ich, du, … εγώ, εσύ….

Οι αντινωμίες χρησιμοποιούται πάρα πολύ στη γερμανικη. H αγγλική, η γαλλική, η γερμανική και άλλες γλώσσες χρησιμοποιούν πάντοτε προσωπική αντωνυμία μαζί με το ρήμα. H ελληνική γενικά παραλείπει τις προσωπικές αντωνυμίες, εκτός α) όταν δίνεται έμφαση στο υποκείμενο (π. χ. στη φράση «εσύ δεν έχεις να φοβηθείς τίποτα») και β) όταν υπάρχει κίνδυνος συσκότισης του υποκειμένου, όπως στην περίπτωση που συζητάμε, οπότε χρησιμοποιείται η προσήκουσα αντωνυμία ή το όνομα του υποκειμένου.

Personalpronomen -Προσωπικές αντωνυμίες

Singular - στον ενικό

• ich  
                      (εγώ)    
• du  
                         (εσύ)          
• er  
                          (αυτός)         
• sie  
                         (αυτή)          
• es     
                       (αυτό)       

plural – στον πληθυντικό

• wir  
                       (εμείς) 
• ihr   
                       (εσείς)
• sie  
                        (αυτοί, αυτές, αυτά) 

Όπως βλέπετε, το τρίτο πρώσοπο του πληθυντικού  (sie)  δεν αλλάζει.  Για άνδρες, γυναίκες και παιδία χρησιμοποιούμε την ίδια λέξη. Sie έχει και άλλη σημαντική χρήση:  άμα θέλεις να μιλάς  σε άνθρωπο στον πληθυντικό ευγενείας, χρησιμοποιείς  Sie στα γερμανικά,  και όχι ihr (εσείς) όπως στην ελληνική.  

Για παράδειγμα, αμα ρωτάς για φωτιά  σε ενα φίλο, λες στα γερμανικα: ” Hast du Feuer?” 

Αλλά στον πληθυντικό θα’λεγες:  ” Haben Sie Feuer?”  

Καλά, δεν είναι δύσκολα, απλά φαίνεται λίγο περίεργο στην αρχή. Τι να κάνουμε, έτσι είναι, ..αλλά καλύτερα να αλλάξουμε λίγο θέμα.   Πάμε να κλίσουμε ρήματα!

Ich führe hier drei von vielen Beispielen an Hand des Beispielsatzes “The reader comments the post. He himself leaves a link to his blog” an.

Wortneuschöpfung – neue Pronomen

“The reader comments the post. Zie hirself leaves a link to hir blog.”

“The reader comments the post. Per perself leaves a link to per blog.”

Vermeidungsstrategien – Verwendung des Pluralpronomen im Singular

“The reader comments the post. They themselves leaves a link to their blog.”

Existierende Slang Wörter

“The reader comments the post. Yo leaves a link.” Grammar Girl

Steffen Kitty Herrmann, “Performing the Gap – Queere Gestalten und geschlechtliche Aneignung”, arranca! Nr.28

Joshua Taubert, “Queere Sprachvermittlung im Kontext des DaF/DaZUnterrichtes”, in “Queer leben -queer labeln”, 2008.

nummer.drei, Definitiv Indefinitiv, auf dem Mädchenblog.

Beatrice Fischer & Michaela Wolf, Geschlechtergerechtes Formulieren, Institut für theoretische und angewandte Translationswissenschaft, Universität Graz, 2009

Persson Perry Baumgartinger, Lieb[schtean] Les[schtean], [schtean] du das gerade liest, in Liminalis 2008_02.

Cabala de Sylvain & Carsten Balzer, Die SYLVAIN-Konventionen – Versuch einer „geschlechtergerechten“ Grammatik-Transformation der deutschen Sprache, in Liminalis 2008_02.

Ansätze die deutsche Grammatik geschlechtergerechter und/oder inklusiver für Subjekte abseits der Zweigeschlechtlichkeit zu machen, gibt es zahlreiche. Einige dieser Ansätze wurden von P.P. Baumgartinger und B. Fischer & M. Wolf zusammengefasst. Ich gebe im folgenden Beispiele für die Verwendung unterschiedlicher Methoden am Beispiel des Satzes “Der Leser kommentiert den Eintrag. Er hinterläßt einen Link zu seinem Blog.”

Wortneuschöpfung – neue Pronomen

„Din Leser kommentiert den Eintrag. Nin hinterläßt einen Link zu nimsem Blog.“ (Transgender Tagung Berlin 2007)

Wortneuschöpfung – SYLVAIN Konventionen

„Din Lesernin kommentiert den Eintrag. Nin hinterläßt einen Link zu nimsem Blog.“ (C. de Sylvain &  C. Balzer)

Störstrategie – Verwendung des Feminums als allgemeinem Genus

„Die Leserin kommentiert den Eintrag. Sie hinterläßt einen Link zu ihrem Blog.“

Vermeidungsstrategien – Verwendung des Neutrums als allgemeinen Genus

„Das Leser kommentiert den Eintrag. Es hinterläßt einen Link zu seinem Blog.“

Vermeidungsstrategien – Verwendung des Plurals
—

Vermeidungsstrategien – Umformulierungen ohne Substantive
—

Vermeidungsstrategien – Geschlechtsneutrale Bezeichungen einsetzen
—

Platzhalter – Gap _

„Die_der Leser_in kommentiert den Eintrag. Sie_er hinterläßt einen Link zu ihrem_seinem Blog.“ (“S.K. Hermann”)

Platzhalter – Stern *

„* Les* kommentiert den Eintrag. * hinterläßt einen Link zu * Blog.“ (“Gendertalk”)

Das BinnenI

„Die LeserInnen kommentieren den Eintrag. Sie  hinterlassen einen Link zu ihren Blogs.“

Schrägstrich

„Die Leser/Leserinnen kommentieren den Eintrag. Sie  hinterlassen einen Link zu ihren Blogs.“

Sarah Hill und ich haben Anfang 2009 begonnen geschlechtsneutrale Pronomen zu entwickeln. Sie sind sinnvoll wenn ich über Menschen rede, deren Geschlechtzuschreibung oder Nichtgeschlechtzuschreibung mir nicht bekannt ist. Die geschlechtsneutralen Form löst die männliche Form als allgemeine Form ab.

Die Verwendung der geschlechtsneutralen, allgemeinen Form macht auch Sinn, wenn Geschlecht im betrachteten Zusammenhang unwichtig ist und jegliche geschlechtlichen Verortungen mitgemeint sind.

Ausserdem werden sie verwendet wenn sich eine Person explizit nicht dem weiblichen ODER dem männlichen Geschlecht zuordnen will oder kann. Das könnte für Personen abseits der beiden Pole weiblich und männlich zu mehr Sichtbarkeit führen.

Die Idee geschlechtsneutraler Pronomen ist nicht neu (Literatur und Links). Die Existenz geschlechtsneutraler Pronomen, die für die englische Sprache entwickelt worden hat mich bestärkt solche auch für die deutsche Sprache zu finden.

Hier die überarbeitete Übersicht der geschlechtsneutralen Pronomen (Version 2.0). Sie werden mit langem “i” gesprochen.

Personalpronomen

Personalpronomen (sie/er) ersetzen die Namen von einzelne Personen. Es gibt 4 Fälle (sie, ihrer, ihr, sie / er, seiner, ihn, ihm ). Die Endungen der Pronomen leiten sich von den Endungen (-r, -s, -m, -n) der zugehörigen Fragewörter ab:

1. Wer schreibt? Sier liest und schreibt.
2. Wessen schäme ich mich? Ich schäme mich sies.
3. Wem gehört das? Das gehört siem.
4. Wen brauchst du? Du brauchst sien.

Possesivpronomen

Possesivpronomen (ihr/sein) ersetzen die Namen von einzelne Personen in besitzanzeigenden Zusammenhängen. Der Stamm des Possesivpronomens bezieht sich auf  das Geschlecht der Person, die das Pronomen ersetzt, und die Endung  auf den entsprechenden Fall (ihre, ihrer, ihrer, ihre) und das Geschlecht der Person, die dem Possesivpronomen folgt (ihrer/ihrem).

1. Wer schreibt? Sienir Kolleg*, siene Kollegin und sien Kollege lesen und schreiben.
2. Wessen schäme ich mich? Ich schäme mich sienis Kolleg*, siener Kollegin und sienes Kollegen.
3. Wem gehört das? Das gehört sienim Kolleg*, siener Kollegin und sienem Kollegen.
4. Wen brauchst du? Du brauchst sienin Kolleg*, siene Kollegin und sienen Kollegen.

