… Gynning skrev för ett bra tag sedan, att utan rädsla kan hon känna magin i livet. Det fick mig att tänka.

Vad gör rädsla med oss?

En synonym med rädsla är feghet och ängslan. Den som kan sin historia vet att rädsla är ett

maktinstrument. Jag har själv inte alltid varit modig – ja, ibland är jag fortfarande rädd eller feg och ängslig. Och det kan begränsa mig. Jag vet det.

Visst, viss rädsla tror jag är bra.

Det finns någonting inom oss som säger till oss att det här är inte bra, du kan känna en viss rädsla inför en situation, och det gör att du kanske inte kastar dig in i vissa saker du inte  kan hantera. Det är det intuitiva.

Men annars.

Jag tror att hon har helt rätt.

För att fullt ut känna magin i livet, så måste du minska din rädsla.

Jag vet hur många gånger jag suttit med människor som inte vågat. Och sett hur det har begränsat dem. Det kan vara rädsla inför personer eller saker som ska hända.

Det kan vara den enklaste sak som att lyfte telefonen och ringa någon du inte känner. Jag

vet inte hur många gånger det varit elever som sagt när jag arbetat med AIDA eller skoltidning:

Men Robert, kan inte du ringa?

Och när jag vägrat och de själva gjort det, så kan de vara så jäkla stolta och glada över det.

Det är bara en liten sak men det är en rädsla som begränsar men när du övervinner kan det bli några sekunders glädje och stolthet.

Och där tror jag det magiska kommer in.

För får du den där känslan att våga, då infinner sig också magin.

För magin i livet är viktigt.

Just de där ögonblicken som gör dagen till det där lilla extra. Det där mötet, den där

lösningen, den där känslan av att faktiskt vara synlig.

Det kan vara magi. Magi för mig har många gånger varit att se någon annan lyckas, och den glädje som sprider sig i hela kroppen och själen. Det där ansiktet som spricker upp i ett leende.

Det är även den känsla jag kan få när jag känner det där lilla extra för mig själv, och det

är bara just jag som kan känna det just då. För ibland tvekar jag och när jag tar steget då kan jag känna mig otroligt nöjd.

Som när jag såg på en Hällbymusikal och en liten tjej som sjöng om att vara utanför.

Hennes känsla – det var magiskt.

Alla har vi olika ögonblick som vi kan ta fram.

Och det är för mig viktigt. Just de där magiska stunderna. För livet innehåller många gånger magi, vardagsmagi.

Ta tillvara på den. Och låt inte rädslan styra.

En halvsidesannons i morgonblaskan välkomnar nu barn och riskgrupper i Uppsala län till vaccination mot den så kallade svininfluensan. Från den 7 december kan “alla” vaccinera sig. Men vilka “alla” är preciseras inte riktigt i annonsen. Annonsen vänder sig främst till föräldrar med yngre barn.

Det blir riktigt förvirrat i annonsen när man läser hur årskullarna ska vaccineras:

23 – 29 november. Barn som fyllt 1 år, men inte 2.

30 november – 6 december. Barn från 6 månader upp till 1 år, samt 4 – 5-åringar.

7 – 13 december. Barn som har fyllt 2 år, men inte 3, samt 4 – 5-åringar.

Men hallå! Finns det så vaaaansinnigt många fyra- och femåringar att de måste få två vaccinationsperioder? Men det värsta av allt: varför diskrimineras treåringarna??? De finns ju inte med i annonsen annat än när det nämns att de inte ska vaccineras, perioden den 7 – 13 december!

För övrigt har information gått ut, bland annat via lokalblaskan, att tjänstemän, till exempel såna som författar copy till influensaannonser, gissar jag? med flera, redan är vaccinerade. Är de riskgrupper alltså? Nja, de är småbarnsföräldrar! Man tar sig för sin panna och gissar att oprioriterade som jag blir utan vaccin igen. Jag har ju varken en svår kronisk sjukdom eller småbarn.

Fast jag hade faktiskt inte tänkt ta nåt vaccin alls, även när det så småningom erbjuds mig, troligen nån gång nästa år. Hur har du gjort eller hur ska du göra?

Men åh vad svårt det ska vara att göra bloggen som man vill ha den när man inte kan göra vad man vill. Nu är menyerna bra i alla fall *muttrar surt* Julkänslan försvann dock lite, men ja… vi får se hur det känns.

Natten var hyfsad vad gäller sömnen, även om det blev ett antal uppstigningar särskilt framåt morgonen. Vaknade av mig själv strax före klockan åtta och skuttade då upp. Idag går ju färden till Kungliga Hufvudstaden, så det var inte läge för sovmorgon. Huset är tyst och lugnt, för ovanlighetens skull, men tidigare hördes några enstaka ljud, troligen från nån som skulle upp och jobba.

