Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

Kan du upptäcka något annat djur i den här bildgåtan...?

Om inte, klicka på frågetecknet, så får du svaret…!

…kommer från en av Akiyoshis polare, såvitt jag kan förstå- Jasmina Stevanov. Akiyoshi vill att man ska kontakta henne och be om tillstånd att publicera hennes verk, även om det sker i pedagogiskt syfte.

Jag har efter bästa förmåga försökt spåra upp henne (fattar inte varför det inte fanns en direktlänk till hennes e-post..?), men har dessvärre inte lyckats..

Jag chansar i alla fall och lägger ut hennes “Roterande kjol”, så får vi se hur det går… I värsta fall blir jag väl svartlistad av professorn, i bästa fall händer ingenting, hehe…

Visst ser det ut som om "kjolens" "veck" böljar fram och tillbaka...? (Klicka gärna och förstora..!)

“Rotating Skirt”

Wedges of a skirt appear to rotate in depth.

Copyright Stevanov, J. and Sesum, Z. 2009 (November 17)
from Jasmina, Department of Psychology, Ritsumeikan University

Ja, vad hände?

Välkomna till en spännande blogg om vårat psyke! Bloggen kommer vara speciellt inriktad på hur vi människor beter oss och hur vårat komplexa psyke fungerar. Det är nog många som undrar varför vi ibland beter oss som vi gör och hur vi kan göra för att förändra oss själva och andra. Häng med från början, det här vill du inte missa!

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som “lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av “syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

“Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon “nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om “Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är “för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga “hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller “hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

“Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

Jag är förtjust i opera, även om det i regel inte är själva handlingen utan sången som fascinerar mig mest. Handlingen innefattar i vilket fall regelmässigt olycka och död. Kan detta påverka operapubliken? Studien “Opera Subculture and Suicide for Honor”, publicerad i Death Studies, hittar ett samband mellan operakonsumtion och suicidacceptans:

A multivariate logistic regression analysis finds that opera fans are 2.37 times more accepting of suicide because of dishonor than nonfans. Only two variables, religiosity and education, are more closely related to suicide acceptability than opera fanship.

Kausalitetsfrågan infinner sig förstås som vanligt: Orsakar opera denna acceptans, eller söker sig personer med sådan acceptans till opera? Jag anser i vilket fall att det kan finnas rationella skäl till suicid, men jag undrar om heder kan anses vara ett av dem. Ett märkligt begrepp, vars vikt i andra människors tänkande jag inte riktigt förstår mig på.

Tips: Mind Hacks. För en dokumentation av förekomsten av temat död i operans värld, se boken Opera: död, dårar och doktorer.

Engleskole-meditasjon og Acem-meditasjon har like mye felles som Broderi og Boksing.

sa spesialpsykolog Maria Gjems-Onstad på Acem-forum tirsdag kveld hvor nærmere 100 personer var møtt frem. Sammen med spesialfysioterapeut Inger-Lise Nesvold og professor Halvor Eifring  innledet de tre til tema om Mindfulness og Acem-meditasjon. Det er metoder som har noe felles, men det er også forskjeller. Kanskje virker det finurlig, men både metoden og rammen rundt er viktig for å forstå hvordan meditasjon virker.

Avstressing og bedret livskvalitet er viktige resultater av både Acem-meditasjon og Mindfulness. Mindfulness er for lengst i bruk i hesevesenet som tilleggsbehandling for en del pasientgrupper og har vist positive effekter på bl.a. angst og humørsvingninger.  Begge er også metoder til psykologisk og eksistensiell utforskning. Ledighet i Acem-meditasjon gir dessuten en mulighet til å komme i dialog med det ubevissthet. Det ubevisste er sentralt i utforming av vår personlighet og påvirker oss slik at vi ofte gjør  noe annet enn det vil vil. En ledighetsteknikk  kan over tid hjelpe oss til å se mer av oss selv der vi lett blir  blinde.

