Redan under måndagen, den 23 november, började upptakten för fortsättningen av den officiella ekumeniska dialogen mellan den anglikanska och den katolska kyrkan. Upptaktskonferensen pågår i tre dagar och hålls i Rom, hos det Påvliga rådet för de kristnas enhet. Konferensens uppgift är att förbereda den tredje fasen av den internationella anglikansk-katolska kommissionens (ARCIC) överläggningar.

Överhuvudet för den världsvida anglikanska gemenskapen, ärkebiskop Rowan Williams av Canterbury, träffade i lördags påven Benedictus XVI i ett längre privat samtal. Båda beskrev efteråt mötet som ”hjärtligt” och bekräftade att de ekumeniska samtalen mellan be bägge kyrkorna kommer att fortsätta.
ARCIC-kommissionen började sitt arbete redan 1970. Den första fasen av överläggningar pågick fram till 1981 och behandlade främst frågor om förståelsen av eukaristin och synen på kyrkans ämbeten. Den andra fasen pågick mellan 1983 och 2003.

Efter mötet med påven i lördags förklarade ärkebiskop Rowan Williams i en intervju med Vatikanradion att den tredje fasen av ekumeniska överläggningar behöver ta itu med flera svårlösta frågor, som exempelvis synen på påvens roll i kyrkan och frågan om kvinnliga präster. Rowan förväntade sig inte att det blir lätt att finna konsensus i dessa frågor, men han underströk samtidigt att han finner det glädjande att påven så tydligt ställer sig bakom att fortsätta den ekumeniska dialogen med den anglikanska kyrkan.

Även påvens senaste dokument om ett förenklat förfarande för korporativa konversioner från den anglikanska till den katolska kyrkan kom upp i samtalet i lördags mellan påven och ärkebiskop Williams. I sin intervju med Vatikanradion sade Williams följande om just den frågan. ”Jag ville förstås ge uttryck för mitt missmod över det sätt på vilket konstitutionen ‘Anglicanorum coetus’ blev offentliggjord. Många anglikaner, inklusive jag själv, känner sig undrande över omständigheterna under vilka dokumentet blev publicerat, däremot inte så mycket över själva dess innehåll. Jag uttryckte min personliga uppfattning om detta till påven, och jag hade intrycket av att han lyssnade med ett mycket vänligt sinnelag.”

Ärkebiskop Williams tog i radiointervjun också avstånd från att det nya påvliga dokumentet vore ett slags överraskningsanfall mot den anglikanska kyrkan: ”Människor blir romersk-katolska därför att de vill bli romersk-katolska, eftersom deras samvete bjuder dem att göra så, eftersom de tror att det är Guds vilja att de bör göra så. Och jag önskar dem Guds välsignelse för deras steg. Jag menar inte att man ska uppfatta det nya dokumentet som ett försök från den katolska kyrkans sida att ”fiska själar” i andra samfund, det tror jag inte alls är falllet.”
Kathpress 2009-11-23

I den nya katastroffilmen 2012 vågar inte regissören “förstöra” islams heligaste byggnad i Mekka. Men Kristusstatyn i Rio låter han ramla ihop. Han demolerar också Sixtinska kapellet (påvens privata kapell) och Peterskyrkan (katolicismens huvudkyrka).
Det börjar bli mycket nu som man inte vågar göra på grund av islam, inte behövs en blasfemi lag. Västvärlden är ändå så skrämda att man inte på något sätt vågar stöta sig, man skapar en självcensur åt det allra fegaste hållet. Vem tror men det gynnar? Demokratin?

Vad skapar då denna fega självcensur?
Några skarpa, och därmed trygga gränser mot islam kommer inte att kunna dras upp. Islam förblir inte någon exotisk garnering länge till.
Konsekvenserna av den fundamentalistiska, muslimska nyreligiositet som det officiella Sverige aktivt uppmuntrar kommer oundvikligen att kännas av i vårt samhälle i stort. Hollywood har sedan länge fegat ur och många med dem. Varje försök att påpeka detta möts av ursäkter eller tystnad.
Läs mer.

Även om man hade tagit det som en förolämpning bland muslimer om deras heligaste hade raserats i filmen så borde man inom de fegaste “kultur” kretsarna tänka på Ayaan Hirsi Alis ord.
“Religioners rätt att förolämpa människors förnuft kräver förnuftiga människors rätt att förolämpa religioner.

Överhuvudet för den världsvida anglikanska gemenskapen, ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, är just nu under dessa dagar på besök i Rom. Den ursprungliga anledningen till besöket är firandet av 100-årsdagen av födelsen av kardinal Johannes Willebrands, en av den internationella ekumeniska rörelsens pionjärer.

Jesuitordens universitet i Rom, Gregoriana, anordnar ett symposium med anledning av hundraårsdagen av Willebrands födeöse, och en av huvudtalarna är kardinal Walter Kasper, chef för det Påvliga rådet för kristen enhet. Tillsammans med Rowan Williams deltar också kardinal Kasper i en ekumenisk vespergudstjänst på fredagskvällen i ”Oratorio del Caravita”, ett centrum för engelsktalande kristna i Rom.

Ärkebiskop Rowan Williams besök i Rom pågår från torsdag till söndag. Rowan Williams har i sin delegation med sig ekumenikexperten

Christopher Hill, biskop av Guildford. Under sitt besök kommer de båda anglikanska biskoparna att träffa flera högt uppsatta representanter för olika institutioner i Vatikanen.

Imorgon, lördag den 21 november, ska Rowan Williams träffa påven Benedictus XVI till ett privat möte mellan fyra ögon. Ett av de centrala samtalsämnena blir säkert de nya regler som påven häromveckan genom dokumentet ”Anglicanorum coetibus” utfärdade för anglikaner som önskar konvertera till den katolska kyrkan.

Det är tredje gången Rowan Williams besöker Benedictus XVI. De båda föregående besöken ägde rum i november 2006 och i maj 2008.

Kathpress 2009-11-20

Det här testmyntet för en förenad framtida världsvaluta, hade den ryske presidenten Dmitrij Medvedev med sig i fickan till G8-mötet som hölls i Italien i somras och som han stolt visade upp för de andra regeringscheferna.

Ryssland och Kina har länge varit förespråkare för en ny världsvaluta och den är i så fall nödvändig om makthavarnas mål är att förena hela världen i politisk och kulturell mångfald.

En ny ekonomisk världsordning, ett världspolitiskt styre och alla religioner under samma tak – sida vid sida – styrd från Vatikanen, önskar sig Påven som ser ut att vara väldigt engagerad också i den jordiska maktens boningar.

