Jonas Wessel är inte längre en ny bekantskap till undertecknad. Vi brevväxlar, och publicerar oss i samma eller likande forum. Jonas romandebuterar i höst på Eskapix förlag och jag dito, men på annat förlag (och troligen senare). JW är hur som helst en synnerligen intressant författare och väl värd att publicera, varför jag senast publicerat honom här med Novell-essän “En gammal idiots bekännelser“.

När JW föreslog följande text för Marmeladkungen blev jag eld och svavel då jag själv försökt få sådant här publicerat, en stil jag uppskattar – och förhoppningsvis många med mig. Tror att mitt eget försök dessutom inom kort kommer att presenteras för mina läsare.

Jag och Jonas har för övrigt gemensamma intressen och åtminstone poetiskt sett en liknande prosastil, varför det lämpar sig att fortsätta att publicera honom här i detta forum. För detta tycker åtminstone jag om – och visst passar det här på Marmeladkungen.

Härnäst kan jag för övrigt utlova en originalnovell från JW:s penna (Just nu väntar jag bara på illustrationer från Nicolas Krizan till denna. Men jag kommer också inom kort publicera en en essä av Michael Nystås, samt snart framöver även en originalnovell av Rickard Berghorn, med mycket mer. Men tills dess, håll till godo med följande eminenta och komplicerade

De försvann

Av: Jonas Wessel

“[…] my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There’s no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m … afraid …”

(Datorn HAL i 2001: A Space Odyssey, av Arthur C. Clarke/Stanley Kubrick)

Ända sedan den där dagen bor jag i ett svart, bottenlöst hål. Från min enkla hemvist ser jag sumpgasgröna grisar med inslag av borderline marschera synkront genom pissiga landskap. Stormen viner, vreden kokar, äcklet tappar lem efter lem. Ingen vågar gå ut längre. Flisor glider in i mjukdelar, infekterar och förruttnar. Men sånt är livet, antar jag.

* * *

Kom tillbaka. Kom tillbaka. Hörs jag överhuvudtaget?

Töm bensindunkarna i grannens rabatt.

Skjut den förste som rör sig.

Tillverka en vän av mjölkkartonger.

Maskrosbarnen lider av inkongruens.

Mattanterna är efterblivna.

Rövhålet sjunger opera.

Stryp närmsta skolfröken.

* * *

Fåglarna, dessa ständigt skrikande as, bär med sig det sopor de kan med sina näbbar, sprider skräpet vidare, bananskal, kartonger, tamponger, kondomer, leksaker, matrester, kaffesump, kläder, tänder, glasögon, och skor.

* * *

Havet virvlar och vältrar sig över det kommande slutets malande ångest, meterhöga vågor sveper sönder både båtar och jättebläckfiskar. Här och där sticker svarta skelett av ilandflutna vrak fram bland klipporna, och vore man konstnärligt lagd kanske man skulle få för sig att måla av landskapet. Själv bryr jag mig inte om sådana ting.

* * *

Den torterade bjuder torteraren på prisbelönt Schwarzwaldtårta.

Fisteln återkommer ständigt, likaså de självförökande kotlettgudarna.

Simma i en pol av proteser och rakblad.

Planera ännu en tripp till leprakolonin.

Kafka dansar schottis när han tror att ingen ser.

* * *

Rader och åter rader med glasburkar, innehållande foster i de mest lustiga former man kan tänka sig. Alla är bevarade i en gulaktig vätska. En del av dem är cykloper, andra har knappt några huvuden alls. En nyfödd liten krabats ansikte tycks växa inåt, medan en annan rackare har hjärnan på ryggen. Hjässor växer ihop, magar sammansmälter med tvillingens, håriga svulster sitter där det inte borde finnas något sådant, armar glöms bort eller blir alldeles för många. Några av fostren är skrynkliga efter alla år på burk, medan andra fortfarande har knubbiga magar och söta små fingrar som tanter gärna stoppar i munnen.

* * *

Hammocken är smärtsamt enslig i knastertorrt solljus.

Potatisar säger hur världen bäst bör styras.

