Den lille vännen är nyfiken på boken med berömda personerna från 1900-talet. En av de mest spännande är Per Ahlmark och jag försöker förklara för vännen att det är en komplicerad personlighet som måste förstås i sitt sammanhang. Jag förlorar mig i Folkpartiets historia, vars partiledare i sanning är en brokig skara (länk), men hittar snart tillbaka.

Jag har en del att bekänna – först av allt skrattade jag (och den övriga vänstern) åt den lille lustige figuren som på något sätt alltid kom i kläm mellan Palmes briljans och Bohmans energi. Ahlmark kunde vara både bjäbbig och påfrestande i sitt mästrande tonläg

Vi befinner oss på 70-talet. Sverige har fått sin första borgerliga regering på mer än 50 år. Den nyblivne arbetsmarknadsministern Per Ahlmark åker till Olofström för att tala med varslade bilarbetare. Rubrikerna i kvällstidningarna klistrade vid honom i den fortsatta politiska karriären. Ahlmarks budskap till arbetarna blir bevingat: Lycka till!

Det var något rart och välmenande i de orden som inte riktigt föll väl ut i tryck. Antagligen hade en socialdemokratisk minister inte behövt stå till svars på samma sätt.

Sedan avgår han och efterträds av en blek figur som heter Ola Ullsten. Per Ahlmark gifter sig med en av våra största skådespelerskor och flyttar till Österlen och Svinaberga. Ett stenkast från Ulf Lundell skriver han finkänsliga dikter som hånas av kultursverige

Vid Siracusas grekiska teater
en håla ner i berget för fångna fiender
Den öppnar sig som katedralen
i en gotisk port med heligt ljus
men krymper i sitt ekovalv
allt längre in

I hålans svarta ände satt de fångna
och gjorde planer för sin flykt
På klippan i det fria ovanför:
en hemlig öppning som en lyssnarpost
Ty allt som viskades i mörket under
steg uppåt och i klippans sprickor
rann orden ut till maktens väktare

Upproret slogs ner
“Dionysios öra” kallas hålan
efter tyrannen och hans list
Men några namn på fångarna i mörkret
finns det ej

(Ur diktsamlingen Flykter, 1985)

Hela tiden framhärdar Per i en hårdnackad proisraelisk position som gör honom omöjlig i de flesta sammanhang – utom expressens ledarsida. Radio Islam utnämner honom till “sionistisk agent” och det kanske kan tolkas som en komplimang.

Jag googlar runt och upptäcker att Åsa Lindeborg också brottas med Per (Länk)

Till sist kommer jag på mig själv med att tycka om honom. Trots att vi inte delar många åsikter är det nog så att jag ser en engagerad sökare. Framför allt är det en person som förtjänar att kallas liberal och även i någon mån intellektuell. Det är två ord som Jan Björklund inte skulle känna igen om de hoppade upp och bet honom i näsan.

Runt om i Sverige upplever judar en ökad förföljelse efter Israels invasion av Palestina.

Jag har läst många böcker och sett många filmer, nu senast “Falskmyntarn” som vann förra årets Oscar för bästa utländska film, och därmed tagit del av hemska skildringar om Förintelsen och hur judar behandlades, och sågs på, i Tyskland på 1930- och 1940-talet. När jag läst klart boken jag nu håller på med ska jag hugga in i Jonathan Littells “De välvilliga” som också bland annat handlar om Förintelsen.

När jag gick på gymnasiet och läste om judendom var vår religionslärare (Filip och Linda Hammars mamma för övrigt om nu någon var intresserad av det) väldigt noggrann med att påpeka skillnaderna mellan sionism, antisemitism och antisionism.

Antisemitism innebär fientlighet mot judar och judendomen (egentligen mot alla semitiska folkslag, men har kommit att innebära just judehat).

Sionism (och antisionism är givetvis motsatsen) innebär ursprungligen stöd för skapandet av en judisk stat (alltså Israel) men har idag, då staten de facto existerar, kommit att innebära ett stöd för staten Israel som sådan (och också ofta de gärningar som staten företar).

Många (inte alla) israelvänner, även i den svenska högern (Per Ahlmark är ju världsmästare på det) kopplar medvetet de båda termerna genom att ofta referera till Israel som “den judiska staten” och israeler som “judar”. Detta är ju i sig inte en fullständig sanning då ju definitivt inte alla israeler är judar, och även om det hade varit sant så är det ju helt ovidkommande. Även om det finns rasister och nazister och antisemiter, tyvärr allt för många och uppenbarligen dess värre även våldsamma, så är ju 99 procent av åtminstone den svenska kritikerkåren mot Israel INTE judefientliga.

