Strax efter lunch första maj 1985 lämnade Djordje Martinovic sitt hus i staden Gnjilane i Kosovo. Martinovic var en gråhårig 56-årig man, inte särskilt storväxt, snarare mager, men med kraftiga händer. Han tog med en påse frön för han tänkte så bönor på familjens lilla åker. Det som sedan hände innebar en tragedi inte bara för familjen Martinovic: de kommande krigen med 100 000 döda och två miljoner fördrivna människor hade ett direkt samband med det som skedde på Djordje Martinovics åkerplätt..

Ett par timmar senare stapplade Djordje Martinovic stödd på en spade till sjukhuset. Hans ändtarm var söndersliten av en trasig halvliterflaska, botten och delar av flaskan hade skurit genom tarmen och vandrat upp mot magen. Blodet rann om benen på honom och ner i gummistövlarna. Hur hamnade flaskan i Djordje Martinovics tarm?

Han stapplade in på sjukhuset i Gnjilane. Läkarna insåg att de inte hade resurser att genomföra en så komplicerad operation och skickade Martinovic till universitetssjukhuset i Pristina. Där fick han besök av sin chef, överste Novak Ivanovic. Inför denne avgav Martinovic en bekännelse som måste ha varit svår att få över läpparna, ty den innehöll mycket skam: Jag gjorde det själv.

Djordje Martinovic hade hängett sig åt ett slags homosexuell onani där han trätt flaskhalsen på en käpp, stött käppen mot marken och satt sig på flaskan. Flaskan gick sönder – den hade väl en spricka som han inte såg – och de trasiga bitarna for som knivar upp genom kroppen. När poliser genomsökte fältet fann de käppen där flaskhalsen ännu satt kvar. Fyndet fördes till polisstationen i Gnjilane och lades i arkivet.

Att Djordje Martinovic råkat ut för något fruktansvärt spred sig blixtsnabbt. Stämningen mellan Kosovos två stora etniska grupper, serber och albaner, hade i åratal varit så spänd att den lätt slog över i våldsamheter.

..För nationalistiska serber kunde Djordje Martinovic bli en symbol. Att spetsa fiender på pålar var en metod som turkarna hade praktiserat, och turken var serbens arvfiende. (Legenden om Dracula härstammar för övrigt från Balkan. Den har sitt ursprung hos den transsylvanske fursten Vlad Tepes som spetsade sina fiender.) En serbisk polisman i Pristina ringde till journalisten Rajko Durdevic i Belgrad och sa att albaner överfallit hedersmannen Djordje Martinovic. Durdevic hastade till Kosovo och skrev en rapport om Martinovics hemska öde. Ingen tidning ville publicera artikeln: polisen i Gnjilane sa ju att Martinovic hade skadat sig själv. Rajko Durdevic läste då upp sin berättelse i författarförbundets samlingslokal nedanför Nationalteatern i Belgrad. Bland dem som hörde uppläsningen fanns Durdevics vän, den berömde författaren Dobrica Cosic, vilken tagit sig rollen som den serbiska nationens röst och samvete. Den förtryckte serbiske bonden odlar träget sin jord. Sådana saker. En dryg vecka senare publicerade Cosic ett öppet brev till republikens president. Han namngav Djordje Martinovic och skrev om ”nationell skam”, ”storalbansk aggression mot det serbiska folket”, ”vår värdighet” samt krävde att sanningen måste fram, det vill säga att albaner hade överfallit Djordje. Den serbiska pressen arbetade upp sig till hysteri. Djordje Martinovic blev symbolen för allt ont som serberna måste lida.

