Vädret är verkligen varierande så här års. Tur då att jag har gott om foton från dagar då det inte regnar stup i kvarten. Ytterst lite redigering på dessa tre bilder, tyckte att de var fina nog redan. I övrigt var dagens största bedrift en tacomåltid med väldigt mycket stark sås.

Wordplay, sa de. Jo, det är väl så. När pressen och stressen kramar fram det allra sämsta ur en försvinner jag lätt ned i skönlitterära djup som inte gör sig lika bra i artiklar om små astmatiska barn. Du måste skära ner, sa hon svepande men med en aning av hetta.

Titta här, den här meningen är tre rader lång, det fungerar inte.

Meningen som jag läste för någon vecka sedan, den av Cormac McCarthy, var lång. Riktigt lång. Ett helt stycke till och med. Den sa allt även fast den handlade om hästar, stjärnbilder och psykedeliska drömmar om perspektivförvrängning där människan surras fast vid ett universum som är mindre än människan själv och där stjärnorna blir irriterade små klot av eld men som är så små att de bara känns som myggbett när de fräser in med koronor och solstormar.

Brems den her ned med gummibremser!?!

Et simpelt lille værktøj der i al sin enkelthed går ud på at skalere sit problem. Et eksempel kunne være dette: Porsche laver en ny bil der vejer knap 2 tons. Deres største problem er ikke hvor hurtigt den kører eller accelerationen. Problemet er decelerationen! At bremse 2 tons ned fra 200 km/t til 70 km/t. Det er meget kinetisk energi der skal forvaltes. Porsche kan ikke løse problemet… så de skalerer deres problem. De siger til sig selv: “Vi har slet ikke er problem med at bremse! Dem der virkelig har et problem er…?”

De stiller derved sig selv udenfor problemet, og kan tænke frit: “Hvem bremser mere masse hurtigere ned end os? “. Svaret er NASA der med jævne mellemrum lander en rumfærge på 78 tons og bremser den ned fra 27.000 km/t (seriøs energi!!!). Porsche ringer så til NASA og spørger hvordan de har løst problemet. NASA siger: “Bremseskærme og keramiske-bremser”. Porsche har aldrig hørt om keramiske-bremser før, men de bygger nogle, tester dem og opdager deres utrolige egenskaber til at fjerne varme fra nedbremsningen uden at nedsætte bremserne effektivitet! Porsche har derved løst deres problem ved hjælp af skalering. Så næste gang I sidder uhjælpeligt fast, så stil jer selv spørgsmålet: “Hvem har VIRKELIG det her problem i højere grad end os?”

Som stickande, huggande känsla med en äcklig eftersmak som gör mig illamående susar sambons lögner runt, runt.  Jag kommer inte undan. Ångest. Ångest över att han ser det som en skitsak, blir irriterad och ställer sig helt frågande till hur jag tänker och känner. Ångest över mig själv, vill bara vara ifred, rymma iväg för en stund, men barnen.. barnen!

Kan någon vara snäll och trycka på paus? Paus för alla utom mig? Så jag hinner tänka. Sortera. Vad vill jag? Vad kan jag acceptera? Hur vill jag att det ska vara i våran relation? Vad är jag beredd att offra och var kan vi mötas?

Barnen går före allt. Dom är mitt allt och jag vill vara den där pigga, glada och närvarande mamman jag var innan min svacka.

Jag åker nu iväg till en plats där jag kan vara själv och fundera. När det gäller mina små älsklingar är detta beslut det absolut bästa för jag vill inte att de ska behöva drabbas av det som rör sig inom mig. Inte nu när det är så färskt. Egentligen aldrig, men något jag har lärt mig under den senaste tiden är, att hur bra vi vuxna än “spelar”, och väntar tills efter nattning med att diskutera så känner barnen av stämningen. Men det gör ont i hjärtat att åka fast jag vet att de kommer ha en supermysig fredagskväll med en pappa som älskar dem över allt annat. Och jag vet att detta är det bästa för dem just nu.

Jag älskar er! Puss!

Människor kurar ihop sig som små bollar, huvudet nere bland axlarna, näsor instoppade under mössor, och kalla fingrar som knyts i nävarna. Huttrande och med kisande, trötta ögon. Det är grått, hela perspektivet är som om kameran ställts in på funktionen SvartVitt, permanent.

Sen mitt i allt det där, så skrattar ändå någon. Ett par ståendes vid busshållplatsen i gråheten, kurandes, hoppandes lite upp och ner för att hålla värmen. Med skrattet så höjs huvuden ur axlarna, och några knutna nävar slappnar för ett ögonblick av.

