Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Akkurat no: har fortsatt matte
(har hatt fagsamtale i matte, og læraren trudde eg var skuffa når eg fekk 4,9 på prøva!!)

Eg fryser og er trøtt. Kven fant på at skulen skal begynne 08.10? Og at det skal ta heile 30 minutta med buss til skulen? Veldig idiotisk, spørr du meg! Eg har fått mangel på søvn, og det hjelper ikkje særleg når skuledagane går til å fryse. Eg likar ikkje vinteren, den er så kald og eg fryser lett.

Eg føler det vart mykje i eit lite avsnitt, men dokke forstår meg? Så eg har ein sån rar følelse av at eg trenge litt fri; fri frå skule, fri frå å tenke, fri frå folk, fri frå arbeid, fri frå alt.

Nei, no kan eg ikkje begynne å synst synd på meg sjølv fordi eg er frisk! No begynne eg å bli patetisk. Har nok brukt alt for mykje tid på detta inlegget!

(eg har brukt så mykje tid på detta inlegget at eg har klart å ha 3 tima matte og 1 time engelsk !)

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta “ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Ångest. Nej, nej, nejnejnej. NEJ! Sluta! Jo, nej, jo, nej, jo. Ful, ful, ful. OCH ÄCKLIG, jag är äcklig. Och jag är självisk. SJÄLVISK. Ett stort jävla ego. Tänker inte på andra, bara på mig själv. En DÅLIG MÄNNISKA. EN DÅLIG MÄNNISKA. Och fet, fetfetfet. Jag är så äckligt fet och ful. PATETISK. Jag hatar mig. JAG H-A-T-A-R MIG! Hatar, avskyr, FÖRAKTAR! Värdelös. Och dom hatar mig, ALLA hatar mig. Skrattar bakom min rygg. Hahaha. Jag är så patetisk, så förbannat jävla patetisk och SVAG. Håll käften och sluta snora! Jag HATAR mig!

Och sen mer ångest. Jag dör, JAG DÖR FÖR FAN. Jag kommer dö, jag måste dö. Jag STÅÅÅR INTE UUUUUT! Jag HATAR, HATAR, HATAR MIG. Allt jag gör är FEL, hela jag är FELFELFEL! Och jag skäms, jag tror jag är bra fast jag är bara värdelös och FEEEL! Jag är så patetisk, en DÅLIG MÄNNISKA. Världen vore bättre utan mig! OCH JAG KAN INTE ANDAS! Bröstet är en hård jävla knut, omöjlig att lossa. Jag kommer dö. JAG KOMMER DÖ. DÖDÖDÖ.

Och värst av allt är skammen.

… men det visste dere vel fra før?

Jeg lover noe jeg ikke kan holde. Jeg sier jeg skal blogge mer, og jeg sier jeg skal lage andmeldelser. Hvor er andmeldelsene, og hvor er blogg innleggene? Ærlig talt, det ligger jo ikke engang kladd her! Uff… nei. Men så skjer det mye i løpet av denne tiden, så jeg kan jo fortelle litt.

For det første har jeg og Stian nylig laget flamewar mot n00bfags og sånne dudes på 1001spill. Nightman viser seg jo og være morsom og flame. Blitt en del gullkorn av han ja. Men yndlingen min er jo selvfølgelig av DNV. Hvordan kan man glemme? “GTA: Biltyveri” (Fra tråden “Hvis du skulle laget et spill, hva skulle det handlet om?”). Nei, skal nok få presset flere gullkorn ut av han.

Jeg snublet over tidenes kuleste sang/musikkvideo forleden. Og jeg kan ikke slutte og le.

Skjønner du ikke hva den handler om, er du en n00bfag.

Koselig konferansetime jeg hadde på torsdag! Fikk bare skryt, og det liker jeg. Da føler jeg meg bedre, men i dag har jeg dynket meg ned med sjokolade (noe som jeg ikke tåler) og har nå veldig vondt i magen min.
Sett litt på Austin Powers, men det som suger med kombinasjonen ustoppelig film + vondt i magen er at jeg alltid må på dritern. Og da går jeg glipp av filmen, og da blir jeg sur på meg selv. Blir selvfølgelig ikke emoshitkid som Nightman, men huff jeg blir sur.

Men nå gjenstår det å se! Klarer jeg virkelig starte å blogge igjen?

… men det visste dere vel fra før?

