Om väljare är irrationella, skulle det förbättra kvaliteten i allmänna val om man krävde bekantskap med grundläggande politisk litteratur för att få rösta? Ernest Benn hade en idé om litteraturlista:

In the ideal state of affairs, no one would record a vote in an election until he or she had read the eleven volumes of Jeremy Bentham and the whole of the works of John Stuart Mill, Herbert Spencer and Bastiat as well as Morley’s Life of Cobden.

Förslag på andra bra böcker att läsa inför ett val?

Ännu en ateist, the one and only Camille Paglia, kritiserar den nya ateismens frontfigur:

On other matters, I was recently flicking my car radio dial and heard an affected British voice tinkling out on NPR. I assumed it was some fussy, gossipy opera expert fresh from London. To my astonishment, it was Richard Dawkins, the thrice-married emperor of contemporary atheists. I had never heard him speak, so it was a revelation. On science, Dawkins was spot on — lively and nimble. But on religion, his voice went “Psycho” weird (yes, Alfred Hitchcock) — as if he was channeling some old woman with whom he was in love-hate combat. I have no idea what ancient private dramas bubble beneath the surface there. As an atheist who respects and studies religion, I believe it is fair to ask what drives obsessive denigrators of religion. Neither extreme rationalism nor elite cynicism are adequate substitutes for faith, which fulfills a basic human need — which is why religion will continue to thrive in our war-torn world.

Fastän jag ofta tilltalas av Paglia och hennes analyser finner jag hennes attack omotiverad i detta fall och hennes prediktion om religionens framtid tveksam. Jag stödjer och hoppas på extrem rationalism, helt enkelt.

Nationalekonomin har på senare år kritiserats för att inte tillräckligt beakta psykologisk forskning om hur människor faktiskt beter sig i olika situationer. Det har resulterat i det stora forskningsfält som nu kallas beteendeekonomi. Jag undrar om inte ett annat fält skulle må bra av lite psykologisk forskning: trafik. Där är problemet att forskare och lagstiftare ofta utgår från en utopisk modell av människan som inte beaktar den fulla beteendeanpassning som ofta följer. Därför verkar de t.ex. inte inse hur zebralagen eller cykelhjälmar kan öka risken för olyckor.

Eric Crampton rapporterar nu om en innovation, ett slags airbag på motorhuven som är tänkt att skydda fotgängare som blir påkörda. Det låter bra, men som Crampton påpekar är nettoeffekten oklar:

Drivers will pay less heed to pedestrians, with an end-result of a small increase in the number of pedestrian-car collisions, but with a lower death rate per collision. Effect on pedestrian deaths overall then is ambiguous.

Det krävs tydligen en psykologiskt kunnig nationalekonom för en sådan insikt.

Se även Peter Kleins inlägg “Incentives Matter, Football Helmet Edition”.

På många sätt och vis känns det som om idag är en glädjens dag. Det handlar inte bara om firandet av 20-årsjubileet för murens fall – utan det handlar minst lika mycket om gårdagens besked om att Vattenfall planerar att öka kapaciteten i den svenska reaktorparken. Detta är glädjande på en lång rad sätt:

För det första är det naturligtvis glädjande för miljön – en 70-procentig ökning av mängden koldioxidfri energi är en seger för det rationella tänkandet. Denna typ av icke-väderberoende baskraft är helt och hållet nödvändig om man ska kunna planera för t.ex. solenergi som komplement.

För det andra så är beskedet glädjande utifrån ett östersjöregionalt perspektiv. Som kanske är allom bekant så pågår ett ambitiöst arbete inom EU för att knyta medlemsländerna kring Östersjön närmare till varandra. En del i detta är också en sammankoppling av energinäten via nya elkablar. Att vi inte bara bygger nya distributionsnät utan också planerar att fylla dessa ledningar med koldioxidfri elkraft är därför i allra högsta grad välkommet.

För det tredje så är beskedet glädjande ur en ekonomisk synvinkel; både svensk industri och svenska hushåll kan förhoppningsvis se fram emot en mer rimlig prisbild för elkraften. Fram till gårdagens besked har politikerna sedan länge talat både väl och gärna om behovet av en mer integrerad elmarknad. Dock, de som har tjänat mest på denna ökade integration av marknaden är de (länder) som nåtts av tidigare ej existerande ledningar (vinst i form av en ökad energisäkerhet) och, inte minst, elbolagen som i och med ökande efterfrågan har gått med enorma vinster utan att ha gjort särskilt mycket (windfall gains). De som har fått betala är i mångt och mycket de svenska elkonsumenterna; de har betalat för såväl export som energiomställning (sjunkande produktion) i form av höjda elpriser.

