Vi förvaltar som sagt yngste sonens lägenhet i Malmö under några månader, och det innebär en del skillnader för oss som bott de senaste 23 åren i ett litet samhälle längst ner i sydväst.
Ett exempel är vägen till och från jobb.  Även om jag ibland tar bussen från Falsterbo till Vellinge blir det ändå oftast bilen. Jag försöker skylla på att jag har mycket att kånka på, skolböcker är tungt, och att det faktiskt tar dubbelt så lång tid med buss, men vet innerst inne att det handlar om bekvämlighet.  Det är helt enkelt lättare att sätta sig i bilen direkt utanför dörren och kliva av på skolans parkeringsplats. Bussen är ändå ganska OK på morgonen, eftersom jag kliver på i början av rutten och på så vis är garanterad sittplats.
Hem är det värre. Bussen är ofta full redan i Vellinge, och att stå upp och knuffas med alla gymnasister är inte så kul. Att de skulle lämna plats till lärare finns inte på kartan. I fåfängans tecken försöker jag inbilla mig att de inte tycker jag verkar tilräckligt gammal för att behöva sitta.
Desstuom gillar jag inte att stå upp när bussen kör, framför allt inte på 90-väg. Det finns väl någon anledning till att man måste ha säkerhetsbälte i bil?
Alltså, jag kör oftast bil. Att köra från Näset in mot stan är en ganska speciell upplevelse. Först och främst, hur fin bil du än har, har ända alla andra finare.  De är ofta av tyskt fabrikat, gärna svarta eller silverfärgade, med väldigt många siffror och bokstäver till höger på bakluckan. Många har också egna registreringsskyltar som hjälper till att artbestämma ägaren som golfare, läkare, etc.
När Vägverket förra året försökte göra en bussfil i den högra filen på väg 100 över Ljungen blev det uppror. Varför begrep jag aldrig riktigt. Vänsterfilen fanns ju kvar, och vägarna är det enda stället  man alltid håller till vänster i denna kommunen. Förhållandet mellan andelen bilar i omkörningsfilen kontra den högra kan översättas direkt till valresultatet, fast tvärtom. 

När man bilpendlar från Näset har man alltså två alternativ; ge sig in i leken och tävla om vem som har flest hästar under huven, eller helt enkelt hålla sig undan.  Med tanke på min småfranska till bil blir det det senare alternativet.

Att komma till jobb från stan då. Hur fungerar det?  Avståndet är ungefär det samma. Först bussalternativet, som jag faktiskt testat. Det går, men kräver planering på vad jag kan släpa med mig. Den bekväma Miljöboven i mig vinner igen. 
“Hemma” i  Falsterbo är parkeringsplats inget problem. Den finns där utanför dörren och är alltid ledig. Så är det definitivt inte runt Kronprinsen om man kommer hem efter klockan halv fem, därför blir det ofta ett garage en liten bit bort där jag har möjlighet att ställa bilen ibland. Sedan gäller det att få med sig alla kassar och väskor, som trots idog planering nästan alltid är för många och tunga. Det blir alltså att som den värsta bagladyn kämpa sig upp för fyra och en halv våningar  utan hiss. Förbi Larsson, Carlsson, Magnusson och så är man uppe. Motionera mera!

Trafiken i Malmö är annorlunda. Visst finns det fina bilar här med, men de som går fortast är inte alltid de finaste, utan det beror mer på förarkategorin. Taxicaffisar, busschaufförer  och unga grabbar med keps är lika med varning!
Den största faran är ändå cyklisterna. Fullständigt självmordbenägna många av dem, och de finns överallt i alla riktningar.  Cyklarna går dessutom hur fort som helst, inte som vårt lugna trampande runt Skåne i somras. Nej då, här går det undan.  Du ser att en cykel närmar sig i rask takt men konstaterar att den är på cykelbanan (genom att se hur tanterna slänger sig till sidan) och du är ju på vägbanan. Men så kommer ett övergångsställe för fotgängare, och då kastar sig cyklisten av och förvandlar sig  i farten till en fotgängare som ska släppas över,  och korsar så fortfarande springande gatan rakt framför dig med cykeln i ett fast grepp. Men jag  börjar lära mig att tvärnita.