Demonstrativpronomen

Demonstrativpronomen, die Artikel (die/der) werden im süddeutschen Raum vor Namen verwendet. Sie sollen nicht den Menschen “versächlichen”, sondern persönliche Nähe ausdrücken. Und es gibt sie auch in 4 Fällen (die, der, der, die / der, des, dem, den):

1. Wer schreibt? Dier Jona liest und schreibt.
2. Wessen schäme ich mich? Ich schäme mich dies Peters.
3. Wem gehört das? Das gehört diem Sarah.
4. Wen brauchst du? Du brauchst dien Sascha.

So können auch Pronomenkonstruktionen aus Artikeln (dieselbe/derselbe, diejenige/derjenige) und andere Pronomen (solche/solcher, welche/welcher) angepasst werden.

1. Welchier schreibt? Dierselbir Jona liest und schreibt.
2. Welchies schäme ich mich? Ich schäme mich diesselbis Peters, dier schreibt.
3. Welchiem gehört das? Das gehört diemjenigim, dier schreibt.
4. Welchien brauchst du? Du brauchst dienjenigin, dier schreibt.

Ibland blir jag förvånad över hur svårt vissa har för att ta in kunskap som serveras dem. Själv kan jag inte låta bli att koppla nya saker till gamla kunskaper och utvecklas. Kanske har det med nyfikenhet och utvecklingsvilja att göra?

Jag kan tolerera att någon säger transinkompetenta saker om man aldrig haft kontakt med hbt-världen och om man inte sitter i någon maktposition, där man inte påverkar transidentifierade personers liv. Jag kan förstå om man frågar ödmjukt.

Men jag kan inte förstå om någon i en maktposition säger efter en bra föreläsning om trans, genus och normer att “vi har inte så mycket trans i vår organisation, för det är så svårt att veta vad transorna vill”. Jag kan inte heller förstå människor som i en liknande position könar en transkille fel och vid ens påpekande om detta bara säger “hon eller han eller whatever“. Jag kan inte förstå eller acceptera när någon läkare som jobbar med transsexuella säger om transkillar att “det går runt en massa kvinnor i samhället och ser ut som män, och ingen anar någonting”. Jag är inte okej med människor som inte lyssnar i ett samtal om en person vilka ord jag använder. Om de säger ett gammalt namn, använder jag det nya namnet. Om de säger “ser ut som en kvinna” säger jag “är en kvinna”. Att de inte förstår sin egen okunskap i frågan och lyssnar, utan bara utgår ifrån att de har rätt att uttrycka sig precis hur de upplever personen, trans i allmänhet och situationen. 

Ett transkompetent språk handlar bland annat om att lyssna. Det handlar om att tala om en kvinna som genomgått en könskorrigering som vilken kvinna som helst, inte som en person som lurar andra med ett könsuttryck. Hon har lika mycket rätt till sitt kön som vilken annan kvinna som helst. Det handlar om ödmjukhet. Att rätta sig själv när man gör fel. Att inse att man inte kan allt om trans, bara för att man någon gång träffat någon som är det. Det handlar om att koncentrera sig och lyssna på begrepp. Att säga transorna istället för transpersoner är inte okej. Att säga transsexuell som samlingsbegrepp för transpersoner är inte okej. Att tro att det inte är viktigt med pronomen för alla är inte okej. 

Sedan kan jag också förundras över hur många människor i min närhet som fortfarande tror att jag jobbar med homosexualitet och homosexfrågor. Hur kan de undgå att lyssna, ta in och förstå? Jag kan i alla fall inte undgå att förstå vad mina vänner jobbar med. Jag säger inte “politik” eller “ekonomi” eller “juridik” eftersom det inom de områdena finns en stor mångfald i vad en person kan jobba med.

PS. Jag jobbar med transfrågor. De handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck. Homosexfrågor handlar om sexualitet och attraktion. Alla människor har en könsidentitet eller ett könsuttryck. Vid sidan av sitt kön har man en sexualitet och attraktion, precis som man har en ålder, etnicitet och klass. DS

Om en person säger till dig att den vill bli kallad ett annat namn eller pronomen än vad du tidigare använt för denne, gör du förhoppningsvis ditt bästa för att följa personens önskan.

Att byta namn eller pronomen är inget hittepå som personen bestämt sig för och ber om för att jävlas och skapa problem för dig, utan ett allvarligt behov med ett syfte och en anledning.

Det är en stor och viktig sak att respektera, och det kan vara intressant för dig att veta att det på allvar gör ont när någon säger fel namn eller pronomen till en trots att de ombetts att säga ett nytt. En vän till mig liknade detta till att kallas tjockis: ”när de säger hon till mig istället för hen, är det som att de skulle kalla mig tjockis i var och varannan mening”.

Om du inte vet hur en person definierar sig, undvik i alla situationer att anta, förutsätta och könsbestämma. Undvik slentrianmässiga könsbestämmanden av grupper med uttryck såsom ”hejsan tjejer” eller ”kolla killen där borta”. Ett genus syns inte alltid utanpå. För att träna upp ett könsneutralt språk kan du säga ”den personen där borta” eller personernas namn. Fråga om du vill vara säker, och om det passar sig i situationen, och lyssna på vad personens vänner eller bekanta använder för pronomen. Det kan ge dig ett svar.

Det är ditt ansvar att lära dig att använda ett nytt namn eller pronomen. Du har ansvar för ditt eget lärande.

Tala långsammare, om det är ett problem att du bara hasplar ur dig något av gammal vana. Sätt upp en bild på kylskåpet på personen och skriv det nya namnet eller pronomenet.

Det är aldrig en förhandlingsfråga. Att definiera sin identitet är en rättighet, inget som du kan välja att ge eller ta ifrån någon. Den person det gäller har sin sanning för sig själv och sin identitet, och bara den kan veta hur det känns, och inte känns inombords. Den ska inte behöva förklara sig för dig.

Du kan aldrig säga ”men det namnet passar inte dig” eller ”du är för maskulin för att kunna vara en hon”. Sådana yttranden handlar om betraktarens subjektiva upplevelser av personen och betraktelser om kön, och de är faktiskt helt irrelevanta i frågan. En annan vän till mig sa ”min mormor sa att hon inte gillade mitt nya namn. Hon frågade: Varför kan du inte ha kvar ditt gamla? Det var ju så fint.” En bit in i det samtalet hade det kommit fram att det inte var min väns nya namn som var problemet för mormor, utan det faktum att hon ville att min vän skulle gå tillbaka till att se ut som en flicka och ha sitt gamla flicknamn.

För vissa transpersoner spelar namn och pronomen all roll i världen. För andra spelar det ingen som helst roll. Det beror mycket på vilken identitet personen har. Om någon dock upplyser dig om att det är ett nytt namn eller pronomen som gäller, spelar det all roll i världen att efterleva det. Bara för att vissa transidentifierade personer inte bryr sig alls, betyder inte det att det inte är det viktigaste för andra.

Om du upplever att det är svårt att lära sig ett nytt namn, eller att använda exempelvis ett könsneutralt pronomen som hen, fundera på vari ditt motstånd ligger. För det handlar just om ett motstånd, inte om ovana. Människor visar generellt inga tecken på att ha svårt att lära sig nya ord såsom SMS, MSN och Internet. Eller att Sydkraft byter namn till E-on, eller att kalla någon för Hasselrot istället för Olsson när någon gifter sig och byter efternamn. Motståndet finns i att inte vilja erkänna något annat än hon/han eller att någon ska få kalla sig för det förnamn som den identifierar sig med.

Om det trots allt blir fel, ansträng dig mer. Ledsen för hårdheten, men det är det enda som gäller. Den skuld och skam du känner för att göra fel, använd den som en motivation till att göra rätt nästa gång. Återigen: det är bara ditt ansvar.

I sådana situationer är det också önskvärt att du

• erkänner att det blev fel . Neka inte till det.
• ber om ursäkt och rättar dig direkt.
• inte blir martyrisk och säger till den berörda “du måste förstå att detta är så svårt för mig”.
• inte börjar dravla om vad du upplever hos personen eller ger någon ingående beskrivning av din process. Det är helt ointressant. Fler än vad en kan tro fortsätter med ännu värre kränkningar som bara gör det värre och värre.
• pratar med någon annan om det om du behöver hjälp och stöd i din process. Inte med personen det berör. Den har troligen alldeles tillräckligt att bära på utan att belastas även av din process, skam eller analys.

Om du hör någon annan använda fel namn eller pronomen, rätta den. Det är absolut inte okej att använda ett gammalt namn eller pronomen när personen lämnat rummet. Det är inte heller okej att exempelvis som förälder använda ett gammalt namn eller pronomen för den tid som var innan bytet av namn eller pronomen. Bete dig som att personen alltid varit den som den är nu, även om det inte varit uttalat, formulerat eller medvetet tidigare.

Ett annat tips för just föräldrar och anhöriga: ta bort gamla bilder på personen från en tid då den inte uttrycker sig såsom den kanske gör nu. Om inte annat, fråga om hur du ska göra. Folk är ju olika även här, men var medveten om att det kan hjälpa och stärka att inte behöva mötas av gamla bilder av en själv.