Varken påven eller den ryska björnen somnade in efter Berlinmurens eller Sovjetunionens fall, även om vi kanske trodde det. Nej, sanningen är nog snarare att dom aldrig slumrat in. Det var nödvändigt att muren föll för att öppna upp och ge förutsättningarna för en annan världsordning och en global union som skulle förena mångfalden.

Att förena kulturell och religiös mångfald låter väl inte så dumt, med tanke på hur det ser ut i världen med finanskriser, stora klimathot, krig mm – men å andra sidan kan kriser och oro i världen vara nödvändigt och ett medel för stora omdaningar, om nu detta är syftet. Därmed inte sagt att klimathot och finanskris är påhittat…

All denna förändring pågår i världen utan att vi tänker på det, men frågan är om det blivit bättre. Kommer en ny världsvaluta att skapa fred på jorden – eller en ny president i USA? Europeiska Unionen som vi tillhör är på väg att bli en ny supermakt – och sen då?

Att koncentrera makten, att stifta lagar för mer kontroll och säkerhet – kommer det att skapa fred på jorden? Berlinmurens fall var en av orsakerna till att det “kalla kriget” tog slut, men hur ser det ut så här tjugo år senare?

Vi lever absolut inte i en trygg värld, men kanske att vi invaggas i den tron att vi gör det. I vårt grannskap, i stan eller i byn och i vårt samhälle kan vi leva ganska lugnt och fridfullt trots allt, men i det stora hela är jorden ingen fredlig planet att bo på.

Vi lever också i en spännande tid, full av upplevelser och erfarenheter i vår egen vardag – i vår verklighet – som kan och bör uppväga allt det som till synes är mörkt och destruktivt, men på en skala – var befinner vi oss – i tiden…

För flera tusen år sedan levde ett folk som började bygga ett torn – i sitt högmod och i sin egen förträfflighet skulle de bevisa att de av egen kraft skulle kunna nå ända upp till himlen. Bygget av Babels torn misslyckades och Gud lät folket spridas ut över världen varpå de utvecklade egna språk och upprättade länder med egna gränser, vilket skulle vara Guds avsikter för att uppfylla och befolka hela jorden.

Parlamentsbyggnaden i Strasbourg som invigdes i december 2000 har fått sin utformning efter den holländske 1500-talskonstnären Pieter Brüghels målning “Babels torn”, från just berättelsen i Gamla testamentet. En journalist i Strasbourg lär ha frågat en EU-tjänsteman varför man använt sig av Babels torn. Han fick då till svar: “Vad de misslyckades att fullborda för 3000 år sedan – det skall vi i Europa avsluta nu!”

De tolv stjärnorna är också hämtade från Bibeln: “Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Upp 12.

Även om Sverige är ett sekulariserat land och att vi kanske bygger vidare på Babels torn, så är det fortfarande fritt – om man är intresserad – att reflektera över de gamla profeternas beskrivningar som kanske sträcker sig ända in i vår tid – och lite till.

Alldeles snart kommer en EU-president att utses – likaså en EU-utrikesminister ”unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik”, som jag gissar kommer ha ett stort engagemang och inflytande i Mellanösternkonflikten bland annat. Denna post innehas för närvarande av Javier Solana, arkitekten till EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, (tidigare Nato-chef) som kommer att lämna för annat uppdrag – om han nu inte ångrar sig, vill säga.

Den här mannen, “Vicarius Christi” – en självpåtagen titel – gnuggar händerna, och vi får nog se mer av honom på den världsliga scenen, och såsom “ställföreträdare” har han då mycket att leva upp till med sin allt mer utökade makt. Benedictus och hans företrädare har alla gjort anspråk på att inneha det där vikariatet – självpåtaget eller ej.

Enligt den heliga skrift ska Ordinarien återkomma till jorden så småningom och då kanske inte ens en timanställning är aktuell – att hoppa in extra är nog vid den tiden uteslutet för vilken påve det än må vara.

En affisch togs fram för länge sedan av EG:s råd för kulturellt samarbete, med texten: “Europa: Många språk, en röst.” Den uppmärksamme kan lägga märke till lyftkranen bakom tornet vilket indikerar att bygget fortskrider.

Att fullborda byggandet av Babels torn…

En liten betraktelse över politik och religion i ändens tid.

SvD, SvD, SvD, DN

.  .  .

”Vi rör oss allt tydligare mot ett möjligt möte mellan påven och Moskvas patriark.” Det bekräftade nyhetsbyrån Interfax som citerar chefen för Moskvapatriarkatets utrikesdepartement, ärkebiskop Hilarion (Alejev) vid en presskonferens i Moskva i onsdags, den 11 november. Relationerna mellan den katolska och den rysk-ortodoxa kyrkan förbättras hela tiden och ett möte mellan de bägge kyrkornas ledare blir nu alltmer sannolikt. Något konkret datum finns det naturligtvis inte ännu, men likväl finns det enligt Hilarion en ”önskan på båda sidor om att nu börja förbereda ett sådant möte”. Så sent som i oktober dementerade Hilarion spekulationer i ryska medier om ett eventuellt förestående möte.

Förutsättningen för ett möte är dock att man lyckas hitta en gemensam plattform för samtalen om alla återstående stridsäpplen. Som exempel på ännu olösta problem nämnde ärkebiskop Hilarion en lösning av de ekumeniska spänningarna i Ukraina. Sedan 1990-talet ska där den lokala ”känsliga överkonfessionella jämvikten” ha rubbats. Detta tillstånd är fortfarande ett problem, enligt ärkebiskopen.

Ett ”mindre problem idag än för tio år sedan” utgör, enligt Hilarion, frågan om ortodoxa troende som konverterar till katolicismen. Hilarion betecknade vid presskonferensen i Moskva den nuvarande påven Benedictus XVI som en ”mycket återhållsam man”, som inte driver någon expansiv politik för ”den katolska kyrkans utvidgning inom traditionellt ortodoxa områden”.

Signalerna från Moskvapatriarkatet är positiva i den katolsk-ortodoxa dialogen efter valet av Kirill I, enligt Hilarion. ”Patriarken kommer att ytterligare fördjupa relationerna med de andra kristna konfessionerna och därmed fortsätta att följa den linje som han redan följde innan han valdes till patriark.”