När jag tog körkort för ettt antal år sedan fick man lära sig att det var barn som var levande varningstecken i trafiken. Dessa går numera i led två och två iklädda reflexvästar och med förskolepersonal framför och bakom.
Nu är det cyklister som är varningstecknen istället.

Innan jag skriver mitt inlägg om SJs nya biljettsystem ska jag ge lite beröm för en lyckad rekrytering som stärker varumärket en smula. Eller det är faktiskt två rekryteringar!

Imorse upptäckte Kärleken att han tappat sitt pendelkort och gjorde sig klar för att betala den svindyra ombordbiljetten. Tågvärden tyckte då lite synd om honom så hon lät honom slippa ombordavgiften på 50 kr! Mycket generöst! När han så skulle betala fungerade inte hennes handdator så han slapp betala helt och hållet men det är ju en annan sak.

På hemresan hade vi en glad skåning som hälsade oss med “Hej och välkomna till firman!” och fortsatte efter att han tittat på våra biljetter med “ni har hittat rätt tåg allihopa trevligt att ha er ombord!”. Tänk om flera tågvärdar kunde vara så; tillmötesgående, glada och trevliga. Vilket lyft för SJ!

Knäppte en bild i smyg på skåningen.

Idag är tydligen de stora datorernas dag på tåget. De flesta pendlare har små smidiga maskiner (själv knapprar jag på min iPhone) men två medresenärer har helt enorma apparater med sig. De är nästintill stationära skulle jag säga.

Det här inlägget skulle för övrigt hetat bautadatorernas dag men jag kunde inte komma på hur det skulle stavas. Baota? Bauta? Någon som vet?

Jag möttes av en positiv överraskning på stationen imorse. Tågen har börjat gå på hyfsade tider igen efter semestern! Tänk att man kan bli så glad för så lite. Nästa vecka byter SJ dock tabell helt och hållet så vi får väl se om det stuvas om massor.

Idag var det hysteriskt jobbigt att gå upp. Mycket värre än förra måndagen. Kärleken gjorde förstås allt lättare genom att gosa ned sig ordentligt i kuddarna och le förnöjt. Han är ledig en dag till för han vill inte börja på en måndag. Nu sitter jag lätt omtöcknad på kontoret och undrar var jag ska hämta energi ifrån. Vi provar med en latte så får vi se om det hjälper.

Dagens modeläxa är att en handväska aldrig, aldrig är en ryggsäck. Två remmar innebär inte att man har den på ryggen. Vill man ha en ryggsäck för att det är bekvämare att bära införskaffar man sig en sådan. Är vi överens?

Bilden är lite suddig eftersom jag och objektet gick samtidigt.

Vidare kan jag inte riktigt få in att det redan är fredag och därmed har en hel arbetsvecka förflutit. Det gick fort och relativt smärtfritt. Pendlingen funkar ok, ett par småförseningar och trasiga tåg bara. Enda smolket i bägaren är att det har varit kanonväder och jag inte till fullo har fått njuta av det. Kärleken har gått hemma och slagit dank tillsammans med goda vänner till oss som precis flyttat till ett av grannhusen. Det har badats och gjorts utflykter. Jag ska inte säga att jag inte unnar honom lite härlig ledig tid men jag känner mig lite… utanför. Jag vill också!

Ikväll får jag celebert besök från utlandet och det vankas kräftor!

Då har man börjat jobba igen och tågåkandet imorse gick smidigt. Det sved visserligen i hela kroppen när jag skulle gå upp och varenda fiber stretade emot när jag vandrade ner till stationen men tåget avgick och ankom i tid och när det gäller SJ kan man ju inte begära mer faktiskt.