Jeg lover noe jeg ikke kan holde. Jeg sier jeg skal blogge mer, og jeg sier jeg skal lage andmeldelser. Hvor er andmeldelsene, og hvor er blogg innleggene? Ærlig talt, det ligger jo ikke engang kladd her! Uff… nei. Men så skjer det mye i løpet av denne tiden, så jeg kan jo fortelle litt.

For det første har jeg og Stian nylig laget flamewar mot n00bfags og sånne dudes på 1001spill. Nightman viser seg jo og være morsom og flame. Blitt en del gullkorn av han ja. Men yndlingen min er jo selvfølgelig av DNV. Hvordan kan man glemme? “GTA: Biltyveri” (Fra tråden “Hvis du skulle laget et spill, hva skulle det handlet om?”). Nei, skal nok få presset flere gullkorn ut av han.

Jeg snublet over tidenes kuleste sang/musikkvideo forleden. Og jeg kan ikke slutte og le.

Skjønner du ikke hva den handler om, er du en n00bfag.

Koselig konferansetime jeg hadde på torsdag! Fikk bare skryt, og det liker jeg. Da føler jeg meg bedre, men i dag har jeg dynket meg ned med sjokolade (noe som jeg ikke tåler) og har nå veldig vondt i magen min.
Sett litt på Austin Powers, men det som suger med kombinasjonen ustoppelig film + vondt i magen er at jeg alltid må på dritern. Og da går jeg glipp av filmen, og da blir jeg sur på meg selv. Blir selvfølgelig ikke emoshitkid som Nightman, men huff jeg blir sur.

Men nå gjenstår det å se! Klarer jeg virkelig starte å blogge igjen?

Jeg tror jeg har ødlagt en stakkars liten gutts selvtilitt livet ut i dag.
Det er helt sant, og det var ikke egentlig med vilje.

Se for deg følgende:
du kommer gående inn i kantina, litt småstresset og irriterer deg grønn over den gjengen med gutter som sitter å glor på deg. For de glor skikkelig også. Da du har rukket å kommet forbi de så roper de etter deg.
“hei du, hei du søta” hører du og du snur deg. Klart du vet at du er søt.
de fortsetter med:
“kompisen min her har bursdag i dag. Du må gratulere han med dagen og bli med han på en date, på middag på en kinaresturant” (tror de nevnte kino også, men jeg husker ikke for jeg ble så satt ut)
Den stakkars kompisen som det refereres til holder på å dø under bordet. Mens du selv braser ut i latterkrampe å spør:
“mener du han der? kødder du?”
Du får gratulert den røde klompen på gulvet før du betaler for vannet ditt å stikker av.

I følge Odd André hadde jeg tidens glis i det jeg kom ut, men er det rart? Jeg bare spør.

Stakkars gutten tør sikkert ikke spør kompisene sine om de kan spørre en jente med ut på date for han lengere. Kansje er det like greit, ingenting er mer patetisk enn at man har venner for å spørre for seg.
Og hva er greia med date på kinaresturant? Det bare oser harry og matforgiftning av det.
Dessuten tipper jeg at jeg er aaalt for gammel for den lille vidregående gutten.

Hva er skjedd med gentelmannen som tok deg med på fancy resturanter uten en stokk med ekle kompiser med seg.

Återigen har jag drömt något, och återigen är det du som av någon anledning måste göra dig påmind. Jag har drömt två nätter i rad, bara en sådan sak, och båda gångerna har det dessutom varit dig jag drömt om. Min själ får ingen ro, och en stor del av den, en stor del av mig vill inte ens få den ron, den vill bara ha dig. Det är lustigt, ockuperar du mina tankar i princip dagligen så sover jag mer eller mindre utan att drömma. Men går det en lite för lång tid utan att jag tänkt på dig så dyker du upp sådär i mina drömmar. Hjärtat slår alltför fort och alltför hårt när jag vaknar, jag gillar inte känslan av besvikelse som därefter fyller mig.

