna tendens ifrån mig. Redan ordet “det”, tillskriver detta “det outsägliga” en viss status. En laddning. Ett löfte.

Min plats inför språket är en plats där jag står, bidandes min tid i väntan. Med en aning. Väntan är det som närmast kommer i samklang med, för att tala med Blanchot, passiviteten. Väntan är en imitation av möjlighetens tystnad. Men kan det finnas en genuin väntan, en aktualiserad passivitet? Jag tror inte det. Väntan är ett oupphörligt mummel. Och om det nu vore så, vilket jag inbillar mig är möjligt, att man för en sekund förångas och faller ner i möjlighetens och passivitetens ocean så sköljs man lika snabbt upp på stranden igen. Man kan bara dö en gång, liksom man bara en gång kan födas.

Detta fram och tillbaka. Vaggandet. Jag har en viss känsla inför barn och åldringar, byggd på min observation rörande vaggandet. Vid livets yttersta poler – mörkret som föregår det, mörkret som följer det – känner man denna pulserande vaggande kraft: barnet i vaggan, åldringen i sin gungstol.

Aningen. Den är något annat än förutsägelsen eller gissningen, i det att en aning aldrig, i sin vaghet, aldrig kan vara felaktig. En aning: Plötsligt drog något förbi, allt förlorade sin hastighet. Ögonbrynen rynkades, handen fördes till hakan. Och sedan borta. En aning saknar ord, den hör sin röst, sitt uttryck, men den är ännu inte formulerad. Förutsägelsen tillhör profeten, gissningen börsen, men aningen är poetens och poetens allena.

Aningen. Det går inte göra aningen till ett ethos. Antingen anar man eller inte, det går inte att värja sig. Den är en äkta väntan, den är en väntan i ett fullkomligt lugn. Den är heller inte någon hänförelse, ingen extas. Men på sätt och vis är den extatisk. Den egna rösten tystnar utan att någon annan tagit vid… fullkomlig tystnad. Aningen är varken fråga eller svar, utan ett ögonblick där tiden skjuts åt sidan.”

Tjeckiens regering har fallit i en förtroendeomröstning - vilket betyder att EU står utan ordförandeland. Nu är det hög tid att Sveriges regering istället för att slösa dyra pengar på en massa toppmöten till ingen nytta tar itu med den ekonomiska krisen i landet, innan de själv går samma väg.

Den svenska regeringens passivitet i jobbfrågan är katastrofal. Att inte ha en handlingskraftig regering som ser till att åtgärder vidtas för att få igång sysselsättningen är ödesdigert. Om inte regeringen Reinfeldt koncentrerar sig på det istället för att slösa ännu mer skattepengar på ett redan havererat stormaktspolitiskt projekt så förlängs bara pinan. Någon måste ta tag i frågan att få bukt med arbetslösheten och det är ingenting som kan väntas med.

Så istället för stora ord och bombastiska formuleringar om EU-projektet – gör något åt massarbetslösheten som sprider sig som en löpeld. Och sluta privatisera allting – för det ger inga jobb. Det enda det leder till är att ännu mer pengar skyfflas ut ur landet, eller ner i fickorna på dem som inte kan annat än att sko sig på andras bekostnad. Det behövs offentliga arbeten.

NU.

Läs bloggarna: Åsa Westlund, Utsikt från ett tak – byggjobbarblogg, Peter Andersson, Jonas Morian i Promemorian, In Your Face, Kent Persson (m) blogg, Gunilla Svantorp, Arvid Falk, Eva-Lenas blogg, Alliansfritt, s-buzz, HBT-sossen, Ett hjärta RÖTT, Kaj Raving – Nybro, Eva Hillén-Ahlström

Se tidigare bloggpost: Moderater med Kärnvapen för fred – till höger om neutraliteten, Del II – Den sovande regeringen ZZ

SVD: Per Schlingmann – “Var finns det nya näringslivet” (ja, det undrar vi också). Politikerbloggen citerar: Per Schlingmann “I en tid av kris behövs näringslivet“…La Montagne (Berget): Dröm om solsken Schlingmann, Schmolitik: MUF går skallgång efter ansvar, s-buzz: Ingen oro för jobbkrisen i ordmolnenKnuff

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, ekonomi, regeringen, EU, alliansen, jobb

Mitt liv i korta drag.