Höjda elpriser skulle i och för sig inte ha varit så farligt om det hade skett på en fungerande marknad där den ökande efterfrågan och därmed förknippade ökade vinsterna lockar nya aktörer som investerar i ny kapacitet (som i sin tur sänker priserna). Tyvärr så har vi inte en fungerande marknad för energi – tvärtom så har vi lagar och regleringar som effektivt stoppar marknadskrafterna från att fungera på ett normalt sätt.

Under en lång tid så har det också verkat finnas få krafter som skulle kunna verka för att den typ av tabun och regleringar som omöjliggör en fungerande energimarknad försvinner; den allmänna opinionen är emot alla förslag att radikalt öka tillgången på energi (något som skulle kunna ske genom en utbyggnad av antingen kärnkraft och/eller vattenkraft) – och energiindustrin har som det har verkat inte haft några direkt starka incitament att driva frågan så länge som vinstnivåerna ligger på historiskt höga nivåer.

Den enda kraft som man har kunnat räkna med är den energiintensiva industrin. Företrädare för denna har också länge försökt skapa opinion för ett ökat utbud och en därmed bättre fungerande marknad – dock verkade det från åskådarplats som om deras insatser och engagemang minskade över tiden. Den konspiratoriskt lagda skulle dessutom ha kunnat fundera på huruvida den som det verkade falnande lågan för frågan berodde på att man trots allt inte behöver betala samma höga pris som konsumenterna (de betalar inte energicertifikat)…

Dock, de senaste veckornas händelser har i mångt och mycket ändrat på denna tråkiga bild. Beskeden från industrin i oktober var ett första steg. Gårdagens besked om att även den statliga energijätten Vattenfall skulle ta sitt uppdrag på allvar och försöka öka tillgången på energi var ett viktigt andra steg. Tillsammans gör de att framtiden känns mer hoppfull än vad den gjorde tidigare under året!

Hotbilderna är dock många; s+v+mp verkar fast beslutna att försöka mota olle i grind. Detta är sorgligt med tanke på att vi just i denna stund står inför ett s.k. window of opportunity där vi genom en kraftfull satsning på kärnkraft skulle kunna dels möta den trippla utmaningen som handlar om att: (i) hantera den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för den inhemska industrin att verka långsiktigt, (ii) att snabbt och radikalt minska koldioxidutsläppen och (iii) att vara en drivande kraft för en integrerad Östersjöregion där vi inte utelämnar våra grannländer till ett beroende av import av fossilbaserad energi.

Dock, som historiker så hyser man alltid viss grad av skepsis – det kommer att krävas ett stort mått av politiskt mod om man ska kunna fånga denna möjlighet – och tyvärr har vi väl inte alltid sett prov på denna typ av mod som innefattar att tala i klartext och försöka förklara relativt komplicerade resonemang. Men, som sagt, hoppet är det sista som överger en – och en glädjens dag som denna då vi firar 20-årsjubileumet av murens fall så vore det direkt dumt att inte känna ett visst mått av hopp utifrån de signaler som kommit om en tillnyktring i energidiskussionerna.

Visby 9 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Medialänkar:
SvD, DN, AB, DN, Östran, SvD & SvD [Brännpunkt] [alla om energi]; DN, DN [ledare], SvD, SvD & SvD [ledare] [alla om murens fall]

Andra bloggar:
Danne Nordling (liberal); Jöran Fagerlund (vp); Lars Kamél (surgubbe)…

Riktigt läsvärt faktaunderlag:
Sustainable energy – without the hot air

Update:
Redan onsdagen den 11 november gjorde faktiskt folkpartiet slag i saken och gick ut med en propå om mer kärnkraft! Grattis! Se Ekot

Update 2:
För en helt annan syn på Vattenfalls utveckling, se Fredrik Braconiers artikel den 22 november (länk här).

Denna konversation från buss 771 från Mölndal till Göteborg rapporterades just på ett forum jag läser:

Några killar ~ 20 pratar om helgen som precis har varit. Kille 1 berättar om en fest han har varit på med mycket utklädda människor, tivoli, dans och mycket sprit.
Kille 1: Vad har ni gjort då?
Kille 2: Vi var mest hemma. Vi gick bara och tände ljus på gravarna.
Kille 1: Tände ljus på gravarna? Vad har det med Halloween att göra?

Precis som fallet med julen illustrerar, glöms högtiders religiösa ursprung numera ofta bort. Istället fylls högtiderna med nytt, modernt innehåll, mer strikt inriktat på socialt umgänge. Uppfriskande! Därmed inte sagt att det är fel att tända ljus för att minnas de som har dött – liksom det inte behöver vara fel att fira jul. Men om det sker utan koppling till vidskepelse är det ett stort steg framåt.

