Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Take a guess in the comment section below and thanks for playing name that bug… Playing on a Friday because of Thanksgiving.

Quite frightening, close up.

A single blow-fly can trigger a surprising variety of strong emotions.

If you see it struggling in a pool of water, you may feel compassion and rescue it with a stick.

If it follows you inside, you may feel agitation that your home and concentration have been compromised.

If your concerted efforts to oust it without harming it fail, you may feel frustration.

If you spray it with poison, your brief flutter of satisfaction may turn to sorrow as it starts to die.

If it takes a long time to die, in paroxysms of agony, writhing and reaching for life with its every appendage grossly extended, you may feel remorse.

If you put it out of its misery by crushing it between two sheets of paper, you may be shocked and surprised by the colour and quantity of its blood, brains and entrails.

If it leaves behind a clutch of wriggling baby maggots, your final emotion may be revulsion.

Is this just an Aspie thing, or does everyone experience such a cavalcade of emotions when dealing with a damn fly?!

No, I’m not talking about the Mouse King from the Nutcracker:

I’m talking about Rat Kings,  the pseudo-biological and folkloric phenomenon where a number of rats become intertwined, knotted, and stuck at the tails. The majority of cases have been reported in Germany. Historically, they were seen as a very bad omen, often associated with plagues. While some have discounted actual Rat Kings as a hoax (saying that the tails of found specimens were only tied together after their deaths), there have, in fact, been mummified remains of rats with their tails tangled together found (the largest was purportedly made up of twenty-seven rats). X-ray images of one Rat King group have even shown callouses at points in the tangles of tails, supporting the theory that Rat Kings could actually survive for extended periods of time in a tied-together state (although it’s pretty gruesome to imagine how a Rat King would continue to function as its members begin to die off). Pictures:

Can ants count? Not out loud they can’t. Not the way you and I count. But an ingenious experiment conducted in the Sahara suggests maybe ants do count.

How Do Ants Get Home?

Most ants get around by leaving smell trails on the forest floor that show other ants how to get home or to food. They squeeze the glands that cover their bodies; those glands release a scent, and the scents in combination create trails the other ants can follow.

That works in the forest, but it doesn’t work in a desert. Deserts are sandy and when the wind blows, smells scatter.

So how do desert ants find their way home?

It’s already known that ants use celestial clues to establish the general direction home, but how do they know exactly the number of steps to take that will lead them right to the entrance of their nest?

Wolf and Whittlinger trained a bunch of ants to walk across a patch of desert to some food. When the ants began eating, the scientists trapped them and divided them into three groups. They left the first group alone. With the second group, they used superglue to attach pre-cut pig bristles to each of their six legs, essentially putting them on stilts.

Scientists put stilts on desert ants and discovered that in time, the ants could calculate the correct number of steps it took to get home.

The third group had their legs cut off just below the “knees,” making each of their six legs shorter.

After the meal and the makeover, the ants were released and all of them headed home to the nest while the scientists watched to see what would happen.

The “Pedometer Effect”

The regular ants walked right to the nest and went inside.

The ants on stilts walked right past the nest, stopped and looked around for their home.

The ants on stumps fell short of the nest, stopped and seemed to be searching for their home.

It turns out that all the ants had walked the same number of steps, but because their gaits had been changed (the stilty ants, like Monty Python creatures, walked with giant steps; the stumpy ants walked in baby steps) they went exactly the distances you’d predict if their brains counted the number of steps out to the food and then reversed direction and counted the same number of steps back. In other words, all the ants counted the same number of steps back!

Does that mean ants have something like pedometers that do something like counting?

Says professor James Gould of Princeton, commenting on the experiment: “These animals are fooled exactly the way you’d expect if they were counting steps.”

Gould says it’s pretty clear ants don’t have maps in their heads and don’t recognize markers along the route. This experiment strongly suggests that ants do have internal pedometers that allow them to “count” their way home.

Special thanks to OddTodd, our animator, and to comedian Jessi Klein, who provided ant voices in our video.

Watch out for glasshouse whiteflies: they are a common sap-feeding pest, mainly of houseplants and greenhouse plants.

