En av Sveriges främsta företrädare för den ortodoxa kristna traditionen, Bengt Pohjanen (fader Benedikt), har skrivit en ny lovande bok: NOUS, utkast till en noetisk filosofi.

Pohjanen utgår från den bysantinska tankevärlden för att presentera det tidlösa vishetsbegreppet nous, vilket bland annat används i Nya Testamentet och av de ortodoxa kyrkofäderna. Det förekommer även hos Plotinos där det utgör människans förbindelse med det Ena.

Nous är ett svåröversatt begrepp, även om det brukar översättas med “förnuftet” eller “intellektet”. Nous syftar på den oförgängliga delen av själen eller dess högsta kunskapsorgan (“det andliga hjärtat”), vilket genom direkt skådande, theorein, fungerar som ett organ för intellektuellt intuitiv kunskap. Dess universella språk är symbolik och analogi.

Precis som Mäster Eckehart i sin terminologi gör en viktig distinktion mellan det högre intellectus och det lägre ratio, så skiljer den noetiska filosofin nous från dianoia, det (lägre) analytiska förnuftet. Med termen noologi har man velat beskriva det förfarande som innebär människans andliga uppgående i en högre integral Enhet.

Nous är etymologiskt besläktat med det universellt förekommande fenomenet numen (transcendent närvaro, Anden, “the Force”), liksom nomos (såsom i eko-nomi, d v s högre ordning eller lag). Detsamma gäller det tyska ordet för “ta”, nehmen, liksom det engelska numb (vilket i denna innebörd skulle kunna tolkas som en inre stillhet, kvietistisk utblottelse, fana eller nirvana).

Insikter i den noetiska filosofin och etymologiska härledningar av begreppet nous är helt nödvändiga om vi vill förstå vad som utmärker arvet från det sjunkna riket Númenors rättfärdiga styre (sedermera Atalantë, “Det som fallit”) i Tolkiens fiktiva värld med de numénoreanska kungarnas, alvernas och de trogna Alvvännernas “rena monoteism”, liksom det nomokratiska idealet i den islamiska civilisationen.

»Allt som rörs, rörs av någonting annat.«

– Thomas av Aquino

»Människan skall icke låta nöja sig med en tänkt Gud, ty när tanken förgår, så förgår även denna Gud. Man skall i stället ha en verklig Gud, som står högt över människornas tankar och det skapade.«

– Meister Eckehart, Undervisande tal

»Att vara till är ingenting obetydligt, vilket bevisas av att ingen kan få fram ett enda dammkorn ur intet. Och medvetandet är ej heller lika med ingenting: vi skulle inte kunna förmedla en enda gnista av det till ett livlöst föremål. Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud.«

– Frithjof Schuon i Tidlös besinning i besinningslös tid

»Vet att alla tillstånd – antingen de kännetecknas av godhet, lidelse eller okunnighet – manifesteras av Min energi! Jag är på ett sätt allting, men Jag är oberoende. Jag är inte underkastad den materiella naturens kvaliteter. Tvärtom befinner de sig i Mig.«

– Bhagavad-Gitâ, “Kunskap om det Absoluta”, 7.12

»Det är gott att vi har påminnelsen om döden inför oss, för det hjälper oss att förstå jordelivets ovaraktighet. Den kunskapen kan hjälpa oss bereda oss för vår egen död. Den som är väl förberedd vet att han är intet jämförd med Wakan-Tanka som är allt; han känner då den värld som verkligen är.«

– Black Elk

»Den Tao som kan beträdas

är inte den eviga Tao

Det namn som kan nämnas är inte det eviga namnet

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse

Det nämnda är de tiotusen tingens moder

Därför:

