Först vill jag bara säga förlåt till Alex, eftersom Dolph Lundgren inte är med på listan. Den här listan behandlar varken komiker eller actionstjärnor, utan just skådespelare. Människor som varit med i dramatenpjäser och så vidare, tråkigt nog. Om ni vill läsa om komiker, hittar ni en annan topp 10 för just sådana här.

10. Stellan Skarsgård

Inte någon fantastisk skådespelare, kanske. Men jag blev i alla fall väldigt imponerad när jag fick höra som liten att killen som fick benen avbitna i deep blue sea var svensk. När jag bodde utomlands blev jag oerhört stolt över allt som var svenskt internationellt. Till och med när Charlotte Nilsson vann schlagerfestivalen.

9. Mikael Persbrandt

Från weapon of choice-spoofen, frisyren i tre solar, vuxna människor, beck och att vara med i en pjäs som går ut på en enda lång dialog, där han spelar mot en kvinna han precis gjort slut med. Gammal dramatenalkoholist som vi hatar att vi älskar.

Sveriges egna Christopher Walken:

8. Peter Stormare

Det finns något oerhört stort av att se någon svära “Helvetes jävla helvete! Jävla fan!” i en Jurrasic Park-film.

7. Kjell Bergkvist

Ulf Malmros bästa kompis. Han kan sätta folk på plats och är ett levande bevis på att man kan komma någonstans här i livet, vara en “rätt schysst prick”, samtidigt som man haft ett sjukt struligt förflutet.

6. Gösta Ekman, den yngre

Det är något som nästan är lite gräsligt med Gösta Ekman, som kommer från en av dom få kändissläkterna i Sverige. Son till regissören Hans Ekman, som på sin tid bara var något trappsteg under Ingmar Bergman. Sonson till skådespelaren Gösta Ekman.

Men. Ingen av dom har varit med i jönssonligan. Win.

5. Bibi Andersson

Förmodligen Sveriges främsta skådespelerska inom svensk film någonsin, eftersom hon aldrig satsade på en karriär utomlands. Eller hon försökte, men att gå från Persona, sjunde inseglet, smultronstället och dramaten till brittiska kalkonkatastrofen “The concorde… airport ‘79″, var nog ingen bra idé.

På senare år har hon chillat i arnfilmerna. Men dom har jag inte tittat på.

4. Greta Garbo

En av Sveriges främsta människor någonsin. Rankad #5 av amerikanska filminstitutet som en av de främsta skådespelerskorna någonsin, något som både Svensk media och filmbolaget Metro-Goldwyn Mayer skryter om än idag.

3. Ingrid bergman

Har belönats med tre oscar och spelat mot bla Gregory Peck, Humphrey Bogart, Spencer Tracy och Leslie Howard. Den sista är dock mest intressant eftersom filmen hon gjorde med Leslie Howard heter “intermezzo”. Den filmen är i själva verket en remake av en svensk film med samma namn, gjord tre år tidigare där Gösta Ekman spelar huvudrollen. Ingrid Bergman spelar dock samma roll i båda filmerna.

2. Zarah Leander

Från att göra lite trevlig film i Sverige till att bli en av Tysklands största artister någonsin. Goebbels var hennes chef och hon fick det högsta filmgaget någonsin i europa.

Hon påstod i efterhand att inte haft några nazistiska åsikter, väl återvunnen till Sverige. I ett inslag skämtade hon om det i ett filmat inlsag med Tage Danielsson och Hans Alfredsson.

1. Max Von Sydow

Man får nästan svindel av att läsa igenom vad den här människan har medverkat i. Kortfattat kan man säga att både sci-fi-nördar och filmpretton ser honom som en sorts husgud. Han spelar bland annat i den klassiska schackscenen i det sjunde inseglet, spelar den klassiska filmskurken i blixt gordon. Han spelar djävulen i den Stephen King-baserade köplust, han spelar exorcisten i exorcisten, medverkat i en James Bond-film, tagit det piano i Conan Barbaren, för att sedan återvända till Sverige och medverka i Jan Troells utvandrarna.

Fattade inte vad han gjorde i rush hour 3, men läs igenom ovanstående text och håll med om att han är Sveriges största skådespelare någonsin.

Minaretomröstningen i Scweiz är dagens hetaste nyhet. Över 60% röstade alltså mot minareter. Schweiz anseende och image som ständigt neutral och sansad har fått sig en rejäl törn. Ett retoriskt ethos i förändring. Ska bli intressant att följa hur denna förändring ter sig, vilka effekter det får på längre sikt.

Intressant är också hur själva nyheten behandlas. Den sprider sig både i seriös och mer underhållande media, för att inte tala om diskussionerna i social media. Mest underhållande hittills är Henrik Torehammar i Brunschrapporten. Många som vill kommentera detta idag!