Dagen ser grå och trist ut. Då får vi se till att fylla den med kul saker. Och kul brukar det bli när FEM är inblandad… Vi har stämt träff i Stockholm med henne. Fästmön ska först lämna Elias hos sin pappa. Sen tar hon buss eller tåg in till centralen där hon och jag möts.

Gissar att dagen innebär en hel del shopping – men det beror på. Jag känner sällan nåt tvång att handla. Det går lika bra ibland att bara titta. Sen blir det säkert fika på Hurtigs – det brukar vi börja med! – , besök på bokantikvariat, lunch nånstans med mera. FEMs buss hem avgår vid 17-tiden, så då fortsätter Anna och jag till Gamla stan för supé som planerat.

Nu ska jag grunda med frukost, java och morgonblaskan!

zebraforum

Ett bra forum där man kan diskutera ätstörningar, självskadande och andra saker med tonvikt mot det friska, det är bra, jag gillar det.

I dag kan jag rekommendera Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm... men i går kväll tittade jag faktiskt på Idol – visst är det hemskt 

Mina Idol-favoriter har hela tiden varit Mariette Hansson och Calle Kristianssson. I går åkte den ena av dem ut – Mariette.  Hon säger att hon inte är särskilt ledsen över att behöva lämna Idol. Det ska hon inte vara heller. Nu slipper hon bli påtvingad en massa outhärdlig smörja signerad diverse Idol-producenter. Förhoppningsvis får hon möjlighet att spela in sitt eget material istället.

Lyssna på Mariette Hansson i hennes egen Lies Beyond… jag vet i alla fall en som skulle köpa CD:n! 

*

Press; AB1, AB2, AB3, AB4, Expressen1, 2, 3, 4

*

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, musik, kultur, idol, mariette hansson, calle kristiansson

Får väldigt ofta frågan varför jag reverterade av både muslimer som icke-muslimer. Tänkte att jag skulle sätta mig ner och skriva ner allting. Främst för att det börjar bli lite tjatigt att berätta samma historia om och om igen.

Jag kan beskrivas som en person med en smått trasslig bakgrund som fann Islam genom en smärre vändpunkt i mitt liv. Då jag kände att jag behövde ta tag i mitt liv på allvar. Detta är min berättelse.

Jag är uppvuxen lite överallt i Göteborg. Flyttade ofta som ung. Har bott i en rad olika förorter men även i centrala delarna av stan. Jag växte upp med min mamma som den äldsta bland mina syskon i ett hem med ganska fattiga förutsättningar. Min mamma försörjde mig och mina syskon i princip själv med främst sin lön som hon fick från sitt jobb inom hemtjänsten. Man fick inte allting man ville och pekade på utan man fick ofta ställa sig åt sidan åt ens syskon som hade ett större behov av diverse saker på grund av olika anledningar. Trots alla förutsättningar så fick man alltid mat på bordet varje dag och ens nödvändiga behov tillfredsställda.

Oavsett vad så i mina tonår så började man fundera på livet; Vad gör man här? Vad är syftet? En ganska vanlig frågeställning i den åldern. Vissa tar den frågeställningen längre än andra. Jag var en av dom som tog det lite längre än de flesta. Jag började läsa en massa om olika religioner och religiösa grupper. Allt för att försöka hitta och få svar på dom frågeställningar som man hade. Ingen gav några tillfredsställande svar. Tyckte att de flesta var väldigt röriga eller så stod de långt ifrån ens egna ställningstaganden i vissa frågor. Islam läste jag väldigt lite om. På något sätt så var jag inte intresserad av Islam. Detta på grund av att jag redan hade bestämda åsikter om Islam. Det var ju en kvinnofientlig och våldsam religion! Muslim var ju något som jag aldrig skulle bli. När några bra svar inte kom från de andra religionerna på mina frågor så började man kolla in och läsa lite om Islam. Minns att jag slogs av enkelheten i det hela, Islams enkla logik och totala inriktning mot en enda Gud var väldigt tilltalande. Det blev som en total aha-upplevelse och något som kändes väldigt naturligt att vara muslim. Men slog ifrån mig hela idén att bli det. Min redan klara bild kring Islam och muslimer var det som satte stopp för det hela då. Köpte i alla fall en översättning av Koranen. Vill minnas att det var K. V. Zetterstéens översättning. Försökte sätta mig ner och läsa det hela men möttes bara av ett krångligt och ålderdomligt språkbruk vilket gjorde att man inte förstod mycket av vad som stod och att man tröttnade snabbt. Där tog mitt första möte med Islam slut. Även om tanken att bli muslim troligen låg kvar i bakhuvudet.