Mera skratt åt folket?

Den här veckan ger jag mig själv en utmaning. Detta har visat sig vara svårt för mig, främst i min relation till min sambo.

Tala om vad jag vill, vad mina behov är och kompromissa därifrån.

I min strävan att ha ett lyckligt förhållande med min sambo har jag länge tryckt undan det jag vill och hans önskan har fått gå före. Det har gått så långt att detta är svårt för honom att tala kring då hans idéer om hur saker och ting skall vara (det rätta enligt hans måttstock) nu möter motstånd. Oerhört frustrerande för min del. Hur svårt ska det vara att inse att vi faktiskt kan se på saker olika och att det måste respekteras? Det är klart, kräver ju mer engagemang från honom… Men detta ska jag öva mig på i veckan!

Idag är en annan dag, precis som titeln. Luskar ut bloggen, det tar tid.

Kan någon annan svara mig på varför det är Höst?

För ca 1 år sedan testade jag något som jag läst i en tidning. Det hela gick ut på att man skulle ha ett armband runt handleden och varje gång man tänkte eller sa något negativt om sig själv eller någon annan skulle armbandet flyttas till andra armen. När man klarat en dag med armbandet på samma arm hade man – om man vill kalla det så – gått i mål. Jamen, hur svårt kan det vara tänkte jag… tydligen hur svårt som helst! Jag gav upp.

Nu har jag funderat. Jag gillar själva idén men att hålla på och flytta ett armband hela tiden gör att folk börjar se snett på en. Så därför tänker jag, för mig själv, införa “veckans tanke”. Den ska finnas i mitt bakhuvud och, om allt vill sig väl, genomsyra min vecka och öppna mina vyer för ett nytt sätt att ta sig an omvärlden. Denna veckas tanke får bli:

Ta ett annat perspektiv när negativitet uppstår i samtal.

Som exempel kan jag ta samtalet som utspelade sig på rasten igår när vi haft redovisning. X säger att Hur kan hon ha en sådan dålig redovisning? Hon borde inte bli godkänd. Här kan jag gå in och fråga hur hon tänker och ge henne nya infallsvinklar av det hon upplevt.

Hoppas detta inte blev allt för rörigt – så länge som jag vet vad det är jag menar!

]]> http://erikaochjosse.wordpress.com/2009/11/02/stolt-men-inte-nojd/ Mon, 02 Nov 2009 17:50:17 +0000 erikaochjosse http://erikaochjosse.wordpress.com/2009/11/02/stolt-men-inte-nojd/

Det är alltså fem år sedan vi kom hit första gången. Och mer är tre år sedan vi började arbeta här på heltid.

Och när vi nu tittar tillbaka på tiden som varit så passar det bra att stjäla socialdemokraternas slogan för något val sedan. Stolta men inte nöjda. Helt enkelt: det finns mycket kvar att göra, mycket kvar att förbättra och framför allt, många blivande premiärministrar som fortfarande bor på gatorna.

Vi ser de år som passerat mer som utbildning än som jobb. Det tar en lång stund innan man fått så pass mycket kött på benen att man blir bra på det man gör och när man rör sig i en sån outforskad bransch som vi råkar befinna oss i, så får man lära sig att lära sig själv. Av sina misstag, erfarenheter, av kollegor, av andra människor och framför allt – de bästa lärarna av alla – de som bor på gatan.

Vi har djupstuderat dem. Första året (på heltid, 2006/07) spenderade vi mesta delen av tiden på gatorna. Observerade, samtalade, försökte infiltrera oss i deras tillvaro för att förstå saker och ting bättre.

Utifrån det har vi sedan byggt allt arbete. Byggt undervisningen, byggt samtalen, och förstås – fått en hel del arbete utöver, de ringar på vattnet som alltid blir så fort man sätter sin fot på gatan. Vi har varit på de flesta polisstationer, fängelser, domstolar, sjukhus och kliniker i stan.

Och sakta men säkert lärt oss vad som funkar och vad som inte funkar. Att man kan glömma allt det där med att vara snäll och att man aldrig kan vara för tydlig. Och att inget beslut får fattas på grund av känslor och att det inte finns några quick-fix-lösningar. Och massa annat.

Och perspektivet vidgas. Från att ha handlat om en handfull pojkar till att innefatta hela Etiopien. Från att bara ha ägnat oss åt “akuta åtgärder” så har vi sakta men säkert rört oss från det och mot det långsiktiga. Mot det lite mindre dramatiska men mycket mer resultatgivande.