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hatsk-debatt-om-minareter-i-schweiz-1.1003995

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=3273499

Anställd på solero: - Jag vet! Vi gör en plastbehållare och fyller den med isbollar, med smaker av frukt.
Chefen: - Ge mig en cigg, för jag kom precis i byxan.

Solero shots var en skitkonstig “glass” som existerade i Sverige mellan 1999-2002 och “vi vill ha tillbaka solero shots lime lemon” var en av de första meningslösa facebookgrupperna som fick uppmärksamhet i svensk media.

Helt klart något som påverkade vår generation, alltså.

Man är väl inte helt high på svensk tv kanske, men penisar i kalle ankan min hade fördömts till helvetet i USA:

Kille hånglar med kille på tv. Tydligen någon känd poppunkare vid namn Adam Lambert hånglat med en annan kille på scen. Efteråt så frågor dom på morgon-tv om inte Adam vill säga förlåt till sina yngsta fans. Säga förlåt. Till sina yngsta fans. För att han har hånglat.

Nej för fy bövelen om man som barn hade sett två killar hångla. Jag hade blivit alldeles virrig och jag hade aldrig kunnat tänka klart igen om inte en av dessa killar hade sagt förlåt till mig på tv. Jag hade kanske till och med blivit bicurious, ve och fasa!

Sen att kyssen dessutom censurerades på morgon-tv är ju ännu härligare, när Madonna-Britney fick visas. Att mun-mot-mun-metoden mellan två av skådespelerskorna i första scooby doo-filmen klipptes bort eftersom det var en kyss mellan tjejer. Eller att chefer disney bad Johhny Depp spela Jack Sparrow mindre bögigt.

Herregud, det där jävla landet alltså.

På nätet finns den inte med, däremot i papperstidningen idag. Stora feta rubriker och domedagsfoton om att staten givit SAAB fjorton miljarder på tio år. Det är bedrövligt! Jag är den första att förfasas över den enorma mängd pengar som givits till forsk och utv till fordonsindustrin, jämfört med vad Vetenskapsrådet har att fördela till all forskning in om teknik och naturvetenskapsområdet. Och då nämner inte ens DN vad VR har att fördela till hum och sam! Inte lika mycket, kan man kvalificerat gissa.

Hur som. Pengarna har faktiskt inte gått direkt från staten till SAAB, som DN anspelar. Och det är där min kritik till DN ekonomi idag kommer. Pengarna har gått till forskning och utveckling och infrastruktur (vägar och räls) som varit Trollhättan till gagn. Men inte till SAAB, d v s GM´s plånbok.

DN – tillbaka till den (hyfsat) objektiva inställning ni brukar ha!

Jag kan absolut ingenting om det här spelet, jag har aldrig provat. Istället lät jag en vän till mig som mycket väl hade kunnat hoppa av gymnasiet och leva på spelet, i hans esse, skriva om det. Så här beskriver han spelet:

Ett spel som kan jämföras med en fet människas tröstätande. En ond cirkel utan slut. Man spelar i månader för att få tag på de bästa sakerna att klä upp sin karaktär lite snyggt i, tills det släpps en ny version av spelet. Då finns det nya och ännu bättre saker att skaffa till sin karaktär och alla gamla saker är värdelösa och dina tidigare månaders speleri är totalt förgäves. Detta upprepar sig genom hela spelets gång och kommer även göra det för all framtid. Sen så kostar det pengar att spela skiten också. Gör nåt annat, samla på stickers.

Nu börjar partiledarna valsa runt i underhållningens käpphästar, morgonsoffor och pratprogram, precis som det ska vara när det nalkas val. Imorse var Ohly i P3´s Morronpasset, som väcker mig på morgonen. Han var galant trevlig och bjöd på såväl viktproblem, kärlek, kläder och sin enögda hund.

Maria Wetterstrand var hos Robins, men roligast och intressantast var ändå radiointervjun med Maria och parterna Peter Ericsson i Christer i P3. Det handlade om delat ledarskap, vad de retar sig på hos varandra och vad de gillar hos varandra. Här blev det intressant – det GÅR att dela en chefsposition, det kan till och med vara bra. Kräver mer forskning – och praktik!

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2024&artikel=3265288

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/niklas-wahllof-heja-lars-bra-att-adaktusson-inte-bjuder-pa-sig-sjalv-1.1001377

Medialiseringen har bidragit till den intimisering som sprider sig i samtiden – inte minst genom populärkultur och social media. En persons ethos som professionell, kompetent och kunnig räcker inte. Vi vill veta saker OM den personen. För trovärdighet, för nyfikenhet, för att människor gillar att veta saker om andra människor. Men denna intimisiering kommer ibland ivägen för logos, för det logiska i information och argumentation. Adaktusson har hållit sig ifrån det. Jag delar Wahllöfs analys av programledarskapet helt. Ibland är det skönt att inte veta allt. Lärare ska sova i materialrummet på sommarlovet, politiker ska sova i sin kostym när de inte jobbar och programledare ska inte visa sig själva utan innehållet.