Det har gått ganska bra de senaste månaderna, dalarna har varit färre och topparna (eller ja, vad man nu ska kalla det) har varit fler, kanske just därför har även de där dalarna varit ganska så smidiga att ta sig igenom. Men idag, delvis även igår, känns det träligt att leva. Jag är less på så mycket, less på det mesta kring mitt liv. Allra mest är det än en gång kärleken och avsaknaden av den som gör mig ledsen. Imorse innan drömmen hade försvunnit någorlunda ur mina tankar var tårarna nära… det var ganska längesedan jag grät nu. Det är nästan så jag är precis som jag var förut, att jag aldrig gråter. Å andra sidan kanske det hänger ihop med att de djupaste dalarna fortfarande är bakom mig, med ganska så god marginal. Inte för att jag vet om det betyder något egentligen…

Jag svamlar…

Läser på Newsdesk om att kvinnor behandlas med medel i övergångsåldern med hormonpreparat.. och artikelns rubrik är:

Varför utsätta kvinnor för risker?

I USA så har debatten gått varm länge.. redan 2003 så blev de förpackningar som innehöll östrogentabletter märkta med en svart varningsbox.. Det är den starkaste varningen som FDA kan utfärda och talar om för konsumenten att “denna medicin kan ha allvarliga och till och med dödliga effekter..

Detta fick till följd att danska forskare satte igång att kolla hur det då var när det gällde en annan cancerform som kvinnor kan få och som har samband med östrogen.. nämligen äggstockscancer..

Resultatet av studien visade att fyrtiofyra (44) % högre risk att utveckla äggstockscancer om man åt något preparat som innehöll östrogen..

Svenska medier har totalt ignorerat denna studie.. och man kan då ställa sig frågan om svenska kvinnors liv inte är värt något i medias ögon.. och så kan man fråga socialstyrelsen och läkemedelsverket följande frågeställning:

Varför behandlas då hundratusentals svenska kvinnor fortfarande med preparat som kan dubbla och tredubbla risken för bröst- och äggstockscancer?

För kvinnor behöver inte äta östrogen i övergångsåldern.. läs det här och även det här…

Fast i bloggvärlden så är det tydligen viktigare än äldre kvinnor detta:
Man ska vara en patetisk, relativt ung tjej från Stockholm som bloggar och som ler konstlat och som tror att de är någon för att de har många sidvisningar.
Fast dessa patetiska tjejer blir äldre kvinnor med tiden.. och då sitter de där.. och då finns fortfarande risken att få bröst- och äggstockscancer om vi inte sätter åt personer som kan göra något åt våra liv..

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, äggstockscancer, bröstcancer, jätteviktigt, liv, död, östrogen, övergångsåldern, besvär, FDA, svart, blogg, kvinna, ung, patetisk, sidvisningar, ler konstlat

Helgerna är lite av ett lotteri, antingen får ensamheten grepp om mitt sinne eller så får den inte det. Den här helgen har varit helt ok fram till och med idag, men just den här dagen har pendlat fram och tillbaka en hel del. Eller rättare sagt, när jag inte klarat av att hålla mig sysselsatt har det varit lite jobbigt.
Och när jag inte förmår att få ur mig mer än tre meningar om vad det gäller (det är väl skitsamma egentligen) så inser jag efter några minuter att de senaste två dagarna har jag inte haft kontakt med någon överhuvudtaget de senaste två dagarna. Internet, mobiltelefon, telefon, det har varit helt tyst. Nu är det inte jätteovanligt för min del egentligen, men det ger en lite märklig känsla när jag tänker efter på det. Den senaste tiden har det lite då och då ringt någon telefonförsäljare (jag har inte svarat), men inte ens något sånt har det varit de senaste två dagarna.

Det är konstigt. Det känns som att inte existera. Men inte nödvändigtvis på ett deppigt sätt, åtminstone inte den här helgen. Mer på ett likgiltigt vis. Det är såhär det är helt enkelt. Att skriva de här raderna känns som att blogga när övriga mänskligheten dött, jag bloggar för min egen skull, som alltid, men det känns som att skicka ut ord i tomma intet. Att blogga på det viset gillar jag. Att leva på det viset gillar jag inte. Men av någon anledning förmår jag inte ens att bry mig i det den här helgen. Jag känner mest bara en likgiltighet över mitt liv och den där likgiltigheten gör att jag inte ens kan reagera över det.

… Jag funderade tidigare under helgen. Jag har försökt, jag vet inte om jag orkar det längre. Jag orkar inte försöka spela tennis mot en garagevägg som inte existerar. Om jag försvinner så gör det så liten skillnad, det är svårt att återskapa tankarna i denna tillfälliga stund av apati, det kanske inte spelar någon roll eftersom ingen bryr sig, för tillfället alltås inte ens jag. Men jag vill kunna sätta ord på det.

