Internett en flopp! (lånt fra atlenes.com)

Overskriften er selvsagt ikke bokstavelig ment, men det er kun en løs tanke om noe som kunne vært en fremtidig utvikling. VG skriver at Microsoft er i ferd med å inngå en avtale som kan føre til at flere større aviser forsvinner fra Google: “Avtalen innebærer at Rupert Murdochs News Corporation vil forby Google tilgang til innhold, mot betaling fra Microsoft. News Corporations mange aviser, som Wall Street Journal, The Sun og mange andre kan dermed forsvinne fra Google. Til gjengjeld dukker de opp i Microsofts søkemotor Bing. Murdoch har uttrykt ønske om å fjerne sine aviser for offentlig lesning og gjemme de bak en betalingsløsning. Dermed kan det bli slutt på fri tilgang til aviser i gruppen, også gjennom søkemotorene. I dag er nettstedene åpne for indeksering fra Google. Det betyr at Google har lov til å automatisk besøke nettstedene til News Corporation og arkivere søkeord basert på hva som står i artiklene der. I utgangspunktet kan News Corporation utestenge Google fra å besøke sidene ved å legge til et par linjer tekst i en fil på sine servere. Det vil samtidig hindre at Googles brukere får søkt opp stikkord hos Rupert Murdochs nettsteder.”

Jeg er av den oppfatning av at om denne avtalen går igjennom, vil det i verste fall føre til at andre store leverandører av innhold følger etter. Vi vil da kunne se en ytterligere kommersialisering av internett. Denne privatiseringen av innhold, og det at kun betalingsdyktige skal kunne ha tilgang til informasjonen, er imot selve grunnen til at internett økte i popularitet: deling av forskningsresultater og tanken om internett som en kanal for fri informasjonsflyt. Allikevel vil jeg legge til at det nok ikke er noen grunn til å bekymre seg sånn med de første.

—————————————————-

For informasjonens skyld har jeg klippet og limt inn litt om internetts historie. For utdypende informasjon, se kilder.

Hva er internett? (museumsnett.no):
Det som populært blir kalt “internett” er en kobling av mange individuelle datanettverk til ett logisk nettverk. Alle deler samme adresseringssystem. Nettverkene kan være universitetsnettverk, bedriftsnettverk, private, regionale eller nasjonale nettverk. Det globale “nettverkenes nettverk” kobler sammen alle disse lokale nettverkene. Internettbrukerne kan sende e- post til hverandre, delta i diskusjonsgrupper, eller lese hverandres “hjemmesider”. Hjemmesidene kan inneholde alt fra to ord på en side til hele aviser, bilder, film, lyd, kataloger, salgsvarer og andre tjenester. Internett ble åpnet for kommersiell bruk i 1991. Et felles “adresseringssystem” (TCP/IP – systemet), og et felles “språk” (HTML) gjorde det mulig. Hver enkelt bruker kan ved hjelp av HTML-språket lage en grafisk side (“Web site” eller “hjemmeside”), som deretter ved hjelp av TCP/IP-systemet går inn som en del av et stort virtuelt hypertekst nettverk. Hypertekstnettverket fikk navnet World Wide Web (WWW). Internett fikk uformelt navnet “the Web” eller “nettet”. Et stort antall brukere fikk lettere tilgang. Begrepet “Internett” blir i dag mest brukt om den fysiske strukturen i nettet (servere, klientmaskiner og telefonlinjer), mens “Web” brukes om informasjonen som ligger ute i form av hjemmesider.

Et kommersielt Internett (merete.com)
NSFNET og andre regionale tilbydere i USA hadde alle relativt strenge regler mht. hva slags trafikk det var lov å sende over linjene. I utgangspunktet var det kun snakk om ikke-kommersiell trafikk. Behovet for kommersielle tilbydere ble etter hvert påtrengende, og det ble derfor åpnet for kommersielle å knytte seg til internett. I dag har snart kommersiell sektor tatt igjen FoU sektoren i internett, og veksten er formidabel og interessen voldsom verden over! Organisasjonen CIX (Commercial Internet Exchange) knytter sammen de fleste av disse tilbyderne verden over.

Det kommersielle norske internettets historie, i korte trekk, ved to av de viktigste aktørene (digi.no):
* 12.12.1991 – Oslonett AS ble stiftet som et selskap som skulle satse på å selge internett-aksess til privatabonnenter
* -> 1995 samarbeidet Oslonett tett med daværende Telepost Communication AS, nå Telenor Online AS, og da TPC satset på internett var det Oslonett som leverte dette.
* Tidlig i 1995 lanserte Telepost Communication Scandinavia Online, Norges første kommersielle web-baserte tjeneste. Samarbeidet med Oslonett ble langsomt forverret inntil TPC lanserte sin egen aksess-tjeneste.
* 1. september 1995 ble Oslonett kjøpt 100% av Schibsted AS, og frontene tilspisset seg i markedet.
* 8. november 1996 ble det kjent at Schibsted Nett splitter sine aktiviteter i to. Aksessdelen overtas av Telenor Online, mens innholdssatsningen flyttes over i et felleseiet aksjeselskap under navnet Scandinavia Online.

Kilder:
http://www.digi.no/61630/vendepunkt-i-norsk-internett-historie
http://www.museumsnett.no/ntm/no/utstillingene/stroem_lys/inthist.htm
http://www.merete.com/cool/historie2.htm
Alle kilder sitert 24.11.2009

Bildet i artikkelen lånt fra nettsidene til Atle Nes, som har sakset det fra Dagens Næringsliv.
http://www.atlenes.com/mt/archives/nyheter_2005/

Stockholms grundskolor har nu de högsta genomsnittliga betygen i landet, något som onekligen borde göra Håkan Ekman, grundskolechef i Stockholm nöjd men han är inte nöjd och tycker det borde skett större förbättringar.

Förbättringarna har dock inte varit likvärdiga i alla områden i Stockholm och en av de skolor som gått från att vara bland de med lägsta till de med högsta betygen återfinns Fruängens skola som gått från ett genomsnitt på 66.3% 2005 till 94.2% i våras av alla de elever som klarat de tre kärnämnena: svenska, engelska och matematik. Skolans biträdande rektor, Per-Arne Wigren, anser att det är resultatet av ett stort engagemang och tålamod från lärarna sida. Tydliga krav och förväntningar från lärarnas sida har varit viktiga inslag i framgången.

Ett exempel på en sådan entusiastisk lärare är Stavros Louca på Rinkebyskolan som har fått skolan hamna i topp i nationella matematiktävligen två år i rad. Det är sådana lärare som kan höja resultaten i skolorna, de som brinner för det de gör och som ser elevernas framgång som viktigast. De som har ansett att privatiseringar är en bot på problemet med låga genomsnittbetyg är riktigt fel ute då det inte är vinstutdelningar som precis gör eleverna att vilja satsa mer på studier och lärarnas entusiasm beror absolut inte på om skolan är offentligt eller privat driven. Det enda som är skillnaden är att privata aktörer försöker genom minskning av antalet personal vinna ut vinster, det som de själva kallar för “effektivisering”. Det som lärarna vill är en bra skola, och det innebär inte att privata skolan är den bättre utan det är lärarna som utgör skillnaden.

Istället för att låta privata friskolor dela ut vinster till sina aktieägare är det viktigare att satsa på lärarlyft, kompetenutveckling och pedagogik så att det blir fler entusiastiska lärare som lyfter den svenska skolan och att skattepengarna går till rätt användning.  Det är just lärarna och inte privatiseringar som gör skillnaden mellan en bra och mindre bra skola. Om vissa friskolor ägnar sig åt glädjebetyg, något som många har gjort, är det inte samma sak som att skolan har fått förbättringar. När det är hård konkurrens om elever och stora vinster står på spel är det inte så svårt för vinstmaximerarna att göra det på ett oärligt sätt genom “betygsinflation”.