Jag har alltid som liten dissat dåliga filmer, dålig musik och allt sånt som dissas av precis alla andra. Det är först långt senare man tittar på det här i ett helt annat perspektiv. Det är ju faktiskt utbildade, vuxna människor som har skapat den här skiten. Någon har godkänt det här och dom här människorna.

Man har sett hur folk ångrar saker dom skrivit eller gjort också. Man ser numera tv med helt nya ögon, när det till exempel skapas dålig stämning i live-tv. Vad sägs efteråt? Var det planerat? Kände hela studion av det här?

Det känns på något sätt som om man går igenom allting, men aldrig kommer någonvart. Men det här är inte sant. Vi utvecklas hela tiden och kämpar för att bli bättre människor. Ändå finns dom där, i alla åldrar. Dom anala jävlarna. Lärarna som säger därför. Dom religiösa som i internetdiskussioner hänvisar till bibeln, som om det vore en säker källa.  Dom fanatiska, som tycker att du är en äcklig gris om du inte bojkottar kött och går med i motdemonstrationer. Dom som säljer ut sig och bidrar till att svärta ner kulturen. Helt enkelt, dom som inte slappnar av.

Mina damer och herrar, jag ger er: Topp 10 sämsta människor inom landets gränser.

10. Björn Söder

Sverigedemokraternas partisekreterare. Belägen i Skåne. Han har skrivit detta: “Vad gäller Region Skåne tycker vi främst att kulturstödet bör gå till verksamhet som bevarar och stärker det skånska kulturarvet.”

Är det någon som kan förklara det här? Varför skulle man ge större statligt stöd till en teaterpjäs som skildrar snapphanar historiskt, än om det skulle vara dramatiserad star trek-fan fiction? Det här är kärnan till sverigedemokraternas smutsiga etik och det är att dom ständigt tycker att traditioner och kulturarv är så jävla viktigt.

Här kan man titta på när Björn Söder säger ordet “kontroversiellt” fem gånger, på mindre än fyra minuter:

Ja, vilka kontroversiella pionjärer ni är som vågar säga att Sveriges invandringspolitik är skit. Här, en medalj.

9. Stefan & Krister

Världens minst roliga komiker som våldtagit Falkenbergs scener i åratal.

Kristoffer Appelquist skrev nyligen att han tyckte det var hemskt med hur djuren behandlas. Han skrev så här: “Jag köper min julskinka av Ängavallen i skåne. Där får grisarna springa ute och käka ärtor och potäter och vafan de vill.

Kalla mig gärna kommunist”.

Någon kommenterade detta helt klockrent: “Underbart att det finns kloka komiker. Har svårt att föreställa mig sånt här på typ stefan och Kristers blogg om den nu finns”.

8. Zaida Catalán

7. Bert Karlsson

För att han är nazist.

6. Carola

Det blev många youtubevideos nu, men nu måste titta på det här! Särskilt Martin Timells kommentarer efteråt.

Det sjuka med klippet är att det inte är ovanligt med sånt här på livets ord, eller i religiösa sammanhang i andra liknande ställen. Publiken ser det som att hon blir blown away av att hon får så mycket spirituella … grejer i sig. Jag vet inte riktigt. Kommer återkomma till det där. Jag var väldigt ung själv när detta hände, men min familj råkade snubblade in i livets ord en gång i tiden…

5. Siewert Öholm

Moralpanikens fader. Detta var mannen som under 80-talet ledde hela fronten mot hårdrocken och som på senare år gett kritik mot schlagerfestivalen för att dom lät Jonas Gardell ha på sig bröllopsklänning eller något sånt. Han är homofob alltså. Han blir även oerhört upprörd om man jämför jesus med Harry Potter.

4. Jimmie Åkesson

Sverigedemokrater, ett väldigt förvirrat gäng, skulle säkert komma med kritik om jag inte skulle vara extremt detaljrik och källhänvisade, nu när jag påstår att Jimmie Åkesson är en av Sveriges sämsta människor.

Jag besparar er: Jimmie Åkesson äter bajs och suger kuk.

3. Cecilia Frode

För att hon ogillar kiss och bajs-humor. Kiss och bajs är den smartaste humorn som finns. Kristoffer Appelquist, som jag nämnt tidigare skrev till exempel:

Sen slår det mig. Humor handlar ofta om brott mot sociala konventioner. På det sättet är kiss och bajs perfekt. Det är nästan ALLTID ett brott mot sociala konventioner att hålla på med kiss och bajs.

Att bajsa på toaletten – okej.
Att bajsa bredvid toaletten – inte okej.

Att det skulle ta 34 år att komma på det..