Det är, om ni inte lagt märke till det, höst nu. Det spelar ingen roll att augusti kan vara jättevarm och fin, det är höst. Det känns i luften. Det doftar annorlunda, morgonluften är sval på ett lite råare sätt, allt det gröna har övergått i en mörkare färg och växer inte längre med rasande fart. Min allmäna känsla i kroppen är att det är dags att kavla upp ärmarna och börja arbeta. Hösten är inte tiden för nystart utan det är tiden för ta tag i saker. Förvalta och driva vidare det man har dragit igång tidigare på året.

För att gå över till lite trivialare saker så såg jag en look-a-like till Kevin Sorbo (han som spelade Hercules i den där serien på TV. Ni vet den där alla killar har läderbrallor och tjejerna läderbikinis.) på ICA i Alvik nu på morgonen. Den svenske varianten var lite tanigare och busschaufför men de var väldigt lika. Seså, intresseklubben. Anteckna!

Den gamla vanliga svängen körde jag igår. Någon sa att efter arton gånger så är någonting en vana. Nu har jag definitivt cyklat denna runda så många gånger och det kan nog stämma för det känns inte särskilt hårt längre.

Tyvärr har jag fortfarande problem med knät och ska till sjukgymnast igen vecka 34 efter hans semester… En bit kvar dit så får försöka att hålla ut. Men nåt lustigt är det verkligen för det kändes i början av passet i benhinnan tror jag,  alla fall på framsidan av benet. I mitten av passet började det göra ont runt knäskålen och i knävecket och de sista 5-6 kilometrarna hade jag så ont på undersidan av vänster skinka att jag var tvungen att verkligen bita ihop för att komma ända fram.

DET SUGER ATT INTE KUNNA TRÄNA NÄR MAN VILL TRÄNA!

Nu måste jag köpa pendlarkort den här månaden då jag inte vågar köra nåt mer innan jag varit hos sjukgymnast. Dyrt och tråkigt att pendla kollektivt (jämfört med cykelpendling alltså…).

Aja, för den som vill finns passet här:

http://sportstracker.nokia.com/nts/workoutdetail/index.do?id=1358756

Har fortfarande problem med vänsterben och vänster knä men har ändå kommit igång hyfsat med träningen nu. På de senaste fem dagarna har jag lyckats köra fyra pass och det sista i riktigt skönt tempo med snitt på 30 km/h. Blev faktiskt förbannad på det onda benet under träningen och istället för att växla ner och hålla hög kadens i en uppförsbacke lät jag samma växel vara i och trampade på utav bara fan istället… Tur var väl det! För det gjorde inte ondare i benet av att jag tog i. Kanske inte är så positivt egentligen men det bör betyda att träningen inte är något negativt i alla fall.

De fyra passen på min sportstrackersida:

1 Juli – http://sportstracker.nokia.com/nts/workoutdetail/index.do?id=1209986

2 Juli – http://sportstracker.nokia.com/nts/workoutdetail/index.do?id=1212758

3 Juli – http://sportstracker.nokia.com/nts/workoutdetail/index.do?id=1218509

5 Juli – http://sportstracker.nokia.com/nts/workoutdetail/index.do?id=1230491

Resebolaget Ving har en ny reklamslogan:

“Kollektivtrafik har precis fått en helt ny innebörd.”

Anledningen är att Ving har “non stop-flyg” Arlanda – Aruba. Jag vet inte ens var Aruba ligger; jag vet inte hur viktigt det är för Aruba att det flyger människor från Arlanda för 8 500 kr just 4 december. (Det var detta datum priset avsåg, säger en väldigt liten fotnot i annonsens nedre, vänstra kant.)  Poängen är att Ving – antagligen utan att ana det – med sin slogan ger sig in i debatten om vad som får kallas kollektivtrafik. Och även om det inte är billigt, så används flyget för resor till arbetet, för såväl veckopendlare som dagspendlare. Men vem kallar flyg för kollektivtrafik?

