Im ersten Moment scheint es ein Widerspruch zu sein. Das liegt wahrscheinlich darin, dass „den Arbeitslosen“ Passivität vorgeworfen wird. Während meiner Zeit in Kalifornien im Frühling 2009 habe ich gelernt, dass dies kein Widerspruch sein muss. Mehrere Millionen Menschen verloren dieses Jahr in den USA ihren Job, das war auch eine Zeit für viele Arbeitslose über ihr berufliches Dasein nachzudenken. Na klar, das ist keine Frage, in erster Linie sucht man einen neuen Job, schließlich muss man seine Rechnungen zahlen, seine Kinder ernähren, und vieles mehr. Aber so einfach war und ist es nun mal nicht mit dem „neuen Job finden“  und viele rechnen damit, dass man für einige Zeit „Übergangsjobs“ ausüben muss oder von der Arbeitslosenunterstützung leben wird. Und trotzdem kann diese Zeit sehr befruchtend. Es ist die Zeit sich Fragen zu stellen wie: „Was will ich wirklich arbeiten?“, „Wobei würde ich mich wirklich wohl fühlen?“, „Was müsste geschehen, dass ich morgens aus dem Bett springe um das zu tun was ich täglich tun will?“.

Eine Möglichkeit um das herauszufinden ist „freiwillig zu arbeiten“ (Volunteering), und dies mit dem einzigen Hintergedanken mal was Gutes zu tun, für sich und für andere. Wikipedia hat hier auch mal eine brauchbare Definition zu bieten: „Volunteering is the practice of people working on behalf of others without being motivated by financial or material gain.”

Viele Non-Profit-Organisationen (NPO) suchen ehrenamtliche MitarbeiterInnen, PraktikantInnen u. ä. und wären auch mal ganz froh, wenn jemand ihre Website auf Vordermann bringt, könnten Hilfe in der Budgetplanung brauchen, haben einen Haufen Office Kram zu erledigen, sollten mal eine größere Marketing Aktion ins Laufen bringen lassen und ich bin überzeugt, dass es da noch vieles mehr gibt! Und viele arbeitslose Menschen könnten für ein paar Wochen ihre wunderbaren Fähigkeiten einsetzen, ihre Qualifikationen up-to-date halten und neue Arbeitsweisen und Arbeitsfelder ausprobieren. Und ich möchte nochmals daran erinnern, das wäre nicht „irgend ein Job“, Volunteering ist ein Weg etwas zu tun in dem man mehr Sinn sieht! Und sie wären ein Vorbild für andere Menschen, Freunde oder Verwandte, da sie etwas im Sinne einer „Gemeinschaft“ tun.

Hier ein paar Tipps für Volunteers:

1. Halten sie sich aufrecht. Keine Frage, den Job zu verlieren ist keine leichte Sache und eine neue Stelle zu suchen ist harte Arbeit. Als Volunteer in einer NPO sind sie ein Mitglied im Team das ihnen mit Respekt begegnet, da sie viele wichtige Dinge beizutragen haben.

2. Suchen sie sich eine NPO aus die zu Ihnen passt, ein „Produkt“ mit dem sie sich identifizieren können.

3. Nutzen ihre Fähigkeiten und setzen sie diese ein! Sie haben einiges zu bieten. Und sie haben die Freiheit diese in einer kreativen Weise einzusetzen.

4. Nutzen sie die Chance neue Fertigkeiten zu erlernen. Jede Organisation hat verschiedenste Aufgabenbereiche, kommunizieren sie ihre positive Einstellung gegenüber neuen Arbeitsbereichen. Vielleicht starten sie auf Grund der neu erlernten Fertigkeiten eine andere Karriere als bisher.

5. Überlegen sie welche Hobbies sie haben. Schreiben sie gerne? Warum schreiben sie nicht den Newsletter? Sind sie ein „EDV-Allrounder“? Warum kümmern sie sich nicht um die Website? Es gibt keine bessere Chance hier Fähigkeiten einzusetzen die man wirklich gerne ausübt.

6. Ein neuer Job gefällig? Sie wären nicht der erste Mensch, der auf Grund seines Einsatzes eingestellt wird oder sich „einen Namen“ macht.

Wie kann eine NPO von „Freiwilligen“ profitieren?