I lördags var sista dagen på min säsongsanställning.
Igår ställde karlfnskapet in på mig.
Ikväll blir det biff, bearnaisesås och kartofflar till middag.
Imorgon är det sista fikan med Johanna innan hon åker till Paris. (Jag vill också till Paris!!!)
Imorgon ska jag också på läkarundersökning, träffa pappa och eventuellt träffa karlfnskapet om han inte ställer in på mig igen. #&%”# karl.
På torsdag åker Johanna till Paris
På fredag åker hennes mamma med och då ska vi passa hennes katt! Wiiie, goooos! Hoppas inte fågeln misstycker….
Den 8e mars är sista ansökningsdatumet för Linas vikariat, så innan dess måste jag bestämma mig om jag vill söka det eller inte.
I slutet av mars är det tänkt att jag och mamma ska till Malaga men det verkar inte finnas några billiga flyg.

Och jag gråter, gråter så lätt. Jag tycker allt är jobbigt, kan inte bestämma mig för någonting, har ingen kreativitet alls och tycker ingenting är roligt.

Jag är i obalans, mina cykler är i obalans. Min själ kallar på uppmärksamhet, men det är inte skapa som jag behöver göra vilket det ofta brukar vara, utan det är luta mig tillbaka och ta emot. Jag behöver gråta, titta på film, lyssna på musik, begrunda konst. Ta in, inspireras. Ja! Jag vill inspireras, jag vill känna glädje och entusiasm igen.

“Det är tjäle i svensk ekonomi, och den kommer inte att gå bort i morgon. Så lyder finansminister Anders Borgs kommentar till BNP-siffrorna för sista kvartalet förra året.” rapporterar DN.

Nej, den tjälen sitter som berget ända in i hjärterötterna. Och den lär aldrig försvinna om inte någon tvingar fram lite gudagåvor. Nu är tiden för ett förändrat sinnelag – en uppmaning jag riktar till hela denna hjärtefrusna allians som styr så att skeppet Sverige går i kvav.

Knuff
Läs Ett hjärta RÖTT Adventskalendern: “Starta det offentliga loket nu”, Marknadsliberalen: “Svagare siffra än under 1990-talets början“, Svensson: “Sveriges ekonomi i fritt fall“, Björn Wadström – Ettan: “Bottennapp för Sverige, hoppet står till kvinnan“, Cornucopia: “Japp, där satt den!”

Se tidigare bloggpost: “Vi måste avreglera Avregleringen“

…..till skillnad från igår har jag duschat!!!

Det enda jag gjorde i hygienväg igår var att borsta tänderna!
Jag kom aldrig in i duschen eller ens klädde på mig!
Krängde en vinterkappa över klänningen (sover naken så jag kan inte kalla det nattlinne heller, men brukar kränga på min nån form av trikåklänning när jag stiger upp) och gick ut med soporna.
Det och att plocka undan efter torsdagskvällen var väl det mest ansträngande jag gjorde!

Idag är jag då nyduschad och luktar förhoppningsvis lite bättre.
Fast om jag går ut är tveksamt! Det är grått, rått och äckligt fuktigt ute.

Sitter och lyssnar på opera och operettmusik, inspirerad av AK:s besök på Operan.
Gillar opera men håller ju aldrig reda på vad styckena heter, vilken opera de kommer ifrån eller vem som sjunger!
Kan egentligen inget om opera utan är bara en passiv lyssnare.

Nu hade jag en hel mapp med blandad opera och operettmusik i mitt musikbibliotek på datorn, så jag satte hela mappen på uppspelning! Det är väl ett par timmars musik sammanlagt kan jag tänka.
I windows media player 10 kunde man se den sammanlagda tiden i spelningslistan. Något jag saknar i media player 11!

