Så er der nyt musik fra muckfaya!

Håber i kan lide det.

Smil,

Maya Muckfaya

Tusen dörrar kommer att stängas föralltid, en sluten evighet som sjunger dömda sånger borttom de glömda oberättade sagorna. Dom var våra. Dom var hemliga. Rann mellan våra läppar, dom sagorna. Inte ens ekot fick lyssna, Så vi gömde våra röster i en sluten låda och grävde ner dom i vår sal,

Man hör hur det brinner,  samtidigt så förloras man själv i lågorna. Döddömda tårar  -kom hit, ni är min befrielse. Jag minns känslan då jag insåg att du seglat i väg på svekets hav. Det var jag som gav vinden en chans att förföra dig. Bort från mig, Seglet darrade som dina darrande läppar. Du seglade bort. Bort. Bort.  Jag minns den känslan precis som någon just amputerat mitt skrik. Jag vill minnas att smärtan brann – som ett skott från den sista pistolen på slutna gator. Jag minns hur smärtan avlivade allt gott som fanns i mig. Det var länge sedan. Det tog inte död på mig. Men nu är smärtan borta. Men jag sörjer, som en nattlig madam som saknar mun och ögon. Jag känner mig som en tom evig brunn. Ingenting som ens ekar. Allt är borta. Jag saknar smärtan, för det är det enda jag hade kvar av dig,

Spela en sista sång på din sagolika förföriska flöjt,. En sista gång vill jag dansa med dig, Innan fragmenten har förlorats och svept in mig en en tvångströja, På jakt mot. Ingenting

Bill Collins way of seeing the world is really amazing.  Above you find his poem “Litany” that make a really big  joke of poets with “big words”:) I hope you like!

Jag skulle avslöja världen
för dig om jag hade de
rätta verktygen

jag skulle plocka isär den
bit för bit
bara för att visa dig att
(det bor inget monster
under din säng)

lillebror
stanna kvar i mina armar
en sekund så ska
jag viska drömmar
om Utopia i
dina öron
där regn och sliskigt
rusk kommer glittra
som diamanter
i dina ögon

andas
lillebror
andas

våga inte lämna mig nu
när du genomborrat
mitt hjärta
för den platsen blev
permanent
första gången jag
såg dig le

I rummets mittpunkt. Bland nergångna korridorstigar med plastväxter i ett försök att göra det hemtrevligt. Istället för en öppen spis brinner lysrören hetsigt och framkallar dova epilepsianfall i kön till receptionen.

Luckan av glas glider stelt undan och förbi. En fingertoppssmekning och sen åker den tillbaka. Justerar sitt egna solvarv. Räddar sig själv från en utmattad spricka i glaset och tar en värktablett när febertopparna rasar som mest.

Utspridda konturer av möbler. Slitna tygstycken med stoppning som återföds. Förnyas mellan fingrarna på klientens variga hud och drabbas av yrsel när åkturen tar en oväntad vändning. Kliver ur bilen när trafikljuset visar rött och börjar krypa.

Massiv depression råder. Sprider sig i dricksvattnet på stadens alla sjuka enheter. Draperar sin gråa omsorg omkring statyer och gatstenar. Motgift serveras i skolmatsalen och fängslar tankar och utspel i små glashus med väggar av taggtråd.

Apatiska blickar ser. Bevittnar ett statligt övergrepp på små oskyldiga axeldrag. Intrycken slår sönder något oåterkalleligt i hjärtat. Sliter av nyckelbenet och drar vänsterarmen ur led för att förhindra motangrepp.

I dolda högtalare ljuder hypnosen. Tvinnar en hårslinga mellan toner av mässande vokaler. Brer ut sina vingar över väntrummets kryptiska leende. Stramar till blodtillförselns rusningstrafik och knyter en knut för att markera sin ställning.

En tidigare belöning omhändertogs av myndigheten. En räkning på bekostnad av en annan människas stukade fotled ledde till utebliven livskvalité för en annan kropp. Systemfel och retorikomvårdnad är den enda investering som räknas.

Tillstånd för ombyggnad krävs. Anpassning av mental ohälsa har inte en lika hög plats på dagordningen. Utryckningssignalen gäller ett fåtal utvalda och resterande summa offras i altargången på höger sida.

Dörrklockan sjunger en sista gång. Öppnar sin famn för ännu en sökande själ. Lämnar en bedömning åt slumpen och kastar tärningen för att utse nästa förlorare. Stafettpinnen löper vidare och passerar nästa avgång utan att kliva av.

När du tappat  hår och minne
och glömt bort vad demokrati är,
när dina ord låter tillgjorda, ihåliga
- fråga folket, gör det, fråga folket!

När dina väljare börjar håna
tomheten i din världsvana blick 
och knappt ens orkar gäspa åt dig
- fråga folket, gör det, fråga folket!