Därför är det viktigt att komma med ärliga argument i skoldebatten och inse att det som krävs för att förbättra skolan är mer satsning på lärarna för det är de som förbättrar den svenska skolan.

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 3 / 29. januar 1988 / 16. årgang

Velfærdssamfundet!!!

For den almindelige dansker er de faktiske daglige forhold vel egentlig ganske gode. Aldrig tidligere i vor historie har man ved lånoptagning, belåning af konjunktur- og inflationsgevinster m.v. haft mulighed for at bo så godt, spise så dyrt, klæde sig så moderne, købe så mange nye biler, hårde hvidevarer, video- og Tv-apparater, holde så lange ferier, rejse så meget og få så meget udbetalt fra de offentlige kasser uden arbejdsindsats o.s.v. – o.s.v.

Den private lille egoisme trives i dag så godt som aldrig før. Hvis man en kort stund gider på de uduelige politikere, eller som forleden lange aften i TV se og lytte til, hvad forskellige økonomer m.fl. mener om landets økonomiske situation, så kan man nok lige acceptere, at der muligvis bør gøres noget – men hvorfor egentlig? – Vi har det da nogenlunde! Og er det alligevel nødvendigt med indgreb og tilbageholdenhed, så skal det i hvert fald ikke være overfor os eller lige på vort område.

Det børnefjendske samfund

Ved læsning af dagens aviser m.v. afsløres dagligt nogle af de problemer vort velfærds- og lånesamfund også er belemret med. Flere og flere børn er de sidste årtier af fortravlede, udearbejdende forældre blevet overladt til pasning og opvækst i samfundets forkvaklede institutionssystemer.

Resultatet er, at flere og flere børn i disse år henvises til skole- og kliniske psykologer, kommer under psykiatrisk behandling, får støttepædagog, hjemmepædagog eller bliver anbragt under forskellige former uden for eget hjem.

Børne- og ungdomskriminaliteten er sammen med voksenkriminaliteten stærkt stigende, og hvis ikke flere og flere lovovertrædelser blev gjort straffrie – afkriminaliseret, så ville tallene for kriminalitetens stigning være chokerende store.

Dagligt beretter pressen om voldelige og blodige overfald på såvel børn, unge, voksne og ældre. Væbnede overfald på såvel sagesløse som banker og lignende er desværre nu også blevet en af vi danskes dagligdag.

Behandlersamfundet

Familien, der tidligere var det centrale – det samlende og faste ståsted for det enkelte menneske og det grundlæggende for hele samfundet, er gennem de sidste 25 år blevet mere og mere tilsidesat, og familiens opgaver overtaget af de såkaldte behandlere. I behandlersamfundet tales der i dag ofte mere om: Min dagplejemor, min pædagog, min lærer, min vejleder, min sagsbehandler, min læge, min hjemmehjælper, min omsorgsassistent, min hjemmesygeplejerske, min bankvejleder, min revisor, min skilsmissesagfører, min o.s.v. – o.s.v., end der tales om min mor og min far eller min familie.

I stedet for hjemmets tryghed og lille overskuelige verden, er der nu i mange danskes hverdag lige fra vugge til grav kommet en sværm af vejledere og behandlere, der alle har en eller anden form for autoritet. Det er sikkert bl.a. derfor mange børns og unges tillid og tro på autoriteter kan være på et meget lille sted.

Jeg hører ikke til dem, der mener, at alt det gamle var godt, og alt det nye dårligt, men vil vi have genskabt et menneskeværdigt, varmt og rigt samfund, så må meget genprivatiseres og det naturlige i børneopdragelse- og pasning genindføres.

Barnets naturlige base skal igen være familien, og dermed vil grunden til en rolig og harmonisk ungdoms- og voksentilværelse være lagt.

Privatisering

Ved en udstrakt privatisering af de alt for mange opgaver, der i dag løses af det offentlige, kan vi genskabe et trygt og frit menneskeværdigt samfund.

En klar forudsætning for gennemførelse af disse privatiseringstanker er den grundlæggende skatte-, friheds- og socialpolitik som Fremskridtspartiet står for.

Med en skatte- og frihedsreform, der kan skabe gode konkurrencevilkår for danske eksportvarer, vil der over en overskuelig periode i forbindelse med en vidtgående privatisering kunne skabes arbejdspladser i den produktive sektor til de mange offentligt ansatte, der vil blive overflødige i Fremskridtssamfundet.

Derfor er Fremskridtspolitikken så aktuel som nogensinde!

Johs. Sørensen

www.frp.dk

Læs også: Sporene er skræmmende:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/12/29/sporene-er-skr%c3%a6mmende/

Folkpartiet de “liberala” visar framfötterna och garanterar ytterliggare en garanti. Märk ordvitsen. Ja, det är meningen att vara lite skämtsam. Dessa garantier som regnar över oss borde ju onekligen båda gott, tänk att kunna vara garanterade så mycket; frågan som uppstår, kan vi lita på garanten?

Först vill jag bara påpeka att givetvis bör äldre par få avsluta sina liv tillsammans. Har man påbörjat ett liv ihop med någon bör man även få avsluta det tillsammans. Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur kritiken riktas. Läs citatet ur artikeln:

“I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.”

Idag är det alltså upp till kommunens goda vilja om par ska få dela ålderdomen på vårdhemmet. Genom de föreslagna garantierna måste vi alltså lita på att staten verkligen upprätthåller vad de lovar. Frågan för mig blir då; är man ens beredd att ge staten en sådan makt, att den kan avgöra om jag får leva ihop med den jag älskar innan jag lämnar jordelivet?

Sådana beslut är alltför viktiga för att läggas i statens händer och förlita sig på deras goda vilja. Vad ska vi då göra? Ge individen, människan makten att besluta detta! Genom avregleringar och sänkta skatter kommer människor att själva få avgöra dylika beslut. Privata vårdhem kommer med all säkerhet att inrättas som är specialiserade för just parboende.

Med detta system behöver vi inte oroa oss i ålderdomen över vem det är som styr avslutet av våra liv. Givetvis är detta resonemang gångbart på i princip allt där vi förlitar oss på statens goda vilja. Men exemplet konkretiserar en aktuell händelse där kritiken borde riktas mot grundtanken, istället för att införa nya statliga garantier.

Jag kommer ihåg att jag på jobbkongressen satt och grämade mig över jobbkongressens vissa beslut som innebar högervridning av det socialdemokratiska partiet i en tid då botemedlet är mer tydlighet i alternativet till högeralliansens orättvisa politik. Jag fick försäkran från några partikamrater om att partiet skulle få högre förtroendesiffror i de närmast kommande mätningarna men jag själv kände mig alltid orolig och visste att väldigt många därute hoppades på en vänstersvängning av partiet i kapitalismens och marknadens misslyckas perioder, jag hade räknat med att allt fler skulle av missnöje vända socialdemokratin ryggen och istället vända sig till missnöjespartiet Sverigedemokraterna. Jag är nästan säker nu att det är just det som har hänt och de 2.6% som har gått över till SD är en del av de 4.4% som socialdemokraterna tappar sedan senaste mätningen.

Ska man verkligen bry sig om veckovisa opinionsmätningar som duggar tätt inpå varandra är det hemska siffror för socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna för att det är bottenrekord och Sverigedemokraterna för att det är toppenrekord. Det blir så när en kongress alla väntat på blir ett sätt för ombuden att bara säga ja till partiledningens förslag på, ideologisk debatt lyste med sin frånvaro såpass att det hade blivit en tidningsnyhet att man hade skrivit in ordet “klassamhälle” i de politiska riktlinjerna. Samtidigt som man hela tiden hävdar att moderaterna förvirrar väljarna genom lanseringen av “det nya arbetarpartiet” valde partistyrelsen att lansera “det nya småföretagarpartiet” som om det skulle lätta på förvirringen och hjälpa väljarna tydligare förstå vilka som är vilka, vilka som tar arbetets och vilka som tar kapitalets sida.  Det gäller nu att prata tydligt om att socialdemokratin vill ha trygghet för SMÅ-företag, inte att man ska ta företagens sida i en konflikt mellan arbete och kapital. Socialdemokraterna är och förblir ett arbetarparti och har arbetarnas intressens som viktigaste.