Se även Peter Santesson-Wilson i denna fråga samt, för motsatt uppfattning, Johan Wennström.

• Peter Santesson-Wilson om Tamas och de apatiska flyktingbarnen.
• 50 ateister om varför de inte tror på någon gud.
• Dennis Mueller om varför religion är en destruktiv företeelse.

Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i “Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:

The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.

Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att “behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?

När man som jag för närvarande studerar heltid kan det vara svårt att hinna med att läsa skönlitteratur. Liksom det är svårt att hinna uppdatera sin blogg. Nu när jag har skapat en liten tidslucka för bloggskrivande så får jag gå tillbaka till min sommarläsning för att kunna presentera en riktigt bra bok.

Enhet av Ninni Holmqvist fick jag i sommarpresent av en väninna. Jag får erkänna att jag inte hade en aning om vem Ninni var. Efter att jag läst hennes bok förvånar det mig att den inte blivit mer omtalad än den blivit. För Enhet är något så ovanligt och häftigt som en dystopi i modern svensk miljö. Ninni gläntar på dörren till en tänkt nära framtid, där vissa tendenser hon ser i samtiden förstorats till skrämmande proportioner.

Det handlar om tendensen i nutiden att kräva av oss medborgare att vi ska vara närande, produktiva, kunder, ge avkastning, vara effektiva och kostnadseffektiva. Många lyckas inte leva upp till dessa förväntningar och får då veta att de får skylla sig själva och inte kan vänta sig något från samhället. Jag tänker på dagens debatt där det yttras saker som att rökare, ätstörda eller alkoholister ska bära kostnaderna för sin egen vård, beslut som innebär att man inte kan rätta till felval under sin utbildningsgång om man inte är rik och så vidare.

En annan tendens i samtiden är den starka pressen att göra de “lyckade” och “rätta” valen, att finna en livspartner att visa upp, att skaffa barn och göra karriär. De som mer eller mindre frivilligt går en annan väg i livet finner sig ofta utestängda ur en gemenskap som handlar om parmiddagar och nätverksbyggande.

Man kanske bor där barnlös i sin stuga med sin hund, som Dorrit Weger, huvudpersonen i Enhet, gör. Då är nog lätt paranoida tankar som de Enhet bygger på inte särskilt långt borta. Vad innebär det att vara så lite värd i samhällets ögon? Att av andra definieras som en Umbärlig människa? Vad innebär det i en tid där utrymmet för solidaritet, gemenskap och tolerans blir allt mer obefintligt?

Ett populistiskt högerparti, Kapitaldemokratisk samling, har lite smygande fått med opinionen i landet på en ny lag om Enheterna. De umbärliga människorna samlas här upp efter 50 för kvinnornas del, och efter 60 för männen, för att på sluttampen av sina liv göras nyttiga för samhället. Åldersgränserna är relaterade till det mest avgörande kriteriet huruvida en människa är Behövd eller inte: om hon eller han lyckats etablera en familj och sätta barn till världen. Det har inte Dorrit. Hon har en älskare som kommer lite i smyg, och en hund. Det räcker inte för att vara behövd.

Enheterna skildras på ett kusligt trovärdigt sätt, eftersom det rör sig om en rimligt samtida dystopi. Visst är de umbärliga instängda där, och visst skärs deras kontakter med yttervärlden av. Och visst förväntas de där göra rätt för sitt umbärliga liv genom att ställa upp på forskningsexperiment och så småningom donera organ. Det finns också en slutdonation för alla, av hjärta och lungor för de som är friska nog, då ansöker man formellt. Men det är för den skull inte frågan om någon sorts klassiskt fångläger.

Tvärtom. Enheten, mycket trovärdigt skildrad av Ninni, påminner om en blandning mellan en modern privat vårdanläggning och ett hotell. Innevånarna bor i egna små rum och har tillgång till allt gratis: tandvård, simhall, konsthantverksverkstäder, en vintergrön året-runt-trädgård att pyssla i, friskis och svettisanläggning, bibliotek, teater, biograf, konsthall och små bodar som ska påminna om affärer men där allt man behöver kan rekvireras utan kostnad. Också maten är gratis i en hotellobbyliknande restaurang där varje morgon överdådiga och nyttiga frukostbufféer står dukade.

Det är inte fråga om att utnyttja människor. O nej. Det handlar om att ge de umbärliga en möjlighet att bidra de också, och få en gratis, trygg  sista tid i gemenskap. I enhet. Den moderna rationella miljön och det överslätande språkbruket som målas över den ekonomiska brutaliteten känns igen från nutiden.