Mitt andra möte med Islam var en resa till Turkiet när jag var runt 16-17 år gammal. Där fick jag uppleva Islam på ett helt annat plan än vad man kanske var van vid här hemma i Sverige. Där hörde jag mitt första bönutrop. Hade aldrig hört något djupare eller vackrare i hela mitt liv. Man kan inte sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt med att höra ett bönutrop. Men det etsade sig verkligen fast i skallen på en. Tanken slog mig många gånger att jag skulle besöka en moské. Men vågade inte riktigt gå in. Hängde mest i grinden till en moskégård vill jag bestämt minnas. Jag visste ingenting egentligen om seder osv. Trodde att jag skulle bli utslängd eller något liknande, som den icke-muslim som jag var, snabbare än kvickt. Något man kan skratta lite åt idag. Men något som jag tog med mig från min familjs charterresa till Turkiet var en respekt för Islam. Islam blev helt plötsligt en stor mäktig religion. Det var inte längre något som man läste i en bok eller man hörde om i media.

Väl hemma i Sverige igen så började jag följa min lust fullt ut. Det skulle drickas alkohol, hänga med kompisar osv. Partyn var det som man levde för. Det blev att man var ute flera gånger i veckan och drack. En bra kväll ute bestod av slagsmål spetsat med mycket alkohol. Tanken att bli muslim slog mig emellanåt men det som avskräckte var hur andra skulle se på en och troligen förlora dom på vägen. Att man dessutom var tvungen att sluta med alkoholen var något som jag motsatte mig. Ens livsstil blev en negativ spiral som enbart pekade neråt. Fylleceller blev häkten, häkten blev rättegångar. Allting medans man började må sämre och sämre. Ens jobb man hade var bara något man uppehöll sig vid under dagarna och för att få lite slantar till allting man gjorde om nätterna och helgerna. Värdersättandet av ens jobb var i botten med resultatet av att mindre vikt lades på jobbet. Det ledde till mycket slarv och ofta försovde mig till följd av ens nattliga eskapader.

Det hela utmynnade i att jag förlorade mitt jobb, delvis på grund av att jag var så ansvarslös och delvis för att min arbetsgivare var en oseriös sådan som enbart anställde folk för att sparka dom innan dom hunnit jobba i ett år och han var tvungen att ge dom en fast anställning. Det hela tillsammans med min livsstil gjorde att jag kände mig totalt värdelös och gjorde att jag var helt nere i botten. Till slut stod man inte ut med tanken på sig själv. Jag började fundera kring vad jag verkligen ville göra med mitt liv. Ville jag fortsätta leva som jag gjorde med exakt inga framtidsutsikter alls? Ville jag fortsätta skada folk omkring mig med främst tanke på min familj? Jag bröt ihop totalt. Gick inte ut på många dagar utan höll mig för mig själv. I allting så slog mig tanken att jag skulle be till Gud om hjälp och vägledning. Jag bad och grät stora floder om förlåtelse och vägledning. Mitt i allting, från ingenstans, slog mig tanken om att bli muslim igen. Nu kände jag att det fick kvitta vad andra skulle tycka om det. Alkohol ville jag  inte röra vid igen. Det var ju det som var källan till det kaos som jag då levde i. Dessutom kände jag att om jag skulle komma ifrån det totalt, så skulle jag ändå behöva bryta med mina kompisar som man hade som enbart drog ner en ännu djupare ner i skiten.

Jag började läsa om Islam djupare än jag någonsin gjort tidigare och bara kände direkt att detta var det enda rätta för mig och att nu så skulle jag verkligen ta steget. Men jag ville inte rusa in utan jag ville gå in försiktigt. Jag kom i kontakt med praktiserande bröder i närheten av där jag bodde. Eftersom jag nu var arbetslös så kunde jag haka på bröderna hela dagarna. Jag följde med dom till stans stora moské varje dag, satt med på föreläsningar, satt nyfiket och tittade på när de bad, blev bjuden på mat och fika och lärde mig otroligt mycket kring Islam som jag inte kände till. Alla mina tidigare fördomar som jag hade blev motbevisade många gånger om. Efter en vecka tillsammans med bröderna så kände jag mig mogen att ta steget och bli muslim vilket jag blev i april, 2008. Alhamdulillah, just då kände jag som att en tung väska lyftes av mina axlar. Hela känslan kändes overklig. Jag var i extas i över en vecka. Jag kände verkligen trons sötma. Det var bättre än något jag någonsin känt innan. Och det viktigaste, jag kände mig levande igen och jag kände en trygghet i min vardag då jag visste att Allah bestämmer över allting, stort som litet. Något som jag inte känt på många år.

Så jag tackar Allah subhanahu wa ta’ala för att han ledde mig in på hans raka väg och att han gav mig tro. Jag tackar Allah subhanahu wa ta’ala för att han lät mig komma i kontakt med stabila och tålmodiga bröder som visade mig vad Islam verkligen är till skillnad från den bilden man får från media.

Må Allah, med sitt godkännande, leda alla muslimer till paradiset men även leda fler människor till Islam i sin stora barmhärtighet.