Det blir bara för mycket känslor som väller ut när man får en hemsk opinionssiffra som efter de tagna besluten hade räknat med och varit orolig för. När egna partikamrater jag talade med var så besvikna att de övervägde att säga upp sitt medlemskap kändes det som riktigt allvarligt och allvarligt borde det också när det var så uppenbart att finanskrisen förorskad av de hårda avregleringarna och privatiseringar under de senaste åren ropade på partier som våga tala ideologiskt och sätta människornas värde räknat i mer än pengar och som kände människor i första hand som likvärdiga medmänniskor än kunder. Det är absolut uppenbart att av alternativen mellan högeralliansen och socialdemokraterna är det socialdemokraterna som har mer positiv syn på människan och dess arbete men det handlar inte om att vara bättre relativt till det dåliga, det handlar om att vara bra på riktigt och våga använda sin ideologi som har byggt upp detta land ur hopplöshetens ruiner.  Det handlar om att våga vara socialdemokraterna, inte bara vid namn utan även i handling.

När arbetarklassväljare blir missnöjda är det en öppen väg ut och det är att vara godtrogna och gå på det rasistiska partiet Sverigedemokraternas propaganda om att allt är andras fel och på det sättet trösta sig själva. När man ser valresultaten från EP-valet är det flagranta skillnader mellan SD-röster i rika och fattiga områden där SD är som starkast i de röda arbetarfästena. SD lär även tacka Jan Helin, Aftonbladets chefsredaktör, för de höga siffrorna, efter att han lät en rasistisk debattartikel av Jimmie Åkesson, som kunde klassificeras som hets mot folkgrupp, publiceras i tidningen och bidrog till att rasismen fick för stort utrymme i median. Men det stora problemet är inte Jan Helin utan det handlar om att de etablerade partierna samlar sig i mitten och gör det svårt för de mindre insatta väljarna att urskilja vilket parti som är bäst för dem och när SD sedan gör sig till martyrer och kallar sig för den riktiga oppositionen är det inte så svårt för dem att vända ansiktet mot det främlingsfientliga partiet.

Det som krävs nu är att socialdemokraterna som parti vågar föra en klassisk socialdemokratisk politik med stark stat, stopp för all privatisering och vinsutdelning i välfärden, ansvarstagande för välfärden genom höjning av skatten för de rika för att få balans i ekonomin och säkra välfärden, ökning av a-kasseersättningen samtidigt som minskning av a-kassaavgiften samt rejäl förstärkning av den facklig-politiska samverkan mellan SAP och LO och TCO. Hela politiken måste baseras på ledstjärnorna: jämlikhet, solidaritet och frihet!

Den 5 november röstade Göteborgs kommunfullmäktige för en privatisering av terminaldriften i Göteborgs hamn, kommunen ska hädanefter endast agera i en roll som hamnmyndighet.

Enligt tidplanen som har satts upp kommer att utförsäljningen ha utförts runt mars 2010 och då kommer terminaldriften av Nordens största hamn skötas av privata entreprenörer. Jag har gått igenom beslutsunderlaget i form av konsultrapporter och utlåtanden från kommuntjänstemännen och även lyssnat på ljudupptagning av debatten i kommunfullmäktige då förslaget antogs.

Jag tänker inte gå in huruvida koncessionen av terminaldriften är bra eller dålig utan jag vill ta upp frågor som dök upp i mitt huvud när jag började titta på ärendet.

Den första tanken som slog mig var att man har fäst en väldigt låg vikt vid vad arbetarna och tjänstemännen i hamnen anser om en utförsäljning. Detta förstärktes när jag lyssnade på debatten och än mer när jag hittade informationen om att facken i hamnen hade tidigare under året anlitat marknadsundersökningsföretaget PFM Research att göra en undersökning om attityderna bland personalen i hamnen.

Enkäten besvarades av 491 personer av de ca.1000 anställda och den konstaterade att:

” 55 % av personalen menar att trivseln på jobbet påverkas om stuveriverksamheten i hamnen bedrivs i offentlig eller privat regi. (…) 3 % vill att stuveriverksamheten vid Göteborgs Hamn bedrivs i privat regi och 78 % tycker inte den skall bedrivas i privat regi.”

Det nämns inget om personalens negativa åsikter om omorganisationen av hamnen eller om de fackliga organisationerna har något inflytande över beslutet. Endast i förbifarten nämns att personalens lönenivåer inte kommer att påverkas.

En annan fråga som väckte min nyfikenhet var den svaga motiveringen i tjänstemannautlåtandet till att man inte gick vidare med att överväga ett av de alternativa förslagen från konsultrapporten som innebar en uppdelning av hamndriften men att terminaldriften skulle skötas av ett separat kommunalt bolag. Den huvudsakliga motiveringen är:

”Uppdelad struktur, förefaller däremot inte långsiktigt vara ett realistiskt alternativ. En uppdelning av bolaget i två legala enheter medför inga väsentliga fördelar eftersom kunder och varuägare kommer att uppfatta bolagen som en gemensam motpart med samma ägare.”

När man går vidare till själva debatten i kommunfullmäktige innan beslutet tog Göran Johansson fd. socialdemokratisk ordförande för Göteborgs kommunstyrelse upp skälen till varför denna uppdelning av kommunalt hamnförvaltning och privat drift var nödvändig. Enligt honom har han under sina år som ordförande alltid fått varningar från de olika transportföretagen att de kommer lämna Göteborgs hamn ifall det inte sker en förändring snart. Vilka företag det var eller vilka personer som kommit med dessa varningar går han inte in på under debatten.

Den stora frågeställningen som har gnagt i mitt huvud är som sagt inte om beslutet är bra eller dåligt för hamnen utan att man låter en terminaldrift som har ökat sina transportvolymer de senaste åren (om man bortser från lågkonjunkturens effekter). Som kommunen har investerat stora summor i under de senaste åren och som har framgångsrikt gjort anpassningar för att göra sin drift mer miljövänlig kan sättas ut på entreprenad av  Socialdemokrater och Miljöpartister.

Har personalens åsikter ingen påverkan i en kommunalt ägd verksamhet?
Eller väger namnlösa företagschefers ord alltid tyngre?

Näringsministern Maud Olofsson har under en tid sagt sig ha varit förd bakom ljuset i frågan om skandalen kring det statliga elbolaget Vattenfall. Hon har påstått sig inte ha varit medveten om bolagets pantsättning vid någon eventuell kärnkraftolycka i Tyskland där bolaget investerar i kärnkraftselproduktion. För några dagar sedan gick hon med en väldigt svidande kritik emot Vattenfalls ledning och tyckte att företagets förtroende var skadat. Hon nämnde även de samtal som har förts kring bolagets utförsäljning av elnäten som de har monopol på men att de till slut kommit fram till att elnäten är bra att ha kvar.

Att Maud Olofsson valde att gå ut med en så hård kritik mot ett statligt bolag är föga förvånande, t.o.m avsiktligt, med tanke på den borgerliga regeringens förkärlek för utförsäljningar och privatiseringar och skadan som den medför för den demokratiska kontrollen och makten över produktionen när den ekonomiska makten förflyttas till ett fåtal och de bolag som byggts upp av folkets skattepengar blir privata personers ägendomar. Att Maud Olof sedan talar om att hon minnsann tycker att “elnäten är bra att ha kvar” är bara ren lögn. Den här regeringen har aldrig visat sig bry sig om något samhälleligt ägt bolag är bra att ha kvar, vare sig av demokratiska eller ekonomiska skäl. Anledningen kan vara att man inte ha varit beredd att skapa turbulens nu lagom nära till valet eller så har inte affären setts vara tillräckligt bra, men att regeringen vill behålla elnäten är inte sant.

