Fick idag mail från Peace & Love som gav mig ytterligare en anledning att boka sommarens festival. Jag säger bara ännu mer högstadienostalgi!!!

Tiden går och jag har insett att det är dags att börja planera festivalsommaren 2010. I somras hyrde vi ju hus/lägenhet i Borlänge under Peace & Love, men tills nästa sommar känns det som om vi lika gärna kan nypa ett hotellrum för samma peng – eller t.o.m billigare, så just nu sitter jag och försöker få kontakt med Beng-Haa för att komma överens om nånting. Dock är han ungefär lika lätt att få tag på som Osama, så innan jag fått connection med honom lär väl varenda rum vara bokat, så det blir rum i Leksand eller liknande, så om du läser detta Jocke, RING MIG!

För att bygga stämning, sitter jag och lyssnar på Peace & Love’s playlist @ Spotify som finns att hämta HÄR. Denna lista byggs på allteftersom nya artister bokas, men än så länge ser det ju riktigt lovande ut.

☮ ♥ ☺

Såhär när vintern gör sig påmind känns det bra att drömma sig tillbaka till sommaren och dess höjdpunkter. En av dessa peaks var helt klart Love Boats smått fantastiska spelning på Peace & Love’s Denimzine-scen. 01.15, typ tjugo pers i publiken, varmt som en bakugn och med fyra festivaldagar i bagaget så var oddsen emot dem, but who cares about the odds.. Tre italienare i solglasögon med en förkärlek för toa-spelningar och ett driv som skulle få ramones att bli stolta, kan det bli bättre?

Apocalypse-dude

The other day, I was coming from my usual errands, when I saw these Kenyans dancing there heads and bodies in the streets of Nairobi, whistling and making merry. The first thing that hit my head was we are doomed, yet again!

Since 2007, after the disputed Presidential elections, Kenyans have been wary… on the lookout, with eyes wide open lest we get hit by the baton carrying cops. Nairobi is quiet an unprecedented place, especially if you sleep with both your eyes. For one to survive here, don’t blink with two eyes!

So these dancing people, I came to realize, were AFC Leopards fans supporting their club’s win 2-1 against Mathare United in the Kenya Premier League. Then my heart rested.

But before long, I heard passengers in the matatu I was in in utter disgust saying: ‘Hawa Waluhya kazi yao ni kushinda wakiimba. Wavivu!(These Luhyas are always singing and dancing. Lazy people!)

It didn’t occur to him that the Luhyas were doing what is patriotic to them and at the right moment. So I thought whether they were causing unending traffic jams or just lazy as the observer in the matatu opined.

So how many of us are patriotice enough to sweat for the sake of their cultures? And what is not patriotic to warrant negative attributes?

Sine independence, Kenyans have been urged to be patriotic for the sake of national development and reconciliation, yet with our Nyayo Philosophy of Peace, Love and Unity, we’ve tended to hide our patriotism under our armpits for fear of being branded tribalist!

Sometimes it beats logic in trying to unralvel what is really meant by traibalism and nationhood. I also fail to understand how we can synchoronise our culture and live as a nation of thinkers, actors and developers, instead of seeing each other as Kikuyu, Luos, Luhya, Kalenjin?

As far as I know, being a Kikuyu does not make me a thief, or a Luhya does not warrant me to be considered a lzy bone. All these are thoughts edged deep in our minds that have belitted Kenyans to the level of lowering our integrity.

Let us go out in the open, shout, dance and make merry for the sake of our patriotism and let the world know we are not that naive, after all!

Meta raggiunta. Stanca ma felice. Trovato il senso. Stop. Aggregomi gruppo trekker esperti et arditi. Destinazione Oriente, obiettivo: sbendare la mia anima. Stop. Non aspettarmi per ora. Peace & Love.

Cammina pure fino ai confini della Terra. Buon pro ti faccia. Consiglioti scarpe e attrezzatura ad hoc. Stop. P.S. Sbendare l’anima? Ma chi frequenti?

Mi vida fuimos a volar
con un solo paracaídas
uno sólo va a quedar
volando a la deriva

No te preocupes Paloma
no hay pájaros en el nido
dos ilusiones se irán a volar
pero otras dos han venido

.Miedo a equivocarme.

Det är över nu.

3 veckors intensivt festande är tillslut till sin ända. Det är högst deprimerande men ändock väldigt, väldigt skönt. Visserligen skulle jag kunna börja imorgon igen, bara jag kan sova idag. Så… fan, det är bara deprimerande. Inget kommer att ske på länge (2 veckor) och jag kommer mest att uggla här i Gråbo under den tiden. Så känner du att du har tråkigt är det bara att slå en signal så kommer jag rusande. Tristessen och jag är nämligen icke de bästa utav vänner.
Jag tänkte summera de tre veckor som gått, inte för att det någonsin går att få in alla upplevelser i ett litet blogginlägg men… man kan ju försöka litegrann.