Pulverkaffet överväger självmord.

Ådrornas innehåll förändras till något solkigt och kemiskt.

De här stövlarna är gjorda för att gå i.

Säkerhetsnålar pryder bröstvårtor med svavelodör.

Ansikten faller av, det blir nog bäst så.

Ingen bryr sig om att återanvända wellpappkyrkan.

Dubbelgångarna skymtas bland folkmassorna.

Alla attraktioner har sitt pris, men krematoriet är gratis.

* * *

Vill du ha ett gott råd? Bry dig mindre så lever du längre. Studera hottentotter i tropikerna eller odla majs, gör vad fan du vill, men sluta med det här eviga gnällandet. Ingen gillar någon som är självömkande. Skratta och var glad, för fan. Träska inte ner dig i all denna kvasiintellektuella, moderiktiga negativism. Det blir så tjatigt i längden.

* * *

Molnen är gröna, som alltid, men i olika nyanser. I tisdags lutade merparten av himlavalvet åt sjukhuskorridorsgrönt, idag ligger det närmare träskfärgat. Enskilda ägodelar ligger utströdda omkring på marmorgolvet. Glasskärvor, bottensatser, sipprande avsöndringar från förbjudna områden. Usch.

* * *

Sprattlande ålar hittas i hästhuvuden på stranden, precis som i den där filmen, du vet.

Begreppet Gud är en spelgalen puckelrygg i gasmask.

Flickan i huset på månen har aldrig haft det så här satans tråkigt.

Gå ännu en meningslös promenad och hoppas att det snart blir regn.

Man tappar tiden, lyssnar på patetiska ballader.

Ingenting är sig likt utan dem. De är lyckliga, men frånvarande.

De äger munnar fyllda med silvriga blåsor.

De har sex briljanta ögon på vardera skinka.

De är undersköna i genomskinlig plast.

De skrattar åt rådjur.

De slickar fingrar prydda med dödskallar.

De myser med brevbärare.

De klättrar längs vårtiga hängpattar.

De rostar sönder, hand i hand.

De uppskattar inte såna som du och jag.

De vill ha sina objekt mörka och ihjälsvultna.

De flyger ur sina solkiga kokonger, upp mot en transcendental himmel.

De bosätter sig i en målning av Francis Bacon.

De tittar på färska ruiner med riktiga känslor.

De låter skäggen växa.

De försöker kommunicera via telefonkiosker på utländska torg.

De förstod aldrig att revolvern var skarpladdad.

Det obotliga i deras frånvaro blir en del av vardagen.

De ser inte tjusningen med pretentiösa groteskerier såsom det här.

* * *

Snälla ni, kom tillbaka!

Krama dem hårt och vägra släpp taget, för några bättre fanns inte i hela vida världen. Gör det, men fort, innan giftet hinner verka.

– - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Tidigare publicerad i annan version på Tidningen kulturen här.

Fotografer: Marie Lindgren, 2009 (de två första bilderna).

Samt Fredrik F. G. Granlund med den sista bilden, 2009

Dikten och bilderna publiceras här med respektive upphovsmans tillstånd.

En krympande värld

det var nära att jag ramlade i

gropen fylld med ord

man hade staplat dem på varandra

de hade gammaldags kläder

tjälen hade precis gått ur marken

och man kunde känna lukten

av föruttnelsen

som till sist börjat

äta sig in i stavelserna

som lämnats kvar

arkebuserade och utspottade

de låg där kvarlämnade

obrukliga

men med blickarna fortfarande

blåa och skarpa

med horisonten som möjlighet

många människor

låg vakna om natten

och i de mörka rummen

svävade gropens glömda ord

in genom fönstret

genomskinliga men talande

men det var mycket få som vågade

väcka sina närmaste

i rädsla för diagnoser

dagarna sprakade av megafoner

på alla lyktstolpar, i alla rummen

ett stort varnande finger

som vilade tungt på avtryckaren

meningar hostades och snuvades bort

allergier tilltog

varför finns det inget vaccin ännu?