Vid det laget låg föremålet för uppmärksamheten på militärsjukhuset i Belgrad. Där upprepade Martinovic inför två kriminalpoliser sitt tidigare vittnesmål, att han skadat sig själv. Men nu var fallet större och viktigare än en 56-årig man med skadad ändtarm. När Djordjes fru och äldste son Sresko for till Belgrad för att hälsa på stod advokaten Velimir Cvetic och väntade på perrongen. Han hade långt hår, stort skägg och var en brinnande nationalist. Han sa att han åtog sig fallet gratis, Djordje Martinovics ära skulle återupprättas och rättvisa skipas. Advokaten tog sig an honom, tv-filmaren Milorad Bajic tog sig an honom, serbiska tidningar publicerade indignerade artiklar. Konstnären Mico Popovic gjorde en målning på vilken Djordje Martinovic korsfästes likt Jesus, mördarna bar vita albanska mössor.

När Martinovic kom ut från sjukhuset tog han tillbaka sina tidigare uttalanden. Den nya versionen gick ut på att han hade arbetat på sin åker när han plötsligt hörde någon säga på albanska:
– Ta honom!
Någon satte en trasa för munnen på Martinovic. Sedan mindes han inte mer. Han vaknade med flaskan i ändtarmen och tog sig med möda till sjukhuset. Att han till en början uppgett något annat berodde på att han var febrig och inte visste vad han sa.

..Året efter publicerade Serbiska konst- och vetenskapsakademien sitt ökända Memorandum där författarna bland annat påstod att serberna i Kosovo utsattes för folkmord. Det fanns en serbisk politiker som utnyttjade den stigande vågen av nationalism. Det var Slobodan Milosevic, dittills betraktad som färglös och ointressant, en trist aparatjik. Spänningen mellan serber och albaner blev Milosevics hävstång till makten. Han besökte Trastfältet i Kosovo, där serberna förlorade ett slag mot turkarna år 1389, och under det tumult som följde uttalade han sina berömda eller ödesdigra ord: Ingen ska våga slå er. I Milosevics följe fanns tv-journalisten Milorad Bajic. Han besökte sjukhuset i Pristina och fick av en läkare resterna av flaskan som skurit sönder Djordje Martinovics ändtarm. Han besökte polisen i Gnjilane och mutade sig till käppen och flaskhalsen. Så hamnade bevismaterialet i Bajiics lägenhet i centrala Belgrad och där finns det fortfarande.

Men vad bevisar den trasiga flaskan och käppen?
Den serbiska nationalismen exploderade i slutet av 80-talet och 1991 bröt de första krigen ut, mellan Serbien och delrepubliken Slovenien och sedan mellan Serbien och delrepubliken Kroatien. På några år slets Jugoslavien i bitar, 100 000 människor dödades och världen lärde känna ett nytt begrepp för mord och förföljelse, ”etnisk rensning”. När började det? När passerade Jugoslavien den gräns som ledde till undergången? De som engagerade sig i fallet Djordje Martinovic anser att gränsen passerades första maj 1985. Den trasiga ölflaskan ledde till morden, förödelsen och fördrivningarna.

Under tre dagar hör jag flera versioner av vad som hände: albanska grannar var ute efter Djordjes jord och överföll honom, det var män från byn Prilepnica, det var albanska nationalister, de kunde överfalla vilken serb som helst. Alla har sin version, utom den Djordje Martinovic först gav, att han gjorde det själv.
– Far var inte homosexuell, säger sonen Gradimir.
Tv-journalisten Bajic säger att Djordje led mer än Jesus Kristus, ty Jesus blev i alla fall inte utpekad som bög. Allt kokar ner till detta: Djordje Martinovic var absolut inte bög, vad som helst men inte det! Och då passade han utmärkt som bricka i det stora spelet om Jugoslaviens framtid.

..Djordje Martinovic avled i september 2000, 71 år gammal. Han begravdes på en liten kyrkogård omgiven av majsåkrar i ett böljande mjukt landskap, ganska likt det han lämnade i Kosovo. På baksidan av den svarta gravstenen har sönerna låtit gravera in en dikt: ”Du blir ihågkommen som en martyr och ett offer för det serbiska folket…”

Peter Kadhammar/Aftonbladet

Peter Kadhammar är journalist och författare till boken Berättelsen om Srebrenica.