Borde försöka sy lite.
Nåja jag får väl se vad som faller mig in att göra! Om det nu blir något alls som faller mig in!!!??

Det är egentligen bara en del av väntan på att få komma på VUL, ta Ovitrelle-sprutan och förhoppningsvis ägglossa, men det känns ändå som att det är mer konstruktivt att ta Pergotime. Det finns en känsla av att man gör något. Kanske man borde ha hormonfria piller att ta resten av dagarna för den psykologiska effekten? Lite som det på min p-pillerkarta fanns hormonfria piller för dag 22-28. Bara för att hjälpa en komma ihåg att ta varje dag.

Rent spontant känns det som att det rensade ur rätt bra med Gestapuranet iaf. Jag har blött mer än jag gjort de senaste gångerna. Mer mensvärk och bättre färg på blodet eller vad man ska säga. Jag bara hoppas att det betyder något. (Annars sitter jag här och analyserar min mens helt i onödan, så vi säger att det betyder något.) Jag bara hoppas nu att det inte sitter nån äggblåsa kvar från tidigare och sabbar som det gjorde förra kuren.

Det personliga assistentjobbet jag har just nu är det mest utmanande jag haft hittills tror jag. På grund av att brukaren har mkt begränsad kommunikation ligger alla beslut till 100% på assistenten. Visserligen finns det en väldans massa rutiner att hålla sig till, men det finns ändå en hel del val att förhålla sig till. Och jag kämpar ständigt mot en delvis inbillad lathet. Egentligen är jag inte alls lat på jobbet, och skulle jag inte ha lathetsskräcken i bakhuvudet skulle jag antagligen göra ett bra jobb ändå, men i det här jobbet får man gå så väldigt mkt på känsla och intuition och frågan är då om jag blir påverkad av mitt eget sinnestillstånd eller brukarens…

Har aldrig varit med om det tidigare i ett jobb att jag ställs inför ett sådant dilemma så ofta. Det är verkligen ett flertal gånger per arbetspass. Inte så att jag medvetet funderar på om det är jag själv eller brukaren som motiverar mina handlingar, men kampen finns där liksom. Och nu har jag de senaste dagarna jobbat två långa pass helt ensam (det är normalt inte på schemat så utan beror på sjuk personal) så den här kampen har varit så väldigt närvarande de senaste dagarna. Är man två är det lite mer kommunikativt över huvud taget liksom…

Och jag är fruktansvärt rädd att bli lat i ett personlig assistentjobb. Och när man har ett jobb där brukaren är relativt passiv så finns det mer utrymme för en assistent att falla till lathet, eller passivitet liksom. Jag har sett det i system och har fallit dit själv stundtals. Men det är ju så, man kan inte alltid 100%, det är ett faktum, och då är det bra att ha rutiner att luta sig mot när engagemanget kanske för stunden inte är på topp.   Men det känns lite frustrerande ibland och man känner sig otillräcklig, även om man är på topp. Men det får man väl bara acceptera…

DN tar upp civilkuragelagstiftningen, en lagstiftning som genomgått många turer fram och tillbaka. Civilkuragelagstiftningar, eller vad vi nu skall kalla det, innebär att vi under straffansvar i vissa situationer kan åläggas en skyldighet att agera för att rädda någon i fara. DN-ledaren är kritisk till sådan lagstiftning. Men som vanligt missar diskussionen hela den centrala frågeställningen, som i juridiska och filosofiska sammanhang diskuterats febrilt sedan 60 år tillbaka:

Vad är, egentligen, skillnaden mellan att orsaka en fara eller skada för annan, och att bara passivt se på? Finns det några rationella skäl att göra en distinktion mellan att aktivt orsaka en fara och att underlåta att avvärja en fara?