Med fridfulla hälsningar
En bror i Islam

Jag har lyxat till det med två biobesök den här veckan. New Moon och Luftslottet som sprängdes. Två efterlängtade filmer så här i höstrusket. Nästa film som ligger högt på listan är den omtalade Avatar, där effekterna lär vara grymt snygga!

Är det inte världens finaste vän? Och världens finaste Jesus har stöttat mig hela dagen, trots tandvärk och elände. Jag mår mycket bättre med 150gram mjölkchoklad i magen och lite Idol. Nu ska jag ge järnet i helgen.

Bara en bild på Loki då han upptäcker en ny del av världen.

Tuffingen blev alldeles konsternerad när vattnet porlade under gångbron. Första  året i en valps liv måste vara omtumlande -för att inte överdriva!

Ibland måste man ta tjuren vid hornen. Det är inte alltid så lätt. Inte heller alltid så kul. Men ibland är det nödvändigt.

Barn har ju förmågan att anpassa sig väldigt bra och även ta till sig nya rutiner om vartannat. Men det senaste dagarna har vi föräldrar bjudit till på en mindre bra vana som de anammat till fullo och satt i system att utnyttja på studs, såklart. Nämligen genom att förekomma tuppen å det grövsta och sätta igång att gala alldeles okristligt tidig och därför bli överburen till mamma och pappas varma säng. Av föräldrarna givetvis med avsikten att fortsätta med sovandet. Av sönerna med avsikten att ha pyjamasparty och klackarna i taket.

Men ikväll hade jag bestämt mig. Inatt blir det inte tal om något party framåt småtimmarna. Så när väl galandet började så besvarades det kort och gott med kalla handen. De  fick helt sonika nöja sig med att jag satt på en stol bredvid de och efter bästa förmåga försökte söva de igen i sina egna sängar. Inte helt lätt, men nödvändigt. 

Ens karaktär sätts verkligen på prov när man måste acceptera en vaken haltimma eller timma vid halvfemtiden när man vet att det skulle bli tyst och lugnt om man bara gjorde vad de egentligen ville. Men till syvende och sist så vann jag slaget och som belöning fick jag faktiskt en extra lång sovmorgon och en dag med pigga och glada barn.

Så nu efter ett dussintal kaffekoppar så kändes det ändå helt klart värt det.

Taggar: karaktär, rutiner, ta tjuren vid hornen

Trots att man kan få ett helt annat intryck när man läser denna blogg, så är jag faktiskt otroligt lugn och lycklig just nu. Jag har på något sätt gått in i en inre dvala som gör att jag inte tar saker och ting på så stort allvar längre. Jag orkar inte hetsa upp mig. Orkar inte stressa. Orkar inte tycka att saker är så himla viktiga. Jag är en livsnjutare och vill inte att något ska förstöra den lilla bubbla som jag går runt och visslar i. Kanske är det ren självbevarelsedrift, men hursomhelst är det väldigt skönt. Allt löser sig på något sätt till slut. Allt som jag tidigare har oroat mig för har jag nu släppt. Det är en befrielse som skapar ett slags inre lyckorus som ingen rår på. Ett jobb är bara ett jobb. Pengar är bara pengar. De kommer och går. Allt är förgängligt. Det enda som är viktigt är att man mår bra. Att man uppskattar de saker man har omkring sig. Gör man inte det måste man antingen tänka om eller röra på sig. Att sitta still och lida är inte okej för mig längre. Jag kan räkna upp tusen skäl till varför det är värre än alla möjliga risker som det kan innebära att göra motsatsen till att sitta still och må dåligt. Kanske är det en insikt som kommer med åldern. Kanske är det något jag har lärt mig efter att ha ägnat mina senaste år till att återuppleva mina tonår. Jag vet inte, men en sak är säkert. Ingen rår på mitt inre lugn. Jag kommer aldrig mer bli en sönderstressad storstadsbo som bara ser begränsningarna omkring mig. Då trivs jag bättre här, som tjuren Ferdinand säger, där jag kan sitta och bara lukta på blommorna.

Ingen tjur, men lugn som en filbunke

Läs även andra bloggares åsikter om lugn, stress, vardag, personligt, funderingar, blommor, jobb
Intressant.se

En liten kväll på egen hand med bågar, öl, bok och belgiska sjöfrukter. I bästa fåtöljen, förstås, med pläd över benen.

Ja, jag har Photoshopat lite med bilden. Men detta var min utsikt från fåtöljen för en stund sen.

Ett folkligt misstag som begås är att ge sig på de förutsättningar som är och/eller som inte går att ändra på.
Att låta sig styras av sitt kontrollbehov är på ett sätt att förlora sig själv när man stångar sig blodig mot faktum som vägrar ändra på sig.

