Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som “lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av “syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

“Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon “nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om “Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är “för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga “hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller “hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

“Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

Något jag är stolt över den här mandatperioden är att många fler barn och även vuxna med neuropsykiatriska behov har kunnat få en utredning och därmed eventuellt en diagnos – för att sedan kunna få rätt stöd. I sjukvårdsdebatten i dag berättade jag om den smått fantastistiska ökningen av antalet neuropsykiatriska utredningar sedan 2006, 450 procent! Det har skett tack vare våra duktiga landstingsenheter och med hjälp av skickliga privata vårdgivare.

Så här sade jag i mitt anförande:

Neuropsykiatrin kommer att vara ett viktigt utbyggnadsområde även nästa år. 2009 ökade beställningarna i ordinarie avtal med runt 40 procent (cirka 650 utredningar fler). Sedan 2006 har antalet neuropsykiatriska utredningar ökat från ca 450 till ca 2.500 i år. Det är en ökning med 450 procent!

Intressant om..?

Vårt förändringsarbete för psykiatrin ger resultat. Bättre ersättningsmodeller gör att pengarna ger större nytta – kopplade till hur många patienter som tas emot och vilken typ av behandling det handlar om. Fler får hjälp tidigt, i öppenvården, och det leder till minskat tryck på slutenvården när färre behöver läggas in på klinik, som DN kunde berätta om i måndags. Det ger minskat lidande för patienterna – och mer vård för landstingsskatten.

Fristående vårdgivare bidrar också – mångfalden ger en konkurrens om vårdidéer som utvecklar psykiatrin. Goda idéer sprider sig till fler vårdgivare. Ett exempel är beroendevården där vi har fått betydligt mer vård för pengarna på både privata Maria Beroendecentrum och landstingsdrivna Beroendecentrum Stockholm. Och vår upphandling av vården vid Maria verkar ju nu frigöra bortåt 30 miljoner kronor för annan vård.

Också första linjens psykiatri hjälper fler. I år beräknas de s.k. psykosociala besöken öka med 20 procent i primärvården. Förra året ökade de med 10 procent. (Se också dagens DN, ej på nätet.) Alla husläkarmottagningar ska erbjuda de patienter som behöver psykosocialt stöd av kurator eller psykolog.

Det är framför allt psykologbesöken som ökar – och nu ger vi ännu större utrymme genom att ta bort det övre taket för de psykosociala besöken. Om detta berättade jag i den sjukvårdspolitiska debatten på budgetfullmäktige i dag.

Intressant om..?

Jeg er jenta som ikke klarte å ha muntlig avsluttende eksamen da hun gikk ut fra videregående. Og nå har jeg hatt to foredrag!! Jeg er mektig imponert over megselv. Jeg klarte å frigi meg mye mer fra manuset mitt, men snakket for lenge. Hadde 30 minutt, og da det var gått 28 minutter fikk jeg et tegn på “to minutter igjen” og måtte korte ned på resten. Så siste delen av foredraget var kjempe dårlig. Men alt i alt; jeg er sånn passe fornøyd. Var mer rolig denne gangen, tok meg tid, løsrev meg fra manus og snakket høyt og klart!

Link til Blogg innlegget om første foredraget jeg holdt!

Beklager til de som ønsket at jeg skulle filme det – det ble vanskelig. Neste gang!!

Ellers har jeg forstått det slik at Mental Helse Sør-Vest ønsker å ha meg inn i et brukerråd eller noe. Får mer informasjon om det på mandag regner jeg med! Blir spennende!

.

Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: “Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Moberg, Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka, psykisk sjukdom, böcker

Merete er ikke helt med i sitt eget liv. Det er ikke så veldig nytt det da, men anyway har ikke så mye annet å blogge om.

Da jeg var hos Psykepleier H på tirsdag sa hun at jeg burde gjøre litt mer om dagene. Det vanlige “Ting blir ikke lettere av å bare ligge på sofaen å tenke”-styret. Så da jeg kom hjem tvang jeg meg selv til å ta oppvasken. Var et slit, sofaen ropte høy. Men jeg klarte det. Hele oppvasken ble tatt!

På onsdag var jeg hos Psykolog M og starta timen med et “Ehh…jeg var hos tannlegen for flere uker siden og skulle få et skjema om gratis tannlege av deg”, avtalte å få et slikt skjema på slutten av timen. Så satt hun der å venta. Så på meg og sa ikke et ord. Jeg kjente hun sa med blikket sitt “Du må si hva du vil snakke om Merete”. Vi brukte sikkert halve timen på å sitte å leke stirrelek, eller hun stirra på meg og jeg så som alltid ned i bakken eller på de dumme Emo permene (Et sånn arkiverings perm firma kaller seg for Emo, og jeg har hengt meg sånn opp i de permene fordi det står Emo på dem). Da vi endelig begynte å snakke ble det bare dumt og skummelt. Orker ikke å gå mer innpå hva vi snakket om, da det forblir mellom meg, Psykolog M og “søte mi”.

Idag ringte Psykolog M og sa at hun hadde fått beskjed om at jeg hadde ringt. Jeg har ikke ringt, men som vanlig så var Psykolog M ganske sta og gjenntok flere ganger “Du ringte å sa….”. Det er veldig typisk meg og Psykolog M “Du sa…” “Nei, det gjor jeg ikke” “Men du sa det…” “Nei!”. Jeg husker ikke helt hva det var denne gangen, men noe med tannlegen som hadde bedt om et skjema til eller noe. Psykolog M avsluttet samtalen med “Jeg sender ikke noe som helst, dette ordner du opp i, så håper jeg vi sees neste uke”, jeg mumlet surt et ja tilbake, og nå sitter jeg nå her å lurer på hva jeg sa ja til å ordne opp i. Hva var det med tannlegen som måtte ordnes opp i? Hvem skulle jeg snakke med og om hva? Som sagt – overhode ikke tilstede i mitt eget liv. Jeg står på sidelinja og er en lite engasjert cheerleader for mitt eget liv.