När Maud Olofsson sedan ständigt ljugit om att hon inte vetat något om Vattenfalls pantsättning vid eventuell kärnkraftsolycka i Tyskland uppdagades idag i TV-studion där Maud Olofsson erkände att hon hade känt till pantsättningen sedan i våras. Att man inte har sagt något och inte kommit med kritik i tid emot ett sådant oacceptabelt avtal från Vattenfalls sida har mycket med mentaliteten hos den borgerliga regeringen att göra. Fastän de har ansvaret är det inte önskvärt för dem att jobba för främjandet av ett statligt bolag, man hatar de statliga bolagen och det har vi sett när regeringen i hemlighet hotat Apotekets styrelse till att jobba för mer privatisering av bolaget, det har vi sett när Vin & Sprit såldes till det franska Pernod Ricard och det har vi sett när man alltid vägrat att återreglera Saab och Volvo för att rädda dem från konkurs och därmed rädda svenska jobb.

Det hela är grundat på ett ideologiskt ställningstagande som utgår ifrån att man hatar allt som är gemensamt ägt, dvs ligger i samhällets egendom och istället vill man privatisera för “konkurrensens”, “lönsamhetens” och “effektivitetens” skull. Dessa begrepp lär inte så många ha missat när talan om det som de borgerliga kallar för “avregleringar” men som handlar om privatiseringar kommit upp i dagordningen. Detsamma gäller Vattenfall, man är obekväm i att vara ansvarig ägare till ett statligt bolag, dessutom med ett elnät vars intäkter antingen återinvesteras i bolaget eller används till den allmänna välfärden. En allvarlig förtroendekris för ett statligt bolag som Vattenfall ses utan tvekan som ett steg närmare målet om privatisering med motiveringen att bolaget var ineffektivt, olönsamt och hade monopol på elnät. Därför är man inte benägen att ta något stort ansvar för att rädda Vattenfalls förtroende, man ser förtroendekrisen som en möjlighet för förändring och privatisering.

Socialdemokratiska talespersonen i näringsfrågor, Tomas Eneroth, tycker att Maud Olofsson har medvetet vilselett svenska folket för att låta Vattenfalls förtroende skadas drastiskt. Med tanke på hennes tystnad kring bolagets pantsättning och erkännandet nu lär det inte vara någon svår ekvation att lösa för att komma fram till att Maud Olofsson, just som Eneroth påstår, har medvetet vilselett svenska folket av ideologiska skäl.

Med centerpartiets nedgång i opinionsmätningar lär detta inte vara något lätt problem att lösa nu när partiledaren visar sig ha vilselett folket. Frågan är hur mycket förtroende statsministern Fredrik Reinfeldt har kvar för Maud Olofsson, även om han själv inte heller ha grämt sig över förtroendekrisen som har uppstått för Vattenfall.

En miljard människor hungrar, miljötoppmötet i Köpenhamn om mindre än en månad är på väg att bli ett misslyckande, Barnsoldater rekryteras så tidigt som vid 8 års ålders för att bli framtidens krigsförare och marinsoldater och därmed försvara imperialismen. Dessa är händelser som alla räknas som stötande, upprörande, misslyckande och orättvisa.

Många påstår att det handlar om sociala orättvisor och det är utan tvekan så det är. Men det är inte just sociala orättvisor som är grunden till problemen utan sociala orättvisor är en effekt av ett visst system. Sociala orättvisor är inget system i sig och de har inga fullbordade funktioner utan de är ett resultat eller en konsekvens av ett visst systems funktioner och det systemet i detta fall är kapitalism. Kapitalismens natur är just att kapitalet är viktigast och i och med att kapitalet och arbetet ofta är antagonister till varandra minskar arbetets värde när kapitalets ökar samt vice versa. Arbetet utgörs av människors slit medan kapitalet i sig är inget konkret som har med människans kroppsliga verksamheter att göra. Det ändrar form från tid till tid men dess roll är alltid detsamma: att få människor att skaffa sig högre levnadsstandard på bekostnad av andra så att de inte lyckas göra på bekostnad av “oss”. Det är ett system baserat på konkurrens, precis som vilda djur som jagar varandra för att skaffa sig högre position i hierarkin. Kapitalismens älskade kamrat är den fria marknaden där inga hinder och regleringar finns så att det blir en styrkeuppvisning och de som har störst ekonomisk styrka tar hem segern.

Det är just det som är grunden till problemet att länder med hög levnadsstandard idag väljer att tala om utsläppsminskning i fattiga länder mot betalning från de rika så att produktionen i de fattigare länderna lamslås och deras beroendeförhållande till de rika länderna växer. Det är just det som gör att miljarder människor lever i svältsituationer medan man i rika delar av världen försöker ordna “fjärrkontrollerat” liv genom användning av världens resurs många gånger större än sina proportionella andelar. Man exporterar vapen till de fattigare länderna i en fri marknadskapitalism och på det sättet försäkrar sig om att arbetslösheten ska vara så låg som möjligt, oavsett vad vissa jobb har för konsekvenser. Genom IMF(Internationella valutafonden) och WB(världsbanken) där makten ligger hos de rika länderna tvingar man fattigare länder till privatiseringar och nedskärningar så att multinationella företag från rikare länder upprätthåller imperialismen. IMF och WB har som villkor att man ska privatisera och skära ned i sina offentliga sektorer för att kunna få lån, lån som gör de fattiga till fångar då lånens räntor blir så höga att fattiga länder måste betala av mångdubbelt till de rika för att göra sig fri samtidigt som den fria marknaden med privata aktörer gör att deras tillgångar och resurser ligger på världsmarknaden utan att de kan göra något anspråk på dem. Detta kallar dem senare i sina medier för “demokratisering av ekonomin” som om demokrati är anarki där den som har den ekonomiska styrkan ska få allt, berättad i Michael Moores nya dokumentär: Capitalism: A love story.

Det är därför inte sociala orättvisor i sig som är problemet som ska åtgärdas, det är just det kapitalistiska systemet där sociala orättvisor är en naturlig del, som ska bekämpas. Det krävs hårda regleringar och samhälleligt ägande för att hindra samhället och världen att bli en vildmark där människor agerar som rovdjur och sliter sönder varandra såsom det är nu. Detta tycker även en stor majoritet av världens medborgare.

Bara 11 procent av närmare 30 000 tillfrågade i en undersökning i 27 länder anser att den fria marknadskapitalismen fungerar väl. Hälften, 51 procent, tror att problemen kan lösas med mer regleringar och reformer. Bara i USA (25 procent) och i Pakistan (21 procent) var det mer än var femte som anser att marknadskapitalism fungerar bra i sin nuvarande form, enligt studien som utförts på uppdrag av BBC World Services.

Det är uppenbart att girigheten i finansmarknaden orsakade bankkrisen och därmed kollaps på börser värden runt. Att sträva efter vinst och ekonomisk vinning har ingenting alls att göra med kapitalism utan är en instinkt. Denna strävan finns i alla vanliga yrken. En okontrollerat habegär är inte alls detsamma som att kapitalismen och har ännu mindre att gör göra med kapitalismens anda. Kapitalismen är att underkuva att denna irrationella instinkt. Kapitalismen bygger på ett hållbar lönsamhet.

Alternativet till lönsamhet för ett företag är avveckling eller konkurs. Det kristdemokratiska ideologin är grundat i samhälls- och miljöansvar och bejakar den humana kapitalismen.

Med hjälp av de individuella lönerna i skolan har villiga lärare köpts för att genomdriva en segregering av skolan genom dess privatisering. Lydiga lärare, ja-sägare,har belönats med löneökningar och lärare tveksammatill konkurenspedagogiken har missgynnats vid lönebelöningarna. Detta har kunnat ske med inkompetenta   skolledare som mer eller mindre har fungerat som politikernas  torpeder.Ja ge lärarna större auktoritet och låt deras kompetens styra utvecklingen av skolan mot en skola som fungerar
bra genom att motverka den tilltagande segregeringen.