Lycka till!

PS. Syftet med denna text är att stärka transpersoners rätt och möjlighet till självdefiniering. Den ska också vara en guide för människor i transidentifierade personers omgivning som upplever det som väldigt svårt att anpassa sig till de nya förhållandena. Om tonen upplevs som onödigt skarp, är det en spegling av den skärpa i tonen som  jag upplever oftast är nödvändig för att omgivningen ska förstå vikten av frågorna. DS

Nästa termin går jag och mina klasskompisar ut på praktik, ska bli riktigt spännande. Förberedelserna är i full gång och jag hade för ett par veckor sedan ett samtal med praktikansvarig lärare. Jag berättade där min situation (då hette jag juridiskt fortfarande Therese och ville inte att det namnet skulle skickas ut till den framtida praktikplatsen) och bra förståelse och möttes av respekt. Det var inget konstigt och gjordes ingen större grej av det, bara diskuterades lite hur jag tror att jag skulle klara av påhopp inom det området, då jag ansökt om att få praktisera på sådana ställen där klienterna ofta letar upp svagheter och ömma punkter. Jag sa att jag trodde att det skulle gå bra, jag är så pass säker på vem jag är. Vi pratade vidare lite allmänt kring praktiken och utbildningen och sedan avslutades mötet.

För några minuter sedan fick jag ett samtal av läraren:

- Hej Tim, det är Sören på GU.
Artighetsfraser utbyttes som vanligt.
- Jo, det är såhär att vi håller på att ragga praktikplatser inom det området som du är intresserad av och jag undrar bara hur du vill att vi ska presentera dig för handledarna?
- Som Tim. Det har gått igenom hos skatteverket nu också (något som diskuterades på mötet).
- Okej, det är bra. Och… Ska vi presentera dig som kille och “han” eller?
- Ja, precis. Sen är det väl bäst att jag tar ett snack med handledaren och klargör min situation, men det vill jag göra själv.
- Ja, så tänkte vi också. Men vad bra. Vi ville bara kolla för säkerhets skull så det inte blir fel.

Helt rätt! Tycker detta visar på respekt på bästa sätt. Han trodde att han visste hur jag ville ha det, men det är en ovanlig situation, så han tar sig tid att kolla en extra gång. En sådan liten gest kan verkligen betyda mycket. Tack!

Dessutom har jag anmält namnändring på kåren och fick frågan hur detta kom sig. Jag förklarade och fick till svar: “Vad spännande, lycka till!” Även om “spännande” just för tillfället inte speglar situationen så väl, så var det ett positivt bemötande och det är huvudsaken!

Så, plupoäng till Göteborgs Universitet!

Många transpersoner undviker att söka vård för att man är van vid, och eller rädd för att få ett dåligt bemötande. Ett bra bemötande har hittills definierats av att slippa att bli ifrågasatt, slippa att den som ska utföra vården tar avstånd ifrån en eller utsätts för kränkande frågor. Det är väldigt lågt siktat, tycker jag. Fundera på vilka hinder som transpersoner kan stöta på hos er. Se över hela organisationen från att patienten hittar information om er på nätet eller i en broschyr och bokar en tid, till att vara inkluderad i väntrummet, till att kunna fylla i en hälsodeklaration/inskrivningsformulär, till samtal med personal, kroppsundersökning till remisser och journaler.

Information om er på nätet eller i en broschyr

- Vad står det? Har ni skrivit tjejer och killar upp till 23 år välkomna? Kan ni ändra det till alla upp till 23 år? Om inte, kan ni skriva tjejer, killar och andra välkomna? 

- Vilka bilder är där? Är alla på bilderna tydliga tjejer eller killar? Kan ni lägga till någon androgyn person också? Tänk också på exempelvis hudfärger, funktionaliteter, religioner, klass och sexualiteter när ni ändå är igång.

Boka tid

- Finns det bara tjej och killtider? Finns det någon tid när vem som helst kan dyka upp? Får man välja vilken tid man vill gå på? 

- Delar ni upp efter tjej- och killgrupper? Har ni ett tydligt syfte med det? Är ni medvetna om att det kan skapa obehag för vissa att behöva definiera sitt kön? Skulle ni kunna göra på något annat sätt?

Väntrummet

- Finns könsneutrala toaletter? Finns information om trans att tillgå (exempelvis “Är du kille eller tjej?”, och Höra hemma – om transpersoner) Eller information om var man kan träffa andra unga, transidentifierade personer såsom RFSL Ungdoms medlemsblad Skev och broschyren Med biljett ut ur heteronormen?

- Finns exempelvis en regnbågsflagga som klistermärke eller i tyg som visar att man som trans är välkommen?

- Finns bilder på androgyna personer/ kända transpersoner (kolla i länkarna under konstnärer) i lokalen? 

Fylla i hälsodeklaration/inskrivningsformulär

- Finns fler alternativ att fylla i än kille och tjej? Får man fylla i den själv?

- Ett tips är att skriva en extra rad på slutet “Är det något speciellt vi behöver veta om dig för att kunna ge dig bästa möjliga bemötande?”. Då kan man få veta om någon har en transidentitet redan innan samtalet så man slipper göra fel, dessutom kanske man kan få veta om någon är muslim eller har en synnedsättning, vilket ju är bra att veta. 

Samtal med personal

- Om ni vet att patienten är trans, fråga det som är nödvändigt för ärendet. Patienten är där som patient, och inte som utbildare eller transambassadör.

- Fråga med respekt, och tänk på att det kan vara jobbigt, ovant eller känsligt. Ta det inte personligt om patienten reagerar på ett sätt du inte förväntat dig.

- Trans är inget problem i sig, om inte patienten själv upplever det som ett problem. Fokusera på patientens agenda, varför den är där. Överproblematisera inte. Alla patientens problem är så klart inte transrelaterade.

- Bekräfta och stötta identiteten om du har möjlighet. 

Kroppsundersökning

- Var medveten om att många transpersoner har en komplicerad relation till sin kropp. Prata om den och patientens förhållande till den.

- Var tydlig med vad som ska göras och varför. 

- Undersök rätt del. Kom ihåg att inte förutsätta vilken typ av sex en person har. 

- Bekräfta inte fel! I all välmening säger många “här ser allt ut som det ska, jättefint!” det kan kännas väldigt obehagligt för exempelvis en transsexuell person.

- Att inte undersöka på grund av sin egen rädsla är också att utsätta en person för en risk. 

Remisser och journaler

- Långa väntetider är ett vanligt problem. Väntetiderna är ofta ett resultat av dåliga rutiner och okunskap. Se till att skicka remisser snabbt och till rätt plats. 

- Skriv alltid rätt namn och pronomen (han, hon, hen, den) i alla papper och handlingar. Rätt namn är inte alltid det som står på legitimationen. Namnlagen i Sverige är ett stort hinder för många transpersoner att kunna ha sitt riktiga namn juridiskt. Fråga om du är det minsta osäker på hur personen presenterar sig. Det är pinsammare för dig och smärtsammare för patienten om du gör fel.

- Vid samtal med dina kollegor om patienten. Använd även då rätt namn och pronomen, eller tala om patienten som “patienten”. 

Kom ihåg

- Okunskap leder inte alltid till dåligt bemötande om man är ödmjuk inför sin okunskap och respektfull.

- Det är ditt ansvar som professionell att ta reda på saker du inte vet. Kvalitén på vården ska inte vara beroende av patientens kompetens. 

- Man kan inte alltid se på en person om den är transidentifierad eller inte, därför måste man komma ihåg att inte vara normativ, i alla situationer med alla patienter. 

- Tvinga inte på någon ett begrepp, bara de själva kan avgöra om de definierar sig som trans eller inte. 

- Trans är aldrig en förhandlingsfråga mellan dig och patienten. Patienten äger sin transidentitet och har rätt till att ha den oifrågasatt. 

Lycka till!

Källa:

Några av rekommendationerna är hämtade ur RFSL Ungdoms eminenta rapport “Är du kille eller tjej”.

Shit… Snacka om otäck överraskning. Jag och frugan(kombon/Emmy) har köpt en resa till New York, med avresa på tisdag. Ikväll, ca 36 timmar innan vi åker, får vi reda på att man måste ha “Travel Authorization” för att komma in i USA. Detta ska helst ansökas om senast 72 timmar innan avresa, då handläggningstiden kan variera från 15 min till 72 timmar. ‘Hoppsan, det var ju inte så bra’ tänkte vi. Nej, det var det ju inte. Men vi letade upp var man skulle ansöka. Bara det att den sista sidan vi behövde komma in på inte fungerade. “Internal Server Error” mötte oss gång på gång.

“Men hallå, lyssna på denna då! Jag skulle egentligen åkt till New York idag, men jag fick inte komma in i landet. Så jag betalade 5000 spänn för ingenting. Kul, va? Hahaha!”