När mänsklig vrede sliter ned dig
som en död staty på marken, 
vilka ord återstår då, tror du?
Fråga folket, gör det, fråga folket!

ref: Dn Dagen Svd Svd

livets eko avslöjar din sanna natur vidrör det löv som

faller från en krona. ser du att lövet lyser mot

solsken

vet du

att jag finns

endast till en kort

sekund. du vinkar till dig

en framtid av frost ifall du låter

lövet falla utan att smeka det. Du äger

inte lövet och jag varnar dig. Ifall lövet når marken innan trädet blixtrar

då

finner du marken frusen

Dharma transcenderar alla begrepp.

Sanningen och friheten

går bortom begrepp

Du går bortom

begrepp

när

du

vaknar till liv.

Det gör förfärligt ont att vara förbannad på någon på dennes födelsedag. Smärtan beror på självföraktet. Jag älskar dock Evelina ändå. Trots att hon fått en semiakustisk Gibson Custom.

Eftersom min vän redan fått allt man kan kräva här i livet i presentväg, gav jag henne litet humor istället. Ett par små genomskinliga, grönsvarta spetsstringtrosor med rosett, tillsammans med en glitterröd girland – d.v.s. julgransglitter. Hon fick också en teckning jag ritat, föreställande henne i trosorna och glittret (jag är allvarlig) samt en nagelfil som glittrade på samma vis som glittret. Mycket glitter det blev nu då.

Annars har jag seglat omkring på stan i jakt på present, och lyssnat på Franz Ferdinand. Mm.

Evelina den fina bjöd på pizza och New Moon och jag var klädd i min nya lilla svarta. De hade inte kebabpizza. Jag har varit en stark motståndare till den nya filmen, hånat den i förväg och varit allmänt kräsen, men ikväll insåg jag att jag faktiskt är lika mycket fjorton som alla andra. Delvis, i alla fall.

Jag grät. På riktigt. Nästan hela tiden, och jag skäms.

Bellas mardrömsscener skar sig liksom in i magen på mig och tårarna förstörde min eyeliner litet.  Det var bara ett sådant igenkännande.

Åh. Nu måste jag studera om Andersen. Ska för bövelsen stå och snacka i minst tre minuter om honom i morgon! Jag tänker jobba med paaaaauuuuuseeeeer.

Sov sött.

jag saknar den där kittlande känslan
precis under skallbenet, precis ovanför hjärnan
där under hårbottnen,
som skickar tryckvågor genom svallet
den där känslan av vetskap
ögonen som lyser starka av övertygelse
jag saknar de där morgnarna då jag vaknar
och ser dig vid min sida. Då jag går upp
och klär mig i dina kläder

Jag längtar efter de mirakel jag inte har sett
och den svaga förnimmelsen av din existens
som räcker längre än fullständig övertygelse

ge mig din ut och ingående ro
så att jag kan vila stilla
och andas lugnt
alltid i tro.

Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar,
för att ärans konung må dra dit in.

Vem är då ärans konung?

Det är Herren, stark och väldig, Herren,
väldig i strid.

Höj, ni portar, era huvuden, höj dem, ni eviga dörrar,
för att ärans konung må dra dit in.

Vem är då denna ärans konung?

Det är Herren Sebaot, Han är ärans konung.

Psaltaren 24:7-10

bara för att visa dig att
(det bor inget monster
under din säng)

Det tog och det förtärde, slet sönder mina skälvande inälvor ur min hud och slängde dem i närmaste avfallsstation. Ingen kommer hitta dem där. Aldrig kommer de få lyssna till surret av ett bi igen.

Sen sydde de ihop mig. Eller de sydde inte, de stoppade mig full av ejderdun och små snören. Sen häftade de ihop de sårade hudflikarna och satte ett plåster på. Ett plåster med en urblekt Bamse på som legat en aning för länge i ett medicinskåp från 80 talet. Allt klister var nästan borta så det fäste inget vidare. Ramlade av efter en liten stund och seglade i väg i en vårkall astmaattack. Långt bort från alla blödande sår, långt bort för att få sitt eget liv mening igen.

Såret började läcka och vartefter tusendelarna smet iväg lossnade till slut stiften som skulle hålla ihop mig och ejderdunen fick sina efterlängtade vingar. Rymden kallade hem dem och där stod jag; tömd på blod. Tömd på livet. Svanvingarna på min rygg krökte sig för regnet och stack sina huvuden i den förstörda sanden medvetna om den totala helheten av att vara liten och ensam, för svag för att orka flyga hem för egen styrka.

Inälsvblodet ligger fortfarande kvar på avfallsbruket och har börjat förmultna och dunsta av från den jordbundna tvångströjan som alltför länge skavt av huden i halsen och rösterna som genljudit hörselgångarna försvann i samma ögonblick som kniven blottade sin strupe. Andetagens mecka är här nu, jag kan se det och om du lägger handen mot bryggan här så känner du vibrationerna av evighetens tystnad. I detta nu. I mitt rum jag sitter i medan bristen på inälvor gör sig påmind och ropar efter kärlek.

Ejderdunens lycka har vänt sig i sin grav och tillsammans återvänder de välvilligt till min fördel och klotet kan återgå till sin stilla färd mot ljuset.

ska jag toppa kvällen med lite poesi? – ja varför inte.