2. Ulf Ekman

“In sweden, it’s against the law to spank our kids. Of course, we spank them anyway”.

Jag föddes i Uppsala. Då var mina föräldrar med i livets ord (hur pass engagerade och involverade vet jag inte riktigt). Ulf Ekman har hållt mig som barn. Carola har låtit mig rida en av hennes rottweilers som liten.

Att så här i efterhand läsa om vem den är Ulf Ekman är gör mig en aning skrämd. Livets ord är tydligen en sekt, enligt många. Ulf Ekman hatar Jonas Gardell också, visar det sig. Också gillar han att slå barn.

1. Daniel Höglund

Det finns ett litet, litet parti i Sverige som kallar sig själva för folkfronten, Sveriges nazistiska parti. Innan hette dom nationalsocialistisk front. Jag var inne på deras hemsida för några år sedan och blev helt chockad. Det finns vuxna människor. Vuxna, utbildade människor som är nazister. I Sverige! År 2006!

Dom har stora middagar på Hitlers födelsedag för att fira. Värst av allt är att dom försöker värva fler till partiet hela tiden. Deras ansikte utåt och partiordförande heter Daniel Höglund, också känd som Sveriges sämsta människa.

bubblare: Ahmed Rami, Joel Ander, Ireen von Wachenfeldt.

EXTRA: Kristoffer Appelquists blogg.

Fan vad jag sög på det här spelet.

I högstadiet spelade alla jag kände den här skiten. Det var “long nights” på stans LAN-ställe och folk spelade hemma hela tiden.

Jag var aldrig bra på det, tyckte det var tråkigt och hade det aldrig hemma. Jag var med på dessa LAN-fester en gång och resterande killar nästan bråkade om att inte få ha med mig i sitt lag.

Däremot var jag grym på battlefield 2. Jag vill tro på att det är mer riktigt tänk och mindre inövade moves som utgörs i det spelet. Jag körde flygplan som en gud och var en grym sniper.

Men folk tröttnade snabbt på att jag var bra och övertalade strax resten av killarna att byta till CS-skiten. Jag gick in på lunar istället.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6175525.ab

När andra suckar över att (media)cirkusar som Lets Dance är på väg att dra igång, jublar jag. Istället för förnedringsTV så gillar jag positiva underhållningsprogram där folk LÄR sig saker och UTVECKLAS. Tusen gånger hellre Fame Factory och Lets Dance och Project Runway än Paradise Hotel.

Är jag inte tillräckligt kritisk? Är jag naiv? Ja, kanske är jag naiv, men jag VILL underhållas och må lite gott i magen, istället för att vrida mig av pinsamhet. Och varför måste kritisk alltid vara detsamma som att vara negativ! Jag tycker att dessa två allför ofta blandas ihop. Att vara kritiska kan också innebära att vara positiv. Kritisk är ett förhållningssätt. Så det så.

Vill understryka att både Henrik Bromander och Simon Gärdenfors är grymma, men jag har inte läst tillräckligt av dom för att göra en rättvis bedöming. Här kommer i alla fall topp 10 sk. “galagojävlar”

10. Lars Sjunesson

Mannen bakom anarkisten Åke Jävel. En serie som handlar om en kille som sprutar fisk på folk genom blåsinstrument, lär pingviner att röka och är dessutom poet som skriver dikter om kuken. Det är fantastiskt.

9. Sara Olausson

Sara skriver ofta självbiografiska serier. Ibland om one-night-stands och ibland om sin barndom då hon retades för att hon hade glasögon. Det är oftast väldigt snyggt upplagt i serien, rent estetiskt, även om jag personligen inte är så förtjust i det hopplösa försöket att göra serier ångestfyllda utan humor.Det är dock många som uppskattar den här formen av serier och vem är jag att säga emot?

8. Jan Berglin

Jan Berglin är förmodligen den serieförfattare som är mest insatt i den politiska världen. Då menar jag det på allvar. Jan Berglin är älskad av ekonomer och konsulter med självdistans, just på grund av att han dissar deras arbete skithårt. Nackdelen med detta är att det är väldigt få som fattar vad fan han skriver om, även om det är väldigt självklart ibland, som i bilden ovan.

7. Coco Moodysson

Jag är inte helt imponerad av Coco Moodysson riktigt än. Men med tanke på hennes blogg, så kan jag se den här sjundeplats lite i samma stil som att Barack Obama fick fredspriset. Vi förväntar oss stora saker av den här serieskaparen.

6. Martin Kellerman

Ganska självklar på den här listan. Vem i humorsverige har inte anklagats för att vara en rocky-wananbe? Se bara på elvis och den där nya skitserien som publiceras i city. För att inte tala om alla stand up-komiker som tror att deras konversationer med sina knarkarpolare är roliga. Nej, ingen kan göra det som Martin Kellerman har gjort det. Även nu när han skriver serier om sommarstugor och praotjejer så älskar vi honom, även om hans tv-serie blev en flopp. En överdrivet Stockholmsdialektal rocky i 3d-animation? Nej tack.