Bite me.

Paniken steg och det ringdes till alla möjliga länder; British Airwayskontor, ambassader och konsulat. Inget svar eller ingen hjälp.

Fuck me.

Och nej, man kan inte på något sätt komma in i landet utan det.

Shoot me.

Sen vände äntligen turen. Vid ett av slumpförsöken att komma in på sidan, lyckades vi! Och ansökan beviljades direkt! Thank you, Lord!

~ I wanna dance with somebody, dance with somebody.. ~

Dessutom har jag nu fyllt i ansökan om namnändring Den postas på tisdag innan jag åker Hoppas verkligen den går igenom, hade varit så himla skönt att kunna använda “Tim” alltid, i alla sammanhang.

Och nu när vi ändå är inne på det positiva spåret för en gångs skull kan vi ju lika gärna fortsätta. Vi hade frugans systerdotter, Hilma, på besök torsdag och fredag. Hon är bara så söt Och såååå brudig. Ändå är hon bara 3 år Hon visade stolt upp sina målade naglar på både fingrar och tår och ville låna Emmys “smink” (lipsyl).

Emmy: Är du en riktig tjej-tjej?

Hilma: Jaa.

Tim: Är jag en riktig tjej-tjej?

Hilma: Neeej!

Tim: Är jag en riktig pojk-pojke?

Hilma: Ja. En riktig pojk-pojke.

-Njuter-

Usch, ibland är jag så fruktansvärt respektlös och okänslig. Jag låter inte folk ta förändringen i sin takt utan försöker på alla sätt tvinga fram acceptans. Till exempel som när jag ber någon (ett halvår efter att jag berättat om mitt beslut) att inte kalla mig för mitt tjejnamn (eller något som har med mitt tjejnamn att göra) eller “hon”. Att be om ett uns av respekt, jag menar SÅ mycket kan väl ändå inte JAG kräva? Jag måste ju faktiskt tänka på hur jobbigt det är för alla andra att jag har gått och burit på denna skamliga hemlighet i över 20 år och nu släppt bomben. Och hur kan JAG, som utsatt alla i min närhet för denna otroliga vånda, tycka att jag inte är skyldig att gång på gång försvara mitt beslut och mitt kön? FATTAS BARA att jag ska prövas framför misstänksamma ögon. Jag måste ju vara omänskligt krävande…

SJÄLVKLART borde jag förstå att det är folk på lite avstånd som har det absolut jobbigast i den här situationen. Att ständigt gå runt och hata sin kropp, ständigt behöva bygga om och dölja, ständigt behöva slåss mot fördomar; det är ju INGENTING jämfört med hur det är att behöva sluta kalla mig för mitt tjejnamn! Och när någon säger “jag kommer inte kunna börja acceptera dig som kille förrän du har genomgått hormonbehandling och operationer”, det borde jag faktiskt kunna ta och bara “skaka av mig”. I den situationen är det alldeles för mycket begärt av mig att be om ett försök- och därmed återigen alldeles för mycket begärt att folk ska kalla mig “Tim” eller “du” eller åtminstone undvika mitt tjejnamn. Alldeles för mycket begärt. Jag kan inte ens själv förstå mina krav ibland…

Hrrrm…

Trötta mig.

Nun, da sich der Rauch einigermaßen verzogen hat und die Emotionseruption in Washington seit einer Weile vorbei ist, dachte ich mir, könnte man sich Obamas Antrittsrede genauer anschauen. Sie “wirkt wie ein Zeitenwechsel” (Spiegel Online), inhaltlich wie rhetorisch – über den neuen Ansatz des Präsidenten konnte und kann man viel lesen. Umarmen will er, nicht ausgrenzen. Klappt schon mal: Er erwähnt häufig non-believers in seinen Reden. Aber natürlich will Obama ganz allgemein etwas “verändern”. In der Antrittsrede wimmelt es also von change, oder?

Wer findet den change in der obigen Word Cloud? Barack Obama hat sich in dieser Hinsicht offensichtlich sehr zurückgenommen. Unerwartet, war es doch das Schlagwort der Kampagne oder zumindest das, das von den Medien am gierigsten aufgegriffen wurde. Der neue Präsident liegt sogar noch deutlich hinter Bill Clinton, welcher das Wort wesentlich häufiger verwendete. Das zeigt die folgende Tabelle, die die Häufigkeit eines Wortes in Prozent der Gesamtwortanzahl angibt, für die gelisteten fünf Antrittsreden.

Auf diese simple Weise lässt sich gut mit den Reden arbeiten – harte Erkenntnisse gewinnt man so nicht, denn die bloße Erwähnung eines Wortes bedeutet noch nicht viel, ist eben die Bedeutung auch vom Kontext abhängig, in dem es vorkommt. Die Methode gibt uns aber Hinweise und erlaubt uns einige Mutmaßungen. Die Word Cloud oben ist hingegen nicht ungefährlich, sie siebt die häufigsten Wörter im Englischen aus, weil man sonst vor lauter it und and nichts mehr sehen würde. Dabei hat sie leider auch can gestrichen (must aber stehen lassen), ein Wort, das im Slogan Yes, we can Karriere gemacht hat. Es kommt immerhin 13 mal in der Rede vor und damit um 5 Verwendungen häufiger als must. Hat Obama also einen besonders optimistischen Ton gewählt?

Nicht viel optimistischer als seine Vorgänger, aber das Verhältnis can-must ist bei ihm am deutlichsten ausgeprägt. Ein Blick auf die Top 500 der englischen Wörter zeigt aber, dass ersteres (Platz 36)  ohnehin wesentlich öfter gebraucht wird als letzteres (Platz 172). Es sind also Bush und Clinton, die aus der Reihe tanzen. Tatsächlich zeigt sich hier ein anderer rhetorischer Ansatz – wo Obama aufzeigt, was getan werden kann, muss bei Clinton alles geschehen. Bei dem einen sind die amerikanischen Bürger aktiv Handelnde, die die Wahl haben, bei dem anderen tragische Figuren, denen vom Lauf der Geschichte keine Wahl gelassen wurde. Freilich transportiert beides den gleichen Inhalt – Entschlossenheit, die Probleme anzupacken.

Andere Wörter, die die Word Cloud außen vor lässt, sind Pronomen, vor allem die häufigen Personalpronomen. Die sind aber von Interesse, denn zur Umarmungstaktik des neuen Präsidenten gehört es natürlich, von uns zu sprechen, statt von sich, vom wir statt vom du. Ich habe die Word Cloud hierfür auf die Pronomen, die in den Top 100 auftauchen, reduziert.

Relativ eindeutig. Der Strich unterhalb des our ist das I, es war nicht sehr beliebt. Das ist in der Tat sehr umarmend. Schauen wir uns das Ganze in Tabellenform an, verglichen mit George Bushs Rede von 2005, wobei ich die irrelevanten Pronomen (etwa it) ignoriert habe:

Es ist nicht zu übersehen, dass Bush in Sachen Kuscheln mit den Bürgern nicht mithalten konnte. Er liegt bei allen drei entsprechenden Pronomen mehr oder weniger klar zurück, beim Referieren auf sich selbst hingegen vorne. Auffällig sind daneben zwei andere Unterschiede: Obama gebraucht viel häufiger they, Bush mag dagegen your mehr als sein Nachfolger. Sich darauf einen Reim zu machen ist nicht ganz einfach, also gehen wir an dieser Stelle in den Text. Dort lernen wir, dass ein Pronomen auf Verschiedenes referieren kann (man spricht hierbei von Deixis bzw. von deiktischen Ausdrücken) – they referiert in Obamas z.B. vor allem auf die forefathers, die Gründungsväter der USA, aber auch auf die challenges, Herausforderungen, vor denen Amerika stehe. Wenn wir  diese Referenzen des Pronomens they unter dem Gesichtspunkt “us versus them” zusammenfassen, dann ergibt sich folgende Tabelle (diesmal nur in absoluten Zahlen, da uns der Anteil an der Gesamtwortzahl der Reden hier nicht interessiert):

Von 17 von Obama verwendeten they referieren 16 auf etwas, das sich grob als “us” beschreiben lässt – unsere Vorväter, die Herausforderungen, die uns bevorstehen, unsere Familien, etc. Nur eines referiert auf “die anderen”, auf die Gegner. Damit zeigt sich, dass sich das they in derselben Kategorie verorten lässt wie our, we und us. (Wen es interessiert: Bush geht es neben einer Vorväter-Erwähnung einmal um “every man and woman” und einmal um “rights”, wenn er das Pronomen benutzt.) Ein anderes Bild zeigt sich beim von Bush präferierten your:

In beiden Reden referiert dieses Pronomen deutlich öfter auf “die anderen” als auf “uns”. Das erklärt sich mit einer Passage bei Bush, in der er andere Länder bzw. deren Völker direkt anspricht und ihnen klar macht, wofür sie einstehen sollen (Demokratie). Er hätte auch sagen können, dass “wir”, Amerika und alle anderen, gemeinsam für die Demokratie einstehen. Stattdessen erzählt er lieber, was Amerika “euch” bringen wird, wenn “ihr” nur mitmachen wollt. Das your können wir also dort einsortieren, wo wir es vermutet hätten, anders als das they, das nicht macht,w as von ihm erwartet wird.