Liberalt ansvarstänkande förutsätter en sådan distinktion men den är betydligt mer svårfångad än man kan tro. Distinktionen är därtill helt central för rättsligt ansvarsutkrävande, både civilrättsligt och straffrättsligt. Jag blir ansvarig för din död om jag knuffar dig i vattnet och du drunknar, men inte om jag bara ser på när du drunknar. Om jag inte är badvakt. Eller kanske polis. Eller förälder. Då ansvarar jag även för underlåtenheten. Eller är det en “underlåtenhet”, en passivitet, att se på när mitt barn drunknar. Jag är kanske inte passiv i någon vardagsspråklig bemärkelse – jag kanske i stället fortsätter dricka min öl eller läsa min tidning eller spela fotboll. Kort sagt: Kan man göra en skillnad, som bygger på en rationell argumentation, mellan att aktivit orsaka en fara, eller en skada, och att göra det genom passivitet?

I min doktorsavhandling hävdar jag att det går att legitimera en sådan distinktion med en semi-rationell argumentation: Skillnaden mellan att underlåta att förhindra en skada och att aktivit skada någon står att finna i hur man agerat i skadan orsakshistoria. Det kan tyckas som en andefattig tes, men den är mer kontroversiell än man kan tro. Den utgår från premissen att även en underlåtenhet, en icke-handling, kan vara en orsak till något. Den utgår från att även en underlåtenhet ibland bör medföra ansvar. Den utgår från att det inte finns någon faktisk skillnad mellan en underlåtenhet och en aktiv handling bestående i att någon “gör något”.

**

Men den mest intressanta frågan är väl ändå: Bör det som de flesta skulle betrakta som en passivitet kunna medföra ett ansvar för de skador som inträffar till följd av beteendet, men som inte skulle inträffat om den passiva betett sig på ett moraliskt lämpligare sätt? Ja, varför inte? Svensk lagstiftning innehåller redan mängder av undantag från vad som ibland betraktas som huvudregeln, nämligen att passiviteten inte medför ansvar. Mängder. Och dessa tycker vi överlag är moraliskt acceptabla.

Vi tycker att det är acceptabelt att den läkare som släpper skalpellen mitt i en operation och låter patienten dö hålls ansvarig, eftersom hon bidragit till att skapa en risk för skadan. Vi tycker att det är moraliskt acceptabelt att den förälder som låter sitt barn svälta ihjäl hålls ansvarig. Vi tycker att badvakten som ser på när det badande barnet drunknar skall hållas ansvarig. Varför skall inte en generell skyldighet att ingripa vid fara införas?

Här kan man anföra rättstekniska problem sammanhängande med rättssäkerhetsproblematiken och moraliska problem. Rättstekniska problem kan vara att det blir svårt att formulera lagregler som är tillräckligt lyhörda för de proportionalitetshänsyn och avvägningar som fordras. Få tycker att vi skall ha en straffrättssanktionerad skyldighet att ingripa med risk för våra egna liv, för att rädda andra liv. Hur skall man kunna lagstifta om proportionalitet, frågar DN. Det anses inte som något generellt problem och är inte en övertygande invändning. Hela Europakonventionen, t.ex., genomsyras av proportionalitetstankar och jag tror inte DN:s ledarredaktion ser dessa som ett avgörande problem för konventionens status som legitim lag. Och nog kan en tillräckligt förutsebar lagstiftning formuleras med litet ansträngning.

Mer intressant är den moraliska invändningen på liberal grund. Är det inte ett intrång i vår handlingsfrihet att tvingas agera för att rädda andra? Tja. Det är det kanske. Ibland. Men nog är det i sådana fall ett legitimt intrång, om man formulerar reglerna restriktivt. Varför skall mitt intresse av att ha en fullständig handlingsfrihet väga tyngre än intresset hos det barn som drunknar i badkaret framför mig, om min insats enbart handlar om att sträcka ut handen och ta ett snabbt tag om barnet. Avvägningen måste göras från fall till fall.

Men, skamlös självmarknadsföring, läs vad jag skriver i min avhandlings appendix om underlåtenhet.(Ingen annan verkar ha gjort det.) Finns på ett bibliotek, eller en bokhandel, nära dig.