5. Jan Stenmark

Det är extremt finurligt, fiffigt och roligt. På ett sätt som designtorgets innovatörer bara kan drömma om. Vi har det rent nostalgiska, men även ångestfyllda som gör att humorn vävs in i något mycket större. Som strippen där en pojke blir retad för att han har glasögon och säger “en gång retade dom mig och tog mina glasögon ifrån mig. Då retade jag dom för att dom hade glasögon”. Det är så extremt smart humor. Jag älskar det.

4. Nina Hemmingsson

Precis som Jan Stenmarks små bilder var man tvungen att ständigt titta på dessa hos tjejkompisars bilddagböcker i början av gymnasiet. Jag har alltid hatat Nina Hemmingsson. Dels för att det är så fult tecknat, dels för att det bara handlade om ångest och dels för att alla män framstod som idioter.

Männen framstår fortfarande som idioter och när man tänker tillbaka på serierna handlade det bara om att jag inte kunde förhålla mig till serierna på något sätt alls. Jag fann inget perspektiv på det, för då måste jag ta en kvinnas perspektiv eller en idiots, ve och fasa.

Nu i efterhand kan man ju undra hur tjejer tittar på filmer som sin city och the rules of attraction. Antingen måste man ta perspektivet med rollen som man, eller som slampa. Så varför ska inte jag för en gångs skull bli tvungen att ta perspektivet med rollen som kvinna eller som idiot? Alfamannen kommer inte alltid vara där för mig och jag tackar Nina Hemmingsson för att ha visat mig detta.

3. Gunnar Lundkvist

Jag letade en lång stund efter Klas Katt på biblioteket härommånaden. Det var svårt. Den fanns inte bland humor/satir, där jag trodde att den skulle finnas. Den fanns bland de dramatiska serierna. Jag hade som liten läst Klas Katt i min brors galagotidningar och den blev genast en favorit. Jag tyckte Klas Katt var så kul! När jag nuförtiden läser Klas Katt förstår jag att det inte alls är humor. Visserligen är det humor med “glimten i ögat”, men när Klas kompis Olle Ångest inte får jobb för att han varit på mentalsjukhus, så är det allt annat än humor.

2. Charlie Christensen

Arne Anka, som Charles populäraste karaktär heter är så otroligt jävla bra. Man kan sorgligt nog relatera till honom med tanke på hur bitter han är över allting och att han på samma gång super så sjukt mycket (på krogen dessutom, hur fan har han råd?).

Disney stämde Charles Christensen. Dom Tyckte Arne Anka var för lik en annan känd anka. När Arne Anka bytte näbb får man i serien se när hans mamma ringer honom upprört på grund av näbb-bytet och Arne förklarar för sin mor att disney tvingade honom. Genialiskt. Så här såg han ut efteråt:

Att Arne Anka dessutom är smart rent politiskt och anser att det är fegt att följa en ideologi, men samtidigt påtvunget sjunger nationalsången framför en nazist gör också att man kan relatera honom både till sig själv och medelsvensson.

1. Joakim Pirinen

Jag har läst, tittat och hört på allt Joakim Pirinen någonsin gjort, tror jag. Han är en av mina största idoler och förmodligen en av de mest medvetna och smartaste människan som går på den här jorden. Detta kanske man inte kan hålla med om, om man bara sett Joakim Pirinens populäraste karaktär, Socker Conny:

Pirinen älskar jag främst som poet, eller ljudpoet. Han har nämligen spelat in tre skivor på senare år, tydligt influerade av Öyvind Fahlström. Men även skrivit boken den svenska apan som mestadels består av osammanhängande, märkliga och konstiga berättelser, men även ett par illustrationer.

Pirinens serier är dock minst lika genialiska och som fortsätter sättas i fokus, trots att hans genombrott var för ca 20 år sen. Dom håller dock samma mått som förr och har inte alls blivit gubbiga, även om Pirinen numera är en gubbe. Dom behandlar fortfarande döden, ångest och allt sånt som vuxenserier ska innehålla, samtidigt som den aldrig misstar eller fråntas den enorma charm som man alltid känner av serien igenom och som får oss läsare att ihärdigt stanna kvar. Även om serierna är mörka, känner man sig inte mörk. Man kan jämföra Joakim Pirinen med David Lynch. Det märks att dom kan behandla ångest och döden på ett enormt genialiskt, humoristiskt sätt, på samma gång som det märks att dom själva inte är på väg att skjuta sig själva i huvudet.

Dom är glada människor som skapar kultur, har enorm kreativitet och är väldigt smarta. Jag ser extremt mycket upp till Joakim Pirinen.

Vart får man tag på en sån här tröja?

