Jan Guillou tycks ha skaffat sig fiender genom åren. Framgångsrika människor gör nog ofta det. Och om man dessutom har en faiblesse för att behandla sina medmänniskor nedlåtande - något Guillou själv erkänt som en karaktärsbrist och som visade det sig så tydligt i relationen till Bratt nyligen – så blir det säkerligen fler som gläds åt ens olycka.

Det är kanske därför inte förvånande att så många vill tvåla till Guillou litet extra efter avslöjandet att han arbetat för KGB. I helgen fick jag påstötningar från åtminstone fem personer (jag minns inte riktigt om det var just fem  och tänker inte ta med siffran i mina memoarer eftersom det inte är viktigt – möjligen i pocketutgåvan bara) som frågade mig om Guillous rapporterande till KGB kunde vara brottsligt och om det fortfarande var brottsligt. “Det är ju landsförräderi!”, framhöll en person. “Är det inte fortfarande dödsstraff för spioneri?”, frågade en annan.

Nu vet jag inte riktigt varför de frågade mig. Jag är ingalunda någon expert på vare sig brott mot rikets säkerhet eller straffrättens preskriptionstider. Men intresset för den straffrättsliga sidan av Guillous agerande verkar stort och fortfarande, så här några dagar in på KGB-gate, fortfarande intensivt. I Expressen skriver en före detta chef för jättehemliga MUST att Guillous agerande “förmodligen var brottslig”. Det är en spännande debattartikel. Det är dock inte så mycket juridisk argumentation i Expressens artikel utan mer John Le Carré-spekulatoner kring bevekelsegrunder och strategier.  

Det stora problemet med att bedöma Guillous agerande ur straffrättslig synvinkel är naturligtvis att det är svårt att veta vad som egentligen hänt. Om det gått till på det sätt som Guillou själv framfört när han nu “lagt alla kort på bordet”  så kan det knappast vara fråga om någon allvarligare brottslighet. Det kan inte vara fråga om vare sig högförräderi eller grovt spioneri, som båda är brott med livstid i skalan. Möjligen kan det vara fråga om ett obehörigt befattande med hemlig uppgift, om det nu befordrades några hemliga uppgifter.

Men en sak kan vi vara säkra på: Om de beskrivningar av det inträffade som lämnats över huvud taget stämmer med verkligheten så har preskription inträtt för länge sedan. Och då går det inte länge att straffa någon hur mycket man än vill och hur mycket det än kliar i ansvarsutkrävarpekfingret.

I alla fall inte juridiskt.  

(Se de senaste förvecklingarna rörande IB-affärens upprinnelse här.)

Ingen skall kunna komma undan brott bara genom att hålla sig undan rättsväsendet. Det är en fullkomligt absurd tanke. Det handlar inte om att staten håller på med hämnd eller liknande. Svenska samhället skall stå på grunden att brottslingar straffas hårt för deras brott. Mjuka tonen som Sverige har bedrivit sedan lång tid tillbaka tror jag är helt fel.

SvD SvD

Wolodarski utdelar en välförtjänt råsop i DN rörande handläggningstiderna hos polisen. Utmärkt. Och Wolodarski bidrar också därmed till att ge välförtjänt uppmärksamhet till JO:s granskande verksamhet, som annars ofta får alltför litet gehör hos media.

Tidigare skrev jag några inlägg om skadeståndskraven i den s.k. bordellhärvan. JK har nu beslutat att inte utge skadestånd till de som i SvD med ännu en pigg neologism kallas för “bordelloffer“. Preskriptionen satte stopp. Det är inte så överraskande.

Nu behöver inte det nödvändigtvis betyda att det är slut här. De skadeståndskrävande kan ju gå till domstol. Men jag har svårt att se att domstolen skulle kunna komma fram till något annat än JK.

Se tidigare inlägg:

JK och bordellhärvan

Bordellhärvan (där jag tar upp några principiella saker om preskription)

Och här, kanske en fortsättning: Mer skadestånd i bordellhärvan