Ibland är det som att allt är så konkret, utom jag. Min kropp och jag är inte i riktigt i samklang idag. Det är söndag och jag är ledig. Lite rastlös men orkeslös. Vill något, men sitter obestämt passiv i soffan. Jag har tagit beslutet att gå och träna, men sa att jag gör det i kväll. Dit är det länge ännu. Alla alternativ känns som obestigliga berg. Borsta tänderna, klä på mig, diska bort frukosten och byta kanal på TV. Jag vill verkligen inte se på sporten. Försöker mig på tankeläsning, kanske min man fattar att jag inte vill se på stavhopp? …*orkar inte*… det ligger en bra bok under kudden… *avgrundsdjup suck*

För ett par veckor sedan såg jag, långt efter alla andra, till sist Birros och Marcimains Upp till kamp. Första avsnittet lämnade mig lyrisk i nostalgisk längtan efter den flykt som så fantastiskt förmedlas där. Följande delar, som förvisso var bra, gav dock en överdos realism (som inte verkar ha varit helt historiskt korrekt, men det är mindre viktigt) som trollade bort det magiska i vad som skulle kunnat ha blivit en fantastisk serie. Hantverket har jag inga invändningar mot men jag känner mig på något sätt berövad av något. Känslan återfann sig dock när jag såg Bertoluccis The Dreamers (med manus av Gilbert Adairs). Det är svårt att sätta fingret på men det har något med nostalgin att göra. Det finns något speciellt i den här nostalgiska längtan som jag vill ta fasta på, något som jag inte tror all nostalgi bär med sig. För nostalgi kan, som vi vet, lika gärna vara – och är oftast – reaktionär.

Det är inte så enkelt som en längtan tillbaka till ett förlorat förflutet. Problemen med drogerna, den dogmatiska politiken osv., har redan belysts mer än väl. Vi vet allt det där. Det är något annat det kommer an på. I en intressant artikel menar Linda Hutcheon att “[n]ostalgia, in fact, may depend precisely on the irrecoverable nature of the past for its emotional impact and appeal. It is the very pastness of the past, its inaccessibility, that likely accounts for a large part of nostalgia’s power–for both conservatives and radicals alike. This is rarely the past as actually experienced, of course; it is the past as imagined, as idealized through memory and desire. In this sense, however, nostalgia is less about the past than about the present.” Det är intressant med ‘68-nostalgi bland en generation som inte var med, som har växt upp med en helt imaginär bild, en generation som samtidigt är fullkomligt genomsyrad av ironi (eller är vi post-ironiska nu för tiden?). Det har inte så mycket med tid och historia att göra, det är en medvetet ironisk nostalgi som erkänner omöjligheten i att återvända till det förflutna men som nyttjar nostalgins affektiva kraft.

‘68-nostalgin står också ut för att det finns något i denna nostalgi som inte (bara) pekar inåt (tillbaka) till stabila identiteter utan lika mycket utåt, åt flykten. Första avsnittet av Upp till kamp förmedlar som sagt detta fantastiskt bra; Tommys fuck off till arbetsgivaren, Eriks skolkande, Lenas flyktlinje via universitetsstudier etc. (Musikens plats är givetvis central men det är ett helt annat inlägg.) Det var högtid för multitudens exodus, ett för hela den sociala verkligheten genomgripande och oreglerigt droppin’ out.