Alles eindeutig also und Obama der Mann des “wir”? Bestätigt der Pronomengebrauch in Obamas Rede die These von seiner Umarmerei? Betrachten wir folgende Auswertung:

Plötzlich sieht das Bild ganz anders aus: Barack Obama liegt in seiner Paradedisziplin deutlich hinter Clinton und hat selbst gegen Bush Probleme, wenn wir dessen erste Rede als Maßstab nehmen. Auch Bush Sr schneidet nicht ganz so schlecht ab. Was Pronomen angeht sticht Obama nicht sonderlich hervor, die our-we-us-Strategie scheint Konsens unter Präsidenten zu sein, jedenfalls unter den letzten vieren. Einzig beim zurückhaltenden Gebrauch der ersten Person Singular wird er seinem Ruf gerecht. Die Statistik sagt uns aber mehr über Bushs zweite Amtszeit – hat er noch als “normaler” erster Mann im Staat angefangen, hatten die darauf folgenden politischen Ereignisse einen sehr starken Einfluss auf seine Wortwahl bei der zweiten Antrittsrede. Freilich sind Pronomen nur ein kleiner Ausschnitt aus der präsidentiellen Wortwahl. Deshalb folgt diesem Artikel bald ein zweiter Teil und vielleicht noch ein dritter, die Antrittsreden geben fast genug her, um endlos damit zu spielen.

————————————————

Wer selbst spielen möchte – Spielzeuge gibt es hier:

Word Frequency Counter – zählt die Wörter in einem beliebigen Text und ordnet sie nach Anzahl

Wordle – erzeugt Word Clouds, die sich hübsch formatieren lassen

Inaugural Addresses – die Antrittsreden (fast) aller amerikanischen Präsidenten

Bildnachweis: Photos von Wikipedia en.wikipedia.org

]]> http://snartentim.wordpress.com/2009/02/02/en-helg-med-far-min/ Mon, 02 Feb 2009 21:09:00 +0000 Tim http://snartentim.wordpress.com/2009/02/02/en-helg-med-far-min/

För första gången på över ett år hade jag i helgen pappa på besök. Som ni nog själva förstår var det ett mycket efterlängtat sådant. Samtidigt var jag lite orolig inför att han skulle komma. Vi har ofta varit rätt stela i varandras sällskap och mitt “fjollsyndrom” brukar göra sig påminnt. Dessutom visste jag inte riktigt var han stod i processen, med acceptans, hur jobbigt han tycker det är att jag går på utredning osv.

På lördag förmiddag kom han iaf hit. Jag värmde lite mat till honom och käkade lite frukost själv. Stämningen var väl lite   spänd, men jag kämpade verkligen för att vara mig själv och inte falla in i något spelat fjollmönster och det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Efter mat och lite kaffe åkte vi sedan till Kvibergs marknad för att handla grönsaker till kvällens wok. Det slutade med att vi stannade där i ca 2½ timme. Det var jättekul, vi strosade bara runder, kollade på all skit, hånade vissa saker och hade bara allmänt trevligt. Och stämningen blev än mer avslappnad.
När vi kom hem ringde pappa till käre bror. Han skulle då berätta lite vad vi gjort under dagen. Nu märktes det mycket tydligt att han inte ville använda mitt födelsenamn, men att han samtidigt inte klarade av att säga Tim än. Det var riktigt skoj att sitta bredvid och lyssna, haha!

“Ja, jag är hos.. hos… Besan nu” (Ja, tro det eller ej, men detta har varit pappas smeknamn på mig så länge jag kan minnas)

“… och sen har jag och… jag och… eeh… Besan *harkel* varit på Kvibergs marknad”

“Ja… eeh… fjanten (eller nåt liknande ord, syftande på mig) brukar tydligen åka dit och handla grönsaker”

Ja, jävlar. Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag märkte hur han småplågades av förvirringen kring namn och undvikandet av pronomen. Lite skadeglädje är aldrig fel

Självklart blir jag glad för att han undviker att använda mitt juridiska namn, men jag vetefan om “Besan” är bättre alltså… NE:s förklaring lyder:

“besa, vraklax, kelt, benämning på mager utlekt lax. Under lekperioden förlorar laxen 30-40 % av sin kroppsvikt. Upp till 2/3 av besorna återvänder till havet, men endast några få procent leker en andra gång, vilket antagligen beror på hårt fiske.”

Med andra ord; en sleden kärringlax som ingen vill ligga med. Undrar om inte mitt juridiska namn är rätt fint ändå…? Haha!

“Hej, jag heter Tim, men du kan kalla mig vraklax”

Nej, seriöst, en bra insats av pappa tycker jag faktiskt. Han försöker vänja sig. Men jag måste verkligen göra nånting åt mitt smeknamn alltså.. Hur kom han ens på det från början..?

Anyway, Kristian hade planer för kvällen och kunde inte komma och äta middag med oss. Så det blev bara jag och pappa, vilket också blev riktigt bra. Vi satt först och slöade i soffan och kollade “Gränspoliserna i England” innan pappa började med maten. Jag satt bredvid och drack slabbeöl från Willys. Vi åt sedan framför tv:n och flyttade inte därifrån förrän det var dags för sängen.

På söndag vaknade jag vid elvatiden. Pappa hade varit uppe sen ett par timmar. Jag tog mig lite kaffe och frukost, sen gav vi oss ut på en promenad runt Härlanda tjärn. Tjärnen var frusen och man såg fullt med barn och familjer som gled runt på isen. Självklart ville även jag glida! Pappa tyckte det var en dålig idé, men inte lyssnade jag på det. Jag kom ca 40 cm ut på isen innan jag helt plötsligt låg rygg. Fan att de där föräldrarna alltid ska ha rätt!

Efter lite lunch, småprat om New York och albumstittande åkte pappa sedan hem framåt eftermiddagen. Kändes lite tomt när han åkte, speciellt eftersom jag vet att det kommer dröja innan han kommer tillbaka. Men jag var iaf helnöjd med helgen. Jag hade lyckats att vara mig själv i stor utsträckning och vi hade haft en mysig, avslappnad helg. Efter en lite deppig period var det precis vad jag behövde.

Känner dessvärre att jag inte riktigt kommit ur svackan än. Det känns absolut bättre, men inte bra. Hatet mot kroppen är just nu riktigt mäktigt och ger sig starkt tillkänna varje vaken sekund. Känns nästan som att väntan på att något ska hända fysisk äf för lång. Att jag bara inte kommer orka vänta så länge. Jag är så trött på att leva i en kropp som inte stämmer överens med vem jag är. Jag är så trött på att behöva bygga och dölja varje dag, bara för att uppnå ett halvbra resultat.

Fuck, känner att jag inte borde skriva mer om det här nu. Kommer nog bara kännas ännu mer då. Nej, jag får nog köra en verklighetsflykt igen. Ett par avsnitt av Oz kanske kan hjälpa för stunden? Fast att jag har alldeles för mycket att läsa inför seminariumet på onsdag. Men det får fan vänta. Vet ändå att jag inte kommer kunna koncentrera mig på det nu.
Okej, nu svamlar jag verkligen bara…

Life’s a bitch and then you die

Vraklaxen

Mula-mula, kita belajar mengenal kata ganti orang dalam bahasa Jerman yang disebut Pronomen:

Ich        saya
du         kamu
er          dia (laki-laki)
sie         dia (perempuan)
es          dia (netral)
wir        kami
ihr        kalian
sie       mereka
Sie      Anda

Anda pasti heran karena ada 3 kata’ sie’ untuk orang yang berbeda. Mula-mula pasti bingung, tapi nanti juga bisa membedakan melalui kata kerja yangmengikuti setiap pronomen tersebut.

Så var det dags för en liten sammanfattning av Tims första jul. Ska försöka att inte göra det alltför långt, men som ni nog vet vid det här laget är det inte min specialitet att hålla inlägg korta…

19 dec
Sitter nu på tåget på väg hem till Ängelholm. Det är en konstig känsla, när man åker den välkända vägen, ser de välkända byggnaderna svischa förbi, medan mörkret faller. Adventsljusstakarna lyser i de flesta fönster och en mysig känsla smyger sig på. Känner hur jag börjar slappna av, börjar släppa skolans verklighet. Skönt.

