Kaliber har gjort ett intressant program om brottaren Ara Abrahamian, ni vet han som slängde bronset på mattan med orden “Era jävla tjuvar” under förra OS (?). Vad har egentligen hänt efter det? Förbannat mycket visar det sig. Faktum är att brottningen är en annan sport idag. Missa inte!

Läs också en intressant sågning av DN:s nya chefredaktör Gunilla Herlitz undertecknad Per Wirtén.

Med måttligt intresse har jag bläddrat igenom tidskriften Arena genom åren. Ungefär lika upphetsande som Neo. Det är väl mest Magnus Lintons envisa problematiserande av narkotikafrågan som ger något. Givetvis svävar de i väg  när de svarar på den senaste kritiken i DN.  De tror själva att de ställer svåra frågor – när de i själva verket undviker de frågor som är högst relevanta i vardagen för befolkningsmajoriteten för att konstruera problem ute vid kanten. Men den kritiken avfärdar de med att “[d]et endimensionella klass­begreppet är oanvändbart i vår tids post­industriella samhälle.”

Kära Karolina Ramqvist, Devrim Mavi och Per Wirtén.

1. Var ältas detta “endimensionella klassbegrepp”? Vem pratar överhuvudtaget om klass idag? Det försvann någon gång på 80-talet och har inte setts till sen dess.
2. Var finns detta “postindustriella samhälle”? Statistiska trollkonster. Det kan vara en fördel att man gör en analys av samhället innan man börjar driva politik.
3. Är en arbetare mindre arbetare för att denne även har ett kön, en etnisk tillhörighet, eventuellt funktionshinder eller frigående sexualitet? Tydligen enligt er.

Det här är urtypen av “intellektuella” ur kulturvänstern som överhuvudtaget inte är intresserad av några grundläggande förändringar av samhället – för då skulle de ju förlora sin egen position som de upphöjt kan kvittra från.  En demokratisering av ekonomi, politik och kultur skulle visa att de varken är mer kompetenta eller bildade än oss andra. Därför föredrar de att ställa “svåra” frågor om lite diskriminering här och lite marginalisering där.

Ska vi bygga ett torn att kvittra från?

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?

Finns att köpa i bokhandeln på Palestinagruppernas hemsida

Jag har precis läst ut Berättelserna, skriven av Per Wirtén. När jag läste den tänkte jag att, om man ska läsa en bok om mellanösternkonflikten, så ska man läsa denna. Snarare är det nog så att den passade mig ganska bra just nu, där jag är. På baksidan ställs frågan: Vad är det som får oss att ta ställning i mellanösternkonflikten?

Mitt intresse väcktes på allvar när jag för några år sedan läste en kurs om religion och politik i mellanöstern. Israel fascinerade mig, jag lockades av nybyggarandan och driftigheten som historierna utstrålade. Det palestinska lidandet högg till i hjärtat. Med lite perspektiv tycker jag nu att dessa bilder är stereotypa. Kursen avslutades av en middag, ett rollspel, då jag gestaltade en ideologisk bosättare, Nadia Matar, i Kiryat Arba utanför Hebron på Västbanken. Andra deltagare på middagen var Palestinska flyktingbarn, Amerikanska oljemiljardärer, ungdomar från Tel Aviv.. Jag satte mig in i Nadias liv, läste debattartiklar hon skrivit där hon manade Israeliska militären att slutföra jobbet med att rensa stor-Israel från araberna. Vi diskuterade vilt under middagen, gick till “person”angrepp och kände oss kränkta.

Ett år senare stod jag på Mount Nebo i Jordanien, berget där Moses tittade ut över det förlovade landet. De sade att man kunde skymta Jerusalem. Jag som aldrig varit religös fick tårar i ögonen, längtade efter det heliga landet. Ytterligare två år senare åkte jag förbi skylten vid avfarten till det riktiga Kiryat Arba och för ett ögonblick fick jag känslan av att resa i ett land av kulisser.

Religion kan inte förklara det begär och den äganderätt till Palestina som vitt skiljda människor anser sig ha, som jag även hittat en gnutta av hos mig själv. I Berättelserna skildras sionismen som den koloniala rörelse den är. Sveriges koloniala skuld rannsakas också. Inte den geografiska kolonialismen utan det koloniala synsätt som svenska reseskildrare haft även långt innan staten Israels bildande. Rätten att resa och besöka obehindrat, förringandet av ursprungsbefolkningens rätt att skriva sin egen historia. Kritiken av Palestiniers levnadssätt och samhälle. Den europeiska normen. Civilisationer måste utvecklas enligt samma mall som Europa. Israel är ett europa i Mellanöstern, en koloni med förtryckt ursprungsbefolkning, utan en ursprunglig kolonial nation. En ideologisk kolonisering.