Den som är fri från begär ser mysteriet

Den som är fylld av begär ser manifestationerna

Dessa två har samma ursprung men skiljer sig i namn

Där är hemligheten

hemligheternas hemlighet

porten till alla mysterier.«

– Lao Tzu, Tao te ching – Taoismens källa

»Vad som ligger över livet, är orsak till livet. Det uttryck för livets verksamhet, som utgör världsalltet, är ej det första livet, utan det har så att säga strömmat ur en källa. Tänk dig nu en källa, som ej har annat ursprung än sig själv, som ger vatten åt alla floder, men ej uttömmer sig i dem, utan stilla förblir vad den är. Innan de floder, som strömma från källan, flyta åt var sitt håll, äro de ännu samlade, ehuru var och en så att säga redan vet, vart han skall sända sina flöden. – Eller tänk dig livet, som går genom ett helt stort träd, medan det är och förblir ursprunget (principen) och ej spritt sig i hela organismen, utan har liksom sitt säte i roten; det ger trädet dess hela mångfaldiga liv, men förblir självt vad det är (orört, odelat), ej mångfald, men ursprung till mångfalden. – – – (Före mångfalden finns icke-mångfalden; hos varje enskilt finns en enhet.) Om man fattar enheten hos växten, d. v. s. det förblivande ursprunget, principen, enheten hos djuret, enheten hos själen och enheten hos alltet, så fattar man i varje fall det mäktigaste, det värdefulla. Och fattar man enheten (det Ena) hos det sant varande, dess ursprung, källa och makt, skola vi då tvivla och misstänka, att det är – ingenting? Visserligen är det intet av de ting, för vilka det är ursprung, utan det är så beskaffat, att intet kan utsägas om det, icke vara, icke väsen (substans), icke liv – det är över allt detta.

Men söker du fatta det genom att se bort från vara, så står du inför undret. Skynda emot det, fatta det i vad som hör till det, vila ut däri och sök att fatta det mer och mer; förstå det med intuitionens hjälp, men sök att överblicka dess storhet med stöd av vad som följer efter det och är till genom det.«

– Plotinos, Det Ena, Ur Ennaderna III. 8, 10.

»Lâ ilâha illa’Llâh / Det finns ingen gudom utom Allah [Eller: Det finns ingen verklighet som kan utge sig för att ha en Verklighet oberoende av det Absoluta]«

– Första delen av islams trosbekännelse, Shahâdah

»Vet att alla tillstånd – antingen de kännetecknas av godhet, lidelse eller okunnighet – manifesteras av Min energi! Jag är på ett sätt allting, men Jag är oberoende. Jag är inte underkastad den materiella naturens kvaliteter. Tvärtom befinner de sig i Mig.«

Bhagavad-Gîta, Herrens sång, vers 7.12 (”Kunskap om det Absoluta”)

»Gud är närvarande i allt skapat… och upplyser allting i överensstämmelse med det enskildas speciella villkor… Den högre eller lägre kvaliteten i tingets innersta väsende är avhängig av dess avstånd till det gudomliga. En cirkels centrum ligger i själva cirkeln, med linjer dragna till periferin: och de punkter som radierna bildar på omkretsen finns också i centrum. På samma sätt existerar, beror och stärks allt, såväl det som tillhör intellektet som det som är hänförligt till sinnena, av den första och högsta principen. Allt längtar, och återvänder dit…«

Emanuel Swedenborgs excerpt ur Plotinos Enneader IV 2:1

»The sacred is the presence of the center in the periphery, of the motionless in the moving; dignity is essentially an expression of it, for in dignity too the center manifests at the exterior; the heart is revealed in gestures. The sacred introduces a quality of the absolute into relativities and confers on perishable things a texture of eternity.«

Frithjof Schuon, ur Echoes of Perennial Wisdom

De grundläggande idémässiga likheterna mellan islams esoterism, philosophia perennis och det religionsfilosofiska innehållet i Tolkiens verk är minst sagt vittförgrenade och framstår vid närmare försök till preciseringar som rikt blomstrande öppna fält under en klar himmel.

Vi kan dock närma oss mycket av de essentiella samstämmigheterna genom grunddragen i den nyplatonistiska läran, såsom den formulerades i Egypten av den grekiske filosofen Plotinos på 200-talet efter Kristi födelse. Detta dock med förbehållet att en sådan jämförelse vare sig kan vara uttömmande eller på ett generaliserande vis upphöjas till fullständig likställighet. Här följer hursomhelst en preliminär framställning av Plotinos Enneader i punktform, vilken i mångt och mycket är en sammanfattning av ett äldre inlägg – Tolkiens kristna mytopoetik, del II.

(Bilden föreställer Notre-Dame de Paris västra centrumport, en gotisk valvbåge inspirerad av islamisk arkitektur, vilken avbildar hur katedralens sakrala monumentalitet är genomlyst av Kristusordets gnosis på basis av Platons gudomliga hierarkier.)