Mindfulness-begrepet er 2500 år gammelt. Med røtter i buddhismen.  Acem-medtasjon og Mindfulness har  noe felles i at de ikke er tilstandsorienterte. Største forskjell på metodene er meditasjonsobjektet. I Acem-meditasjon gjentar man lett en metodelyd inni seg, mens man i Mindfulness  retter oppmerksomheten mot en allerede eksisterende kroppsfunksjon, nemlig  pusten. Og der man i Acem-meditasjon aksepterer alt som spontant er i sinnet, er det i Mindfulness en større påpasselighet (Mind you! Mind the gap!), og en ikke så positiv holdning til noen av sinnets spontane prosesser.
Dette var en liten smakebit fra et stort tema som tydeligvis vakte interesse hos mange av tilhørerne.  Det blir mer å lese i et kommende temanummer av tidsskriftet Dyade.

Det blev en ny dag, fast det känns tungt just nu

Var hos min psykolog i morse och grät i en hel timme över metastasen – den misstänkta metastasen – i skallen. Dödsrädsla förknippat med hur pappa mådde med sina tumörer och min bästa vän (för fyra år sedan) som fick metastaser i hjärnan och var borta på ett par månader bara. Det lidande och den smärta som en hjärntumör – eller tumör överhuvudtaget – innebär. Det skrämmer livet ur mig. Han var väldigt bra och har uppfattat exakt mina tankar och känslor, även inför det som hände i fredags. Och han har sett till att jag har dom verktyg jag behöver om det skulle bli så igen. Han ringde mig på mobilen när jag körde hem för att kolla att jag var ok och att det gick bra att köra. Nu när jag öppnade mailen hade han skickat ett mail med sitt mobilnummer och jag får ringa när jag vill, dygnet runt, om jag behöver prata och inte vill belasta mina vänner – så som jag ofta felaktigt tänker. Undrar hur många psykologer som är så hängivna sitt arbete. Han steg en grad på min respektskala idag i alla fall. Synd att han slutar om en månad.

Efteråt var jag på djurapoteket i Trollhättan och köpte medicin till Ia och fiskolja till Lillebror. Tänkte jag skulle se om jag kunde få hans päls att bli lite tätare och krispigare, som en fox ska ha. Sedan åkte jag tillbaka hem hit till Ljungskile och till frissan – igen. Och nu är jag ännu lite korthårigare – busigt kort med längre flikar i lugg, polisonger och nacke. Slingorna är fina ännu så det bli nästa gång jag gör något i så fall. Det känns skönt att bli ompysslad lite så som man blir hos frissan. Jag behöver det nu.

Lin kom och vi åt lunch på det vanliga stället och tog sedan en skön promenad vid havet med hundarna. Det stärker själen. Havets brus, hundarna och en kär vän.

Goddag alla vänner! Jag har sovit ganska lite i natt, det var verkligen för varmt, pörtvarmt! i vagnen där jag satt. Och så var det en liten bebbe, kanske 3-4 månader, som hade svårt att komma till ro och sova. Det lilla pyret skrek en hel del och lugnade sig bara när mamman bar omkring på henne och sjöng vaggvisor. Hon vaknade också väldigt tidigt, vid femsnåret, och var ledsen igen. Jag och ni som läser detta, ja alla, har varit sådär små. Jag har några minnen från före 1 ½ års ålder men det är bara bildminnen, inga känslor med. Därför kunde jag inte så lätt leva mig in i den här lilla tjejens ledsenhet.

Men det kan inte vara särskilt kul att uppleva att nånting är väldigt fel, obehagligt, obekvämt, otillfredsställt, smärtsamt, eller skrämmande, och inte kunna formulera vad det är så att omgivningen kan ställa det till rätta. Då kan det vara en ren lyckträff ifall de vuxna drar rätt slutsats utifrån de ordlösa budskapen man sänder ut. Den här mamman kunde dock höra att det var övertrötthetsskrik som bebben gav ifrån sig. (Lustigt förresten, jag kom just ihåg att min lillasyster, som är 10 år yngre än jag, under sitt första år hade problem med att sova i sin säng. Hon skrek tills hon blev upplyft och kringburen, och det var jag som gjorde det varje dag, jag gick runt hemma och bar på henne i timmar medan jag sjöng vaggvisor.)

Nåväl, jag tar igen den missade sömnen i natt.  Jag ägnade flera timmar åt att be Jesusbönen med hjälp av mitt radband*, fantastisk meditation, jag kände hur det bara flöt. Det var riktigt finväder när jag kom till Stockholm, inget regn och fläckar av blått här och där mellan molnsjoken. Jag mellanlandade i Gurra** och handlade mat, och sen var det faktiskt fint att komma hem till Anna-Karinhall, mitt stolta jaktslott i äkta pseudogermansk stil. Vindbryggan fälldes ner och jag skådade upp mot tornet där jag sitter varje kväll med utlöst hår i hopp om att nån stråtrövar- eller riddarflata ska klättra upp med dess hjälp och röva bort mig! Och sen ska vi ägna nätterna åt kärlek och dagarna åt sex!