Också Enhetens innevånare är mycket trovärdigt skrivna. De har sina rädslor, kriser och sammanbrott. Men de har också den andra mänskliga sidan som är lika stark, tendensen att släta över sitt lidande för att stå ut, att överta makthavarnas skönmålning för att normalisera sin situation, att leta efter de punkter som gör tillvaron möjlig att genomlida. Och det betyder, framförallt, att söka tröst hos varandra i ett kärleksliv den korta tid som är kvar. Men på Enheterna dör alla inom några år, och det är när den där sista kärleken obarmhärtigt rycks bort, som de flesta lämnar in sin ansökan om slutdonation.

Bokens slut ska jag inte spoila för er, men det är på samma gång uppfriskande, cyniskt och tankeväckande, precis som boken i övrigt.

Enhet är verkligen en bok jag kan rekommendera. Av så många skäl. Den är spännande och svår att lägga ifrån sig. Den är trovärdigt berättad. Den diskuterar samtiden på ett provocerande och tankeväckande sätt.  Och frågan om människor som försökskaniner och organdonatorer är skrämmande aktuell.

Organhandel är en industri idag, där den rika världens sjuka köper organ av fattiga människor, vars enda motivation att riskera sin hälsa är den desperata drömmen om att slippa en tillvaro i slummen. Att de riskerar att få en så försämrad hälsa att de får svårt att arbeta, och därmed många gånger blir fattigare några år efter transplantationen än innan den, det är inte så lätt att se när agenten lockar med cash.

Och som all hantering i vår kapitalistiska värld där pengar byter händer så definieras det inte som våld utan som frivilligt handlande. De materiella ojämlikheter som framkallar handlingarna tycks så lätta att inte se bara för att den heliga penningen är med. Och som vi vet så har alla industrier en tendens att expandera. Den behövde medborgaren lever på att den umbärlige dör.

Även i vårt land och på vår del av kontinenten höjs allt oftare röster om att man borde erbjuda betalning till folk som vill transplantera sina organ. En “vilja” som kommer att finnas och breda ut sig mer och mer ju mer av det redan obefintliga sociala skyddsnätet som krossas, ju mer lönenivåerna pressas ner och människornas tillvaro görs otrygg och osäker. Fattiga ensamstående mödrar arbetar idag för 8000-9000 kronor i månaden efter skatt. Det vet jag för sån var min lön som personlig assistent för bara några år sen. Men då hade jag i alla fall bara mig själv att sörja för och var inte som flera av mina kollegor ansvarig för ett eller ett par egna barn. När arbetslöshetssiffrorna stiger och folk utförsäkras, då skapas en marknad för deras kroppar. En nisch som det kallas på modernt språk.

Därmed är Enhet i högsta grad en aktuell bok. Missa inte den.

Några andra tips för er som liksom mig gillar bra dystopier är Margaret Atwoods böcker Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. Två sinsemellan högst olika men i båda fallen mästerligt berättade dystopier. Tjänarinnans berättelse om hur det kan gå när religiösa fundamentalister, i detta fall nordamerikanska kristna, får makten över ett samhälle och sätter sina teorier om kön i praktik. Oryx och Crake en spännande modern dystopi om genmanipulation, galna forskare och undergångsteknik. Besläktad med dystopin är Si-Fi boken, som genom att sätta in moraliska, politiska eller sociala frågeställningar i ett helt nytt utomjordiskt sammanhang diskuterar dem på ett intresseväckande sjeätt. Jag kan rekommendera Stanislaw Lem, men det är värt att tänka på att kvaliten på hans böcker är väldigt ojämn. Några superbra framtidsvisioner av Lem är i alla fall Solaris, Segraren och Fred på Jorden.

Tips från Konfliktportalen: avani video presenterar Jenny Wrangborh – Vi är här nu , Kaj Ranving berättar att Borgarna ger sig på semestern , Kim Muller Kön, klass och hamburgare , ett teoritips från Tusen pekpinnar Kick-ass Deluze och Guattari introduction!!

Att hot om straff tenderar att reducera brottsligheten stämmer i regel, men det förutsätter att potentiella brottslingar tror att straff kan komma att utdelas. Tror man att handling x är förknippad med ett lindrigt straff kan man tänkas vara mer benägen att utföra den, jämfört med om man tror att handlingen är förknippad med ett hårt straff, helt oavsett hur den faktiska straffsatsen ser ut. En ny studie, “Do Citizens Know Whether Their State Has Decriminalized Marijuana?”, publicerad i Review of Law & Economics (preliminär gratisversion här), undersöker om medborgare i de amerikanske delstater som har avkriminaliserat användande av marijuana tror att straffsatsen är lindrig i högre grad än medborgare i andra delstater:

Using national survey data, we find that the percentages who believe they could be jailed for marijuana possession are quite similar in both states that have removed those penalties and those that have not. Our results help to clarify why statistical studies have found inconsistent support for an effect of decriminalization on marijuana possession.