Och nu. Nu börjar det på riktigt. För en sak som inte förändrats på alla dessa år är att vi fortfarande älskar vårt jobb. Att vi fortfarande kan sitta uppe halva nätter och diskutera idéer, förslag eller hur man bäst kan göra en viss sak.

Så nu håller vi som bäst på att använda oss av alla erfarenheter och lärdomar och arbeta fram en lysande plan för de kommande årens arbete.

Nöjd blir vi inte förrän vi nått våra två mål:

1) Att en av grabbarna ska bli premiärminister i Etiopien

2) Att ingen bor på gatan i Addis Abeba, förutom vi som då flyttar ut och blir gatutjejer (eller gatutanter, vid det laget) och ger igen för gammal ost. Då ska alla våra grabbar få försöka hjälpa oss från gatan.

Så, nu kör vi

Jag har använt stora delar av den senaste veckan (veckorna?) till att fundera på flirtande. Det finns många problem med flirtande för mig. Dels så vill jag inte värdera, hångel och sex som mer och bättre än tex djupa samtal och att ta en skogspromenad tillsammans. Jag vill inte se det som att mänsklig interaktion har en hierarki där sex är belöningen, bästa bekräftelsen jadajada.

Samtidigt vill jag vara fysisk med andra på fler sätt än de “ofarliga”. Jag vill in i de sexuella vibbarna och njuta helt enkelt. Och här kommer nästa “problem” och det är att jag är mest intresserad av tjejer och kvinnor just nu och det stämmer dåligt med min åsikt att kön är irrelevant. Men om jag nu bortser från det, vilket jag valt att göra just nu, så vill jag alltså hångla upp brudar. Gärna nu genast, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga.

Så jag har alltså läst på om flirtande och pratat om det med vänner en hel del de senaste veckorna. Jag vill inte manipulera någon till att vilja hångla med mig, men jag vill våga visa när jag har lust och jag vill att det ska märkas. Gissar att det jag behöver är en del mod, mod att bli avvisad och till och med våga riskera att någon bryter kontakten med mig, för det är ju trots allt något som kan hända. Det händer ju att folk bli rädda av attraktion – tyvärr. Det är väl därför som den sortens närhet definieras som “farlig”. Troligen beror detta på att folk uppfattar attraktion som kravfylld och att det förväntas av dem att matcha.

Så jag vänder lite på det. Om jag vill hångla med någon och visar det och den då backar bort från mig. Då är det inte jag som skrämmt bort den, eller jag som på något sätt fått den att göra så. Det är dens agerande och jag bär inte ansvar för det. Synd, tråkigt och ibland nästan outhärdligt – men inte mitt fel. Det är faktiskt så att jag klarar rätt bra att inte få hångla med någon som jag vill hångla med, men jag vill inte behöva gå omkring och låtsas som att jag inte vill det av rädsla att bli helt bortprioriterad och ta på mig ansvaret för den eventuella bortprioriteringen. Kom igen, säg nej om ni inte vill, det är lugnt!

Sen har vi grejen med att “den som vill mer” är i underläge… Bull Shit! Den som vill mer, vill något som den andra inte vill. Punkt. Lusten kan handla om att våga öppna sig för den, eller om dagsform, eller om vad den andra varelsen slår an för minnen. När jag själv inte attraheras av någon så är det oklart varför, men troligen samma saker. Av en eller annan anledning så kopplar jag inte personen till sex, eller så upplever jag det att släppa in hen som hotfullt. 

Så, hur gör jag när jag vill flirta på ett sätt som märks? Jag vill inte manipulera någon, det är ointressant. Och det är alltså brudar jag vill hångla upp. Just nu

I somras hade jag den stora förmånen att träffa Muhammad och Ali, båda nyinflyttade till Sverige och den lilla norrländska ort där jag bor. Det blev ett möte som varade länge efteråt. Ända tills nu, tror jag. För ibland är det ju så, att ett möte kan sätta igång tankar som liksom legat och väntat på att tänkas, som behövde tänkas. Och just så var det den här gången.