I sommarskrud!

Fast jag borde väl ha haft lite värme på ändå, det var nästan samma temperatur inne som ute när jag kom hem. Ute är det 9 plus och inne var det 11. Men jag hivade raskt in några fina kådiga klabbar i spisen och på en halvtimme kom det upp till 20 grader, jätteskönt. Å, vad jag är på gott humör! Det har varit fina dagar. Jag saknar dig, Tristessen! Det blir snart sommar, då är jag fullständigt övertygad om att vi ses, om inte förr. Här kommer en text som jag skrev för några år sen om just avsked, jag lånar den från hemsidan, jamen återvinning är väl bra? Hahaha! Jag tycker det är en hyfsad text.

* Jag har ett radband av den grekiska typen som jag har gjort själv. (Det är inte det som är på bilden nedan.) Det är ganska populärt att ha såna här radband som en taktil avstressningsgrej, till och med så att de kallas för “worry beads” på engelska. Och varför inte, de är fina att se på och behagliga att ta i. Jag brukar ha mitt i fickan eller i handen när jag är ute och går, så även för mig är det inte enbart ett bönehjälpmedel. Och i jobbiga situationer tycker jag att det ger trygghet att hålla i det. Är det nån som skulle vilja ha ett grekiskt radband är det bara att säga till så gör jag ett, jag har pärlor i massvis med olika färger!

** Gurra = Gustavsberg

Återvänd

Så vart tar en människa vägen när jag inte längre kan se, höra, känna henne? Varför tror jag att hon inte finns när hon inte är vidrörbar? Jag hatar separationer, avsked så intensivt, de går inte att tänka på innan, ändå måste jag tänka, tror att jag kan bli redo, förberedd, det går aldrig att förbereda sig nog.

Jag jobbade på Stockholms Central i ett års tid. Hur många avsked har tagits där? Hur många av de människor som har skilts åt där har aldrig återsett varandra sedan? Det är något speciellt med järnvägsstationer, hamnar, färjeterminaler, flygplatser, det går inte att beskriva. Jag vill bli mött på stationen när jag anländer men lämna den ensam, vill inte se den jag skiljs ifrån stå kvar på perrongen när jag lämnar den.

Det är fullt möjligt att benämna detta självbedrägeri. Det går också att kalla det för egentröst. En människa sa en gång till mig: Du ser på mig som om du aldrig skulle träffa mig igen. Det gjorde jag inte heller. Den natten skildes vi åt efter ett fundamentalt, outplånligt gräl.

Det är barndomens svarta kunskaper som lever kvar i den vuxna människans medvetna och omedvetna minnen och i känslolivet, i mig. Hot om separationer, verkliga sådana. Och den aldrig upphörande separation som kontaktlöshet med omgivningen innebär för ett barn. Att behöva och inte få, och att sedan i det vuxna livet inte klara att mista det jag trots allt så småningom fått. Det kunde ha gjort mig till en känslomässigt avstängd person, i stället gjorde det mig ovanligt utsatt, hudlös.

Så jag har all rätt i världen att för min egen skull säga: följ mig inte till tåget, vi säger bara hej så länge, vi ses snart igen. Och så stänger jag din ytterdörr bakom mig, som om jag bara skulle ner till snabbköpet. Då vet jag att när vi skiljs åt på detta vis, lugnt och som vänner, behöver jag aldrig se på dig som om det vore sista gången jag såg dig. Och då vet jag att vi snart ses igen.

Min kunskap och tid är begränsad. För att bloggen ska ha en hög kvalitet kommer jag därför att försöka knyta intressanta och kunniga personer hit som gästbloggare. Om man är intresserad av att bli gästbloggare så får man gärna kontakta mig. Det jag i första hand efterfrågar är yrkespersoner eller studenter inom psykologi eller motsvarande. Jag är dock öppen för förslag om man har andra idéer. Det man skriver om får gärna vara personliga reflektioner, men även mer strikta “kunskapsinlägg” (med referenser) går utmärkt.