Här kan det vara bra att förändra sin egen utgångspunkt istället och låta grundlagda och oföränderliga förutsättningar förbli vad de är och istället förändra sitt sätt att förhålla sig till dem
(T ex så har vi svårt att påverka solens upp- och nedgång, men hur vi lever med detta faktum avgör hur vi mår när det händer).

Dessvärre så finns det de bland oss som ångrar, skäms och gör sig bittra över saker som har hänt eller kommer att hända oavsett hur envetet eller lite de försöker förändra faktumet.
Jag tycker personligen att det är ett slöseri med energi och ett sätt att stånga sig blodig förgäves.
Jag kan bara önska att de som hamnar i en sådan “rondell”  någon gång kommer till insikt och lär sig att förvalta sin tid mer fruktsamt här i jordelivet genom att betrakta livet som så underbart det är, oavsett vad som “drabbar” oss.

Det finns en mening med allt som händer och om man inte tror att det är så finns ändå möjligheten att skapa sig själv denna mening.
Vi väljer själva hur vi vill ha det – kom ihåg det!

Återigen har pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan uppdagats. Det är inte första gången på Irland. Övergreppen i sig är väl kanske kända sedan tidigare. Men vad som är den stora nyheten är att ärkestiftet i Dublin ”mörkade” uppgifterna ändå in på 1990-talet! Uppgifterna kommer från Murphy-rapporten, som sammanställts av irländska staten. Nyheterna är vedervärdiga.

Jag citerar vad som står att läsa på Kyrkans Tidnings hemsida:

Den 720 sidor långa rapporten avslöjar 46 präster som misstänkts ha gjort sig skyldiga till minst 320 fall av sexuella övergrepp och våldtäkter mot barn.

[...]

Både kyrkliga företrädare och statsanställda pekas nu ut som ansvariga, eftersom de valde att tiga trots att de kände till att det förekom övergrepp. Kommittén slår exempelvis fast att tre av Dublins ärkbiskopar: John Charles McQuaid (1940-72), Dermot Ryan (1972-84) och Kevin Mc Namara (1985-87) hade kunskap om övergrepp men höll tyst för att undvika skandal och värna kyrkans goda rykte och rikedomar. I stället flyttades förövarna från församling till församling.

Min far är från Irland. När vi var där på besök i somras så skulle precis en liknande rapport, Ryan-rapporten, offentliggöras. Den handlade om övergrepp (inte endast sexuella) som skett på barnhem och skolor, drivna av kyrkliga organisationer. Denna rapport orsakade mycket sorg, ilska och hat på Irland i somras. Jag antar att denna nya rapport tjänar till att spä på de känslorna.

Jag diskuterade detta med mina irländska fastrar. Hur kunde detta ske? Min ena faster sa någonting, som jag tror är en central punkt i frågan:

”Här på Irland ifrågasätter man aldrig prästerna. De är Guds representanter, och ses nästan som Gud själva. De är ofelbara.”

Jag tror mycket ligger i detta. Mina fastrar är medlemar av katolska kyrkan, som de flesta på Irland, men jag verkar ha en mer uttalad kristen tro (jag läser Bibeln osv). Jag försökte förklara hur jag kände inför detta som dessa präster gjort sig skyldiga till:

”Det krossar verkligen mitt hjärta. För mig ska en präst faktiskt representera Gud. Och när dessa gudsrepresentanter begår dessa onda handlingar, så finn det inte ord för att beskriva vilken sorg jag känner.”

I Bibeln står det om hur en präst ska vara. I Första Timotheusbrevet står det:

”Den som önskar bli församlingsledare eftersträvar ett viktigt arbete. Därför måste församlingsledaren vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad, anständig, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin och inte vara hårdhänt utan skall vara försynt och fridsam och fri från penningbegär. Han skall kunna styra sitt hus och få sina barn att underordna sig, allt i värdiga former. För hur skall någon som inte kan styra sitt eget hus kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd, så att han faller under djävulens dom. Dessutom måste han ha ett gott rykte bland utomstående, så att han inte blir förhånad och går i djävulens fälla.”

Detta är hur en präst ska vara. Inte vad han automatiskt är!

Men på Irland verkar det ha blivit så att man automatiskt förutsätts vara på ovanstående sätt om man är präst. Eftersom det är ett kall från Gud så kan man ju inte bete sig på ett sätt som säger emot ovanstående beskrivning. Det var den attityd min faster förklarade fanns i den irländska Katolska kyrkan.

En maktsymbol?

Förstår ni vilken makt detta ger till präster med onda avsikter? Pedofiler söker sig till yrken där de får kontakt med barn. Vissa av dem blir nog också präster på Irland. Jag tror dock dessa utgör en minoritet.

Många människor vill nog skylla på celibatet. Att leva i celibat anses kanske inte vara naturligt. Alla människor har ju en sexualdrift och när den förträngs så går det åt skogen, helt enkelt. Men jag håller inte riktigt med om den uppfattningen.

