Folk gjør det utroligste, og det er ikke mye som forundrer meg lenger. Ta foringsplassen min for eksempel. Jeg har snart ikke tall på hvor mange foringsautomater folk har stjålet derfra. Hvilken glede kan de ha av slikt?!?

Fordi den forrige plassen min ble okkupert av byduer, har jeg vært på utkikk etter et nytt og egnet sted. I forrige uke fant jeg det jeg lette etter. For å se om fuglene ville komme dit, hang jeg opp noen småautomater om ettermiddagen. De fikk jammen ikke henge lenge! Allerede neste dag var de stjålet. Den plassen kan jeg med andre ord bare glemme.. uansett hvor fin den er.

Nå har jeg ryddet et område ikke langt fra den opprinnelige foringsplassen, og satt opp en del nytt foringsutstyr. Lurer på hvor lenge det får stå i fred der borte i “Hundremeterskogen”. Denne gangen har jeg anskaffet det styggeste som er å finne og skrevet navnet mitt på alt det går an å skrive på. Jeg kan jo alltids håpe at det hjelper.

Nå tviler jeg vel egentlig ikke på at alt utstyret som har blitt stjålet likevel har kommet fuglene til gode, men hvorfor må de absolutt ødelegge for andre på denne måten?!?

Skjønt.. det stjeles jo til og med planter fra gravsteder, så jeg kan vel ikke vente annet. Ufattelig!!

(Før markøren over bildene for navn på fuglene og EXIF-info, og klikk for å se dem i større format.)

Svartmeis, Pilfink og Grønnsisik

Jeg har lagt merke til en ting i disse dagene. Nye arter ser ut til å komme tidlig på morgenen første dagen. Og så holder de seg borte utover dagen.

Kanskje de tester litt først? Stikker innom restauranten for å se på stemningen, liksom. Før de bestemmer seg for å bli stamgjester.

Hvertfall blir det slik at jeg har dårlig fotolys den første dagen de dukker opp.

Jeg fikk ikke tatt noe bilde av svartmeisen (hvor det syntes at det var en svartmeis hvertfall…). Og grønnsisiken ble litt uklar. Jeg så den bare som en bitteliten svart siluett mot morgenhimmelen.

Men med litt justering på redigeringsprogrammet, viste det seg at kameraet hadde klart å fange opp fargene dens likevel.

Og det er jo et lite poeng med “ferske” bilder, synes jeg. Så værsågod! Bilder av årets første pilfink (og foreløpig eneste jeg har hatt på brett noen gang) og årets første grønnsisik

Herr Pilfink hoppet rundt på bakken og sjekket vegetasjonen for mulige godbiter. Han var tydeligvis ikke helt fornøyd med utvalget nede ved bakken. Derfor løftet han blikket for å se hva som fantes litt høyere opp. Jeg tror han så noe riktig fristende, for brått satset han og grep fatt i en blomsterstilk…

.. og tvang den ned.

Så sjekket han blomsten nøye…

.. og enda nøyere.

Om han fant det han søkte, vet jeg ikke. Det kom nemlig noen forbi akkurat da som skremte ham vekk. Jeg tror imidlertid at han gikk glipp av et herremåltid denne gangen. Slik er nå en gang verden..  men jeg fikk i hvert fall oppleve hvor smarte disse småfuglene kan være.

(Før markøren over bildene for EXIF-info, og klikk for å se dem i større format.)

Bilden på spindeln är taget med mitt 18-55 mm objektiv fasttejpat omvänt på kamerahuset. Dom är rätt söta på så nära håll.

Och detta är en hälsning från Martin…

Som är trött på att folk inte kan skilja pilfink från gråsparv.

Upprörande! anser vi här på Besserwissrarnas Förbund.

Till vänster en pilfink, till höger först en gråsparvshane, sen en gråsparvshona. Klicka på bilderna, se skillnaderna och glöm aldig vad du sett – varnar ornitologen Martin (och jag som själv inte är så bra på småfåglar nickar instämmande) – glöm aldrig att en pilfink har mörkbrunt huvud och svart fläck på kinden, en gråsparvshane har grått huvud, medan honan har ljusbrunt huvud – men ingen svart fläck på kinden!

Bilderna är som vanligt från Wikipedia där man kan läsa att:

Pilfinken är 139-155 mm lång, med ett vingspann på 20-22 cm och väger 20 gram.

Den skiljer sig från gråsparven genom att pilfinken har en stor svart fläck i det vitaktiga på tinningen. Den är också rödbrun på hela ovansidan av huvudet (gråsparvhannen har ett rödbrunt band runt huvudet). På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. De mellersta vingtäckarnas spetsar bildar ett vitt band. Strupen är svart. Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår.

Gråsparven är en kraftig och något undersätsig tätting. Den är något större än den närbesläktade pilfinken. Gråsparven utmärks särskilt av sitt stora huvud och den kraftiga, koniska näbben. Gråsparven är ungefär 14-16 centimeter lång från näbb till stjärt. Vingarna är 71-82 millimeter långa och vingspannet är 21-26 cm. Den väger ungefär 30 gram och båda könen är ungefär lika stora. Deras fjäderdräktsmönster skiljer sig dock tydligt åt och i motsats till pilfinken kan könen lätt urskiljas. Hanen är betydligt mer kontrastrikt tecknad än honan. Den adulta hanen har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe samt svart haklapp som sträcker sig ned på övre delen av bröstet. På hösten efter ruggningen är haklappen dock täckt av ljusa fjäderbräm och den helsvarta haklappen främträder först på vårkanten på grund av slitage av fjädrarna. Kinderna och undersidan är grå till vitaktiga, beroende på underart (se nedan), medan ryggsidan är brunfärgad med längsgående mörka streck. Under vintern har den en tydligt blekare fjäderdräkt och betydligt mindre svart på bröstet.

Honan är oansenligare än hanen och mattare brunt, men mycket fint, tecknad. Hon är färgad i smutsbrunt och ljusgrått med ett beigegrått bröst, gråbrunt huvud och saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck. Ovansidan är ljust gråbrun, ryggen randig i svartbrunt och gulbrunt. Det gråbruna huvudet har ett ljust ögonbrynsstreck, som är tydligt framför allt bakom ögat. Näbben är gulaktig, men skiftar färg till svartgrå under häckningstiden.

I alla dräkter har den ett tydligt vitt främre vingband medan de bakre vingbandet endast är antytt. I stadscentrum och industriområden är fjäderdräkten oftast mycket mindre kontrastrik, till följd av miljöförstöring. Relativt ofta uppträder individer med genetiska färgavvikelser, främst partiell leucism.

Ungfåglar ser ut som honor. De är endast något ljusare och gulare färgade. De förblir igenkännliga på den gulaktiga näbbvalken ännu några dagar efter att de blivit flygga.

Allt material från svenska Wikipedia.

Sveriges Ornitologiska Förening om Pilfink.

Sveriges Ornitologiska Förening om Gråsparv.

Och glöm inte heller att den som äter som en sparv – är ett riktigt matvrak. Småfåglar äter ofta fyra till fem gånger sin egen vikt i föda varje dag…