Jag kan ju bara prata för mig själv och jag är definitivt inte någon antisemit. Skulle snarare säga tvärtom. Även bortsett från alla hemskheter jag läst om Förintelsen och därigenom fått sympatier, tycker jag att judendomen (INTE alla läror) är en rätt så harmlös religion.

Det som sker nu i Sverige, med judeförföljelser av olika slag, är vidrigt! Jag tar avstånd från det till hundra procent. Dock tycker jag som sagt att även den svenska israellobbyn borde tänka både en och två gånger när de hela tiden refererar till Israel som en judisk stat. Är man då motståndare till Israels gärningar blir man ju då per definition motståndare till “judendomens gärningar” – och så går det inte gärna att tänka.

Hitler var mustaschprydd – är då alla vi som är motståndare till Hitler motståndare till alla mustaschprydda mäns gärningar? Knappast.

Så vad bör göras!? Givetvis först och främst sätta dit den som gör det, rasism och angrepp får aldrig gå ostraffat. Men också tänka på debatten och nyansera den. Jag kan personligen säga att jag INTE kan ge något ovillkorat stöd till vare sig Palestina eller palestinska anhängare just därför att jag inte riktigt alltid känner att vi är kritiska av samma orsaker.

Om man letar efter dråpliga uttalanden om Mellanöstern i allmänhet och Israel i synnerhet, så behöver man som svensk inte gå långt. Vi har i Sverige en månghövdad armé av självutnämnda experter, som tycks ha som sin huvuduppgift att i stor skala sprida bevis för sin bristfälliga bildning och/eller sin oförmåga till logiskt tänkande.

En av de flitigaste pekoralförfattarna är islamologen Jan Hjärpe. Ett snudd på odödligt klavertramp stod han för på SvDs Brännpunktsida den 14 maj 2006, i en artikel med titeln 1-0 i propagandakampen.

Den som enligt Hjärpe leder i propagandakampen är ingen mindre än Irans president Mahmoud Ahmadinejad, som väl knappast behöver någon introduktion. Bland annat är han känd för att upprepade gånger ha sagt att Förintelsen är en myt, bland annat under ett tal i Zahedan och i ett brev till Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Is it not a reasonable possibility that some countries that had won the war made up this excuse to constantly embarrass the defeated people … to bar their progress

Hjärpe skriver bl a:

President Ahmadinejads brev till sin amerikanske kollega är klurigare än vad det kanske verkar.
[...]
Även bland hans fiender och motståndare kan han räkna med att många tycker att “han på sätt och vis har rätt”.
[...]
Så kommer – återigen – frågan om Israel. Argumentet blir, nu som tidigare, att det var européer som utförde Förintelsen. Då är det
orättvist att Mellanösterns folk straffas för den.

Tanken är alltså att Israel borde ha fått sitt territorium i Europa. Man kan notera att Ahmadinejad inte förnekar att Förintelsen ägt rum.
Det är trist att han tar upp Förintelsetemat, som inte på något sätt underlättar en lösning på den israelisk-palestinska konflikten.
[...]
Frågan om urananrikningen i Iran berörs, men kort, med poängen att det är orättvist att förmena Iran de rättigheter som andra stater har: kärnkraft för fredligt bruk.

Så kommer ett avsnitt där den iranske presidenten skarpt fördömer attentaten den 11 september 2001. Men detta kombinerar han med antaganden om att en sorts stor konspiration låg bakom dem. Dessvärre är det en föreställning som likaså är vida spridd.
[...]
Ahmadinejad har gjort ett-noll i propagandakampen. Condoleezza Rices hjälplösa kommentar – att brevet inte är ett seriöst inlägg i diskussionen om urananrikningen och att det inte ska besvaras – tyder på det.

Passagen där Hjärpe skriver att “tanken är alltså att Israel borde ha fått sitt territorium i Europa” har Ahmadinejad uttryckt klart och tydligt vid ett flertal tillfällen, exempelvis i ett tal den 24 april 2006, då han sa att “judar borde återvända till sina fädernesländer i Europa”.

Poäng till Ahmadinejad för det, enligt Hjärpe.

Får man lov att fråga hur Hjärpe får det hela att hänga ihop?

Vet Jan Hjärpe att hälften av Israels judiska befolkning har sina rötter i arabländerna och Iran?

Tältläger i Israel för judiska flyktingar från muslimska länder.

Vet Jan Hjärpe att Ahmadinejads israeliske kollega vid tillfället, president Moshe Katsav, är flykting från Iran? Att han bodde i ett tältläger vid ankomsten till Israel, och att hans 2 månader gamla lillebror drunknade då tältlägret översvämmades?