Jag tror att Gud kallar människor till att leva i celibat. Det är en oerhörd gåva. Att istället för att dela livet med en annan människa, delade det fullt ut med Gud.

Med jag tror inte att prästyrket förutsätter celibat. Det är ju en grund i den katolska prästsynen, att alla präster ska leva i celibat. Detta anser jag naturligtvis saknar biblisk grund (Petrus, en av Jesu närmaste apostlar och ansedd som den förste påven, var ju gift). Jag tror att det finns präster som ska leva i celibat, men jag tror inte att alla präster ska göra det. Om Gud kallar en person att bli präst, och om sedan Katolska Kyrkan pressar på denne person ett liv i celibat, så kan det bli fel.

Detta är naturligtvis inte en förklaring. Men jag tror att detta, tillsammans med en kyrklig kultur där övergreppen mörklades och tystades ner har bidragit till att övergreppen blivit så många.

Och Satan naturligtvis. Människor i maktpositioner tror jag är extra utsatta för frestelsen att utnyttja denna makt. Kanske speciellt präster. Dessa 46 prästers övergrepp är oerhört ondskefulla handlingar som har sitt ursprung i helvetet. Ingen tvekan om den saken. Dessa präster har låtit ondskan styra i deras liv.

Återigen – det finns inte ord att beskriva den sorg jag känner inför dessa nyheter. Dels för att detta drabbar mitt älskade Irland. Dels för att det spär på hatet mot Katolska Kyrkan och kristendom, vilket blir ett hinder för evangeliet. Men naturligtvis främst för alla dessa barn som i åratal utsatts för dessa förbrytelser. Sexuellt utnyttjade… av de människor som ska vara kristna förebilder och tydliga representanter av Kristus. Det är en antikristlig skändlighet!

Länkar: Svenska Dagbladet, Dagen.se, SR.se, Kyrkans Tidning.

Idag var jag på den stora elektronikvaruhuset här i stan. Det är som att gå in i Ikea med en massa hårda,fyrkantiga prylar. Jag skulle titta på en sak till min mobil. Dem har placerat det en bit in i varuhuset så måste gå igenom 1000 olika bra-att-ha grejer. Strategiskt! 

När jag var nästan framme såg jag det…

Den vita ramen lyste som en aura och den blanka och lena ytan blänkte ikapp strålljuset. Jag stod still och bara … andas . Där stod den, den perfekta laptopen. Liten med stilren design. Vit hölje,vitram med vit eller silver tangentbord. Skrämen hade knivskrapa färger och jag bara stod där och andas.

Vågade inte röra på den ifall det skulle gå sönder -det har man sett på tv.

Efter ett antal yoga-andningar rörde jag på utsidan… skärmen … och till sist … tangentbordet. Suck! Den var så len att ta på, mjukt att skriva med och udnerbart att titta på. Som Legolas fast i annan format. 

Jaha, där stod jag vid min Mac Book Air, som aldrig kommer att bli min. Detta är det närmste jag kan komma för att stilla mina Mac-begär. 

Jag är nöjd och belåten. Jag får ju ta på den och scrolla lite. Många har bara tillgång till bilder i tidningar.

Såå, jag ska inte klaga!

What a beauty! Bild från macstore

Läser i den allt bättre och bättre UppsalaTidningen om tävlingen Sveriges bästa grannar 2009. Familjen Johansson- Bergvall i Svartbäcken i Uppsala är nominerad och presenteras kortfattat i tidningen.

Till familjen Johansson-Bergvall är grannarna alltid välkomna om de behöver hjälp. Grannarna umgås ofta och ägnar sig åt kaninjakt, sång och kräftskivor, allt enligt artikeln i UppsalaTidningen. Ibland ägnar de sig åt gemensamma projekt/aktiviteter som att hugga ner träd, grillning eller titta på fotboll. Tänk, så trevligt det låter!

Tidskriften Vi i Villa (artikeln finns tyvärr inte att läsa på nätet!) har frågat över  4 000 svenskar, varav cirka 150 Uppsalabor, vad de tycker är sämsta grannbeteendet. Bland det sämsta en granne kan göra är

• skapa konflikter och irritation bland grannarna
• inte hälsa på sina grannar
• låna saker av grannarna, men inte lämna tillbaka dem
• vara högljudd
• tränga sig på
• låta husdjuren göra sina behov på granntomten
• inte uppfostra sina barn
• slänga saker i andras soptunnor
• skryta
• snickra och banka tidiga morgnar, kvällar och helger

Jag erkänner, jag har gjort en eller nej, två av punkterna det senaste halvåret. Hur många har DU gjort????