Ellers er jeg inn i en slik “Arkiver livet ditt”-fase. Noe som vil si at alt av journaler og epikriser fra Psykolog K, Post 1, Post 2, Allmenn 1, Allmenn 2 og sykehus, samt alle skolestiler de siste årene + dagbøker ligger slengt over alt. Fordi Merete har fått det for seg at alt skal skrives inn på data, printes ut dag for dag, og arkiveres i permer. Det vil si alt av papirer fra 2006. Hver dag siden 2006!! Det er 1460 dager med hendelser i stort og smått. Et håpløst og vondt prosjekt. Jeg går tross alt igjennom alt som har skjedd siden 2006, alt dumt jeg har sagt og gjort.

Ellers holder jeg på med julegaver, og har mange prosjekter samtidig, og blir aldri ferdig med et før jeg har begynt på tre nye.

På tirsdag skal jeg ha foredrag om “Ungdom, skole og psykisk helse”. Jeg sliter litt med skrivingen og powerpoint’en. Skrivesperre kalles det kanskje på fint. Kjenner pulsen stige litt. For de som vil komme å høre på Merete når hun dummer seg ut starter vi kl. 18.00 på UNI-K sine lokaler i Haugesund.

Ellers skal vi ha juleshow med cheerleading jentene. Showet i år blir dritt kjedelig. Svineinfluensaen har satt noen jenter ut av spill og showet må lages mer allment slik at hvis plutselig en flyer eller en SPOT er syk så kan vi kutte ut et stunt og slik.  Vi har to treninger igjen før showet, og vi har ikke fått på plass musikk engang. Skummelt. Vi er liksom alltid sist ute med det meste når det gjelder show. Vårt første juleshow i turnforeningen desember 2008; hadde vi ikke fått opp pyramiden vi skulle bruke før på showet.

Merete har mange baller i lufta på en gang, og det er vanskelig å holde styr på alt.

Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.

För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.

Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.

Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.

Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.

Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.

Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla

Kävin eilen psykiatrin luona. Se on arvokasta toimintaa. Euroissa mitattuna 85 euroa viidenkymmenen minuutin istunto, ainakin minun tapauksessani hinta on tuo. Tosin ei siellä sekuntikellolla aikaa mitata, joten käytännössä puhutaan tunnin mittaisesta istunnosta.  Jälleen kerran on todettava, että erikoisempaa tilannetta saa hakea arjesta . Kahden ihmisen täysin muusta ympäristöstä suljettu vuorovaikutustilanne on harvoin mahdollinen varsinkin,  kun ne kaksi ihmistä ovat tosiassa toisillee täysin tuntemattomia.  Aika kuluu nopeasti; istunto on yllättävän raskas. Ei ole aikaa miettiä jäikö töissä jotain kesken tai ostanko kaupasta tänään jauhelihaa. Jälkeenpäin väsyttää mutta samaan aikaan olo on ihmeen selkeä.

Eilisen istunnon lopputulos on seuraava: uusi lääkitys. Tällä kertaa kahden lääkkeen yhdistelmälääkitys. Osasin odottaa sitä. Kokeillaan, totesin. Menen tänään apteekkiin noutamaan uudet pillerit. Ahdistus on kasvanut jo kuukausia ja alan oireilemaan myös kognitiivisilla mittareilla. Muisti saattaa pätkiä, keskittymiskyky menee, hermostun herkästi. Ihmiset alkavat ärsyttää, tottakai. Ärtymys muuttuu vihaksi. Saatan vihata julkista liikennettä suunnattomasti hetken ajan, koska raitiovaunu meni juuri ja joudun odottamaan seuraavaa ainakin 20 minuuttia. Naurettavaa tietenkin, mutta tunne on todellinen. Luultavasti mielentila on samansuuntainen silloin kun viha purkautuu väkivaltana jossain nakkikioskilla aamuyöllä. Jälkeenpäin sitten todetaan, että päässä naksahti. Kuten tiedämme, ei päässä mikään naksahda. Ei siellä mitään kytkimiä ole, eikä ajastimia. Naksahtelua ennen on jo jotain mennyt pieleen ja syitä ei tarvitse miettiä, kun selittää noilla naksahteluilla omaa onnetonta tilaansa.

Elämme jaksamisen kulttuurissa. En voi missään sanoa olevani väsynyt tai aivan loppu. En voi työpaikalla kertoa käyttäväni kahta eri lääkettä ja käyväni psykiatrilla säännöllisesti. Ei sellaista ole tapana kertoa kenellekään, sillä se ei kannata. Mitä sillä hyötyisi.  Psykiatri sanoi olevansa huolissaan minusta. Puhuimme itsemurhasta. Tiedän monta ihmistä, jotka ovat tappaneet itsensä. Lupasin, etten tapa itseäni ainakaan kahden viikon aikana. Pidän lupaukseni miettimättä sen enempää miten omituinen lupaus se onkaan. En usko tässäkään tapauksessa aitoon välittämiseen toisesta ihmisestä. Olen lähes varma siitä, että ihmisen ei ole mitenkään mahdollista tietää miltä toisesta tuntuu.  En minä ainakaan sellaiseen kykene ja ympärillä olevat ihmisetkin tuntuvat olevan kiinnostuneita lähinnä omista asioistaan.