fler och fler ord lades i gropen

på löpsedlar, i dagligt tal

på vägen till jobbet, på väg hem

försvann många

till slut var det bara

beskrivningar kvar

uttalade som order

fall in i ditt tilldelade kapitel!

du ska stå i bisättningen

du har inget att göra i rubriken!

hoppa ner därifrån annars blir det

ord och inga visor

fotnot på livstid

men vi var några få

som samlades varje kväll

och tände ljus vid massgraven

i väntan

på återuppståndelsen

i hemlighet sydde vi

upp nya kläder

Om det nu var någon som hade velat se hur folket såg ut på scen, eller snarare se fler bilder än de vår eminenta Lina la upp här och på facebook, så kommer här ett gäng bilder till!

Jag har fyllt denna dag med vår, sol, vitsippor, långpromenad, hästar, fotografering, lattedrickande och allmänt vårrus.  Man skulle kunna tro att jag är lycklig, ibland tror jag det nästan med, men jag vet inte.
För först så känns det fint, men så kommer den där stunden, oftast när jag är  i tusen tankar och jag undrar över tomheten, den där vidrigaste formen av något som uppstår när man känner sig lämnad, utanför något som betytt väldigt mycket, för att i detta; mitt specifika fall – betytt allt!
Lång mening här, jag vet det. Men iallafall; jag saknar hans underbara mjuka röst, hans störda skratt och ja, jag saknar honom. Jag vet inte, jag vet intet om det här med att vara kär, inte just nu iallafall, jag vet bara att jag älskar honom, som människa, vän och vill ha honom i mitt liv; det är det viktigaste för mig. Det är på något sätt större än att vara kär. Det där ägandet förkastar jag just nu, jag vill att han mår bra och att jag mår det med, bra alltså.

Och idag är det en ny dag, jag fyllde den med lycka och vår. Min vår.
Det är inte illa det. Jag tycker om att leva, även om det gör lite ont.
Det finns så mycket att förundras över, som den gamla eken som strålar som ett försilvrat och lite lätt bleknat dinousaurieskelett, den ek som för övrigt herr Linné en gång ska ha funnit stort intresse i.
Jag älskar träd och jag älskar skog. Så många foton blev det.  Fast det är dumt och befängt av mig att promenera långpromenad utan strumpor – i nya vita gympaskor. Det är en erfarenhet att ta med sig, verkligen!

Nära mig finns en gata där det bara finns frisörer och konkurser. Kaféet är aldrig öppet och baren blev till en pizzeria och är nu en indier, som är ganska glest befolkad. Jag gick ned längs den gatan idag när en poet hoppade fram ur buskarna.

“Åh nej”, sa jag.

Han nickade och slog ut med armarna. “Idag är stora poettisdagen.”

Lysande, första tisdagen i april är alltid något av poeternas nationaldag i Göteborg. Vart du än vänder dig är det poeter. Inte så kusligt som om det var clowner, men rätt så otäckt.

“Högkonjunkturen är blott en utbrunnen marschall. En bortglömd rest från ett lyckligare förgånget”, sa han. Han försökte se svår ut. Jag skrev 2 av 10 på hans betygkort och gick vidare.

Vid foten av Willinsbron stod en gammal merca som fått motorstopp. En poet tittade på den, verkade begrunda den allt mer svettiga föraren som försökte få igång det hostande åbäket samtidigt som kön växte bakom.

“Det är skönare att lyssna till den fläktrem som brast än att aldrig spänna ett säkerhetsbälte”, sa han. Jag kritade dit en solklar nolla.

Vid ån gick en gräsand omkring. Den hade basker och rökte pipa.

“Kva-kvack … kvack? Kvack! Kvack”, sa den. Jag applåderade och gav den full pott.

En kvinnlig poet talade om livet vid kyrkogårdsmuren. En otvättad lufs drog till med ett fullständigt skadat epos om månen, tomatsoppa och hur allt hänger ihop. Han fick en etta och en dusch med min Radar insektspray.

På Folkungagatan var det stand-up poetry. En blandning av poesi och komik. En anemisk kille i hängslebyxor och tvärrandig tröja gick upp på scen och greppade micken.