Samtidigt som jag känner att jag börjar slappna av, börjar en nygammal nervositet göra sig påmind. Hur kommer Ängelholm vara den här gången? Det är så olika, ibland känns allt bara mysigt och härligt, men för det mesta känns det stelt och konstigt. Känns dock som att jag för första gången, nästan bara njuter av att få komma ner. För första gången är det Tim som åker till Ängelholm, Tim som ska träffa sina kompisar, Tim som ska fira jul. Och det känns bra. En stor befrielse. Det som dock maler är; kommer jag kunna vara mig själv? Jag har jobbat så länge på att gömma mig bakom en fasad, att spela ett spel. Och jag vet att jag, när jag kommer tillbaka till Ängelholm, ofta faller tillbaka i gamla mönster. Det är så frustrerande, men det händer nästan omedvetet, som någon slags reflex.

Jag hoppas att jag denna gång iaf mer än tidigare ska klara av att behålla ”mig själv” trots att jag kommer tillbaka till Ängelholm. Det är en konstig känsla. Att jobba för att vänja sig vid att vara sig själv. Något som borde vara så självklart…

Ja, såhär var alltså mina tankar innan jag anlände i Ängelholm. Hur gick det nu då?

Jag får nog säga att det iaf gick bättre än vad det brukar. Visst föll jag tillbaka i gamla mönster, blev lite fjollig när jag träffade mamma och gick upp i falsett med jämna mellanrum. Men mesta tiden lyckades jag ändå vara mig själv, vilket var oerhört skönt.
Jag fick dock inte vara Tim speciellt mycket under första halvan hemma. Det var mycket “hon” och tjejnamn. Men mamma försökte iaf alltid rätta sig, vilket kändes bra. På lillejul kom lite släktingar, vilket iofs var trevligt. Men GUD! Jag var så mycket tjej man kan tänka sig. “Hon”, Therese, dotter, lillasyster. ÄR NI BLINDA ELLER??? Värst var det när vi hade ätit. Jag och Pia hjälpte mamma att duka undan, varpå denna underbara kommentar fälls:

- Jaha ja, kvinnorna dukar undan medan herrarna sitter kvar.

Eller så kan ni bara sticka en kniv i hjärtat på mig, ungefär lika effektivt. Men visst, jag förstår verkligen att det inte handlar om illvilja, att ingen säger så för att såra, utan för att detta helt enkelt är nytt för dem och att det går av ren vana. Jag vet det, men klart man ändå tar åt sig.
Kände lite senare på kvällen att jag inte orkade sitta kvar därnere, så jag gick upp under täckmanteln att jag blev sugen på att lägga pussel (sen blev jag verkligen det och satt i rätt många timmar med det ). Just då ville jag bara ifrån Ängelholm, komma tillbaka hem där folk tar mig för den jag är. Det kändes som att ta tio steg bakåt på ett enda dygn. Efter att ha kämpat i flera år för att ta dem framåt. Men då, mitt i alla sorgsna tankar kommer min ängel genom dörren. Mamma sätter sig på sängkanten och frågar hur det är med mig. Sen säger hon:

- Minns du att du, för några månader sedan, frågade mig om jag ville ge dig mellannamn?

- Ja…

- Jag har tänkt lite på det. Får jag fortfarande göra det?

- Ja, det är väl klart. Skulle bara bli glad.

- Jag tänkte Karl, Erik. Och du får gärna ha Karl som tilltalsnamn.

Vidare berättade hon att det var ett namn som hon hade velat ha om jag hade blivit en pojke. Så, på bara några sekunder, kände jag mig hel igen. Tim Karl Erik Lindell, det är jag. Den kvällen somnade jag med en härlig känsla i magen.

Så kom julafton. Tillbaka till att vara “hon” och Therese igen. Suck. Men, tänka sig, tomten hade varit i huset under natten och lagt paket i strumpan! Och paketet var till Tim! Fortfarande var det dock Therese som gällde för alla utom mamma.
På eftermiddagen kom brorsan hem, äntligen! Han sa “Therese! Eller nej, Tim. Fan va det ska va svårt!” och småskrattade. Jag svarade att han ändå var bäst av alla hittills.. Snackade en hel del med honom om att jag tyckte att det var jobbigt att jag helt plötsligt var “tjej” igen. Han var så jäkla stöttande och sa Tim hela tiden (även om det ibland kom ett Therese först ), trots alla andras “Theresande” runt bordet.

När julklappsutdelningen satte igång blev jag åter räddad av min fina mamma. ALLA julklappar var till TIM! Helt underbart! En spännande sak var dock att många turades om att dela ut julklappar, vilket betyder att nästan alla läste att julklapparna var till Tim. Och alla hörde det iaf. Trots det, direkt efter julklappsutdelningen var jag Therese och “hon” igen. Hmm, hur tänkte ni nu…?
Gamle B satt och pratade med Kristian:

B: – Jag hörde att mamma har varit uppe och flugit med dig. Har du inte tagit med dig lillasyster nån gång?

K: – Nej, HAN har inte vågat det.

Jäkla bra bror man har…

Efter allt julfirande var det, den 25:e, dags för fest. Äntligen fick man vara Tim på heltid igen. Hade även varit ute ett par dagar tidigare och träffade då en hel del gamla kompisar. Tim blev bemött med mycket respekt och uppmuntran. Skönt.
Kvällen den 25:e blev dock en äkta Ängelholmsdramakväll med mycket onödigt tjafs (både från min och andras sida) och slutade i bråk. Shit happens.

Resten av vistelsen i småstaden var nice. Styvsystern S (som jag ALDRIG sagt styvsyster till förrän nu i detta inlägg ) med famlij kom på besök. Alla kallade mig Tim, tom A, 7 år och S, 4 år. Jäkligt bra gjort av föräldrarna att ta tag i saken och förklara för dem.
Träffade även delar av det gamla fotbollsgänget, vilket var grymt kul! Blev en hel del allvar men en ännu större dos transskämt och låtsasraggande på Helen, vilket fick Anna att skrika “Ööh, öh! Sluta, du får inte ragga på henne än!” Haha, en riktigt nice fika.
Fick även under besöket i den lilla staden träffa Hasseman aka min gamla tränare, adoptivfar och älskling.

Underbart var att få träffa Mazze igen. Hängde med honom så ofta jag kunde och det var så kul att kunna göra saker med honom igen. Fan, vad jag saknar dig häruppe Mazze.

Så, nu har ni fått höra ungefär en tiondel av min jul i Ängelholm, men bara detta blev tillräckligt långt känner jag.. Dags att avsluta!

Over and out!

// Timpa

Jag fick nyligen, genom en kommentar, ett par mycket intressanta frågor av Padma som jag tänkte behandla i detta inlägg:

“…Jag arbetar ju i en tjejjour som är en könsseparatistisk organisation; bara tjejer får arbeta där och vi hjälper bara tjejer också (…) efter en föreläsning om transsexualism tog vi upp till diskussion vilket ställningstagande vi ska ha gällande Ts-tjejer och Ts-killar som söker sig till oss, både för hjälp men framförallt om de vill arbeta hos oss. (…)Vad anser du om detta, och var bör man dra gränsen?”

Det är en mycket svår, men lika viktig, fråga du ställer, Padma. Självklart finns inget enkelt svar, jag är inte ens säker på att jag vet var jag själv står i frågan. Det finns så många saker att ta hänsyn till i den här situationen. Men jag ska göra mitt bästa för att ge mina åsikter.
Jag brukar i regel (när det gäller sådana här seriösa frågor) tänka först, ha ett par punkter jag utgår från och sen skriva, men då ämnet är så komplext och jag aldrig faktiskt reflekterat över denna specifika situation, känner jag att jag, för att få fram något svar alls, får börja skriva och sedan under skrivandets gång reflektera och på så sätt gå vidare. Därför kan det hända att svaret blir något ostrukturerat.
(Jag vill också påpeka att jag nu utgår från att ni inte på något sätt har för tanke att “rubba” på könsseparatismen och att ni tänker fortsätta att enbart anställa kvinnor. Anledningen till att jag vill lyfta detta är att vissa benämningar i kommande text om ts-killar annars kan uppfattas fel.)