Plotinos lära i punktform

• Emanationsläran. Universum är ett gudomligt evigt flöde där själen tränger ned till den döda materien, upplyser den och ger den liv. Överst står det Ena bortom tid och rum, som i outsägligt och fullkomligt majestät låter sin kärleksvisdom likt ett allestädes närvarande ljus, som från en sol, flöda ned i materiens värld. Själens innersta grund är en enda och det är dess närvaro i materiens stoft som ger det liv – utan den vore allt dött.

• Det gudomliga flödets universella skapande är märkbara för känseln och för örat. Skapelsen är en enda stor melodi, rytm, musik. Allt som existerar i världen har en sakral förebild i denna skapelsens musik, vilken genom det angeliska emanerar från det Ena.

• Själen, till skillnad från materien, är odödlig. Om själen behåller förbindelsen med sitt Ursprung återvänder den efter döden. Annars fångas den i kroppen, hindras i rörelsen uppåt och går under tillsammans med sitt jordiskt fragmenterade skal. Den själ som under jordelivet behållit minnet av sitt höga Ursprung och längtar tillbaka återvänder till den rena gudomliga Essensen. De som helt försjunkit i det sinnliga blir däremot kvar i materien, fjättrade i det evigas skugga.

• Godheten, kunskapen och skönheten bortom tid och rum når genom själen materien med olika intensitet. Insikten är avhängig själens avstånd till Källan och den mottagandes karaktär. I själens nedåtgående rörelse från det högsta förnuftet ned mot materien inflyter den gudomliga Essensen i proportion till avståndet från ursprungskällan och tar sig därför höljen med allt mindre perfektion. Man ser det man är och älskar, vilket innebär att människans sekularisering och nedsjunkande i formernas värld, i det sinnliga och materiellt kvantitativa, fördunklar själens lyskraft och förblindar hennes sinnen.

• Det absolut goda är både möjligt och närvarande. Det verkar i världen genom försynen. Ondska, inverteringen av dygder, verkar däremot genom disharmoni och oenighet. Ondska, illvilja och förakt för det sköna hänger samman med dårskap, okunnighet, förtvivlan, blindhet och kraftlöshet. Ondska är en form av icke-existens. Godhet är en fullständig existens, ett uppgående i det intellektiva ljuset. Absolut ondska är en omöjlighet, då detta skulle vara lika med fullständig icke-existens. Ondska kan därför endast existera genom att parasitera på, och förvrida, det goda och sanna. En illvillig, vilseledd eller olycklig person karaktäriseras av inkrökthet i sig själv och därmed bortvändhet från det Högsta, men kan dock endast existera genom att ha någon gnista av det oförgängligt Absoluta i sig.

• Själens kunskap är snarare ett tillstånd i hjärtat av lycka, frid och själsupplysning än ett analytiskt kunskapsstoff. Kunskapen måste bli en del av människans natur och hennes sätt att vara om den verkligen ska förtjäna namnet. Att tala om det Heliga är inte det viktiga, utan att sträva efter att omvandla tro och visshet i handling, ödmjuk åminnelse och rätt livsföring.

• Motsvarighetsläran. För att ett gudomligt tillstånd, en ”essens” ska bli förståelig för människornas sinnen krävs en form, en konkretisering. Det inre och andliga blir synligt genom ett motsvarande yttre. Den gradvisa processionen längs kunskapens väg sker i form av analogier och motsvarigheter, vilka allt tydligare speglar de himmelska egenskaperna. Insikt nås genom att tränga igenom det yttre bedrägliga skalet för att nå fram till den inre orsaken till det materiella och synliga. Att ”se det som sker i det som synes ske”, med andra ord det Enda i en oändlig mångfald. Analogier, motsvarigheter, symboler och arketyper ger kunskaper om detta högre och erbjuder en oförmedlad delaktighet i andliga nådeflöden. Genom dessa möjliggörs för människornas själar att återförenas i den transcendenta Enhetens ljus.

• Själarna (som egentligen är en) är amfibier, utgör en dubbelexistens. Själen lever med en del i den övre världen och en annan i den lägre, vilket ibland beskrivs med Hermes Trismegistos ord ”såsom ovan, så ock nedan”. Det som kan uppenbaras av det högre i flyktigt tidlösa ögonblick av kontemplation är dock nästan uteslutande endast ett själens drömlika minne av den högsta lyckan, ett tillstånd av total frid och klarhet.