Jag missänker att Hjärpe känner väl till dessa fakta, men väljer att förtiga dem. Det finns i hans fall en betydligt otrevligare förklaring än okunskap till hans hat mot Israel. Läs mer om det i Per Ahlmarks artikel.
Läs även andra bloggares åsikter om Angela Merkel, CNN, DN, Förintelsen, Iran, Israel, Jan Hjärpe, Mahmoud Ahmadinejad, Moshe Katsav, Per Ahlmark, SvD, Zahedan

Det har nu gått över ett år sedan DN publicerade någon kolumn av Per Ahlmark.

Själv delar jag inte Ahlmarks socialliberala ståndpunkter men kan inte annat än beundra honom för hans konsekventa försvar av demokratin. Hans känsla av att leva i inre exil i sitt eget land delas av många som tar del av den svenska utrikesdebatten och tidningarnas kultursidor.

Svensk utrikespolitisk debatt har i princip alltid varit principlös, undfallande, hycklande och naiv.

Ta Sveriges agerande under andra världskriget som exempel. Å ena sidan höll vi den tyska krigsmakten under armarna med malm och transporter, å andra sidan fyllde vi Gulag med färskt blod under den så kallade Balt-utlämningen.

Sedan löper en röd tråd genom 1900-talets sekel med diplomatiskt stöd till kommunistdespoter och vänster-gerillor. Warzawapaktens träng- och trosskompani Sida såg även till att kasta svenska skattemiljarder till dödsdömda planekonomier i diktaturernas klor. Detta var under det kalla kriget, den stora muskelspänningen mellan den fria världen och dess fiender.

Sverige har konsekvent varit en relativistisk kraft i världspolitiken. Detta är en skam och därför har Ahlmarks röst i debatten varit så uppfriskande.

Ända sedan den obefintliga avnazifieringen av Sverige efter andra världskriget så brann han för att kritisera diktaturenas medlöpare. Som PM Nilsson skrivit i denna ledarartikel så var det Per Ahlmark som välte den svenska Berlinmuren. Detta gjorde han genom att väcka minnet hos alla diktaturkramare och alla som kelat med despoter. De som låtsades att de aldrig hyllat den blodiga kommunismen. Med sina uppgörelseböcker han publicerade under 90-talet fick han många fiender och gjordes till en persona non grata av den svenska vänstern.

Hans förmåga att även anamma demokratiaspekten i mellanösternfrågan har möts med obehag. Den israeliska demokratins rätt till författningsskydd gentemot omkringliggande diktaturer och terroristgrupperingar är nästintill tabu i Sverige. Alhmark har varit en minst sagt välbehövlig ropandes röst i öknen att samlas kring.

Hans kärlek till demokratin och hans hat inför diktaturer har även gjort honom till närmast den enda svenska debattör som nyktert har kunnat bedöma den amerikanska vapenmaktens intentioner; att lyfta förtryckta folkdjup ur totalitära regimers grepp och försöka krossa dunkla terrororganisationer. Frågan om kärnvapenspridning (som till och med Carl Bildt anser vara en mer ödesdiger fråga än ‘klimathotet’) har även legat Ahlmark varmt om hjärtat.

Om demokratiska interventioner kan man tveka, det är en moralisk fråga av stora dimensioner. I denna fråga är ju även den amerikanska högern splittrad. Den neokonservativa idealismen har ju lett till att andra ideologiska konflikdimensioner har överträtts. Att axla världens demokratiunderskott har lett till en större och starkare stat, i sig själv ett hot mot den enskildes frihet. Men att det i Sverige har funnits en röst för att den idealistiska kampen för demokrati skall spridas, att alla människor oavsett födelseort har rätt till ett liv i frihet, har varit en verklig tillgång.

Därför undrar jag nu: Per Ahlmark, var är du?

Glasögon i din styrka från 395 kr inkl. porto!

För ett par dagar sedan skrev jag om 68-vänsterns historieskrivning, här på bloggen, och konstaterade det märkliga i att Per Ahlmark är den som betraktas som den obehaglige kufen trots hans förtjänstfulla arbete med att avslöja vår föräldragenerations medlöperi. På dagens ledarsida i Svd rekommenderar även Per Gudmundson sin namne Ahlmarks bok Vänstern och tyrraniet, i ett ledarstick i Svd, detta som en av flera böcker som torde “skydda ungdomen från
nya kommunistiska epidemier”. Han skriver vidare:

I vänsterns självbild och historieskrivning beror den här tidens kulturella och kreativa explosion på ett ideologiskt uppvaknande i breda folklager, en
reaktion på den västliga kolonialismens reträtt, skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och på vänsterrörelsens idoga och målmedvetna kulturella arbete, ungefär.

