gd.no 16.11.2009

- Mye handler om å gi disse pasientene håpet tilbake, sier nevrolog Grethe Kleveland.

ME-pasienter blir utredet ved nevrologisk avdeling på sykehuset for å utelukke andre sykdommer og tilstander, deretter er det fastlegene som har ansvaret for den videre oppfølgingen. Per i dag finnes det få behandlingstilbud i offentlig regi til denne gruppen.

- Vi finner ingen klar årsak til sykdommen, og medisinsk sett finner vi ikke noe galt med pasientene, derfor er det vanskelig å foreskrive spesifikk behandling. Hvis noen blir friske etter noen får dager med kurs i Lightning Process, er det flott, sier Kleveland.

Det er fint at kursdeltakerne lærer å snu negativ tenkning, slik at pasienten selv klarer å ta tak i situasjonen og få fortsatt bedring. Imidlertid tror jeg at mange kunne trenge oppfølging over tid, ikke minst med tanke på alle forverrende og vedlikeholdende faktorer de kommer hjem til.

BlueGirl sier: Dette avsnittet synes jeg er spesielt interresant:

- Er det mulig å danne nye nevrologiske spor i hjernen?

- Det er en klar link mellom nevrologi og psykiatri. Vi vet for eksempel at pasienter med langvarige depresjoner kan få funksjonelle endringer i hjernen. Mennesket er ekstremt komplisert og sammensatt. Erfaringen viser at ME-pasienter som innser at psyken har noe med dette å gjøre, har bedre prognose enn andre, sier Kleveland.

Les også: Danner nye nevrologiske spor 

Som barn passade jag aldrig in. När de andra barnen sparkade boll lekte jag krig för mig sälv, när de lekte krig lade jag mig i bakhåll. Det var något väldigt spännande och samtidigt dragande i att smyga på någon och sedan attackera från ingenstans.

Det bästa jag visste var att  var att tälja pilar till min pilbåge och vässa spetsen. Sedan smög jag på de små äckliga barnen som lekte och när jag siktade visste jag att de hade förtjänat all bestraffning jag kunde ge dem.

Nu skall ni inte tro att jag  tänker skylla på en besvärlig barndom och att allt jag gjort beror på att ingen älskade mig som liten, kärlek har ingenting med mig att göra. De som har behov att vara älskade är svaga individer. Allt jag har gjort har varit mycket väl överlagt och noga planerat. Och jag lider inte av någon sinnesjukdom. Läkarna har testat mig och ställt den ena diagnosen efter den andra, men vi vet ju precis hur läkare är, eller hur?

Litt om meg sjølv, eg er ei 52 år gammal kvinne, som fekk angst som 25 åring. I mange år sleit eg mykje med det, og sleit også med følelsen av at livet gjekk i frå meg. I 10 år fekk eg i periodar ei eller anna form for hjelp av psykologar og ulike formar for gruppeterapi, også dei såkalla lykkepillane vart teke i bruk. Dei siste 17 åra har eg levd eit tilnærma normalt liv, der det å oppsøke det som skapar angsten er ein del av terapien. Gjennom desse åra har eg hatt god hjelp av familie og vennar. Men det viktigaste for meg har vore å lære meg å leve med sjukdomen. være åpen og ærleg om det. Det er i dag ikkje noko som hindrar meg i å gjere dei tinga eg vil, reise der eg vil, vel bortsett frå økonomien då. Det som eg syns er synd er at det å ha psykiske sjukdomar er nesten like tabubelagt i dag som det var for 25 år sidan, eller for 50 år sidan for den del. Dette er noko som eg vil skal endre seg i større grad enn det har gjort gjennom åra. Det som ikkje synest er ingen sjukdom er det nok mange som meinar.

Nu har jag fått den låten med Arja Sajonmaa på hjärnan.
Aimo Liukku valde att spela den innan mitt inslag i radion idag.
Låten finns där men inte som ett irritationsmoment..
Utan den finns där som en påminnelse om att man ska vara tacksam
över det man faktiskt har just nu.