On mielenterveyden viikko, kuulemma. Ei sitä mistään huomaa. Ihmiset pelkäävät hulluutta enemmän kuin sikainfluenssaa tai ruttoa. Minäkin pelkään, olenhan ihminen.  Jos jossain jaettaisiin mielenterveyspiikkejä, voisi jono olla aika pitkä. Olen tässä elämässä oppinut sen, että ei ole olemassa vain terveitä ja sairaita. Lapsena luulin ja uskoin, että hullut ovat hulluja ja me terveet olemme terveitä,  eikä terveistä voi tulla hulluja. Aikuistumisen myötä nuo käsitykset karisivat. Ihminen on äärimmäisen monimutkainen kokonaisuus, eikä tiedekään luultavasti vielä ymmärrä kuin pienen siivun ihmisen monimutkaisuudesta. Tosin sekin on parempi kuin ei mitään.

]]> http://aspbladet.wordpress.com/2009/11/17/hjalp-stod-i-karlstadsomradet/ Tue, 17 Nov 2009 10:37:33 +0000 aspbladet http://aspbladet.wordpress.com/2009/11/17/hjalp-stod-i-karlstadsomradet/

Igår var det release på vår vårdguide “Hjälp & Stöd i Karlstadsområdet”, en guide om vart du kan vända dig när du mår psykiskt dåligt.

Guiden är en samling av viktiga telefonnummer till olika instanser dit man kan vända sig om man mår dåligt, den fungerar även som hjälpmedel för anhöriga.

Guiden finns i dagsläget att hämta på Karlstad Kommuns hemsida genom att klicka på bannern på sidan eller via kontakt med oss på Mediagruppen.

Läs även:

NWT -  “Ny informationsguide samlar viktiga nummer“

P4 Värmland – “Ny guide visar vägen när karlstadsbor mår psykiskt dåligt”

Lyssna på:  Karl-Peter pratar om guiden

Den dagen jag föddes hade Hans Asperger exakt en månad kvar i livet. Jag föddes den 21 september 1980 i Östersund, och han dog den 21 oktober i Wien. Begreppet “Aspergers syndrom” myntades året därpå när den brittiska forskaren Lorna Wing uppmärksammade hans arbete, men det var först på 90-talet som det blev mer känt.

Det fanns alltså inga diagnoskriterier eller ens något ord för det när jag föddes, och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta att det var Asperger jag hade. Jag kallar den tiden för Mina ordlösa år. Jag hade inga ord för vem jag var, och därför kunde jag inte kommunicera ens de mest basala behoven. Jag kunde inte förklara att jag var trött, hungrig, törstig, varm, orolig, glad, rädd, stressad eller lugn. Först när jag fick ett ord kunna jag börja bygga mig ett språk.

För det är ju så: I en värld där det inte får finnas ord som beskriver det som är annorlunda finns det inte heller någon möjlighet att uttrycka att man ÄR annorlunda. Att säga att en diagnos är en stämpel är att göra den till en stämpel, även om det redan har gjorts tusentals gånger förut. Ord blir vad vi gör dem till.

Din diagnos är din egen, att fylla med innehåll och betydelse. Jag använder mina diagnoser som blomkrukor. Hur gör du?

Veckans bloggtema: Språk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, autism, diagnoser, vård, psykiatri, ord, språk, psykologi, utveckling, kommunikation, barn

Jeg skrev et blogg innlegg hvor jeg skrev at det er stille før stormen. Og nå tror jeg at stormen er her. Det blåser iallfall opp her.

Det skjer mye, jeg klarer ikke sette ord på alt dette. Alt jeg vet er at jeg trenger Psykolog M nå!! Men jeg har ikke time før på onsdag. Jeg biter tenna sammen og holder ut. Jeg er fysisk og psykisk trøtt, så jeg sover mye for tiden. Men jeg holder ut! Og det er vel hele poenget! JEG HOLDER UT! Jeg er sterk!

Sedan mitten av oktober pågår en artikelserie i DN kallad “Arma själar”, en artikelserie som påstås ska handla om vårdens kris. Närmare bestämt är det psykiatrin som åter är under luppen. Hittills består serien av fem delar.

Karin Johannisson inledde (15/10) och frågade sig vem som ser människan i patienten mitt under striden om terapierna och mellan experterna. Johan Cullberg (20/10) tar därefter vid och skriver om psykiatrins utmaning – att se helheten – människan som både biologisk varelse och symbolberoende djur. Lotti Hellström (27/10) skriver sedan om människan som social varelse, om det fysiska och psykiska våldets destruktiva inverkan och psykiatrins bristande kompetens att förstå och behandla effekterna av våld på människans hjärna.

Martin Ingvar (3/11) menar att psykiatrin till stora delar bygger på förlegat tankegods och att kunskapsutvecklingen inom den vetenskapliga forskningen om hjärnan är avgörande för framtidens psykiatri. Ann Heberlein (11/11) skriver ur en personlig synvinkel om bemötandet av patienter och frågar sig om det handlar om vård eller övervåld.

Samtliga artikelförfattare belyser ur olika synvinklar vad som är problemet med psykiatrin. Johannisson, Cullberg, Hellström och Heberlein tycks ha en gemensam nämnare i sina texter – de menar att en stor del av problemet ligger i att psykiatrin har svårt att ge ett mänskligt bemötande av individen utifrån dennes förutsättningar och historia. Som allra tydligast uttrycks detta i Ann Heberleins text.

Ingvar lyfter istället fram närvaron av “förlegat tankegods” och frånvaron av anpassning till kunskapsutvecklingen inom hjärnforskningen som det huvudsakliga problemet. “Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling”, säger Martin Ingvar och får det att låta som om den sista striden är kommen då allt gammalt förlegat skall besegras med biologisk kunskap som vapen. Men han avslutar ändå med att säga:

Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är väl det närmaste en beröringspunkt med de andra artikelförfattarna jag kan hitta, men det är också en viktig sådan. För även Ingvar tycks landa, efter sina utsvävningar om den rationella vetenskapens förträfflighet, i att problemet inom psykiatrin åtminstone delvis handlar om bemötande. Citatet ovan lär ju egentligen vara en parafras av Albert Schweitzer, den gamla tyska teologen, missionären, musikern och läkaren som fick Nobels fredspris 1952. Schweitzer själv lär ha uttryckt sig enligt följande:

Ett lands eller ett samhälles etiska och kulturella standard avspeglas på det sätt det tar hand om sina svagaste individer.