Peter Kadhammar i Aftonbladet skriver dagens bästa text, om det larviga kungafjäsket som just nu gör alla tidningar oläsliga.

Läs och begrunda.

JOURNALISTISKT HAVERI

Vi kan idag avslöja att Aftonbladets reporter Peter Kadhammar samt Dagens Nyheters Michael Winiarski utelämnat avgörande fakta i sina reportage om de som brännskadats av vit fosfor i Gaza. Fakta som de brännskadade intervjupersonerna själva har uppgivit i sina vittnesmål, och som ger Israel rätt, mitt i all tragik. Nämligen att de hade förvarnats av den israeliska militären nästan ett dygn i förväg och uppmanats att omedelbart lämna stridsområdet, men valt att strunta i varningen och tagit risken att stanna kvar på eget bevåg. Dessutom framkommer det att de inte bodde i tätbebyggt område.

“ISRAEL UPPMANADE OSS ATT EVAKUERA, MEN VI VALDE ATT STANNA ÄNDÅ”

Vittnesmålen från den familj som Aftonbladets Peter Kadhammar skriver om, och som Dagens Nyheters Michael Winiarski intervjuar, finns klart och tydligt dokumenterade i rapporterna hos både Human Rights Watch och B’Tselem som reportrarna hänvisar till  (se nedan). Ändå struntade de i att återge denna information, för att ge intrycket att Israel attackerade dessa människor med avsikt, och utan hänsyn till civilbefolkningens liv. 

Israel släppte ned 300 000 flygblad i området dagen före striderna, och avbröt dessutom alla lokala palestinska radiosändningar med uppmaning att evakuera. Det medger de brännskadade palestinierna tydligt och klart. Men ingen av dessa reportrar nämner detta eller erkännandet från de brännskadade om att de valde att strunta i varningarna. Varje civilt dödsoffer är tragiskt, men det är direkt oärligt att undanhålla deras vittnesmål som visar att Israel gjorde vad man kunde för att skydda civila i stridszonen, i syfte att försöka utmåla landet som hänsynslöst. De båda journalisternas intervjuobjekt, Sabah Abu Halima från byn Siyafa, som förlorade flera familjemedlemmar, vittnade klart och tydligt till B’Tselem:

På lördagkvällen [den 3 januari], släppte israeliska flygplan ned flygblad som uppmanade de boende i området att lämna sina hem. Armén hade gjort på samma sätt vid tidigare inbrytningar, och vi lämnade inte huset då heller, så vi bestämde oss för att inte evakuera den här gången heller. Ungefär kl. 16 nästa dag [den 4 januari], när hela familjen var hemma började armén att skjuta stridsvagnsgranater i området. Några minuter senare landade en granat på vårt hus.

Human Rights Watch, som i sin rapport utredde händelsen, ger ytterligare vittnesmål från byn Siyafa där händelsen inträffade, som ligger nära gränsen till Israel, (DN uppger felaktigt namnet på den närliggande staden Atatra). HRW intervjuar :

“De skickade meddelande om att evakuera”, [säger invånaren Mahmoud Khalael, som är ansvarig för byns jordbrukskollektiv]. Enligt andra bybor släppte IDF ned flygblad från luften med varning till civilbefolkningen att lämna området men invånarna lämnade inte, därför att det, enligt dem själva, inte fanns några [palestinska] krigare där och för att de trodde att de var i säkerhet.

HUSET LÅG INTE I TÄTBEBYGGT OMRÅDE

Det stämmer inte heller att Sabah Abu Halimas hus låg mitt i tätbebyggt område, som de svenska artiklarna låter påskina. Human Rights Watch skriver:

Huset, som besöktes av Human Rights Watch den 23 januari, var den andra strukturen in från de öppna fälten, varifrån man har en överblickande vy över Beit Lahiya och flyktinglägret Jabalya.

Och även om huset hade legat i tätbebyggt område så hade användning av vit fosfor varit tillåten, eftersom området efter förvarning och uppmaning till evakuering är att betrakta som en stridszon där Hamas opererade.