Erfarenheter från andra länder t.ex. Norge, England, Latinamerika etc visar att det inte blir bättre och billigare utan dyrare och sämre. Däremot ökar möjligheterna för större företag, inhemska och hemska i största allmänhet att sko sig på inbetalade skattemedel. Flera undersökningar visar att majoriteten av människor i Sverige är beredda att betala högre skatt för att säkra kvaliteten på vård, skola och omsorg. Vi bör vara rädda om denna vilja i stället för att tvinga på oss lös-ningar som skapar ett samhälle av egotrippade individer.

Vi hade folkomröstningar om eu och emu. Frågan om utförsäljningen av våra gemensamma tillgångar är minst lika viktig och bör behandlas lika noggrant som dessa frågor och inte smygas på oss.

Sommaren 2008 gick den kommunala städenheten i Alingsås över i privat regi. Målet var att det skulle bli billigare än vad det var att driva i kommunal regi. Resultatet hittills är försämrad kvalitet och arbetsmiljö.

- Antalet klagomål på kvaliteten har ökat lavinartat. Det innebär ökat administrativt arbete samtidigt äventyrar vi standarden i våra lokaler. Golv som inte underhålls ordentligt måste bytas ut i förtid.

Det konstaterade Henrik Wallin, Kommunal i Alingsås, när han berättade om erfarenheter efter att kommunen valt att sälja ut sin städenhet i Folkets hus i Ulricehamn idag.

I samband med utförsäljningen gick 55 personer över från att ha en kommunal anställning till ett privat. De flesta tillhörde Kommunal. Företaget som vann upphandlingen var imponerade av personalens utbildningsnivå.

Företaget lovade att kvaliteten inte skulle försämras. Men verkligheten är en annan. Det två personer innan hade 17 timmar på sig att städa ska idag en person göra på 7 timmar.

- Yrkesstoltheten försvinner. Man känner att man inte kan göra ett bra jobb.

Idag har Kommunal i Alingsås daglig kontakt med ett 15-tal personer som mår dåligt för att de inte klarar av sitt arbete, berättar Henrik Wallin.

- Vad som har hänt med sjuktalen är ännu för tidigt att säga. Vi väntar på underlag från arbetsgivaren.

Långsamma förändringar är medicinen, konstaterade stressforskaren Töres Theorell som föreläste vid Folkets hus.

- Forskning visar att sjuktalen till och med minskar om förändringar sker över en längre tid.

I debatten hörs emellanåt argumenten att vi ska göra effektiviseringar och besparingar genom att lägga ut verksamhet på entreprenad.

- Det är ett otroligt ihåliga argument. Jag har diskuterat med flera ekonomiprofessorer på Handels. De har inte kunna presentera några övertygande argument om att det skulle vara billigare.

Arbetsplatser med mycket omställningar ökar långtidssjukskrivningar, visar forskningen.

Som anställd är viktigt att känna kontroll över arbetssituationen, ur ett arbetsmiljöperspektiv.

Henriks tips om kommunen ska lägga ut verksamhet på entreprenad:

• Informera, informera och informera
• Försöka samverka så långt som möjligt
• Låt kommunala verksamheten få vara med i upphandlingen
• Lägg krut på beställarkompetensen

2/3 av Apotekets butiker runt om i landet blir snart privatägda och medicinen blir ett nytt område för vinstutdelning. I en tid då marknaden visat sig som mest genomkorrupt och icke-fungerande har regeringen, i synnerhet kristdemokraten Göran Hägglund, valt att strunta i realiteten och av ideologiska skäl fortsatt på spåret av privatisering och koncentration av resurserna och makten i ett fåtals händer i framtiden och därmed försvagning av demokratin och den demokratiska kontrollen över ekonomin.

Regeringen fick till slut så som de ville, att privatisera 2/3 av Apotekets butiker, dvs 466 butiker runt om i landet. Resultatet har blivit 4 stora aktiebolag, något som regeringen tidigare kallade för att vanligt folk ska kunna äga och driva företag. Hur vanligt det är att vanligt folk äger företag mer runt 1000 anställda är något jag ställer mig frågande inför. Det handlar om en omvandling från statligt monopol där patienter och de som behövde medicin räknades som människor i första hand och vinst inte var målet, utan det var folkhälsan och ett hälsosamt samhälle som var i fokus, till ett system av ett fåtal privata aktiebolags oligopol där folk blir kunder och där vinster är viktigast. Det är givetvis upprörande för de flesta i landet. Sjukdom och patienters behov av medicin blir därmed föremål för storkapitalister att dra ut miljardvinster på. Säkerligen kommer även priserna på läkemedel att stiga, kanske inte direkt i början men snart. Det har vi sett inte minst i privatiseringen av elmarknaden.

Det mest upprörande är dock sättet detta privatisering har gått till. Regeringen hade satt Apotekets styrelse under hot och tryck för att de inte ville gå med på privatiseringar. Detta var för mig helt oacceptabelt och riktigt frustrerande och jag vet att en majoritet av svenska folket som har sett apotekets kvalitetssäkra tjänstgöring höll med mig. Apoteken får nu ny symbol att förhålla sig till. De privata apoteken ska få använda enbart de nya medan de 1/3 som fortfarande ska vara ägda av samhället ska ha både den gamla och den nya symbolen.

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 12 / December 1993 / 21. årgang 

Jurassic Park og velfærdsstaten

Hvad er forskellen på Jurassic Park og velfærdsstaten? I det ene scenarie ses nogle kolossers sammenbrud. Der ses nogle fortidslevn, der for længst er uddøde, men som med kunstgreb holdes i live i et moderne samfund, hvor de ikke hører hjemme, inden de bryder sammen med store ødelæggelser for det omgivende samfund til følge. Det andet er en film instrueret af den amerikanske filmmager, Steven Spielberg.

I den senere tid er der blevet rettet fokus på velfærdsstatens mangfoldige problemer og evne til fortsat at bestå. De fleste, der har deltaget i debatten om velfærdsstatens fremtid har en klar forståelse for, at ”dinosaureren” er ved at styrte om, dødeligt syg.

Det har forlydt, at for at redde den udødende dinosaur skal de offentlige udgifter skæres helt til benet; lovkomplekset skal reduceres til næsten ingenting; skatterne skal reduceres markant; de offentlige institutioner skal – med få undtagelser – privatiseres, nedlægges eller reduceres til næsten ingenting; den statslige regulering af arbejdsmarkedet skal ophøre o.s.v.

Disse forslag lyder som ren afskrift af Fremskridtspartiets program som det blev præsenteret for over 20 år siden. Det er rart at konstatere, at samfundsdebattørerne nu har adopteret synspunkter som Fremskridtspartiet gennem tiderne er blevet skældt ud for.

Det afgørende spørgsmål er ikke længere, hvorvidt velfærdsstaten skal reduceres og om det skal ske med 50 eller 60 pct. det var også konklusionen på den rapport om den svenske velfærdsstats fremtid, som den forhadte Lundbeck-kommissionen udgav, til mange socialdemokraters store fortrydelse. Debatten om velfærdsstatens størrelse bør starte med en afprøvning af om velfærdsstaten kan og skal bestå. Næsten ligegyldig, hvilken indfaldsvinkel, der bruges vil svaret blive, at velfærdsstaten som model er ubrugelig i det moderne samfund.

Ud fra en simpel betragtning om, at få økonomien til at fungere mest effektivt og til befolkningens glæde og velfærd er velfærdsstaten ubrugelig. Statslige indgreb, regulering, skatter og manipulation med pengepolitikken virker som en bremse på evne til at skabe vækst og dermed forøge velstanden og afskaffe arbejdsløsheden. Dette er stort set anerkendt af alle moderne økonomer. De sidste års tildelinger i Nobelpriser i økonomi understreger den klare anerkendelse frimarkedsøkonomer nyder i den akademiske verden. Det er bare en skam, at politikerne som regel er så indskrænkede, at de krampagtigt holder fast i dinosaurer, der er uddøde for mange millioner år siden.