Nu i december 2009 gör första gästbloggaren entré – Ida Hallgren Carlson. Ida är klar psykolog nu vid årsskiftet och snart på väg att lämna Sverige för att söka arbetslycka i USA. Hon intresserar sig mycket för medvetandestudier och är en hejare på sådant som mindfulness och meditation. Då och då kommer hon att skriva inlägg här på bloggen. Jag ser själv mycket fram emot att få läsa hennes inlägg.

Om du fixerar den cyanfärgade pricken till höger, försvinner den till vänster..!

“Too strong Ebbinghaus illusion”

The left cyan dot appear to disappear if we see the right one.

Copyright Akiyoshi Kitaoka 2009 (November 22)

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Förra veckan blev det inte så många kaffepauser, mest för att man har mycket annat att göra, men också för att jag höll på att läsa och smälta vad Eva Basch-Kåhre skriver i sin bok ”Bortom Drifterna – en bok om psykoanalys och tro”. Förutom att den på ett väldigt överskådligt sätt beskriver psykoanalysen enligt Freud, med tillägg och förändringar genom senare namn som Erikson, Lacan, Klein och Bion, så tar hon själv upp den utelämnade pusselbiten, Gud, genom en teologisk tolkningsmodell.

Psykoanalysen är från början ateistisk och saknar nämligen Gud i ekvationen. Någon måste sätta dit den saknade delen. Psykoanalytikerna vill kanske gärna se sig som lika vetenskapliga som fysikerna – och vill därför inte ta in teologisk empiri och erfarenhet som likvärdig vad man gängse klassar som “vetenskaplig” sådan. Detta är faktiskt lite märkligt då allt handlar om upplevelser vi har i vårt medvetande och i vårt övriga psykiska liv.

Nåväl. Vad psykologin inte tycks inte bry sig om är att fråga sig själv frågan – vad är vårt psykologiska liv bra för? Vad fyller det för mening?

Om vi, vilket bland annat ateister som Dawkins hävdar, bara är ”transportörer av vår själviska, genetiska kod” från en kropp till nästa och vars enda syfte är att reproducera och sprida sig, då blir hela psykologin meningslös. En gen behöver uppenbarligen inte en kropp med ett medvetande för att föröka sig. Det räcker nog att ställa upp i en dokusåpa, vilket man tycks behöva varken hjärna eller mycket annat för att nå “framgång” i.

Men hur kan vi säga att någonting verkligen har gått fel, att vi har en psykisk sjukdom, en psykos, om vi inte har en idé, en teori, om vad vårt medvetande är till för? En idé som också måste vara större än att enbart handla om fortplantning. Annars hade det inte ens varit meningsfullt för oss att tänka ut någon form materialistisk/ateistisk metafysik.

Vad man kan konstatera är i alla fall att det inte bara rent kroppsligt och biologiskt finns tusentals saker som kan gå fel och påverka oss negativt. Även inom det mänskliga psyket finns mycket som kan gå fel. Och tyvärr tycks grunden läggas, vilket ger upphov till de allvarligaste felen, när vi är som mest sårbara. Det vill säga som spädbarn och upp till någonstans efter genomgången pubertet. Central i människans hela utveckling är kärleken, uttryckt genom olika relationer (bindningar) till andra människor, först och främst föräldrarna. När den är knapp, missriktad, eller helt saknad, redan i relationen mellan förälder och barn, kommer inte bara barnet som vuxen att ha svårt att utvecklas till en egen fullständig personlighet, utan också garanterat föra vidare samma problem till sina barn.

Med tanke på det nyfödda barnets sårbarhet och totala oförmåga att överleva utan föräldrar så har detta också en aspekt av ren självbevarelse. De band som knyts mellan förälder, först och främst modern, och barn är nödvändiga för att barnet skall överleva. Att göra sig av med barn av diverse olika anledningar är absolut inget nytt fenomen som har med ”kvinnans frigörelse” att göra (i vår tid kallat för abort). Det har alltid varit extremt vanligt i alla forna kulturer, bara det att man då gjorde sig av med det barnet först efter att det blivit fött.