I get cold sores. Bet that wasn’t expected now was it. I’ll pause now to give you a moment to feel disgusted. For your information 20-40 % of the population will end up with recurring cold sores, though most people have been exposed to the virus at one point or another (according to webmd.com). Unless your part of the 60-80%, welcome to my world. I’m not sure how it was for everyone else, but I’ve had these bad guys visiting me for as long as I can remember, essentially forever. I remember them in elementary school, and not fully grasping what the hell was burning on my lip. I get them for any number of reasons… sunburned lips, lack of sleep, stress, it’s exactly 45.67 degrees outside, the wind blows west at 12 mph, I mean really anything can awaken my little pals.

Most of the time I just avoid the topic… pretend nothing is there and disguise it with lip gloss. Somedays though, my lip swells so big it looks like I’ve had it injected with oversized marbles. Try explaining that one on presentation day. Um, yeah, that mass on my face, it’s just my lip herpes is acting up… try not to gawk, you’re stares only make it worse. I swear.

Part of me is horribly embarrassed by them, even though I know it’s not my fault and really there isn’t anything that I can do about it. So here, Internet, now you know. No more secrets… at least regarding my lips.

Lichtgeschwindigkeit 59 Teil 2 Liquid und REGIERUNGSERKLÄRUNG

Piraten-Presseschau am Montag,

9./10. November 2009, von Dr. Dietmar Moews

im Alphons-Silbermann-Zentrum Berlin Niederschönhausen;

Aufnahmezeit um 2 Uhr;

Piratenthema heute: Elite, Wende, Revolution,

Friedrich von Schillers Geburtstag,

REGIERUNGSERKLÄRUNG, ferner

BILD Berlin Brandenburg, Frankfurter Allgemeine Zeitung,

Süddeutsche Zeitung und Handelsblatt vom 9. November 2009.

Die Diskussion, ob es 1989, wie die CDU sagt,

eine Revolution war, oder, wie Egon Krenz es nennt,

eine Wende, ist nicht so erachtlich, wie die Frage,

dass die DDR einfach Pleite war, nichts weiter ging,

finanziell am Ende war und die Frage,

was man alles heute von der DDR noch gerne hätte,

immer an der Frage scheitert: Wie kannste das bezahlen?

Auf Seite 1 der FAZ: Fest der Freiheit und der Einheit:

Die Welt schaut auf Berlin. Das heißt es BILD Berlin

Brandenburg sagt: Der Schauer an der Mauer.

Man hat die Brücke an der Bornholmer Straße

abgesperrt und die Berliner durch die Polizei

aussperren lassen.

Das halte ich für ein Piratenthema für Berlin.

Als öffentliche Tugend in Form einer Erinnerungsfeier

für eine Befreiung oder für das Ende der DDR

oder für die zweite Bundesrepublik, dann sollte

man die Menschen zulassen.

Die Süddeutsche Zeitung aus München hat

Friedrich von Schillers 250ster Geburtstag auf

dem Titel – ist schon deshalb bedeutend, weil

Schiller Goethe gekannt hatte. Wenngleich seine Idee:

Triumph des Geistes über den Körper –

das war wohl nichts, denn Schiller starb schon

im Alter von Mitte vierzig. Schillers Idealismus

in Der Glocke oder in Freude schöner Götterfunken

ist rückständig, aber seine ansatzweise bereits

psychologische Dimension in der Geschichtsprosa,

zum Beispiel über den 30-jährigen Krieg, ist hervorragend.

Weiter in der SZ: Wie definiert sich Elite? – ein

Piratenthema – Interview mit dem russischen

Philosophieangeber Boris Groys: Elite mit dem

Bildungsstand identifizieren, finde ich sehr

problematisch, sehen Sie Modells, Rapper und

Fußballspieler, die gehören nicht nur zur ökonomischen

Elite, auch zur medialen Elite, dabei sind sie nicht

besonders gebildet. Es käme auf die Definition an –

dietmarmoews meint aber, an kommt es doch

darauf, ob jemand etwas kann, das gefragt ist.

Ob Frau Merkel sagt, die Wirtschaft ist gut,

aber die Finanzen hauen nicht in – wenngleich

doch beides zusammengehört. Und dann

heißt es in der SZ: Die Deutschen zweifeln

am Kapitalismus – das kann man sich dann vorstellen.