Vi vet hur drogerna ledde in på en suicidal flyktlinje, hur marknaden transformerades och inkorporerade ungdomsupproret, hur produktionen omorganiserades med postfordistiska modeller, globalisering etc. Vad som förblir sant i detta exodus är, för att låna Hardt & Negris ord, insikten om att: ”Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (Imperiet, s. 183)

Storheten i Bertoluccis film är att insurrektionen ute på gatorna får agera bakgrund till den innerliga revolution som äger rum i den föräldrafria (an-arkiska) Parisvåningen. Inledningsvis med en viss rädsla dras Matt snart in i den tidsrumsliga bubbla som skapas och där de tre för en period lever oberört normöverskridande – men överskridande i andra hand eftersom målet inte är provokation – som om de redan levde bortom denna värld. Revolutionen har redan skett, åtminstone för Theo och Isabelle. När insurrektionen ute på gatorna till slut tränger sig på deras liv och de oundvikligen blir indragna är skiljelinjerna redan dragna. Det är inte en fråga för debatt huruvida den gamla världens väktare – snutarna – ska attackeras eller ingå i dialog och samförstånd. Theo slänger inte molotov cocktailen utav hat utan av kärlek, en kärlek som är utom denna värld, som är oförenlig med denna värld, som inte kan vara något annat än det här samhällets förstörelse.

De här två exemplen på nostalgi förmedlar i min tolkning vikten av exodus, både i världslig och inre betydelse. Uttåget handlar därför om något annat än vad exempelvis den så kallat post-politiska vänstern har gjort av nostalgin, vilket är mer av re-politik än någonting bortom. Dialektiken är bruten. Samtidigt fortsätter politiker i alla former att hävda sin delaktighet i skådespelets hyperrealitet.

Ett av de mer framgångsrika exemplen på ironisk nostalgi är sitcomen That 70’s show. Politiken framstår som blasé och komisk, och med undantag för Donna uttrycker gänget mest ett politiskt ointresse. Flyktteman är närvarande, kanske mest under sjunde säsongen (säsong fem till och med sju är de mest välgjorda; åttonde bör undvikas); Erics arbetsvägran och slackerliv, bland annat. I That 70’s show vinner ironin över politiken.

Kan nostalgin tjäna som en flyktens accelerator eller kommer reaktionen alltid att ha överhanden? Försöket inom science fiction till något radikalt icke-nostalgiskt – cyberpunken – är idag också ett föremål för nostalgi, och det senaste i raden av subgenrer utspelar sig ofta under viktoriansk tid. Ironin vinner alltid, tycks det som. Men är det defaitistens uttryck eller finns det något befriande i ironin och ointresset?

”Ointresset lyfter massan ut ur den produktiva logik som det politiska maskineriets väldiga apparat påtvingar massan när den försöker forma denna formlösa gegga till gestalter: arbetare, medborgare, krigare. Massan svarar med sitt nja: ni, aktörerna, politikerna, entreprenörerna, får fixa vårt liv. Det är inte vårt ansvar. Vi deltar inte, vi ser på.”

Ointresset, ironin, passiviteten – är det inte i själva verket bara en fortsättning på uttåget? Ett övergivande som har börjat spegla sig i sin egen glans.

Det gör ont när jag lämnar henne och fortfarande mår dåligt sade hon. Hon mår dåligt över det. Hon. Det är ju fantastiskt hur destruktiv jag är. Absurd känsla att jag kan få henne att må dåligt. Hon borde inte bry sig så mycket. Nybörjarmisstag, antar jag. Hon vill ju hjälpa mig men det går inte om jag inte själv vill det, säger hon. Jag måste sticka hål på bubblan jag bor i innefrån. Det är inte ok, sade hon, att jag går till henne och inget händer. Det är inte ok att jag får henne att må dåligt för att hon inte kan hjälpa mig. No shit. Att hon mår dåligt får mig att må dåligt. På ett plan undrar hon hur jag kan leva så här. Men samtidigt så är det mitt val, och om jag vill leva så här så tycker hon att det är det ok. Men då är det ju onödigt att jag går hos henne, eller hur?