Men, som sagt, utan en teori om vad psyket är till för, så blir även hela frågan om sjuk/frisk meningslös. Hur kan någon förklaras ha en psykisk skada eller sjukdom om inte dennes psyke också har ett syfte? En maskin har ett syfte och måste fungera för att uppfylla det. Är vårt medvetande bara en meningslös slump, en parentes i ett dött universum utan mening – då finns det heller inget rätt eller fel i vår psykologi. Det finns heller ingen skola som kan säga utveckla en mer sann teori än någon annan, liksom vi inte kan utveckla några tankar eller filosofier om någonting annat och mena att de innehåller sanning. Är det jag som tror på Gud som är en hallucinerande galning, eller är det ateisten som psykologiskt blind och döv för en andlig värld?

Alla människor gör existentiella val, vissa är medvetna, andra mindre. Även den lilla bebisen, ja till och med fostret i magen, gör sådana val. Positiva val leder framåt och utvecklar individen, negativa hindrar samma utveckling. Eva Basch-Kåhre skriver att

”Man kan bruka tänkandet och språket för att söka sanningen om sig själv och världen. Eller man kan missbruka dem för att med hjälp av utsökta tankekonstruktioner och ordvändningar bygga sig en värld där man själv är gud.”

Negativa val leder till att någonting annat måste ta den plats som Gud lämnar i ens psyke. För en del kan det vara just en själv, men lika vanligt är att man också överför det gudomliga till någonting annat utanför en själv, som man sedan kan dyrka. Det blir likt ett vakuum som kan suga åt sig vad som helst som råkar komma i ens väg. Dawkins är typsikt den typen som dyrkar sig själv och sin egen intelligens. Andra dyrkar yttre ting som ”staten”, ett visst ”folkslag” eller ”ras”, ”partiet”, en viss ”samhällsklass”, den store ”ledaren”, ”politiken” i sig eller olika av människan skapade ”system”.

Nåväl. Vi har tidigare pratat om hur allt som rör det mänskliga sker genom relationer – och även Gud försöker ha en relation med oss. Enligt den kristna traditionen och läran så är det vi människor som trodde (och tror) att vi klarar oss lika själva bra, tack så mycket, och på grund av det negativa existentiella valet har vi inte längre tillgång till den direkta kommunikationen med Gud som vi först hade i paradisets trädgårdar. Vi har dock fortfarande del i det Gudomliga Varat eftersom vi är skapade i Guds avbild. Därför är vårt personliga vara och det gudomliga Varat samma sak och Bion, vars namn också har dykt upp flera gånger hos Bob kallade dessa båda Vara för samma sak, nämligen ”Origo” eller kort och gott O.

Detta är O, menade Bion, är den ”absoluta oartikulerbara sanningen om Gud och om människan” skriver Basch-Kåhre. Då O inte kan uttryckas med ord så måste det levas för upp-levas och förstås. Därför är religion och vetskap om Gud inte bara baserat på blind tro, utan på erfarenhet och kunskap – ”Ty Guds ord är levande och verksamt” (Hebr 4:12).

När vi inte kan sätta rena ord på något måste vi förmedla det genom andra vägar, som till exempel vetenskap, poesi, konst och musik. Vi kan bara försöka tänka oss hur våra förfäder upplevde det när de, i sitt psyke, för första gången blev medvetna som det yttersta varat och fångade en glimt av det gudomliga. När det subjektivt personliga bröt fram från det omedvetna till det medvetna… Vad och hur skulle de göra av med alla dessa känslor och all denna energi som nu stormade inom dem? Måla dem på första bästa grottvägg såklart!

Allt sedan dess (vilket tycks ha varit för si sådär 40 000 år sedan enligt de arkeologiska fynden) har människan sökt efter förklaringen på det egna varat, vilket enligt Bion alltså är samma sak som att söka efter Gud och det gudomliga – vilka båda är del av det totala O.

När vi tänker och talar i syfte att få veta mer om varat deltar vi i form av gudstjänst, därför att det då sker i form av kärlek till tänkandet och därmed en kärlek till språket. Problemet är alltså att vi inte kan formulera vad vi upplever i klara och tydliga ord – men det är här som religionen spelar sin  roll som förmedlare och uttrycksmedel.

FagInfo har fået nyt design. Det nye design er mindre minimalistisk, men meget overskueligt, hvilket er nødvendigt, når siden forhåbentlig snart kommer til at rumme en masse faglige informationer.

I dag bliver psykologi-siderne opdateret med lister og sider om forskellige teoretikere.