“Okej, jag ska köra en haiku. Eller kanske ett skämt om hajar, så kallade hajkul.”

Responsen från publiken (moi) var avvaktande. Det avskräckte inte poeten/komikern. “Jag ska dra en dikt skriven av en boffare, en så kallad limerik”, sa han sen. Och jag var redan långt borta. Poesi dressad i göteborgsvitsar – fy fan!

“Skänk en slant till en fattig tant”, sa en alkis utanför femman.

“Men, du är ju man”, sa jag

“Jag vet”, sa alkisen. “Men, jag hittade inget bra rim. Skänk en krona till en hona är ju lika illa.”

“En peng till en gamäng?”

Jag stelnade och kände illamåendet välla upp. Jag var plötsligt en del av det här. Jag uppslukades av poettisdagen. Slängde bort mina plikter och klättrade upp på Johanna i Brunnsparken. Där spontandiktade och skrek jag

Våren kom
Slunga blåsippor på min själ
Förvandla mig till en uteservering
Jag är en engångsgrill som aldrig dör
Fågelsång
Hej, gryningen är här
Drick mig, oh pilska majblomma

… och precis så patetiskt illa var det.

Tur att poettisdagen är över snart.

Segstartad har jag alltid varit känd för att vara, men sedan. Kanske kan bli en diktsamling, där har jag mina idéer. Bland annat Tjejer luktar kiss och Nu slutar vi leka kurragömma. Men, än så länge inga seriösa försök. I alla fall, påtal om poeter och kurragömma så var det meningen att jag skulle återta mitt bloggande med hjälp av Marcus Birro. Så nu gör jag ett försök till lite skrivande så får vi se om jag kan komma igång igen. Annars kommer jag torka ut av kartongdamm i min lagerflickelängtan.

Birro! Alla känslor och sätt kroppen reagerar på när hjärtat brister. Hela ”Landet utanför” är som en underbar dikt över detta, fastän det är en roman. En dikt som gör ont, då som bäst åtminstone för mig. Birro är great på det sättet, både i sitt skrivande och det jag fick uppleva på författaraftonen som IOGT-NTO anordnade här i Motala. Birro är nykter alkoholist och har skrivit “Flyktsoda” om detta. Han gled också in på vad som anses normalt vilket ligger väldigt nära hela känslotanken. Sedan läste han lite ur sina böcker, också dikter. Han var väldigt bra på att prata, skulle också lika gärna kunnat vara ståuppare, skönt att få skratta av sig lite.

Själv har jag alltid, på ett lustigt sätt, beundrat skickligheten i ett hårt skal. Däremot lyckas inte alla odla skal, det hör liksom inte till deras natur. ”Landet utanför”, ”Flyktsoda” och dikterna är utan skal. Här får man se, inte gömma sig och sitt och lättare hata allt och alla. Birro öppnar mitt hjärta och jag är rädd igen, inte arg. Och jag är hellre rädd, rädd tillsammans i en värld jag vet det finns avskalade.

Hoppas någon blir sugen på att läsa Birro, kanske för att slippa känna sig eländig själv.

Och så en dikt inspirerad utifrån det jag läst och tänkt kring Birro. Lägger in här förutom det som finns på poeter.se under alias eufoniallitteration, diskuterar gärna det jag skriver och andra skriver. Är nog mer en läsare och uppmuntrare än skrivare. En dikt är aldrig klar, den tänker alltid vidare.

ni är rädda för mig i min doft av sorg och ensamhet
som för alltid skulle kunnat lämna läppar svullet starka

ni har skrivit på nya sagor vuxit er starka
lämnat mina läppar sönderskavda
ömma otillgängliga alltför raderbara
men skapa är dock mitt
skapa meningar ur flyktiga kyssar
skrivna i lättutsuddad blyerts

ni kan skapa hålla kvar omfamna inte samma sak
som att kyssa min mening

bläcka in mig i en mening

Det mycket som snurrar i mitt huvud och snart har jag nog kommit fram till ett beslut.. Men tills dess kommer jag att uppdatera er med gårdagen.