Här tycks det alltså vara så att de flesta inte känner till att straffen har blivit lindrigare, vilket skulle kunna förklara varför många studier inte har funnit ökat användande av marijuana efter avkriminalisering. Dock visar studien att erfarna användare av marijuana är rätt kunniga om sin delstats lagstiftning på området, så kunskapsluckan kanske mer påverkar förekomsten av nya användare än hur mycket redan existerande användare konsumerar.

Se även inläggen “Har Alvendal rätt om brott och straff?”, “Sannolikhet att åka fast avskräcker”,  “Är narkotikaförbudet ändamålsenligt?” och “Optimala straff efterlyses”.

Att diskontera innebär att man värderar en given sak mer nu än i framtiden. Vanligtvis antas i ekonomiska modeller att denna diskontering sker med en konstant diskonteringsränta, dvs. hur jag värderar x idag i förhållande till hur jag värderar x imorgon motsvarar hur jag (idag och om 365 dagar) värderar x om 365 dagar i förhållande till hur jag värderar x om 366 dagar. Experiment med såväl människor som andra djur indikerar dock att de flesta inte diskonterar på detta vis utan hyperboliskt, dvs. hur jag värderar x idag i förhållande till hur jag värderar x imorgon skiljer sig från hur jag värderar x om 365 dagar i förhållande till hur jag värderar x om 366 dagar, dels på så sätt att kvoten mellan min värdering av x idag och min värdering av x imorgon överstiger kvoten mellan min värdering av x om 365 dagar och min värdering av x om 366 dagar och dels på så sätt att jag om 365 dagar har samma värdering av x då i förhållande till x en dag senare som jag har av x idag i förhållande till x imorgon, vilket antyder tidsinkonsistens. Är hyperbolisk diskontering att betrakta som irrationell?

Inte nödvändigtvis, om man introducerar osäkerhet. Två lästips:

• “Uncertainty and Hyperbolic Discounting” av Partha Dasgupta och Erik Maskin: “We show that if the typical problem involves payoffs whose realization times are uncertain, then optimal preferences give rise to relatively patient behavior when the time horizon is long but induce a switch to impatience when the horizon grows short.”
• “Hyperbolic Discounting Is Rational” av J. Doyne Farmer och John Geanakoplos: ”We show that when agents cannot be sure of their own future one-period discount rates, then hyperbolic discounting can become rational and exponential discounting irrational.”

Jag är inte helt övertygad om rimligheten i de exakta modelleringarna i de två uppsatserna, men jag fann analyserna och huvudpoängerna riktigt uppiggande och en välkommen kontrast till de så vanliga kategoriseringarna av hyperbolisk diskontering som exempel på irrationalitet.

Idén om tidspreferens (en preferens för nytta nu än nytta senare) har inte minst utvecklats av Eugene von Böhm-Bawerk i Capital and Interest. Se översiktsartikeln “Time Discounting and Time Preference” av Shane Frederick, George Lowenstein och Ted O’Donoghue, publicerad i Journal of Economic Literature.

En 26-årig kvinna har dött i England efter att ha druckit gift. Hon instruerade läkare att inte rädda hennes liv, då hon ville dö. Läkarna följde hennes instruktioner, vilket var i enlighet med lagen:

She had capacity to consent to treatment which, it is more likely than not, would have prevented her death. She refused such treatment in full knowledge of the consequences and died as a result.

Professorn i praktisk etik vid Oxford University Julian Savulescu förklarar i “Should All Patients Who Attempt Suicide Be Treated?” varför sjukvårdspersonalen kan anses ha agerat moraliskt riktigt:

Suicidal patients are treated against their will for at least four reasons: (1) they are assumed to be depressed or otherwise mentally ill; (2) their act is often taken to be symbolic (they are really pleading for help); (3) their attempted suicide is impulsive and they will later be glad that their life was saved; (4) there is no second chance if one is allowed to die, if one did not really want to die. These are all important reasons. Together they justify taking a default position of treating patients who attempt suicide. However, even if they were all true and good reasons in general, they would not justify the treatment of all patients who attempt suicide. … If a person attempts suicide and continues to competently and rationally desire to die, then he ought to be allowed to die.