Nobelprismodtageren, den østrigske økonom og filosof, F. A. Hayek, samt den østrigske økonom, Von Mises har fremført, at en mellemting mellem fri markedsøkonomi og socialisme (ofte betegnet som den skandinaviske velfærdsstat) ikke kan bestå i længden. En kombination af fri markedsøkonomi og socialisme findes ikke. Enten er det socialisme eller fri markedsøkonomi. Premierministeren i Tjekkiet, Vaclav Klaus, har med ordene ”Den tredje vej er den hurtigste vej til den tredje verden” udtrykt dette forhold meget præcist.

Velfærdsstaten kan heller ikke bruges til at skabe lighed gennem økonomisk omfordeling. I dag giver næsten 80 pct. af befolkningen til næsten 80 pct. af befolkningen. Mange af de indkomstflytninger, der er forbundet med offentlige ydelser går fra de laveste indkomstgrupper til de højeste indkomstgrupper. Bl.a. Socialforskningsinstituttet har i redegørelsen, nederst ved bordet, påvist, hvordan lavindkomstgrupper via skattebetaling finansierer de bedre stilledes forbrug af f.eks. kulturgoder og lignende. Oven i den ”omvendte Robin Hood-effekt” velfærdsstaten udøver, kommer det velfærdsøkonomiske tab, som opstår, hver gang pengene skifter hænder.

Moralsk set har velfærdsstaten aldrig været berettiget. Selvom skattemidlerne indgår i et kolossalt omfordelingscirkus er det moralsk uacceptabelt, at staten som en røver stjæler op mod 70 pct. af frugten af befolkningens arbejde. At det er et politisk flertal, der står bag statens tyverier, legitimerer ikke tyveriet.

Opgøret med velfærdsstaten er derfor ikke kun et ideologisk opgør med 50 års socialdemokratisme, men også et nødråb fra de dårligst stillede, fra hvem jeg skulle hilse og sige, at velfærdsstaten ikke virker. Når København fejrer Kulturby ´96, så prøv at fortæl posedamerne på risten ved Det Kgl. Teater, at de skal være glade for velfærdsstaten. Når ventelistepatienterne enten dør eller efter måneders ventetid bliver placeret på sygehusenes gange, så oplever de velfærdsstatens bedrageri. Når fagforenings- og overenskomststyrede normeringer forhindrer ældre senile mennesker i, at blive vasket eller få mad, så fortæl dem, at velfærdsstatens strandhugst på deres livs arbejdsindkomst er i orden!

Nej, det må være slut.

Individets rettigheder

Personer har naturlige rettigheder, som ingen politiske myndigheder kan tage fra dem. Individer har ret til liv, frihed og retmæssigt erhvervet ejendom. Det eneste disse rettigheder kræver for at blive respekteret af andre er, at der ikke bruges tvang imod dem. Tvang, vold og trusler om vold er moralsk set utilladeligt uanset om det er Mafiaen eller Miljøministeriet, der fremsætter dem. Da det meste af velfærdsstatens virke decideret er baseret på tvang, er den i et moralsk perspektiv en ubrugelig størrelse.

Reduktion af staten eller revolution

Når det så entydigt er konstateret, at ligegyldigt, hvilken indfaldsvinkel, der bruges vil svaret blive, at velfærdsstaten som model er ubrugelig, er det væsentligt at vurdere, hvilke metoder, der kan bruges til at få lagt denne uddøde dinosaur i graven.

Al erfaring viser, at politiske metoder kun meget vanskeligt kan bruges. Bortset fra kollapsen af de tidligere kommunistiske stater i Østeuropa findes der ingen eksempler i historien på, at skatterne markant er blevet reduceret og at den offentlige sektor er blevet reduceret.

Kort sagt er det meget vanskeligt gennem almindelige politiske metoder, at give befolkningen frihed. I Østeuropa tog befolkningerne initiativet i egen hånd og afsatte de politikere, der i så mange år havde domineret dem, forringet deres levestandard, fjernet deres frihed og udøvet vilkårlig tvang. Med disse hændelser in mente er det ikke urealistisk, at der en dag opstår et organiseret folkeligt modtryk til den politiske misforvaltning, der i alt for mange år har fundet sted. Vi ser allerede i dag de første tendenser; den civile ulydighed bliver større og større. Det er en stor og hurtigt voksende bevægelse, der i dag bruger sort arbejde og naturalieøkonomi til at undgå skat og andre overgreb fra politikerne. Dette vil fortsætte. Hvis politikerne og de politiske institutioner skal gå ud af kampen mod befolkningen med æren i behold, er der kun en vej at gå og det er at afvikle sig selv og give friheden tilbage. Velfærdsstaten skal afl?

Kim Behnke MF Fremskridtspartiet

www.frp.dk

Læs også: Situationen er skabt af svage og udygtige politikere: http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/11/10/situationen-er-skabt-af-svage-og-udygtige-politikere/ 

Den frustrerande regeringen fortsätter att genom sina desperata försök rädda den döende grenen av liberalismen, nyliberalismen. När det inte går som man vill är det lätt att ta till tvång som redskap. Eftersom det är mindre än ett år kvar till valet är regeringen ute efter att förändra så mycket som möjligt, speciellt när socialdemokratin inte har gett något tydligt besked om återställning av vissa viktiga områden. Resultatet blir att de nyliberala idéerna kommer att frodas även under en rödgrön regering. Det är just i dessa sammanhang man saknar kongressbeslut om återställning så att det inte blir tvång och att regeringen inte fortsätter förstöra ända till sin sista dag.

Nu har finansdepartementet, enligt en artikel i Dagens Samhälle, planerna klara för sig, de ska tvinga kommunerna att sälja ut sina verksamheter till privata aktörer. Man vill klämma åt de kommunala bolagen för att städa vägen för de privata aktörerna och göra vinst till viktigaste inslaget i varje verksamhet, oavsett om det är välfärd, konferensanläggning eller något som ska vara lättillgängligt för alla i samhället, oavsett plånboksstorlek.

I Örebro kommer Kilsbergens restaurang och konferensanläggning att drabbas av denna sjuka och kommunen, med Staffan Werme(fp) i spetsen, kommer att privatisera dem för att inte “snedvrida” konkurrensen i kommunen. I många andra kommuner, speciellt borgerligt styrda, pågår utförsäljning av kommunala bolag för fullt. Ett exempel är Mellerud vars kommunstyrelseordförande, Robert Svensson, meddelar att kommunen ligger före och att de redan har planerna klara för utförsäljning.

Den 25:e november är det dags för riksdagen att behandla och förmodligen, med en borgerlig majoritet där, klubba igenom ett lagförslag som förbjuder kommuner att ha säljverksamheter som snedvrider konkurrensen. Det kan bli något som gör det riktigt tufft för kommunen att ha något alls om privata aktörer inte gillar det. Det sorgliga är att de borgerliga är tydliga med sina krav även om de är tydligt riktade för eliten medan socialdemokraterna inte ens kan förbjuda vinster i välfärden som självfallet försvagar den socialdemokratiska välfärdsstatens ställning i samhället.

Jag kan inte låta att reagera på vissa uttalanden som har gjorts om socialdemokratins uppgift, inte minst på den nyligen avslutade jobbkongressen i Stockholm, där ett fåtal av lobbyister påverkade lyckades genom partistyrelsen få igenom profitbolagens önskemål om vinstutdelning i välfärden även om det ändå blev, tack och lov, hårda skrivningar. Av de samtal och diskussioner som jag hade haft med väldigt många partikamrater innan kongressen hade känslan varit helt säkert positiv och jag hade räknat med att vinstförbud i välfärden skulle vara självklart att rösta igenom för de som inte ville ha någon vinststuga i välfärden. Men tyvärr lyckades det fåtal som senare fick glädja Svenskt Näringsliv med sin insats att genom partistyrelsen få många ombud att rösta emot sin övertygelse för sammanhållning av partiet.