Det var som alltid trevligt att luncha med F! Idag gick tiden alldeles för fort. Det kanske berodde på att vi inte har setts på ett tag, för det var mycket att avhandla. Jag hann med ett besök i en klädaffär med F samt att köpa en julklapp också.

Pizzalunch!

Väl hemma återupptog jag strykningen som jag hann att påbörja innan turen in till stan. Högen var visst inte alltför stor, så jag slog en signal till mamma för jag tänkte att hon kanske kände sig ensam nu när jag har åkt hem. Men se jag ringde vid helt fel tidpunkt – trots att det var nästan två och en halv timma tills hon skulle på sitt veckomöte hos frissan. Det var inte alls nåt roligt samtal och när vi lagt på hade jag så ont i huvudet att jag mådde illa… Fästmön ringde en stund senare och jag grinade som en gris i luren – jätteroligt… Anna var väl inte heller på nåt toppenhumör och att då få en grinande gris i örat var väl inte det roligaste…

Sms-kontakt med FEM har utmynnat i tid och plats för möte i morgon i Stockholm. Det ska bli kul att träffas även om det ju bara var nån vecka sen vi sågs, men också roligt att komma hemifrån en dag. Anna följer med och tanken var att vi skulle kika på lite julklappar åt barnen. Tyvärr har inte alla barnen insett detta, så de har inte författat några önskelistor åt oss – till skillnad från FEMs tre barn som har överlämnat långa listor till sin moder.

Efter en Ipren och en uppvärmd mugg java motades huvudvärken bort. Jag ställde mig och diskade och torkade den berömda svartvita servisen, du vet. Sen röjde jag i mitt vas-skåp och BANG! – där fick servisen plats! Tyvärr syns den ju inte där uppe, men vitrinskåpets hyllor var för grunda. Annars hade den varit vacker där, bakom glasdörrar och med belysningen på…

Nu drar det mot middagstid och jag har som vanligt inte planerat nån. Trodde att lunchens pizza skulle mätta mig även i kväll, men så var icke fallet. Nåja, jag tror det finns nån färsk pasta i kylen att koka om jag nu skulle vilja ha det. I annat fall får det bli chillibågar och en kall starköl till middag. Det går bra det också! Anna och barnen ska goffa lasagne. När jag är med brukar hon göra en mindre form med quornfärs till mig och henne, men nu när jag inte är där får även hon äta köttfärs.

Mums för dessa bågar!!!

I morgon blir det supé i Gamla stan, vi har vårt favoritställe där bland de äkta italienska, superturistiga restaurangerna…

Så har fredagen nästan passerat. Mörkret har sänkt sig som ett sammetstäcke över stan. Här och var lyser lampor och en och annan stake eller stjärna i nåt fönster. Det är ju första advent på söndag, om nån har missat det.

Att tända adventsljusen är en gammal tradition här i Sverige – och för den som tror annat är det naturligtvis en kristen tradition. Advent kommer från latinets adventus som betyder ankomst – och det är Jesu ankomst som avses.

Min adventsstake i köket är i koppar och kommer från mormors och morfars hem. Jag har fyllt den med brandfarlig mossa och dito svampar och lingon och ljusen är som vanligt sneda och vinda…

Firandet av advent kommer från julfastan, som liksom påskfastan var 40 dagar lång. Julfastan speglar också  på sätt och vis påskfastan. Genom fastan förbereder man sig och väntar på Jesu intåg i Jerusalem (påskfastan) respektive hans födelse (julfastan). Det var först på 1000-talet som julfastan började kallas advent och man ändrade tiden till fyra veckor.

Adventsljusstaken i vardagsrummet är i trä och ändarna utformade som hästhuvuden. Den fick jag av min kompis Mia en gång, i ett annat liv. Nu trängs den på mitt lilla “kaffebord” med en glansig inredningstidning om jul, en fin bok om pinuppor, Bajsboken och två konstböcker, ursprungligen från farmors och farfars hem.

En vacker och mycket kristen tradion, tycker jag, att tända ljus medan man väntar på ljusets herre.

Gillar inte

• att de stängde av vattnet på jobbet 3 timmar innan de sagt att de skulle
• strul/ändringar hit och dit som bara avlöst varandra HELA dagen!
• att min lunch/fika vän inte kom loss
• att jag då tröstade mig själv med båda småkakorna jag hade köpt till oss (usch, så dumt)

Gillar idag

• att jag kände mig ganska pigg när jag vaknade
• mina lockar i håret som kom efter att sovit med flätor
• kommentarer (på mina lockar) som – Det är första advent denna helg, inte Lucia…
• att städkillen, som jag aldrig pratat med, hjälpt mig att fixa vatten
• att en annan kille fixade mat till mig
• roliga mail
• att jag ska träna med Malena imorgon som är hemma!
• att dagen gick ganska fort…
• att det nu är helg!
• frisyren nedan, skulle jag kunna klippa mig sådär…?

