Islam, demokratin och demografin

- det kommande dhimminatet 

Någon har sagt att Europa är byggt på de tre kullarna Akropolis, Capitolium och Golgata, d.v.s. på den grekiska filosofin, den romerska rätten och på den kristna religionen. Någon annan, en god vän till mig, skrev en gång att Europa är en kulturell och andlig enhet snarare än geografisk. Det är enligt mig den bästa sammanfattningen och definitionen av Europa, ett Europa som idag trots sin storslagenhet och förundrande skönhet är döende på det mest groteska och förnedrande sätt – genom masochistiskt självmord. Låt mig utan vidare omsvep gå rakt på sak: Mycket av det vi (något slarvigt) kallar Västvärlden kommer inte att skåda nästa sekel – åtminstone inte som en kulturell enhet byggd på de tre ovannämnda kullarna, med den demografiska sammansättning vi är vana vid. Rent geografiskt kommer Europa kanske att finnas om hundra år som linjer på en karta, men byggd på helt andra kullar och med en helt annan demografisk sammansättning. Det kommer kanske fortfarande att finnas geografiska område markerade på kartan som Sverige, Nederländerna och Spanien, precis som det i Istanbul fortfarande finns en byggnad kallad Hagia Sofia. Denna byggnad var en gång en storslagen basilika, som tillsammans med Peterskyrkan i Rom utgjorde en del av Europas väsen. Idag är den dock ingen basilika utan endast en beteckning på ett stycke statlig egendom i Turkiet. Och så kommer det att gå med alla andra av Europas helgedomar om inget görs för att rädda vas som räddas kan. Tidsandan är idag måhända så pass nihilistisk och värdesubjektivistisk att många kanske inte kan se någon problematik med att Europas nationer inte kommer att överleva som just västerländska samhällen. Att detta är problematiskt tar jag för givet att läsaren håller med om. I denna artikel kommer jag att skriva om varför Europa – såsom jag definierat henne – kommer att gå under inom en snar framtid om ingenting radikalt görs.   

En stort skuld i Europas kris ligger i hur den demokratiska processen har utkristalliserat sig. Den typiska valkampanjen och i princip alla politiska partier i Västerlandet kretsar kring vad vi kan kalla samhällets sekundära behov eller impulser: Statligt finansierad sjukvård och föräldraledighet t.ex. Vi har prioriterat de sekundära impulserna över de primära: Nationellt försvar, kärnfamiljen, den kristna tron och den reproduktiva aktiviteten. Sjukvård, omsorg och föräldraledighet fyller sin viktiga funktion i samhället, men om ingen försvarar nationens oberoende, om inte kärnfamiljen är vedertagen minsta cell i samhällskroppen, om inte den kristna förkunnelsen ger mening och om vi inte får barn – så ter sig plötsligt både vården och skolan som tämligen irrelevanta. Det finns en uppenbar “värdenas och institutionernas” hierarki som européerna inte längre förstår. Det finns en uppenbar anledning till varför Gud säger ”Varen fruktsamma och föröken eder” som ett av sina första budord till människan, långt innan budord om att älska sin nästa och inte ha begär till dennes hustru: Om ni inte föder barn kommer ni aldrig att ha råd med alla de där sekundära impulserna såsom välfärd från vaggan till graven. Men i de flesta europeiska regeringar är försvarsdepartementet bara en plats som ambitiösa karriärpolitiker passerar på väg uppåt till viktigare jobb.  

Det inneboende systemfelet med den sekulära staten är att är att den är beroende av det ”gammalmodiga” och religiösa samhällets nativitet för att kunna överleva. Den sekulära hyperrationella synen på nativitet och familj är i själva verket långt mindre rationell än den katolska, ortodoxa eller gammallutherska. Den Europeiska Unionens och globalismens försvarare har blivit nutida versioner av någon forntida asketisk sekt som inte förökar sig utan bara vinner anhängare genom utomstående omvändelser. Men samhällen och politiska ideologier som prioriterar sekundära impulser tolkar märkligt nog sin svaghet som sin styrka eller dygd – vilket leder till den ömklighet de uppvisar inför en vital religion som islam.

Fler och fler inser att USA:s ”krig mot terrorismen” knappast handlar om att befria världen från terrorister. USA har aldrig varit idealister på korståg – rent krasst handlar det snarare om strategisk geopolitik. En geopolitik som efter 1948 är till Israels förmån. Jag är ingen entusiast av USA:s polisiära insatser runtom i världen – men det betyder inte att jag betraktar islam som en vän. USA vill säkra en dekadent masskultur i världen och inbjuder parallellt med detta den expansionistiska muslimska tron. Västvärlden har ålderdom och välfärd – Islam har ungdom och vilja. USA och den mäktiga Israellobbyn låter jag vänta till en senare artikel.  

Det finns många oroshärdar runtom i världen där islams styrkor kan urskiljas. Muslimer mot judar i Israel/Palestina, muslimer mot hinduer i Kashmir, muslimer mot kristna i Libanon och Sudan, muslimer mot buddister i Thailand, muslimer mot ryssar i Kaukasus, muslimer mot backpackers på Bali etc. Liksom miljöentusiasterna tänker de globalt med agerar lokalt. När radikala muslimer går i strid mot USA förlorar de alltid – som i Afghanistan och Irak. Men ett långt effektivare tillvägagångssätt om man vill sprida islam är barnvagnen. Radikala islamister som föraktar Västvärlden må sakna se senaste stridsflygplanen och långdistansrobotarna. Men de har ett äss i rockärmen: Västvärldens dekadens. De behöver inte vinna några krig då vår nuvarande kultur på sikt är självförstörande.

De brittiske historikern Arnold J. Toynbee skrev att ”civilisationer går under genom självmord, inte mord”. Vi befinner oss mitt i detta självmord. Överdådig välfärd, fri abort, sekularisering och multikulturalism är en europeisk självmordsbomb.

Ta multikulturalismen. I själva verket innebär den att man inte behöver veta någonting om andra kulturer. Vad heter Butans huvudstad? Vad är Malawis huvudsakliga exportvaror? Multikulturalism handlar inte om kunskap och respekt för andra kulturer utan om en diffus må-bra-känsla. I själva verket rör det sig om en stor bluff – och många vet om det. De flesta anhängarna av tanken om att alla kulturer borde blandas och att nationerna och kulturerna upplösas, vill inte bo någon annan stans än i ett utvecklat i-land. Multikulturalism innebär istället att dina barn inte får sjunga traditionella hymner på skolans julfirande eller på skolavslutningen, att du kanske käkar kebab eller pizza ibland, att din holistiske massör använder tekniker som utvecklades av nordamerikanska indianer eller afrikaner. Men det betyder inte att du eller någon annan verkligen skulle vilja bo i Afrika eller i ett amerikanskt indianreservat. Anhängarna av multikulturalism myser med andra kulturer och föraktar sin egen – men vill när det väl kommer till kritan beundrar de de andra kulturerna i deras ursprungliga former och uttryckssätt på avstånd i ett tryggt västerländskt samhälle.   

Den 11 september 2001 skakade Västvärlden och vi kunde se det västerländska självföraktet i bisarra ceremonier. George Bush, prinsen av Wales, Tony Blair, Kanadas premiärminister, ja alla betydande politiska ledare fick plötsligt bråttom att vallfärda till sin lokala moské. Sedan dess har vi också bevittnat hur alla terrordåd snabbt åtföljs av ett obligatoriskt utlåtande från en muslimsk lobbygrupp – som framförallt varnar för antimuslimska repressalier. Det är oerhört smaklöst att avleda uppmärksamheten från ett verkligt hatbrott genom att skrika om ett rent hypotetiskt hatbrott i framtiden. Professionella multikulturalister som samtidigt inte är muslimer bedyrar och lovar i sin tur att de är toleranta. Så fungerar det västerländska självföraktet.