Människors psykologiska sida kan uppvisa märkliga drag, såsom udda fobier:

Anatidaephobia is defined as a pervasive, irrational fear that one is being watched by a duck. The anatidaephobic individual fears that no matter where they are or what they are doing, a duck watches.

Ibland kommer sådana där exceptionellt djupa tankar till mig.
Som tidigt i morse när jag och Sebbe var ute och strosade.
Sinnet är någorlunda rent efter en natts (värdelös) sömn och de där psykologiska skyddsmekanismerna har ännu inte kommit igång.
Jag tänkte på det här med kärleksrelationer och insåg huxflux att jag alltid och enbart faller för sådana som är “bättre” än jag. Inte nog med att jag tycker att de är bättre – de tycker det själva också.
De är lite snyggare, lite smartare, har lite bättre jobb, lite fräsigare bostad… osv osv osv.
Mycket traumatisk och nedslående insikt!
De sitter alltid på sina höga hästar medan jag rider runt på min ponny. De är ofta egocentriska (på ett dåligt sätt) och är ofta stjärnor på någonting. Det jag är bra på är däremot inte mycket värt. De trycker helt enkelt gärna ner mig en aning och till slut ser jag på dem som vore de idoler, ikoner och jag avgudar dem och gör vad som helst för att de ska vilja ha mig (vilket de till slut inte vill eftersom jag blir så ryggradslös och mesig). De mjölkar mig på beundran och till slut står jag utpumpad kvar medan de drar vidare till nästa tank.

När jag sedan träffar någon som är “på min nivå” eller kanske till och med lite “under min nivå” så blir jag inte långvarigt intresserad. Nej, jag blir faktiskt en smula äcklad. “Han är väldigt på och mycket intresserad av mig. Fy farao så vidrigt!” tänker jag. “Det måste vara något stort fel på honom.”

Nej, jag ska försöka bryta detta mönster.
Som jag skrev för några dagar sedan: jag ömsar skinn!

Jo Walls avbildning av Skytten/Sagittarius utvecklingsbenägna och frihetsälskande kentaur

Element: ELD
Egenskap: FÖRÄNDERLIG
Motto:  JAG FÖRSTÅR!

Man kan ju fråga sig varför jag inte har skrivit någon egen text om soltecknet Skytten, eller Sagittarius, som det heter på latin, förrän nu…? Möjligen kan det bero på att det är det av zodiakens tecken som är placerat mitt emot mitt eget..? Det kan också bero på att jag inte har så förtvivlat många Skyttar i min bekantskapskrets. (Fast jag faktiskt har två barn ihop med en Skyttenkvinna, även om hon inte är någon direkt typisk representant för tecknet).
Jag vet faktiskt inte, men bättre sent än aldrig, eller hur…?

Zodiakens filosof

Skytten är ett föränderligt (anpassningsbart) tecken i eldelementet och traditionella nyckelord som förknippas med det är: Långa resor (vare sig de företas i tankens/fantasins värld eller i den konkreta världen), filosofi, religion och livsåskådning samt alla sorters existensiella frågor. Frihet, helhet, optimism, utveckling, sanning, humor främmande kulturer, juridik, utlandet, högre utbildning och förståelse av de stora sammanhangen, är andra.

Ett horoskop innehåller ett antal planeter (dit även stjärnan Solen räknas, liksom Jordsatelliten Månen) plus nuförtiden också himlakroppen Chiron, som de flesta astrologer idag räknar med, 12 zodiaktecken samt 12 hus. Varje planet symboliserar en psykologisk funktion; Solen den man innerst inne är och ens syfte, Merkurius hur man tänker och kommunicerar, Venus det man uppskattar och värderar, Mars hur man agerar etc, etc…

Tecknen talar om hur dessa planeter “färgas” av de tecken de ligger i, alltså hur de “beter sig” där…

Alla hus står i förbindelse med sitt respektive soltecken, så att 1:a huset alltid är Vädurens hus (eftersom Väduren är första tecknet i zodiaken), 2:a huset är alltid Oxens/Tjurens hus, eftersom detta tecken är zodikens andra, Tvillingarnas hus är det 3:e osv, osv…
Husen har alltså också samband med det som varje tecken representerar, så är t ex Tvillingarnas hus (det tredje) förknippat med tänkande, kommunikation och närmiljö samt bröder, systrar och korta resor.
Husens funktion i horoskopet är att visa var; inom vilket livsområde något händer. Således kan Solen i 9:de huset (Skyttens hus) känneteckna någon som är road av att kommunicera om filosofiska och existensiella frågor.

