Arrivare in Bretagna è come liberarsi dal peso del mondo e volare dentro una favola.

E’ come cercare un tempo che non esiste.

Luoghi del pensiero che vedi volteggiare nell’aria, liberi come i gabbiani irridenti a Pointe du Raz.

La Bretagna è confondersi nei colori pastello di Cap Frehel.

Le strade dove nascono gli incanti le vedi dall’alto della collina di Menez Hom

si insinuano nelle anse del mare, blu come l’orizzonte, dietro Pointe de Penhir

Nascoste nella nebbia assieme  a Mago Merlino, nella calma di Pointe de Penmarc’h

Aspettano che salga la marea sotto Dinard

Di fronte, misteriosa come la fortezza impenetrabile dell’anima della Dama del Lago, punta verso il cielo la guglia di Saint Malo

Fino a perdersi a Saint-Michel. Dove si arriva da tempi contrapposti. Chi si sorprende di averla trovata, la strada dell’incantesimo, come partito da un luogo in cui tutto doveva ancora avvenire,

dove sarebbe stato impossibile incontrarla e per questo tornato indietro, dove non si è mai stati, indietro fino a dove aveva avuto inizio la sua assenza, e più indietro ancora, fino al luogo dove sorgono gli incanti e si piegano alla volontà i pensieri, dove, spietate, prendono forma le infatuazioni.

e chi, proiettato fin lì da un passato di amori sciupati, a riprendere un cammino interrotto,

essere lì è come essere giunti in un luogo che ancora non esiste, dove pure si è già tante volte stati,

là dove sfumano in nebbia le lusinghe, là dove tutto è disincanto, dove non si addomesticano più i sogni, dove le infatuazioni si liquefanno,

e ancora più avanti, fino ad afferrare – come tanti – anche questo incontro, tagliargli le ali, metterlo in gabbia, fino a richiudersi muti a difesa di sé.

E trovarsi lì, per quella oscura seduzione che ognuno cerca in sé e non trova in altri. Incontrarsi nell’unico luogo ammesso.

e ritrovare Guatan Tavara più in là, dove gli incantesimi finiscono per sempre

Jag har återvänt efter 19 dagar i Finistère, Bretagne, Frankrike. Den som är nyfiken på detaljer kollar förstås på kartan som visar Lesconil, Finistère, Bretagne – cirkus 1-1,5 km väster om Lesconil kan man se en rondell, med en väg som går ned till stranden – vi bodde 200 meter öster om den rondellen. Som kuriosa kan jag berätta att det är 150 steg runt rondellen om man håller ytterspår (innerspår, 130). Jag har också sprungit(!) ett varv runt mittcirkeln.

Våra 17 hela dagar i huset gick fort – tid plägar ju göra det när det händer roliga saker. Och nog hade vi kunnat stanna längre, men för egen del kändes det lagom att åka hem – inte minst för att jag fått ett samtal (på min hopplösa mobiltelefon – timmen innan de ringde var den första på över en vecka då min telefon gick att prata i utan headset, vilket jag förstås inte hade med mig, så ni förstår att det var nästan lite av ett mirakel) om att min beställda bäddsoffa kunde levereras idag. Den gick förresten knappt in genom dörren till gästrummet, men står nu på plats – när jag hinner ska jag klä av den emballaget. Jag begriper inte att jag hela tiden har så mycket annat att göra.

Vi avreste från Arlanda med flyg tidigt på morgonen den 22/6, landade i Bordeaux och hyrbilade sedan upp till vår destination dryga 60 mil norrut längs med kusten. Atlantkusten, måste det väl vara. En lång och tråkig resa, men vi hade uppenbarligen fått en bra vägbeskrivning för vi hittade huset nästan direkt och blev varmt välkomnade av Alain och (gissar vi) hans hustru.

Alain demonstrerade mycket uttrycksfullt på franska (som vi knappt alls talar – det är förunderligt hur mycket man ändå kan kommunicera trots bristen på gemensamt språk) de olika faciliteter huset kunde erbjuda. Värt att nämna är biljardbordet, som i vardagslag doldes under en stor träskiva och agerade matsalsbord. Där blev det många matcher spelade och jag vet inte riktigt om det var jag eller min bror som till slut korades till mästare – han blev inte så pigg på att möta mig efter att ha blivit besegrad två gånger i rad, nämligen. Segrarna både förvånade och gladde mig – jag var rund under fötterna och hade inte väntat mig att vinna överhuvudtaget, men kloten rullade min väg.

Huset var mycket trevligt – ett vackert stenhus (i samma stil som de flesta andra hus i trakten) med rejäla träbalkar i taket och en lummig och väldigt privat trädgård med rejäla rabatter fyllda av hortensia (nationalväxt att döma av den allmänna förekomsten och det ymniga prunkandet), rosenbuskar och några andra blomster jag inte kan namnet på.