Jag hade blivit ombedd att rycka in och skriva en artikel om hur våra nya invånare upplevde det att flytta hit och vad de tycker om vår bygd, och valet hade fallit på Muhammad och Ali som vänligt lovat att ställa upp. På väg till vårt möte tänkte jag på hur det var den där gången för många år sedan när jag själv flyttade hit, från storstan och rätt ut på landet, långt, långt ut på landet. Mindes med ens hur förundrad jag känt mig över hur vackert men framförallt annorlunda landskapet var här, med älvar, dalgångar och så skog, skog, skog. Skillnaden jämfört med min barndoms hembygd och dess slätter, åkermark – och hav – var påtaglig. Jag mindes hur förtjust förvånad jag varit över alla subtila men ändå tydliga skillnader i vardagslivet. Som den gången jag låste cykeln utanför mataffären – “Låsa cykeln? Varför då?” sade de undrade blickarna jag fick. Och vad praktiskt med torget mitt i byn, tänkte jag – vad nära och bra till allting, perfekt att parkera här. Men snart nog insåg jag att ingen, absolut ingen, parkerade där för att sen gå och handla. Här flyttade man minsann sin bil från butik till butik och ställde den givetvis så nära butiksdörren det bara gick. Vilken kontrast mot storstaden – där flyttade jag bara ytterst, ytterst motvilligt bilen när jag väl fått en parkering.

Och den gången jag sprang på en av mina nya vänner på OK och han undrade lite halvt skämtsamt om jag slutat hälsa? Nejdå, försökte jag, men några ”men vi möttes ju på stora vägen” senare gick det upp för mig att det var med bil vi hade mötts, och att det hörde till god ton att hålla koll på bilarna man möter och de som färdas i dem. Det var jag inte heller van vid från storstaden, om man säger så.

Men hur annorlunda kan det då inte upplevas att komma hit, inte bara från en annan del av Sverige, utan från ett helt annat land, en annan världsdel? Det skulle jag vilja veta mer om, tänkte jag. Och nu skulle jag få chansen.

Vi hälsar och slår oss ner. Muhammad och Ali är ganska olika, och har helt olika bakgrund. Muhammad, som till åldern kanske skulle kunna vara Alis farbror, har kommit hit med fru och tre döttrar. Han har varit bonde i hela sitt liv men just nu lär han sig läsa och skriva, och det går inte att ta miste på hans förtjusning och iver att lära. Ali är yngre, har studerat flera år vid universitet, talar god engelska och efter några månader i Sverige redan bra svenska. Ali tolkar åt oss, och med hans hjälp flyter snacket på bra. Muhammad är artig, tålmodig och vänlig. Han svarar omsorgsfullt och genomtänkt på mina frågor, medan Ali, med sitt smittande leende och nära till skratt, gärna kommer med kvicka inpass och förklaringar.

Det går lätt att prata. Inledningen av samtalet går bra, och det känns som att nu, nu ska jag få svar på mina funderingar om hur vår bygd uppfattas sedd med lite andra ögon. Men allt eftersom samtalet fortskrider inser jag att jag har haft helt fel frågor med mig, fel tankar. Mina frågor är inte relevanta, eller åtminstone inte viktiga. Visst, jag förstår att vår bygd, naturen, allting egentligen, är annorlunda här. Det omväxlande vädret. De ljusa sommarnätterna. Och snön förstås, som var något helt nytt. Faktiskt undrade de när de första gången såg snö på marken om det möjligen kunde vara salt? Så vadå? Det är helt enkelt inte den typen av skillnader som är viktiga, som verkligen betyder något. Hur har ni blivit bemötta? försöker jag desperat, fortfarande klamrande mig fast vid mina förberedda frågor. Känns det bra att flytta hit och bo här i vår bygd? Jodå, blir jag försäkrad, vi har blivit mycket vänligt bemötta. Men ortsbefolkningen då, undrar jag, hur upplever ni människorna här? Jag känner hur jag famlar. Men efterhand hittar samtalet en ny grund. Jag frågar mindre och lyssnar mer. Tar in.

Vi pratar om det som varit svårt och jobbigt, om sorg och oro för anhöriga som är kvar. Det var inte det artikeln skulle handla om, så pennan och anteckningsblocket får vila. Men jag förstår ändå att Muhammad har haft helt andra erfarenheter än jag, erfarenheter som gett honom ett större perspektiv på världen och livet. Mina tidigare frågor kändes plötsligt små och futtiga, fastän Muhammad hela tiden svarade tålmodigt och artigt. Vi pratar om framtiden här, och jag frågar vad han vill arbeta med så småningom. Muhammad tänker en stund och svarar sen att han redan förstått att vara bonde här blir svårt, att det är alltför annorlunda, med klimat och allting. Nej, något serviceyrke kanske? Han har arbetat lite som målare, fortsätter han, och tänker att det nog är ett yrke där han kan vara till nytta för Sveriges folk. Jag hajar till, för Sveriges folk, vem tänker så om sitt yrkesval? Knappast någon svensk i alla fall. Men innan jag hinner fråga hur han menar fortsätter Muhammad: jag hoppas att mina barn ska kunna växa upp under bättre villkor här, utbilda sig och ta arbeten där de kan hjälpa både Sveriges och sitt hemlands folks. Nu måste jag helt enkelt stanna upp en stund och ta in det där. Jag känner mig nästan lite skamsen, skamsen och samtidigt hedrad att möta en man som kan tänka så stort.