Kathpress 2009-11-13

Benedictus XVI har den 4:e november utfärdat en apostolisk konstitution, Anglicanorum coetibus, där han öppnar möjligheten för anglikaner att korporativt ansluta sig till den katolska kyrkan. En ny organisationsform inrättas, kallad ”personalordinariat”, som står under Troskongregationen. Ett ordinariat liknar ett stift men står under ledning av en ordinarius som kan vara antingen biskop eller präst. Ordinarius utses av påven och kommer att få befogenhet att upprätta nya församlingar, inrätta seminarier för prästutbildning och godkänna nya kloster. Vid sin sida har han ett styrande råd som består av sex präster och som deltar i besluten. Ordinariaten skall också ha ansvar för sin egen ekonomi.

Denna anordning är till för hela grupper som önskar övergå till den katolska kyrkan, men även enskilda personer kan ansluta sig till någon av dem. Konstitutionen har tillkommit på begäran av en sådan grupp, Traditional Anglican Communion (TAC), som skilde sig från den anglikanska kyrkogemenskapen redan 1991. Den gruppen sägs ha omkring 400 000 medlemmar och finns runtom i det forna brittiska imperiet. TAC:s ledare, biskop John Hepworth i Australien har redan tackat ja till påvens erbjudande med stor tillfredsställelse.

Från anglikanskt håll har man framför allt lagt fram två önskemål: att man i gudstjänsten får bibehålla vissa traditionella anglikanska bruk och att redan gifta anglikanska präster skall kunna få katolsk prästvigning. Det första vållar inga svårigheter. Ifråga om det andra önskemålet heter det i den påvliga konstitutionen att celibatet skall vara norm också inom ordinariaten, men att prästvigning av gifta män kan ske under vissa omständigheter. Ett lite mer oväntat medgivande, mer symboliskt än praktiskt, är att gifta anglikanska biskopar som övergår till den katolska kyrkan visserligen inte kan bli biskopsvigda, men att de skall få rätt att behålla sin titel och också att bära biskopliga insignier.

Per Beskow 2009-11-10

Vatikanens presstalesman pater Federico Lombardi gjorde i söndags, den 1 nov., ett förtydligande med anledning av olika spekulationer som förekommit den senaste tiden inför publiceringen av påvens konstitution om korporativa konversioner för anglikaner i form av så kallade personalordinariat. Utifrån uppgifter som pater Lombardi fått från Troskongregationens chef kardinal William Levada, förklarade Lombardi att den påvliga konstitutionens text kommer att publiceras nu i slutet av denna vecka.

Det har förekommit en del spekulationer om att publiceringen av konstitutionen har försenats p g a oenigheter inom Vatikanen när det gäller celibatsreglerna för de anglikanska präster som nu önskar konvertera till den katolska kyrkan. I sitt uttlande säger Lombardi att anglikanska präster som redan idag är gifta, åtminstone i somliga fall, kommer att kunna bli katolska präster och fortsätta att leva som gifta. När det gäller sådana fall finns det redan sedan tidigare regler och en fungerande praxis. Vad däremot gäller ännu inte prästvigda anglikanska seminarister så rör det sig bara om “rena spekulationer” när det ibland påstås att dessa personer generellt sett kommer att dispenseras från celibatskravet. Kanske kan det i enskilda fall finnas sådana undantag men – förklarade Lombardi i sitt uttalande -  “man kommer i samarbete mellan respektive personalordinariat och biskopskonferens att utarbeta objektiva kriterier för att bedöma sådana fall. Dessa kriterier ska sedan godkännas av den Heliga Stolen.”
Ulf Jonsson 2009-11-03

Vad säger Katolska Kyrkan om Halloween? Inte vad rapporterar pressen. Det är bara att läsa om det hos Bitte.

Se de felaktiga artiklar från DN och Dagen.

De afrikanska biskoparna har haft en synod i Rom de sista tre veckorna. Synoden är väldigt viktig, för det gäller Kyrkans liv i Afrika och det påverkar miljontals människor där.

Den svenska pressen har knappast rapporterat om det. Konstigt, när man tänker på hur viktig kondom-frågan i Afrika var för medierna för några månader sedan. Den här gången pratade man om krig, HIV, häxkonst, exploatering, diktaturer mm.

Som tur är rapporterar Signum om synoden: här, här och här.

Den afrikanska biskopssynoden avslutades i söndags; den pågick i Vatikanen under perioden 4 – 25 oktober. Arbetet har omfattat tre faser: först presenterades ett arbetsmaterial (Instrumentum laboris), sedan gjordes ett stort antal diskussionsinlägg vid plenumssamtal, och slutligen hölls diskussioner i mindre arbetsgrupper. Under synodens tredje och sista vecka har synoddeltagarna ägnat sig åt att behandla rapporter från de mindre arbetsgrupperna, samt finjusterat synodens slutdokument.

Måndagen den 19: oktober hade man en ledig dag, men under tisdagen och onsdagen fortsatte arbetet i grupperna. Konferensgeneralen, kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Cape Coast i Ghana, hade tillsammans med två andra biskopar sammanställt de 282 förslag som inkommit från de tolv arbetsgrupperna. Förslagen omarbetades till 54 propositioner som lästes upp på tisdag morgon och sedan diskuterades i de tolv grupperna på eftermiddagen samma dag. Förslag till ytterligare omarbetning lämnades in till sekretariatet. Propositionerna indelades i tre huvudkapitel: Försoning, rättvisa och fred, motsvarande synodens eget tema. De tre kapitlen försågs också med en teologisk introduktion. På lördagen lästes propositionerna åter upp och antogs innan de officiellt överlämnades till påven Benedictus XVI.

I enlighet med praxis för sådana biskopssynoder kommer dessa slutdokument eller ”propositioner” dock inte att publiceras i form av beslut, utan de ges vidare till påven som använder dem som grund för ett kommande synoddokument. Efter att slutpropositionerna färdigställts följde en presskonferens som simultantolkades till italienska, engelska, franska, spanska och portugisiska.

Två frågor i slutpropositionerna förtjänar ett särskilt omnämnande. Det gäller för det första det sätt på vilket internationella organisationer utför sitt humanitära arbete i Afrika. Synoddeltagarna börjar med att bekräfta det goda arbete som uträttas av olika FN-organ i Afrika vad gäller utveckling, fredsbevarande, försvar för kvinnors och barns rättigheter, samt för bekämpning av fattigdom och sjukdomar som HIV/AIDS, malaria, TBC etc. Samtidigt uttrycker biskoparna enhälligt att dessa internationella organisationer måste vara konsekventa och transparenta vid implementeringen av sina hjälpprogram. De uppmanar afrikanska länder att noga granska den hjälp som erbjuds innan den accepteras, för att försäkra sig om att den faktiskt tjänar det afrikanska folket. Framför allt avvisar synoden alla försök att förstöra och underminera viktiga afrikanska värden som rör familj och mänskligt liv (till exempel artikel 14 i det så kallade Maputo-protokollet och liknande förslag). Enligt den afrikanska traditionen är barn en gåva från Gud, oavsett om de föds inom eller utom äktenskapet.