Hur samhället skall möta dem som behöver samhällets stöd bäst tycks för Ingvar handla om att för det första vänta ut gamla bakåtsträvares pensionsavgångar och rensa bort deras förlegade tankegods, sedan om att utarbeta förklaringsmodeller och applicera korrekt evidensbaserad behandling medelst psykiatriker som tänker rätt. Schweitzer talade om etisk och kulturell standard och om att ta hand om, Martin Ingvar talar om en intellektuell rensning och sedan är det klart och betalt.

Så, vi har tydligen ett problem inom psykiatrin som heter bemötandet av patienten. Hur löses det problemet bäst? Genom evidensbaserad behandling och biologisk kunskap?

Det behövs självklart fortsatt forskning kring vad och hur mycket av vad som passar vem bäst. Bättre förklaringsmodeller, ja visst – utifrån en mångfald av teoretiska och kunskapsmässiga referensramar. Bästa tänkbara behandling skall naturligtvis ges utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet tillsammans med patientens preferenser och värderingar. Men vi kommer aldrig från finliret som handlar om bemötandet från människa till människa. Det som handlar om att motivera, trygga, flytta fram positionen i lagom tempo, det empatiska och det som handlar om att känna sig bli tagen på allvar. Så långt min erfarenhet sträcker sig hjälper det inte med den mest avancerade hjärnavbildningsteknik, med kunskapsutveckling på vare sig mikro- eller makronivå om det inte i det enskilda fallet finns en fungerande arbetsallians/anknytning. Visst, man kan lära sig att läsa noter men kan man inte spela instrumentet som det är skrivet för blir det ingen musik.

För övrigt vill jag även påpeka att det finns bra saker med existerande psykiatri också. Det finns folk som upplever sig väl bemötta och som tycker att de får hjälp – av både pensionsfärdig liksom nyutexaminerad personal, av både gammalt och nytt tankegods…

Mosskin har även skrivit om aktuell artikelserie.

Jag sitter ju och läser lite överallt på olika forum och grejer och har märkt att det finns ett överflöd av psykiatriker i detta land. Var och varannan människa tycks ha enorma kunskaper i att diagnostisera människor med allehanda sjukdomar. Det räcker att en människa har ett visst beteende så är genast dessa psykiatriker framme och konstaterar att personen har borderline, adhd, tourettes eller något annat eftersom det stämmer in på deras beteende. Det kan räcka att en människa gjort en impulsgrej för att man ska konstatera att h*n har adhd, eller att en människa är lite egocentrisk för att man ska påstå att den har asperger.

Nu är det ju faktiskt så att folk kan ha olika beteenden utan att för den skull ha en diagnos. Sen finns det förstås de som är sjuka på riktigt och där det är ganska tydligt att något inte står rätt till,men att ställa en diagnos är inte alldeles enkelt utan kräver en massa utredningar och undersökningar, och därför förstår jag inte varför det blivit så vanligt att alla svenssons tror att dom har den kunskapen, det är ju som att jag skulle diagnostisera folk med cancer efter att ha hört att dom har ett födelsemärke, eller grå starr om jag får höra att någon ser dåligt.

Det är dels otroligt dumt att ge sig in på områden man inte behärskar och dessutom så får folk en massa felaktiga föreställningar om olika diagnoser när folk så tvärsäkert påtalar hur en med adhd, asperger, borderline osv beter sig. Det är inte nödvändigtvis så att så fort en människa begått en ond handling eller ett brott så har dom ett neuropsykiatriskt funktionshinder , utan det kan finnas många andra orsaker till det, tex drogpåverkan, fylla, taskig uppfostran eller vad fan som helst. Nej det måste till en skärpning där tycker jag, nu måste alla självutnämnda experter tagga ner lite.

En av de sakerna jag har haft svårast för när det gäller mindfulness – som jag egentligen tycker är en helt fantastisk idé – är den uppenbart högerliberala uttolkningen som en del kör med: Ta ansvar (och sluta skylla ifrån dig), bestäm dig (för du kan bara du vill), acceptera att livet suger (för det enda du kan göra åt det är att tänka positivt). Jag har letat efter ett queerare förhållningssätt. Nu tror jag att jag har hittat det.

“Uppgiften blir att förhålla sig till lagom”

Jag är trög, men det tog några timmar innan det landade i mig. När jag träffade psykiatern imorse hade jag, med undantag för en halvtimmes tupplur tidigt på morgonen, varit vaken i nästan ett dygn i sträck. Jag glömde att ta sömnmedicinen igårkväll, och sedan glömde jag att gå och lägga mig också. Det var med anledning av mina sömnsvårigheter och min brist på rutiner som hon sa det, och det var på grund av just detta som det tog många timmar innan det sjönk in.

Hon hade kunnat säga “Uppgiften blir att hitta en lagom balans” eller “Uppgiften blir att förhålla dig till dina förutsättningar”, och därmed låta som vem som helst av alla jag träffat. Det gjorde hon inte, och det är precis därför jag har så stor respekt för hennes åsikter. Det är ett år sedan jag träffade henne senast, men det känns som om hon ser rakt in i min själ på tio sekunder och fattar allt.