Mötet lämnade mig upprymd, full av nya tankar. Nya perspektiv. Rikare.

I luften.
En tynn strek av teori.
En eim av fruktbare tider.
En fortid i inspirasjon, minner og tilstedeværelse.
Vinden skifter og håret er grått.
Det ligger høst i tanker.
Og ro.
La oss leve i tankene nå.

Ifølge Michael White og Alice Morgan er dokumentation og erklæringer med til at fastholde hvor langt en person er kommet i forhold til sit problem.

Når en person genforfatter sit liv og sine relationer til andre mennesker, kommer personens indsigt i problematikken og personens præferencer i livet til at stå skarpere.

Den dominerende histories indflydelse aftager, i takt med at nye og foretrukne historier kommer til syne.

Et dokument over et afsluttet forløb registrerer personens præferencer, viden og beslutninger, så personen altid har adgang til dem.

Denne reference er et terapeutisk dokument for et afsluttet coaching forløb hos Spirit and Mind ApS.

Hvordan vil du beskrive dit liv/din hverdag før forløbet hos Spirit and Mind ApS?
Min hverdag var fuldt med mange tanker og bekymringer og da det så nærmede sig eksamenstid, kunne jeg ikke både overskue en familie, der ikke hang sammen, et arbejdspres der krævede overarbejde og så også læse til eksamen. Det gjorde, at jeg sov meget og ikke kunne komme op om morgen og det gik også meget ud over min træning og den rytme jeg havde i det. Og da jeg har gået både til coach og psykolog før, havde jeg tænkt tanken at opsøge en af delene igen, men gjorde først noget ved det, da en veninde bemærkede, at jeg ikke helt var mig selv mere.

Har du gået i terapi/coaching før? Er der nogen forskel på den terapi/coaching og den narrative tilgang? Hvilken effekt har denne eventuelle forskel haft på dit forløb?
Ja, som sagt ovenfor, så har jeg gået hos både en coach og en psykolog før, jeg har også gået i noget gruppe terapi, så har hørt mange teorier, men aldrig ordet ”den narrative tilgang” før hos Inge. Måske har de andre brugt den, det skal jeg ikke kunne sige, men jeg har ikke hørt ordet før. Da jeg gennem mine forløb hos forskellige behandler har fundet ud af, at man skal være åben og motiveret for at arbejde med sig selv, syntes jeg, det er spænende med nye tilgange og perspektiver at se ens liv ud fra. Så jeg syntes, at det for mig har været en positiv oplevelse at bruge den narrative tilgang til tilværelsen.

Køn og alder?
Kvinde, 27 år (26 da jeg startede hos Inge)

Hvorfor valgte du Spirit and Mind ApS?
Jeg har en veninde, som er inde i min familie situation og jeg snakkede med hende om at det hele var ved at være lidt uoverskueligt igen, men havde ikke rigtig lyst til, at jeg skulle til psykolog igen. (Hun havde dog også sagt til mig, at hun godt kunne mærke, at der var en del som gik mig på). På hendes arbejde, havde hun fået en mail af nogle kollegaer til en coach. Hun sendte mig linket og efter et par dag kontaktet jeg Inge, som hurtigt svarede tilbage og så var mit forløb i gang, nok hurtigere end jeg selv lige havde regnet med.

Hvad tager du med dig fra forløbet?
En fornyet tror på mig selv, og at de handlinger, jeg gør her i livet, er i orden. Samt en tro på, at mine “kære” godt kan klare sig selv, uden at jeg skal være der og gøre tingene for dem.

Jeg skal til eksamen i morgen og indtil nu har jeg ikke været nervøs, men har de sidste par dage lavet en god blanding af at lave opgaver til eksamen, slappe af, flyttet for min bror og tage til træning. På den måde har jeg både lavet det jeg godt kan lide at lave samt fået læst, så jeg føler mig klar til i morgen. Noget har hjulpet, hvilket føles meget rart.