För tre veckor sedan mötte jag upp med Malin för första gången någonsin och vi åkte upp till Borlänge där Sveriges absolut bästa festival finns. Det finns ingen festival som slår Peace & Love’s organisation, bokare, område, tja fan allt. Jag är något putt över att området flyttat ut mot ängarna och inte håller till lika mycket i stadskärnan.
Boendet var underligt, i Borlänges ghetto. Tog sin lilla tid att promenera dit men den motionen fixade så att vi slapp den värsta bakfyllan, woup woup!
Arbetet flöt på bra och efterfesterna var som vanligt fantastiska. Dock var jag och Joakim inte världens peppa all the time i början utav veckan men fan, ibland får man vara pensionär. Sista kvällen urartade totalt, Joel Borg klättrade upp på tälttak, Magnus och jag dansade sönder bord efter bord, hela backstage sjöng allsång till Michael Jackson, jag och Emma somnade nästan på renfällarna mitt inne på festen, alla var kastrullfulla och Magnus satt på gatan och glodde på soluppgången men minns inget utav den. När klockan slog sex så begav sig ett litet kongatåg om 6 personer till Peace & Love-kontoret och raidade stället på sprit, för att senare gå hem till Jon Wallsten som tyvärr låg och sov när vi satte igång I’m Not There och dansade hela morgonen. Framåt tio så somnade jag i fosterställning ovanpå Daniel och Emmas ben, vilket var mycket roande för de som tittade på.

Familjen kom och hämtade upp den trötta hjältinnan för att åka till grannstaden Falun, där är större delen utav släkten bosatt och vi hängde där tills jag skulle skjutsas ner till Arvika där festival nummer två skulle avklaras!
Avdumpad på Statoil så funderade jag i min ensamhet på vad jag gett mig in på – jag, i ett jävla tält?  (Det gick utmärkt må jag säga.)
Flickorna jag skulle bo med dök inte upp förrens en dryg timme efter mig och i min trötthet så satt jag stumt kvar framför Statoil trots att det spöregnade på mina bara ben. Vi bosatte oss på Lilla Campingen, mycket trevligt ställe där man kan få lugn och ro samtidigt som man får fest, fest, fest. Men nästa år blir det till att ändra på bovanorna. Skulle jag, mot all förmodan, vara vanlig besökare även då så blir det garanterat Lugna Campingen.
Jag insåg rätt snabbt att besökare är inte min visa. Fick panik på att vara… ledig(?) och begav mig ut på jakt efter kottar och bär som kunde sysselsätta mig. Jag fann en mycket stimulerande sysselsättning i att hänga i Rockfotostudion timme ut och timme in. En bakisfull och mycket glad Sandra funkade utmärkt som inkastare märkte jag också. Kan icke minnas när så många skrattat så mycket åt och inte med mig. Efter att ha lackat på vanlig besökare-situationen fixade jag mig helt sonika ett artistpass så att jag kunde komma in och dansa till historiens sämsta DJ.
Underbara grannar och vänner på campingen gjorde också helgen helt fantastisk, utflykter med Emelie var det bästa. Såg en Karin Dreijer uppträda med Röyksopp samtidigt som hon satt i intervju i annan stad samt undrade var och när Depeche saktade av på farten.
Arvika är mitt hjärta och även om Peace & Love är bättre så är det skiten i Arvika som ger mig mest.
Badet i fontänen till exempel, den gav mig en förkylning som hette duga. Heter duga, är fortfarande sjuk.