• Livets mening är ett andligt liv, inriktat på självkännedom och därmed sammanhängande klarhet om det intellektiva ljusets närvaro i oss, vilket överskrider den moderna disintegrerande tudelningen mellan subjekt och objekt. Värdevisshetens människa kan därför inte förfrämligas från sitt egna övergående levnadslopp i världen och tiden. Hon finner sig, genom förverkligandet av den tidlösa visdomen, till rätta i skapelsens kosmologiska jämvikt på ett naturligt, organiskt och icke hämndlystet sätt.

Tolkiens språkprofessur, hans enastående filologiska kunskaper och djupa kännedom om keltisk och fornnordisk mytologi, dess Guda- och hjältesagor, innebär hos honom ett upphöjande av dygder som mod, ära, generositet och vänskap. Dessutom fick han därigenom en stor genealogisk förtrogenhet med det bärande tankegodsets i det västerländska tänkandet från senantiken till slutet av medeltiden – den nyplatonska mysterievisdomen (ibland kallad teurgin).

En katolsk (bokstavligen “universell”) nyplatonism kom att bli fullständigt central för Tolkiens Weltanschaung, hans förståelse av språk och sagor. Av den anledningen reder vi här ut denna antika läras grunddrag i en smärre uppsats.

Nyplatonistiska influenser hade en starkt vägande ställning hos fornkyrkans Augustinus, hos bogomiler, manikéer, katarer (som paradoxalt nog givit upphov till begreppet kättare via grekiskans katharos som betyder ren), mandéer och religiösa inriktningar med mer eller mindre gnostiska inslag (även om nyplatonismen i sig inte är gnosticistisk). Vidare dominerade den i Augustinus efterföljd medeltidens katolska teologi, samt även hos de reformert kristna, inom islam (sufierna) och hos mystiker som Böhme och Swedenborg. I och med modernismens ”upplysningsanda” och permanenta profanering har mysterievisdomen dock alltmer fallit i glömska.

Nyplatonismen går ibland felaktigt under beteckningen Aristoteles teologi, men dess främste förkunnare är Platons efterföljare Plotinos (ca 205 e. Kr – 270 e. Kr.), vars föreläsningar och samtal nedtecknades av lärjungen Porphyrios. Plotinos Enneader omfattar på klassiskt manér sex delar med vardera nio böcker (ennéa är grekiska för nio). Den första delen behandlar moraliska problem, del två och tre sinnenas värld. De tre sista delarna behandlar det gudomliga och meningen med människans liv. Dessa tre delar bröts på 800-talet ut ur helheten och parafraserades på arabiska, vanligen just med titeln Aristoteles teologi. Här diskuterar Plotinos sina tre hypostaser: det Ena (to Hen), som är Gud, det gudomliga eller det Goda, Intellektet (Nous) eller förnuftet, samt Själen (Psyche). Plotinos själv avvisade kristendomen, men inom kristenheten kom denna ”treenighet” att motsvara Fadern, Sonen och den Helige ande.

Relationen mellan de tre hypostaserna är hierarkisk och förklaras genom emanationsläran. Överst står det Ena som i ofattbar och fullkomligt majestät låter sin kärleksvisdom likt ett allestädes närvarande ljus, som från en sol, flöda ned (apórroia) i Intellektet där i en urbildernas ocean allting tar form som perfekta idéer. Allt är här besjälat. Den lägre delen av Själen ”förgrenas” enligt skapelsens ordning från det gudomligt inspirerade Intellektet ned i materiens värld. Gud blir därigenom indirekt närvarande i allt. Allt strömmar, emanerar, från Intellektet via Själen ned mot det jordiska. Nyplatonismen är panenteistisk, det vill säga Gud är i allt och allt är i Gud. Gud finns med andra ord immanent i allting precis som i ett panteistiskt perspektiv, men Gud är också något utöver detta, behåller en transcendens. Själen är en enda och det är dess närvaro i materiens stoft som ger det liv – utan den vore allt dött. (jmf Joh. 6:63)

Den gudomliga godheten, kunskapen och skönheten utanför tid och rum når genom själen materien med olika intensitet. Insikten är avhängig själens avstånd till källan och den mottagande kroppens karaktär. Man ser det man är, vilket innebär att människans Gudsbortvändhet och nedsjunkande i det sinnliga, det materiella, kan fördunkla själens lyskraft. Meningen med livet enligt Guds vilja är däremot att steg för steg söka ökad kärleksvisdom, ett sökande efter det väsentliga, en inre rening och förenkling (aplosis). Endast genom trons innerlighet kan människan bli entydig. Tanken om att den Gudomliga kärleken och visheten får det innehåll som överensstämmer med den mottagande formens kvalitet påminner för övrigt starkt om Kierkegaards existentiella teologi.