Så tycker även jag. Det finns rationella motiv för vissa suicid, och föreligger sådana bör inte suicid hindras, av sjukvårdpersonal eller andra.

Jag föredrar ordet suicid framför ordet självmord, då det senare innefattar ett begrepp, mord, med negativ värdeladdning. Jag har för övrigt inga suicidala planer för egen del, om någon undrar.

Fastän jag vanligtvis betonar åldrandets tragik verkar det finns ett och annat positivt med att åldras, enligt studien “Wisdom and Aging: Irrational Preferences in College Students but Not Older Adults”, publicerad i Cognition:

A decision-maker is “irregular” if she would choose B from {A, B, C} but not from {A, B} … Similarly to previous studies we observed irregular choices by college students faced with hypothetical discount cards for supermarkets. However, older adults showed no such tendency.

Hur kan det komma sig, när kognitiv förmåga avtar med ålder? Forskarna finner visst stöd för följande förklaring:

Older adults would benefit from greater experience and thus manifest more regular choice. … The marketplace expertise available to senior citizens might therefore offer a buffer against decline in inhibitory control.

Detta kan möjligen vara en lärdom när experimentella laboratorieresultat med studenter ska ligga till grund för slutsatser om “den verkliga världen”. Det kan vara så att marknadens institutioner eller erfarenhet förmår att “leda” människor så att de agerar som om de vore relativt rationella.

Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Ett allt vanligare fenomen tycks vara att ta del av information från flera källor samtidigt. Samtidigt som man lyssnar på en föreläsning kanske man kollar sina mejl på laptopen eller mobilen. Hur påverkar ett sådant intensivt informationsintag ens kognitiva förmåga? Inte så positivt, enligt den nya studien “Cognitive Control in Media Multitaskers”, publicerad i PNAS:

Results showed that heavy media multitaskers are more susceptible to interference from irrelevant environmental stimuli and from irrelevant representations in memory. This led to the surprising result that heavy media multitaskers performed worse on a test of task-switching ability, likely due to reduced ability to filter out interference from the irrelevant task set. These results demonstrate that media multitasking, a rapidly growing societal trend, is associated with a distinct approach to fundamental information processing.

Själv försöker jag begränsa mitt mottagande av information från flera olika källor till möten vars innehåll jag på förhand vet är ointressant. Risken är att frestas att göra det även när man borde lyssna. Hur ser det förresten ut på universitetsföreläsningar: föreligger någonstans förbud mot att ha laptops och mobiler påslagna?

Nationalekonomer som Gary Becker och Kevin Murphy hävdar att konsumtion av beroendeframkallande varor kan ses som rationell, eller i alla fall att sådan konsumtion kan uppvisa rationella drag. I en högintressant genomgång av synsätt på området, “A Liberal Account of Addiciton”, accepterad för publicering i Philosophy, Psychiatry, & Psychology, beskriver bioetikerna Bennett Foddy, Julian Savulescu och Neil Levy tre synsätt:

• The disease view: “[T]here is some ‘normal’ process of motivation in the brain and that this process is somehow changed or perverted by brain damage or adaptation caused by chronic drug use. On this theory of addiction, the addict is no longer rational; she uses drugs as a result of a fundamentally non-voluntary process.”
• The willpower view: “[S]ome part of an addict wishes to abstain, but their will is not strong enough to overcome an immediate desire towards temptation. On this view, addicts lose ‘control’ over their actions.”
• The lay view: “[P]eople use drugs because they are morally corrupt hedonists who value immediate pleasure above all else and who rely on others to handle their ensuing health and survival difficulties.”

De anser alla tre synsätt, i synnerhet de två första, felaktiga och präglade av en normativ utgångspunkt, att vissa beteenden ska betecknas som “onormala” och “oönskade”. Istället lanserar de ett fjärde, i deras mening korrekt synsätt, som består av tre delar:

• The liberal view: “First, we do not know whether an addict values anything more than the satisfaction of his addictive desires. Second, we do not know whether an addict behaves autonomously when they use drugs. Third, addictive desires are just strong, regular desires.”

De kom fram till detta synsätt genom att gå igenom relativt okänd forskning som påvisar att abstinensbesvär är kontextberoende, varierande och subjektiva; att många narkotikaanvändare slutar konsumera narkotika när de blir äldre; och att många slutar när viktiga skäl dyker upp i deras liv. Dessutom pläderar de för ett annat normativt tänkande:

The bias that we removed in order to generate the Liberal View is largely a bias against the value of pleasure-seeking behaviour. In order to get at the truth about the nature of addiction, we need to allow each person to hold his own set of desires and values.