“Det gäller att kunna se sin egen plats i samtiden och historien. För en Palestinier bär min skrift, mitt tal, ett snart hundraårigt kolonialt förtryck.”

Jag vill skriva mer om boken, varje sida vill jag kommentera, men jag har hört att en bra bloggare skriver korta och många inlägg. Vad som fått mig att ta ställning, det anar jag men jag kan inte säga säkert. På återseende.

EU:s terrorlista och följande lagstiftning är inte bra för rättssäkerheten. Europeiska politiker är snabba att kritisera amerikanska övergrepp under “kriget mot terrorismen”, men ser inte den egna rötan. Det är ett tröttsamt mönster av självgod hemmablindhet.

Så skriver Per Wirtén på Dagens Arena idag. Kan bara hålla med Wirtén som sätter fingret på en viktig fråga- med tanke på hur EU hanterat terrorlistan med flera orättfärdiga beslut krävs det hård granskning från mediernas sida för att säkra rättssäkerheten.

Kamraterna kring tidskriften Fronesis är tydligen på väg ut med ett nytt nummer. Nummer 28 har Marx ekonomikritik som tema och som vanligt kan man konstatera att man inte backar för de stora frågorna eller det svårtillgängliga. Via länken kan man bland annat läsa redaktionens inledning och den katolska serien om Karl Marx där man har hämtat omslagsbilden. I senaste numret av Arena kallar Per Wirtén Fronesis för ett “modernt vänsterfilosofiskt universitet”. Och det är inte utan att man håller med, även om min närläsning av tidskriften framför allt skett när jag fått förtroendet att översätta texter.

Alan Freeman som medverkar i numret med en artikel med titeln “Jämnviktsmarxismens psykopatologi” (det är trots allt Fronesis) kommer att delta i ett av Fronesis arrangerat seminarium på European Social Forum om betydelsen av Marx’ Kapitalet idag (för mer info om Fronesis seminar läs här).

Fronesis är aldrig lätt, men det är viktigt.

DANIEL PEARL kidnappades och dödades för sex år sedan i Karachi. Historien om denne journalist är en obehaglig påminnelse om skeenden som civiliserade samhällen inte vill se. Om medias och journalisters ansvar skriver JUDEA PEARL i artikeln The Daniel Pearl Standard…

Journalister idag pressas att presentera ideologier av dem som betalar deras löner eller dem som förser dem med informationskällor. CNN´s medgivande 2003 om att man undanhöll information om Irakregimen för att kunna behålla sitt Bagdadkontor är ett perfekt exempel på denna press. I det nyligen timade Gaza-kaoset har Västs nyhetsförmedlingar villigt rapporterat Hamas-propaganda som sanning.

En av de saker som gör mig mest ledsen är att pressen och media har haft en aktiv kanske t.o.m. större roll i att underblåsa hat och inhumanitet. Det var inte fråga om enbart religiös fanatism.

Det blev allra först klart för mig i mötet med Pakistans generalkonsul som kom för att ge sina kondoleanser i vårt hem i Californien. När vi talade om det antisemitiska elementet i mordet på Danny sade hon: ‘Vad kan man vänta sig av dessa människor som aldrig sett en jude i sina liv och som bara dygnet om har fått TV-bilderna på de israeliska soldaterna och deras dödande av palestinska barn.’

Läs mera av artikeln: Politisk propaganda och journalism

I SVERIGE är situationen allvarlig eftersom massmedia i landet delvis har blivit offer för islamistisk-inspirerad propaganda. Att påtala denna utveckling i de stora etablerade medierna är hart när omöjligt utom i enstaka fall.

Vissa journalister ägnar sig åt krigshets mot den judiska staten, oavbrutet och på ett medvetet sätt. Vissa i vita handskar som Cecilia Uddén, andra brutalt och ohämmat som Andreas Malm eller Per Wirtén.

Många andra leker också med elden. Alla kommer att befinnas vara skyldiga till stödet för antidemokratiska och barbariska rörelser, vare sig de heter Furubjelke, Bjereld, Helle Klein eller Weiderud. Och framtiden, den är redan här. Det räcker att följa det entusiastiska stödet till Hamas, dessa hitlerismens arvtagare vad gäller synen på judar. Det räcker att läsa tidskriften MANA, en av många propagandatuber som finansieras av våra skattemedel.

Det finns ett stort behov av förändring av språkbruk och vokabulär hos dem som kommer till tals i kampen mot barbariet. Inställsamheten, flatheten, eufemismer och mjuka beskrivningar, politisk korrekthet och undfallenheten inför islamistiska yttringar, allt detta försvagar och fördröjer motståndet mot demokratins fiender.

Biografi: Daniel Pearl