Tog mig sakta till Göteborg för två dagars intensivt sovande för att tamtadam, ta mig till Hultsfred. Återigen är det med Malin som resan sker, denna gång även med hennes syster Hannah (vilken innebar att jag nu träffat och bott med hela klanen Svensson). Väl på plats så bråkar vi vilt med efterblivna funkisar som antagligen dödat alla husdjur de någonsin haft eftersom deras förmåga till ansvar och aktivt tänkade är lika med noll. Parkering på ICA fick duga, men att gå med rullväska över Hultsfreds område är inte riktigt lika kul som det låter. Det första som sker är whooosh, tack en dodgeball-boll i huvudet. Tack Olle och Petter. Tack så mycket. Nej, inget ont om Swedish Dodgeball Association, jag slog faktiskt världsrekord med detta eminenta gäng. Det var Weezer som satt på förra “världens största dodgeballmatch”-rekord innan och medans vi slog det så spelades det självklart Weezer på högsta volym.
Vädret i Hultsfred var uruselt. Presscentrat var uruselt placerat. Intervjuområdet var fan än mer uruselt. Ljudet på Pampas och Hawaii var mer eller mindre uruselt hela tiden. Leran var urusel. Halvdöda tjejer som sover i studion är uruselt. Att bråka utan att belägg för bråk finns är uruselt. Att inte duscha på nästintill en hel vecka är uruselt. Att bli ännu mer  sjuk är uruselt. I could go on and on about hur uruselt jag tycker att Hultsfred var. Alltså, om man arbetar på stället. Om man bara flamsar runt och blir full på backstage så funkar det skitbra. Om man kastar lite bollar och blir full så går det också jävligt bra. Om man hetsäter gratis glass så går det fantastiskt bra.
Men det var bara irriterande denna gång.
Sjukligt irriterande.
Onsdag och Torsdag blev rena arbetsdagar. Ingen fest, bara mys i stugan med Hannah, Joakim och Malin. Gring var jag. Gnällig, jobbig, irriterande och allmänt skitsur. Tog en tripp till Hansi och Pär och käkade lite vettig mat. Inomhus i riktigt hus, det är fan inte uruselt. Finaste.
Fredag kväll. Här snackar vi festen. Alla var där, alla älskade alla. Jag körde på galendans istället för snyggdans. Blev utslängda kring 5-6 och promenerade hem med Joakim. Han ville ut på campingen, jag följde med en stund tills jag drog honom till stugan, dock så gick det inte så värst bra eftersom när jag gick in så sprang han iväg igen. Somnade och såg honom no more.
Viljan om att lämna Småland var extrem, men ändock blev det en sista fest. Jag tog avstamp i att följa med Magnus till hans dodgeball-vänner bakom Paradiset-tältet, varvid jag träffade en del intressanta typer. Bestämde mig sedan för att bege mig mot viphyllan där jag mötte upp med Hansi. Vi drack vin och snackade skit. Promenerade senare mot efterfesten där det möttes upp med massor utav människor. Hej hej. Och hej på dig. Gamla bekantskaper som inte setts på länge och nya som jag verkligen tycker om. Dodgeballchefens byxor sprack och jag hade huvudet i Magnus rumpa.
Insåg att jag kan spela trummor. Och har taktkänsla. Faktiskt. Jag kompade DJ’n. Amazing. The tondöv ain’t så tondöv anymore.
Gick med nya vännen Anna till Paradiset-backstaget igen för att hänga litet, blev trött och drog tag i henne samt Oscar för hemgång. Vi bråkade med kebabkillen men tillslut fick vi mat och det var riktigt äckligt. Oregano med bröd under.
Och idag åkte jag hem. Helt fucking överlycklig.

Men nu.
Nu undrar jag vad jag ska göra imorgon.
Knarka?

Me gusta el reggae
Cuando quiero dejar bien claro mi mensaje
Me agrada esa gente que con gesto
Demuestra bien su expresión
Esta canción la hice
Para todos mis queridos amigos
Con este humilde ritmo
Les digo los admiro y necesito

Y voy a dejar que las palabras salgan solas
La energía que me dan
Es lo que hace latir a mi corazón
Nunca estoy solo
Por que con mi imaginación siempre están cerca
A quien debo yo agradecer
Este bonito regalo que la vida me dio

Buena familia me toco
Y muy buenos amigos puede encontrar
No se si fue casualidad
Pero creo que tuve mucha suerte
No es fácil cruzarse con gente con tanta onda
Conectada a tan loca frecuencia
Es que un amigo es un hermano
Un maestro es parte de mi pasado

Efter en fantastisk helg i Borlänge på Peace & Love festivalen har jag nu, några dagar senare återfått min dator och kommit ikapp med sömnen.

Det gick verkligen inte vara i tältet längre än till kl 08:00 på morgonen. Vaknade helt plaskvåta och slängde oss ut ur tältet.

Det och avståndet mellan scenerna var det två stora negativa bitarna med festivalen. Men att området var så stort är egentligen ganska förståeligt med tanke på antalet besökare. Men det blev lite långdistanslöpningar mellan spelningar.

När vi efter en otroligt lång resa uppåt hade anlänt. Bankat upp vårt fina tält och hämtat de sista sakerna i bilen så gick vi bort och spanade in festivalen området och kikade på lite Hoffmaestro. Galet mycket folk!

HÖJDPUNKTER:

HOCKEY (MYSPACE,SPOTIFY)  , KEANE (MYSPACE,SPOTIFY) , M83 (MYSPACE,SPOTIFY) , LAAKSO(MYSPACE,SPOTIFY) , RATATAT (MYSPACE,SPOTIFY) HÅKAN HELLSTRÖM (MYSPACE,SPOTIFY)

SKRÄLLAR: FRANTIC SUNDAY (MYSPACE), THE TEMPER TRAP (MYSPACE)

Såg även Carl Barats spelning och Pete Dohertys akustiska. Båda var bra. Men mina förväntningar var nog för höga och jag stod ständigt och hoppades på att det skulle bli ett samarbete. Men icke.