Svensk Kollektivtrafik är en organisation som samlar i princip alla branschens aktörer utom, just det, flyget. (Till och med företaget Flygtaxi är en associerad medlem, vilket gör det hela lite komiskt.) Framgångsrika regioner så som Öresund och Stockholm är ju extremt beroende av sina storflygplatser Kastrup respektive Arlanda, allt hållbart landresande till trots. Just Arlanda Airport (sic!) kallar flyget “den globala kollektivtrafiken” i en egen annons, som också säger att flygplatsen “…knyter ihop den regionala kollektivtrafiken med flyget som utgör den globala kollektivtrafiken”.

Lustigt nog finns denna annons i Svensk Kollektivtrafiks annonsbilaga Morgondagens resande, där man bland annat presenterar arbetet med att fördubbla kollektivtrafiken (färdmedelsandelen) till 2020. Att räkna med flygtrafikens resor skulle vara ett steg på vägen.

Av: David Lindelöw

1:a Maj cyklade jag ett pass med cykelskor för första gången och det var helt suveränt att köra med den nya utrustningen! Tyvärr var inte alla musklerna i mina ben förberedda på den nya sortens ansträngning och kroppen hängde inte med i samma tempo som huvudet. Kände en smärta längs med hela vänsterbenet men pendlade trots detta till och från jobbet. Skulle naturligtvis inte ha tränat när det gjorde ont och efter halva månaden kunde jag inte träna mer än max ett pass i veckan. Inte särskilt smart av mig så nära inpå Vätternrundan och allt, men men… man har väl lärt sig något förhoppningsvis. Totalt sett blev det mer träning även denna månad och den uppåtgående trenden håller i sig!

Sträcka: 474 km

Tid: 18,18 h

Medelhastighet: 26,07 km/h

I skrivande stund är jag redan klar med Vätternrundan (det gick trots allt!) och håller på med rehabilitering, dvs ingen träning alls… så Juni månad kommer jag nog inte kunna rapportera så mycket mer träning än de 300 kilometerna runt Vättern tyvärr. Abstinens som tusan just nu, men har gett mig fan på att bli helt “frisk” innan jag sätter igång igen.

Man ser liksom svansen slingra sig bort

Tåget går!

Cyklade för första gången i år TILL jobbet. Precis när jag trodde att jag började bli lika vältränad som i fjol blev jag nedtagen på marken igen. 3,5 mil gick helt OK i morse, men när jag sedan skulle åka tillbaka till Linköping från Skänninge 9 timmar senare var jag inte lika tuff längre… Dåligt med mat och för lite att dricka är ingen bra kombination när man dessutom är lite för kaxig .

Kom i alla fall fram till slut och med nöd och näppe lyckades jag bära cykeln upp för trappen på skakiga ben. I morgon bitti klockan 05:00 är det dags igen. Jag ser fram emot det! Haha. Love it.

Ute och cyklar... som vanligt.

Cyklade för första gången sträckan Skänninge – Linköping med cykeldojorna på. Fyfan vad härligt och roligt det är att träna. Tog en omväg i början för att slippa den eländiga 206:an och sträckan blev 42 kilometer lång istället för vanliga 35 kilometer.

En liten bit måste man dock cykla på 206:an och när jag kom fram till detta läge befann jag mig plötsligt mitt uppe i en trafikolycka. Jag vet inte exakt vad som hade hänt men någon hade vurpat med motorcykeln och hade svårt att andas. Jag stannade och frågade om jag kunde hjälpa till och fick några minuter agera trafikpolis men läget verkade vara under kontroll. När polis och ambulans kom till platsen åkte jag därifrån. Det är otäckt med trafikolyckor. Sen är hela den där vägen förskräcklig. Jag har inte mycket till övers för Vägverket kan jag säga. Hur som helst fortsatte jag rulla och efter lite sicksackande mellan nyfikna bilister och att ha ytterligare avvärjt en krock (av en blind-idiot-syndromet-bilist) kom jag till slut ut på landsvägen igen och kunde fortsätta.