1. Jede Organisation braucht mal frischen Wind! Neue Menschen bringen wunderbaren Elan in ein Team.

2. MitarbeiterInnen Ressourcen: Volunteers haben neue Fertigkeiten, Ideen, Energie und bringen diese aktiv in ein Team ein. Diese Fertigkeiten können vom Management aktiv genutzt werden! Und sie gewinnen jemanden, der sich mit dem „Produkt“ identifiziert und dafür Einsatzbereitschaft zeigt. Wichtig ist, dass auch mit Volunteers klare Ziele vereinbart werden müssen, dass sie einen angenehmen Arbeitsplatz vorfinden und auch geführt werden und klare Strukturen vorfinden. Eine Jobbeschreibung zu erstellen wäre ideal.

3. Versteckte Talente: Die beste Möglichkeit neue MitarbeiterInnen zu rekrutieren ist sie und ihre Arbeitsweise bereits zu kennen. Jobs müssen oft schneller nachbesetzt werden als man glaubt. Zusagen für finanzierte Projekte müssen oft schneller umgesetzt werden als gedacht. Die ideale Situation, um auf einen gegenwärtigen oder „alten“ freiwillige/n MitarbeiterIn zurückzukommen.

Nehmen wir mal Abstand davon, dass es sich hier nur um „prekäre Arbeitsverhältnisse“ handelt! Volunteering ist nicht unsicher oder unbeständig, es ist was fürs Leben! Betrachten wir „freiwilliges Arbeiten“ aus mehreren Perspektiven, es ergeben sich daraus viele Vorteile, für den Volunteer, für die NPO, für die Gesellschaft in der wir leben. „Freiwillig zu Arbeiten“ ist in vielerlei Hinsicht ein Job wie jeder anderer. Und doch ist es einiges mehr!

Be inspired!

weiterführende Info:

- Für internationale Volunteer Jobs empfehle ich die Website von Idealist

- Laut “The Christian Science Monitor” waren im Jahr 2008 rund 62 Millionen Menschen in den USA als Volunteer tätig!

Hösten 2007 hade den borgerliga regeringen suttit vid makten i ett år. Jag gick som så många andra i den stora demonstration som hölls i Stockholm mot högerpolitiken, anordnad Semptemberalliansen. Tillsammans med ett antal andra unga kamrater skanderade jag “We are the facking generation!”. Jag vill minnas att jag gick bredvid en banderoll med texten “There is power in a union”, som refererar till Billy Braggs kampsång från 1986.

Att utse sig själva till “The facking generation” är en motreaktion på KDUs kampanj “A non facking generation“. Jag hade svårt att inte bli full i garv när de unga Kristdemokraterna lanserade sin kampanj: misstänkliggörandet av facklig kamp har man väl hört förr (vi unga ska tydligen respektera alla människors “rätt” att arbeta under dåliga arbetsvillkor) men KDU:arna lyckades dessutom få med en sexualkonservativ anspelning. Två flugor i en smäll, bra jobbat! Och jag vill gärna med stolthet skrika ut att vi som är unga idag faktiskt är en facking generation och med samma stolthet ha i bakhuvudet att fackföreningsrörelsen också varit en “fucking generation“.

Men låt oss stanna upp en stund. Tillhör vi en facklig generation, vi som är födda under 80-talet (och kanske även sent 70-tal och tidigt 90-tal)? Jag vill i det här inlägget diskutera det med utgångspunkt Moa Forstorps dokumentär Facking generation och den efterföljande diskussionen under filmvisningen på helgens feministiska forum. För att ge en kort beskrivning av filmen citerar jag för enkelhetens skull ur programbladet:

Facking generation är en dokumentärfilm av Moa Forstorp som handlar om Frida, en 24-årig ensamstående mamma som har tröttnat på de usla arbetsvillkoren på Videomix i Kristianstad. Under två månader hösten 2007 strejkar 7 av 250 anställda på Videomix i Skåne för att få kollektivavtal. Strejken utspelar sig i ett Sverige där få unga är fackligt anslutna och där facken förlorar medlemmar i rasande fart.

Först och främst vill jag säga att jag som ung arbetande tjej inte nog kan betona hur viktigt det är att frågor som dessa lyfts fram i feministiska sammanhang. Kampen mot osäkra anställningar ÄR feministisk kamp, av den enkla anledningen att det framför allt är unga kvinnor som har den här typen av anställningar.