The Village. Ett par Mojitos, lite champagne och mycket 90- tals musik satt jag i bilen på väg hem. Det finns inget godare än Mojitos, sjukt vad gott det är! På vägen hem åkte vi förbi Mr. Donald. Mc’ Donald. Han bjöd på lite mat i sängen och sedan var det att dunka huvudet på kudden och inte vakna förns efter 5 timmar. Village, var faktiskt helt ok, jag hade riktigt kul och det hade Teresa också (iofs har vi alltid roligt när det finns champagne.. det bara något som får oss att bubbla inombords) Men inget går att jämföra med vår Soap Bar. Det roliga var att mitt på dansgolvet, när vi dricker och skrattar säger Teresa “Vi går till Soap nästa gång” och jag svarar “Jaaa!”  Som om vi aldrig har varit där.. Tycker ni kan titta förbi på Soap Bar eller Village nästa gång ni går ut eller nästa gång ni är i Stockholm.

Någon kan sluta älska dig och börja hata men det bra, för det finns fortfarande känslor kvar. Det när någon slutar bry sig om dig som är värst. -Sade en okänd person.

Stockholms poesifestival  går av stapeln den 17 oktober 2008. Flera kända namn kommer att dyka upp, bland andra;  Bodil Malmsten (Sverige), Plura Jonsson (Sverige), Nora Gominger (Tyskland), Ying Cheng (Canada/Kina), Rebecca Kjelland (Norge), Joy Harjo (USA), Steinar Opstad (Norge), Tobias Berggren (Sverige). Men även Marica Lagercranzt och Stina Ekblad (skådespelerskor) och dansaren Paloma Madrid kommer att äntra scenen på Dramaten under festivalen.

En av arrangörerna meddelar att:

Biljetter köpes på Dramaten och om man viskar fram lösen ordet; “Ordkrig” får man halva priset 115 kr (ord. pris 230) till en av föreställningarna, och om du har ätit poesigröt hela veckan så viskar du; “Ordkrig paket”  så får du sylt… Det vill säga en heldag med poesi, musik, dans, teater och fest för jätte billiga 300 kronor.*

Fram med baskern och den roiboosstänkta rösten, nu ska de reciteras dikter! Undrar just hur många av oss har haft drömmar om att bli poet? Jag har för tusen år sedan skrivit en liten samling som publicerades i en obskyr liten kulturtidning i Umeå. Må alla exemplar ha vittrat sönder! Annars har jag ju gjort tappra förök att fylla en egenhändigt gjord bok som bara trycktes i ett enda exlusivt exemplar.

* Citatet är inte ordagrant, men priser och kodord är korrekta.

Hans-Hermann Pöter

Meine letzte unangenehme Begegnung mit einer sogenannten schwangeren Frau liegt nicht allzu lange zurück. Ich stieg in die Straßenbahn (Fußgängerzone Gelsenkirchen-Buer), wo alle Sitzplätze belegt waren. Gleich vorne links saß eine von diesen Damen, die unbedingt meint, in der heutigen Zeit noch Kinder bekommen zu müssen. Ihr Bauch war kugelrund, bestimmt war sie schon im 8. Monat in diesem Zustand, wie ich es mal freundlich ausdrücken will. Da ich stark übergewichtig bin und aufgrund lang anhaltender Arbeitslosigkeit nicht gewohnt bin, längere Zeit zu stehen, riss ich an der Jacke der Schwangeren herum, zum Zeichen, dass sie für mich aufstehen soll. Aber sie dachte nicht daran, sondern zeterte lauthals, was mir denn einfiele und ähnliches Gesülze. Andere Passagiere der Straßenbahn mischten sich ein. Ein frecher Ausländer drohte mir sogar Schläge an. Soweit sind wir also in Nordrhein-Westfalen, dass ein alter Mann nicht sitzen kann, nur weil eine junge Frau krank ist.