Rent allmänt upplevde jag Bretagne, eller jag kanske ska prata om Finistère eftersom det var där vi var, som just lummigt. Antar att det kan finnas ett samband med att departementet på tre sidor är omgivet av hav och det därmed följande omväxlande väder vi fick uppleva – i stort sett växlande molnighet och temperaturer på 17-23ºC (rena gissningar från min sida, men det växlade mellan för svalt till behagligt varmt). Den första tiden bjöd i princip enbart på strålande sol från klarblå himmel, med enstaka små dunvita molntussar, medan den sista veckan bjöd på varannandags- eller till och med halvdagsväder. Mycket grå himmel och lätt regn, med enstaka solskurar, så det gällde att passa på. Jag ägnade en del tid åt att sitta ute och läsa, även om och när det var molnigt, men så fick jag hyfsad färg också – gäller dock att bättra på/underhålla den här på hemmaplan, vilket blir betydligt svårare.

Under de 17 hela dagarna vi var på plats tog vi det väldigt lugnt, solade, handlade och lagade mat, promenerade och gjorde några utflykter till relativt närliggande mål. Klippvandring vid Pointe du Raz, shopping i Pont l’Abbé. Några luncher och middagar i Lesconil respektive Le Guilvinec – ibland per bil, ibland till fots. De flesta kvällar åt vi dock hemlagad mat och en kväll köpte vi till och med langoustines (som borde vara havskräftor) och kokade själva. Det blev riktigt, riktigt gott och (vilket vi senare kunde konstatera) definitivt godare än vad grannskapets restauranger hade att erbjuda. Man verkar liksom inte krydda sina skaldjur utan äta dem mer… naturella, vilket jag inte tycker är så värst gott. Det gällde dessvärre även krabban, som i min mun smakade rentav äckligt – en klar besvikelse för mig som verkligen gillar den färska kokta krabba man köper här hemma.

På skaldjursfronten provade vi (d.v.s jag och Reseleiter – övriga var inte särskilt intresserade av skaldjur) även ostron, vilket inte var smakade särskilt gott eller särskilt äckligt heller – helt okej, men kanske inget jag kommer att beställa regelmässigt. Musslorna, däremot, var himmelska! Moules Marinière, alltså. Jag har för ambition att i närtid besöka Akkurat och jämföra, nu när jag smakat “the real thing” – någon som vill följa med mig och mumsa musslor?

Hm. Det här skrivandet blev jobbigt och jag är för trött så det får räcka med några korta hållpunkter. Bilder finns några få i mobilen och många hos mina reskamrater, så eventuellt kompletterar jag med sådana senare.

Det jag fick med mig hem var några porslinspjäser (fajans/faïence) och ringar med keltiska mönster – inte första gången. Det finns ju rätt mycket keltiskt i Finistère och det som är keltiskt tilltalar mig av någon anledning. Köpte även bretonska kakor (till kollegorna) i en tjusigt keltdekorerad burk (till mig).

Resans största drama var förmodligen då Reiseleiter låste in bilnyckeln i bilen efter att ha lastat in resväskorna i bagaget inför hemfärden – som om han inte var nog uppstressad redan innan. Expertis tillkallades, men framgången uteblev och vi i den andra bilen fick till slut åka iväg på egen hand medan han och hans familj (vars pass och andra väsentligheter också låg inlåsta i bilen) måste stanna. Till slut tvingades Reiseleiter knacka in en ruta och så kom även de iväg, bara en timme senare. Eftersom planeringen för dagen varit luftig gick det ändå bra att hinna till Bordeaux i tid. Det är klart att rutan kostade en slant (EUR 150), men alternativet hade garanterat varit dyrare.

Resans största frustration var definitivt språket. Jag kan ju inte franska och de flesta vi träffade kunde ingen eller mycket lite engelska. De flesta var dock väldigt trevliga och hjälpsamma, ska sägas. Semesterlivet hade varit så mycket enklare om jag åtminstone kunnat några nyckelord och enklare fraser – som det var nu blev jag bara irriterad för att det var så svårt för mig att kommunicera. Jag kan säga “röd” och “sol” och “ost” och “pastis” och “tack” och “goddag” och inte så värst mycket mer. Jag gick ständigt omkring och funderade på hur man skulle kunna uttrycka sig för att få fram det man menade, men det gjorde inte mycket nytta. Blir det ännu en resa till Frankrike ska jag banne mig gå på språkkurs innan! Lustigt nog förstod jag vid några tillfällen mer av vad som sades än 17-åringen som faktiskt läser franska.

Och så slutligen: efter vad jag kan se på min egen våg här hemma har jag inte gått upp ett endaste litet hekto medan vi varit i Frankrike. Trots att jag druckit alkohol (främst vin, ibland även pastis) alla dagar utom en – dock inte förrän i anslutning till middagen. I övrigt har jag varit ganska duktig, enligt min mening. Några gånger har jag ätit mer protein och mindre grönsaker än jag borde, men det räknar jag inte riktigt som fusk. Äkta fusk är sådant som att jag provsmakade några bretonska ölsorter (i och för sig bara en klunk av vardera sort), drack en flaska bretonsk cider (god äppelsaft med bubblor i), åt en dessert på tre små ostbitar och stal mig till ett par chokladbitar (mörk choklad). Och så åt jag en hemlagad maträtt innehållandes både brie och creme fraiche. Vi har dock promenerat mer än väntat – längs vägarna, längs stranden och ibland även i sanden. Det torde väl vara det som kompenserat mina försyndelser, men nu gäller det att återgå till programmet. Och träna.