Att förhålla sig till lagom, det är det jag ska göra alltså. Om jag mår bra av att sitta uppe hela natten och jobba för att jag känner ett såntdär dampryck, hyperfokus, flow, kreativ explosion eller vad man nu vill kalla det, så ska jag kanske tillåta mig själv att göra det. Det är bara om det inte fungerar som det är lönt att peta i det.

Att förhålla sig till lagom är inte att sluta ifrågasätta och sluta vara kritisk, och inte heller att kasta alla regler och rutiner överbord. Det är att granska, ifrågasätta och bara välja att följa de regler som man ser en poäng med. Med tanke på hur extremt mycket skam jag känner runt saker som andra påpekar att jag visserligen inte behöver skämmas för men ändå gör fel, så är det en befriande tanke.

Jag är inte lagom. Jag har aldrig varit lagom, och lär aldrig bli det. Att jag inte är normal har jag accepterat för länge sedan – men att jag inte är lagom har varit svårare. Det har alltid varit av eller på, allt eller inget och svart eller vitt. Så nog har hon helt rätt: Jag måste förhålla mig till lagom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lagom, normer, psykologi, psykiatri, vård, tankar, känslor, KBT, balans, regler, rutiner, sömnlöshet, dygnsrytm, sömn, hälsa, skam

1. Då psykiatrin som verksamhet utmålas som ovetenskaplig, krisdrabbad och opålitlig går sannolikheten för att en marknad för kvacksalvare exploderar mot ett.
2. Då avståndet mellan “psykiskt frisk” och “psykiskt sjuk” ur politisk synvinkel blir längre och viktigare att markera, går sannolikheten för att statliga pengar läggs på flummerier istället för kompetent bemötande mot ett.

***

Med anledning av den såkallade jobbcoachskandalen. Jag minns Projekt Tankekraft för 12 år sedan, och är inte ett dugg förvånad. Den gången var det bara i Jämtland, nu över hela Sverige. Artiklar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, vård, psykologi, coacher, jobbcoacher, kvacksalveri, terapi, bedragare, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, politik, new age, psykisk sjukdom, fördomar, psykofobi

Jeg er søren meg så redd! Livredd er rette ordet! Jeg vet ikke hvor jeg har deg, jeg kjenner ikke den du viser deg som nå. Da jeg gikk hjem idag gikk jeg klar med mobilen i hånda, først tastet jeg 02800 klart til å ringe politiet. Da jeg nærmet meg huset byttet jeg til 112 i håp om at de tok tlf. fortere enn hvis jeg ringte 02800. Da jeg låste opp døra smalt jeg døra igjen, og låste den godt igjen. Så grep panikken meg – hva hvis du alt var inne? Jeg låste opp døra til leiligheten, smalt igjen døra og låste. Bilder fra filmer dukket opp. Bilder der du alt var inne i leiligheten. Jeg sjekket først kjøkken, ingen der. Videre gikk jeg inn til rommet med dusjen, hjerte slo raskere og raskere. Sto du der inne? Ingen deg var der. Hva med soverommer? Skapet? Nei, ikke der heller. Stua? Perfekte sted å stå, rett bak den døra. Klar til å slå til meg når jeg kikket inn. Ingen der. Jeg pusser tenna, tar medisiner. Går inn på soverommet igjen. Hjelp!!! Jeg glemte sjekke under senga, tenk om du er der? Gjemt under stoffet som skjuler hybel kaninene som bor under senga. Nei, du var ikke der heller. Puster ut… Du er ikke inne i leiligheten. Låste jeg igjen dørene? Jeg er ikke sikker… Jeg tror det. Bak to låste dører er jeg vel trygg? Eller er jeg virkelig det? “Søte mi” sier hun også er redd. Men du vet ikke hvor hun bor, du kjenner leiligheten min. “Søte mi” er trygg. Men hva med meg? Jeg er ikke trygg. Svein ville komme ned. Jeg tør ikke. Han vil hjelpe meg. Sjekke rundt huset, ringe når han er på trappa slik at jeg vet det er Svein og ikke deg. Men jeg tør ikke.

Unnskyld Svein. Jeg vet din tolmodighet snart er over. Jeg vet du bare vil meg godt. Men nå er ingenting godt… 

Jeg gråter! Ikke bare noen få tårer, jeg stri gråter! Jeg hikser! Jeg vil at det skal bli dag igjen. Men egentlig er alt jeg vil at Psykolog M skal ringe.

Du skremmer meg! For jeg vet ikke hvor jeg har deg! Er du deg selv? Eller er du på vei inn i en psykose, slik at du ikke er helt klar over hva du gjør?

Kanskje jeg bare er paranoid… men man vet aldri!

….Jeg er redd!!!

Idag är det Ann Heberleins tur att delta i DN Kulturs serie Arma Själar. Hennes text får mig att tänka på något som en psykiskt sjuk person sa till mig en gång:

- Det spelar ingen roll hur  förvirrad, ångestfylld eller självdestruktiv jag är. Det finns alltid en frisk del inom mig som det går att tala med.

Det betyder i realiteten att psykiatikern alltid kan ta den frisk delen i handen och säga:

- Kom så ska jag stödja dig genom det värsta. Det kommer gå bra. Det har det alltid gjort förut och det kommer det göra den här gången med. Nu behöver du en varm säng, mat och lite lugnande rutiner. Vill du ha något mot ångesten? Jag förstår. Du är för dålig för att svara. Då bestämmer jag tills du blivit tillräckligt bra för att avgöra själv.  Jag ger dig något att sova på och något ångestdämpande så du tar dig genom natten. Du och jag kommer ses imorgon bitti igen. Min kollega Lena kommer sitta här vid din sida till medicinen har börjat verka och sedan kan du när som helst ringa på den här klockan så kommer vi. Försök att inte förlora hoppet. Nu har du kommit hit och vi hjälper dig precis som vi alltid brukar göra.