Gleich nach dem Krieg war das noch anders. Damals wohnte ich in einem 40er-Jahre Feuchtbau, die Miete zahlte die Wohlfahrt. Wohnraum war knapp, und als nebenan in dem Miethaus eine Wohnung frei wurde, zog eine Frau ein. Erst dachte ich, sie sei dick, so wie ich, aber dann merkte ich, dass sie schwanger war! Ich forderte sie auf, auszuziehen, denn Schwangere hätten aufgrund eines BGB-Paragraphen keinen Anspruch auf Wohnraum, log ich ihr vor. Doch trotzdem blieb sie dreist  nebenan wohnen. Immer wieder beschwerte ich mich daraufhin schriftlich bei der Wohnbaugesellschaft. Der zu erwartende Kinderlärm würde schließlich uns andere Mieter vertreiben. Zum Glück hatte die Wohnbaugesellschaft ein Einsehen und kündigte der Schwangeren. Da sie sich keinen Rechtsanwalt leisten konnte musste sie in ein überfülltes Notaufnahmelager ziehen. Meine Zivilcourage wurde also belohnt. Daran kann sich die verlotterte Jugend von heute mal ein Beispiel nehmen.

ännu en ljuvlig helg har passerat. söndagsångesten har fått en helt ny innebörd. söndagar har aldrig varit så vidriga som nu. resan hem har aldrig varit så lång. avståndet aldrig så tungt.
tur att det finns onsdagar.

jag har skrattat som ett fån. sett världens roligaste serie; extras. alla avsnitt. och garvat mig sanslös.

och ett stycke fest på tantogården har avverkats också. jag gick bokstavligen in i väggen på den. allt är lolas fel, as usual.
jag anar att vi inte är välkomna tillbaka any day soon
men kul var det!

ingen slash, ingen lenny, men en jävla massa kärlek och en hög med hångel har jag bevittnat. världen var fantastisk. precis som vanligt.
ari hade bytt ut skinnbrallorna mot kostymbyxor och glömt baskern. han var rasande stilig ändå

solbrillorna hade jag lyckats supa bort också. de visade sig senare ha följt med fel personer hem. borde haft koppel på dem. idag hade jag verkligen behövt dem. man liksom ser att jag partajat i helgen

lolas väska hade för övrigt gjorts för min klänning, så den baxade jag av henne.
hon fick ta min, som hon senare lyckades bli av med.. :-[

pradaprinsar är de vackraste av prinsar.
 

vitabergsparken är en skön start på dagen.

johannes passar bäst som fjäril.

systrarna vanvett!
¨

lola is lajk ävrivär

axel och hans morbror

.Kulturum. letar efter nya dikter till nästa publication från h.a.p.s. (Hammenhögs anonyma poeters sällskab). Boken bliver med dikter på kroppar. Här är en koncept skiss:

man kan inte vara såhär trött och vara normal.
det är liksom fredag. den sista fredagen. jag har avböjt djungelgeorges sällskap, för att devin och jag ska ha en sista fredag, men allt jag vill är att dra täcket över huvudet och drömma nåt fint.
och så vill jag äta pizza. i sängen. och dricka avslagen cola.
jag som var på bolaget och inhandlade en massa flaskor hof.
djungelgeorge föreslog grillning. och det lät som en bra idé. tidigare. car-thief-mary föreslog en soft uppesittarkväll hos henne, men nu låter sängen som den bästa idén någonsin.
och devin svarar inte i mobilen.
hur var det nu.. FÅR man aga barn? (OBS! SKÄMT) (extra många smilysar så att det blir tydligt och klart)

det är förresten vår, för den som missat det.
nyss surrade en enveten humla på min balkong. och när jag väl blev kvitt den, satt det en hysteriskt äcklig spindel och stirrade på mig från balkongbordet.
jag älskar våren, men MÅSTE den innebära alla dessa flerbenta kryphelveten?

djungelgeorge bjöd mig på lunch idag. jag åt en favoritgryta på thaien. och läste skvallertidningar. det har tydligen hänt en del sedan jag bläddrade i en sådan, nångång i början av seklet.
efteråt när satt jag och avnjöt en ytterst god cigarett utanför, möttes jag till min stora förtjusning av två välbekanta ansikten tillhörande jonas h och pomperipossa.
vi hann inte prata särskilt länge, men vi var överrens om att en grillsuparafton med poeter bör styras upp inom kort. 
det är ju det våren handlar om. grillsuparaftnar med glada/ledsna/galna/sköna poeter.
fan vad jag saknar allt sånt.
det var evigheter sedan.

låt oss. låt oss stråla samman och supa lite. det är ju det vi gör bäst!