Just nu känns det som om jag rider på en bra våg faktiskt..
En våg med mjuka fina rörelser… vackra… härliga….
Det händer lite nytt i mitt liv just nu… trevliga saker.
Det har kommit in mycket nya fina människor i mitt liv
Sådana inspirationskällor till människor som man blir glad av.
Man ler bara man tänker på dom… =)

På något sätt känns det som om jag börjar komma fram i kön
att det är min tur snart. Det kanske är det just nu.. min tur i vissa saker=)
Att förverkliga sig själv att utvecklas… gå framåt.
Inte för att det stod stilla innan… men det rörde på sig i sakta mak
Sådär lullande tryggt… ja om ni förstår vad jag menar =)
Gillar egentligen inte att lulla omkring i tillvaron…Haha
Fast det var nog inte den sortens lullande jag menade.

Vet ni… det känns bra faktiskt… mycket bra =)

Förstå vad mycket jag har att vara tacksam över…
Mina fem vackra underbara barn, 4 killar och en tjej =)
Vi är friska och mår bra allihopa.
Jag har underbara vänner.
Jag har ett hem och mat för dagen =)
Jag har hittat mitt sätt att förmedla som denna blogg.
Jag har fått möjligheten att förmedla via andra medier…
Jag är tacksam över att kunna känna glädje varteviga dag..
Tacksam över känslan över att det alltid finns hopp
om en morgondag även om det gungar rejält i ens liv.

Att man lever lite “fattigt” mitt i alltet…
Att man är ensam om vardagen med fyra barn…
gör faktiskt inte så mycket… det går.. allting går.
Det trycker ner ens psyke att vara ett offer
Självömkan finns inte i min värld…
Självdestruktivitet finns inte heller…

Däremot finns det mycket kärlek och hopp…
Mycket underbarare känslor ju…
Känner hellre dom känslorna än någonting annat.

Att klaga vore en skymf mot livet…
Jag älskar att leva… just här och just nu.

Love You All!!

Jag har de senaste dagarna försökt ta igen lite av all sömn det känns som om jag förlorat det senaste året. Jag har två dagar i rad gått och lagt mig före midnatt, vilket är rätt så anmärkningsvärt för att vara jag. Jag har sovit ut och dragit mig en stund i sängen innan jag klivit upp för att jag känt mig utvilad.

Dessutom har jag ätit väldigt bra och regelbundet – också till skillnad från vad jag brukar.

Men det händer något konstigt med skallen. Seg som klister känner jag mig, och tankar som jag tidigare tänkt klart och lyckats formulera fastnar halvvägs. Sådant som känts brådskande förut känns plötsligt oviktigt och jag undrar var mitt alerta jag tog vägen?

Man kanske inte ska sova så himla mycket ändå. Och att jag tänker snabbare och mer aktivt på tom mage visste jag redan. Men ska det vara så? Ska man måsta välja mellan den fysiska formen och den mentala? För jag blir väldigt trött och seg fysiskt, och fungerar egentligen inte alls när jag inte sover. Men än i huvudet då.
Eller inbillar jag mig att jag är smartare när jag är trött och hungrig?

lately i’ve been posting some thoughts on a community where me and my friends are communicating a lot… in these i talked a bit about someone and theyre trying to make me say who it is!

yes! i’m blogging! i’m writing stuff for everyone to see and read! but what isn’t written for everyone to read is not for everyone to know…

i find it frustrating that some people don’t understand that even a blogger needs privacy… reminds me of how the KaulitzBrothers are stalked.. even famous people need privacy! i’m not even close to wellknown and i don’t have any!

it really affects humans when theyre privacy is taken away!

everyone needs to be with them self in a place where they can feel safe! if the ’safe place’ is taken away it can stress out and depress people like nothing else! please respect that there are borders for what is acceptable!

Jeg skulle få sukkerspinn, men de stengte boden da vi kom dit, og ville ikke selge oss noe. Jeg ble kjempelei meg, og måtte gå hjem slik at jeg kunne prøve å finne ut hvorfor. Jeg fant ut at jeg assosierer sukkerspinn med glede, og derfor blir det tydeligvis motsatt når jeg skal ha det og ikke får.

Hvem hadde trodd sukkerspinn skulle ha slik en emosjonell betydning?

En sak som jag tror jag reglerat per automatik utan att jag varit medveten om det är “stressnivån” i kroppen.
I ett par år funderade jag på hur det kom sig att jag accelererade när jag var stressad, bar sorg eller inte mådde alltför bra.

Ja, de gånger jag låg under en slags psykisk stress.

Jag satte ofta igång med fysiska projekt som att renovera hemma. Möblera, tapetsera om. Lägga nytt golv osv. Min fantasi tycktes mig vara oändligt och nätter och dagar flöt ihop.