Av den anledningen kan jag också tycka att det är lite krystat av den som skrivit Feministiskt forums program att särskilt poängtera att filmen handlar om en ensamstående mamma, men även att filmen självt lyfter fram denna Frida onödigt mycket istället för att fokusera mer på den kollektiva kampen. Jag får lite känslan att Forstorp gärna velat göra ett personporträtt och eftersom jag själv hållit på en del med dokumentärfilm vet jag att man lätt hamnar i den fällan. Också Frances Tuuloskorpi har kritiserat detta fokus i filmen om hennes egen arbetsplats, Fackklubb 459 – sista striden på bagaren. Men det är ett sidospår.

Jag tycker på det hela taget att Facking generation är en intressant film, och det glädjer mig enormt att de anställda på Videomix tog upp kampen för sina rättigheter. Det är också roligt att se att det ur de unga tjejernas kamp för bättre arbetsvillkor växer fram ett politiskt intresse. Det är knappast konstigt: politik blir plötsligt något som börjar handla om deras egna liv, något som påverkar vår vardag.

Men det är något som fattas i Facking generation, och det blev än tydligare i diskussionen som följde efter filmen. Vi backar några steg. The Union forever, defending our rights / Down with the blackleg, all workers unite! sjöng Billy Bragg kring åren då vi som av vissa påstås tillhöra denna fackliga generation föddes. Men vänta lite nu, stod det inte i programmet att filmen utspelar sig i “ett Sverige där få unga är fackligt anslutna”? Vadå “facking generation”? Och stod det inte att bara 7 av 250 anställda strejkade? Varför, och hur ska vi förhålla oss till dessa “blacklegs”?

Strejken vi får följa på Videomix, resulterar mot slutet av filmen i att kollektivavtal upprättas. De kämpande arbetskamraterna är stolta, men poängterar också att en annan kamp börjar när de kommer tillbaka till arbetet. Genom att delta aktivt i konflikten har de nämligen visat för sina arbetsköpare att de är bråkstakar. Och vad gör arbetsköparen av bråkstakar? De som hade fast jobb innan konflikten bröt ut jobbar idag kvar på Videomix, berättar regissören, men tack vare kampen för högre löner behöver de inte arbeta heltid för att kunna försörja sig. Så långt, allt gott.

Men det finns en hake: de strejkande arbetarna som inte hade fast anställning förlorade jobben i konflikten. Det är ju just detta som är poängen med osäkra anställningar! De som är lojala mot arbetsköparen får vara kvar, medan de som protesterar ryker. Och vad har man då uppnått med sin kamp? Visst, ett avtal med miniminivåer upprättades och man kan väl vara av åsikten att det är en hjältemodig insats att offra sig för detta men om jag ser till mitt eget fackliga engagemang så grundar det sig i att jag tror mig kunna förbättra situationen både för min egen del och för alla andra som lönearbetar. Att dessa målsättningar inte står i konflikt är min fasta övertygelse och detta måste hela tiden vara utgångspunkten för all facklig kamp.

Det sägs ofta att det är för mycket snack och för lite verkstad. Personligen tror jag att snacket – analysen, planeringen, diskussionen – är fullständigt nödvändig, men när det gäller agitation och medlemsvärvning finns det få saker som är så överlägsna som att handgripligen visa vad vi kan uppnå. Själv gick jag med i facket för att jag tyckte att det verkade vara en schysst grej, men det var först när jag själv deltagit i stridsåtgärder för en kamrat som förlorat jobbet som jag insåg vilken oerhörd styrka facket har. Att vi vann den fackliga striden fick mig fortsätta engagera mig fackligt. Lyckad aktivitet genererar mer aktivitet.

Detta är fackens räddning. En kommunalare uttryckte det med ett alldeles utmärkt inlägg i samtalet efter filmen, med att facket alldeles för länge profilerat sig som ett försäkringsbolag. Man utlovar vissa förmåner, istället för att visa att man tar striden för bättre villkor ute på arbetsplatserna! Det här är en diskussion som länge pågått i SAC där jag själv är medlem, och det glädjer mig att det uppenbarligen diskuteras även inom LO-facken. I SAC har vi valt att fokusera på vad vi kallar facklig reorganisering, det vill säga att aktivt motverka ombudsmannatendenser (att man ringer in ett fackligt ombud som kommer och tar hand om problemet) till förmån för självorganisering. Som ett led i detta har SAC satsat mycket på att utbilda medlemmarna i arbetsrätt och fackliga strategier.