En annan toppen grej var grillkvällen hemma hos Simons flickvän Sandra. Det var riktigt lyckat. Underbart att komma bort från det skitiga området ett tag.

Och våran morgon rutin som bestod i att sola och bada vid badhusets utomhuspool var inte dum den heller. Stod en DJ vid poolkanten och snurrade plattor. Var riktigt härligt. Tråkiga var att man bara fick vara där i 3 timmar. Men det var gott så länge det varade.

Jaja, Nu ska jag ut och gå i backen.

Ett par bilder kommer snart.

Återkommer mer regelbundet nu när jag fått min dator tror jag.

Det har blivit hög tid att svänga ihop en liten festivalrapport om Peace & Love, som intog Borlänge i förra veckan. Men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske med den där hårdrockssnubben som utförde en rektalundersökning på sin kompis? Eller med den irakiska pizzabagaren som vi mötte just när jag och Erik höll på att iscensätta våldtäktsscenen i Irreversible? Eller kanske med Håkan Hellströms alldeles fantastiska konsert som avslutade hela festivalen?

Äh, jag tar det från början istället.

För lite drygt en vecka sedan påbörjade jag min sjutimmarsresa upp till Borlänge. Det var varmt på tåget. Ohyggligt varmt. Faktum är att det satt ett gäng tjocka, nakna finnar framför mig i kupén och piskade sig själva med björkris. ”Kippis!”, ropade de och klunkade i sig Minttu. Men jag överlevde lyckligtvis och kunde kasta mig om Erik och Jonas i en kärleksfull kram när jag anlände till Borlänge centralstation. Därefter tog vi företagsbilen hem till Eriks kära mor och far där vi under veckan blev bortskämda med rena lakan, obegränsad tillgång på mjukgörande dushgel och en aldrig sinande ström mat. Den bekväma sidan av mig tackade och bockade.

Erik, jag och Tobias bjuder på våra allra charmigaste poser.

Tillsammans med Sophia spenderade vi sedan tre intensiva, helgalna och mycket festliga dagar på Sveriges numera största festival – Peace & Love. I samarbete med Blu-ray hade vi på Ungdomar.se smällt upp ett bombastiskt partytält på campingområdet där vi anordnade lite frågesport med fläskiga filmer i vinstpotten. Vi strövade även omkring på campingen och förundrades, fascinerades och fnissade åt alla spännande människor. Vi ”cribbade” lite tält, intervjuade ett gäng wannabemilitärer (varav en blev lite småsur när jag kallade hans färgade festivalfrissa för en ”pridefrisyr”) och pratade med ett gäng kristna som rest ett kyrkotält på campingen och anordnade gudstjänster varje kväll. Jonas släpade runt på en filmkamera och dokumenterade hela spektaklet.

Jag går loss på en smaskig festivalburgare.

Tyvärr blev det inte alltför mycket tid över till att se spelningar men Keane, M83, Chris Cornell, Håkan Hellström och en liten gnutta Mando Diao lyckades jag i alla fall beta av. Keane var behagligt engelska, M83 smaskigt franska, Chris Cornell skrikigt amerikansk och Håkan Hellström kärleksfullt svensk. Lite fler rader om konserterna dyker upp på fredag i ett samlat festivalreportage som jag, Erik och Sophia har kokat ihop.

M83 bjöd på en finfin (men väldigt kort) spelning.

Peace & Love 2009 – Topp 3:

3. På väg hem den sista festivalnatten fick jag och Erik ett plötsligt infall att iscensätta våldtäktsscenen i Irreversible i en öde gångtunnel. Just som jag var på väg att slänga mig över hans välsvarvade kropp steg plötsligt en ytterst munter pizzabagare från Irak fram och började socialisera. Trots hans yviga svenska hade vi en mycket trevlig pratstund och det slutade med att han flashade sin mobiltelefon för 9500 kronor, komplett med inbyggd polisradio och fiskespösantenn.

2. Mitt i en intervju med en trevlig tjej från City/Fryshuset såg vi en glamrockare ställa sig på alla fyra med byxorna nedanför knäna. En annan manlig rocker steg glatt fram, särade på hans skinkor och avlossade en spottloska. Sedan förde han in ett finger. Och sedan ett till…

1. Håkan Hellström. Första gången jag ser karln live och det var precis så bra som alla säger. Om inte bättre.

Håkan Hellström på norra europas största scen.

..hur underbart rolig vecka jag har haft!

Resan ner till Borlänge var väl kanske inte helt underbar med tanke på att jag först åkte till Umeå på söndagen, vilket tog 1,5 timme med bil och 2 timmar med buss. Sedan buss och två tåg från Umeå på måndagen som tog ungefär 8 timmar. Sen när jag väl var framme så blev det lite spännande att leta upp mina kära vänner som redan var där. Men tillslut så löste det sig, efter en låååång promenad med mycket packning.