Vi har nu flera gånger sett flera illdåd begångna av vad som kallas “radikal islam” och dess blinda hat mot icke-muslimer, men inte många fördömanden från muslimiska ledare. Vi har heller inte sett utbrott av anti-muslimska förföljelser i Europa eller USA. Bara övningar i europeiskt självhat. Liberalismens och multikulturalismens första instinkt när den konfronteras med radikal islam är inte, som hos ett sunt sinne, självförsvar, utan försvar av angriparen och angrepp på sig egen hemkultur i  ett absurt virrvarr av mentala återvändsgränder. Den brittiske advokaten och baronessan Helena Kennedy är ett lysande exempel på detta.

En kort tid efter attackerna den 11 september 2001 sade hon i brittiska BBC att vi inte hade någon rätt att ringakta och fördöma islam. Istället är det vi västerlänningar som har att ta itu med oss själva och vår egen fundamentalism, rasism och fördomsfullhet. Vi är alldeles för snabba med att fördöma islams intolerans när vi själva har problem med vår egen rasism, menade baronessan.

Ett exempel på denna toleransens logik är när ett par med kanadensiskt medborgarskap anlände hem till Torontos flygplats 2004. De var änkan och sonen till en viss Ahmed Said Khadr, mera känd som al-Kanadi (kanadensaren) i Afghanistan. Han var den med högst rang i al Qaeda från Kanada. En av herr Khadrs söner greps i Afghanistan efter att ha dödat en amerikansk arméläkare. En annan greps också och skickades till Guantanamo. En tredje sprängde sig själv och en kanadensisk soldat i luften i Kabul. Herr Khadr själv miste livet i en skärmytsling med pakistansk militär. En tredje son blev förlamad. Inte helt oväntat var junior inte helt pigg på rehabilitering i ett fängelsesjukhus i Peshawar. Fru Khadr och hennes son återvände alltså till Toronto för att kunna utnyttja sjukvården i ett land som han förmodligen helst skulle vilja se gå under. Västvärlden är det fritt fram att både förrakta och utnyttja och det hade sonen förstått. ”Jag är kanadensisk medborgare och jag ber inte om mina rättigheter, jag kräver mina rättigheter”, förklarade fru Khadr för journalisterna. Kanadas dåvarande premiärminister, Paul Martin Jr, en politiker typisk för det sentida västerländska samhället, tog tillfället i akt att visa sin fullkomliga undergivenhet för den unge jihaddisten. Som genom en förprogrammerad reflex bedyrade denne underdånige dhimmi (ذمي)‎ med sedvanliga floskler om ”mångfald” och ”allas lika värde” sin övertygelse om den mångkulturella statens förträfflighet och klappade sig själv på axeln för sin gränslösa godhet och tolerans för dem som föraktade hans land och hans ryggradslösa vekhet.  

Europas politiska elit har betett sig skandalöst de senaste årtiondena. Men om problemet bara var själva eliten, vore det ganska lättlöst. Europas folk skulle kunna resa sig och göra motstånd mot dessa politiker. Dessvärre är problemet inte endast politikerna. Staten har tagit över nyckelansvaret för medborgarnas liv och hälsa. Detta har i grunden förändrat relationen mellan medborgaren och staten. När medborgarna har blivit för beroende av staten är det mycket svårt att klippa av navelsträngen – även när staten inte längre går medborgarnas ärenden. Gerald Ford sa att ”en regering som är mäktig nog att ge dig allt du vill ha, är också mäktlig nog att ta ifrån dig allt du har”. Men faktum är att de etniska fransmännen och tyskarna befinner sig i svårigheter – en regering mäktig nog att serva medborgarna med allt är ändå inte mäktig nog att kräva något tillbaka av dem. Den läxan lär sig den franska och tyska staten nu vad gäller de ”nya medborgarna”.  

En oroväckande signal på att den västerländska kulturen är på väg utför är att vi lägger ner otroliga mängder tid och energi på att oroa oss över helt fel saker. Jared Diamonds bästsäljare Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed handlar mycket om hur illa det gick för civilisationen på Påskön för att de högg ner alla träd. Tydligen är det anledningen till att Påskön inte är medlem i FN. Samma sak gäller Grönland och Mayaindianerna. Kulturer faller och dör när träden huggs ner. Stackars Diamond kan inte se skogen för sin besatthet av alla träd. Andra klassiker i ämnet är The Population Bomb av Paul Ehrlich från 1968 där följande dystra framtidscenarion spås: ”På 1970-talet kommer hundratals miljontals människor att svälta ihjäl”. I sin stora studie The Limits to Growth från 1972 avslöjade Romklubben för världen att allt guld på jorden skulle vara slut år 1981, kvicksilver skulle vara slut 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992 och koppar, bly och naturgas skulle vara ett minne blott år 1993. Som bekant har inget av detta hänt. Naturresurserna verkar inte minska, däremot minskar den västerländska befolkningen, den verkligen oersättliga naturresursen. Ryssland är ett talande exempel – världens största land, ofantligt rik på naturresurser, självdör katastrofartat. Inte på grund av att träd saknas – faktum är att Ryssland har världens ambitiösaste återplanteringsprogram – utan för att för få barn föds och att för många aborter utförs. Vår politiska elit utgår från premissen att alla otrevligheter – från terrorism till antalet offer för tsunamis – är vårt eget fel. Tankar om en ekologisk apokalyps har knappast övergetts trots att 70-talets profetior aldrig slog in – datumet hat bara flyttats fram 30 år. FN förutspådde i en rapport från 2002 att 70% av djur och natur kommer att utrotas fram till år 2032.  

Här är min egen prognos för år 2032: Om vi inte ser över våra prioriteringar kommer naturen fortfarande vara lika skön som alltid. Tillvaron för träden och stenarna kommer faktiskt att vara riktigt bra. Det är svenskarna, spanjorerna och holländarna som riskerar utrotning och förlusten av sina habitat. Det kommer ingen ekologisk domedag. Olja, växthusgaser, skogsskövling – inget att gråta över. Naturen är inte statisk och har aldrig varit det – både tropiska perioder och istider kommer och går. Vad som verkligen oroar är att vi sedan 30 år tillbaka sett återkommande larmrapporter – som ofta motsäger varandra – om saker som inte är värda att hetsa upp sig över. Men för riktiga ödesdigra förändringar i vårt samhälle – slår vi dövörat till. Miljontals västerlänningar lägger ner omåttliga mängder tid, energi och pengar på den sk. gröna vågen som är en miljardindustri. Europa förändas till oigenkännlighet inför våra ögon samtidigt som hysteriska experter läxar upp oss om en hypotetisk nedgång för den antarktiska krillen i en framtid där det förmodligen inte längre finns några italienska eller japanska eko-krigare kvar att begråta den. Många rynkar på näsan (med rätta) åt MacDonald’s och Disney, men vad är deras globalistiska framgångssaga jämfört med andlig och demografisk undergång?

Kroat-amerikanen John Zmirak är en av alltför få västerländska journalister som såg Kosovos självständighetsförklaring den 17 februari 2008 i ett större perspektiv. Det som nu händer i Kosovo är vår egen – statistiskt säkerlagda – framtid om inget görs. I en artikel med titeln Kosovo on the Thames skrev han:  

Slaget om Kosovo förlorades inte år 2007 eller 1999 utan för ett århundrade sedan när den albanska populationens nativitet gick om de kristnas med stormsteg. “Vaggans hämnd” har kommit till stånd i Kosovo genom den obevekliga logiken “en människa, en röst”. Kanske det borde heta “en livmoder, sju röster”? 

Visst är det så. Vissa etnciteter är, även i sina hemländer, främst lojala mot de sina, mot stammen och familjen. Solidaritet i västerländsk bemärkelse existerar inte – demokrati utnyttjas och accepteras endast i den mån det gynnar klanen och religionen. Albaner lever sedan Romarrikets fall enligt ett utpräglat klansystem, ett styrelseskick de själva kallar kanun. Zmirak, som inte hyser någon större kärlek till serberna, är objektiv och klarsynt nog att inse att dagens Kosovo väntar oss alla i morgondagens Europa: 

Låt mig därför tala klarspråk: Istället för Serbien läs England och istället för Kosovo läs London, Paris eller Rom. När du läser nyhetsrapporteringen om Kosovos utträde ur Serbien och rapporter om Kosovoalbanernas dynamitsprängningar av historiska Serbiska kyrkor, tänk dig sprängningar av Westminster Abbey, Notre Dame eller Peterskyrkan. Och föreställ dig att det hela sker helt demokratiskt, genom giltiga majoritetsröster. Du har just rest 60 år framåt i tiden i en tidsmaskin.