För mig är det en fråga om delaktighet. Det kan tyckas bekvämt att kunna få sitt ärende löst av ett ombud, men vad för sorts fackförening leder det till? En fackförening som bara tillhandahåller ombudsmän ger passiva medlemmar. Det uppstår en glapp mellan medlemmar och ombud. Detta leder i förlängningen till att folk inte förstår varför de ska vara med i facket över huvud taget. Dessutom är det inte ens särskilt effektivt med ombudsmän, eftersom det är vi anställda själva som bäst vet hur situationen på våra jobb ser ut – inte ombudsmännen. Att dessa ombudsmän dessutom ofta är äldre män som själva kommer från en bakgrund av fasta anställningar, som kommunalaren påpekade, underlättar inte direkt för oss prekära unga kvinnor.

Vi måste se till att facken inte gräver sin egen grav! Som en kvinna i publiken påpekade efter filmen är det lätt att beklaga sig över regeringens antifackliga politik. Och visst är det sant att många gick ur facket i samband med höjningen av a-kassan, för att ta ett exempel, men vi får inte stirra oss blinda på det! Kvinnan i publiken uppmanade till självkritik, och jag kan inte annat än att stämma in. Vi kan inte skylla allt på borgarna, för vad är vi för socialister om vi inte kan bemöta deras angrepp på arbetarklassen? Och vem är egentligen förvånad? Att högern inte gillar facket är ingen nyhet – och det är inget uppseendeväckande med att de går till attack.

Så vad ska vi göra då? Tanken svindlar, men har de unga kristdemokraterna rätt i att vi är en non-facking generation? Är vi så pass splittrade (eller postmoderna om man så vill) att facket spelat ut sin roll? Jag tror inte det. Däremot tror jag inte att man kan se facklig kamp som det enda alternativet. Och i den mån man bedriver facklig kamp, är det viktigt att komma ihåg att fackföreningsrörelsen måste vara något levande. Vi är en rörelse, inte en institution. Vår kamp är en reaktion på en viss situation, och eftersom kapitalet kommer att göra allt för att inte anpassa situationen efter vår kamp måste vi anpassa vår kamp efter situationen.

En konkret fråga ställdes i samband med frågestunden på Feministiskt forum: vad ska vi göra? En representant från Handels pratade av vikten om att föreläsa för gymnasieelever om varför man ska vara med i facket. Det är bra. Men. Det görs redan. Är det något vi måste göra ännu mer kanske? Möjligen. Men jag tycker att vi som arbetarrörelse måste kunna uppbåda lite mer kreativitet än så. Vi kan inte bara fortsätta i samma spår och hoppas det hjälper att göra ännu mer av samma saker som vi redan gör. Fortsätter vi så kommer vi att bränna ut oss. Jag tror mig inte sitta på någon lösning, men jag efterlyser uppfinningsrikedom. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av historien. Osäkert anställda, prekära – eller daglönare om man så vill – är inget nytt.

Det är också viktigt att komma ihåg att den fackliga kampen är en metod och inte ett mål i sig. När jag lyfte fram min och mina arbetskamraters utomfackliga kamp fick jag till svar från Handels representant att det kan vara ett bra sätt att få in sina kollegor i facket. Jag undrar, vem är hon att säga att de resultat vår kamp gav inte är värt något i sig? Om man ser fackets uppgift som att skaffa så många medlemmar som möjligt för att kunna teckna starka avtal, hamnar man i ett läge där medlemmarna finns till för facket och inte vice versa. En sådan fackföreningsrörelse vill jag inte vara en del av. Då ser jag mig hellre som en del av en non-facking generation, men är likt förbannat stolt över den klasskamp vår generation bedriver på arbetsplatserna i många andra olika skepnader. Men än har vi inte kommit till ett skede där jag tror facket spelat ut sin roll – och om vi bemöter de rasande medlemsantalen på rätt sätt kommer vi inte heller att hamna där.

—

När jag ändå är inne på det här med facklig kamp vill jag slå ett slag för en intervju i senaste numret av Direkt Aktion. Mycket intressant läsning under rubriken Klasskamp i LO-facken.

Och fortsätt läsa även på internet! Till exempel på Autonoma kärnan, som skriver tänkvärt om arbetsvägran.