Väl på campingen så fick vi först stå i kö för att komma in, sedan i kö för att få en tältplats och den sista tog flera timmar. Jag minns inte hur många men kanske 4 timmar. Kan ju säga att efter de första två så blev humöret lite skadat men på nåt sätt så kunde knäckebröd, ölkorv och en varm grogg lösa det hela och när kön sedan började röra på sig igen så kändes det nästan jobbigt.

När vi väl fått vår tältplats så var det jag och Linda som snabbt satte upp två tält och bra blev det. Sen sprang vi mest runt och kikade och snackade med folk.

Tisdag och onsdag var dagar då vi mest bara solade och drack bärs, inga direkt bra band spelade. Däremot så kunde man ju ha tänkt efter innan man satt i solen från tidigt på morgonen till kvällen utan solskyddsfaktor och det kan ju vara därför jag har tappat en hel del skinn från mina axlar.

Torsdag var den stora dagen, då började festivalen på allvar. Winnerbäcks första spelning i den varma solen. En bra och skön start. Sen blev det allvar, min höjdpunkt på hela veckan som jag har talat om i flera veckor nu: Volbeat!

Det var helt underbart! De är så sjukt bra och jag njöt varje sekund. Hoppade och studsade och skrek under hela deras spelning, och såklart så var jag nästan längst fram.

När deras spelning var slut så blev det tyvärr inte mindre folk eftersom nästa band som skulle spela var Mötley Crüe. Jag tog mig inte ut så jag fick typ stagediva ut, framåt, över stängslet. Haha, Linda tyckte det såg skithäftigt ut. Men jag vet inte om de små tjejerna där framme tyckte det.

Efter att vi varit hem och bytt kläder, jag var svettig och blöt av vatten som en idiot, så gick vi tillbaka till området och såg de sista och bästa låtarna av Mötley Crüe. “When I say Mötley, you say Crüe!” Efter deras spelning var alla på otroligt bra humör så festen fortsatte, för vissa långt in på morgonen.

Fredag och lördag fortsatte med bra spelningar och solsolsol. Det fanns inte en morgon som jag vaknade i panik och trodde att jag skulle dö av värmeslag. De som fick min uppmärksamhet dessa dagar var bland andra: Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och Miss Li. Sedan såg jag några snuttar av andra också men vissa gånger lockade en öl vid campet mer än spelningarna

Under resan hem sov jag mest och den kändes inte alls så farlig. Tyckte det var ganska skönt att slippa vara ute i solen, hur nu det är möjligt?

Idag har jag suttit och kollat på allas bilder från veckan och det är så otroligt roligt att se. Det var en helt underbar vecka alltså, och jag har träffat så många roliga och trevliga människor.

Några som jag aldrig kommer glömma är:

Jens, killen med tatueringen som snålade cigg men bjöd tillbaka.
Norskan, snyltaren!
Stockholmarna som jag är övertygad om att jag kommer träffa igen
Rasmus, alltid glad och full. Bisarrt! Gillart! Björneklubben!
Sebastian, som måste vara den sötaste kille jag någonsin sett. När han är sminkad är han nog sötare än vilken tjej som helst.
Grannarna med ravemusiken, vi trodde dom var roliga men vi hade fel.
Grannarna från Göteborg, trevligt sällskap och bra musik.
Nordmaling, hon kan heta Sofia, trevligt att träffa folk så nära ens egna trakter.. jag är ju numera umebo.
DJ:en Kim, Nordmalings bror. Satt ofta hos grannarna från Göteborg med stereoin i knäet och spelade musik för oss.

I övrigt är det Bången, det helt sjukt fina vädret, klottringen med spritpennor, den trevliga stämningen och en massa annat som jag aldrig kommer glömma och alltid kommer att se tillbaka på med glädje. Hoppas vi ses igen nästa år!

Peace & Love

/Emma

På tal om humor måste jag säga några ord om det här roliga fotot som vi arrangerade när Mando Diao hade skivsignering. Jag stod på andra sidan stängslet och skulle se ut som ett sånt därnt hysteriskt fan. Tänk, att jag tycker det blev jätte roligt.

Ett axplock av vad jag gjort på festivalen. Någon som kan skönja en gemensam nämnare?

Nej, men faktum är faktiskt att det inte funnits särskilt mycket tid till att dricka öl som följd av för få öltält, mycket bra musik och för långt mellan scenerna. Fredagen blev totalt ölbefriad för min del, då jag hade fullt upp med att kryssa mellan konserterna. På lördagen prioriterade jag dock ölen och stannade kvar i öltältet när jag väl kommit in.