Ett fullkomligt rotlös och relativistisk demokrati får direkt dödliga konsekvenser i detta “möte” med framtidens multikulti. Angående NATO:s krig mot Serbien 1999 där serbernas gamla kristna civilisation skoningslöst bombades av Coca Cola-kulturens vapendragare till förmån för kosovoalbanernas krav om autonomi, skriver Zmirak: 

Du har kanske liksom jag undrat varför de Förenta Staterna bombade Jugoslavien 1999 – för att stoppa Milosevics onekligen brutala uppträdande vars försök att hålla kvar Kosovo var meningslöst och över 50 år för sent […]Varför stödde de västerländska regeringarna detta angrepp med sådan entusiasm? Delvis därför att kunna lätta på samvetet. Den europeiska befolkningens bättre sort kom ihåg några verkliga grymheter begångna av etniska serber (även om de långt ifrån var de enda) i Bosnien. Men det var också något annat som hände. Européerna uppförde ett litet drama i sina huvuden, ett mysteriespel ämnad att lära ut en moralkaka till de efterkommande. Sensmoralen var: ”Ni kommer aldrig att göra som serberna. Ni kommer inte att bjuda motstånd. När muslimerna kommer till makten ska ni dra er tillbaka tystlåtet och samarbeta”. Fransmännen, engelsmännen och tyskarna som stödde Amerikas angrepp erkände för sig själva att deras civilisations ljus snart skulle slockna och tystlåtet satte de timern.    

En svensk politiker som såg detta dramaspel och förbereder sig för det som komma skall var den f.d integrationsministern Jens Orback: ”Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam för när vi blir i minoritet kommer dom att göra likadant tillbaka mot oss”. En annan sådan samvetslös eurokrat är Frankrikes europaminister, socialisten Jean-Pierre Jouyet. I förargelse över att irländarna satte sig på tvären vad gäller Lissabonfördraget sa Jouyet om immigrationen:  

Den stora utmaningen ligger i att vi behöver immigration med tanke på den ekonomiska och sociala situationen. Mellan 2010 och 2030 kommer vi ha behov av 25 miljoner arbetare.  

Med andra ord behövs en 20-års planekonomi där ytterligare 25 miljoner utomeuropéer ska pumpas in i Europa. När Jouyet antyder att Europa behöver ”arbetskraftsinvandring” har han på sätt och vis rätt – det föds för få européer för att ersätta dem som går i pension om vi ska upprätthålla vår materialistiska och sekulära välfärd. Även detta betonar Zmirak: 

Faktiskt så förespråkar Eurokraterna massimportering av (än fler) unga och fertila immigranter från Mellanöstern för att bättre kunna finansiera de mysiga pensioner som Europas döende folk själva har röstat sig till efter andra världskriget. Det är svårt att föreställa sig en mer perverterad plan för att kunna klamra sig kvar vid makten än att sälja ut sitt fädernesland till haremet, att auktionera ut det bit för bit till en intolerant, främmande civilisation. Det är som om medlemmar av den Bysantinska regeringen på 1400-talet gradvis skulle ha demonterat stadens skyddsmurar för att använda stenarna för uppförandet av romerska badhus. 

Vad våra badhusbyggare inte förstår är att det inte finns något som heter ”arbetskraftsinvandring”. Ingen människa emigrerar till Europa för att endast arbeta – människan är en komplex varelse som består av så mycket mer än sin förmåga att arbeta. Förr eller senare kommer de utomeuropeiska arbetarna att organisera sig och ställa krav på Europa: 

Immigranter är inte robotar som vi kan programmera att göra smutsjobben och sedan dra ur sladden, utan människor med mänskliga rättigheter, de har rätten att organisera sig politiskt och ställa krav. ”Billig arbetskraft” är inte alls billig.  

Fler och fler får upp ögonen för att Europa befinner sig i en demografisk utförsbacke. I en utan överdrift angelägen dokumentär kallad Demographic Winter tas frågan upp med stort grepp inkluderande möjliga konsekvenser, historiskt perspektiv, familjens undergrävda roll och preventivmedelsmentaliteten. En rad experter intervjuas och får ge sin syn på saken. Man påminner också om att dagens feminist- och HBT-rörelser inte vill se fler europeiska barn födas. Hur svarar då försvararna av rådande samhällsparadigm? Genom förnekande och fakta och ogenerat misstänkliggörande av motståndarna. Det varnas för det högerkristna spöket, rasistiskt tankemönster, etnisk rensning av icke-europeiska barn och bagatelliserar problemen i det multikulturella Frankrike. På något sätt är det hemskt att förre italienske premiärministern Berlusconi gav familjer som födde ett andra barn bonus! Feministen Kathryn Joyce i radikala The Nation ger sin artikel titeln “Missing: The ‘Right’ Babies”. Utöver att ge reflexmässiga kängor till “konservativa” hon inte gillar (i skaran ingår bland andra P.D. James, Pat Buchanan och George Weigel), påstår hon att resonemangen som ligger till grund för dokumentären endast är ett lobbyisternas och påvarnas (sic!) egenintresse. Joyce alluderar till en (hotande) militarism och ondgör sig i största allmänhet över att katoliker och evangelikala gör gemensam sak i frågan om familjens överlevnad. I en intervju (som finns på youtube) förnekar inte Joyce att de uppgifter som presenteras i Demographic Winter skulle vara felaktig, men att det ändå på något sätt är ”rasitiskt” att påpeka dessa fakta: ”Ja, det pågår demografiska förändringar, ja, kvinnor beslöt sig för att inte ha så många barn genom att ta kontroll över sin fertilitet när preventivmedlen blev allmänt tillgängliga. Men den enda anledningen till att betrakta detta som en ’kris’ eller en ’demografisk vinter’ är om du tycker det spelar någon roll vilka barn som föds, om de är av ’rätt’ religion och ras.” 

Det är alltså ren och skär rasism att påpeka och problematisera det faktum att Europas vita, kristna ursprungsbefolkning håller på att försvinna. För Joyce spelar det alltså ingen som helst roll om Västvärlden överlever som just västerländska samhällen eller ej. Det kristna, vita Väst saknar värde som sådant till skillnad från ”rätten till fri abort”. Det enda av vikt är att Joyce och hennes feministiska systrar kan få fortsätta att abortera sina barn. Inte någonstans i sin artikel eller intervju bryr hon sig om att förklara varför ”det traditionella Europa” inte har något inneboende värde medan ”rätten till sin egen kropp” skulle ha det. Likt stråkorkestern på Titanic vill hon bara fortsätta att roa sig och inte besväras av att skeppet faktiskt sjunker. Som vanligt är det omöjligt att försöka finna någon logik i det politiskt korrekta tänkandet. Bevarelsedrift och sunt förnuft översätts till rasism och högerspöken. Feminister som Joyce och muslimer som Khadr har en sak gemensamt: För dem är Europa bara en administrativ enhet och ett medel för något annat.  