Version 2.o. Sprutad och klar. MOT SVINIFLUENSAN. Moahahahahaaa…

Vet inte om jag ska börja med att gnälla över att vår TV nu verkar ha lagt av för gott. Fy. Eller om jag ska ojja mig lite över den ytterst märkliga AB-bloggen vilken närmast verkar likna en subkultur. Inget ont om dem som bloggar där. Alls! Men det verkar som att många av bloggarna (som i personerna som skriver blogg) där har.. hm.. olika relationer till varandra.. eller hur man ska uttrycka det Om man har lite flinka fingar och erfarenhet av blogg kan man ganska lätt klicka sig fram till ett drama som är lite roande att följa. (Men schhh.. säg inte jag har sagt något.. )

Naerå.. vi tar historien om flunsasprutan istället. Och jag är ganska uttråkad över att jag inte hade kameran med mig i morse för det hade varit kul att illustrera detta inlägg med lite bilder.

Vis av erfarenheten hade jag ju bestämt mig för attt jag skulle vara först i kön. Alltså den kö som jag misstänkte skulle bildas utanför den där baracken utanför Katastrofmedicinskt Centrum första dagen de hade vaccination av oss vanliga dödliga (ja.. de av oss som inte lyckats snylta sig till en spruta tidigare). Först hade jag tänkt att jag skulle ställa upp ett tält utanför vilket jag skulle tillbringat natten i, så att jag säkert skulle lyckas vara först men det var lite för mycket sten på parkeringen utanför, tillåmä för en hårdkokt typ som jag.

Jag kanske hade kunnat vara först också om det inte hade varit för att morsan körde fel då vi skulle åka dit  Vi hade ändå varit och rekat igår var vi skulle åka någonstans Men vi lyckades vara topp tio i alla fall Det var några gamlingar som hade asat sig dit tidigare och de var där för att de trodde att de skulle öppna klockan åtta. Vi hade fullt sjå att värja oss mot alla TV- och tidningsreportrar som ville att vi som stod där först i kön skulle ställa upp på diverse intervjuer och bilder. Dock tror jag att man (ja..) kommer att synas både på TV och Corren trots att jag drog upp min svarta jackluva över öronen. Morsan och jag hade ju laddat upp med fika så vi blev ju genast hett byte då det kom fram. Särskilt för correngubbarna som hade farit upp till US på ett tips om att det satt folk i brassestolar utanför ingång 47 och väntade, men inte hunnit dit innan de stackars brassarna fått komma innanför dörren och vänta.

Efter att ha väntat i en timme och trekvart fick vi komma in och ta sprutan till sist. Vid denna tidpunkt ringlade sig kön.. ja.. den var flera hundra meter i en lång slingerkringla Just när dörren skulle öppnas och de första tjugo skulle släppas in svänger en färdtjänsttaxi upp precis brevid oss och en mycket gammal dam med rollator kliver ut och glider förbi hela kön. Självklart! Asså.. men man undrar ju hur många gånger under dagen detta skakomma att inträffa. Haha.. tänk framåt lunch när folk börjar var trötta och hungriga och den alternativa rollatorkön ringlar sig brevid den ordinarie. Då kommer det att vara tur att det fanns väktare där

Vi kom knappt ut från parkeringsplatsen då vi skulle därifrån. Många i kön kastade onda ögat på oss som redan kommit ut på andra sidan (kanske skulle poliserna ha ordnat eskort åt oss i stället för att bara smyga förbi och tjuvkolla ). Det var en mycket trevlig morgon faktiskt. Gott fika och trevliga gubbar och tanter Folkfest!! Nöff, nöff..

..och här skulle jag vilja göra en liten analys. Jag brukar ju inte analysera mig själv längre allls. När man var yngre (läs: innan barnen kom) så ver det ju det man gjorde mest Men i alla fall. Jag fick ju ändå vänta i en timme och tre kvart innan jag fick komma in i den där jäkla baracken. Om jag hade ställt mig i kön vid ett lite (för det hade räckt med ganska lite) senare tillfälle så skulle jag ju också, åtmistone om jag ställt mig där vid en specifik tidpunkt, fått vänta exakt lika länge. Men jag vet att jag hade gått därifrån och varit bra mycket surare och mer uttråkad än vad jag var när jag stegade ut därifrån klockan 10.08 i förmiddags som nummer ett i raden av dem som lämnade byggnaden (det lyckades jag i alla fall med ). Här kan man fråga sig varför. Och mitt eget högst personliga svar är att det handlar om KONTROLL och FÖRVÄNTNINGAR. Jag visste att jag skulle få vänta just den tid jag också fick vänta och jag fick vaccin vilket jag hade förväntat mig att få. Därmed var jag nöjd. Och kunde ta mitt kontrollbehov och återvända till min ordinarie sysselsättning efter denna upplevelse av ett historiskt tillfälle