Handelsblatt – unsere FDP-Parteizeitung – macht

auf mit Doris Heß: Deutsche Wirtschaft holt rasant auf –

und auf Seite 13 Dietmar Neuerer und Donata Riedel:

Ökonomen: Kaum merkliche Effekte für Wachstum.

Die Regierungserklärung von Dr. Merkel:

Möchte Wachstumspolitik, Arbeitsmarktpolitik,

REGIERUNGSERKLÄRUNG: Bundeskanzlerin

Dr. Merkel hat schnell, entschlossen, neu, besser,

höher, schneller, weiter, trallala, die Pest ist da,

Kreditklemme, dann sollen die Banken mehr

Kredite ausreichen – ja, was soll das, wenn keine

Bonität und keine Geschäftsideen da sind.

Was soll, wenn ¾ aller Deutschen, laut Emnid,

für das Schulden machen sind, ist diese

Regierungsaussage großer Unfug.

Steinmeier für die SPD erwiderte: Dass sei ja der

schlechteste Neustart einer Regierung und

Klientelpolitik. Trittin und die Grünen hat gesagt:

Ein Fehlstart. Die Linkspartei hat verlangt: Eine

Regierungserklärung muss die Probleme benennen

und Lösungsvorstellungen der Regierung

bekanntgeben. Lafontaine hat selbst keinerlei

Lösungen angeboten.

Grundsätzlich zur Politik erwarte ich von der

Piratenpartei, dass sie entweder einer Seite –

der Regierung oder Opposition – zustimmen

oder dagegen sind, oder, ich erwarte, dass die

Piraten eine eigene Position als APO danebenstellen.

Keine Position ist doch wirklich nur eine Notlösung,

die ich als selbsternannter politischer Basisgeschäftsführer unakzeptabel finde. Ein Vollprogramm wäre für

Politik einer Apo auf Sicht gar nicht hilfreich.

Hier ist die Frage: Wie können wir Stellung

beziehen? Piraten in den Landesvorständen

und im Bundesvorstand, ich biete meine

Professionalität an, hier mitzuwirken, ich

verspreche das und, sprechen sie mich an.

Produktion, Performance, Autor, Direktion:

Dr. Dietmar Moews; Aufnahmetechnik und Admin:

Piratencrew Berlin

Lichtgeschwindigkeit 59 Teil 1 Liquid mit REGIERUNGSERKLÄRUNG

Piraten-Presseschau am Dienstag, 10. November 2009,

von Dr. Dietmar Moews im Alphons-Silbermann-Zentrum

Berlin Niederschönhausen; Aufnahmezeit um 2 Uhr; ferner

BILD Berlin Brandenburg, Frankfurter Allgemeine Zeitung,

Süddeutsche Zeitung und Handelsblatt vom Dienstag den 10. November 2009.

Piratenthema hier: REGIERUNGSERKLÄRUNG der Bundeskanzlerin

Dr. Merkel. Des Weiteren Liquid Democracy stellt den Anspruch:

Mehr Demokratie, Offenheit und Transparenz. Unsere Demokratie

ist so verwurstelt, dass man nichts verwirklichen kann. Frau Merkel

streut Sand in die Augen und die Piraten möchten direkte Demokratie –

mehr als ein quantitatives E-Voting – mit Hilfe digitaler Techniken und

Internetz verwirklichen? Wir haben in Deutschland die repräsentative

Demokratie, die Gewaltenteilung – exekutive, legislative, judikative –

im Föderalimus und Kompetenztrennung. Liquid Democracy wirft das weg:

da kommt von der Basis die Initiative zur politischen Realisation

zur Kontrolle einer Zielsystemorientierung: wie geht das im Liquid?

Es ist dieses interdependierende Feed-Back unmöglich und

mathematisch überdeterminiert – es ist kein digitales Problem.

Tod des Schüler-VZ-Hackers, Wahl des Saarland Ministerpräsident

Peter Müller(CDU für eine neuen Jamaikakoalition bei 2 Ministerien

für die FDP, 2 Ministerien für die Grünen und fünf Ministerien für die CDU,

wobei Müller gleichzeitig Justizminister sein wird.