PETER KADHAMMAR (AB) OCH MICHAEL WINIARSKI (DN) BLUFFADE LÄSARNA

Ingen av de svenska artiklarna nämner att Israel gjort mer än vad någon annan armé skulle ha gjort i samma situation för att rädda civila (jämför striderna i Falluja i Irak): ett dygns förvarning, flygblad och telefonsamtal som uppmanar till omedelbar evakuering. Men värst av allt är att ingenting sägs om att de brännskadade själva erkänner att de valde att strunta i evakueringsordern. Inte heller yppas att platsen var i anslutning till öppen terräng.

Michael Winiarski (DN) och Peter Kadhammar (AB) dolde fakta

Trots dessa israeliska skyddsåtgärder talar Peter Kadhammar om Israels ”skoningslösa anfall”, om de “israeliska förbrytelserna”, om ”krigsförbrytelser” och om hur Israel begår “brott mot den palestinska befolkningen”. Artikeln illustreras bl.a. med en bild från Vietnam (!). Kadhammar avslutar med en motbjudande reflektion om att talet om antisemitism är ett “nyckelord” för att avfärda kritik.

Dagens Nyheters Michael Winiarski struntar även han blankt i vad som står i HRW:s rapport. Istället summerar han på några korta rader vad han kallar Israels “version” om att Hamasterrorister gömmer sig bland civila. Han ställer inte heller några kritiska frågor till den palestinska läkare som han intervjuar i nästan halva artikeln. Detta trots att det framkommer att läkaren struntat i att kontakta israelisk expertis för vård av brännskador (han undrar istället varför ingen ringt honom), och dessutom vägrat att remittera patienterna till israeliska sjukhus av rädsla för att de då skulle utsättas för en “förintelse” eller “massaker”. Som en parentes kan nämnas att Israel dessutom upprättade ett fältsjukhus vid Erez för att vårda palestinier under kriget.

Detta är ett mått på det fiasko som den svenska nyhetsrapporteringen om Israel är, den förkastligt dåliga journalistiska kvaliteten och okunnigheten, samt den djupt rotade avskyn gentemot Israel från en stor del av journalistkollektivet. Vi gör oss inga illusioner om att någon nyhetsorganisation i Sverige kommer att rapportera om vittnesmålen ovan, eller att berörda reportrar kommer att göra någon rättning. Om den här typen av svenskt mediebedrägeri i Gazarapporteringen handlar en ny studie kallad Mediernas Krig, som presenterades i veckan, och som vi kommer att kommentera inom kort.

Läs också:
- Röda Korset: “Inga tecken på att Israel använt vit fosfor olagligt”
- BBC rapporterar: Israels ID-listor visar att 75 % av alla döda i Gaza var terrorister – en andel som få arméer klarar att uppnå i strid mot en inbäddad terrorgrupp.
- Av totalt 1166 döda lyckades Israel neutralisera 871 Hamasterrorister (75 %). Under kriget dog också 295 civila, varav 89 var under 16 år.
- FN tvingas dementera: Israel bombade inte alls UNRWA-skolan i Gaza (DN är den enda tidningen i Sverige som rapporterat om dementin).
- Svansbo: Tidningarna vilseleder om vit fosfor

DN, Syd, Ab, Dag, Hd, B, TrA, Smp, Kri, Y, DN, 2, 3, SvD, 2, Syd, 2, Hd, 2, 3, N, 2, 3, 4, 5, 6, Vg, Y, T, B, Kri, Hd, Smp, Ab, 2