Hvad har været mest betydningsfuldt ved forløbet?
At jeg har accepteret, at jeg ikke kan rede mine kære, men at de selv må tage ansvar for deres handlinger. Jeg er her som en støtte, når de beder om hjælpen. Samt jeg har fået øjnene op for, hvor meget vi mennesker har at være glade for, selv små hverdagsting sætter jeg nu pris på, og det har gjort mig til en mere glad person igen.

Hvor lang tid varede dit forløb?
Tja, hos Inge en 3-4 måneder, men før det har jeg gået hos en anden coach, psykolog og gruppeterapi over 2 år.

Hvor effektiv vil du vurdere forløbet til at have været?
Syntes det har været effektivt og fået mig til at komme på rette kurs igen, da jeg var på vej ned i en ond cirkel. Måske det har gået lidt hurtigere end normal, da jeg jo har haft gået andre steder før og er kommet ind i rytmen med at arbejde med mig selv, for det er helt sikkert en proces, som alle skal lære, før at det virker.

Ville du anbefale Spirit and Mind ApS til andre?
Ja, det vil jeg helt sikkert, hvis der er nogle, som står og har noget de tumler med og gerne vil have en at snakke med om det.

Hvad var din problematik/problematikker?
Der var flere problematikker, men den største var, at de alle sammen var ved at kører sammen oppe i mit hoved op til eksamen. Så første problematik var min eksamensangst, som vi over telefonen fik gjort noget godt for. Så er der problematikker med min familie, min søster som i 2007 prøver at begå selvmord, en nytårsaften, som går i hat og briller og min søster kommer på Ballerup psykiatrisk afdeling men hjem dagen efter. I marts 2008 beskylder min søster min far for incest og vi tager handling og vi starter alle i terapi (min bror, søster mig og min mor). Min far har i en periode sin egen psykolog. Min bror mister sin elevplads og går lidt ned en mindre depression. Min søster bliver gravid og går først til lægen i 8 måned. Og så er mine forældre i gang med at blive skilt. Min søster skulle ikke først have barnet, men nu skal hun have det og har den sidste måned boet på et observationshjem.

Hvad effekt har forløbet haft for din hverdag?
Vil sige at det har givet mig mere overskud til at koncertere mig om mig selv, og det jeg gerne vil have tid til i mit liv. Og ikke tænke helt så meget på de andre.

Er der sket nogen ændring i dit forhold til andre mennesker?
Tror ikke der er sket det store i forhold til mennesker generelt. Der er sket en forskel i forhold til min familie, da jeg har accepteret, at de selv kan og skal tage ansvar for deres egne liv også selvom tingene går langsommere, end jeg måske syntes, de burde.

Er der sket ændringer på dit arbejde og i din fritid?
Givet mig mere overskud og gjort mig mere positiv. f.eks. på arbejdet, hvis der er noget som går mig på, så går jeg ind og spørger til det i stedet for at gå og mugge over det, for som oftest er der en fornuftig forklaring bag.

Er der sket ændringer på områder, der ikke umiddelbart har noget med din/dine oprindelige problematik/problematikker at gøre?
Ved en øvelse omkring hvad jeg var taknemlig for, blev jeg bevist om hvor heldige vi som mennesker er og hvor meget jeg har i mit liv, som jeg bare skal være glad for. Og nu hvor jeg har fået mere ro på selv, føler jeg mig også parat til at gå ud og finde “prinsen på den hvide hest”.

Hvis du skulle navngive det du tager med dig i et ord, hvad ville det så være?
Accept

Klik her for yderligere information på Spirit and Mind ApS’s hjemmeside

Det är kallt. Igår var det -7 grader, idag -3,5. Man måste skrapa rutorna på morgonen. Men kylan beror ju på att det är klart och under dagen när solen kommer fram är det det vackraste höstvädret man kan önska. Igår var jag på väg till ett tungt hembesök. Jag har ju antagit stegutmaningen så istället för att ta bilen till garaget tog jag en promenad genom parken. Klockan var 9 på morgonen och det var kallt men soligt. Parken lät som om det tisslade runt 1000 möss. Jag tittade runt i trädkronorna och insåg att det var ljudet av alla löv som under natten frös och nu föll av tyngden. Det var som ett snöfall av löv, vackra gula och röda löv som dalade till marken och skapade en symfoni av prassel och fras. Känslan var helt fantastisk, som att hamna i en magisk trädgård.