Att förutspå framtiden är vanskligt men har man siffror blir det hela mer konkret. Statistiken och prognoserna ser något annorlunda ut beroende på vilka källor man använder, hur man definierar ”utomeuropé” och vart man drar gränsen för vad som är Europa. Men alla prognoser är ense om vart utvecklingen går: Européerna minskar i antal samtidigt som icke-européerna ökar. Om endast en miljon barn föds 2008 blir det svårt att få två miljoner vuxna i arbete år 2028 (eller år 2035 eller 2039 eller när de nu blir klara med sina studier i feminism och queerteori). All statistik som finns rörande nyfödd i Västvärlden visar att de tar slut i långt högre takt än oljan. Den ersättande nativitetsnivån – dvs. det antal nyfödda ett samhälle behöver för att behålla sin nuvarande befolkningsmängd (varken öka eller minska) – är 2.1 barn per kvinna. Vissa länder ligger långt över den siffran. Somalia ligger på 6,91, Niger på 6.83, Afghanistan på 6.78 och Yemen på 6,75. Och vad har dessa länder annars gemensamt? USA ligger på 2.07, Irland 1,87, Nya Zeeland 1,79, Australien 1,76. Kanada har 1,5, Tyskland och Österrike 1,3, Ryssland och Italien 1,2 och Spanien ligger på ca hälften av vad som behövs för att ersätta de som dör: 1,1. Det betyder att Spaniens befolkning halveras för varje generation . Sedan år 2000 har fyra miljoner utomeuropéer flyttat till Spanien (en befolkningsökning med 10%), nästan alla från Marocko, Colombia och Ecuador.  I Granada finns det numera så många praktiserande muslimer att de begär att Alhambra åter ska bli centrum för muslimskt kultur och andlighet. Fram till år 2050 kommer Italiens befolkning att ha sjunkit med 22%, Bulgariens med 26% och Estlands med 52%. 

Både Europa och Japan har ett nativitet som torkar ut. Dessa länder går mot demografisk bankrutt – om inget görs. Det är tyvärr inte troligt. Man behöver inte analysera europeiska valresultat ingående för att se att även om många väljare är missnöjd med det politiska etablissemanget så beror detta missnöje huvudsakligen på att de inte tycker om bli ombedda att ta sina statliga förmåner ta i förnyat övervägande oavsett hur svårt det än blir att finansiera dem i framtiden, de vägrar helt enkelt att överväga om det är värt vad det smakar.  

”Befolkningsexplosionen” är en myt, den har aldrig funnits. Nativiteten faller över hela världen – förr eller senare kommer vartenda par på planeten kanske att välja den västerländska yuppie-modellen med ett designerbarn vid 39 års ålder. Men demografi är ett spel där sist stående man vinner. Den grupp som drabbas av demografisk apati sist kommer att stå som segrare. T.o.m. Paul Ehrlich och hans gelikar på 60-talet borde ha förstått att deras s.k. befolkningsexplosion i själva verket var en enorm populationsjustering. Av den totala befolkningsökningen på jorden mellan 1970 och 2000 stod i-länderna för mindre än 9% medan den muslimska världen stod för 26%. Mellan 1970 och 2000 sjönk i-ländernas befolkningsandel från strax under 30% av jordens hela befolkning till lite över 20%, muslimska nationer ökade från ca 15% till 20%.  

70-talet ter sig inte särskilt avlägset. Om du tillhör samma åldersgrupp som de flesta inom den Västerländska politiska eliten är dina byxben smalare nedantill än vad de brukade vara och ditt hår kortare, men ramen för ditt liv – utseendet på ditt hus, din bils utformning, formen på dina köksredskap, varumärkena på dina livsmedel i kylskåpet – har inte förändrats avsevärt. Bortsett från Internet, CD:n och mobiltelefonen är din värld i stort densamma men modifierad. Och ändå har världen förändrats totalt. För att sammanfatta statistiken: År 1970 var i-ländernas andel av den totala befolkningen dubbelt så stor som utvecklingslanderna, 30% mot 15%. År 2000 var andelarna lika stora, 20% vardera. Och hur blir det år 2020? Enligt officiella siffror har 20 miljoner muslimer bosatt sig i Europa mellan 1970 och 2000, vilket motsvarar fyra EU-länders befolkning (Irland, Belgien, Danmark och Estland). I Marseille och Rotterdam är 25% av befolkningen idag muslimsk. Malmö har 15% muslimer och Paris, Bryssel, London , Köpenhamn och Moskva har 10% muslimer. Islam är det snabbast växande samfundet i Europa. I Storbritannien deltar fler muslimer i gudstjänstandakter varje vecka än kristna. Kan trenden fortsätta i ytterligare 30 år utan att det får konsekvenser? I slutet av detta århundradet kommer Europa att vara en kontinent som efter neutronbomben – de stora byggnaderna står kvar men folket som byggde dem är borta. Tiden vi lever i är oerhört märklig; självutplåning hos de raser som på gott och ont skapade den moderna världen.  

Hur kommer Europa att se ut i slutet på denna process? Vem vet? Den senare hälften av en civilisations nedgång och fall följer ett historiskt väldokumenterat mönster: överväldigande välstånd, slapphet, dekadens och utrotning. Man märker inte själv att man går igenom dessa stadier då vi sondmatar oss själva med självbedrägeri i form politisk korrekthet. Tanken att vår värld är föreviga är endast en illusion. År 1913 var det ingen som trodde att de ryska, österrikiska, tyska och turkiska imperierna skulle borta inom ett halvt årtionde. Sjuttio år senare försäkrades vi om att Sovjetunionen var här för att stanna. Analytikerna på CIA menade på fullaste allvar att den Östtysklands ekonomi var världens nionde starkaste. Så sent som 1987 var det inga experter som förutsåg Berlinmurens, Warszawapaktens och Sovjetunionens snara kollaps. Den post-kristna civilisationen är mer benägen än traditionsbundna samhällen att betrakta presens som evigt. Kulturer som är i kontakt med sin andlighet, som Europa var för hundra år sedan, har större känsla för både dåtid och framtid. Men om sekularismen utgår ifrån att allt som finns är att detta är allt som finns är det knappast förvånande att människor, medvetet eller ej, iklär nuet med en långt större makt än vad den någonsin haft. Tanken att dagens liberala, sekulära och materialistiska välfärdsstat utgör det slutgiltiga målet och kronan på människans utvecklingen har alltid varit dåraktig, nu vet vi också att den är direkt livsfarlig.  

Hur kommer Europa att se ut på 30-talet? Statistiskt sett har vi ungefär fram till 2035 på oss att göra en kursändring. Kommer de europeiska folken att vara beredda att offra mycket av sina statliga förmåner för att kunna rädda framtiden? Kommer de att avsätta sina folkvalda som tycker det är viktigare med Pride-festivaler och mångkulturprojekt än att Europa överlever? Detta är frågor som vi måste kunna svara på snart.  

Av: Anton Assarson

4/8-08             

Den brittiske historikern Giles MacDonogh har skrivit en intressant bok (jag har endast läst recensionen) om tyskarnas öde efter krigsslutet 1945. Det ruinlagda Tredje Riket blev systematiskt plundrat av segrarmakterna, lamslagna tyskar mördades brutalt och kvinnor våldtagna i miljontals. En vanlig respons från de allierade då man påtalar dessa händelser var att “tyskarna fick vad de förtjänade”. Svaret är signifikativt för det tyskhat som präglat de allierades krigspropaganda under andra världskriget och hur samma mentalitet även påverkat krigspropagandan efter krigsslutet. Det är endast via detta massiva tyskhat som vi kan förstå vad som drabbade den tyska civilbefolkningen efter kriget. Och vad var bombningen av Dresden mot krigets slut om inte en fruktansvärd irrationell hämnd väckt av ett lika irrationellt och propagandistiskt hat?

Men om vi håller oss till antalet tyskar som dog efter krigsslutet beräknas antalet enligt MacDonogh till ca tre miljoner människor vilka dog i onödan (d.v.s kunde ha kunnat räddas även med de medel som då stod tillbuds)? En miljon av dessa var krigsfångar som tillfångatagits av Sovjetunionen. Av t.ex. de 90 000 tyskar som överlämnade sig vid Stalingrad återvände endast 5000 till sina hemstäder. Mindre känt är antalet tyskar som dog i amerikanska och brittiska fångläger. Dessa fångläger hörde till de minst humana och de tyska krigsfångarna saknade tak över huvudet och fick undermåliga ransoner med mat. Andra, mer lyckligt lottade, skickades till Storbritannien och USA som slavarbetare under flera år.  Av de tre miljoner tyskar som dog var två miljoner kvinnor, barn och åldringar.