Trots det har jag haft det helt KUNG. Sett massor med musik, upplevt mycket humor, skrattat, softat, stressat, ätit, umgåtts, sovit, promenerat, rökt en cigarett eller två, solat, svettats, köpt armband till förbannelse. Och så vidare.

Har gjort ett album på Facebook, så vill man veta mer om vad som hände får man bli kompis med mig där. (Och skriva i vänförfrågan att man läser min blogg.)

Nu orkar jag faktiskt inte dryfta den här festivalen på bloggen mer. Det är nästan tisdag nu, jag måste gå vidare med mitt liv. I morgon planerar jag och Stina en liten revivalkväll i hennes gillestuga. Vi ska se på Dårfinkar och Dönickar, äta varma mackor, bläddra i gamla Vecko Revyn och göra marängsuisse. Fridens!

Stiko Per Larsso. Vi började festivalveckan genom att se leksandsgossen på Athena. Blev lite överraskad över att se ytterligare två personer jag gått i skolan med stå på scenen och lira med honom. Kul. Athena var den mysigaste och mest intima scenen dessutom. Musiken funkade bra, jag var nöjd.

Elias And The Wizkids. Soft häng vid en soft scen. Satt i gräset och kände mig nöjd. Musiken var rolig men dock inte minnesvärd i vimlet av alla band.

Detektivbyrån. Musiken är kul och stämningen var mycket bra. Det bästa var frisyren.

Monster Magnet. Jag har aldrig sett dem förut och uppskattade det hela, men jag har förstått att andra inbitna fans har blivit väldigt besvikna. Basisten var bäst. Kul att få höra Space Lord live. Stina tyckte att frontmannen såg lite svullen ut. “Som att han ätit beasås.”

Keane. Överraskande bra. Rös flera gånger, till och med i efterhand när jag läste recensionerna. Keanes musik kan låta lite mjäkigt när man lyssnar på det hemma i stugorna och inte har möjlighet att skruva upp volymen, men live gör det sig verkligen. Verkligen.

Milow. Ayo Technology är ju min och Karins låt så den här konserten fick vi ju lov att se. Lite tråkig dock. Låg ner i gräset och slappande av och blev ändå en bra början på fredagen.

Fatboy. Riktigt rolig och dansant konsert. Ståbas uppskattas. Sångaren hade “det” kunde vi konstatera.

Timbuktu. Han är ju en himla charmig och rolig kille alltså. Bra är han också. Och dansant, skulle det visa sig när han och bandmedlemmarna hade en lite dansundervisning.

Turbonegro. Roligaste konserten på veckan. Kanske för att jag sett fram emot den längst. Jag och Stina tog plats 40 minuter innan det började så vi fick stå längst fram. Röj minsann. Och bra bra bra. BRA.

Mando Diao. Äh, det här är sån där musik som jag inte känner något för över huvud taget. Rör inte an vid någon sträng i mig. Men mina vänner ville dit och jag hade inget bättre för mig.

Moneybrother. Helt ok konsert som jag är glad att jag såg men kanske inte blev sådär översvallande lycklig av. Bra musik och snygg kille.

Mary. Fler folk jag gick i skolan med. En i bandet var jag dessutom hemskt kär i så det här fick jag ju lov att se. (Inte han på bilden, han känner jag över huvud taget inte.)

Håkan Hellström. Definitivt festivalens överraskning. Jag har aldrig gillat Håkan och planen var egentligen att gå och se Faith No More, men sen blev jag lite full på öl och mina kompisar ville se Håkan och jag kände mig kärleksfull gentemot dem och ville inte skiljas så jag följde med. Det var ju jättebra! Grym stämning. Typ det perfekta avslutet på festivalen.

Nu har jag bara tagit med de konserter som jag faktiskt gick på. Hoffmaestro tänkte vi gå på men det var så fruktansvärt mycket folk att vi stannade i en halv låt ungefär innan vi drog. Lykke Li lyssnade jag till från ett öltält. Likaså Melody Club. A Camp gick vi förbi och Sugarplum Fairy såg jag max två låtar av. Lars Winnerbäck tvingades jag lyssna till i ett annat öltält.

Otroligt bra festival när det gäller musiken. På lördagen fanns det fler band jag hade velat se men då prioriterade jag att dricka lite öl i den stekheta solen istället. Ja, oj, det här blev ett långt inlägg. Nu måste jag kamma håret och åka och jobba igen.

Pust i värmen!

Nu är man hemma igen, efter en natts besök i Borlänge med Therese, och för besök av årets Peace and Love festival.
Vädret kunde ju knappast varit bättre, men extremt varmt (eller nåja, väldigt varmt) blev det..

Stekande sol, kvav värme och knappt luft över festivalen kom in.
Efter en hel veckas stressande på jobbet var man förberedd att få vila och njuta av lite underbar musik.