Tänkte jag skulle slänga upp en dikt skriven av Linda Goodman som heter Planeterna.

“vi kämpade länge och bittert, min tvillingsjäl och jag ensamma och förlorade, fallna änglar – förvisade från en dimmig, sedan länge förgätet stjärngalax

fångade i Neptunus trassliga väv grymt sårade av Mars våldsamma slag plågade av Merkurius listiga lögner

chockade och nästan sönderslitna av Vulcanus avlägsna, rasande dån skakade av Uranus plötsliga, förfärliga raseri

krossade under den obevekliga tyngden av Saturnus som förvandlade varje timme till en dag … varje dag till ett år varje år … till millennier av väntan

svedda av solens explosiva utbrott av stolthet medan de vandrande änglarna, tystade och hjälplösa djupt inom oss, grät ändå kämpade vi på, med obeveklig frenesi slag för slag drivna av Jupiters väldiga, bultande lidelse snavande på tröskeln till Månens lockande galenskap

för att till sist, i skälvande fruktan, stå inför Plutos hotfulla, gravlika tystnad uppslukade av otröslig sorg och förtvivlans krankhet

vi uthärdar …

såren och ärren från ursinnig kamp, min tvillingsjäl och jag men nu går vi i dämpad frid … med alla våra skingrade delar hela tillsammans, hand i hand … Full kretsgång tillbaka till regnbågens pyramid över morgondagens ljusare Eden krönta av blida Venus till seger för kärleken som inte dog utan överlevde natten av själviskt sökande

för att invänta morgonens milda förlåtelse

och förståelsens gryning“

- av Linda Goodman, ur Relationstecken

//Mumintrollet

]]> http://engelin.wordpress.com/2008/04/08/kapitel-fem/ Tue, 08 Apr 2008 11:19:57 +0000 d. http://engelin.wordpress.com/2008/04/08/kapitel-fem/

jag tror du dödade mig
igen
som i höstas
under det där
trädet
i den där
parken
med alla dom där
känslorna
som känns igen
som bara vill ut
bara vill in
men jag vet inte vad du vill
så allting gör bara ont

och vissa höstlöv
sitter kvar på träden
för vintern var för varm
kanske dom faller nu
när nya kommer fram
nya gröna höstlöv
gröna som din sån där jävla hårgrej
gröna som ingenting alls

jag hade ju gjort mig extra fin
försökt se söt ut
se bra ut
för att jag hoppades, trodde och ville
att du skulle tänka
“okej
han kanske är ett odjur
men han är åtminstone söt”

och sen skulle du pussa på min kind
och jag skulle bara le
och du skulle kunna försvinna för alltid
och jag skulle bara sitta där
nöjd
lycklig
gråtandes
men äntligen varm

jag lämnade några bokstäver på den där bänken
som jag inte alls vet
vad dom står för
men jag vet att jag aldrig någonsin kommer glömma idag
igår
eller den där dagen för ett halvår sen

Verda er i endring. Dette er, og har alltid vært, et uomtvistelig faktum. I dag endrer verda seg like raskt som før. Vi hypnotiseres nærmest av alle nyvinningene. Vi suges inn i sms og nettsamfunn med kjappe tekster.

Det er rett og slett ikke tid til romaner mer. Vi har knapt tid til TV og film heller. Det går for treigt. Nå taster vi på mobilen, tar bilder på mobilen og har mobilen hengende som en pipende hjertehjelper i brystlomma. Og på jobb plinger epost-programmene sine lystige låter. Livet vårt går ikke på skinner lenger, det er trådløst.