Bortsett från de miljoner flickor ock kvinnor som våldtogs och där många inte var särskilt gamla, hör slakten på 250 000 sudettyskar av tjeckisk milis till den mest fasansfulla händelsen efter krigsslutet. MacDonogh avslöjar även en plan från självaste Henry Morgenthau om att låta sterlisera och svälta tyska civila till döds i de sönderbombade städerna. MacDonogh menar dessutom att det inte var humanitära bevekelsegrunder som fick de allierade att ändra sin plan, utan fruktan för sovjetisk expansion och den realpolitiska nödvändigheten av ett Västtyskland.

Foto från Dresden där över 200 000 civila bokstavligen stektes till döds till följd av eldbombningarna över staden. 

Källa:     http://www.ihr.org/other/afterthereich072007.html

1794 beslutade Robespierré att Vendées samtliga invånare, även spädbarn och gravida kvinnor, skulle dödas tills “det inte fanns något levande människoliv kvar i regionen”. Robespierré var jakobin och såg därför, i likhet med sina andliga meningsfränder under 1900-talet, kommunister och socialdemokrater, att politisk terror kan försvaras om det gagnar högre mål, som t.ex. en socialistisk republik. Så stödde många socialdemokrater i Sverige anarkisternas massmord på spanska civila under inbördeskriget, liksom Fidel Castros politiska terrorism på Kuba. Än idag finner vi socialdemokrater som tycker att den ryska revolutionen 1917 var en positiv politisk utveckling.  

Vendée är i alla dessa avseenden en förlaga om vad som komma skulle då detta var det första moderna massmordet som genomfördes av idéologiska skäl.

Maximilien de Robespierre var jurist, revolutionär och politiskt inspererad av Rousseaus politiska filosofi, en filosofi som lagt den intellektuella grunden för socialismen då han genom sitt berömda samhällsfördrag ville skapa ett totalt jämlikt samhälle och där han menar att allmänviljan skall styra och att denna allmänvilja inte är samma sak som majoritetsviljan (jfr även med det ideologiska försvaret av mångkultur som ingen egentligen har valt).

Människorna i Vendée levde i vad Julius Evola kallade det traditionella, cykliska samhället där deras katolska tro och seder, liksom deras jordbrukskultur, uppfattning om livet och etniska sammansättning skapade social harmoni och trygghet. De reagerade först inte på de nya idéerna som kom från Paris, Géneve och England. Dessa idéer rörde inte dem, då de var nöjda med vad de hade och kände identitet med katolicismen och den traditionella franska kulturen. Det var först när dessa människor skulle “upplysas” om modernitetens idéer, när man ville förändra deras självbild som franska katoliker, lojala till kyrka och kung, som de organiserade folkligt motstånd. Revolutionsmännens prat om att de försvarade deras intressen togs inte emot som förväntat då bönderna i Vendée menade att kyrkan redan tillvaratog deras rättigheter.

Det som var mest beklämmande för upplysningsmännen med deras budskap om frihet, jämlikhet och broderskap var att Vendées invånare just var enkla människor som var nöjda med livet. Upplysningsmännen själva, de ledande jakobinerna och libertinerna, förlagan till våra socialister och liberaler, tillhörde uteslutande bourgeoisien, medelklassen. En medelklass som bejakade förändring, läste om moderna idéer och lät sig inspireras av dessa och som ville få bort kyrkans och monarkins makt, d.v.s. tronen och altaret.

Invånarna i Vendée gjorde följaktligen uppror. Ett uppror som vi idag kan kalla katolskt, kontrarevolutionärt och identitärt då de värnade en bestämd regional identitet med en lokal kultur. Folkupproret i Vendée var mer kraftfullt än vad jakobinerna hade räknat med. Alla män mobiliserade totalt motsånd, så mycket som man hade mannakraft till och initialt vann de även många segrar.

Katolsk kontra-revolutionär symbol med namnet “Vendée” som jag fann på blogg-identitaire. Korset i hjärtat symboliserar försvaret av det katolska frankrike, kungakronan monarkin och med bonden i centrum är detta symbolen för bondeupproret i Vendée. 

Och det var då, när man insåg att invånarna i Vendée inte kunde kuvas och upplysas med våld, som Robespierre fattade beslutet att fullständigt utplåna dem till sista spädbarn. Det var då folkmordet på ca 300 000 människor blev ett politiskt beslut som senare i historien kom att upprepas i Lenins, Stalins, PolPots och Mao Zedungs förintelseläger. Intressant och viktigt att komma ihåg är att många socialdemokrater och liberaler i Väst uppfattade och uppfattar dessa socialistiska revolutioner som någonting bättre än den förmoderna europeiska, kambodjanska och kinesiska kultur som nationalisterna i alla dessa länder ville försvara.

Det är även viktigt att känna till att kropparna av Vendées döda män, kvinnor, barn och spädbarn skänktes till vetenskapen för medicinska experiment.

David Hume tillhör upplysningsfilosoferna och är bl.a. känd för sitt påstående om att känslor, emotioner, spelar en väsentlig roll i politiskt beslutfattande. Känslorna påverkar människans förmågor för kunskap, d.v.s. hennes förnuft och sinnen. Ibland är känslorna överordnade förnuftet, ibland låter hon okritiskt tro på sina sinnesförnimmelser utan att sakligt granska sina erfarenheter. 

Uppdelningen mellan känsloliv och rationalitet/sinnesförnimmelser är givetvis en förenkling. De flesta större civilisationer har lagt till en eller att par förmågor för att beskriva människans medel för kunskap. En sådan förmåga är människans intuition där intuition signifierar något mer än känslor, nämligen ett seende (intueri betyder seende på latin). Detta seende är således inte sensuellt, varför många (felaktigt)förknippar förmågan med “mystik”.  Med intuition menar man att människan inte endast “känner” att något är rätt och fel, utan att hon även har en förmåga att betrakta vad som är rätt och fel. Hon har inte endast en förmåga att via sina sensuella sinnen betrakta naturen, hon kan även intuitivt erfara en större intelligens bakom naturen.

Även om jag själv är anhängare av den s.k. intuivismen inom moralfilosofin och teologin, är jag beredd att ge Hume rätt när det kommer till dagens samhälle. Om vårt nuvarande “läge” beror på ett förnekande av människans intuition och metafysisk kunskap, eller enbart på att den moderna människan blivit alltmer irrationell, hamnar å andra sidan utanför dagens inlägg.

Dagens viktigaste frågor bedöms inte av förnuftet, utan av känslor

Det vi ser i vår senmoderna civilisation är en tilltagande irrationalitet där känslor styr mer än kritiskt tänkande. Detta hade inte spelat någon större roll om det hade rört irrationellt beteende vad gäller mindre frågor. Problemet är när känslorna tillåts bestämma och definiera mer grundläggande områden. Jag skall ge några exempel.

Ur ett rationellt perspektiv vet vi idag att de flesta historiska samhällen som haft flera etniciteter boende inom en och samma region, alltid har splittrats och lett till söndringar och konflikter, ofta rena blodbad. Även om vi inte delar konfliktperspektivet i andra sammanhang, är konfliktperspektivet giltigt på en kollektiv nivå när vi diskuterar etniciteter boende för nära varandra. Nationalstaterna eller andra historiska uppdelningar efter etnicitet uppkom ur en smärtsam födsloprocess genom vilken olika etniska grupper bekämpade varandra. Detta mönster är återkommande oavsett om vi ser på asiatiska, arabiska, judiska, afrikanska eller europeiska samhällen, både före och efter kolonialismen. Trots detta är känslan om “att så inte borde vara fallet” idag starkare än den historiska lärdomen och det kritiska förnuftet. Att därför dra politiska slutsatser av typen: “den bästa politiken är således att låta etniciteter bo separerade från varandra” blir ogiltig på grund av att det hela “känns fel, dåligt och orättvist”. Det är bättre att kortsiktigt vara “snäll” mot illegala invandrare eftersom det “känns rätt”, än att långsiktigt se hur vi kan hjälpa dem på hemmaplan och samtidigt undvika eventuella konflikter här, i Västerlandet. Hur mycket av denna känsla som styrs av erfarenheterna från nazismen kan vi bara spekulera i, men det är uppenbart att dagens känsla för illigala invandrares rättigheter står i ett dialektalt förhållande till en inlärd bild av nazismens ondska.

