Jag brukar vara anhängare av teorin att bra ungdomsböcker kan läsas även av vuxna. Om det axiomet är sant, är Du och jag, Marie Curie en halvtafflig ungdomsbok för den håller inte riktigt för mitt 40-åriga jag. Kanske den håller för tonåringar? Jag skulle tro det, men jag vet inte.

Boken är lite för enkel, inte helt endimensionell men utan större djup. Två saker får den att bränna till, två saker utan vilka jag skulle döma ut den som rätt och slätt tråkig. Den ena är hur huvudpersonen Jenny hela tiden får smyga med sin kärlek och aldrig får den bekräftad av omvärlden, i skarp kontrast med hur kärlek brukar behandlas i vår kärleksfixerade kultur. Mot slutet av boken funderar hon kring de regler som finns för kärleken som hennes förälskelse inte följer varför den inte kan erkännas av omgivningen, men förloppet fram till dess är starkare.

Den andra är kärleksföremålet Filippa, som sviker Jenny för en kille. Är Filippa inte beredd att ta konsekvenserna av sin lesbiskhet, undrar jag. Försöker hon spela hetero, eller är hon en sån där läskig bisexuell, en sån där som riktiga flator ska akta sig för… en sån som alltid kommer att svika dig för en man när det gäller, eftersom det i samhällets ögon är så mycket lättare att vara hetero och du får den där bekräftelsen av omvärlden som du inte får med en annan tjej. På den punkten ger boken inga svar, och jag kan tänka mig att olika läsare tolkar Filippa väldigt olika.

Kanske det är så att riktigt riktigt bra ungdomsböcker kan läsas även av vuxna, men att det förutom de riktigt riktigt bra finns plats även för bra ungdomsböcker och kanske till och med för de som bara är ganska bra? Jag kan livligt föreställa mig att Du och jag, Marie Curie är guld i händerna på tonårsflator, och i rent upplysningssyfte fyller den säkert en funktion i vilken bokslukande tonårings diet som helst. (Tonåring betyder här “tonårstjej”, förstås. Killar läser som bekant inte böcker om tjejer, och det gäller säkert även tonårsbögar.)

——

Andra bloggar om Annika Ruth Persson, Du och jag Marie Curie, lesbiska böcker, kärlek

Jenny är femton och spelar fotboll. Har äckligt förståndiga klängiga föräldrar som helst av allt vill att Jenny ska dricka lapsang med dem varje kväll. Som går in på Jennys rum utan att knacka och inte verkar vilja förstå att Jenny är en egen person och börjar bli vuxen.

Helt annorlunda hemma verkar tuffa Filippa i fotbollslaget ha det. Hennes morsa lägger sig inte i så mycket och jobbar ofta kväll så Filippa kan göra lite som hon vill om kvällarna.

Jenny tycker att Filippa är spännande och snygg och plötsligt besvara Filippa intresset på sitt tuffa sätt. Innan Jenny vet ordet av har de både kramat och hånglat lite. Och haft sex. Och Jenny känner att hon faller för Filippa, men Filippa verkar inte falla för någon. Hon fortsätter att vara så där coolt distanserad och liksom vuxen. Jenny känner sig inte alls vuxen. Inte på det där sättet i alla fall.

På sätt och vis är det väl bra med en ungdomsroman om lesbisk kärlek som inte problematiserar själva kärlekens art så mycket. Det är liksom inget konstigt att Jenny och Filippa som är två tjejer blir kära och ihop. Själva icke-problematiserandet är bra.

Men samtidigt så går allt väldigt fort och jag hinner inte med som läsare. Jag hinner inte förstå att Jenny är kär i Filippa. Jag fattar att hon tycker att Filippa är intressant, inte mer. Och jag hinner inte med när de snabbt hamnar i säng, och snabbt tillfredsstället varandra. Det känns verkligen inte realistiskt. Var är famlandet? Var är pinsamheten? Var är nervositeten?

Och då känns det som att det kanske inte är så bra ändå. Om jag som tonårig eventuellt lesbisk tjej läste den här boken skulle jag inte känna igen mig, i självklarheten som Jenny verkar känna, snabbheten som förhållandet med Filippa går fram i, och enkelheten i sexet. Nu har jag förvisso aldrig haft sex med en tjej, men jag har aldrig tyckt att sex är så där enkelt. Överhuvudtaget. Och framför allt inte som femtonåring.

Det känns som att Annika Ruth Persson gör det lite enkelt för sig. Och visst har Jenny och Filippa problem, men själva homosexualiteten är rätt oproblematiserad. Och nu kanske det var vitsen, att skriva en bok där homo inte innebär problem utan också är lika okej. Men det är ju dessvärre inte den verklighet vi lever i.

Nej, jag tycker att Du och jag, Marie Curie känns tunn och platt på så vis. Den hade kunnat vara så mycket mer, som den inte är. Kanske utvecklas Perssons författarskap till något mer. Detta var trots allt hennes debut.

175 sidor
Utgivningsår: 2003