Slutligen kom jag hem och hade en 42 kilometersrunda med en medelhastighet på 32 km/h bakom mig! Kändes kanonskönt! Har varit inne och kollat nyheterna men har inte hittat någon info om olyckan ännu. Kan bara hoppas att det gick bra för de inblandade!!

Här kan du se’t: Skänninge – Skäggetorp

Efter allt trassel och alla mina ilskna inlägg om SJ:s påfund att koppla ihop två tåg varje morgon har SJ äntligen tagit sitt förnuft till fånga. Numera är ordningen återställd och tåget kommer från Örebro i ett sammankopplat skick. Inte helt oväntat gick allt därför som smort också i morse. Tåget kom, alla gick på, tåget åkte igen och vi kom fram i tid till Stockholm!

Jag säger bara keep up the good work. Låt oss göra detta till en vana!

Har prövat att använda mig av Mantorp som landningsplats istället för Mjölby. Första gången igår. Det tog 47 minuter att cykla de knappa sjutton kilometerna i konstant motvind från jobbet. I morse tog det 40 minuter till jobbet “utan” vindmotstånd. På måndag börjar stegtävling på tappa.se. Det kommer jag lätt ta hem. Rekommenderat är 10 000 steg om dagen. Jag får ihop 8800 innan klockan ens slagit sju…

Idag är första dagen efter påsk och imorse tog jag reda på i hårda siffror vad den har kostat. På fem dagars överkonsumtion av, ja, allt så ligger jag på plus 1,5 kg enligt vågen. Det är inget att gnälla över, bara att ta tag i.

Likt Bamse, som laddar med Dunderhonung, laddar jag med bara hälsosamma grejer. Undrar förresten vad Bamse tycker om att Farmors honung kommersialiserats. Och särskrivits för den delen.

Just nu är det grönt te som gäller för det har jag hört att det är bra. Särskilt Kristina är ett fan av det. Problemet med grönt te är ju dock att smaken är ganska sträv men jag har hittat en variant som faktiskt är riktigt god och len. Den innehåller också annat som sägs vara nyttigt bland annat kamomill och ingefära. Jag sörplar i mig ganska stora mängder av just den här varianten så jag tycker att eftersom jag givit Friggs en så fin reklamplats helt gratis kan ju ni bidra med lite te till mig, eller hur?

Alla former av onyttigheter är bannlysta fram till de fem kilona som jag låtit växa runt midjan är borta. Och de ska de vara tills semestern börjar. Så är det bara.

Vidare kan jag inte låta SJ vara utan en känga idag. Det är faktiskt inte acceptabelt att jag titt som tätt blir försenad. Ert lilla experiment med att koppla ihop två tåg i Västerås går riktigt dåligt. Var vänliga att återställ ordningen. Försenings-O-metern är nu uppe i 21 and ticking. Gör nåt!

Sveriges Richard Florida finns faktiskt och hon verkar i Jönköping. För mig som kommer därifrån är det lite svårt att tro att det är där som det svenska creative class-HQ:t ligger. Denna Charlotta Mellanders forskning handlar dock om regional utveckling ur ett bredare perspektiv 0ch med tanke på stadens regionala potential (39 minuter till Göteborg med höghastighetståg på föreslagna Götalandsbanan och cirka 17 000 st centrallager) så, ja, okej då.

Från Jönköping går dock ännu inte några snabbtåg. I SVT:s utmärkta dokumentär om den svenska järnvägens framtid, som sändes ett tag sedan, utgjorde sträckan Jönköping-Alvesta (via Värnamo) exemplet som fick visa på tåglinjer som brottas med litet resande och bristande underhåll. I Alvesta stannar också Öresundståget, som går mellan Malmö/Helsingör och Kalmar. Ett sådant tåg var, med sin nästan ständiga högtrafik, det goda exemplet i dokumentären. På väg mot Kalmar stannar tåget bland annat i Växjö och Lessebo.