Jag körde genom det vackra landskapet, genom färggranna lövskogar, förbi sjöar och röda stugor gömda i dalarna. Det var inte svårt att hitta det vita huset med en stor båt på gården. Jag var på väg till en kvinna i min ålder, döende i bröstcancer. Hennes man och dotter bar sorg i sina ögon och trötta ansikten. De serverade kaffe och bullar, fluffade upp kuddarna och smekte henne på armen….jag såg ut genom fönstret ut i det enastående höstvädret, den sista hösten i hennes liv.

Jag kämpar med vikten. Ibland tycker jag att det är jobbigt att vara utan pengar, att ha huset fullt med obstinata ungar, att behöva åka till skolan för att höra hur jobbig Zache är. Mina små problem ur ett helt annat perspektiv – det existentiella.

Vi vet inte hur många höstar vi har. Eller vårar, jular, somrar…kanske inte en enda. Då och då påminns man om att ta tillvara livet, nuet. Se färgerna och höra frassymfonin i trädkronorna. Precis som jag blev igår, denna underbara höst, kvinnans sista.

du ved godt hvem man er
og har immervæk vanskeligt
ved at finde dig selv
nu beder han på må og få
men også knæ og måtte

Jaså, det är mitt problem säger du. Men du ska du ha jävligt, jävligt klart för dig, att varje litet problem som kan uppstå för dig, är antingen 100% ditt att lösa, eller någon överbelastad samhällsfunktion: socialtjänst, sjukvård, etc.. Möjligen kan jag gå med dig och fika någon dag när du är helt bortdrogad av medicin eller inte och vara helt passiv och utan respons inför vad du än säger. Möjligen ska jag upplysa dig om hur fri du är och har varit. Helst om något riktigt hemskt har hänt dig, något av de få legitima omständigheterna, då ska jag tala om hur fri du är att förhålla dig, och hur stor del du själv haft i förloppen.

Du ska veta att det finns gott om omständigheter där min passivitet för dig skulle kännas besvärande. Du ska veta att även om du tror du har koll på det mesta och tror att allt kan vändas från något mycket negativt så har du fel. Allt det som kan komma ur ditt inre äcklar mig. Även när jag med hjälp av professionella analyserat mitt äckel inför dig äcklar du mig.

Allt jag någonsin gett, ångrar jag. Allt att glömma, ingenting att minnas. Skär upp magen, men gör det för allt i världen inte för dig själv. Allt handlar ju om tolkning. Hur mycket kan du kränka en annan mänska med din hyperindividualiserade världsbild där dina äckliga ungar och det som krävs för att dessa ska kunna pruttas ut och beskyddas – det är bara det som din moral grundar sig på – äckliga torsk, fitta. Allt du gör stinker. Allt du ger uttryck för i din konst eller vardag är, oavsett perspektiv som anläggs, motsatsen till berikande eller insiktsgivande.

Jag har släppt det här med projektet jag vill ha nu. Vill ha det fortfarande. Jättemycket. Går produktionen genom och jag får rollen så räddar det höstens ekonomi och det skulle vara så spännande. Upplevelsen av den förra inspelningen var så bejakande. Det var det roligaste jag gjort i hela mitt liv, kändes det som då. Veckorna som följde led jag, som jag tänkte, lite förhelvetes kval…ja, skärselden liksom. Kunde inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än att jag kanske skulle få en roll och få spela in utomlands. Fantastiskt. Jag, som inte ens är skådis, utan något annat, en konsult.

Igår fick jag veta att min kollegas fru Saga fick sin dödsdom. 0% chans att överleva cancern som de trodde var övervunnen. Kanske ett år kvar, kanske två. Så förbannat onödigt. Träffade henne i somras, såg sund och rund och glad och frisk ut. Inte cancersjuk. Två barn.

Plötsligt var jag med om något som var viktigare än inspleningsuppdraget, som överskuggat min vardag. Det hela syntes fjuttigt och blekt. Värdelöst. Det var bara jag som hade värderat det så högt i mitt liv. Men lätt, att jag skulle byta bort denna min lilla möjlighet till resa och spänning och pengar mot att Saga fick leva och fortsätta vara sund och rund och glad och frisk.

Idag blir det vardag och sysslor och plikter. Det kanske är det som är det värdefulla. Visst, möjligheten till det underbara finns där bakom hörnet. Inget har hörts om varken eller. 50/50 chans. Men jag lägger det åt sidan nu som om det inte finns. Det får puttra där i bakgrunden. Inte ta över. Då blir det magiska och fina förvandlat till ett måstemonster.