Plotinos menar att själen, till skillnad från materien, är odödlig. Den själ som under jordelivet behållit minnet av sitt höga ursprung och längtar tillbaka till Intellektet återvänder till de rena Gudomliga formernas värld. De som helt försjunkit i det sinnliga blir kvar i materien, fjättrade i det evigas skugga.

Själens kunskap är snarare ett högre tillstånd av lycka, frid och Gudsupplysning än ett artikulerat analytiskt kunskapsstoff. Hos Aristoteles, Platon och Plotinos är regeln att kunskapen måste bli en del av vår natur och vårt sätt att vara om den verkligen ska förtjäna namnet. På samma gång måste vår natur stå i samklang med det översinnliga, som determinerar vetande och handling. Att tala om Gud utan att sträva efter att omvandla sin tro i handling, i levnadskonst, i rätt livsföring, är bara ”tomma ord”. Liksom hos Heidegger kan det inte finnas någon ”objektiv kunskap” isolerad och skild från ett existentiellt sammanhang. I själva verket existerar inte heller några ”ting” för Plotinos. Det enda som egentligen finns är ett själens begrundande i större eller mindre koncentration, större eller mindre grad av renhet.

Vid sidan om emanationsläran så är motsvarighetsläran ett viktigt nyckelelement i Plotinos Enneader. För att ett tillstånd, en ”essens” ska bli förståelig för sinnena krävs en form, en konkretisering, hävdar Platon. Hos Plotinos innebär denna formtanke att det inre och andliga blir synligt genom ett motsvarande yttre. I själens nedåtgående rörelse från det högsta förnuftet mot materien inflyter den gudomliga essensen i proportion till avståndet från ursprungskällan och tar sig därför allt dunklare höljen.

Den gradvisa processionen längs kunskapens väg upp mot skapelsens urbilder är enligt Plotinos bildmässig i form av analogier och motsvarigheter som allt tydligare speglar de Gudomliga egenskaperna. Vägen till denna kunskap brukar sedan 1200-talet med den helige Bonaventuras terminologi beskrivas som rening (purgatio), upplysning (illuminatio) och förening (unio). Förhållandet mellan dessa tre tillstånd behöver inte nödvändigtvis vara linjärt eller stadiemässigt successivt. De kan skjuta in i varandra och ordningen kan kastas om.

De tre tillstånden påminner starkt om Lagen (shari’at), Vägen (tariqat) och Sanningen (haqiqat) inom Islam. Profeten Muhammed förkunnade: ”Lagen är mina ord, vägen är min handling och sanningen är mitt inre tillstånd.” Sufierna tolkar lagen som teoretisk gudomlig visdom, sapientia, i sin vidaste bemärkelse och vägen som metoden att tillämpa denna. Sanningen utgör det närmast fullkomliga inre tillståndet, unio mystica, det andliga självförverkligande som eftersträvas på resan mot det gudomliga. I Bibeln betecknas detta unitiva tillstånd öppnat för högra inflytelse som det ”tillstånd då sinnet är skilt från kroppen”.

Enligt Plotinos möter vi genom det nya inre medvetandet en spegelbild. Att vi ser det vi är innebär att vi varseblir vårt eget sinnestillstånd. Genom denna inre projektion kan vi komma i gemenskap med Intellektet, själens högre värld. Själarna (som egentligen är en) är amfibier, utgör en dubbelexistens, enligt Plotinos. Själen lever med en del i den övre världen och en annan i den lägre, vilket ibland beskrivs som ”as above, as below”. Men det som kan uppenbaras i dessa flyktiga ögonblick av kontemplation är nästan uteslutande endast ett själens minne av något högre. Undantaget är de sällsynta stunder av utomkroppslig hänryckning och extas som Plotinos och mystiker genom årtusenden beskrivit som den högsta lyckan, ett tillstånd av total klarhet.