En annan paragraf som synoddeltagarna är helt eniga om är nr. 33, där det står: ”Mänskligheten har mycket att vinna på att lyssna till påven Benedikt XVI:s visa råd i encyklikan Caritas in veritate. En ny och rättvis världsordning är inte bara möjlig utan nödvändig för hela mänsklighetens goda. Det behövs en förändring av det skuldtryck på fattiga nationer som nu bokstavligt talat dödar barn. De multinationella företagen måste upphöra med sin kriminella utarmning av miljön i den giriga exploateringen av naturens resurser. Det är en kortsiktig policy att underblåsa krig för att göra snabba vinster på kaos, på bekostnad av människors liv.”

Söndagen den 25 oktober firades avslutningen av den afrikanska biskopssynoden högtidligt med en påvlig mässa i Peterskyrkan. I sin predikan tackade påven synoddeltagarna för den framgångsrika synoden. Han tillkännagav också att nästa synod kommer att äga rum i Mellanöstern, dit han kommer att resa för att presentera arbetsmaterialet (Instrumentum laboris).

Kewong Isaac Ntani 2009-10-29

Min bloggande  kollega i London, Gunnar Pettersson, meddelar att han numera lägger en länk till Andrew Browns bloggkommentarer om religioner, tro och otro i The Guardian. Det gör han rätt i.

Ni minns säkert vad jag skrev om Andrew Brown tidigare under året, mannen bakom den ytterst läsvärda boken om Sverige: Fishing in Utopia, en prisbelönt och sympatiskt genomskådande analys av den svenska folksjälen. Jag nämnde redan då Andrews skrivande i The Guardian men är tacksam för påminnelsen.

Nyligen kommenterade han i sin spalt påvens invit till de anglikaner som blivit alltmer missnöjda med sin kyrkas ställningstaganden i tidens olika frågor:

When it comes to elegant funerals, no one can beat the Vatican. Look at the phrases with which it buried all hopes of reunion, or even significant negotiations, with the Anglican Communion, by announcing that it would now welcome whole groups of Anglicans, with their own bishops, liturgies, and even – if they must have them – wives, to become Roman Catholic priests. “Without the dialogues of the past 40 years, this recognition would not have been possible, nor would hopes for full visible unity have been nurtured. In this sense, this apostolic constitution is one consequence of ecumenical dialogue between the Catholic church and the Anglican Communion.”

Påven – öppnar famnen

Vatikanen är alltså beredd att välkomna hela grupper av anglikaner in i den katolska kyrkan och dessutom ge dispens för gifta anglikanska präster att fortsätta utöva sitt ämbete med Roms välsignelse. Så här står det bl a i en officiell kommentar till påvens encyklika där man inledningsvis redogör för ekumeniska samtal mellan katoliker och anglikaner efter det Andra Vatikankonciliet på 60-talet:

Since the Council, Anglican-Roman Catholic relations have created a much improved climate of mutual understanding and cooperation. The Anglican-Roman Catholic International Commission (ARCIC) produced a series of doctrinal statements over the years in the hope of creating the basis for full and visible unity. For many in both communions, the ARCIC statements provided a vehicle in which a common expression of faith could be recognized. It is in this framework that this new provision should be seen.

In the years since the Council, some Anglicans have abandoned the tradition of conferring Holy Orders only on men by calling women to the priesthood and the episcopacy. More recently, some segments of the Anglican Communion have departed from the common biblical teaching on human sexuality—already clearly stated in the ARCIC document “Life in Christ”—by the ordination of openly homosexual clergy and the blessing of homosexual partnerships. At the same time, as the Anglican Communion faces these new and difficult challenges, the Catholic Church remains fully committed to continuing ecumenical engagement with the Anglican Communion, particularly through the efforts of the Pontifical Council for the Promotion of Christian Unity.

Jag vet inte om man nu kan vänta ett utspel från Rom gentemot Svenska kyrkan efter de beslut som fattats på det senaste kyrkomötet. Men jag skulle inte bli förvånad om något i den stilen är att vänta, förmodligen med samma inlindade kommentarer om det goda samarbetsklimatet. Tala om eleganta dubbla budskap.

Jag kommer – som en uppdatering – att tänka på Birger Sjöbergs ord i Fridas visor om den diplomatiskt förslagne kardinalen Richelieu:

“På Richelieus tid var en fallgrop som noll, och en dolk liksom en leksak, ser Frida”.

Tiden går men fallgroparna består.

Påvens inbjudan till anglikaner att få konvertera till den katolska kyrkan med bevarande av sina egna traditioner har väckt uppståndelse världen över, inte minst i engelska medier. Påvens text – en så kallad apostolisk konstitution som blev offentligt känd i förra veckan men som ännu inte finns tillgänglig i sin helhet – vänder sig framför allt till de anglikanska grupper runt om i världen som redan mer eller mindre har klippt av banden med den engelska kyrkan och som nu önskar en förening med Rom. Främst bland dessa grupper är Traditional Anglican Communion i USA, som räknar omkring 400 000 medlemmar, och det är på deras uttryckliga begäran som konstitutionen har utarbetats.

Även i England börjar man nu reagera på påvens erbjudande, även om situationen i England delvis är en annan än i USA. Det finns i den engelska kyrkan (Church of England) en oro över de snabba förändringarna inom den anglikanska kyrkan – delvis parallella till utvecklingen inom Svenska kyrkan – och en stark splittring också mellan biskoparna. Men hittills har man knappast förväntat sig en konversionsvåg i större skala från den anglikanska kyrkan till den katolska kyrkan.