För att börja med det jag tycker är enklast att svara på, lämnar jag ts-tjejerna därhän för en stund och fokuserar först på ts-killarna. Jag kan, utifrån min egen upplevelse, säga att jag har svårt att tro att en ts-kille överhuvudtaget skulle söka sig till en arbetsplats som uttalat endast anställer kvinnor. Jag var själv på jakt efter jobb för ett par veckor sedan. Jag letade då bland annat efter deltidsjobb/extrajobb som personlig assistent. I ett flertal platsannonser stod det att de endast önskade kvinnliga sökanden. Dessa arbeten sorterade jag bort direkt, då jag inte definierar mig själv som kvinna och inte heller vill bli definierad som det av någon annan.
Men, allt sånt här är individuellt och det finns säkert de ts-killar som inte störs av att arbeta på en sådan arbetsplats och genom det också till viss mån betraktas som kvinnor (som jag antar att de måste bli för att kunna jobba inom en könsseparatistisk verksamhet). I detta fall gäller det, anser jag, dels för er att fråga er själva om ni klarar av att se den anställde som man privat, men som kvinna just i arbetssituationen. Detta är ett måste då ni måste låta den anställde vara accepterad för den han är, men samtidigt frångå denna medvetenhet just i arbetssituationen, då ni har som verksamhetsprincip att endast anställa kvinnor. Dels tror jag att den anställde måste vara öppen med att han en gång levt som kvinna (kanske måste han, för möjligheten att skapa ett förtroende och en relation till klienten, till och med säga sig ha VARIT en kvinna, även om jag anser detta vara så innerligt fel, eftersom det inte är sant, han har bara LEVT SOM kvinna. Följdfrågan är då om detta är etiskt försvarbart gentemot andra transsexuella, att sprida ut och spä på felaktig fakta kring att “vara ett kön man inte är”), plus att han också måste acceptera ert behov av att se honom som en kvinna i arbetssituationen. Om detta ens är praktiskt möjligt att genomföra, det vet jag inte. Jag vet bara att jag personligen aldrig hade klarat av eller velat utsätta mig för situationen.

Dessutom har jag mycket svårt att publicera och stå för ett inlägg där jag skrivit “plus att han också måste acceptera ert behov av att se honom som en kvinna i arbetssituationen”. Det är egentligen ett oförsvarbart uttalande jag gör, att man ska bli tvingad att acceptera att bli kallad ett kön man inte är, men vad jag menar här är att det är enda möjligheten till anställning om könsseparatismens princip ska fasthållas inom verksamheten. Om detta sedan är önskvärt eller etiskt försvarbart är en helt annan fråga, som jag lämnar obehandlad tills vidare. Kanske finns det någon annan därute som vill framhäva sin åsikt kring detta?

Vad gäller frågan om hjälpsökande ts-killar har jag nog en ganska bestämd åsikt. Återigen skulle det aldrig vara ett alternativ för min egen del att vända mig till en tjejjour för att söka hjälp, då det skulle kännas ungefär lika fel som att visa upp en klänning på en modevisning. Men vad gäller de som eventuellt gör det, tycker jag att de bör bemötas och ges det stöd de önskar. Det är trots allt så att transsexuella killar är tjejer rent juridiskt (då jag anser att när man väl är kille juridiskt, är man inte längre transsexuell, då det i det läget är fastställt att ens juridiska kön är detsamma som ens >>core gender identity<<) och borde därför inte nekas. Men viktigast av allt är väl ändå att det aldrig kan vara fel att hjälpa en medmänniska? Om man nu skulle hävda att ts-killarna “stjäl av kvinnors resurser”, kan jag bara säga att det med största sannolikhet, enligt mig, inte kommer att finnas så många ts-killar som söker, att det skulle påverka resurserna för kvinnorna.

Så över till den, för mig, svåraste frågan. Hur ska man inom en könsseparatistisk (kvinnlig) verksamhet ställa sig till ansökningar från transsexuella kvinnor? Min första reaktion är: “Självklart ska de ha samma chans till anställning som alla andra kvinnor!”. Men sedan läser jag det du skrivit om de hjälpsökandes trygghet, att de kanske inte vågar öppna sig för någon som de ser som man:

“Jag tänker att en ts-tjej som inte har genomgått operationer etc kan vara problematiskt om hon ska vara i samtal med unga tjejer då dessa kan uppfatta henne som man. När RFSL-ungdom föreläste för oss sa de att kön handlar om vad man identifierar sig som, men vi utgår ju från vad sämhället definierar en som när vi arbetar och tar in nya volontärer.”

Situationen ni sitter i kan man problematisera i oändlighet känns det som. Jag tänker dock ta upp några av de punkter som JAG anser relevanta.
Självklart stödjer jag RFSL-ungdoms uttalande att kön handlar om hur man identifierar sig. I en drömvärld hade detta varit enda definitionen av kön, men som vi alla vet är detta inte verklighet. En av alla andra definítioner (definitioner är kanske fel ord, aspekter är kanske mer passande) är tyvärr hur omgivningen uppfattar oss. Och jag kan, även om jag inte stödjer det, förstå att det inom er organisation är en viktig aspekt att tänka på. Jag tycker dock att är av stor vikt att vi alla hjälps åt att riva dessa murar kring kön som finns i samhället idag.
Att inte anställa en kvinna för att hon är transsexuell, anser jag vore att acceptera och stötta de rådande normerna och värderingarna som i många fall inte är positiva till transsexualism. En transsexuell kvinna är precis lika mycket kvinna som en biologisk, hon råkar bara vara född i fel kropp, och missförstådd av stora delar av samhället. Nu vet jag att du, Padma, inte på något sätt motsätter dig detta, utan att problemet ligger i att era hjälpsökande kan ha problem med att se en transexuell kvinna som en “riktig” kvinna. Detta är självklart ett stort problem, men jag tycker definitivt (förutom att det borde vara en rättighet lika självklar som för någon annan kvinna) att det är värt ett försök att slå hål på fördomar och låta en ts-tjej arbeta som volontär. Jag kan se en förhoppning om att acceptansen i samhället gradvis kan öka i och med att man utåt manifesterar transpersoners “äkthet” gällande kön.
Det är mycket möjligt (kanske tom troligt?) att det kan stöta på motstånd i början, men det gör alla förändringar, även positiva. Jag tror det handlar mycket om vikten av öppenhet, både från er andra volontärer och från kvinnan själv, som påverkar förståelsen och acceptansen. Jag kan tänka mig att det är viktigt (kanske rentav ett måste i början?) att kvinnan ifråga inte försöker dölja att hon är född i en mans kropp, för att kunna skapa förståelse och acceptans. Jag tycker egentligen inte att någon transsexuell borde “tvingas” (kvinnan kan ju iofs välja att inte ta jobbet) att berätta om sitt biologiska kön, men när det har en god sak som syfte, kan det vara berättigat. Detta kräver dock att kvinnan ifråga är medveten om detta redan från början och att hon är tillräckligt stark för att klara av att bli ifrågasatt av de hjälpsökande.

Vad gäller ts-tjejer som söker hjälp, tycker jag svaret är givet. Självklart ska de kunna få stöd och hjälp, precis som alla andra tjejer. Att de har en snopp och fel bokstav i passet kan väl inte avgöra en sådan sak?

Vidare skriver Padma:

“…likadant när vi är ute på föreläsningar i skolor och vill prata för tjejer enbart. Det är inte ovanligt att det då piper till en kille att: “Men jag känner mig som tjej. Jag vill vara med.” Förmodligen är detta bara ett larvigt försök för att de är nyfikna på vad vi pratar om och det funkar ju inte att ta in en kille i gruppen även OM han verkligen skulle uppfatta sig som tjej då hela stämningen skulle förändras och man kan inte ha gruppdiskussionerna lika öppet när både killar och tjejer närvarar i rummet.”

Även detta är en otroligt svår situation, tycker jag personligen. För, precis som du säger, är risken mycket stor att det endast handlar om nyfikenhet och “bus”, vilket då BARA skulle förstöra för tjejerna. Men, OM det nu verkligen skulle vara så att det faktiskt handlar om en transsexuell tjej, är det ju fruktansvärt förnedrande att bli avvisad från er föreläsning. Just sådan förnedring som på många sätt kan vara den värsta; att inte bli tagen på allvar, att inte ses som en “riktig” tjej (eller kille).

Min erfarenhet (eller kanske bara föreställning/fördom?) säger mig dock att de flesta antingen förnekar det/döljer det från sin omgivning eller lever relativt öppet med det. En person som antingen förnekar det eller döljer det för sin omgivning skulle inte göra ett sådant uttalande, det säger sig självt. Och någonting säger mig, att om en person är tillräckligt öppen transsexuell för att kunna säga att denne känner sig som en tjej, skulle det antagligen märkas på personens sätt, alternativt utseende (*).
Om det trots allt skulle vara så att personen ifråga är transsexuell och känner sig tillräckligt öppen för att berätta det, men fortfarande inte att “agera” som det blir situationen självklart mer komplicerad. Man kan isf anta att denne är i en mycket känslig fas i sitt outande (process att komma ut med sin transsexualism) och då behöver allt stöd möjligt att få. Att avvisa denne kan då, enligt min “tro”, få ödesdigra konsekvenser. Kanske kan en lösning (om än kanske inte den bästa) vara att förklara för personen att hon just i denna situation tyvärr inte kan närvara, men att hon är varmt välkommen till er organisation i övrigt? Visst, meningen är full med dubbelmoral, men kanske behövs det i den situationen ni är i? Visst hade det varit underbart om alla kunde acceptera ts-tjejer som fullvärdiga tjejer och ts-killar som fullvärdiga killar, men så är det inte i dagens samhället. Och i just ett sånt här sammanhang (med så pass mycket tveksamhet kring ärligheten) kanske det inte är möjligt att genomföra, utan att syftet med föreläsningen/diskussionerna försvinner. Vad jag menar är att tjejjouren kanske helt tappar i förtroende och trygghet för många tjejer om killar (då menar jag självklart de som endast påstår sig vara ts-tjejer, absolut inte de som verkligen är det) inkräktar på deras verksamhet? I ett sådant läge måste man väga fördelar mot nackdelar och fatta ett beslut utifrån det.