En kritisk syn på både nazismen och massinvandringen kan emellertid komma fram till att båda inte är önskvärda. Således är sambandet mellan invandringskritik och nazism inte rationell, utan vilar snarare på en irrationell och känslomässig association. Denna emotionella association har dessutom förstärkts av att man fokuserat på invandringskritiken från nationalsocialister och undvikit att ta upp invandringskritik från andra grupper i samhället, t.ex politiskt mindre intresserade grupper som erfar massinvandringens sämre sidor i deras egna närområden.  

Det emotionella motståndet mot allt som kan förknippas med nationalsocialismen leder även till en irrationell uppfattning om mekanismerna bakom varför människor kommer till Europa och Sverige. De kommer givetvis hit för att det är rationellt och lönar sig att komma hit. Inte enbart för att de råkar vara “på flykt” (en del är det, men långt ifrån alla), utan p.g.a. att det lönar sig ur ett ekonomiskt perspektiv. Om gräset är grönare på andra sidan, flyttar vi dit tills gräset inte längre är grönt. Få invandrare/flyktingar flyttar tillbaka till sina hemländer efter att orsaken till varför de flyttade inte längre finns kvar. Få invandrare/flyktingar avslutar sina studier i svenska eftersom det lönar sig ekonomiskt att läsa svenska så länge som möjligt. Det är inte lätt att vara socialingenjör om man har emotioner som grund för sina planeringar. Det enda värde som kommer ut av liknande politik är att den får vissa personer att “må bra och känna sig tillfreds med sig själva” på andras bekostnad.

Även synen på vad som hände under den nationalsocialitiska eran i Tyskland styrs av emotioner snarare än förnuft och kritiskt distans. En s.k. “förintelseförnekare” som själv är av judisk härkomst och samtidigt bekräftar sitt judiska arv, framstår således som en omöjlig ekvation för en som enbart associerar kritisk granskning av förintelsen med en negativ känsla. På ett rationellt plan kan man emellertid både vara anhängare av en kristen, judisk, humanistisk och socialistisk människosyn och etik och samtidigt förneka gaskammarnas existens i Auschwitz, eftersom det senare rör ett faktuellt, empiriskt (naturvetenskapligt och historiskt), påstående medan de förra rör etik, filosofi, teologi och antropologi.

Ett annat område där politiken styrs och bestäms av känslor rör “kriget mot terrorismen”. Det är uppenbart att invasionen av Irak och kampen för utökad övervakning och kontroll i samhället har kränkt både folkrätten och orskat sår i det öppna samhället. Denna politik styrs framförallt av rädslan för ett externt hot, en rädsla som samtidigt förblindar för de verkliga orsakerna bakom terrorismen, d.v.s. USA:s och Israels (och deras allierades) politik i Mellanöstern. Ron Paul tar upp ämnet i sin utmärtka bok: “The Revolution – A Manifesto” (2008), i vilken han tydligt ser sambandet mellan närvaron av amerikanska militärbaser och terroristattacker. I de länder där USA håller “tassarna borta” från inrikespolitiken och inte har en militär närvaro kan inte de USA-fientliga organisationerna i dessa länder rekrytera tillräckligt många terrorister för att åstadkomma en attack mot amerikanska intressen. Eftersom dagens “säkerhetspolitik” tvärtom bygger på aktiv intervention har “kampen mot terrorismen” (genom militär intervention) lett till motsatt effekt, d.v.s. en ökad rekrytering till terroristceller och ett ökat reellt hot mot USA. I Irak fanns inga al Qaidaceller före USA:s invasion, däremot har al Qaidaceller uppkommit och haft en renässans efter invasionen, p.g.a. den militära närvaron och p.g.a. den militära interventionens effekter som orsakat politisk instabilitet. Att man dessutom ljög för allmänheten och sa att Saddam Hussein hade kopplingar till al Qaida (då de i själva verket hatade varandra eftersom de har olika politisk ideologi – Baathpartiet var inte tillräckligt islamistiskt för al Qaida) och massförstörelsevapen gjorde inte saken bättre.

Är kritik av dagens politik omöjlig?

En av de främsta orsakerna till varför en kritik av dagens massinvandring inte tas på allvar är för att det helt enkelt inte går att argumentera mot känslor. Visst kan man påpeka orimligheten av den politik som förs, och borde göra det, men vi bör inse att endast få blir “övertygade” genom sakliga argument.

Därför bör vi visa förenligheten mellan kritik av massinvandring och en humanitär grundsyn där vi fokuserar på alternativa vägar för humanitär hjälp till verkligt behövande (flyktingar och lidande).

Förmedla en positiv bild av vår identitet och historia - även genom emotionella associationer.

Förmedla ett väl genomtänkt etisk grundsyn.

Visa på förenligheten mellan identitet och ett öppet, fritt, samhälle.

Undvika associationer, både emotionella och rationella, till symboler och attityder som dagens människor uppfattar som onda och negativa.

Den ryske poeten Aleksander Pusjkin sa en gång att Rysslands folk, rik som fattig, hög som låg, var förenade i ett genom ortodoxin. Han berättade att han kunde diskutera teologi med körsvennen när han reste till en intellektuell bekant och fortsätta samtalsämnet hos denne. Efter sjuttio år av kommunism har rysslands folk och identitet försvagats och förändrats, men samtidigt ser vi en kristen och nationell resning. Rysslands folk är ett patriotiskt folk, och då kommunismen inte längre dominerar kulturen, har man sökt sig tillbaka i tiden,  till det Imperium som fanns före nationens Golgatha.  

Andra saker är oförändrade. Om det inte vore för den lilla jordbruksplätt som många ryska familjer fick ha som sin egen, skulle inte befolkningen efter kommunismen ha varit lika stor som idag.  Det ryska folket har överlevt tack vare bovetemjöl, rödbetor, stora familjer och sammanhållning, medan de postmoderna människorna i väst håller på att dö ut på grund av ett överflöd av mat, rättigheter och friheter.  De slaviska folken är de facto mer livsdugliga och etniskt medvetna än postmoderna västerlänningar. De förstår livet och har inte samma krav på individuell frigörelse och frihet som gemene man och kvinna i väst. Då multinationella företag i väst vill placera ut reklam och logotyper på röda torget i Moskva, eller utanför Vinterpalatset, protesterar ryssen. Då vi ser samma reklam utanför vårt Slott, reagerar ytterst få. Den postmoderna människan saknar en sund relation till sin egen historia.    

När muslimer väller in i Europa tillhör de organiska kulturer där man prioriterar stora barnkullar, håller fast vid patriarkala överlevnadsvärden, ser familjen som en monad och skilsmässa som något av ondo. Då vi är svaga, blir vi koloniserade av mer livskraftiga folk. Styrka kommer ej ur bekvämlighet, utan ur kamp för överlevnad. Vår materialism och oandlighet blir även vår etniska dom. Den postmoderna människan saknar en sund relation till livet.  

De postmoderna människorna talar om livet som något de äger, den traditionella människan talar om livet som en gåva. Den postmoderna människan har reducerat livet och tillkomsten av liv till bilogi och genetik. Den traditionella människan talar om livet som ett mirakel som beror på en outgrundlig kraft i Universum som man kallar Gud. Den postmoderna människan saknar en sund relation till det andliga.    

     I den postmoderna livsstilen, materialismen, individualismen, etnomasochismen, masskulturen, historielösheten och nihilismen, ser vi vårt folks död. Livet dömer ut dem som ej kan relatera till fundamentala överlevnadsvärden. Politiker kan spendera timmar, dagar,år och decennier för att göra bekvämligheten och de materiella villkoren lite bättre, sänka eller höja skatten en aning, bygga ut välfärden eller inte – men de fokuserar på dessa frågor eftersom de förlorat kontakten med livet och anden, med det som gör oss människor mänskliga, med det som lyfter vår ande från det vegetativa till det eviga.     