Dock började Lördagen inte så bra, X-tåget till Gävle var över 20minuter försenad, och risken för att missa tåget till Borlänge låg på minuter. Men som tur var hann jag och älsklingen med tåget dit, och då kunde man äntligen pusta ut och sakta men säkert känna lugnet.

Men väl där sprang det runt tusentals med människor som också var där och besökte festivalen:
Vi stötte även på min storebror där, som stog i ett av LO-tälten, facket, som skulle sprida lite information och upplysning.

Artisterna på festivalen under Lördagen var kanske inte bland det bästa man sett i sitt liv. Men det var bara två mål jag och Therese hade för att åka till Peace and Love..
Och det var att jag skulle få se Chris Cornell , och hon få se Håkan Hellström.. så där blev det Mission Complete!

Vi hann väl se på Laakso, Sonic Syndicate och lite andra men inga märkvärdiga band.

Innan Chris Cornell intog scenen hade vi gått dit i god tid, så vi fick en plats längst fram och upplevelsen var enorm! Iallafall i min syn.

Har sett fram emot att se honom live för första gången ett bra tag, tills man visste att chansen fanns att besöka festivalen.
Lite mer än en timme blev det, och nöjd blev man.. Håkan Hellström spelade ca 2 timmar från 00.00-02.00, bra framträdande där med.

Så det blev sen natt, men vi hade fixat & bokat hotellrum på Scandic och det var underbart att få vila sig där lite innan hemresan gick hem under Söndagen.
En lyckad helg ändå, varmt,svettigt och pengar flög iväg – men det var väl värt det för en liten mini-semester

Men nu kommer lite halvdåliga kort från Lördagen!

Det har varit ett par intensiva, helgalna och mycket festliga dagar på Peace & Love i ljuvliga Borlänge. Känner mig lite som ett apatiskt flyktingbarn nu och det lär ta ett par dagar innan kropp och själ samlat sig igen. En utförligare rapport kommer när jag återvänt hem till Skåneland.

Hejhopp!

Men HEJ! Jag förstår att ni saknat mig och undrat vad som blivit av mig. Sa ju att jag skulle uppdatera under festivalen men tyvärr funkade det inte med internetet i lägenheten. Och från mobilen kom jag inte in på wordpress. Det enda jag kunnat gjort på hela tiden är att uppdatera min status på Facebook. För er som inte är vän med mig på FB kommer här mina uppdateringar.

Jenny Karlsson tar med sig sitt laminerade festivalschema och åker på Peace & Love.

Jenny Karlsson sitter och avnjuter en öl och lyssnar på något latino-aktigt. Jag är alltså MITT I SMETEN.

Jenny Karlsson hann vara inne på festivalområdet i fem minuter innan hon såg en tutte. EN NAKEN TUTTE! Det här är ju livet, alltså.

Jenny Karlsson har avnjutit Monster Magnet och Keane. Två sidor av samma mynt. Så nära men ändå så långt ifrån. Endast kärleken kan skilja oss.

Jenny Karlsson har besökt Ben & Jerry’s-vagnen. Det var det värt!

Jenny Karlsson behöver ingen jävla jeansjacka!

Jenny Karlsson sitter i skuggan av en björk och äter pizza och dricker öl. Helt ok, om jag får säga så.

Jenny Karlsson sitter och lyssnar till Melody Club och avnjuter en kall fatöl. Vill inte att festivalen ska ta slut.

Jenny Karlsson dricker en öl och väntar på Sugar Plum Fairy. Vi ska, så att säga, göra barn tillsammans.

Jenny Karlsson dricker ännu en öl och hör Money Brother i bakgrunden. Nu dricker vi ur och går dit, vettja!

Jenny Karlsson Jag gillar att sär skriva.

Jenny Karlsson dricker öl. Igen. Men herregud. Är det aldrig nog, eller?

Jenny Karlsson lyssnar på den där jävla Lars Winnerbäck och dricker öl.

Jenny Karlsson Det finns en kille som kallas för Apan.

Jenny Karlsson är hemskt glad att hon hamnade på Håkan Hellström mot sin vilja. Oj, vad bra det var.

Jenny Karlsson är hemma igen. Nu ska ni slippa mina dryga statusuppdateringar varannan timme.

Två saker kan vi konstatera av det här. Ett. Jag heter Jenny Karlsson. Två. När jag är full har jag en förmåga att särskriva. Det har faktiskt hänt förut.

Jag har så mycket jag vill berätta för er men just nu vill jag mest bara dö i soffan tillsammans med mitt rör gröna Pringles och en film. Kan i alla fall avslöja att jag INTE blivit gravid men nästan gått och gift mig. Mer om det sen. Här får ni en liten teaser från den makalöst fantastiska festivalen.

Var god ignorera att jag ser ut som ett mongo.

They´re undestructable!