Nettopp i dette er det poesien har sin store sjanse. “Poesi”, vet du, den underlige litterære formen som sier mye (av og til alt for mye) med få ord. Omtrent slik:

Rosene i hagen
lokker til seg humler
og mennesker som somler
med å bli moderne.

Vi må selvsagt vente at poeter strekker seg lenger, særlig at de strekker seg lenger frem i tid, slik at metaforene deres blir mer “up to date”. Det nytter ikke å skrive om roser og fullmånen nå. Vi må poetisere det urbane og moderne. Foreksempel slik:

Mennene på fortauet
har syngende mobiler
i sine skjortelommer.
Våren kommer!

Jada, vi kommer, vi poeter. Vi blir virtuelle før du vet ordet av det. Følg med: om ett år er poesi blitt en verdenssuksess! Da er det uinteressant å vurdere et mobilabonnement uten gode poeter tilknyttet. Da er overvekten av eposttrafikk poetisk. Jada, slik vil det bli!

Utrydningstruede ord
vakler ut av rynkede munner.
Mennesker dør, språket deres
reinkarneres.

Hva? Tviler du? Er dette lyriske drømmerier? Phø! Dette må jo komme! Hva skal ellers vi poeter gjøre? Et sted må jo diktningen ta veien. Det finnes knapt skrivebordsskuffer lenger, og å utgi diktsamlinger er en fornærmelse mot markedskreftene (markedskreftene styrer både forretningsliv og åndsliv, vet du). Så for å overleve må poesien bli virtuell. Uten mobilen dør poesien, og uten poesien dør … eh … språkets evne til å formidle noe mer enn bare øyeblikkets meldinger.

Jeg skal lære meg lykke,
skal stave de små stundene,
legge sammen det som rører meg,
finne ut hvor smått et smil kan være
og essemesse det til vennekretsen.

Jeg håper fremtida vil gi meg rett. Jeg håper poetene våkner, at poesien livner til og at menneskene blir i stand til å oppleve den rare gleden det er å ordsette verda på denne måten. Jeg vet det er urealistisk, men jeg håper, for den underlige og utfordrende poesien er verdt å ta vare på:

(fra filmen “Il Postino”, med Massimo Troisi)

___________________________________________

Mer om poeten TomasHVM finner du HER.

Lurer du på hva en “metafor” er? Du finner forklaringen HER.

jag stavar inte ditt namn som du,
och jag ser inte på mig som du,
och tur är väl kanske det

om det kommer en vind,
med regn och is och fula ord,
så ska jag stå framför dig,
och bara stå
för visst är jag liten,
men jag skyddar mer,
än om jag inte alls skulle,
stå

jag hör motorljuden från vägen
en regndroppe faller mot marken
där nere flyter livet iväg
här uppe stryker du med handen över min
det börjar kännas var du står

och och.
nu har du huvudvärk,
och och.
jag är ingen vetenskapsman,
men jag vill så gärna ge dig någonting,
som gör så du blir av med värken
och och.
jag vill måla en tavla åt dig,
med svarta vita röda rosor,
men jag är ingen konstnär

så du får nöja dig med den här dikten,
och mig.

snälla lägg stenen i min hand,
låt den ligga där ensam

måndag – visade du mig allt
tisdag – fick jag röra vid din hand
onsdag – gjorde du mitt hjärta kallt
torsdag – satte jag detsamma i brand
fredag – vågade jag inte säga ifrån
lördag – skyddade jag mig med sömn
söndag – tog vi minnena därifrån

resten av dagarna ägnades åt att sakna det jag hade glömt

att en knappt synlig ryckning i mungipan kan få en pojke på fall så lätt

Svarta blickar,
ger mig svarta tankar,
om svarta nätter,
med svärtan som täcke
Jag saknar att kunna se,
se det ljusa i mörkret
Jag har fallit offer,
för det mörka i blått
Blivitt cynisk,
som varken kan,
eller vill,
se det goda det svarta medför
Jag orkar inte längre tänka så,
för det var så länge sen,
någonting höll,
för mig,
någon stod ut,
med mig

Det fanns aldrig tid