Eller… jag behöver inte ens fundera särskilt hårt för att komma på vad det handlar om… och det gör mig bara ledsen… och så “svårt” var det alltså att bli av med apatin. God natt på dig Virulence.

Ansiktsskrubben er nettopp vasket av, pusset tennene og fikset sånne småting. Jeg føler meg ren. Det hørtes patetisk ut. x)

Jeg vet hva jeg skal ha på meg i morgen (jeg orker ikke stå opp tidlig, og må begyne å planlegge noe. Selvom det er flaut å si at jeg vet hva jeg skal ha på meg i morgen. Jeg kler alltid på meg etter humøret eller hva jeg føler for. Alt jeg skriver høres patetisk ut i dag. Bare glem det, ok? =p

Pianomusikk er nydelig (det er ikke patetisk!) og jeg har fått det helt på hjernen. Pysjbukse, genser og ullsokker. namnam. Her er litt pianomusikk til dere, vakre små. og stygge store. Klassen min óg forsåvidt hele skolen er fullstappet av rasister og homofober. Takk, folkens. Dere gjør verden til et bedre sted. *hjertespam*

mmm. Pics>google

fiiine musikken.
+ Kinemaniac.

Alltså det här är det mest patetiska, och humoristiska, jag
sett på länge. Blev tipsad av Miss Peaches som även
berättade att klippet har visats cirka 160 000 gånger(!).
Jag förstår varför. Det gör nog ni med …

Inatt drömde jag om dig igen, jag som aldrig drömmer. Det var annorlunda inatt, framförallt av tre anledningar. Först och främt var drömmen så mycket längre än de andra, till det så var den så mycket mer detaljerad, så mycket mer verklig än någon av de andra varit. Jag vaknade 05:05, gick på toa och gick och lade mig, trodde att ett sådant avbrott skulle hålla en del tankar borta, så blev inte fallet. Istället lade jag mig ned igen och tänkte stenhårt på jobbet, jag gjorde alla möjliga sysslor, sökte upp problem och löste dem i huvudet, allt för att fokusera på annat, allt för att glömma. Helt plötsligt vaknade jag igen, och insåg att jag somnat om ungefär lika snabbt som jag brukar, och att drömmen bara tagit vid där den slutade, bara fortsatt som efter ett reklamavbrott. En så lång och en så påtaglig dröm om något så rätt fel, det bådade inte gott för fortsättningen av dagen.

Men det jobbigaste av alltihop med den där drömmen var att den snuddade vid det hoppfulla, vid det positiva, drömmen satte ingenting i brand, men den tände en låga av hopp och lämnade mig sedan i spillror när det var dags att kliva upp igen. Efter den natten och morgonen har den här dagen varit riktigt jobbig, då och då blir tankarna så starka och så intensiva att jag inte förmår att hålla bort dem, jag kan inte få dig ur mitt huvud. Det är mycket jag inte kan få därur, men det mesta har ett och samma ursprung.

Om inte alltför lång tid är det dags att sova. Troligtvis kommer jag inte drömma något inatt precis som jag inte drömmer något 98 av 100 andra nätter… ändå vill jag inte riktigt lägga mig, ändå vill jag inte somna..

Du ser på mig med allvarlig min och säger till mig Jag förstår med en sådan där röst där det hörs hur du anstränger dig för att allvaret i det du säger ska tränga genom orden. Jag tror dig. I 98 fall av 100 tror jag på dig. I 98 fall av 98 har jag därefter fel. Du/dig är inte någon på riktigt, det är bara en känsla, kanske något i förbifarten.

Alla känner till ensamheten i någon form, på något vis. Men så få lyckas någonsin ringa in just min ensamhet. Kanske borde jag inte göra någon skillnad på ensamhet och ensamhet, kanske är jag för petnoga med skillnader vad gäller ensamheten men det är många gånger jag trott på saker som yttrats på ett eller annat sätt. Ibland kanske jag varit dum nog att tro att saker varit på något annat sätt än de egentligen är. Många gånger kanske jag får skylla mig själv för jag utgår för mycket från mitt eget tankesätt när jag fyller i de luckor som bildas i din historia.