Kass bild, javisst, men det är svårt att ta en bild vrålandes och hoppandes.

Peace & Love, fredag 25/6 2009. Det blidde av. Jag beställde biljetter natten innan och åkte iväg vid tolv, äntrade området vid halv fyra – ensam! Det var helt underbart, tro det eller ej. Jag strosade, satt i öltält vid Timbuktus pladdrande, vrålade till Gogol Bordello och The Sounds, skaffade nya vänner (planer på popaganda i sthlm – följ med!), fotades med delar av Gogol Bordello utanför Henry Rollins show, försökte komma på varför Peter Doherty egentligen är bra och spenderade två och en halv timme förbannandes kylan i gräset utanför den låsta centralen innan det bar iväg hemåt. WIE!

P&L är väldigt svenskt, det är lagom liksom. Det finns något för alla och line-upen är i sig självt väääldigt svensk. Ta ett gigantiskt namn, här Mötley Crüe, för det lite exotiska och krydda med älsklingar i detta fastland; Winnerbäck, Hellström, The Sounds, Mando Diao, Lykke Li, Ulf Lundell osvvvvvidare.. så har du en perfekt svensk festival. Lagom spännande, men som drar flest folk i landet förmodligen. Och ungt folk, alltså jag-är-tretton-men-vill-ha-en-könsjukdom-innan-jag-lämnar-borlänge-ungt-folk. Spännande? Nä.

Detta till trots, är P&L en bra festival. Alla bekvämligheter kan nås enkelt och stämningen är oftast fantastisk. Fyra toasters!

När jag kom hem hade både min beställning från Delicious Goldfish Records (The Breeders x 2 och Eskju Divine x 2) och biljetterna till Johnossi nästa vecka, ramlat ner i brevlådan. Vilken lycka, vilken sommar, vilken kärlek!

Nu sitter jag alldeles nöjd i hela kroppen. Det är sommar och Cannonball snurrar allt som oftast. Varje gång jag kommer hem från en festival lägger jag mig i gräset och stirrar upp i himmlen, och varje gång försöker jag komma på en bättre känsla än att ogenerat stå och svettas med tusentals andra och lyckligt hoppa upp och ner medan plastglasen med vatten kyler ner våra solstingsbetingade huvud och svällande hjärtan..

Joakim Kvist har fotograferat himmlen;

En festival med 37 000 besökare är väl inte direkt Hyresgästföreningens hemmaplan. Det måste ju erkännas. Men det har kännts bra att finnas på plats på Peace & Love. Många ungdomar är bekymrade för sin bostadssituation och vill gärna prata om det.

En tjej från Stockholm ville inte ha någon folder med flytta hemifrån-tips. Motivet var att hon inte kommer flytta hmifrån än på länge. Det finns ju ingenstans att flytta.

Genom att finnas på ungdomarnas arena och prata om det de vill prata om håller sig föreningen fräsch.

I dag är det ferstivalens sista dag. Varmt som tusan redan på morgonen. Hoppas kidsen dricker vatten och håller sig undan solen. Det ska i all fall Hyrdigfri-bloggen göra. Ha en trevlig festivalsommardag!

//Kenneth

Det kom en tjej till montern. Entusiastisk. “Det går ryckten om att ni har den bästa aktiviteten på festivalen”. Det var ju ett kul omdöme. Hon kom på besök många gånger under dagen. Hon gillade vår “bygga kloss-tävling”.  Rekordet i dag? 1 meter och 17 centimeter högt klosstorn. Byggdes av en tjej. Pojkar vill. Tjejer kan!

Vi står bredvid en av de mindre scenerna och har utan att behöva röra oss fått höra två duktiga artister. Sofia Karlsson, svensk vissångerska, och Maria Mena, norsk popsångerska. Grymt. Köp! (man kan ju inte hyra musik)

Vi som står här har träffat några hundra personer i dag. Man börjar bli lite mör. Men eftersom alla – ALLA – är positiva och trevliga så går det fint. Men nu packar vi snart ihop för att orka med morgondagen också. Då fortsätter vi snacka gott om hyresrätt. Tornen ska byggas mot nya höjder och fler ska skriva vykort till nära och kära. Vi kommer posta över 70 kort i dag. Framsidan på korten är ett hus som är uppbyggd av FN:s mänskliga rättigheter och Sveriges grundlag. De textstycken som handlar om boende. Budskap som är lätta att gilla.

Nu ska vi hala flagg. Tre rättare sagt. Men kommer åter imorrn. Sov gott!

//Kenneth

Sitter på tåget mellan Mjölby och Borlänge nu och det är varmt. Ohyggligt varmt. Faktum är att det sitter ett gäng tjocka, nakna finnar framför mig och piskar sig själva med björkris. ”Kippis!”, ropar de och klunkar i sig Minttu.