Jag var så upprörd när det klubbades igenom att socialdemokratin vill satsa på kvalitet och vinst spelar därför inte så stor roll, för det handlar om partiets framtid, tillförlitlighet, förtroende och anseende. Den välfärdsstat socialdemokratin trots benhårt motstånd från moderaternas sida lyckats bygga upp måste till varje pris försvaras, välfärden är socialdemokratins största seger. Genom att låta vinster i välfärden gör man det möjligt att pengarna ska gå åt fel håll, d.v.s från arbetande skattebetalare till rika direktörer och aktieägare. Det är inte okej och det kommer inte vara okej för de som betalar skatt för att ha en god välfärd heller. På sikt sjunker viljan att betala skatt för den gemensamma välfärden när miljoner kronor försvinner till privatpersoners fickor och välfärden får då svårt att ha trovärdighet vilket kommer att leda till att folk blir mer benägna att betala mindre i skatt för att slippa se sina skattepengar gå till profitörer. Det leder då till att motståndet mot privatiseringar blir svagare, eftersom privata aktörer inte vill ha skattemedel utan man blir kund och betalar efter varje besök och dessutom riskerar inte att tänka på var de skattekronor man har betalat tar vägen.

Nu har man skrivit en ganska okej mening i riktlinjerna: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.” Socialdemokratin har tyvärr anammat liberalernas språk i de flesta områdena, här kanske genom de fåtal Stockholms läns sossar som talat om mer högervridning för att kunna vinna “medelklassen”. Här talar man om kvalitet som om kvalitet inte kan säkras med ett riktigt ansvarstagande för våra gemensamma skattepengar och stopp för vinstutdelningar i den gemensamma välfärden. Kvalitet har inget med vinst att göra så länge vinsterna istället för att återinvesteras i verksamheterna går till aktieägare eller direktörer. Om det fanns krav på återinvestering av vinsterna i verksamheterna skulle man kunnat tala om kvalitet, annars är det en seger för liberalerna att genom vinklade formuleringar få till stånd en vinstbaserad välfärd.

För att försäkra en stark välfärd måste socialdemokratin ta ansvar för varje skattekrona, använda det noggrant och effektivt för att upprätthålla tilltron till det gemensamma, solidariskt finansierade trygghetssystemet och att slå tillbaka de döende nyliberala idéerna om nedskärningar och misstänkliggörande av välfärden för att skapa grund för privata aktörer. Just genom skapande av misstro mot det gemensamma och spridning av myter om att det gemensamma är trögt, ineffektivt, dyrt och kräver höga skatter lyckas nyliberala privatiseringskramare få folk att själva dra sig till och bli mer benägna att välja privata aktörer. När socialdemokratin själv kommer med en sådan bedrift och tillåter vinster i välfärden om kvaliteten på verksamheten är bra, utan vidare förbud av diskriminering mot kostsamma patienter och elever för likvärdiggörande av de gemensamma och privata aktörernas verksamheter, är det inget annat än en gåva från socialdemokratin – med ett bakslag mot socialdemokratiska värderingar – till nyliberalerna i en tid då deras idéer kämpar för sin överlevnad och får därmed hjälp av sina rivaler med.

Det hoppingivande är dock att folket har känt krisen och opinionen mot privatiseringar och nedskärningar i välfärden blir allt starkare, i en tid borde väl det logiska vara att socialdemokratin ledde den kampen med ett förbud av vinster i välfärdssektorn?

En undersøkelse av et østerisk forskningssenter viser at etter postliberaliseringa i EU (de samme reglene som man vil innføre i Norge) har postarbeiderne gått dramatisk ned i lønn, det er blitt færre arbeidere på de samme arbeidsoppgavene,  og posttjenestene har blitt dyrere!

(Hm… effektiv denne privatiseringa, gitt. Lurer på hvor de ekstra kronene kundene har betalt har havna? )

Opplysningene stammer fra denne leseverdige artikkelen. Lenken er hentet fra Anders Hamre Sveens Blogg (veldig bra blogg!).

Det er på høy tid at Norge benytter seg av vetoretten i EØS-avtalen. Det var bare SV og SP på stortinget var villige til å bruke den mot tjenestedirketivet, og det er bare disse partiene som for alvor går imot postdirektivet og datalagringsdirektivet; ja, som tør å protestere imot hyperliberalistene i EU sine tvangstiltak overfor enkeltlandene i det hele tatt. Som postdirektivet også er det, er tjenestedirektivet et brutalt angrep på arbeideres arbeidsforhold. Om det fantes en sak i forrige regjeringsperiode som SV burde forlatt regjeringen på, så var det tjenestedirektivet. Om det i kommende periode finnes saker SV bør forlate regjeringen på, så er det disse to: Postdirektivet eller datalagringsdirektivet. Ingen andre saker har så stor potensiell støtte i folket (EU-motstanden er svært stor og oppgittheten over å bare må godta og godta alt som kommer er stor). I ingen andre saker vises spriket mellom folks meninger og stortingets sammensetning så godt som i EU-sakene. Motstanden og skepsisen i befolkningen er langt større enn SV og Sp’s skarve 13% av stortingsmandatene  skulle tilsi. 43,5% oppslutning om valget til EU-parlamentet og de høyreekstremes sterke oppslutning forteller jo også sitt om EU-innbyggernes opplevelse av å bli overkjørt av EU.

Datalagringsdirektivet, ja. Dette angrepet på folks rettssikkerhet, som særlig kan komme til å ramme enkelte innvandrere med tvilsomme kontakter i antiterorrorforkjempernes og antiislamistenes øyne. Å få brakt terrormistenkte muslimer til rettssalene ville vært ønskelig for mange vestlige statsledere som ønsker å fremstå som “tough on crime”. Datalagringsdirektivet gir dem, sammen med andre terror- og spionasjelover,  mulighet til det. Det gjør et enklere å få arrestert og til og med dømt folk etter at de vært i kontakt med folk fra fientlige stater og hatt muligheten til å planlegge spionasje eller terror slik man gjorde det i Norge under den kalde krigen. (eks. 1 og eks. 2)

Det ironiske med datalagringsdirektivet , er at det faktisk hadde vært mindre truende for enkeltes rettssikkerhet om det hadde vært enda strengere, dersom direktivet innebar at teleselskapene i tillegg til kun å måtte lagre trafikkdata (hvem man kommuniserer med og når) også måtte lagre selve innholdet i e-postene. Hensikten med direktivet er jo å gjøre politiet i stand til etablere misstanken. Mystifiereingen av innholdet i korrespondansen tjener misstanken og gjør det vanskeliggjere for uskyldige å vise sin uskyld. Guantanamo eksisterte ikke på 1800-tallet. Når Obama kan bli president i USA, så kan Bushtilstander også oppstå i Europa og Norge. Datalagringsdirektive er et langt skritt i den retningen.

(P.s. .Til opplysning for østlendinger og andre som kan ha problemer med midt-norske dialekter så er  ordet “trasig” fra overskrifta et helt annet ord enn ordet “trassig”. Trasig uttales med lang a og betyr “ikke bra” på Trondhjæmsk.)

En väl fungerande marknad är så viktig att det är tveksamt om den fria marknaden kan tillåtas hantera den samma. Nu är vi tydligen i början på slutet av den här krisen om jag läser DN.se rätt. Vilka är det som tar smällarna, vilka är det som likt betongbroar fryser sönder i kyliga tider? Kriser om något reproducerar förhållandena och relationerna i samhället. Det är synd för om vi ansträngde oss till att tro något mer om oss själva än att kommunala avknoppningar och privatisering är det bästa sättet att höja effektivitet så kunde vi kanske nå lite längre än fyra år i taget. Målsättningar, visioner och drivkrafter måste hämtas från andra källor än den egna snöda vinningens.