I dagens Sverige är det inte Floridas mantra teknik, talang och tolerans som representerar regional utveckling, det är tåg. I P1:s Plånboken var det nyligen ett längre reportage om pendling. Ett antal pendlare boende i Teckomatorp (som förbinds med regional tågtrafik till både Helsingborg, Lund och Malmö) intervjuades om sin vardag. En kvinna motiverade sitt bostadsval ungefär så här: “Jag följde tåget från min arbetsplats till huspriserna blev tillräckligt låga.”

Om jag skulle få förverkliga en galen idé om samhällsplanering så skulle  jag kanske välja att förse en mindre tätort med en tåglinje som med täta avgångar förbinds med en närbelägen centralort. Hur attraktivt skulle Lessebo bli om det gick ett tåg till Växjö eller Kalmar var 5:e minut? Vad skulle hända med bostadspriserna? Talangen och toleransen?

Man skulle kunna arrangera en match om Lessebos framtida arbetstagare. I ena ringhörnan, Växjös kommunalråd, i den andra, Kalmars. Domare: Richard himself. Första pris: 5-minuterstrafik.

Av: David Lindelöw

Läs också: Introduktion till Richard Florida och regionförstoring på Betongelit.

Jag har nu provkört vägen som jag ska cykla till jobbet när det blir lite varmare ute om morgnarna. För att göra det på riktigt körde jag givetvis med racern och som tur var var det riktigt fint vårväder ute. Förra året körde jag den här sträckan (35km) vanligtvis på ca 75 min med rekordtid på 60. Nu tog det 1h 45 min. Sjuk skillnad . Skönt ändå eftersom jag tog det rätt lugnt och inte fick problem med karpaltunneln! Dessutom gav hela passet endast mersmak så visst sitter takterna i!

Idag på tåget smygfotade jag en annan av mina medpendlare. Den här gången var det en man som jag anser vara hyfsat lik en sliten Tito Beltran. När jag visade bilden här på jobbet tyckte min kollega att han var mer lik en blekfet Saddam Hussein. Jag vet inte, vad tycker ni?

Självklart menar jag inte att min medpendlare är som Tito eller Saddam. Jag tror att han är en mycket trevlig man (han var väldigt artig idag på tåget till exempel) som åker till Stockholm, dricker morgonkaffet på tåget, jobbar hårt och sedan kommer hem till familjen. Precis som alla vi andra. Jag har fått för mig att han kanske kan vara civilingenjör kanske.

Mitt i all skämtarglädje imorse glömde jag lägga upp en bild på en superpendlare från morgontåget. Han är till och med mer avancerad än mig. Nackkudde, ögonbindel och massiva hörlurar. Där han satt med huvudet komfortabelt tillbakalutat hade jag en fin utsikt upp i hans näsborrar.

Dagen fortlöpte fint med idel förvånade miner över min “nya” frisyr. De flesta av kvinnorna såg igenom syntetbarret men killarna fick en mindre chock när peruken kom av. Det var ytterst roligt. Peruken blev sedan föremål för en testrunda. En av mina kollegor passade riktigt bra i den. Hon har annars en snygg, blond page men visst passar hon bra i kort, rufsigt brunt?

Som en sista bonus kommer en bild från fikarasten som alltid tenderar att gå lite över styr. Här ser ni en AD som got creative med ett clementinskal. Mosquito loco.

Länkar till en annan sida där jag lagt upp bilder på rutten Skänninge – Mjölby.

Tog alltså bilderna med min vanliga digitalkamera och inte med telefonen. Trist om man skulle paja telefonen när man är ute och cyklar ju…

http://trainingroutes.wordpress.com/2009/03/17/skanninge-mjolby/

Ska försöka att fota några mer av mina rundor så småningom, så håll ögonen öppna!