Jag kan bli ledsen över de mest märkliga saker, kanske sådant man till viss del borde skämmas över, vilket jag också gör. När jag inte riktigt hör hemma någonstans annars tror jag mig kunna bygga upp någon form av hemkänsla kring föreställningar som till slut bara visar sig vara vanföreställningar. Jag är en tämligen patetisk människa på många sätt, en riktig loser, men ibland vill jag på något sätt tro att jag inte är så ovanlig i just det fallet, när någon uttrycker en känsla av förståelse vill jag tro att den går långt, det gör den nästan aldrig.

Men det är väl så, alla vet vad ensamhet är, bra som dålig, alla kan känna igen sig om än på någon mikroskopisk nivå. Men så sällan är det någon som verkligen verkar förstå, än mindre någon som verkar vilja försöka förstå… å andra sidan kanske just det inte är så konstigt.

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

Orkar inte skriva så mycket, alltså, så att alla dagar får ett eget inlägg. För så mycker olika grejer gjorde vi ju faktiskt inte!

På tisdagen när vi kom dit så gick vi ner till Fia och Micke, delade på en vinflaska och hade allmänt trevligt.
På onsdagen gjorde vi typ samma sak, förutom att jag hade två liten vin för mig själv, hihi.
På torsdagen mådde vi inte så bra, så vi satt typ hemma hos mormor och morfar med massa godis och kollade på My best firends girlfriend och Seven pounds. Jag hade sett Seven pounds innan och somnade så klart, men väcktes av Lina som stortjöt i slutet av filmen, haha.
Idag, fredag, har vi inte gjort så mycket mer än att bara åkt hem. När vi kom till Bålsta gick vi ut med hunden och passade på att köpa middag, sushi för min del och friterad kyckling för Linas del. MUMS!

Nu har jag precis fått reda på att man blivit ersatt, haha, alltså av Robert. Jag har kommit över honom, så det är rätt lugnt. Men man vart ändå lite förvånad eller vad man ska säga. Så Lina och Emil ska komma ner hit snart så jag slipper vara ensam.

Och jag har beslutat mig för en sak föresten, jag ska vara singel ett tag.  För jag har ju alltid varit en sådan som hoppar från ett förhållande till ett annat. Seriöst, jag har aldrig varit singel. Så jag har börjat fundera på om jag varit tillsammans med dom jag varit tillsammans med av rätt anledning? Eller var jag tillsammans med dom för att jag inte ville vara ensam? Är det därför jag aldrig tyckt om närhet med personerna? Är det därför jag aldrig varit kärleksfull, för att den enda kärleken jag kände i förhållandet var kärlek till mig själv? Så kan det mycket väl vara.
Och vet ni vad, jag är trött på att vara en tjej som alltid behöver en kille vid min sida. Jag är trött på att vara så patetisk, jag vill kunna älska mig själv för den jag är. Utan någon annan. Jag ska bli stark! Det ni!

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Jag är så less på mig själv. Att jag inte kan skapa min egen lycka. Att jag fortfarande går igång på pappans konstigheter.

Jag är så less att jag inte ens bloggar om det.

När ska det ta slut? Hur ska jag göra för att komma vidare?

Jag drömmer ofta om att vara tillsammans med någon, herregud vad ofta jag drömmer om det. I stunder som denna, när jag skulle vilja ha någons axel att luta mig mot brukar tankarna vandra väldigt mycket av sig själv, då är de väldigt svåra att kontrollera. Jag drömmer ofta om att få vara tillsammans med någon, så starkt och så innerligt, men hur jag än drömmer så blir det aldrig ens i närheten av lika starka känslor som när jag drömmer om dig.

Det kan bli så tydligt en eftermiddag som denna när tankarna vandrar iväg och går från att drömma om någon till att drömma om dig. Jag har inget försvar mot det, jag slukas levande av min längtan, av min trängtan. Jag vill så gärna.
Jag vill.
Så gärna.

Under en period när tankarna gått åt till att fokusera på en enda sak, ett enda mål, så dyker du upp. Jag måste klara av att fortsätta fokusera på rätt sak, åtminstone till och med imorgon kväll, sedan är det över, sedan får jag falla ihop och vara en slav för mitt eget sinne. Jag måste klara av det på något sätt.

Jag vet hur jag håller det mesta borta under en relativt kort period, vet hur jag ska fokusera… Jag vet hur jag håller det mesta borta, men för att få just dig ur mitt sinne vet jag inte hur jag ska göra, det har jag aldrig gjort.