Min tro och förhoppning är därför till de slaviska folken, vars etniska, kulturella, andliga och historiska medvetenhet är starkare än vår, skall rädda vårt gemensamma arv.

Enligt den stoiske filosofen Seneca förföll romarriket på grund av aristokratins dekadens och moraliska förfall. Det finns många paralleller med vår tid.  Enligt Seneca var det just moralen som fördärvade Rom. Detta framkommer även tydligt i Augustinus skildring i verket Civitate Dei, Guds stad. Augustinus försvarade kyrkan mot samtida kritiker vilka hävdade att kristendomen var själva grundorsaken till imperiets kollaps. Deras argumentation liknar kejsar Neros anklagelse mot de kristna för Roms ödeläggelse då det i själva verket var Nero själv som beordrat Roms brand. Kejsar Nero personifierar ofta lasten och den ohämmade lustutlevelsen i antika texter. Något som även blir tydligt om man beaktar de hedniska orgierna med homosexualitet, dryckeslag och prostitution. Det hedniska Rom hade  utvecklat en dekadent mångkultur.     

Den romerska imperieidén blev i öster det Bysantinska riket. Långt senare utvecklades även lilla Rus till det Ryska imperiet och de som hävdar att kristendomen var orsaken till Romarrikets fall, har svårt att förklara hur lilla Rus, som från början knappt var lika stort som Island, kunde utvecklas till detta enorma land och folk och utgöra en kristen stormakt. Samma frågeställning kan man överföra på det ortodoxa Bysans som härskade över hela medelhavsregionen.    

Under den tid Bysans, Rus och övriga Europa var kristet värderades dygder som ära, trohet, lojalitet, heder, rättrådighet och patriotism. Även om aristokratin och monarkerna inte alltid levde som de lärde, var dygderna definitivt ett ideal i de kristna nationerna. Statsmännen skulle uppfostras till goda föredömen. Att representera staten ansågs vara mer ett moralisk och kulturellt kall än ett intellektuellt.    

Idag är det blott förmågan till politisk korrekthet och en vilja till politisk karriär som utgör maktens dygder och som skiljer den demokratiske politikern från gemene man. Utan högre ideal, högre värden och högre dygder än de individualistiska, förfaller staten. När våra politiker fuskar med bidrag, förmåner, arvoden och annars lever efter buken snarare än hjärtat och anden, förlorar folk respekt för staten och känner ej plikten att följa lagarna. Om man anställer en hemhjälp svart (d.v.s. fuskar med skatten) eller ej betalar TV-avgft har man på ett principiellt plan visat att man själv, som person, sätter sig över lagar och förordningar. 

Givetvis var långt ifrån alla monarker under den kristna eran goda moraliska föredömen, men den stora skillnaden med våra politiker är att de senare har gjort fusket och slappheten till en dygd. Moderaterna har länge haft en intern kultur och moral som säger att det är o.k. att förvränga skatteparagrafer, ej betala sociala avgifter till hem och städhjälp och ej betala TV-avgift. Det är inte så att man inte har haft råd, vilket vi vet. Snarare har man odlat en moral som strider mot dygder som ärlighet, heder och rättrådighet.

 Det kännetecknar vår materialistiska kultur att vi får politiker som livnär sig på åsikter snarare än dygder och god statsmannakonst. Det hedniska Grekland och Rom var å andra sidan inte bättre i dessa avseenden. Homosexualitet, otrohet, drogmissbruk och maktkorruption ansågs vara något normalt i samhället. Att vi fått samma samhälle idag, har sina orsaker i vår sekulariserade kultur.

Skåneländaren har översatt en text av Pat Buchanan om Obamas allians med Fru Clinton. Tack till Skåneländaren!

Kan detta äktenskap hålla?

av Pat Buchanan

Efter att ha angripit varandra våldsamt under ett år, har Barack Obama och Hillary Clinton nu bildat ett sällsynt maktens partnerskap. Inte sedan James Garfield valde James G. Blaine har en ny president valt sin främsta rival till att bli utrikesminister.

Vad säger detta oss?

För det första, ta inte kampanjretorik på så stort allvar.

För det andra, till skillnad från Dennis Kucinich, Ted Kennedy, Ron Paul eller Jesse Helms, är Hillary och Barack pragmatiker. De låter inte ideologi eller forna förolämpningar komma i vägen för en ömsesidigt gynnsam överenskommelse.

Men detta är inte något slags amerikansk politiks Hitler-Stalin-pakt.

Dick Morris har rätt om detta. Som i ett parlamentariskt system, där kabinettmedlemmar kommer direkt från majoritetspartiets främsta bänk, flätar Barack, som premiärminister, samman en koalitionsregering som fördelar sina främsta hedersbetygelser till sina största stjärnor.

Som Tony Blair utnämnde sin rival Gordon Brown till finansminister, gjorde Barack Joe Biden till sin vicepresident, Hillary sin utrikesminister och Bill Richardson sin handelsminister. Om John Edwards inte hade smutsat ner sitt bo hade han också varit i kabinettet. Kanske justitieminister.

Och medan Barack har tagit en risk i att utnämna Hillary, med hennes mängd anhängare landet runt och hänsynslösa hovmän, så är Hillarys investering ännu större. Om en konflikt skulle uppstå, som var fallet mellan Ronald Reagan och Al Haig, kan Barack, även om kostnaden skulle bli hög, göra slut på henne och hennes karriär. Idén att en kasserad utrikesminister skulle kunna utmana president Obama 2012, ta hem nomineringen och vinna, efter att ha förödmjukat och dumpat vår förste afrikansk-amerikanske president, är absurd.

Och paret Clinton vet det. Om det inte sker ett gudomligt ingripande, är Obama kandidaten 2012. Hillary måste veta att detta sannolikt är hennes sista chans att skapa historia. Alltså tog hon erbjudandet att bli utrikesminister, och Bill gick med på att avslöja allt om sina finansiella relationer.

Vad innebär detta konvenansparti, med Biden, Bob Gates, och general Jim Jones som bröllopsmarskalkar, för amerikansk utrikespolitik?

Jag tror att antikrigsvänstern har tagit fram gråt-handduken för tidigt.

Vår nye beslutares hjärta befinner sig fortfarande till vänster. Dessutom innebär hans politiska intressen en orsak för honom att, på historiens skräphög, dumpa en Bush-neocon-politik med ändlöst krig tills Mellanöstern liknar Mellanvästern. Amerika kan inte hålla i gång de krig som Bushs politik producerade, ej heller de som den utlovar.

Vänta er därför att Obama kommer att betala en stor, tidig handpenning på sin utfästelse att dra tillbaka alla amerikanska stridsbrigader från Irak inom 16 månader. Även om överenskommelsen för styrkornas status som har blivit accepterad av Irak fördubblar tiden som Obama har på sig för ett uttåg, till december 2011, är det på det viset att nationen, inte bara vänstern, vill ut, med endast en varning: Amerika vill inte ha ett Saigon-slut.

Vad som händer efteråt – oavsett om shia anfaller shia, eller går samman för att krossa sunniter, eller araber går i strid med kurder – är inte ett krig som amerikaner är villiga att ingripa i med någon ny våg av amerikanska trupper.

Rörande Afghanistan så finns det en växande konsensus om att seger över en återuppvaknande talibanrörelse med en tillflyktsort i Pakistans gränsregion inte kan uppnås utan en tillförsel av amerikanska trupper som detta land är ovilligt att stödja.

Att trappa upp kriget innebär fler flygräder som har alienerat det afghanska folket såväl som president Karzai. Fler Predator-räder i ett Pakistan där antiamerikanism är utbredd och regeringen är belägrad förefaller knappast vara en lovande politik.