Detta är i mitt tycke mycket tänkvärt. Hur mycket av den dominerande, hätska inställningen till konsumtion av beroendeframkallande varor beror på anti-hedonism (som i sig inte kan härledas vetenskapligt)? Och hur mycket av den repressiva syn på sådan konsumtion som präglar det politiska beslutsfattandet skulle behöva omprövas med byte av normativ utgångspunkt?

Tips: Karl Persson.
Se även Foddy och Savulescus artikel “Addiction and Autonomy” i Bioethics samt inläggen “Kan spelberoende vara rationellt?”, “Rationell rökning” ,“75 procent rationella” och “Är unga rökare med psykiska problem rationella?”.
Klargörande: Jag förespråkar inte konsumtion av narkotika och skulle aldrig få för mig att använda narkotika själv.

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen “The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

This article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar “ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar “politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt “libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen “Den nya paternalismen problematiserad”, “Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , “Paternalism eller marknad?”, “Det paternalistiska felslutet”, “Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och “Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

Det finns, enligt uppgift, personer som har fått för sig att de har levt tidigare liv. En ny studie, “False Memory Propensity in People Reporting Recovered Memories of Past Lives”, publicerad i Journal of Abnormal Psychology, visar att sådana personer rent allmänt är mindre pålitliga när det gäller att minnas saker korrekt:

Relative to control participants, those reporting memories of past lives exhibited significantly higher false recall and recognition rates in the DRM paradigm, and they scored higher on measures of magical ideation and absorption as well.

Jag är inte förvånad.

Teorin om rationellt beroende (som jag har nämnt här och här) säger att även konsumtion av beroende-
framkallande varor präglas av rationella bedömningar; och en hel del empiri ger teorin sitt stöd. En ny studie, “Do Adolescents with Emotional or Behavioral Problems Respond to Cigarette Prices?”*, finner att även ungdomar med beteendeproblem och psykiska problem reagerar på predikterat sätt:

[W]e estimate the price elasticity of cigarette demand for adolescents who have behavioral or emotional problems. The results indicate that these adolescents are at least as responsive to cigarette prices as adolescents with no emotional or behavioral problems.

Homo economicus är, trots rykten därom, inte död.

*Tekin, Erdal, Mocan, Naci och Liang, Lan (2009). “Do Adolescents with Emotional or Behavioral Problems Respond to Cigarette Prices?” Southern Economic Journal, 76(1): 67–85.

New Scientist rapporterar om forskning som visar att omedveten bearbetning av beslutsunderlag kan ge bättre beslut:

The “unconscious thought” theory for making complex decisions was proposed in a 2006 study by Ap Dijksterhuis at the University of Amsterdam in the Netherlands, and colleagues. The team showed volunteers a series of cars and their attributes on a screen, before asking half of them to think carefully about choosing the best car, and the other half to solve anagrams – a distraction technique to allow unconscious processing. Those in the anagram group were more likely to choose the cars with the best attributes, leading the researchers to conclude that it is best to leave tough choices to the unconscious (Science, vol 311, p 1005).

Två nya studier, som tar sin utgångspunkt i Dijksterhuis forskning, visar dock att besluten fattas redan före anagram-uppgiften. Komplexa beslut kan alltså, trots allt, tycks det, fattas omedelbart, utan att beslutsunderlaget behandlas på ett omedvetet plan. Det känns på något sätt tryggt att veta för en rationalist som jag.

Vem har skrivit följande rader?

Though it sounds paradoxical that in order to make us act rationally we should often find it necessary to be guided by habit rather than reflection—or, in other words, that to prevent ourselves from making the wrong decision we should deliberately reduce the range of choice before us—we all know that this is in practice necessary to make us effective in achieving our long-range aims.

Ja, vem kan det vara som talar sig varm för begränsad valfrihet? En beteendeekonom, måhända?

Nej, det är ekonomipristagaren och den liberale tänkaren Friedrich Hayek. Se där!

Från s. 239 i Hayek, F. A. (1958). “Freedom, Reason and Tradition.” Ethics, 68(4): 229–245.

Världens vete hotas av en svamp:

The Ug99 fungus, called stem rust, could wipe out more than 80% of the world’s wheat as it spreads from Africa, scientists fear. … The International Maize and Wheat Improvement Center in Mexico estimates that 19% of the world’s wheat, which provides food for 1 billion people in Asia and Africa, is in imminent danger.

Detta kan leda till stora problem med undernäring och svält samt till en enorm kapitalförstörning. Forskarna försöker, genom genforskning, hitta vete som kan stå emot detta svamphot, men det är en väldigt svår uppgift. Icke desto mindre illustrerar den uppkomna situationen vikten av att satsa på sådan forskning.