När jag läser Ann Heberleins text förstår jag att psykvården inte ser ut så här idag. Kanske beror det på brist på resurser som gör att personalen måste stänga av sin känslor för att kunna utföra de övergrepp som en resurssvag psykvård kräver. Eller så beror det på att personalen inte utbildas i en helhetssyn på människan. Kanske är det som Johan Cullberg skriver för kort och för medicinskt inriktad kurs på läkarlinjen.

Men vad det än beror på så är konsekvensen ett oöverskådligt individuellt lidande varje gång människan bakom diagnosen blir ignorerad. För det är i samarbetet med den friska delen som patienten kan ta de första stapplande stegen mot ett liv utan mediciner, tvångsomhändertagande och andra övergrepp.

Läs mina tidigare inlägg om artiklarna i serien Arma Själar: Karin Johannison, Lotti Hellström och Johan Cullberg.

Här hittar du mina tidigare inlägg om Ann Heberlein. Scrolla ner för att hitta alla.

Här kan du läsa Genreps inlägg om Ann Heberleins artikel.

Det er stille før stormen, er det ikke det man sier? Her er det iallfall stille, iallfall stille med ting som skjer. Hodet er jo en sak for seg selv. Men uansett, det er påtide med et blogg innlegg om Merete sin hverdag!!

Nå har det seg jo slik at min psykolog er litt spessiel. Noen vil kanskje si at psykologer generelt er spessielle, men jeg vil tro at Psykolog M topper hele greia! Hun kan gråte i timer, banne, vise “stygge” fingen (som Zara Emilie sier) og gjenta “fuck you fuck you fuck you”. Jaja, nå hadde det seg nå slik at Merete ble kjempe forbanna etter forrige time, jeg gikk ut til “søte mi” og banna som bare det “Fy faen det er den jævligste timen jeg har hatt”. “Søte mi” gikk inn å hadde sin time og kom ut like forbanna som meg, om ikke mer. vi svarte med å ringe DPS med to minutters mellomrom å avlyse timene vi hadde denne uka. Jeg tror vi begge angrer veldig nå. Vi har siden onsdag gått med telefonen i nærheten fra kl. 8 til kl. 16 i håp om at Psykolog M skal ringe med ny time. Hver gang kl. passerer 16.00 blir vi skuffet for hun ikke har ringt. Samtidig ønsker vi at hun bare skal gi faen.

Uansett! Merete har vært på to styremøter uten å blogge så mye om det! En oppdatering! Markering av verdensdagen for psykisk helse (10.oktober) var så flott at vi nå kjører i gang med ny tema kveld. 24.November satser vi på fult auditorium på UNI-K på Kvala i Haugesund – da temaet er “Ungdom, skole og psykisk helse”. Jeg gleder meg utrolig, og ser frem til å holde foredrag igjen. Jeg skal da fortelle om min skolegang, hva som hjalp meg, og hva som overhode ikke hjalp meg! Jeg fikk denne gang forespørsel om å snakke mye lengre enn sist (Da snakket jeg ca. 15 minutter) da vi bare er to forelesere. Men realistiske meg sa at 15-20 minutter holder for meg. Så da skal jeg som sagt fortelle om min skolegang, og etterpå kommer faktisk rådgiverne jeg hadde på VGS å skal snakke om hvordan det er å jobbe med ungdom som sliter psykisk, om hvordan skolen kan hjelpe etc. Blir spennende. Vi avslutter det hele med en panel debatt! Jeg gleder meg utrolig til alt – holde foredrag, høre rådgiver ha foredra og sitte i panelet til debatt. Blir utrolig spennende.

Ellers er jeg så heldig at jeg får lov å lede et prosjekt som skal holdes rundt 1.mars.2010. Noen som kan gjette hvilket prosjekt jeg snakker om? Svaret er SIAD, eller Self Injury Awarness Day. Jeg tror det er første gang i Norge at denne dagen blir markert stort! Målet er å få opp et drama stykke og litt til som skal ut til skoler på hele haugalandet, og etterhvert Rogaland. Jeg er så heldig at jeg har noen ild sjeler som skal jobbe sammen med meg på dette prosjektet, samt at jeg har hele Mental helse haugesund i ryggen. Kanskje det ikke er store greiene å ha Mental Helse Haugesund i ryggen, men lederen vår er også leder for Mental Helse Sør-Vest, og hun er med i Mental Helse Norge! Blir opplegget vårt bra tror jeg hun kanskje forteller litt videre til de andre, og er vi heldig får vi lov å reise rundt i Norge med stykket vårt. Merete drømmer stort! Det er dette jeg er skapt til å gjøre.

Apropo “skapt til å gjøre”. Jeg sliter med å se en fremtid, men jeg er ikke helt klar for å gi opp enda. Så jeg kjører i gang prosjekter og håper å se dem fullføres!

Kanskje det ikke er så stille på Merete fronten allikevel.

Forresten dere – jeg kom over en litt morsom blogg på blogspot! www.teampocahontas.blogspot.com blogger om psykisk helse, SF osv. på en morsom måte. Verdt å sjekke ut. Ikke fått kommentert så veldig enda, men håper på å få gjort det snart!

Att jag läser en hel bok på stående fot är ett tecken på att den är riktigt bra: Asperger och HF autism – radikala perspektiv av Torbjörn Andersson, utgiven på Andet utbildning och förlag. Han skrev själv till mig förut och frågade om jag ville ha ett exemplar, och jag tackade såklart ja. Det tog några veckor innan jag fick tid att läsa den, så till slut ryckte jag bara tag i den medan jag stod och väntade på diskmaskinen – och blev helt fast.