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Peter Kadhammar, Michael Winiarski, Aftonbladet, Dagens Nyheter, vit fosfor, brännskador, Mellanösternkonflikten, Fosforbomber, Gaza, Folkrättsbrott, Palestina, Genèvekonventionen, Mänskliga rättigheter, Apartheidstaten, Antisemitism, Krigsförbrytelser, Civilbefolkning, Sabah Abu Halima, Siyafa, Atatra, Beit Hanun, Beit Lahiya, Shifa-sjukhuset, Amnesty, missil, granater, granat, mediekritik, propagandabluff, utelämnanden, Human Rights Watch, HRW, B’Tselem, människorättsorganisation, krigsbrott, förbrytelser, attack, skoningslös, förvarning, flygblad, evakuering, evakueringsorder, egen risk, stridszon, tätbebyggt område, tätort, mänskliga sköldar, palestinska terrorister, terrororganisation, raketbeskjutning, Sderot, civila, civila dödsoffer, Hamas, islamofobi, islam, Palestinagrupperna, Röda Korset, Diakonia, Per Gahrton, Anna Wester, TT, Tidningarnas Telegrambyrå, nyhetsrapporteringen, Mediernas krig, Timbro, nyhetsbevakning, Mellanösternkorrespondent, palestinska områdena, tvåstatslösning, Andreas Malm, judarna, israelerna, IDF, Israel Defence Forces, palestinierna, palestinier, Jan Helin, Thomas Mattsson, vittnesmål, Cast Lead, Gjutet Bly

I lördags skrev Aftonbladets Peter Kadhammar lyriskt om den underbara anti-israeliska demonstrationen i Malmö under rubriken Ibland är Sverige ett fantastiskt civiliserat land. Ron Tennenbaum har synpunkter:

Hej Peter,

Nej, Sverige är inte alls så civiliserat eller underbart som du beskriver. Det är faktiskt bland de svåraste ställena på jorden att vara jude eller israel, och det är precis vad jag är – israel och jude.

Vad är det som är så underbart med ett land där man måste dölja sitt israeliska ursprung eller sin judiskhet av fysisk rädsla? Där man tar en risk om man bär en kippa eller Davidsstjärna?

Vad är det som är så underbart med ett land där man sticker judiska lokaler i brand? Vad är så underbart med ett land där gamla överlevande från Förintelsen, av mobben och polisen tvingas lämna en fredlig demonstration i Malmö pga fara för deras liv?

Vad är det som är så fantastiskt, Peter, i ditt land där mediekåren sjunger lovsånger till en terrororganisation, Hamas? När har ni visat medmänsklighet gentemot israeliska barn eller vuxna, förutom några ord ni kände er tvungna att skriva för att kunna bevisa en falsk opartiskhet?

I ditt land, Peter, hade iranska, saudiska, kinesiska och sudanesiska idrottsmän eller -kvinnor inte behövt utstå hot om bojkott om de kommit hit för att spela. De hade inte behövt oroa sig för demonstrationer, eftersom i ditt land segrar de riktiga bovarna.

Ju mer diktatorisk, ju mer brutal regimen är, desto mer undfallenhet visar ni mot den. Är det feghet? Mycket möjligt. Är det naivitet? Också mycket möjligt. Är det rentav antisemitism? Du får svara på det.

Ron Tennenbaum

Läs också:
Samuel Danofsky: Jag har JK-anmält demonstrationen i Malmö
Svansbo: Stoppa matchen JK-anmält
SvD: Sverige liknas vid apartheid-stat
Ynet: Andy Ram: Sad moment in Sweden
Haaretz: Andy Ram: Sweden protest was first time I felt anti-Israel hate
Sydsvenskan: Ta antisemitismen på allvar, Ohly
Extremister: Om antisemitism och Israelkritik
Jonathan Leman: Nya Expo
Dick Erixon om Ilmar Reepalus lögner
MXp: Lögnerna och Malmö – Hizbollah är välkomna till London
Kalderén 2009: Israel vann dubbelt i Malmö
Ilya Meyer: Rätt låt vann

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Davis Cup, tennis, Malmö, Peter Kadhammar, Aftonbladet, Ron Tennenbaum

Sedan jag för några veckor sen skrev och förespråkade att Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel aldrig borde spelas, att det vore som att “spotta palestinierna i ansiktet”, har det skrivits en och annan klok artikel i ämnet, som förespråkat idrottens fredmäklande roll, som en sorts bro mellan folken.