Det finns andra förklaringar. En ligger i att västvärlden under sextiotalet såg framväxten av en ny klass – medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. Konstskolor och universitet belägrades av köpstarka,
nyfikna och kåta medelklassungar på jakt efter en egen identitet, en medelklassens kultur. Även Birro missar här. Det låter förstås inte lika bra i vänsterromantikernas öron att det var välstånd och tillväxt som skapade den gyllene eran. Men det förklarar varför ledarskribenter på både Expressen och Svenska Dagbladet känner sig hemtama i proggen.

Jag konstaterade igår att kommunismen är en teflonideologi som lätt kommer undan med i princip vilka vidrigheter som helst. Rimligen hänger även detta ihop med att det är just de som växte upp och bekände sig åt diverse totalitärer på 60- och 70-talen, idag sitter på många tunga poster inom kultur- och mediesfären. Man har lyckats framställa de många exempel på misslyckade kommunistiska satsningar med massmord som slutresultat, som ett slags anomalier, till följd av mänskliga brister och olyckliga omständigheter. Själva ideologin har däremot gått nära nog ofläckad, och förblivit en god, om möjligen onåbar tanke. Jag lutar mig på min gode författarpartner herr Sigedals ord i denna fråga:

Vi behöver inte heller räkna dödsoffer för att avsky kommunismen. Det är fruktansvärt och naivt att tro att dessa döda bara är offer för felaktiga uttolkningar av Marx eller dylikt, utan att inse att i kommunismens kärna finns denna konsekvens inbyggd. Liksom nazismen finns en idealbild av människan som hör till ideologin, ett stort kollektivt mål som går före. Hur mycket man än avskyr kapitalismen kan jag inte förstå hur man kan omfamna kommunismen.

‘Nuff said.

Niklas Elert

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar.

Ett av problemen är kanske grundidén att välja sin första krets av likasinnade. Allt blir då väldigt … likasinnat. Det hade varit givande att höra åtminstone en berättelse om hur livet och medvetandet vid den aktuella tiden tedde sig för någon av arbetarna som skulle räddas. Eller för någon av borgarna som skulle hängas i lyktstolparna. Fast sådana slagord och idéer höll sig förstås inte den här bokens deltagare med. När allt kommer omkring var de nog nästan socialdemokrater redan då.

Jag undrar just jag. Minnet har en benägenhet att städa i vrårna. Smärre medgivanden om felbedömningar angående diktaturerna görs, men utan riktigt intresse för psykologin bakom. Det är konstigt eftersom nästan samtliga har idéer, reflektion och ord som sitt levebröd.

Lena Andersson har, i artikeln Vietnamvänsterns selektiva minne i SvD, läst essäsamlingen tidsandans krumbukter, som skildrar några framträdande svenska 68-ors minnesbilder av vad som hände när det hela begav sig. Jag tycker att hon sätter fingret på något mycket påtagligt, nämligen att det är de som var med då, nämligen 68-vänstern, som än idag sätter diskursen för vad som skall skildras från denna period. Detta eftersom många inom de gamla vänsterextrema rörelserna idag är högt uppsatta chefer inom i stort sett alla fält, inte minst media och kultur. Försvaret för Maos, Pol Pots med fleras fruktansvärda illdåd har man lyckats glömma bort (utom Jan Myrdal givetvis som än idag hävdar att han såg vad han såg), till förmån för minnet av gemenskapen och solidaritet.

Vad gäller den svensk som gjort mest för göra upp med denna historieskrivning, Per Ahlmark (bland annat med boken Vänstern och tyrraniet), så är det han snarare än maoistapologeterna, som idag betraktas med illa sedda ögon av i stort sett alla. Detta trots att han åtminstone i dessa frågor faktiskt gjort en nödvändig och förtjänstfull handling. Att han alltid låter så arg i sina sporadiska kolumner i DN är också underhållande. Jag tänker mig att han sitter hemma och låter vreden bygga upp sig inom honom i cirka tre månader, innan han sedan spottar ut ett resultat som sjuder av rolig, ofta berättigad ilska och som förgyller de annars så slätstrukna politiska sidorna i Dagens Nyheter.

I övrigt underhållande kuriosa är att herr Ahlmark faktiskt vigde Johan Norberg och Sofia Nerbrand. Vilken crossover! Jag skulle gärna ha närvarat.

Niklas Elert