Dazu O-Ton Günter Ehrensperger zur Situation der

DDR-Wirtschaft auf der zehnten Tagung des Zentralkommitees

der SED am 8.11.89-10.11.89 in Berlin

Produktion, Performance, Autor, Direktion: Dr. Dietmar Moews;

Aufnahmetechnik und Admin: Piratencrew Berlin

CD O-Ton Götterdämmerung im Zentralkommitee

A few days ago I posted in the middle of the night how I was being kept awake by a mouse in the walls. Set out some traps, wait for it to come in and bang–catch a mouse.  The traps are still sitting there. We don’t have a mouse. I think we have a chipmunk. The thing is driving me mad. Every night it does more damage. Every night I try to scare it away. Every night I get no closer to figuring out how to get rid of it.

There are plenty of ways to catch a chipmunk, some lethal, some more pacifistic. The problem is that I do not know where to set any trap at this point. It isn’t coming into the house yet, thank the mammalian goddesses, but I also can’t find where it is traveling in and out of the walls. I naively filled in one tunnel early in the invasion. It hasn’t touched that spot since. Now I can’t find any tunnel. The spot it seemed to have gotten into the house has offered no signs of animal travel lately. It has another route in and out.

Rat traps, Haveaheart traps, hot pepper, whatever, I am willing to try it at this point, but where to place any such device or deterrent?  That is the question. My plan at this point is to get some traps and just set them out and about near where I thought it was getting in. Maybe I will get lucky. That will tomorrow’s task. Too late tonight. Maybe by filling in its tunnel it is trying to find a new way out by tunneling in the wall. I don’t know. If I set out traps and they offer nothing, maybe I will unclog the original tunnel and set the traps there.

In any case, this critter needs to go. And soon. Chipmunks are cute, but I am willing to resort to violence if necessary. I would prefer I find a way to simply get it out and keep it out, but that may prove fruitless. Stay tuned for more reports from the front lines.

My friend Martyn from Texas had to count these in the fields for his degree. Thanks for the pictures Dr. Use the comment to take your guess and tomorrow I will tell you what it is.

Take a guess in the comment section below and thanks for playing name that bug…

Jag har idag alltså varit och vaccinerat mig mot Svinpesten. Jag och en tredjedel av Nässjö. Klockan tie över fem var jag där, och kvart över åtta därifrån. En väntetid som är väldigt svår att slå. Jag har bara upplevt någonting liknande vid ett tillfälle och det var när jag hade manglat min högerhand i en maskin på Posten när jag arbetade som julkortsvikarie.  Det var samma dag som min mönstring, som jag inte fick slutföra eftersom läkaren på regementet tvingade mig att åka till akuten. Jag skulle gärna gjort lumpen och detta är en dag jag har ångrat bittert många gånger.

Själva sticket var inga problem, jag kände det knappt – väntetiden var dock som sagt nära att ta kål (kol?) på mig. Jag som avskyr stora folkmassor hade mäktiga problem med att hålla ångestattackerna i schack. Jag antar att jag såg skitnervös ut eftersom jag var nära att kräkas flera gånger. Att sitta på stentrappan under BUP-skylten hjälpte inte heller på grund av min korta men otrevliga samhörighet med dem. Jag kom flera gånger på mig själv med att hoppas på att Roger skulle valsa in så att jag kunde ta honom åt sidan för att diskutera en eventuell ny upptagning av behandling för mitt trasiga inre. Även om jag mycket väl vet om att han jobbar vanliga tider och inte ens vistas i den byggnaden om han inte ska till fiket.

Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att dö av sjukdom och nu är den risken minskad. BooYaa!

Hoy vamos a concretar qué vamos a aprender viendo está película.

ADVERTENCIA: No debemos confundir que el  protagonista tome decisiones de administración  brillantes, con hacer apología del tráfico y consumo de drogas. Creo que durante la película son constantes ( y muy educativas) las escenas sobre los destructivos efectos del consumo de drogas en las personas.

1- Vamos aplicar el esquema general del proceso administrativo a la película.

Debéis señalar una escena que ilustre la planificación, otra la organización, otra la dirección y otra el control.

2- Definir la misión, visión y objetivos de la organización de Frank Lucas.