En kollega nämnde vid något tillfälle att när man ligger under stor psykisk press eller stress då räcker det inte med att kasta ut familjen, lägga sig på sofflocket och ligga och vila ett par timmar. Det krävs mer än så och det är fysisk aktivitet.

En slags frisläppande av hormoner/endorfiner som jag inte kommer ihåg namnet på.Kroppens eget skyddssystem för att människan inte skall duka under. (Nu har jag inte kollat upp om detta stämmer )

Då gick det upp ett litet ljus för mig. Jag hade med andra ord reglerat detta själv men inte medvetet.

När jag separerade från mitt ex som då var otrogen, stack iväg och arbetade en första sväng utomlands och jag förväntades ta hand om barn,hushåll,studier,arbete och mig själv. Då renoverade jag huset invändigt själv innan det gick till försäljning.

När min bror kraschade i en lift och bröt benen tapetserade jag om två rum och la nytt golv i båda.

Detta är bara några exempel men jag har oändligt många fler som skulle få den mest luttrade att undra varför jag inte är död.

Numera är jag medveten om det och i morse insåg jag att insikten gett mig ett försprång.

De senaste veckorna då jag varit ute och promenerat på eftermiddagarna (läs halvjogga) i takt med tecknomusik i hörlurarna. Har jag hejdat mig från att gå tills jag stupat.

Balans kallas det.

Jeg føler at jeg er lengre nede igjen. På tross av det har jeg fått gjort litt i dag. Jeg har ryddet pittelitt og skiftet på sengen. Ja, og dusjet.

…men jeg tror ikke på det.

Bare for å oppdatere litt, i det siste har jeg lest en del, både bok og internett. Jeg har prøvd å være litt mer utendørs, og sosial, det er vanskelig, nei, slitsomt. Jeg vet folk prøver å få meg i gang, og jeg setter veldig mye pris på det, takke takke TAKK. Og selv med mitt ufattelig trege tempo, så vil jeg være der en dag. Nei, jeg SKAL! Det blir nok garantert noen flere nedturer på veien, men en dag skal jeg oppnå det ultimate. Et av stegene på veien er da selvfølgelig å finne ut hva det ultimate er, for jeg har lite eller ingen anelse om det akkurat nå. Det eneste jeg vet er at det er målet i livet mitt, det er der jeg skal ende opp.

Bla bla bla… Beklager alt babbelet, men det er virkelig det som foregår i livet/hodet mitt for tiden.

Og, jeg glemte nesten. Var på kino å så “Monsters vs. Aliens” i 3D på lørdagen, det var kos.

Og jeg har vært flink å gått en halvtimes tid flere av dagene i forrige uken.

Resan gick bra, men den tärde så hårt på mitt psyke att jag tror men för livet är bestående. Alla jävla idioter till människor som finns där ute. Det är helt sinnes. Anlände tidigare till Göteborg så tvingades se ytterligare tvåhundra original. Jag har stirrat mig mätt på andra människor. För att ta ett kort exempel. Ett äldre par som steg på i Oslo var Gudrun Schyman och Toni Alldéns näst intill exakta kopior. De betedde sig även som psykopater så kopplingarna var påtagande. Mellan Göteborg och Ulricehamn (tack gode Gud för det lilla) satt en man och samtalade med en kvinna han plockat hem från Spaninen; “DU JU HAV A GUUD TIME IN SWIDEN?” på den värsta engelskan jag någonsin hört passera mellan mina två öron.

Bilden ovan är fruktansvärt paradoxal (yes Anthon, I said it) och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen igår. Ska fundera mer på det när min bakfylla försvinner. Om någon känner för att komma hit och tycka synd om mig så är det okej!

Bare en liten oppdatering fra meg i dag.

Jeg er ferdig med ‘Eclipse’ og er allerede godt på vei i ‘Breaking Dawn’ nå. *kosekosebokpå*

I byen min, på Animal Crossing, har jeg fått oppgradert butikken ennå en gang, den åpnet i dag, og jeg har donert nok penger til byfondet til at de setter opp en ny bru, som burde være på plass i morgen. Yay!

Humøret er for øyeblikket greit, men kjenner at ugangen bare ligger å ulmer, venter på muligheten til å flamme opp igjen. Så jeg skal prøve å holde meg til de tingene som gjør meg glad, om så bare litt, og prøve å ignorere alt annet.