Det blev därför en överraskning då man igår, söndagen den 25 oktober, fick veta att flera biskopar i Church of England nu överväger att acceptera påvens erbjudande och bli katoliker. Biskopen av Chichester, John Hind, har i en intervju förklarat att han hellre vill vara en vanlig präst i den katolska kyrkan än en biskop i dagens anglikanska kyrka. Michael Nazir-Ali, biskop av Rochester, som har pakistansk bakgrund och är en av de flitigaste debattörerna i den inomanglikanska debatten, uttrycker samma önskan, om också något mindre uttryckligt. Att just han säger detta är litet förvånande, eftersom han vanligen brukar betecknas som evangelikal till sin inriktning. Biskopen av Fulham, John Broadhurst, som är ordförande i den oppositionella anglikanska rörelsen Forward in Faith, räknar med att omkring 1000 anglikanska präster kommer att konvertera till den katolska kyrkan och att ”det anglikanska experimentet” nu har kommit till vägs ände. Det finns ingen framtid för en kyrka som är så splittrad som den anglikanska, menar han.

Naturligtvis finns det också många anglikanska röster som varnar för masskonversioner och manar folk att stanna kvar i den anglikanska kyrkan. Men utvecklingen går nu mycket snabbt, och den kan följas dag för dag i engelska dagstidningar som Daily Telegraph, The Times och Daily Mail.

Per Beskow 2009-10-26

Via ei rekke kjelder^[1]

Som mange sikkert har fått med seg, har det no vorte utvikla eit system som gjev anglikanske kristne lov til å konvertere i store mengder til Den katolske kyrkja medan dei får lov til å halde fast på anglikansk skikk — deriblant liturgi, andaktsliv, etc. Det som har vorte utvikla er eit såkalla ‘personleg ordinat’ eller ein ‘personleg dekret’ omlag som det som vart gjeve til nokre orientalske kyrkjer som ville inn i kommunion med Den katolske kyrkja, samstundes som dei heldt fast på orientalsk, austleg liturgi.^[2]

Den anglikanske kyrkja har alltid hatt ein særs vakker liturgi, tru mot dei anglo-katolske liturgiske røtene. (Altså; engelsk katolsk tradisjon.) Dette gleder meg. Om eg skulle finne på å konvertere til Den katolske kyrkja ville eg ikkje nølt med å gå i ei katolsk kyrkje med anglikansk liturgi om det var mogeleg. Kanskje er det min engelske dragnad som spelar inn.^[3]

Nedanfor finn de ein video om det høve paven no har gjeve dei anglikanske (eller anglo-katolske):

Spesielt interessant fann eg det biskop John Broadhurst sa om saka. Han er biskopen av Fulham og formann for Foreward in Faith International. Han kommenterte, i denne talen, at han hadde ein lidskapleg kjærleik for the Church of England. Akkurat slik eg kjenner det for Den norske kyrkja, som teologi- og liturgihistorisk er særs lik den engelske.^[4] Men som biskopen seier; på eit punkt vert panna for varm og vi vert kokt i hel. Vi håpar no på at vi kan få ei ordning gjennom Carissimi, men eg trur ikkje vi skal venta for mykje. Vidare er det viktig, seier biskopen, å poengtere at det no er snakk om anglikanske i kommunion med Rom, ikkje anglikanske som sluttar å vere anglikanske. Akkurat som at dei austleg-katolske ikkje slutta å vere austlege. Dei anglikanske som no kanskje vel å gå inn i kommunionen med Rom vert då det dei kanskje allereie er; anglo-katolske. Ikkje romersk-katolske.^[5] Biskopen poengterer også kor viktig denne nye personlege ordinatet er; for problemet i Church of England er — som i Den norske kyrkja — av ekklesiologisk art. Det er ikkje nok at personar går inn i kommunion med Den katolske kyrkja, men at ein ordnar for at alle kan bli med. Som vi (nesten) syng i ein song: “Alle, alle vil vi ha med Vil vi ha med til kyrkja.” Det er også dette Dag Øivind Østereng tek opp i sin tale om kyrkjespørsmålet på Fjellhaug, 14.02.2007.^[6]

Han skriv:

Temaet som er gitt meg er Kirkelig fellesskap – med hvem – om hva? Men bak dette praktisk-teologiske spørsmålet om hvem og hva, så ligger det et mer grunnleggende teologisk spørsmål, nemlig spørsmålet etter; hvilket grunnlag det kirkelige fellesskapet er bygget på, hva som binder det sammen, hva som er Kirkens orden, og hva som er i stand til å føre Kirken videre. Det er ikke mulig å si noe prinsipielt om kirkelig fellesskap med hvem og om hva, uten også å si noen om selve grunnlaget for dette fellesskapet. Men nettopp gjennom å si noe om grunnlaget, er det også mulig å si noe om hvem og hva.

Jeg vil nå innledningsvis få definere kirkelig fellesskap som et spørsmål etter et synlig åndelig fellesskap, som et spørsmål etter kristen enhet og nattverdfellesskap, kommunion. Dypest sett et spørsmål etter Kirken selv. Det er ikke et kart over hvem vi kan samarbeide med det spørres etter, alliansepartnere eller noe slikt, men etter hvem vi hører sammen med, og må dele kommunionen med.

Som en helt grunnleggende forutsetning for hvordan vi tenker om kirkelig fellesskap, må vi ta innover oss dette at kirkelig fellesskap er en obligatio, en skyldighet, en plikt, en livsform vi ikke har anledning til å frigjøre oss fra. Og denne obligatio, dette som gjør kirkelig fellesskap obligatorisk, det praktiseres i svært dårlig grad i vår kirkelige kultur, og vi har liten bevissthet i kristenfolket om denne skyldigheten. Men vi har ikke lov til å stille oss utenfor eller uforpliktende til den som kristne. Uten at vi legger denne forutsetningen til grunn, forpliktelsen på det kirkelig fellesskap, vil vi ikke snakke samme språk i forhold til det som er tema, kirkelig fellesskap.^[7]

Og avsluttingsvis formana han oss til aksjon:

Min røst i denne debatten er; vi må alle kjenne kallet til å bryte opp og søke en kirkelig enhet for en ny tid, og jeg tror vi må gjøre det i en eller annen protestantisk samlet dialog med den Kirken som hadde den kirkelige jurisdiksjonen her i landet fra kristningen til reformasjonen. Ikke mindre enn det. Hvor mange som vil gå den veien er for meg uinteressant, så lenge jeg ser det som vårt kall.^[8]

Dette kan vi knyta til noko av viktigaste biskopen tek opp: pavespørsmålet. han seier:

There was a time I would have considered myself quite anti-papal. I would have stood before you … thirty five years ago as an orthodox non-papal anglican, believing very strongly in non-papal catholicism. I have to say I don’t think there is any such creature. (Ca. 17.18-17.44)

Med dette vil eg no avslutte med ei bøn om einskap frå Herren sjølv, Joh 17, 20-26:

Eg bed ikkje berre for desse, men for alle dei som gjennom deira ord kjem til å tru på meg. Eg bed at dei alle må vera eitt, slik du, Far, er i meg og eg i deg. Slik skal dei òg vera i oss, så verda skal tru at du har sendt meg. Den herlegdomen som du har gjeve meg, har eg gjeve dei, så dei skal vera eitt slik som vi er eitt: eg i dei og du i meg, så dei heilt og fullt kan vera eitt. Då skal verda skjøna at du har sendt meg, og at du har elska dei slik du har elska meg. Far, eg vil at dei du har gjeve meg, skal vera hos meg der eg er, så dei får sjå min herlegdom, den du har gjeve meg fordi du elska meg før verda vart grunnlagd. Rettferdige Far, verda kjenner deg ikkje, men eg kjenner deg, og desse veit at det er du som har sendt meg. Eg har kunngjort namnet ditt for dei og skal kunngjera det, så den kjærleiken du har hatt til meg, kan vera i dei, og eg sjølv kan vera i dei. Amen!

Noter:

[1] Mellom anna her, her, her, her og her.

[8] Ibid., s. 11

Imorgon, söndagen den 25 oktober, avslutas den tredje och sista veckan av den afrikanska biskopssynoden i Rom. Här följer en rapport från synodens andra vecka:

Den andra veckan av den afrikanska biskopssynoden inleddes med att generalsekreteraren, kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Ghana, presenterade en rapport från första veckans diskussioner.

Kardinal Turkson tackade samtliga deltagare, i synnerhet påven, för deras närvaro. Efter en vecka kan vi börja identifiera våra utmaningar, menade Turkson. Synoden handlar om Afrika, men den är inte exklusivt afrikansk, och alla deltagare är inte heller från Afrika. Kardinal Turkson sammanfattade sedan den första veckans diskussionsämnen: den socio-religiösa sektorn, kvinnors värdighet, synen på prästerna som tjänare, kyrkans profetiska uppdrag, lekmännens roll och massmedia. Ärkebiskop Telesphore George Mpundu från Lusaka, Zambia uppmanade alla präster och kyrkliga ledare att respektera och understödja kvinnors värdighet.

Under den andra veckan samlades synoddeltagarna till workshops för att diskutera och bearbeta olika utkast. Den 14:e och 15:e oktober började rapporter från dessa workshops att komma in för allmän diskussion, bland annat de fyra nedanstående rapporterna:

1. Att söka sanningen: Fader Edouard Tsimba, abbot för The Missionaries of Scheute (CICM), sammanfattade diskussionen i sin grupp med två allvarliga frågor: Kan man tala om fred med människor som svälter? Kan fattigdom vara en ursäkt för barbari och brutalitet? På många platser söder om Sahara svälter människor, samtidigt som det finns gott om mat på andra håll i Afrika. Det skulle behövas bättre samordning för att transportera maten till dem som hungrar. Vandalism, barbari och brutalitet är vanligt förekommande bland arbetslösa och fattiga ungdomar i Afrika. Människor som ändå kämpar och lyckas i livet riskerar att bli brutalt mördade.
2. Konsekvenser av konflikter i Afrika: Biskop Jean Mbarga från Ebolowa i Kamerun presenterade rapporten från denna workshop som följer: Det pågår ett stort antal konflikter på den afrikanska kontinenten. Det rör sig om allt från politiska och ideologiska motsättningar till inbördeskrig mellan stammar och etniska grupper. Situationen i Kongo och Darfur är fruktansvärd. Internationellt har man tyvärr valt att endast betrakta dessa katastrofer på avstånd. Det är viktigt att identifiera orsakerna och aktörerna bakom dessa konflikter. De som protesterar mot våldet i Afrika kan i själva verket vara samma personer som orsakat den uppkomna situationen.
3. Häxkonst och okultism: Fader Gerard Chabanon, abbot för The Missionaries of Africa (The White Fathers), beskrev de negativa följderna av tron på och praktiserandet av häxkonst och ockultism på den afrikanska kontinenten. Det behövs ett vetenskapligt och pastoralt sätt att bemöta denna verklighet. På många håll ligger häxeri och ockultism bakom pöbelvälde och underutveckling.
4. Värdighet och frigörelse för Afrikas kvinnor: Syster Marie Bernard Alima Mbalula, sekreterare i The Commission Justice and Peace i Kongos biskopskonferens (CENCO) och i Centralafrikanska biskopskonferensen (ACEAC) underströk att afrikanska kvinnor behöver frigörelse. De är fängslade av negativa kulturella normer och ett mansdominerat samhälle. Kvinnorna förtjänar samma mänskliga värdighet som männen och måste bli delaktiga i beslutsfattandet.

Ordföranden i Samarbetsrådet för de afrikanska biskopskonferenserna (SECAM), John Oluorunfemi Onaiyeka, ärkebiskop av Abudja, gav en välbesökt presskonferens på torsdagen, där han talade om de viktigaste frågorna som hittills avhandlats under biskopssynoden:

1. Antalet kristna ökar stadigt: Enligt officiella källor i Vatikanen uppvisar Afrika och Asien en stadig ökning av antalet präster, dop och kyrkobesökare. Europa och Amerika uppvisade däremot en nedgång under 2008. Med andra ord utgör Afrika och Asien ett framtidshopp för den katolska kyrkan. Trots ökningen är dock mindre än 30 procent av den afrikanska kontinenten katolsk.
2. Orättfärdig exploatering av Afrikas resurser: Detta orsakar stor smärta och oro bland synoddeltagare från alla delar av Afrika. Man noterar hur kontinentens oerhörda naturtillgångar (mineraler, skog, fauna osv.) exploateras av utländska företag med små eller inga vinster för majoriteten av befolkningen. De som drar nytta av detta övergrepp mot kontinenten är i regel ett litet antal politiker. Trots att kontinenten har en avundsvärd tillgång på naturresurser kan befolkningen alltså inte dra nytta av dessa, eftersom ledande personer ofta har sålt landets tillgångar till utlandet för egen vinning.
3. Problemet med Afrikas ledare och politiker: De flesta synoddeltagare menar att den viktigaste orsaken till Afrikas bekymmersamma tillstånd ligger hos de nuvarande afrikanska ledarna och politikerna. Till skillnad från dem som började bygga samhällen på kontinenten, är många ledare och politiker idag självcentrerade och mer intresserade av att behålla makten än att tjäna sitt land och åstadkomma en god utveckling. Fenomenet med presidenter som sitter på livstid är lika märkligt som odemokratiskt. Omvärlden kan inte bara sitta och se detta försiggå i det ena afrikanska landet efter det andra.
4. Interreligiös dialog: Religiös pluralism har blivit ett historiskt faktum och en verklighet i dagens Afrika. Det är i synnerhet tre religioner som tävlar om en ledande position: kristendomen, islam och traditionell afrikansk religion. Inom den traditionella inhemska religionen betraktar man sig som ”värd” på det religiösa området, medan kristendomen och islam ses som ”gäster”. Kristenheten på kontinenten är uppdelad på flera olika samfund, sekter och rörelser. Den katolska kyrkan måste söka dialog med alla dessa religioner och grupper om den ska kunna fortsätta hävda att den har en gudomligt sanktionerad sändning till kontinentens alla folk.
5. Sjukdomar en stor utmaning för Afrika: På en kontinent där fattigdomen är förhärskande och där de flesta länder lider brist på hälso- och sjukvård, blir sjukdomar en av de största utmaningarna. Alltför många människor i Afrika dör av sjukdomar som skulle kunna hejdas och hanteras om hälsoarbetet togs på allvar. Malaria och Hiv/Aids är de två sjukdomar som orsakat flest dödsfall på kontinenten under det senaste årtiondet.