Jag, t ex, som ju är Tvilling, har mycket riktigt min Sol i detta hus i mitt födelsehoroskop, och blir därför intresserad av att kommunicera om just dessa frågor.

Skyttens tecken styrs av den expansiva utvecklingsplaneten Jupiter.

Jupiter styr Skytten och står för utveckling, tur, välstånd m m...

Talar först- tänker se’n

Jag har via nätet stiftat bekantskap med en rolig astrolog vid namn Bob Marks. Så här skriver han om föränderliga tecken, dit Skytten, Tvillingarna, Jungfrun och Fiskarna hör…

Mutable means adaptable. The Mutable Signs, Gemini, Virgo, Sagittarius, and Pisces, would rather talk than fight. They would also rather talk than actually get anything done. Again, please remember, we are talking about the nature of the sign itself, NOT about the qualities of any particular person who has one of these as a Sun-Sign.

(Ung “Föränderlig betyder anpassningsbar. De föränderliga tecknen pratar hellre än slåss. Faktum är att de hellre pratar än ser till att få någonting uträttat. (Hehe… Stämmer nog, dessvärre.. ) Och kom ihåg, vi pratar här om naturen hos själva tecknet- INTE om egenskaperna hos någon individ som är född i något av dessa tecken!”)

Och så här säger han specifikt om Skyttens tecken:

SAGITTARIUS : Keywords are, philosophy, jovial, traveling (long trips), PHILOSOPHY, story-telling. Sagittarius Sun-Signs have a channel that goes from from their brains to their mouths. Whatever they think, they say. This is why Sagittarius is the sign of good luck. If it weren’t, they would all be murdered before the age of 10 (“You said WHAT to me!!! WHACK!!).

Ja, det ligger någonting i det där sista, hehe… Många av de Skyttar jag känner, förefaller verkligen ha en direktkoppling mellan hjärnan och munnen..! De säger precis vad de tänker och inget censurerande filter finns mellan hjärna och mun, med den påföljden att de allt som oftast trampar i det sociala klaveret. Men eftersom de tillhör djurkretsens största tur-tecken, klarar de sig (nästan) alltid från det hela med blotta förskräckelsen…
(Nämnas kan i sammanhanget att om Skyttarna ifråga i sina födelsehoroskop har personliga planeter placerade i närbelägna tecknet Stenbocken, tenderar detta att försvaga de glappkäftade tendenserna och göra dem lite mer eftertänksamma och försiktiga. )

Alexander Lukas-tecknet

Jag har också blivit åsyna vittne till hur en Skytt (som faktiskt en gång hörde till min umgängeskrets) klev ut ur min bil, böjde sig ned och plockade upp en hundrakronorssedel som låg på marken.

-Vilken tur! Jag som var helt pank, sa han belåtet och stoppade på sig sedeln med minen hos en för vilken det var vardagsmat att hitta sedlar med tresiffriga valörer på gatan. Och för Skyttarna kanske det är så…? Inte för mig, dessvärre..!

Om du vill läsa mer om Skytten följer här några länkar:

Intuitiva astrologen Teresa Rexlin

Ilse- Maries astrosida

Stefan Stenudds sida om Skytten ur “Ställ ditt horoskop”

Ur Gunnel Söderströms Astrologihandbok (från paranormal.se)

Om Skytten på astrosajten

Intressant…?

Läs även andra expansiva (?) bloggares åsikter om 2000-tal, Allmänbildning, Astrologi, Bloggning, Bob Marks, Egoorienterat, Familj, Filosofi, Hjärnan, Internet, Kultur, Livet, New Age, Personlig utveckling, Psykologi, Symboler,  Underhållning, Vänner

Jag har viss bacillskräck. Kan det vara rationellt? Ja, det tycks så, enligt den nya studien “Frequency and Recency of Infection and Their Relationship with Disgust and Contamination Sensitivity”, publicerad i Evolution and Human Behavior:

Heightened contamination sensitivity was associated with more frequent infectious illness, but not with recency of infection. We also found that participants who had heightened contamination sensitivity and who were also more disgust sensitive had significantly fewer recent infections.