Vad är det absolut viktigaste målet för USA i Kabul? Inte den omöjliga drömmen om en demokrati utformad med vår egen som förebild, utan en regering hängiven att hålla al-Qaida borta. Med tanke på den mörbultning som talibanerna har tagit emot under sju år så är det möjligt att de kan tänka sig ett sådant arrangemang.

Men den första prövningen för Obama-Clinton-teamet kan vara Iran.

Teheran hävdar att dess nukleära program har fredliga ändamål, och Internationella atomenergiorganet har aldrig deklarerat att det strider mot ickespridningsavtalet. Ändå är misstanken bred och djup, i Washington och Tel Aviv, att Iran är fast beslutet att bygga en atombomb. Obama och Hillary har båda sagt att det inte kommer att ske, oavsett vad som krävs.

Om krig med Iran skall undvikas så måste det nya teamet snabbt börja prata med Teheran och lägga sina kort på bordet. Det är här som potentialen för en splittring mellan Barack och Hillary är störst.

Om Likuds ”Bibi” Netanyahu vinner det israeliska valet kommer han att trycka på hårt för amerikanska flygräder mot Irans kärnanläggningar, och trycka tillbaks mot någon som helst Obama-överenskommelse med Teheran. Med den israeliska lobbyn och ett judiskt samhälle som gav Barack 80 procent av sina röster, plus de neokonservativa och den evangeliska högern ropande efter räder mot Irans kärnanläggningar, skulle Obama-Clinton-teamet stå enade – mot krig?

Skulle Hillary, en förutvarande senator från New York som lutade sig ännu kraftigare än Barack mot judiska bidrag och röster, sluta upp bredvid Barack om de båda är oense om huruvida Israels överlevnad står på spel?

Vid närmare eftertanke så har antikrigsvänstern rätt att vara nervös.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29785

 

Skåneländaren har översatt en spännande och insiktsfull artikel av Pat Buchanan. Stort tack till Skåneländaren!

Socialistrepublik

av Pat Buchanan

Barack Obama och George W. Bush tycks ha dragit liknande slutsatser efter deras studier av depressionen:

Nämligen: Efter 1929 års krasch agerade inte Federal Reserve snabbt nog för att rädda bankerna och injicera kontanter in i ekonomin. För det andra, New Deal, långt ifrån att vara slösaktig underskotts-spendering, var inte tillräckligt djärv. Alltså blev det så att Amerika kravlade runt i en depression under ett årtionde tills det otyglade spenderandet och de gigantiska budgetunderskotten under andra världskriget drog oss ur den.

Bush och Obama tycks vara beslutsamma att inte upprepa samma misstag.

Vi är alla keynesianer nu.

Därför har vi Bushs räddningspaket för bankerna på 700 miljarder dollar, ”stimulanspaketet” på 700 miljarder* som Obama vill ha till sin installation för att ”ge denna ekonomi en elchock som får den i form igen” och den fond på 800 miljarder som Hank Paulson skapade för att få konsumenterna att låna och handla igen.

Dessa kommer ovanpå Bushs budgetunderskott på 455 miljarder, räddningspaketet på 29 miljarder för Bear Stearns, de 105 miljarderna i valfläsk som användes för att smörja räddningspaketet på 700 miljarder, de 100 till 200 miljarderna för att hålla Fannie och Freddie flytande, de 140 miljarderna (eller mer) för AIG, de 25 miljarderna för att fräscha upp GM, Ford och Chrysler, de ytterligare 25 miljarderna för att rädda de tre stora bilföretagen och de 20 miljarderna för CitiGroup.

Nu är det så att mycket av detta överlappar vartannat, och en del kommer att återfås. Men vi stirrar fortfarande på ett budgetunderskott som skulle kunna närma sig 2 biljoner dollar.

Hur skulle detta se ut i en historisk jämförelse?

Ett underskott på 1,4 biljoner dollar skulle vara 10 procent av bruttonationalprodukten, vilket skulle göra att efterkrigstidens rekord på 6 procent – som Ronald Reagan stod för under Jimmy Carter-recessionen – ställdes i skuggan med god marginal.

Att klaga på ”Reagan-underskotten” har varit en stapelvara inom demokratisk retorik. Detta kommer att upphöra. Men politiken rörande detta är inte poängen, utan policyn.

Betänk vad det är vi håller på att göra. Under 2008 spenderade Bush 21 procent av BNP. Stater, counties och städer spenderade ytterligare 12 procent. Alltså spenderar statens alla nivåer en tredjedel av BNP. Obama & Co. föreslår att höja det med ytterligare 10 procent av BNP. Vi kan snart befinna oss norr om 40 procent av bruttonationalprodukten som kontrolleras och spenderas av staten.

Det är eurosocialism.

Och var ska vi, exakt, få pengarna ifrån?

Amerikaner sparar ingenting. Vi spenderar mer än vi tjänar. Följaktligen befinner sig konsumentskulderna, kreditkortsskulderna, bilskulderna och bostadslånsskulderna på de nivåer som de nu gör. USA:s reserver av utländska valutor uppgår till futtiga 73 miljarder dollar.

Den enda nationen med kontanter i den storleksordningen som vi nu behöver – om vi inte trycker pengarna och bjuder in till ännu en gigantisk bubbla – är Kina, med dess valutareserv i utländsk valuta på 2 biljoner dollar.

Kommer Peking att låna tillbaka de dollar som de har samlat på sig genom att sälja till oss?

Kina har definitivt ett motiv för att se till så att amerikanerna fortsätter spendera. För våra inköp av Kina-tillverkade varor har ofta stått för 100 procent av Kinas tillväxt. Kina vill inte döda den amerikanska hönan som lägger de guldäggen – förrän hönan inte kan lägga fler ägg. Då kommer de inte att behöva hönan.

Men om Kina skulle besluta sig för att låna ut pengarna till oss, vad kommer Peking att begära i räntor och försäkringar om att vi inte kommer att ställa in betalningarna? Det är trots allt så att USA:s skuld ligger på 70 procent av BNP, vår sparnivå ligger nära noll, och vårt handelsunderskott för handelsvaror ligger fortfarande på 5 till 6 procent av BNP.

Till skillnad från 1950-talet så är vi i dag beroende av utlänningar för två tredjedelar av vår olja och för många av våra industriprodukter – leksaker, TV-apparater, radioapparater, kameror, bilar, skor, kläder, cyklar, motorcyklar – och för de 700 till 800 miljarderna som vi lånar varje år för att betala för dessa importer.

När amerikanska husägare, konsumenter, företag och banker nu blir bankrutta, varför måste nationen låna ytterligare biljoner för att rädda dem? För att vi ska kunna upprätthålla vår status och levnadsstandard som den sista supermakten.

Bush och Obama tävlar i att skyffla ut biljontals med dollar, så att vi kan återvända till gårdagens glada dagar.

Men var inte gårdagen grundorsaken till i dag? Var det inte frånvaron av sparande och att vi spenderar mer än vi tjänar, handlar det vi inte har råd till i bilar, konsumtionsvaror och hus, köper långt mer från utlandet än vi säljer utomlands – var det inte det som orsakade denna kris och krasch?

En familjefar i Amerikas tillstånd, överbelamrad med skulder, som spenderar mer än han tjänar, skulle skära ned på konsumtionen, hitta ett andra jobb och göra sig fri från skulderna. Eller göra bankrutt, acceptera skammen och förödmjukelsen, ändra sina slösaktiga vanor och börja på ny kula.

Är det annorlunda för en nation?

Ändå tycks vi tro att vi kan låna och spendera oss ur ett träsk av obetalbar skuld som lånande och spenderande har placerat oss i.

Vi är på väg mot antingen inställda betalningar av våra skulder och konkurs som nation, eller någonting mindre hedervärt: ett tyst förbilligande av de skulder som vi har ådragit oss, genom att inflatera och förstöra dollarn – rånande våra fordringsägare på det som vi är skyldiga dem och rånande vårt eget folk på värdet av vad de har tjänat. Och så har vi hamnat här.

Vad skulle grundlagsfäderna anse om oss nu?

* Alla summor i den här översättningen är i dollar, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29681