Kewong Isaac Ntani 2009-10-24

Påven Benedictus XVI lät igår, tisdagen den 20:e oktober, offentliggöra en så kallad apostolisk konstitution i akt och mening att göra det lättare för anglikaner att gå över till den katolska kyrkan. Det ska inrättas en ny organisationsform, kallad personalordinariat, som ska kunna finnas på olika håll inom en provins eller ett stift och som ska ledas av en biskop eller präst. I ett sådant personalordinariat ska prästerna kunna vara gifta, och i gudstjänsten kan de knyta an till anglikansk tradition – så har för övrigt redan skett inom några församlingar i USA. Bland dem som nu förväntas konvertera till den katolska kyrkan under dessa betingelser finns också ett stort antal präster.

Att i detta sammanhang tala om ”missnöjda anglikanska präster” för däremot tanken lite på avvägar. Det är riktigt att de motsätter sig prästvigning av kvinnor och av homosexuella präster och biskopar, men deras kyrkliga identitet har djupare rötter än bara så. Sedan 1800-talet finns en högkyrklig rörelse inom den anglikanska kyrkan som i viss mån liknar svensk högkyrklighet, men som ofta går mycket längre när det gäller att efterlikna den katolska kyrkan. Den kan också prägla hela församlingar som kan ha en högkyrklig tradition sedan mer än hundra år. En svensk besökare hos en del av dem skulle utan vidare tro sig vara i en katolsk kyrka. Där finns helgonbilder, rökelse och vigvatten, och mässan är svår att skilja från en katolsk. Den trosbekännelse som de använder är också densamma som den katolska. Dessa anglokatoliker, som de kallar sig, betraktar sig själva som katoliker, men de vill samtidigt betona sin anglikanska särart och har hittills inte velat erkänna påven som kyrkligt överhuvud fullt ut. Det är för dem som de nya lättnaderna framför allt har betydelse. Det blir därmed bara ett litet steg för dem att ta in i den fulla gemenskapen med den katolska kyrkan.

Somliga av dem har för övrigt redan lämnat den anglikanska kyrkan och lever som separata samfund, större eller mindre. Störst av dem är Traditional Anglican Communion som sägs ha omkring 400 000 medlemmar. Den gjorde sig självständig 1991, redan innan den engelska kyrkan införde kvinnliga präster och godtog homosexuella präster. Det är på deras begäran som Vatikanen började den utredning som nu har resulterat i påvens beslut.

Det nya beskedet från påven framstår säkert som omstörtande nyheter för många anglikaner, men saken måste ses utifrån den mycket speciella situation som dessa anglikaner hittills levt i. Vad som sedan händer i praktiken – om det exempelvis leder till att även andra anglikaner lättare finner vägen in i den katolska kyrkan – kan man inte veta i förväg.

Per Beskow 2009-10-21

Marco, du är slut nu. Finito.

Marco Personi: – “Snälla Don Samuel! Skona mig! Det var ett misstag. Skall inte hända igen. Jag lovar och svär på min familjs heder”.

Don Samuel: – “Sent ska syndaren vakna. Det är över för dig nu. För gott. Basta!”

För drygt tio år sedan genomförde Afrikas katolska biskopar sin första biskopssynod i Rom någonsin, under ledning av påven. Synodens huvudtema då var ”Kyrkan i Afrika och dess evagelisationsuppdrag inför år 2000: ’Ni skall vittna om mig’ (Apg 1:8)”. Resultatet av synoden publicerades senare i det apostoliska brevet ”Kyrkan i Afrika”.  Den 4 oktober 2009 var det nu dags igen. Då inleddes den andra afrikanska biskopssynoden med ett högtidligt firande av eukaristin under ledning av påven Benedictus XVI. Temat för synoden denna gång lyder: ”Kyrkan i Afrika i försoningens, rättvisans och fredens tjänst: ’Ni är jordens salt… Ni är världens ljus’ (Matt 5: 13, 14)”.

I sin inledande predikan uppmanade påven synodens deltagare att framför allt fokusera på tre saker i evangelietexten: Gud, äktenskapet och barnen. Samtidigt som Afrika är rikt på naturresurser men också utsatt för exploatering, konflikter och korruption, ser påven Afrika som en ”andlig lunga” för hela mänskligheten. Han beklagar dock det faktum att den så kallade första världen fortsätter att exportera sitt andliga giftavfall, som nu gradvis genomsyrar Afrika. Han talade även om ett annat virus som drabbar afrikaner, nämligen religiös fundamentalism, blandad med politiska och ekonomiska intressen.

Den första plenarsamlingen inleddes måndagen den 5 oktober med hymnen Veni creator spiritus, följd av påvens reflektioner över den helige Andes verk. Vissa ämnen som avhandlades under synoden förtjänar att särskilt nämnas. Exempelvis tog kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Cape Coast i Ghana upp att det finns ett klart samband mellan undermåligt politiskt ledarskap och dålig ekonomi. I sin rapport fastslog han vad de flesta afrikaner vet och dagligen får uppleva: att Afrika är en kontinent som Gud har välsignat med några av världens rikaste naturtillgångar och stora mänskliga resurser. Men ändå är denna kontinent så stark drabbad av våld, lidande och underutveckling. Vem bär ansvaret för detta? Hur kan vi komma till rätta med problemen och vad skulle synodens deltagare vilja göra för att åstadkomma en förändring? Dessa och många liknande frågor väcktes genom rapporten framlagd av kardinalen från Ghana.