Ja, i en bubbla. Så kan man verkligen beskriva mitt liv. Det har gått över tio år men jag mår fortfarande dåligt över saker som hände i yngre tonåren. Snart är jag trettio. Men jag går fortfarande runt och tycker synd om mig själv, tror fortfarande att jag är fjorton. Men jag är ju vuxen nu. Dags att börja leva som en nu. Så varför gör jag inte det? Varför är det lättare att leva kvar i sin bubbla och tycka synd om sig själv, än att resa sig upp och ta tag i sitt liv? Tiden går vidare och det känns som att det snart är försent. Har varit utanför samhället för länge snart. Ingen vill ha en person över trettio utan någon egentlig jobberfarenhet. Eller utbildning, för den delen. Så vad gör jag då? Eller väntar jag medvetet tills det är försent för att sedan kunna rättfärdiga misslyckandet? Kan jag vara så förstörd? Eller rättare sagt; har jag förstört mig själv så pass mycket?

Det var något skrämmande i det hon sade om att det är ok om jag vill leva så här. jag förstår inte varför. Jag tycker ju det själv, annars skulle jag inte leva så här. Eller gör jag det? När jag gick hem efter sessionen kände jag hur ångesten svämmade över; jag kunde knappt gå, mådde illa och kände mig yr. Nu har jag kännt mig deprimerad och uppgiven i flera dagar efteråt. Möjligtvis sade hon så för att provocera mig. För att motivera mig. Tyvärr funkar jag inte så, det gjorde mig bara ännu mer uppgiven. Jag är så jävla svag. Det är väl därför som terapin inte ritkigt funkar. Det och faktumet att jag inte verkar vilja ta mig ur detta.

Men grejen är ju att jag vill förändra mig, jag vill inte leva så här längre. Jag kan känna det inombords; hur varenda partikel inom mig skriker efter hjälp. Jag kanske ser lugn ut utifrån. Kanske till och med apatisk och känslokall — men det är bara en yta, en uniform jag tar på mig varje dag. Inombords vill jag bara explodera. Inombords skriker jag. Inombords vill jag bara spränga dom bojor som fängslar mig. Inombords är jag dödstrött på att gå runt och vara deprimerad över saker som har hänt i det förflutna. Inombords vill jag förändra varje liten detalj av mig själv. Förvandla mig själv till en helt annan människa. Inombords förbannar jag mig själv för att jag fortfarande mår dåligt, fortfarande inte kan ta mig ut ur detta. Jag förbannar min svaghet. Jag förbannar mig själv som person. Förbannar att jag är född. Förbannar att jag överhuvudtaget existerar. Inombords känner jag att det är nog nu. Det är inte alls ok att välja att leva så här. Det vägrar jag jag tycka. Det vore att ge upp. Och då finns det ingen anledning att leva längre.

Det är inte ens ok att hon säger att det är ok. För det tolkar jag som att hon har gett upp också.

Men problemet är ju att jag inte kan få ut det. Jag kan bara inte få ut det. Beteendet följer ett mönster: när tiden börjar rinna ut och jag är i krisläge så fryser jag fast och slutar tänka — istället för att handla. Men detta är mitt liv! När jag väntar tills det är försent så är det mitt liv som jag väntar på ska gå över! Mitt liv!

Jag måste inse allvaret. Jag måste.

Jag insåg ganska nyligen hur introvert jag är. Hur jag bor inne i en bubbla. Det har blivit en sådan djup del av mig att jag har svårt att avgöra tid. Alltså, inte tiden på klockan. Inte heller vad jag gjorde i fredags. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv så har jag svårt att avgöra vilket år jag upplevde eller gjorde det och det. Allt liksom bara flyter ihop. Hon säger att det beror på att jag bor inne i mina känslor, och känslor har ingen tidsålder. Tiden läker inga sår heter det ju, och det förstår jag nu mer än någonsin. Tio år har snart gått och jag går fortfarande runt med samma gamla sår — samma känslor — som jag hade när jag var tretton-fjorton år. Det är också därför som jag har svårt att analysera min situation; allt handlar om att gräva i mitt förflutna, och därmed har jag svårt att leva i nuet. Jag har också svårt att skilja på vad som är känslor och verklighet, minnen eller fantasier. Det om något visar ju på att man håller på att bli galen.