Till att börja med har boken inga sidnummer, utan sidorna är märkta med grundämnen enligt atomnummer: Från Väte till Kvicksilver. På försättsbladet står det – lite kaxigt – att de finns listade längst bak “för de läsare som behöver dem”. Älska.

Boken har alltså bara 80 sidor, men de är fulla med information, idéer och förslag, och ger en bra introduktion till vad Torbjörn kallar neurodiversitet, vilket är samma sak som det jag kallar neuromångfald: En radikal rörelse som inte köper den enformiga, negativa och förenklade bild av asperger som sprids i media och inte heller känner sig helt nöjd med psykiatrins beskrivning av hur det är att vara aspie.

Radikala perspektiv är kanske inte den allra första texten man bör få i händerna när man fått en aspergerdiagnos i vuxen ålder – men den andra. Förutsättningen för att tillgodogöra sig innehållet är nämligen att man redan kan lite om diagnoserna och har något slags hum om diagnoskriterier och symtom; sånt förväntas man redan känna till och beskrivs bara väldigt kort. Däremot är den är en skön motvikt till de böcker som brukar vara skrivna av bokstavslösa psykologer och psykiatriker, där aspieskapet ofta beskrivs som ett problem, som något sjukligt som man antingen borde “bota” eller “övervinna”.

Andersson har fångat stämningen på ett bra sätt, tycker jag, när han i avsnittet “Sagan om aspergarna i landet Synd-om” beskriver hur aspisar är hänvisade till “Dålig Verksamhet” enligt “Lagen om SärSkild felbehandling”, “ArbetsFörledningen” och “FörsämringsKassan” – och minst lika träffsäkert när han beskriver hur en ny rörelse börjar ta form: Vuxna aspisar som börjar prata med varandra och söker något mer än stöd och tröst – förändring, rentav revolution. Än så länge sker det oorganiserat och ibland slumpartat, men med starka viljor i botten.

När jag har läst ut boken har jag tusen idéer i huvudet. Diskmaskinen har tystnat. Tankarna snurrar. På 80 sidor har den lilla röda boken gripit tag om mig och fått mig att inse att jag befinner mig i mitt i en rörelse med en enorm potential; jag har bara inte sett det själv. På tisdag om två veckor ska jag få träffa Torbjörn i egen hög person, när han föreläser i Gävle. Jag hoppas att alla de tankarna har kristalliserat sig till ord och frågor tills dess. Intressant ska det bli, i vilket fall.

***

Boken går att köpa på andet.se, där man också kan se turnéplanen för föreläsningarna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Torbjörn Andersson, Aspergers syndrom, autism, NPF, politik, böcker, kultur, media, funktionshinder, psykologi, psykiatri, föreläsningar, diagnoser, utanförskap, identitet, bilder, fördomar, normer, neuromångfald

Det är inget nytt att det finns teorier om att autism orsakas av D-vitaminbrist. Det är inte heller något nytt att autism bland somaliesvenskar kallas för “svensksjukan”, fast det är så SvD vinklar det när de berättar att barn med somaliskt ursprung i Sverige har tre till fyra gånger större chans att få diagnosen autism än genomsnittet. Bristen på solljus, täckande klädsel och skillnader i behovet av soljjus för att kunna bilda D-vitamin beroende på hudfärg är några av förklaringarna.

Hursomhelst så har det bloggats en del om detta larm, och Mamman skriver bra och ger mig en tankeställare:

“Likaså kan man ju fundera ur en social aspekt – är det så att det svenska samhället fungerar sämre för människor med autism (speciellt om man tittar på den högfunktionella autismen/ a-typisk autism). Kanske finns autism även i Somalia – men handikappet är inte lika tydligt? Samhället där fungerar bättre för personer med detta handikapp… handikappet kanske inte blir ett handikapp ö h t?”

Jag tror att omgivningen absolut kan ha en viss betydelse. Autister finns förmodligen över hela världen – men det kanske är så att det i vissa miljöer är lättare att smälta in, att passera som neurotyp, normal, icke-autistisk, för den som har högfungerande autism, atypisk autism och Aspergers syndrom. För de som har klassisk autism är det däremot ofta en annan sak.

Det finns planer på att skrota diagnosen Aspergers syndrom och istället sortera in allt under autism. De som jobbar med DSM-V, den nya diagnosmanualen, vill kunna samla ihop flera diagnoser till en större och sedan kunna bredda möjligheterna inom diagnosen. Jag är kluven: Det är så långt emellan, så stora skillnader. Samtidigt är det mycket som förenar. Och det är den springande punkten, som jag ser det: Skillnaderna är stora, och likheterna med. En vattendelare är just om man huvudsakligen passerar som normalstörd eller inte; om man bemöts som en människa men får höga krav på sig att bevisa sin mänsklighet, eller om man uppfattas som sjuk/störd/handikappad/besatt/gudomlig och därmed blir ett undantag. Även autister av alla grader blir påverkade av hur vi blir bemötta.

Det går inte att exakt beskriva vad det är som gör ett samhälle tillgängligt för autister, eftersom alla människor är olika. Om jag själv önskar mig en värld där kommunikation i första hand sker skriftligt, så finns det de som har läs- och skrivsvårigheter som skulle få det svårare då. Om jag behöver friheten att planera själv så finns det de som behöver tydliga ramar för att fungera. Och så vidare. Istället tror jag att det viktigaste för att skapa ett samhälle som är tillgängligt för bokstavsmänniskor av alla färger, former, smaker och dofter snarare är flexibilitet och mångfald.