Forskarna menar att en känslighet för risken att smittas och en förmåga att känna avsmak kan vara evolutionärt framvuxna för att minska risken för sjukdom. Redan små barn är känsliga inför risken att smittas.

känns det för mig att ha gått i kyrkan två gånger. Kvällsgudstjänsten i torsdags var kort men idag var det ju högmässa (det var väldigt bra tänkt att börja med en kortare grej) och båda gångerna kom jag först efteråt på vad det faktiskt var jag hade gjort. Nu är jag verkligen inne på överkursen. Jag har skrivit om det här förut, att det var nån gång under 90-talets första hälft som jag utvecklade paniksyndrom och att jag då för att orka delade in tillvaron i baskurs och överkurs. Jag var absolut tvungen att kunna klara sånt som att gå ut och skaffa mat och andra nödvändigheter, medan sånt som att gå i kyrkan, på bio etc etc blev lyx som jag fick avstå från eftersom mina krafter inte räckte till det.

Jag tror det var rätt tänkt, jag har kunnat hantera livet och behålla min frihet. Panikångesten har beskurit mitt liv och berövat mig viktiga saker men det viktigaste förlorade jag aldrig. Det som jag gör nu och har gjort det senaste året är att ta bort gränsen mellan nödvändigt och lyx. Allt som jag vill göra kan jag åter göra, hela mitt liv är mitt igen.

Engler og meditasjon har fått mye oppmerksomhet i det siste. Mye forvirrende diskusjon. Mange rare oppfatninger av meditasjon og vanskelig for mange å skille hva som er hva. Hva er tull og hva er seriøst? Hva virker? Hvorfor og hvordan? Lett å glemme at meditasjon  er en samlebetegnelse på helt forskjellige teknikker sprunget ut fra ulik forståelse, verdensbilde, tilnærmingsmåte. Selv som blogger på denne side, må det være lov å si at mye er føleri mens noe er seriøst.

To metoder som mange kjenner til er Mindfulness og Acem-meditsjon. Hva er erfaringene med å lære disse teknikkene? Vil du vite mer? Da er du velkommen til møte og debatt tirsdag førstkommende.

En bra strategi för att få stanna kvar på och få en stark position på sitt jobb kan vara att göra sig oersättlig. Vilken arbetsgivare vill bli av med någon som är central för en god verksamhet? Detsamma kan gälla i relationer. Tror man att man är oersättlig kan det leda till en avslappnad inställning till relationen; tror man att man är ersättlig kan det leda till oro och påverka beteendet. En ny studie, “Becoming Irreplaceable: How Comparisons to the Partner’s Alternatives Differentially Affect Low and High Self-Esteem People”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, finner stöd för detta:

It is proposed that people are motivated to feel hard to replace in romantic relationships because feeling irreplaceable fosters trust in a partner’s continued responsiveness. By contrast, feeling replaceable motivates compensatory behavior aimed at strengthening the partner’s commitment to the relationship. A correlational study of dating couples and two experiments examined how satiating/thwarting the goal of feeling irreplaceable differentially affects relationship perception and behavior for low and high self-esteem people. The results revealed that satiating the goal of feeling irreplaceable increases trust for people low in self-esteem. In contrast, thwarting the goal of feeling irreplaceable increases compensatory behaviors meant to prove one’s indispensability for people high in self-esteem.

Man kan förstås tänka sig att den som går runt och oroar sig över att ersättas också mer sannolikt, på grund av det, riskerar att dumpas. Vem är intresserad av någon som inte visar tillit och som medvetet försöker framhäva sig själv som viktig och oersättlig? Samtidigt har jag svårt att förstå dem som uppvisar mer eller mindre obetingad tillit till en partner, så till den grad att de i vigselceremonier lovar evig trohet. Något sådant löfte skulle jag aldrig kunna uttala – och det tycks mig som att många som uttalar det gör det på basis av romantiska illusioner (som då förvisso i sig kan te sig attraktiva, då de innefattar att kärleken gör en oersättlig). Är inte den bästa grunden för en relation en stabil men betingad tillit: inte så att man går runt och ängsligt oroar sig och försöker visa sig viktig, men inte heller så att man tror att relationen består för evigt oavsett vad man gör? Då kanske man maximerar sannolikheten för fortsatt relation. Men vad vet jag om romantisk kärlek?