Igitur, och endast Igitur, säger det som måste sägas:

Bilden längst bak i huvudet, utan manipulation, utan filter; bilden av den omanipulerade och ofiltrerade bilden längst bak i huvudet. … Längst bak i ditt huvud finns bilden av platsen längst bak i ditt huvud.

Jord mot min kind
så kall och fuktig
mot min hud som
knottras i rysning

Nära jorden vill jag leva
låta dess andetag lyfta mig
se molnen sänka sig över mig
och sväva i gyllene dimma

Ingenting når mig
intet förutom jord
och de rogivande
tryggt vilande ord

De ord som är fulla av fred
och som utstår all prövning
och som fyller mig med gyllene glans

Jag är inte lika mycket värd som du
och inte heller lika lite

Vad jag är värd vet bara du
till och från ibland

Vad jag är värd vet bara jag
men inte riktigt säkert

Ur dimmigt skogsbryn skrider fram
en stolthet och ett “jag är bra”

Måtte bara inte Jante se det

Natten då jag mötte trädgårdsmästaren

Detta är en fantastisk låt av Beatles som alla människor borde höra. Den ger mig verkligen hopp vid alla tillfällen. Helt otroligt mysig melodi. Och texten är lysande! Lennon var en poet snarare än en musiker, trots att han har gjort en del riktigt härlig musik. Den här låten är verkligen att rekommendera för!

Det Svenska socialistbuddhistiska revolutionsgardet vandra fram genom natten, i jakt på den svenska katten, ”Jag ger fan i skatten det är katten jag vill åt” säger blatten.

Det svenska socialistbuddhistiska revolutionsgardet gå genom natten bestå av svennen och blatten med Arash och Flikkan vid ratten, som tatt patent på den svenska… ”Såatte, ja tänkte så här säger Arash att flikkan o svennen ger katten i hashen, istället för att en, blatte får skratt anfall, mitt i natten, då kvinnan – den katten! Säger att skatten är sänkt i det djupa ”blå”.”

Vi får söka djupt ner för att förstå, att katten den blå, den borgerliga vakten som skattar likt anfall, den bratten med bakåtslickat hår, på fattilappen, ger katten i vad blatten gör med den svenska katten, så länge skatten går till att fattilappen själv får slicka sina egna sår.

Med andra ord blatten ger katten i den svenska brattens svarta får, om katten för en gångs skuld bevisar att blatten och bratten förvisas till samma joggingspår. (i Vellinge)

Med andra ord, patenten som tagits hos Arash, den blatten – var inte alls ute efter den svenska katten – det var tidningen som tatt en avvaktande tackling mot fattilappens oslickade sår. Med andra ord, det var en tolkning som tatts av 2000 talets borgerliga journalistkår.

Jag rekomenderar Buddhismen för alla er som har sett “Skimret”.

Nordpolen – Skimret,

http://www.youtube.com/watch?v=6gaWtHoBNHA

Jag anser att jag själv är en riktigt mörk person, men mörkret har många namn. Det finns FAKTISKT människor som läser vad en liten stackare som jag skriver och publicerar och som närmast kan bli sjukligt fanatiska. I dag insåg jag till slut att Mörkret har många namn.

En skum figur, dold av skuggor och motljus, hjärntvättade mitt hem när jag kom från dagens möten. Denna kufiska typ betraktade och analyserade böcker jag läst och ignorerade att jag överhuvudtaget kommit innanför dörren.  Jag kunde inte få kontakt med denne obehaglige man. Visste således inte vart jag skulle ta vägen.

Till slut satte sig mannen ifråga i köket och jag följde efter. Han berättade att han hade rymt från sin vårdinstans. Han var totalt galen i (nästan) allt jag skrivit och publicerat och hade gått in i min lägenhet för att försöka ikläda sig rollen av min person, genom att bruka mina kläder osv. Och han ser ju onekligen faktiskt ut att vara riktigt lik undertecknad.

När vi satt vid mitt köksbord öppnade kufen till slut upp sig ytterligare och presenterade sig såsom Leif Pettersson från Mariestad. En dold beundrare av vad jag publicerat. En besatt och dold beundrare av min person.

Sjukt!

Personen på kortet ovan liknar onekligen undertecknad, men det är inte det! Men galningen som tog sig in i mitt hem, Leif Pettersson, hade även iklätt sig  mina kläder: byxor, halsduk, jacka, keps osv. Och till råga på allt var han klåfingrig nog att pilla på min samling förstaupplagor av Stephen King.

Men jag kan jag inte döma personen ifråga. Leif Pettersson verkar åtminstone ha god smak vad gäller författare och poetkrigare. Därför kommer jag inte att polisanmäla honom.

Sist jag såg dig -. var du genomskinlig som den döende hösten. Minns hur du viskade att om man var döende så kunde man höra hösten skrika.

Jag vaknade i natt. Av ett iskallt lojalt skrik som fick stillheten att hastigt darra som giljutinens blad en bortglömd dag. Gående droger som tar död på våra leenden. Ett total iskall överlagt hat som fryser dina andetag till sorglös död. Jag tar ett steg närmare. Vi möts.

Har du börjat att gå? Eller svämmar tårarna förbi dig som ett omöjligt hinder.

Möts vi?