Den andra dagen diskuterades frågan om interreligiös dialog som en väg till försoning i Afrika. Afrika har upplevt djupgående konflikter i religionens namn. Patriarken Abuna Paulos från den ortodoxa kyrkan i Etiopien, som fått en särskild inbjudan av påven att delta i synoden, gav ett vältaligt vittnesbörd om den afrikanska kyrkans långa historia där han påminde deltagarna om att den etiopiska kyrkan var mycket livaktig redan på apostlarnas tid. Patriarken underströk det nödvändiga i att vi alla förstår vad interreligiös dialog innebär. Vi behöver utbildning för både tanke och hjärta för att förstå den religiösa pluralismens utmaningar. Det är nödvändigt att respektera andras religiösa tro i kärlek och sanning.

Den 8:e oktober besökte synodens deltagare Kapitolium, där de mötte Roms borgmästare och bland annat diskuterade frågor som rör immigranter från Afrika och flyktingars situation i Rom. På eftermiddagen blev biskoparna inbjudna till en konsert av ungdomar i Rom. Resten av dagen ägnades åt ett femtontal debattinlägg. Biskop George Nkuo från Kumbo beskrev den fruktansvärda fattigdomen i Afrika, en situation som dock skulle kunna se annorlunda ut. Han var särskilt oroad över situationen på landsbygden där bönderna inte får det stöd som de behöver och förtjänar. Biskop Jean Bosco Ntep från Edea framhöll att kyrkan i Afrika måste ta frågan om politisk försoning på större allvar, medan ärkebiskop Cornelius Fontem Esua från Bamenda för sin del beklagade att också  de kristna är inblandade i mutaffärer och korruption i många afrikanska länder. Kardinal Francis Arinze, före detta prefekt för Kongregationen för liturgin, tog upp frågan om behovet av försoning inom kyrkan. Det är nödvändigt med ”goda relationer och harmoni mellan biskopen och hans präster, mellan prästerna sinsemellan, mellan prästerskapet och de troende, och mellan prästerskapet och lekmännen”.

Fredagen den 9:e oktober talade en speciellt inbjuden gäst till biskoparna om den mänskliga katastrofen i Darfur i Sudan. Den kongolesiske politikern och diplomaten Rudolf Adada var tidigare FN:s och AU:s gemensamma representant för Darfur med ansvar för fredsprocessen (UNAMID). Adada talade initierat om situationen i Darfur. Han lämnade sitt uppdrag den 15 september, och är alltså väl insatt i de aktuella frågorna.  Enligt Adada har åtminstone två och en halv miljon människor blivit förflyttade och över 300 000 dödade sedan kriget i Darfur bröt ut 2003. ”Det är en mänsklig katastrof som pågår medan den så kallade civiliserade världen hjälplöst ser på”, sade Adada. Även om våldet har minskat avsevärt återstår fortfarande mycket att göra för att skapa fred i Darfur.

Lördagen den 10:e oktober blev en minnesvärd dag för synoden och alla dess deltagare. Denna dag gjorde nämligen ett antal afrikanska kvinnor kraftfulla uttalanden i synodaulan. Syster Felicia Harry, ledare för The Sisters of Our Lady of the Apostles i Ghana, framförde en kraftfull uppmaning till kyrkans ledning om att Afrikas troende kvinnor måste göras delaktiga i beslutsprocesser på olika nivåer inom kyrkan. Systrarna hålls ofta i periferin och får sköta sysslor som matlagning, sömnad, städning av kyrkor osv. Samtidigt som de i och för sig gärna utför dessa sysslor vill de också få delta i beslutsfattandet.

Den första veckan av den afrikanska synoden avslutades därefter storstilat med att påven kanoniserade fem helgon i en mässa i Petruskyrka söndagen den 11 oktober 2009.

Kewong Isaac Ntani 2009 10 17

Detta är faktiskt ett fantastiskt roligt klipp från Conan O’Briens talkshow. Underbar liten satir, främst över påveämbetet i Katolska kyrkan.

Att skoja om saker inom den kristna tron är i mångt och mycket helt OK tycker jag, så länge det görs med värme och respekt. Jag tror många katoliker också kan ta till sig humorn i detta klipp. Faktum är att Conan-gänget sätter huvudet på spiken på en rad punkter:

Jesus (retorisk fråga): “Who did you say was the  supreme authority of the Christian faith?”

Jesus: “I’m always around”

Jesus: “You owe me one… You all owe me one!”

Et lite utdrag fra den nye encyklikaen til pave Benedikt XVI “Caritas in veritate” :

1. Charity in truth, to which Jesus Christ bore witness by his earthly life and especially by his death and resurrection, is the principal driving force behind the authentic development of every person and of all humanity. Love — caritas — is an extraordinary force which leads people to opt for courageous and generous engagement in the field of justice and peace. It is a force that has its origin in God, Eternal Love and Absolute Truth. Each person finds his good by adherence to God’s plan for him, in order to realize it fully: in this plan, he finds his truth, and through adherence to this truth he becomes free (cf. Jn 8:22). To defend the truth, to articulate it with humility and conviction, and to bear witness to it in life are therefore exacting and indispensable forms of charity. Charity, in fact, “rejoices in the truth” (1 Cor 13:6). All people feel the interior impulse to love authentically: love and truth never abandon them completely, because these are the vocation planted by God in the heart and mind of every human person. The search for love and truth is purified and liberated by Jesus Christ from the impoverishment that our humanity brings to it, and he reveals to us in all its fullness the initiative of love and the plan for true life that God has prepared for us. In Christ, charity in truth becomes the Face of his Person, a vocation for us to love our brothers and sisters in the truth of his plan. Indeed, he himself is the Truth (cf. Jn 14:6).

Her kan du lese videre.

Vatikanstaten 08/01/2009 (AsiaNews) – Påven uppmanar katoliker över hela världen att be för flyktingar och förföljda kristna. I sina böneavsikter för augusti, uppmanar Benedict XVI troende att åberopa Herren, “så att allmänheten blir mer medveten om problemen med miljontals fördrivna personer och flyktingar och för att finna lösningar på den ofta tragiska situationen.”

Läs hela artikeln på Asia News:

http://new.asianews.it/index.php?l=en&art=15939