Jag tycker dock att Nils Schwartz missar matchbollen lite när ett hans huvudargument blir att man bör avstå från att protestera, för att det ger ytterligare en arena till AFA-demonstranterna.

Bättre då att, som Ann Heberlein skriver, att välsigna demonstrationen men räcka fingret åt “de autonoma grupperna”, som de här yrkesdemonstranterna så fint kallas. Som Ann Heberlein så riktigt skriver är de “lika intresserade av Palestina som av tennis”.

Samtidigt förstår jag inte, och det är fler än Heberlein som skrivit det, att demonstrationen skulle vara “rätt väg att gå för att erkänna Hamas“. Om jag skulle gått ut och demonstrerat i helgen, hade det varit enbart för att jag anser att ett land som Sverige bör ta avstånd från ett land som Israel, som trotsat folkrätten på ett så vidrigt sätt som skett i Gaza nu i vinter.

Jag kan hålla med min vän Johan Croneman, som ringde igår för att han (märkligt nog) trodde jag var ute och tittade på demonstrationen. Han höll på att skriva något för DN och behövde lite närbilder. Som Johan sa: “Då ska vi inte ha något idrottsutbyte med Vitryssland heller”. Syftande, antar jag, på den diktatoriske Aleksandr Lukasjenko.

Ja, möjligen är det så. För jag menar nog ändå att ett idrottsligt utbyte med ett land som Israel är det samma som att vi accepterar vad som händer på Gaza. Det handlar om att ha en hållning och jag anser att idrotten bör ha det. För den som fortfarande inbillar sig att “idrotten står ovanför politiken” rekommenderas läsning av PO Enquists reportage Katedralerna i München, om morden i OS-byn 1972. Eller, för den delen, Ryszard Kapuscinskis klassiska reportage Fotbollskriget.

I den nya Sydsvenskan, som jag inte tycker skiljer sig så vansinnigt mycket från den gamla (hustrun tycker den ser ut som Metro, och det är inte menat som ett gott betyg) läser jag idag på ledarsidan under rubriken “Men våldet tog över” om den misslyckade demonstrationen.

Det är en ledare som talar med kluven tunga. Å ena sidan skriver man:

Trots att polisen berömde arrangörernas insatser under tumultet, faller en del av det moraliska ansvaret för våldshandlingarna tillbaka på nätverket Stoppa matchen nätverket, som lät autonoma grupper på uppskattningsvis bortåt tvåhundra personer, uttalat beredda att stoppa matchen med våld, delta i demonstrationståget.

Samtidigt som Sydsvenskan alltså lägger (en del av) skulden och ansvaret på Stoppa Matchen-nätverket skriver man i nästa utgång:

Företrädare för dessa svartklädda deltagare gick igår ut i Sydsvenskan och berättade om sin inställning till Davis Cup-matchen och Israel.

I mina ögon ser det ut som media gått bort sig ordentligt här och blivit en lättmanipulerad kanal för de stenkastande rötäggen.

Som Ann Heberlein skriver:

De autonoma var några hundra rötägg som bevakades stenhårt av medierna. Villigt poserade de likt kungar och drottningar för några timmar, lika villigt klättrade fotograferna på bänkar och fontäner och gud vad lättade alla blev när den första bengaliska elden small i luften.

Inte konstigt att nätverket Stoppa Matchen är kritiska mot media:

Det har funnits många exempel på kravallporr.

Så sant. I det ledet har även Aftonbladet gått.

Men AFA, som för inte så hemskt länge sedan sågs med viss respekt, sänks (med rätta) av alla media idag.

Ett så tungt namn som Peter Kadhammar, numera i Aftonbladet, kallar dem utan vidare för slödder och pajasar.

Samtidigt frågar jag mig om det är bra eller dåligt.

Jag menar: jag är inte dummare än att jag förstår medias logik, jag har varit journalist i snart 30 år, men jag kan inte låta bli att leka med tanken om vad som skulle hänt med AFA om inga bilder eller pratminus publicerades.