Det ligger iofs i familjen; min morfar var mentalsjuk, och min mamma likaså. Ah, min mamma. Hon är ett kapitel i sig i mitt liv. Senaste episoden var att hon försökte ta livet av sig. Hon misslyckades som tur är(?). Men nu har hon spenderat en månad instängd på ett mentalsjukhus där hon har behandlats med el-chocker. El-chocker. Jag trodde sådant var olagligt. Får mig att tänka på filmen “Gökboet”. Men när jag tittar på min mamma så är det min framtid jag ser. Kan inte hjälpa det.

Men nu får det räcka för idag. Kan fortsätta hur länge som helst men nu får det räcka. Får skriva ett nytt inlägg imorgon istället som fortsätter mina tankar.

Har de senaste dagarna läst Hassan Loo Sattarvandis debutroman Still. Svensk litteratur är annars något jag har dålig koll på, men Sattarvandi fångade mitt intresse för att den behandlade en problematik ytterst få har något substantiellt att säga något om, och han gör det på ett, för mig, unikt sätt. Det är ett fragmentariskt berättande, ständigt avbrutet och upprepat. Det är i mångt och mycket en bok om passivitet, men det är inget som gör sig gällande direkt. Tvärtom är det först våldet och destruktiviteten som tar överhanden även om passiviteten kommer som en effekt av miljöns smygande instängdhet. Passiviteten hos huvudkaraktären Nemo och hans vänner är något helt annat än den stillhet till exempel en författare kräver när den skriver. Stillheten som boktiteln alluderar till är snarare som ett vitt brus, som en tv påslagen på en död kanal.

Miljön som Nemo, Ivan, Foggy och Saladin vistas i upplevs som extremt räfflad, med diffusa, interna mekanismer för inkludering och isolering. I den förortsterräng som beskrivs har det formats betingelser för krav på delaktighet i inkluderingen, ett begärsflöde som kommer fram tydligt i berättarstilen. Det är inte någon drönaraktig slackerstil utan en mer hastig, konstant avbrytande och upprepande stil, med ständiga krav på delaktighet, ett flöde man inte kan lämna, ett flöde som får Nemo och hans vänner att begära sin egen underordning. De kommer inte ut – exemplifierat av bland annat arbetsförmedlingens absurda byråkrati och bristen på busspengar – samtidigt som de låser sig till platsen genom att bedöva tristessen och känslorna med att ständigt röka skunk och ta rohypnol.

Någonting måste hända. Nemo och de andra väntar hela tiden på något. Vad som helst; bråk, strömavbrott, vad som helst som stör det dagliga flödet. Den pessimistiska realismen i Still är kraftfull. Det är svårt att inte få mentala bilder av de franska exkluderade för dryga två år sedan eller senast de danska; ett fullkomligt oförsonligt uppror, omöjligt att inordna i den här världen. En omöjlig situation, och just därför explosiv. Sattarvandi lyckas med detta vilket måste sägas vara sällsynt. Denna ena utväg, lössläppandet av krigsmaskinen, som hänger i luften och tydligast uttrycks av den beläste i gänget, Saladin (“Slå sönder allt, slå sönder allt – dra ner till centrum och bara slå sönder allt – det är den enda lösningen, bara då skulle de fatta vad de gör med oss” (s. 83)) hindras dock från att kompletteras av en andra utväg som hålls tillbaka, den mer avlägsna och poetiska flykten vi först skönjer tydligt vid bokens slut, men som också vagt lyser fram i ett par stycken då det verkar som att Nemo också väntar på något helt annat, att komma ur nuet; barndomsminnet av mamman och saknaden efter flickvännen. Nostalgi, poesi, kärlek – det som inte får ta plats, flykten som inte kan inordnas i klassanalysen vill eller kan inte Sattarvandi fullfölja.

Nu, efter att ha ägnat boken lite eftertanke ett par dagar, kommer jag att tänka på Miracolo a Milano. Skillnaden är att Vittorio De Sica inte håller tillbaka. Still saknar bara den där extra lilla dosen av magisk realism.