Gårdagens artikel om clownen Manne (DN i samarbete med Filter) sitter kvar i medvetandet. Jag var inte något fan som liten. Tyckte han var lite läskig och så var det ju hela så lååångtråååkigt. Men det var kul med cykeln som stod still men bakgrunden som rörde sig.

Så det var inte min nostalgi för programmet som gjorde att artikeln var spännande. Utan hans person och öde. En traumatisk barndom som gjorde att han ömmade för alla barn. Den egna dottern med hörselsvårighete. Konstruktionen att vara underdog trots överklass och framgångar. Den fortsatta kampen för att underhålla alla barn.

I somras kom sjätte Harry Potter-filmen. Jag insåg då att jag inte läst Harry Potter på evigheter och att det är den enda formen av bok som jag plöjt igenom som om det vore ett beroendeframkallande spel, som man läser långt in på morgonen. Jag bestämde mig för att läsa om alla sju böcker och började baklänges, eftersom jag tycker dom första böckerna är ganska fjantiga. Jag hade dessutom bara läst den sjunde en gång tidigare när jag köpte den i London samma dag som den kom ut.

Jag började läsa och satte igång bob hund. En artist som passar till alla tillfällen - trodde jag. Det visade sig att det svenska språket gav väldigt stor distraktion till läsandet. Jag satte igång spotify och hittade ett bra soundtrack. Under alla sju böcker läste jag igenom Harry Potters äventyr med olika soundtrack på. Jag satte på actionfilmssoundtrack om det var ett spännande kapitel, en snällare film under julbalen i fjärde boken och så vidare och så vidare.

Sen skapade jag den ultimata soundtrackspellistan på spotify. Inga röster hörs, bara filmkompositörers musik. Checka in listan här. Utav dessa soundtrack så är mina favoriter:

10. Sagan om ringen (Ja, vad fan. Alla tre!) (Howard Shore)

9. revolutionary road (Thomas Newman)

8. The curious case of Benjamin Button (Alexandre Desplat)

7. American beauty (Thomas Newman

6. King kong (James Newton Howard)

5. the assassination of Jesse James by the coward Robert Ford (Nick Cave & the bad seeds)

4. En geishas memoarer (John Williams)

3. kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare (Michael Nyman)

2. Edward scissorhands (Danny Elfman)

1. The boy in the striped pyamas (James Horner)

Bra soundtrack som inte finns på spotify eller som har för mycket röster i sig: Schindlers list, a beautiful mind, adventureland, brokeback mountain. Rekommenderar också musiken från “medal of honor” som finns att hitta på spotify också.

10. Anders Lundin

Men en folkkär själ och skämtet “gå till hörnan om du fryser, där är det alltid 90 grader!” vinner han vårt mysbehov.

9. Pernilla Wahlgren

Vi vill bada i garnier fructis fresh!

8. Ingvar Oldsberg

Nu startar vi en tävling. Alla människor i närheten av dig måste vara med. Ni ska välja ett klipp med Ingvar Oldsberg, två minuter långt. Sen ska ni räkna hur ofta han tar av och på sina glasögon. Den som i sitt klipp har flest avtagningar vinner! Vad vinner man? Livslång ära.

7. Adam Alsing

En tjock glasögonorm som äter Magnus Härenstam, any day!

6. Lasse Berghagen

Kungen över djungeln. Han älskar sitt Stockholm.

5. Nanne Grönwall

Dansbandsdrottning som ser ut som en tam leopard i ansiktet på grund av åtskilliga operationer, tror vi. Hon är dessutom oskuld. Det är oskulder vi vill mysa med. *upphetsad*

4. Lena Philipsson

“Jag syr mina egna kläder”

3. Leif Loket Olsson

Göteborgare som kan hantera pressade situationer som han tar med en klackspark. Vi vill ligga i en hög med kuddar och pyamaser med den här fina gubben.

2. Mark Levengood

Går inte av för hackor. Det bästa med Mark är att han måste le. Vad som än händer, så ler han. Det älskar vi honom för.

1. Ernst Kirchsteiger

Gästskrivet av Alex: Från SS till mys , hur kan en man vars morfar som var nazist vara världens kanske i särklass mysigaste människa? Ernst har en konstig relation till gardiner och är knappast rädd för att gråta, varje gång man hör hans ljuva stämma så rycker det till lite nätt i byxan. Vi gillar Ernst , MYCKET.

Jag är en riktig nörd när det gäller språk och form, det är så viktigt. Johan Esk på DN sport är en mästare. Jag är ingen sportnörd men läser ändå alltid hans artiklar som bär drag av krönika, ibland kåseri. Alltid personlig, aldrig privat. Men idag var hans artikel privat – om cancer, Ingesson, fotbollsgalan och hans egen tumör. Jag blev så rörd och har inte hämtat mig. Tänk att bokstäver i en tidning kan skapa sådana känslor.