Då skulle det nog inte vara lika roligt att dra på sig masken längre.

Det ska sägas: jag är ingen storkonsument av kultursidorna i kvällstidningarna.
I stället för att stanna bläddrandet i de fantasifulla bylinebildernas värld ger jag mig oftast direkt i kast med första nyhetsuppslaget.
Ändå tänkte jag uppehålla mig vid kulturen för ett slag – och berätta om en vid det här laget något gammal kulturtext.
Att jag minns den sedan 2006 beror kanske inte enbart på de finurliga formuleringarna och de effektfulla citaten i kursiverad text. I stället är det nog en rolig anekdot i början som riktigt fastnade.

När SVT firade 50 år och Christina Jutterström strax skulle avgå besökte Peter Kadhammar tv-huset på Gärdet. Det var i en tid när hetsen och jakten på unga tittare var som störst.
I sin text målar Kadhammar bilden av ett SVT där cheferna med minutiös noggrannhet följer analyser och siffror för att försöka vända trenden, men ändå inte lyckas. Av ett SVT där de högsta cheferna är hatade och de lägre inte har något att säga till om. Där ideal har fått ge vika för tittarjakt.

Kadhammar, prisad Expressen-journalisten som bytt sida, har en speciell stil. De 19 678 tecknen är inte hans bästa, men de visar hur en bra journalist kan förmedla något relativt tråkigt så att det blir superintressant. Och jag gillar oftast Kadhammars texter, oavsett om han skriver om krig, politik eller ekonomi. Eller om Åsa Waldaus Knutby.

Den lilla anekdot som fastnade hos mig då. Jo, för att visa på hur märkligt och stort SVT-huset är berättar Kadhammar om den gången personalavdelning upptäckte att en anställd folkbokfört sig i huset. När de tittade in på personens kontor visade det sig vara just till hälften arbetsplats och till hälften sovrum: “Medarbetaren sov i en säng som hon fällde ihop när det var dags att gå till jobbet.”

/J

Idag skriver Peter Kadhammar en krönika i Aftonbladet där han erkänner det faktum som tyvärr många på vänstersidan förnekar, att förhållandena för det svenska folket förbättrats sedan valet 2006. Han poängterar väldigt tydligt i sin krönika att detta är kors i taket att han skulle försvara en moderatledd regering, men han kunde inte undgå att all den fakta som finns som visar att det är bättre nu än under Göran Perssons regering. Fler har jobb och vi har mer i plånboken. Om bara svenska folket kunde inse detta faktum också och vända alliansens opinionssiffror?

Läser idag på aftonbladet att det inte bara är jag som har idiotförklarat polis och åklagare i Arboga. Även om Peter Kadhammar inte skriver det lika jakt ut som jag, så kan man mellan raderna läsa att han kommer till samma slutsats som jag.

Polisen ”tror” – jag börjar tvivla, aftonbladet.se

Jeg vet inte om det egentligen finns så mycket att tillägga?

Vilken bevisning talade åklagaren om?
Samma dag åklagaren sa i tidningen att mannen fortfarande var misstänkt och att det fanns bevisning mot honom släpptes han.
Det fanns inga bevis, det enda som kunde läggas honom till last var att han var barnens far.

Sista stycket är bäst

– Vi tror oss veta att hon varit i Arboga, sa presstalesmannen Börje Strömberg när jag talade med honom i går.
Han sa också:
– Det vore bra om någon har sett kvinnan.
Kanske är kvinnan skyldig, kanske inte.
Men det bådar inte gott när polisen kraftfullt går ut med att den ”tror” något.
Tro får man göra i kyrkan men inte i tingsrätten.

Amen! 

Läs även andra bloggares åsikter om  arboga, åklagare, bevis, dråp, europeisk häktningsorder, Frieda, Frieda Gummesson, hannover, häktningsorder, inkompetens, klant, kniv, misstänkt, mord, polis, polisen, rutiner, sherlock holmes, västerås, västmanland, åklagare, rättsäkerhet