Enligt Plotinos är universum ett Gudomligt evigt flöde där själen tränger ned till den döda materien, upplyser den och ger den liv. Om den behåller förbindelsen med sitt ursprung återvänder den efter döden, annars fångas den i kroppen som hindrar hennes rörelse i processionen uppåt och går under tillsammans med sitt jordiska fragmenterade skal. Allt är besjälat, det hela är ett enda. Monismen är med andra ord hos Plotinos total. (Plotinos framstår även i flera avseenden som en föregångare till Leibniz monad-tänkande). Människan bör i jordelivet sträva efter att låta tankarna lämna den alltid splittrade materien och söka närma sig den rena formen. (Enn. VI 7:6,9) Tanken påminner om den kristna förställningen om förhållandet mellan Gud och människa som mellan vinträdet och grenarna (Joh. 15:5) eller den paulinska synen på människan som del i Kristi återuppståndna kropp (1 Kor. 10:16, 12:27 m. fl.).

Som en följd av motsvarighetsläran, att vår värld inte är skild från den andliga, blir det nödvändigt att försöka tränga igenom det yttre skalet för att nå fram till den inre Gudomliga orsaken till det materiella och synliga, att ”se det som sker i det som synes ske”, det vill säga det Intellekt där allt ses som ett enda och samtidigt i en oändlig mångfald. Analogier, motsvarigheter – kanske framförallt myter – ger oss kunskaper om något högre. Plotinos:

Var naturlig form har en motsvarande, likartad men ädlare form i den högre världen. I denna värld är den beroende av materien, men i den andra är den helt…fri härifrån…universell (Enn. VI 7:11)

Vidare:

Allt är fullt av sjudande liv. Det är som en ström ur en enda källa. Den kan ej jämföras med ett andetag eller ett värmeflöde. Den verkar snarare som en enda egenskap i vilken allt uppgår, något underbart som på en gång är en doft där vinets smak förenar sig med all annan smak, med alla färger. Alla dess egenskaper är märkbara för känseln och för örat. Allt är melodi, allt är rytm. (Enn. VI 7:12, 22)

Här kan vi tillfälligtvis föregå vår framställning och skissa en snabb parallell till Ainurs musik (Ainulindalë) i Tolkiens Silmarillion. Ainurs musik kallas även (den Stora) Musiken, (den Stora) Sången och betecknar Ilúvatars (”Alltets fader”) skapande av himmel och jord. Silmarillion, som Tolkien såg som sitt främsta verk, behandlar med andra ord människans och världens ursprung.

Kunskapen om motsvarigheterna, den Konungsliga vetenskapen (också kallad Fåglarnas eller de Bevingades (änglarnas) språk (på persiska: Mantiq-ut-Tayīr), har råkat i glömska. Denna korrespondens- eller motsvarighetslära relaterade Plotinos till det gamla Egyptens hieroglyfer, en översinnlig skrift där varje jordisk symbol verkade beteckna högre, andliga motsvarigheter.

Plotinos inriktning på förbindelsen och dynamiken mellan människa och Gud representerar ett för oss nytt (rättare sagt nygammalt) sätt att tänka. Den består ej av att ersätta sinnevärldens objekt med tänkta, högre motsvarigheter, som framstår som essensen av sinnevärlden. De tre hypostaserna Gud, Intellekt och Själ är aldrig ting, utan andliga hållningar. Plotinos svar på livets mening är ett andligt liv, inriktat på självkännedom och därmed sammanhängande klarhet om det Gudomligas närvaro i oss. Plotinos vishetslära i sin rena form, som inte är i behov av en frälsare, är nära besläktad med den indiska religiositeten, som den framställs i Upanishaderna.

För att sammanfatta nyplatonismens antika tänkande så står det för en philosophia perennis, en universell religiositet i form av en evig andlig följeslagare. Människan är liksom hennes änglar alltid i rörelse: stillastående betyder förstening. Det vi ser och förstår är det vi är. Den plotinska läran i Enneaderna innehåller för all mystik väsentliga drag, och det var även detta som gav Tolkien vägledning i sitt författarskap: absolut och kärleksfull koncentration, sökande efter klarhet genom en ”inre väg” och tänkande i motsvarigheter.

Lyckligtvis var Tolkien dock inte ensam om sitt antimodernistiska anammande av en kristet färgad nyplatonism…

(Den huvudsakliga källan till denna del är kapitlet ”Swedenborg, Plotinos och Aristoteles teologi” i Lars Bergquists Biblioteket i lusthuset – tio uppsatser om Swedenborg.)