Läs mer om Greenpeace motstånd mot genmodifierade organismer (GMO) och SLU:s Dennis Erikssons granskning av de argument som används (del 1, del 2). Se även inlägget “Vilken åsikt har du ändrat?”.

Enligt Rapport:

[F]orskare på Sveriges Lantbruksuniversitet menar att ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk.

Därutöver tycks det inte finnas belägg för att ekologisk mat är nyttigare; och den är betydligt dyrare. Jag kommer inte börja besöka Hermans Ekohandel, som nyligen etablerade sig ett stenkast från min bostad – och jag anser att statens mål för och särskilda stöd till ekologisk odling bör upphöra pronto.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Många betvivlar att den effektiva marknadshypotesen (EMH), dvs. uppfattningen att “priset på en finansiell tillgång reflekterar all tillgänglig information som är relevant för dess värde”, stämmer. Det klargörs t.ex. i en artikel, “Efficiency and Beyond”, i The Economist (där professor Eugene Fama ger nyss citerade definition). Professor Scott Sumner betvivlar det dock icke:

How can I defend the EMH, when so many studies show people are irrational and markets are inefficient?

Market anomaly studies are products of data mining. At some level this is known by economists, but the problem is far worse than even most economists realize. These tests are not reliable. People are often irrational, but it’s not clear that irrationality has much impact on sophisticated financial and commodity markets. The anti-EMH position has yet to come up with useful public policy advice, or useful investment advice.

Här utvecklar han argumentationen (och läs den innan du kritiserar honom). EMH lever och frodas, som det verkar.

Vi har nog alla upplevt ånger. Ånger implicerar att vårt beslutsfattande inte är helt perfekt och att vi begår misstag. Vissa tar det som grund för att föreslå paternalistiska ingrepp i människors valfrihet, där tanken är att människor ska hjälpas att slippa begå misstag och slippa ånger. Är det inte mycket bättre att förekomma misstagen? Måhända, men jag befarar att paternalister har en tendens att underskatta möjligheten att lära sig av misstag. Om man alltid ska beskyddas från livets faror torde ens karaktärsutveckling och förmåga att hantera nya beslutssituationer försvagas — vilket kan göra en verkligt sårbar när man står inför en situation utan skydd från ovan.

Experimentell forskning visar också att människor, benägna som de är att begå misstag och känna ånger, faktiskt förmår att lära av misstag och ånger och bete sig annorlunda i kommande valsituationer. I den nya studien “Regret Once, Think Twice” sammanfattas den existerande litteraturen på följande sätt:

[W]hen making a choice, people anticipate the experience of regret based on their previous experience of regret relevant to the choice option. This leads to the general conclusion that the impact of experienced regret on subsequent choice is mediated through the anticipation of the experience of regret.

Så jag rekommenderar oss att ta det lugnt trots att människor begår fel. Annars kanske vi får ångra oss.

Se även “Är ånger ett tecken på irrationalitet?” samt Peter Santesson-Wilsons inlägg “Nyckelbarnen och den nya världen där inget får hända”.

Ekonomisk analys kan tillämpas på de mest skilda områden. Med risk för att chockera känsliga personer analyserar Glen Whitman den sociala konvention som säger att det är oacceptabelt att släppa väder i närvaro av andra. Han börjar med att konstatera att även om det kan vara individuellt rationellt att släppa väder i närvaro av andra, är det inte socialt önskvärt att alla gör det:

To be more specific, let r be the relief from passing gas, and let d be the olfactory discomfort experienced by each person for each passage of gas. For simplicity, assume these parameters are the same for all persons. Suppose there are n people, each with an equal likelihood of needing to pass gas.

In these circumstances, we might observe a kind of tragedy of the commons. Absent an effective social convention against passing gas, each person rationally chooses to let loose if:

r > d

But the collective flatulence will make everyone worse off if:

nd > r

If so, then everyone will choose to cut loose, even though they’d all be better off if they all restrained themselves. So a convention that successfully induced people to restrain their flatulence would make everyone better off.

Han fortsätter med att konstatera att upprätthållandet av denna konvention kräver hårda straff:

The difficulty of detecting flatulators might explain the relatively high punishment associated with it. Given that flatulence is a completely natural impulse, and that others’ discomfort is usually minor and temporary, social ostracism and public shaming might seem out of proportion to the crime. Yet when the probability of conviction is low, the magnitude of punishment must be correspondingly high to provide a sufficient disincentive.

Det tycks mig som om hotet om straff i allmänhet fungerar i detta fall – konventionen är vid god vigör. Gott så.

Se vad Sjukvårdsupplysningen har att säga om gasbesvär.