Nu har socialdemokraterna beslutat sig för att det ska vara ok att driva vård och omsorg med vinstintresse. “- Vi ska lämna systemkramandet bakom oss och ställa medborgarna i fokus. Det är människors krav på kvalitet, inflytande och att få välja som står i centrum. Vi ska säkerställa att man får en bra vård och skola vart man än vänder sig, förklarade Ylva Johansson som företrädde partiledningen.” ur DN.se i dag.

Tidigare skrev ett antal s politiker under rubriken “Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” i DN att “Vi är dessutom övertygade om att föräldrar inte kommer att välja fristående skolor som tar ut sådana vinster att verksamheten blir lidande. Vinster är också nödvändigt om vi vill se en mångfald av pedagogiska inriktningar.”

Det kan omöjligt handla om att motarbeta friskolor utan snarare en brist på förmåga att driva verksamheter inom det allmänna. Det allmänna kommer alltid att vara överordnat det enskilda. Det är genom det allmänna vi kan uppnå det vilket det enskilda inte vill eller förmår. Kapital har alltid en förmåga att söka sig till lönsamhet och vill därför kunna jämföra där uti ligger den kvantifierande drivkraften. Ett antal lönsamma nischer är inte samma sak som mångfald. När vi väljer privatisering av verksamheter vilka egentligen tillhör det allmänna gör vi det på grund av vår lättja.

Fotnot: jag är inte för någon sorts planekonomi och tycker att de flesta verksamheter passar utmärkt för privata vinstintressen och entreprenörskap

Fra nu og frem til den 17. november er denne blog helliget valg – både til byråd og regionsråd.

Det er et valg der handler om velfærdens hjerte – samfundets vigtigste muskel der skal pumpe blodet rundt i kroppen. I kommunerne handler det skolebørnene, de ældre, de mest udsatte, den kollektive trafik, miljøet…

I regionerne handler det om vores sygehuse og allesammens sundhed, både fysisk og psykisk. Det handler om jobs og beskæftigelse og uddannelse.

Desværre er der sat en klemme på arterierne, for at blive i billedsproget. Uanset hvor meget regeringen og DF benægter det, så er kommunerne blevet holdt i en økonomisk og bureakratisk spændetrøje. Der er blevet skåret ind til benet og længere endnu.

VKO’s ideologiske korstog har ét formål – at smadre det fælles og udbrede privatiseringen. Milliarder i skattelettelser skal hentes et sted og det er hos børnenes skoler, de ældres omsorg, psykiatrien, sygehusene, den kollektive trafik osv.

Men du kan stadig være med til at bestemme hvordan vi skal prioritere ressourcerne – stem velfærden ind!

STEM DEN 17. NOVEMBER!

Fra den modsatte side af gadekæret kommer der en vidunderlige beskrivelse af den danske krævermentalitet. Således kan skribenten “A.O.” på Konservativ Reaktion berette om debatten der efterfulgte et foredrag, forestået af en liberal person, som med begrædelig tydelighed afsluttedes samme sted, som så mange andre debatter af denne slags: På det jævne, på det jævne.

En klassisk vänster-högerkonflikt rör ägande av företag. Under de kommunistiska decennierna i östra Europa ägde och drev staten en stor mängd företag, som sedan i de flesta fall kom att privatiseras. Även i Kina har en del privatiseringar skett. Hur har det gått för företagen sedan dess? En ny studie, “The Effects of Privatization and Ownership in Transition Economies”, publicerad i Journal of Economic Literature, finner följande:

The effect of privatization is mostly positive in Central Europe, but quantitatively smaller than that to foreign owners and greater in the later than earlier transition period. In the Commonwealth of Independent States, privatization to foreign owners yields a positive or insignificant effect while privatization to domestic owners generates a negative or insignificant effect. The available papers on China find diverse results, with the effect of nonstate ownership on total factor productivity being mostly positive but sometimes insignificant or negative.

Effekterna varierar alltså, beroende på om de privata ägarna är utländska eller inhemska, beroende på vilket land privatiseringen äger rum i och beroende på tidsperiod. Att det har gått bättre i östeuropeiska länder än i Ryssland och andra tidigare sovjetstater kan, menar forskarna, ha att göra med den institutionella kvaliteten: de förra länderna har t.ex. närmat sig EU, har en starkare rättsstat och har lägre korruption. Att utländska ägare ger bättre utfall kan bero på att de har bättre kunskaper och fler erfarenheter, samt att de står friare i förhållande till den inhemska politiska makten. Privatiseringar kan alltså vara gynnsamma, men bara under vissa villkor.

Se även inläggen “Ska staten köpa Volvo?” och “Handlar privatiseringar om ideologi?”.

Det fanns en tid i Sverige när det offentliga stod för i stort sett alla klassiska väldfärdstjänster, såsom vård, skola och omsorg. Vi har vid det här laget vant oss vid att privata aktörer driver såväl skolor som sjukhus och äldreboenden. Som grön politiker är jag generellt positivt inställd till mångfald och har en grundläggande tro på enskilda människors förmåga att genom kreativitet och drivkraft finna nya, bättre lösningar. Jag tycker därför att det är bra att det finns flera olika aktörer på välfärdsområdet.

Detta betyder inte att övergången från offentligt utförd till offentligt finansierad, men privat utförd, välfärd är problemfri. Det har varit och är alltjämt en stor utmaning för stat, landsting och kommuner att anpassa sig till denna rollförändring. Det offentliga har fortfarande helhetsansvaret för välfärden, och det är det offentliga som ytterst ska kunna garantera kvaliteten i de tjänster som levereras, vare sig det görs i egen regi eller genom en privat entreprenör. Tidigare kunde detta ansvar fyllas genom direkt styrning av verksamheten. För friskolor, vårdbolag och privata äldreboenden fungerar det inte så. Där måste istället nya verktyg, såsom upphandling, tillståndsgivning, uppföljning och tillsyn användas istället.

Denna förändring i ansvarsbild har också fört med sig ett förändrat kompetensbehov. Där det förut behövdes någon som visste hur man driver ett vårdhem så behövs det idag någon som vet hur man upphandlar vårdhemstjänster. Jag upplever att, trots att privat utförd välfärd har funnits länge nu, så har det offentliga stor utvecklingspotential i det avseendet. Att vara en bra utförare är inte detsamma som att vara en bra beställare.

I kommunfullmäktige skulle jag vilja verka för att det bedrivs ett aktivt utvecklingsarbete på det här området. Jag anser att kommunen inte får vara rädd för att försöka lära av näringslivet i dessa frågor. Visserligen finns det klara skillnader, men också betydligt fler likheter än man kan tro. Kommunen skulle kunna dra än större nytta än idag av näringslivets kunskap om och erfarenheter av allt från upphandlingar och avtal till kvalitetsuppföljningar och leverantörsutveckling.

Jag vill avslutningsvis också säga att jag tycker att det är väldigt viktigt att det offentliga även i framtiden ägnar sig åt att själva driva skolor, sjukhus och äldreboenden. Det är ju inte så att jag anser att privata alternativ alltid är bättre, så som den borgerliga linjen ofta uppfattas. Nej, jag anser att det är just mångfalden som är positiv. Den möjliggör för olika utförare att lära av varandra, och för medborgarna att välja mellan olika alternativ. Ett högkvalitativt offentligt alternativ kan dessutom tjäna som det trygga standardvalet för de medborgare som inte vill göra ett aktivt val – för även det valet måste respekteras. Och slutligen ska vi inte glömma att det är en klar fördel i beställarrollen att veta i detalj hur den typ av verksamhet man ska upphandla och/eller utöva tillsyn över fungerar i praktiken.