När slutar företagens relativt nyfunna dialog med sin målgrupp att vara kampanjer? Och istället bli kommunikation på daglig basis? Snart om jag får önska. Om länge om jag får gissa.

Ni har säkert sett och hört om den? Forsman och Bodenfors kampanj: “IKEA Facebook Showroom”? Kampanjen iscensattes i oktober i år för att marknadsföra Ikeas nya varuhus i Malmö, för att skapa lite uppmärksamhet kring öppnandet, för att engagera och generera buzz. Man valde att utnyttja en av de populäraste tjänsterna på en av de populäraste sociala nätverken; tagga foton på Facebook. Man öppnade ett konto å varuhuschefen Gordon Gustavssons vägnar, publicerade 13 bilder på olika rum fyllda med möbler, och lanserade en tävling där den som först taggade upp ett urval av möbler vann dem.

Kolla in beskrivningen av kampanjen på Youtube:

Kampanjen är brilliant. Och succén blev ett faktum. Inte för att det var särskilt många som hann delta i tävlingen, eller kommentera den, utan för att det blev ett jäkla snack om den runt om i världen, i positiva ordalag. 100-tals bloggar, media, etc uppmärksammade succén. Mashable, C-Net, Digital Buzz, Bit Rebels, bara för att nämna några. För att inte glömma svenska Kesomackan

Kampanjer av den här typen blir allt vanligare inslag företags marknadskommunikation. Men det som förvånar mig är att det alltid handlar om just kampanjer. Kampanj (från franska campagne) innebär att man under en tidsbegränsad period försöker bilda opinion för någonting.

Om jag får önska, så dröjer det inte länge förrän företag kommunicerar så här med sin målgrupp på daglig basis, kanske t o m utan en kommunikationsbyrås hjälp. Ungefår så som majoriteten av de dryga 300 miljoner användare idag har glädje av Facebook.

Om jag får gissa, så kommer det dröja mycket länge innan min önskan går i uppfyllelse. Då det finns så många intressen som drar åt ett annat håll.

Röken efter Spinnfyrverkeriet har lagt sig. Kvar ligger en våldtagen skyltdocka fortfarande invirad i rött omslagspapper. Varför?

Erik Westerberg och Kristin Djerf skriver i Dagens Medias blogg “Köksveckan” att “Newsdesk stod för kvällens allra konstigaste pr-stund då Kristofer Björkman bar upp en röd mumifierad kvinna på scenen under någon amatörteaterliknande dialog. Kvinnan visade sig vara Newsdesks Pernilla Åström (som tyckte att det hela var lite penibelt)“.

Ni var nog inte ensamma om att uppleva detta som något av det konstigaste ni sett på en Spinngala. Syftet med upptåget var dock inte att vara konstiga, utan snarare radikalt utmanande. Däremot är jag den förste att hålla med om att ambitionen inte flög som tanken var, varför resultatet landade i ett förbryllande magplask.

Ni som ändå är lite nyfikna på vad vi ville säga med upptåget, hör här:
Med inspiration från diverse installationer i konstsammanhang klädde vi in en skyltdocka i omslagspapp med inmonterad högtalare. Skyltdockan skulle symbolisera en person ur företags vilket som helst) målgrupp. En vanlig människa som är väldigt trött på alla typer av företagskommunikation; ointressanta budskap och påhopp, vid de mest olämpliga tillfällen. Dockan placerades knästående mellan minglet och matsal. Ur högtalarna flödade frustration som: “Jag skiter väl i PR. Hör du vad jag säger, jag skiter väl i PR. Hallå! Här är jag. Lyssna på vad jag säger. Jag skiter i PR. Jag är en vanlig människa som behöver hjälp.“

När Spinn-gästerna satt sig till bords, ätit, druckit, och lite glada i hatten förväntade sig få huvudsponsor presenterad, så skulle jag i egenskap av representat av MyNewsdesk, komma inbärande med personen ur målgruppen, fortfarande inlindad i papp, men denna gång livs levande och skrikandes: “Jag skiter väl i PR, släpp mig, jag är en vanlig människa….“.

På scen utnyttjar jag scenariot för att presentera MyNewsdesk. Som frälsaren river jag av pappret från personen och säger samtidigt: “Lugna dig. Lugna dig, säger jag. Jag är från MyNewsdesk. För oss är du ingen måltavla. För oss är du en människa. Nu är det “du” som kund som står i fokus“.

Vänder mig till Spinn-gästerna och fortsätter: “MyNewsdesk har klivit in som långsiktig huvudsponsor för att vi älskar PR. Inte den som bygger på att överösa människor med information. Utan PR som bygger på riktiga och varaktiga relationer.“

Tanken är ofta god, men nyckfull. Verkligheten mer krass. De flesta av gästerna hade inte noterat installationen innan middagen, än mindre noterat vad den uttryckte. I detta tidiga skede anade vi begynnelsen till ett fiasko, och famlade efter en Plan B, men tiden var knapp och kreativiteten låg. Så sagt blev gjort. Och resultatet ett obegripligt magplask.

Men som jag sa till arbetskollegorna dagen efter: “Den som inte vågar – vinner ingenting. Och vi lämnade i alla fall ingen oberörd.”

Vi ses nästa år!

Här är “tack-filmen” som gav Radiotjänst priset 100W i Samhällsreklam. Klicka på bilden nedan, kolla in vem den verklige hjälten är! Känner du dig tveksam till valet, så kan du snabbt bläddra fram en alternativ bild/person, kanske dig själv, skapa en egen film, och sprida vidare till vänner och bekanta. Men på ett villkor; att inte slingra dig från att betala TV-licensen. För det är liksom hela poängen med filmen; hjälten är just den person som ser till att public service kan fortsätta att sprida TV och radio utan inblandning av kommersiella krafter.

Hjärnan bakom filmatiseringen är reklambyrån Draftfcb som gång på gång levererat framgångar på uppdrag av Radiotjänst.

Juryns motivering:
I landet där många säger Ja till att ful-ladda. 
Och alla tycker att gratis är gott. 
Med en marknadsandel som fått vilken kommersiell aktör som helst att slå sig till ro.
Och med en historia av pekpinnar och ajabaja… 
lyckas den här kampanjen att öka andelen betalande kunder ytterligare. 
Den förbättrar kännedomen och attityden. 
Och inte minst får den oss att sjunga en sång. 
Vi bockar och niger och säger: Tack.

Från vänster, rad 1: Peter Håwi, Anders Dalenius, Andreas Englund, Per Hellberg.
Rad 2: Daniel Johansson, Tina Benson, Per Leander, Jesper Eronn. Fotograf: Johan Marklund.

Enligt Resumé så är filmen regisserad “av Max Vitali på Callboy. Produktionsbolaget Stopp kopplades sedan in för att göra den tekniska lösningen som gör det möjligt för användaren att spela huvudrollen.”