Artikeln finns för närvarande inte på nätet.

Få personer har haft och har så stor makt som Oprah, hon personifierar det Klapp (1964) kallade symboliskt ledarskap. Någon som inte har en formell position av makt, men som genom sin person ändå kan utöva makt över andra och annat. En symbolisk makt som tillskrivs, ges, snarare än intas. Hon är dessutom ett intressant exempel på personliga varumärken och dess värde. Oprah är död. Leve Oprah!

Jag är fyra år gammal och bor i Uppsala. Nu minns jag väldigt lite av det här, men enligt källor ska jag ha sett den här rullen på bio någon gång under november månad, 1994. På julafton fick jag ett fantastisk simbamjukisdjur. Min äldsta bror fick dock en annan simbamjukisdjur, som dock hade en magnet på nosen. Min syster fick således ett liknande mjukisdjur som liknande Nala. När man närmade Nala och Simbas nosar så pussade dom till varandra. Våra föräldrar uppmanade alltså till incest, precis som föräldrarna i lejonkungen gör.

Jag skojar givetvis. Mitt simbamjukisdjur var dock större och lurvigare på något vänster (häftigare). Eftersom storebror är störst fick jag stå åt sidan och kalla min Simba för: “Simbis”.

Fick även en ashäftig pyamasdress med simba, men det är en helt annan historia.

Varför Elton John gjorde egna versioner av alla låtar i filmen, det kommer vi aldrig få veta.

Vi flyttar sedan till Israel, där denna fantastiska film kommer ut på video. Men på grund av vår geografiska missplacering får vi se lejonkungen med Nathan Lane’s stämma, istället för att höra dom där killarna för galenskaparna. Det dröjde dock inte länge förrän vi fick svenskt besök som hade med sig en video med ‘rätt’ språk.

Nu har jag lejonkungen på restaurerad och extramaterialfylld dvd på min stolta hylla. Ingen jag känner som är äldre än mig eller i min ålder har missat den här episka disneyrullen. Enligt mig det bästa disney gjort. Någonsin.

Har ni märkt hur reklammusik återanvänds hela tiden? Såg senast en bilreklam med Caesars “jerk it out” som var med i ipodreklamer för fyra år sen.

Också den där “Cobrastyle” av Teddybears STHLM som nu senast finns i en motorolareklam, men som fanns med i en heinekenreklam för säkert fem år sen.

Nu fattas bara att ännu ett varumärke använder sig av den här låtjäveln (ni minns väl vodafone?):

På tv6 visar dom nu avsnittet “family gay”, avsnittet där Peter skaffar en retarderad häst och blir bög. Ett fantastiskt avsnitt, som jag dock sett väldigt många gånger.

På mtv visar dom samtidigt “you got served”-avsnittet där Stan dansar linedance för att serva hiphopkids från OC. Butters steppar till en skitkonstig låt också. Ett inte lika fantastiskt avsnitt, men som jag sett färre gånger.

Stort dilemma. Stort.

I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.

10. Count Dracula, Nosferatu (1979)

Werner Herzhogs version av den blodsugande greven är min personliga favorit. Mannen som spelar vampyren heter Klaus Kinski och är fruktansvärt obehaglig i den första scenen man får se honom. Det uppstår en sorts stel artighet mellan gästen, som ganska tydligt känner att spänningen är spänd, mycket med tanke på vampyrens härliga anlete.

9. Larry Gigli, Gigli (2003)

Hela den här filmen är bara fel. Man mår dåligt av att se den. Det blir inte ens komiskt. När Ben Affleck knäcker en laptop på mitten med sin knä som tillhör en snubbe han irriterar sig på, så utropar han: “Suck my dick dot com!” Jag vill gråta.

8. Pennywise the clown, It (1990)

Jag var extremt clownrädd som barn. Jag är fortfarande ganska skraj för dom. Bilden ni ser ovan är från den första scenen man får se den här hemska clownen i tv-filmen “it”. Min syster satt uppkrupen och satte på den här filmen när jag var runt åtta år. Jag såg början, den här scenen inleddes, pojken fick sina fingrar avbitna. Jag sprang in på mitt rum och somnade av skräck.

Jag såg om den i högstadiet. Inte alls lika läskig då och tyckte till och med att filmen var ganska tråkig. Men clownen, spelad av Tim Curry, är fortfarande obehaglig.

7. Rachel Ferrier, war of the worlds (2005)

Jag hatar den här jävla skitrullen. Mest hatar jag Dakota Fanning och att hon ska skrika hela filmen. HELA. FILMEN. Hatar henne. Obehagliga, lillgamla ungjävel.