Att inte förutsätta att alla människor fungerar exakt likadant, diagnos eller ej, och att inse att det inte alltid är det som är det vanligast förekommande som är det bästa för alla. Den dagen det är verklighet kanske många diagnoser inte behövs. Tills dess är det bara att beklaga att det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder: Neuronormativitet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, vård, diagnoser, DSM-V, psykiatri, psykologi, NPF, D-vitamin, vitaminer, hälsa, normer, fördomar, samhälle, Sverige, Somalia, psykologi, psykiatri

Fråga från Buddha

“Jag anser definitivt att könskorrigeringar skall bli bekostade av samhället, fast jag reagerar å andra sidan på begreppet sjukdom… Jag tycker personligen att det begreppet är något fel. Nu är det så att jag personligen inte är särskilt insatt direkt, det måste jag erkänna. Jag förstår grejen med att bli utredd och att det är oerhört viktigt. Men att sjukdomsklassificera det känns ändå oerhört fel…

Jag har tänkt på det förr, kanske har jag helt fel? Det är mest en fundering som jag haft, och mer undrat över… Kanske du kan besvara det åt mig, för det handlar inte om ifrågasättande… (om du förstår vad jag menar, ibland har jag svårt att förklara mig). Jag är mer nyfiken på sakfrågan där gällandes begreppet sjukdom.”

Svar

Tja, vad betyder ordet “sjukdom”? Wikipedia skriver såhär:

“En sjukdom är ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa… Man kan som i engelskan skilja mellan sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger, disease, och sjukdom utan objektivt påvisbara orsaker, illness, som betyder “att må dåligt”. Sverige har anslutit sig till FN-organet WHO:s definition på av vad som är sjukt respektive friskt. WHO har definierat friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa.”

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) och Könsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

“Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

“Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Jag måste påpeka här att jag är lite tveksam till kriterie B för barn, eftersom jag vet att det är lätt för omgivningen att bedöma en utifrån ytligheter. Risken finns att man hakar upp sig på hur trovärdigt barnet spelar “motsatt könsroll”. Hursomhelst ingår det alltså ett “stort lidande eller funktionsnedsättning” i diagnoskriterierna.

Det är vanligt med depressioner och självdestruktivitet bland transsexuella innan de får vård, medan många klarar sig avsevärt bättre när könskorrigeringen är färdig. De psykiska problemen är alltså orsakade av ångesten över att kropp och knopp inte går ihop – och det är också det som gör skillnaden mellan transsexuella och transvestiter, grovt förenklat. En transvestit är en person som är nöjd med sitt kroppsliga kön – även om hen såklart kan må dåligt till exempel på grund av omgivningens fördomar, kroppskomplex och så vidare – medan en transsexuell behöver könskorrigerande behandling. Verkligheten är inte riktigt så enkel, eftersom det finns ett brett spektrum däremellan. Det finns till exempel de som är intergender och har en könsidentitet som är “mittemellan”, men som ändå har ett tydligt behov av viss vård, men de har mycket svårare att få hjälp genom landstinget och är ofta tvungna att betala själva.

För att sammanfatta det hela

Man vet att transsexualism innebär ett lidande, och man vet att det går att lindra lidandet genom att behandla med hormoner och eventuell kirurgi. Man kan kalla det för sjukdom eller funktionsnedsättning, ett tillstånd av allvarlig ohälsa eller en medfödd skada som behöver rättas till, men faktum är att om det inte skulle räknas som någotdera så skulle det inte heller gå att få vård.

Själv ser jag på min transsexualism som en funktionsnedsättning snarare än som en sjukdom. Det är en del av mig som jag får försöka behandla så gott det går, och försöka acceptera resten som det är. Jag har inget hopp om att en dag känna mig frisk från min transsexualism, för den kommer alltid att finnas kvar – men jag hoppas att jag en dag kommer att känna mig hel. Mer än så vågar jag inte tro på, men det är redan i sig ett vansinnigt högt satt mål.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsbyte, identitet, transvestism, HBTQ, sjukdom, funktionsnedsättning, vård, medicin, psykiatri, hormoner, operationer, diagnoser, Socialstyrelsen, WHO, ICD-10, DSM-IV

En av de vanligaste fördomarna om “könsbyten” är att det är ett val man gör: Först är man man i en massa år, och sedan kommer man på att man vill byta kön, opererar bort kuken och blir kvinna, eller tvärtom. Det är en så extrem förenkling att förklaringen till varför det är fel måste bli väldigt komplex, men jag ska försöka.

Inspirationen till detta är ett blogginlägg som jag borde ha ignorerat. Egentligen vill jag inte ta upp det, för jag tycker att det finns tillräckligt med elände ändå. Jag tänker att det gör folk deprimerade och oroliga att jag bara spär på med negativa saker jag hittar, alla fördomar, allt hat och alla rena dumheter som skrivs, men jag tycker att det här blogginlägget säger något om hur transfobi fungerar. Därför tar jag upp det.

Det är två gymnasietejer som bloggar om sitt liv som “Nyköpingsflickorna”, men mitt bland alla inlägg om kläder och sånt hittar man ett utbrott:

“Idag var Andrea och Charlotte på obligatorisk föreläsning i skolan om olika sexuella läggningar.
Visste ni att det är kostnadsfritt att göra könsbyte?
Att staten betalar det för att det klassas som en sjukdom att man är en “person i fel kropp”.
Alltså går våra skattepengar åt att folk som inte trivs med sin kropp ska få göra könsbyte, helt sjukt.
Bi och Homosexuell har också klassas som en sjukdom för länge sedan.
Jag anser att om man är bi, homo, hetro eller transexuell så ska man betala för sådana operationer och inte att skattepengar ska gå åt att byta kön.
Så jag kan kalla mig transexuell efter jag levt tillräckligt långt liv som tjej och byta kön, så har jag provat på båda.
För vem har inte funderat på hur det skulle vara att va kille?
skämt och sido.
Det låter ju lika stört som det är.”