I ljuset av liv och hälsa är allt annat värt noll och intet. Faktiskt.

er højere bedre
end her på det jævne

svævende tandløst gummi
oplyste kunstpauser
forladte følelser
dyb afladsdvale i hulrum af gas

ser du nu betydningen
af en sund velfærdsforbrænding

I år är det femton år sedan pappa dog. Jag kommer inte ihåg vilket datum det var exakt, och det står inte heller på gravstenen men jag vill minnas att det var någon gång i September. Eller så var det så att han brukade fyllda år den här månaden. Jag vill inte fråga någon när det egentligen var för att jag vill inte ha en konversation om det. Ofta känns det som om jag inte vill minnas någonting av det här eller vad som hände över huvud taget. Hade jag varit better off då, om jag varit totalt ovetandes de senaste åren? Det jag egentligen vill ha fram med det här inlägget är väl något form av ‘höja glaset ögonblick.’ Femton år är rätt längesedan. Nie år var jag 1994. På något sätt känns det som om jag egentligen inte har varit mer än ett tomt väsen fram till den dagen jag slutade gymnasiet och förstod att det var dags att lära sig av världen med egna ögon. Och jag hoppas verkligen att de som säger att ‘du lär dig av dina misstag’ har rätt. För Gud vet att jag har inte gjort annat än misstag de senaste åren. Det enda vettiga jag förmått mig att göra var att flytta till Oslo och räta ut mitt liv.

Jag undrar lite vagt hur besviken pappa hade varit på mig om han visste hur jag levde mitt liv. Som tur är har jag lyckats hålla familj och släkt låsta från min mörkare sida men jag måste ändå leka med tanken för att få perspektiv. Och om det mot all förmodan finns ett liv efter döden borde han ju teoretiskt sett se vad jag driver med? Jag hoppas verkligen inte det.

Livet går ändå vidare i sin takt och jag har lärt mig att inte ta någon glädje i vad som händer omkring mig efter för många nedgångar så jag antar att det enda man egentligen kan göra i det långa loppet är att vänta på sin tur.

når du mindes hvordan
man måler mængden af hønseringe
og du sænker dem ned i trappeskakten
efter at have byttet en håndfuld søm
for fyrre meter dragesnor

Ja, mer Escherinspirerat än så här blir det väl knappast..?

Du som är trägen besökare här på bloggen har nog stött på M C Escher förut.
Här har Volkswagen använt sig av Eschers målningar i sin annonskampanj.

Vi kan väl nästan förmoda att det här är förlagan till postern..?

Intressant…?
Läs även andra perspektivistiska (?) bloggares åsikter om M C Escher, VW, Illusioner, Perspektiv, Posters, Annonser. Kampanj, MOI

Her kommer 3 perspektivskisser:

Hvordan jeg opplevde øvelsen:

Det virket på forhånd mye vanskeligere enn det viste seg å være. Er positivt overrasket over at resultatet ble såpass bra som det ble (selv om jeg ser feil jeg har gjort, som jeg ville gjort bedre neste gang. Det gjelder særlig rutemønster på gulv.) Ellers gikk tiden fort, og det var morsomt.

Hvordan jeg gikk fram og hvorfor:

Jeg var utstyrt med blyanter og papir og på det første forsøket (øverste bilde) merket jeg av et forsvinningspunkt i horisonten og tegnet taket. Etter hvert fikk jeg bruk for et forsvinningspunkt til høyre også, og forestilte meg det langt utenfor arket.

På de to neste bildene gikk jeg mer over til å sikte med blyanten og tegne vinkler. Jeg begynte øverst i taket i begge bildene. Så fortsatte jeg å tegne ut fra de første vinklene og strekene. På de to siste bildene tegnet jeg over blyantstrekene med tusjblyant for at tegningene skulle bli tydeligere på wordpress. Så tok jeg bilder av tegningene og la dem inn her.

Jeg synes dette har vært en veldig morsom oppgave, selv om jeg ikke helt fikk grepet på dette med to forsvinningspunkter med en gang. I begge bygningene jeg har skisset opp har jeg brukt to forsvinningspunkt, og det gikk bedre da jeg tegnet skolen som er naboen min, enn privathuset. Dette hadde med hvor jeg plasserte forsvinningspunktet å gjøre. Selv om oppgaven sa at vi skulle ut i nærmiljøet, tar jeg med bordet som et eksempel på at jeg ikke har brukt horisontallinje, men kun siktet mellom relative lengder og bredder. Jeg synes også det er vanskeligere med skrå linjer og runde former. Dette må jeg trene mer på!