3- Análisis externo

Entorno general: Análisis PEST

Entorno específico: Aplicar el modelo de las fuerzas competitivas de Porter

De este análisis externo vamos a extraer  2 Amenazas y 2 Oportunidades de su organización.

4. Análisis interno. Cómo crear valor para el usuario. Describir su cadena de valor.

De este análisis interno vamos a extraer  2 Debilidades  y 2 Fortalezas de su organización.

5. Construimos la matriz DAFO de la organización.

6. ¿Cuál es la estrategia competiviva de Frank Lucas? ¿en qué radica su ventaja competitiva?

7. Explica el principio organizativo de especialización basándote en una escena de la película.

8. ¿Está descentralizada la toma decisiones en su organización?

9. Dibuja un organigrama básico de su organización. Señala un staff.

10. ¿Por qué a sus competidores les cuesta adaptarse a los cambios del entorno?

11. Perfil ético de los dos protagonistas.

12. Estrategia de marca (Branding).

Ubica y explica la frase:

“Las marcas significan algo. Magia azul es una marca…. Garantía.”

It had to come at some point, but my three-year-old’s sudden desire to stop napping is a body blow from which I have yet to rebound. The result of this overnight change of heart is that I am eight hours behind on my domestic admin for the week, which includes editing a couple of blogs I sketched out. I have just managed to impose sleep this afternoon, after once removing the crown and jewels adorning both her and teddy in their sleepwear, and once returning her pyjamas to their rightful place on her shoulders rather than strung, toga like, across her chest. But I can see that it is a losing battle and that I will have to reschedule my life from this point forward.

The inordinate amount of cleaning I’ve done in the past two weeks is also taking its toll on my intellectual time (and yes, writing this blog really is as intellectual as it gets). The end of the sweltering summer brought with it the realisation that our bedroom wall was tinged with a blue bloom, which, on closer inspection, turned out not to be dust but mould. And you know how it is, once you start looking you find it in places you never knew existed. So I have cleaned and scrubbed and wiped most surfaces in the house, up to and including the skirting board behind the cooker, and removed a rainbow’s worth of fungi: pink (bathroom); blue (bedroom); brown (windows); black and green (skirting boards, windows, blinds). E says he can breathe much better now, so that’s a relief, as I’ve used enough chemicals to make even Monsanto a richer man.

On top of the mould there have been clothes moths, meaning that all my winter woollies (now full of holes) are enjoying a short stay in the freezer – the non-toxic solution of choice to compensate for the mould issue – and I now need to empty out both closets, hoover again from floor to ceiling, and wash everything (the website I read says to run a nail file under your skirting board and, if you find a hair on it, your house is too dirty). Oh dear.

Then there are the mice. Again. Which has meant washing out all the kitchen cupboards. Again. The pest control man came to lay glue traps and then told me just to throw them away once they had a mouse attached to them. “It will be squeaking a lot,” he added. I turned a bit pale, and asked for a more humane option. “Just drop them in the toilet, they drown in 30 seconds. That’s what I do. But whatever you do don’t flush.” Don’t flush? The only thing I can kill without feeling queasy is a mosquito. I deliberately hoovered a spider up the other day (there have been millions) but then felt so remorseful at the thought of it whizzing round and round in the bag that I had to spend half an hour carting its brothers and sisters to a safe spot in the garden. So how Steve thought I would be able to drop a mouse down the toilet and watch it gasp its last gurgling breath I do not know. In the end I’ve opted for poison, which is pretty God-damn awful, and a total cop-out I know. But my three-year-old’s just got a lovely book about a little grey mouse with beady eyes who rescues a bear from a life of solitude. Dropping him down the toilet would be more than I could live with.

Read the entire story here: By Lesley Young Posted November 9, 2009 at 12:05 a.m.

Sometimes the best ideas show up while performing the most mundane task. Susan McKnight’s eureka moment came while feeding Jessie, her 9-year-old Beagle. “It was like, ‘Well, shazaam,’” said the entomologist-turned-teacher.

 Several trips to her local Ikea store and a “bagillion” 29-cent dog bowls later, the Climbup Insect Interceptor was born. A bed bug monitoring system, the interceptor looks like a white, plastic underside of a dog bowl with two wells to determine whether bed bugs, or Cimex lectularius Linnaeus, are present in a household.