När jag nu skriver det här känns det verkligen som att jag totalt överger mina egna principer och värderinger. Jag står stenhårt för att ts-tjejer och –killar ska ha samma rättigheter som de som föds i det biologiska könet. Jag har mycket svårt för den tveksamhet som finns hos vissa människor kring anledningar till varför man vill genomgå (som de säger) “könsbyte”. “Kanske är det för att få uppmärksamhet? Kanske för att få fler fördelar i livet? osv”. Jag har verkligen mycket svårt för folk som inte kan förstå och acceptera det faktum att enda anledningen till att man vill korrigera sin kropp är att man vill att den ska representera människan som finns på insidan. Och jag kan verkligen inte förstå hur folk tänker när de säger att transpersoner inte är “riktiga” tjejer respektive killar. Ändå sitter jag nu här och förespråkar allt jag är emot. Men för att förtydliga ,dels för er men framför allt för mig själv tror jag, menar jag inte att detta ska tas som en allmän syn. När jag nu svarar på den här frågan måste jag ju också ta i beaktande att jag svarar på den för att kunna ge råd till en organisation som måste få sin verksamhet att fungera. Att då skriva “varenda kille som säger sig vara ts-tjej ska vara med på föreläsningarna”, hade inte gett organisationen något matnyttigt alls (och dessutom kan jag känna att jag hade förlöjligat transsexulism), de hade antagligen inte ens ägnat mitt svar en tanke. Jag måste därför anpassa mitt svar till vilka som frågar. Med det inte sagt att jag svarar “det de vill höra”, utan jag anpassar det bara till just deras situation, för att de ska kunna få så mycket nytta av svaret som möjligt.

(*) Jag kan tänka mig att det nu är många som reagerar över mitt uttalande kring förnekelse/öppenhet, som tycker att jag är trångsynt som tror att det är “antingen eller”, ytterligheterna, som gäller i de flesta fall. Men jag menar inte att det jag skriver här är någon objektiv sanning. Det är endast min erfarenhet (eller föreställning/fördom) som jag presenterar. Om någon annan vill lyfta fram ett annat perspektiv, uppskattas detta självklart.

Som avslutning vill jag påpeka att  mycket av det jag skrivit i detta inlägg är nya tankar, vilket innebär att jag kanske inte hunnit överväga allt jag skrivit riktigt så noga som jag skulle vilja. Detta i samband med att jag inte har deltagit i speciellt många diskussioner kring transsexualism överhuvudtaget, gör att jag kanske har uttryckt mig klumpigt på vissa ställen. Jag vill därför be om ursäkt om någon känner sig förolämpad, jag hoppas att ni förmedlar det till mig i så fall!

Vidare vill jag framhålla att detta är mina, personliga åsikter. Jag har ingen aning om majoriteten av transexuella, eller ens någon annan, har ens liknande åsikter. Jag kan alltså inte på något sätt ses som en representant för någon annan än mig själv.

Jag, och med största sannolikhet även Padma, skulle tycka att det var mycket intressant att höra DIN åsikt kring dessa frågor. Lämna gärna en kommentar eller skriv ett eget inlägg om det och länka under kommentarer!

När jag skrev artikeln och pratade med henne ville hon själv bli nämnd som "han". På finska finns det könsneutrala "hän". Jag är glad att du uppmärksammade saken och har åsikter. Som journalist gjorde jag vad jag kunde enligt den information jag hade. Vet inte om hon som finskspråkig missförstod när hon bad mig använda uttrycket "han".

Ingen skada skedd iallafall. Och bra att saker uppmärksammas.

Tack för din respons.

Johan

Mitt svar, denna gång med något mildare ton…

Johan,

Känns bra att höra att detta var något du faktiskt uppmärksammat och frågat henne om. Visst kan det ha rört sig om ett missförstånd, men det viktiga är ju egentligen att visa respekten att fråga. Vill därför be om ursäkt för mitt något "aggressiva" mail. Känns bara så fel när det sprids ut budskap om att ts-kvinnor kallas "han" och ts-män "hon". Men om det nu var hennes egen vilja att i denna artikel benämnas som "han", är det självklart hennes rättighet.

Tack för att du tog dig tid att svara!
//Tim

Hej Johan!
Jag läste din artikel om Olli Aalto, en ts-kvinna som riskerar att förlora sitt jobb efter kommande könskorrigerande åtgärder. Jag vet att jag är lite sent ute, då artikeln publicerades för över en månad sen. Kanske har ni redan fått in liknande synpunkter från andra håll, men jag kunde bara inte låta bli att skriva.
Jag tycker att det var bra av er att uppmärksamma storyn, men blev riktigt arg när jag läste hur ni benämnde kvinnan som artikeln handlar om.

"I en öppen intervju för Rundradion sa han i tisdags att han hoppas kunna fortsätta sitt arbete inom kyrkan. Han menar att han under de trettio år han arbetat inom kyrkan så har han alltid skött sitt arbete klanderfritt."

I bara två meningar benämns hon som han hela sex gånger. Det är kränkande och förnedrande att som ts-kvinna bli benämnd som han och som ts-man bli benämnd som hon. Att folk i allmänhet kan säga fel, det får man lära sig att stå ut med, då det fortfarande är alldeles för lite kunskapsspridning kring detta ämne. Men jag hade definitivt förväntat mig mer av er, Qx, som är en community som säger sig stå bakom även transpersoner. Eller är det helt enkelt så att det där T:et lätt prioriteras bort? Att det inte betyder lika mycket?  För om vi transpersoner skulle betyda lika mycket, är jag säker på att ni hade gjort er besväret att ta reda på hur man använder pronomen rätt, när man talar till eller om transsexuella.
Jag hoppas verkligen att detta bara var en "olyckshändelse" / engångsföreteelse och att ni i fortsättningen är mer noggranna med dessa saker.
Hälsningar,
Tim

Självklart glömde jag en sak och fick skicka ytterligare ett mail…

Glömde nämna att fröken/fru Aalto inte ska bli kvinna, utan är en kvinna. Tyvärr är det bara så att hon tvingas leva i en mans kropp ett tag till.

Ligger i sängen och skulle egentligen läsa en C-uppsats som ska vara granskad på fredag. Men som så lätt händer råkadejag istället ge mig ut på internets oändliga hav och hittade då en artikel publicerad på Qx. Den handlade om en finsk ts-prästinna, som riskerar att inte få fortsätta sitt arbete som kyrkoherde efter att hon genomgått könskorrigerande operationer. Storyn i sig är rejält kränkande framför allt mot kvinnan,men även mot alla transsexuella och kvinnor (ang könsroller) överhuvudtaget. Bra initiativ av Qx att uppmärksamma incidenten.
MEN! Qx är  den största HBTQ-communityn i sverige och man tycker då att de borde kunna uttrycka sig respektfullt mot transpersoner. I artikeln framgår det tydligt att det handlar om en kvinna, född i en mans kropp. Man väljer dock att formulera sig HELT annorlunda. Man skriver att “han” “ska bli kvinna”. De använder fel pronomen genom hela artikeln samt fortsätter att indikera att “han” inte är någon kvinna än, något jag tycker är enormt förnedrande och respektlöst.

Jag är en transsexuell kille och vill inte på något sätt bli benämnd som “hon” eller kvinna. Det hugger i själen var gång jag hör det. Inte heller vill jag bli identifierad som någon som ska bli man. Jag är en man. Jag råkade bara ha oturen att inte födas med rätt kropp.  Jag kan acceptera att man säger fel nån gång, det är trots allt så att de flesta aldrig haft någon transexuell i sin närhet eller ens träffat någon och därför inte är så bekant med termerna, vilka jag har förstått kan var förvirrande för folk utifrån. Men att, som Qx, kalla sig en HBTQ-vänlig community när man inte visar respekt för transpersoner, tycker jag är helt fel. Återigen är det bevisat att det där T:et inte riktigt finns där. Det är snarare HB(t)Q, där (t) är något man kan sätta dit för att det ska se fint och accepterande ut, men som man likväl kan kasta skit på (i andra sammanhang) eller vara så respektlös mot att man inte ens låter de vara sina egna kön. Vi möter tillräckligt med fördomar och felsägningar som gör ont, var dag. Vi behöver inte att de som säger sig stå bakom oss gör samma sak.

Om ni vill fortsätta ge ut ett budskap om att ni stöttar transpersoner, är det hög tid att läsa på kring ämnet.