Falter- Artikel über AMS-TrainerInnen

von Ingrid Brodnig

ams.venetia_falter-7.09

Leben ist für die Naturwissenschaft Stoffwechsel und Fortpflanzung, einschließlich der neuronalen Prozesse, die sich kausal dazwischen schieben. Nur der Mensch kann sich damit nicht begnügen, weil er in keiner natürlichen Umwelt zu Hause ist, die ihm seine Bestimmung vorgegeben hätte, sondern in einer selbstbedeuteten Welt: schlecht und recht. Seine Existenz ist eo ipso prekär. Er kann nicht bloß "da sein", sondern muss sein Leben führen. Das ist offenbar ein Problem. Und nur, weil er es hat, sagt er "ich".

Heute in der Jungen Welt zwei Artikel:

Berlin zeigt, wo’s langgeht: sei Berlin, leb prekär

Danach sind in keiner anderen deutschen Metropole so viele Beschäftigte auf ergänzende Sozialleistungen angewiesen wie in Berlin. »Als sogenannte Aufstocker/innen arbeiten sie oftmals mehr als 40 Stunden in der Woche und haben dennoch kein Einkommen, das zum Auskommen reicht«

und Hungern für die Miete: Neuregelung zur Wohnkostenübernahme für Hartz-IV-Betroffene erneut verschoben

Aus Fraktionskreisen der Linkspartei verlautete, daß es nach wie vor zu keiner Einigung zwischen Finanzsenator Thilo Sarrazin (SPD) und Heidi Knake-Werner (Die Linke) gekommen sei.

Liegt es an der mangelnden politischen  Durchsetzungsfähigkeit der Linken in Berlin oder an der geringen  Erfahrung in der Politik? Oder ist es nur Machtgeilheit gepaart mit Unfähigkeit? Kann es sein das der Geruch der SPD in Berlin auf die Linken übergegangen ist?

Ich bin kein Gegner der Linken, aber was da in Berlin abgeht macht mir mehr als Sorgen. Wieso? Wenn ich mir das Gekuschel und Meinungsgleichheit zwischen SPD und Linken in Hamburg der letzen Monate anschaue …….

Warten wir es ab!

Di, 2.12.2008

9:00 – 20:00

AK Bildungszentrum Großer Saal

Theresianumgasse 16-18

Enquete “Prekäre Zeiten”Dienstag, 14. Oktober 2008 von 10:00 bis 16:30 Uhr

Ort: BM für Soziales und Konsumentenschutz, Stubenring 1, 1010 Wien (Marmorsaal)

„Tagelöhner, wie wir sie von früher kennen“! Die Hälfte der Erwerbstätigen werden in 20 Jahren wieder in dieser Situation sein und mit Zweit- und Dritt-Jobs über die Runden kommen müssen, prognostizieren uns Zukunftsforscher.

Mehrere Jobs, geringes Einkommen, kein arbeitsfreier Sonntag? Wir befinden uns bereits auf dem Weg in diese unsicheren Zeiten!

Die Enquete „Prekäre Zeiten“ bietet eine umfassende Sicht auf die zunehmende Entgrenzung von Arbeit und freier Zeit. Menschen in prekären Arbeits- und Lebensverhältnissen können weder am Zeitwohlstand noch am materiellen Wohlstand teilhaben – ein europaweites Problem, wie die Enquete zeigen wird.

Eine Veranstaltung der Allianz für den freien Sonntag Österreich in Kooperation mit dem Bundesministerium für Soziales und Konsumentenschutz

Eintritt frei
Anmeldungen bis spätestens 8. Oktober 2008 an
Christine.Riegler&ksoe.at (Spamschutz!) 
oder Tel + 43-1-310 51 59/79

Begrenzte TeilnehmerInnenanzahl!

Programm ab 10 Uhr:

Begrüßung 
Erwin Buchinger, Bundesminister
Ludwig Schwarz, Diözesanbischof
Franz Georg Brantner, GPA djp

Wie ich ein freier Reisebegleiter wurde
Kurzfilm von Jan Peters (deutsch) 

Zugriff auf unsere Zeit
Jürgen P. Rinderspacher
Sozialwissenschaftliches Institut der Evang. Kirchen in Deutschland, Hannover

Prekäre Arbeit und Arbeitszeit
Johanna Muckenhuber, Institut für höhere Studien, Wien

Programm ab 14 Uhr:

WORKSHOPS 
Gruppe A: Allianzen für den freien Sonntag in Europa
Gabriele Kienesberger, Allianz für den freien Sonntag Österreich
Hannes Kreller, Allianz für den freien Sonntag Deutschland
Alfred Bujara, Allianz für den freien Sonntag Polen 
Gruppe B: Prekär Beschäftigte: Herausforderungen für die Gewerkschaft
Bernd Kulterer, GPA djp-work@flex 
Gruppe C: Zeitpolitische Streitfragen über die Zukunft des Sonntags
Jürgen Rinderspacher 

Prekäre Zeiten im neuen Europa 
VertreterInnen aus Mittel- und Südosteuropa berichten

parlamentarische Anfrage (betr. bcp) und Kommentar zur Podiumsdiskussion von Karl Öllinger, die Grünen:

nachlese_podium-180908_ams.prekaer

——

Information für TrainerInnen
Abg. z.NR Karl Öllinger
25. September 2008

1. Schafft das AMS prekäre Verhältnisse?TrainerInnen zwischen den Mühlsteinen
Zu dieser Fragestellung diskutierte Karl Öllinger am 18. September gemeinsam mit Herbert Buchinger (Bundesgeschäftsführer des AMS), den betroffenen Trainerinnen Beate Freimüller-Zink und Angelika Gredenberg sowie mit Dwora Stein (Bundesgeschäftsführerin der GPA) unter der Moderation von Klaudia Paiha (AUGE).
Das persönliche Resümee von Karl Öllinger sowie Fotos der Veranstaltung finden sie im Anhang.

2. Weitere Vernetzung
An einer Folgeveranstaltung, die ihrer besseren Vernetzung dienen soll, wird derzeit gearbeitet. Weitere Details werden in einem der nächsten Infomails bekannte gegeben.

3. Parlamentarische Anfrage
Im Zuge einer parlamentarischen Anfrage an Wirtschaftsminister Bartenstein erfragte Karl Öllinger Fakten rund um die Zahlungsschwierigkeiten und Missstände von Business Coaching Partners.
Inwieweit das AMS die Bonität von AuftragnehmerInnen prüft und ob bzw. wie das AMS TrainerInnen-Qualifikationen vorschreibt, ist Teil der Anfrage. (s. Anhang)

Kontakt:
anja.fellerer@gruene.at 
oder telefonisch unter: 01/40 110-6824

Antalet osäkra anställningar fortsätter att öka på bekostnad av tillsvidaretjänster. Problemet är som värst inom kvinnodominerade branscher men sprider sig över hela arbetsmarknaden, där man lätt kan identifiera ungdomarna som den grupp som drabbats mest.

Lagen om anställningsskydd (LAS) förefaller tandlös. Syftet med den är att motverka att arbetsgivare utnyttjar visstidsanställda när de i själva verket kan erbjuda tillsvidaretjänster. Efter att man jobbat ett år som visstidsanställd får man förtur till återanställning, och efter ytterligare ett år får man rätt till en tillsvidaretjänst. Man blir på så sätt “inlasad”. Men arbetstgivarna kringgår lagen genom att ersätta sina visstidsanställda med nya varje gång dessa närmar sig inlasning. De hinner inte jobba ett år förrän de slängs ut: De blir utlasade.

Nu får det vara nog! SSU Umeå kräver hårdare tag mot arbetsgivare. I två motioner till Umeås socialdemokratiska arbetarkommuns repskap föreslår de ett åtgärdspaket. Bland kraven finns en ny bestämmelse i LAS som i praktiken omöjliggör för arbetsgivaren att genom utlasning slippa tillsvidareanställa. Krav ställs även på att Umeå kommun upprätter en handlingsplan för att kommunens egna anställda inte ska lasas ut.

Just när det gäller de offentliga anställda blir det till en demokratifråga. De har rätt att offentligt kritisera sina arbetsgivare utan att mötas av repressalier. Detta för att garantera allmänhetens insyn. I praktiken har inte visstidsanställda denna rättighet eftersom arbetsgivaren inte har någon skyldighet att förlänga en visstidsanställning. Därmed kan den visstidsanställde bli av med jobbet utan att det uppfattas som en repressalie.

Till hösten kommer motionerna upp på omröstning på arbetarkommunens repskap, och det råder inga tvivel på att SSU Umeå kommer att vara där och slåss för de visstidsanställda. Vi kommer att ge järnet!