“Once bed bugs are established in a building, it’s a very tedious and laborious process to treat for them,” said McKnight, 59. “This is an affordable means to monitor bed bugs. With these (interceptors) you can catch them early. Or post-treatment you can tell if you missed a spot.”

“I tried to sell my idea, and no one would give me the time of day,” said McKnight, an Arkansas native. “My savings were losing money like crazy, so I thought, ‘Why not invest in myself?’”

Web site: insect-interceptor.com

wie die Pest und Cholera zusammen, dann sind es diese absolut asozialen , verlausten miesen Penner die Feuerholz, Streichhölzer sowie anderes Equipment  an einer Hütte benutzen und es dann nicht wieder auffüllen.Von sauber machen oder spülen rede ich jetzt mal erst gar nicht.

Und zusätzlich eine Berg Müll, vorzugsweise aus Plastik und YOGHURTBECHERN nebst BIERDOSEN hinterlassen. Im Umkreis von 30 Metern. Da steht man dann wie Karl Arsch und ist erst mal fast eine Stunde damit beschäftigt den Mist weg zu räumen, Holz zu suchen und zu hacken und so weiter.

Diese antisozialen Unsitten breitet sich auch hier oben immer mehr aus. Selbst Äxte die man früher überall vor fand werden mittlerweile geklaut.

Man kommt sich mittlerweile schon wie ein Idiot vor wenn man im Herbst Duzende Hütten und Unterstände abklappert um alles aufzufüllen und dann im Winter wenn man es selbst braucht nichts mehr vorfindet. Nicht mal einen Zettel mit ” sorry haben nicht aufgefüllt anbei 100 Kronen für die gemachte Arbeit/Unkosten”.  Als ich hier rauf kam war das noch ganz anders…. .

Vorbei die Zeiten als man bedenkenlos sündhaft teure geladene Akkupacks mit einem freundlichen Zettel nebst Logo deponieren konnte und anschließend sicher war die auch nach 3 Monaten noch unberührt vorzufinden. Mittlerweile besteht eine 99,9 % Wahrscheinlichkeit das so was geklaut wird…

Eben viel zu viele Leute “neue” Leute unterwegs denen alles Wurst ist, Hauptsache ich. Schade und sehr ärgerlich das.

Have fun

Warum so viele Meldungen über die Pest (Plague) in letzter Zeit? Ukraine, USA, wo noch? Was wissen sie, das wir nicht wissen ;0)

Pneumonic Plague Drill at School | VacTRUTH.

The moist soil after some much needed rain in California, has brought out the moles and gophers in droves. There is sometimes confusion as to whether your garden has been invaded by gophers (a rodent that eats plants and roots) or by moles that tunnel along the surface, upsetting topsoil and toppling seedlings. It is essential identify the culprit when trying to rid your garden of these little pests.http://durak.org/px/golden-gate-gopher

Gophers tunnel deep in the earth, leaving mounds (usually “U” shaped) of fine, powdery soil at the surface. See picture above. Their nests and food chamber can be 6 feet deep. Gophers are herbivores, preferring herbaceous plants, shrubs, and trees. If a shrub dies overnight, it is usually a sign that a gopher has eaten the roots. Trapping and applying poison deep in the tunnel are the common methods of ridding your garden of gophers. A wire basket surrounding a newly planted tree or shrub will protect the roots from these pests. A ”pest note” with information on gophers and the treatment can be accessed at http://www.ipm.ucdavis.edu./PMG/PESTNOTES/pn7433.html. or call your local Master Gardeners desk to have a hard copy sent to you.

Moles are insect-eating mammals that tunnel along the surface of the earth and leave round (not “U” shaped) mounds of soil as they excavate their tunnels. The soil in the mound of a mole has clumps of dirt in it rather than powdery soil as in the mound of the gopher. They sometimes eat the roots of tender plants but are most commonly a problem when they disrupt flower and vegetable beds and burrow through lawns. Mole traps can be used but keep in mind that mole traps differ from gopher traps. Check out the “Pest Note” at http://www.ipm.ucdavis.edu/PMG/PESTNOTES/pn74115.html for information on mole control. The picture below is of a mole making an escape. The picture was originally uploaded by rightee on Flickr.

.