6. Bill Lumbergh, Office space (1999)

Det är ganska svårt att berätta hur obehaglig och jobbig den här kontorschefen egentligen är. Jag låter youtube tala:

5. Jack Torrance, The shining (1980)

Behöver väl ingen närmare förklaring. Han yxar ijhäl en snubbe, tar en öl med spöken (hair of the dog that bit me) och hånglar med mögeltanter. Obehagligt!

4. Hans Beckert, M (1931)

Fritz Langs skildring om en barnamördare som är i farten. I ett ganska tidigt stadie får vi se vem som faktiskt chillat med dom här barnen. Ingen mindre än Peter Lorre (som senare medverkat i amerikanska klassiker såsom casablanca och mannen som visste för mycket) som många tyckte var en obehaglig typ på 30-talet när den här filmen fick sin premiär. Inte så konstigt, kolla bara på hans sjuka blick:

3. The cable guy, the cable guy (1993)

Den där påträngande och opålitliga kompisen som stör dig vid helt fel situationer, gör sig själv till martyr, arrangerar märkliga karaokefester hos dig, där han även fixar ihop dig med en prosituerad, som han betalat i förväg. Alla har haft en sån här kompis. Har man inte haft en, SÅ ÄR MAN EN.

2. HAL 9000, 2001: a space odyssey (1968)

Endast en röd prick med en ganska monoton röst, men ack så obehaglig. Det är förmodligen en av dom första datorkaraktärerna inom film som fått ett sammanbrott.

“I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going.”

1. Presidenten, Saló eller sodoms 120 dagar (1975)

Eftersom Saló förmodligen är en av världens vidrigaste filmer i världshistorien, ger vi givetvis en stor eloge till Aldo Valletti, som i filmen är så sinnessjukt äcklig och obehaglig att man tappar fattningen. Låt mig understryka att den här filmen innehåller både ultravåld blandat med perverterat tortyrsex och koprofili.

Presidenten, som är en av de fyra högre huvudena, som styr och ställer är mest obehaglig på grund av att han inte alls är lika manligt ruffig som dom andra. Han är mer avslappnad och skämtar även med dom andra. Han ler och skrattar. Tittar avslappnat på när yngre kvinnor tvingas till att bli kissade i ansiktet och blir matade med deg som blivit stoppade med spikar. Helt avslappnat.

Den här karaktären är essensen av sinnessjuka. Den mest obehagligaste människan som någonsin trätt fram på en bioduk.

De här har ständigt legat i min spellista de senaste veckorna (eller mer), presenterade i stigande ordning enligt det totala antalet genomlyssningar:

9: This One’s For You med Fläskkvartetten och Robyn (6 lyssningar). Voices of Eden har flera bra gästspel, men den här är min favorit för tillfället.

8: Dschinghis Khan med Dschinghis Khan (8 lyssningar). En schlagerklassiker från -79 som fortfarande är kul. Trots att jag bara förstår något enstaka ord har jag utbyte av de säkert fåniga men fonetiskt lyckade ordvändningarna i texten.

7: 0918.00 med Tarmvred (15 lyssningar). Jag vet inget mer om Tarmvred än att det är någon svensk snubbe, från Göteborg tror jag. (Jag är för lat för att googla just nu.) Egentligen gillar jag IntraventrikulärBrosch bättre (80 lyssningar), men den får vila för tillfället.

6: Getinghonung Pronvencale med Hot Soup (16 lyssningar). Hot Soup vet jag ännu mindre om. Jag köpte deras skiva med Cornelis-tolkningar på måfå och den här är den enda jag fastnat riktigt för, men den är å andra sidan riktigt bra.

5: Fuck You med Lilly Allen (19 lyssningar). Den här hittade jag via Sommar med… någon sportsnubbe tror jag det var. En tennisspelare kanske? Precis som med flera av Nellie McKays låtar gillar jag kontrasten mellan den softa musiken och den riviga texten. Den skulle passa bra till ett bildmontage av Jimmie Åkesson, Göran Hägglund och några andra intoleransmånglare.

4: A Fifth of Beethoven med Walter Murphy & the Big Apple Band (31 lyssningar). En perfekt mix av Beethoven och lite skönt sjuttiotalsgung.

3: Jag sitter i dig med Freddie Wadling (65 lyssningar). En av de tre bästa låtarna från Jag är monstret. (De andra är Disko Kebab och titellåten.) Å andra sidan är det bara Bär ut mig, käre Jesus som jag inte tyckte var en bra låt på den skivan.

2: The Hand That Feeds med Nine Inch Nails (121 lyssningar). Riktigt bra rock helt enkelt. Jag kan inte sitta still när jag hör den.

1: Ghost of Love med David Lynch (140 lyssningar). Från filmen Inland Empire. Trots att texten är väldigt repetitiv lyckas David Lynch (som framför den med hjälp av en Vocoder eller liknande) få varje rad att låta intressant.
Strange…
what love does
So strange…
ah what love does
So strange what love does
when you’re all alone

Finns på DuTuben: