Egentligen tänkte jag reta författaren för det inkonsekventa skrivandet, men i forskningen till detta inlägg förvirrade jag mig själv. Jag tar det från början:

Det är ett klassiskt fall av bokstavsabduktion (abduktion som i bortförande, inte som i filosofisk slutledning). Eller är det det, egentligen?

För när jag sökte på agonist fick jag veta att:

Agonist är en term inom farmakologin och syftar till ett läkemedel, eller annan substans, som binder till en receptor och stimulerar receptorns aktivitet. Detta till skillnad från antagonisten, som saknar effekt men blockerar receptorn och därmed stabiliserar det tillstånd den var i när den band in.

Jag hajjar inte vad det betyder, men det fortsätter:

En partiell agonist (som buspiron, aripiprazol eller norklozapin) aktiverar en receptor, men ger bara ett partiellt fysiologiskt svar jämfört med en full agonist / ren agonist. De kan också vara betraktade som en ligand, som visar både agonistiska och antagonistiska effekter.

Nu var jag riktigt förlorad i kunskapens dimma, men slutligen fick jag ett vettitg svar:

Inom fysiologi är agonist den muskel som aktivt utför ett arbete.

Heureka! Det handlar trots allt om ett alldeles vanligt stavningsfel!

För dig som spenderar mycket tid på smutsiga hemsidor? Du vet vem du är…

Onsdag. Mitt i veckan. Ja det är väl ungefär så det känns. Inget speciellt med andra ord. Tänk så speciella de här onsdagarna var  för 13 år sedan. 13 år???

Sweden Rock presenterade de första artisterna/grupperna idag. Var är Saxon undrar jag? Det är ju skrivet i sten att världens tuffaste Biff ska komma nästa år så det är väl bara att slänga ut det. Eller? De första sex akterna var inget som Tomas hetsade upp sig för hur som helst. Bachman & Turner, Bigelf, Unisonic, Saga, Jorn och Mother’s Finest. I princip enbart Jorn som känns kul. Unisonic med gamle Helloween-Kiske kan eventuellt också bli roligt. På fredag ska det tydligen släppas en hög akter till. Jag väntar med tillförsikt.

Slängde ett getöga på Graspops hemsida också. Där snackar vi hyfsat förstasläpp. KISS, Immortal, John Olivas Pain, Ratt, Behemoth, Sepultura, Bleeding Through, Anvil med flera. Tänk om belgarna kunde presentera två sjukt bra headliners till så är det nästan givet med en festivalbuss-resa nästa år. KISS? Jag säger nja. Såg dem senast på Psycho Circus-turnén och då var det riktigt trötta gubbar som stod på scen. Rapporterna från Graspop 2008 gjorde mig inte heller speciellt sugen på att se dem igen. Men okej. Det är väl tio år sen senast och vem vet när chansen inte finns längre.

Torsdag imorgon. Skönt att veckan börjar tippa över. Skulle  egentligen varit ledig på förmiddagen och hämtat kompis Helén som landar efter fyra veckor i Thailand. Det fick bli jobb istället. Hyggliga “brorsan” med sambo sätter sig i bilen imorgon istället.

På fredag presenteras antingen Bon Jovi eller Alice In Chains för nästa års Sweden Rock Festival. Och Saxon då naturligtvis. Kom ihåg vart du läste det först…

Tänk om det skulle bli tidigt i säng ikväll. Ja varför inte? Finns väl ingen anledning att ligga som en pösmunk i soffan och glo på en meningslös rulle?

Fast å andra sidan…

Wenn man morgens aus der Bude raus geht, dann ist das ja zur Zeit recht mild. Dabei hab ich mir noch vor einem Jahr ne tolle Lumberjacker-Mütze in New York gekofft. So eine wie Walter Mathau sie in dem Film “Ein verrücktes Paar” (1993) trägt. Steht mir super, sagen Freunde. Hähä. Gibt das dieses Jahr noch Winter? Wahrscheinlich, wenn das Gas im Januar auf dem teuersten Stand ist. Nieder mit der Gas-Mafia. Anders kann man diese Wegelagerei nicht nennen.

Heute morgen bin ich um 6:20 zu meiner Bushaltestelle, die es entsprechend dem Ruf meines Viertels kaputt ist. Es regnet immer durch, weil das Dach kaputt ist. Auf der anderen Seite wächst die Vegetation auf dem Dach. Sieht aus wie ein Unterstand im Dschungel Camp. Auf jeden Fall war heute morgen der “Wassermann” schon unterwegs. Wasssermann?! Der Typ steht immer als erstes bei unserem “Kiosk”. Kiosk ist übertrieben. Das ist mein amtierender Türke, der den Jungs ihr Bier verkofft. “Hier kein Alkohol-Verzehrer” steht da auf einem Schild. Außer dem Wassermann, so nennen wir ihn. Der steht schon ab 7 Uhr morgens da und trinkt immer Wasser aus der Flasche. Ich fahre morgens – der steht da. Ich komme abends von der Arbeit wieder – der steht da. Entweder hat der ne ätzende Alte, die ihn schon morgens aus dem Haus treibt oder er ist alleinstehend. Auf jeden Fall öffnete der Wassermann bei unserem Kioskbetreiber die Mülltonnentür und holte da eine Bild raus und ging nach Hause. Der wohnt da, wo der Schalke-Erwin als Fensterbild hängt. Ja, wir sind hier aufgeteilt in Schalke- und FC-Fans. Und mitten drin ich:  Pauli. Yuhu.

Als ich dann in meinem Stammsitz im Bus versank, guckte ich noch bei meinem Sahle-Bewohner auf der Siemensstraße rein. Der hat das Haus im letzten Block stadtauswärts. Das ist eine geballte Ansammlung von Lichterketten und Leuchtkörper in winterlichen Motiven. Der Hammer. Da rattert der Stromzähler.

Der neue Trend im Bus ist Bücher lesen. Finde ich persönlich sehr gut. Erkläre ich den Kindern immer “Lesen bedeutet Macht!”. Nicht auswendiglernen, sondern eigenständiges Lesen. Worte verstehen. Aber es gibt auch Leute, die eine Tageszeitung lesen und wenn ich keine habe, dann lese ich auch schon mal mit. Aber es gibt da Krate, die drehen die Zeitung weg, wenn die merken das ich mitlese. Frechheit. Das hab ich nicht verdient. Alte Spießer.

Am Busbahnhof gibt es nebem dem Neubau der Spardabank so ‘ne abgerissene Bude. Da sind die kleinsten Satellitenschüsseln dran, die ich je gesehen habe. Sehen aus wie Teflon-Pfannen. Dabei dachte ich dann an Teflon-Toni, Toni Blair, ex-Gelbacke von GB. Wieso heißt der so?

Nachdem ich dann am Bahnübergang Lessingstraße fast wieder durch den Bus gekugelt bin, hab ich meinen Weg ins Büro geschafft. Erster. Haha.

Übrigens ist die Batschkapp wieder in. Jede zweite Rentner-Krate trägt ne Batschi. Mein Kumpel DD nennt sie auch Flatschkapp. Das ist die Heinz Becker Gedächniskappe. Ich hab auch eine. Trag ich in New York. Hähä.

Auf der Rückfahrt sind wir selbstverständlich wieder am Bussteig D2 vorbei gerauscht und landetet bei D2 608. Wieder das übliche gewimmel zwischen Fahrgästen der 608 und 609 und den von der 610 und 611. Was ist so schwer?

Auf der Döner Meile am Bahnhof war wieder die Hölle los. Die Weihnachtslichter hängen und bald erstrahlt die Stadt wieder im Glanz. Hurra, Hurra, der Eiapunsch ist da.

So. Ich mach mich mal vom “Acker”. KISS und RATT spielen beim Graspop. Oh ja.

Cherio Love Rev. Danny

Producer: Beau Hill

Released: 1985

Rating: *****

For whatever reason, time hasn’t been as kind to Ratt as it has to other hair bands. By that, I mean they are primarily remembered for their song Round And Round (from their debut album, Out Of The Cellar) when in fact they were more than relevant throughout the duration of the entire genre. Invasion Of Your Privacy is proof positive that Ratt was one of hair metal’s heavy hitters.

Following up their explosive debut was no easy task. Out Of The Cellar was an enormous success and helped break the doors wide open for all the hair bands that would follow. By 1985 hair metal was set to explode, so the stage was set for multi-platinum success. Ratt probably could have written a hit single, surrounded it with filler and the album would have, at the very least, sold moderately well. Fortunately for Ratt fans, they wrote an album that was all killer and no filler.

The album opens up with three classic hair metal tracks. With its staccato riff, You’re In Love picks up where Out Of The Cellar left off. With a killer guitar solo, the uptempo Never Use Love is without a doubt one of hair metals most underrated songs. Lay It Down was the albums first single and is a guitar player’s wet dream. As if the opening riff isn’t enough, the guitar solo is probably my favorite of all time. The muted run that Warren De Martini plays toward the end sends chills up my spine every time I hear it. This is the solo I wish I’d written. With a killer chorus, laid back rhythm and another top notch guitar solo Give It All is up next followed by the pseudo-ballad Closer To My Heart.

If there’s any doubt that Stephen Pearcy is capable of delivering first class performances, check out his opening vocal to Between The Eyes. One of his best tunes, this is signature Pearcy. What You Give Is What You Get contains another killer riff following both of the chorus sections. The solo ain’t bad either. This is one of those albums that is loaded with so many killer riffs that it makes it seem easy. Got Me On The Line is perhaps the albums only weak track, but even at that it the song has great background vocals. Closing the album are two of the bands best tracks, one of which is my all time favorite Ratt song. You Should Know By Now is classic Ratt. With its gang style vocals, the section immediately following the solo (another killer) is textbook hair metal. Dangerous But Worth The Risk is not only my favorite Ratt tune, but it’s also one of the genre’s least talked about gems. A great vocal track, a couple of kick ass riffs and an extremely catchy chorus help make this the album’s best track.

Invasion Of Your Privacy succeeds on many levels. All the songs were written by the bands five members, without the help of outside song writers. The album is superbly produced by Beau Hill. When you hear terms like slickly produced or very polished this is the type of album they are referring to. The album’s sound is “bright” and that lends itself well to the overall upbeat mood of the album. Invasion Of Your Privacy also showcases Warren De Martini’s best work. This album is a virtual clinic in hair metal guitar.  I guess if you haven’t given it a spin in a long time it might sound dated, but since I listen to it on a regular basis (a couple times a month) Invasion Of Your Privacy is one of those timeless hair metal classics.

Producer: Beau Hill

Released: 1984

Rating: ****

If you are a music geek like me (and if you are reading my blog, I assume you are), you can certainly recall the first few albums that ignited the flame. Growing up, almost all of my heroes pointed to seeing The Beatles on Ed Sullivan as the moment that changed their lives. For me, it was a similar moment, although not career defining moment (I can’t play the guitar to save my life). I’ll never forget the “debut” of Ratt’s Round And Round on Chicago’s WLS. Keep in mind, I was 10 years old when this album was released and this was all the kids in school were talking about the next day.

Sure, up to that point I had a few albums of the day that were popular. Michael Jackson’s Thriller was an absolute sensation that every kid with a pulse owned in 1982. I was smart enough to realize and understand that Thriller was hugely popular. I think even back then, though, I accepted the fact that I owned the album because everyone else did (that being said, it is a good album). By 1983 and 1984 the musical landscape was beginning to change. Quiet Riot, Twisted Sister and Def Leppard were all charting hits. Van Halen released 1984, a mega-successful album and Motley Crue would release their breakthrough album, Shout At The Devil.

For some reason, it was Out Of The Cellar that changed things for me. I owned Metal Health, Stay Hungry, Pyromania and 1984 (Crue’s Shout The Devil didn’t come until a few years later), but it was this album that made me appreciate why the other albums were as awesome as they are. I knew that Thriller was popular, but the minute I heard Ratt’s Round And Round I learned what “cool” was. I had to have the album. Despite a rather risqué cover, my mother bought the album for me. To this day, I’ve owned at least three copies of Out Of The Cellar.

I was immediately drawn in by the sound and (even if I didn’t know what it was at the time) production of the album. The first copy of Out Of The Cellar that I owned was a cassette and I can remember not being able to fast forward and flip the tape fast enough as each side ended. I listened to this album non-stop. Upon hearing Ratt, I wanted to absorb as much of them as I could. Once I discovered what the band looked like, I began buying every metal magazine on the rack I could find. My walls were immediately plastered with pictures of Stephen Pearcy, Warren De Martini, Robin Crosby, Juan Croucier and Bobby Blotzer. Ratt became my first drug. As cool as the songs were, the band looked even better and added and entirely new dimension to the music.

The question is, 25 years later does the music hold up? Obviously, the song Round And Round has stood the test of time, but in 2009 the rest of the album sounds pretty damn good as well. Wanted Man and Back For More have always been and remain fan favorites. The hair metal genre, for whatever reason, had a fascination with the cowboy/outlaw lifestyle and Wanted Man is one of the best example you’ll find. Singles aside, the album also boasts several other hair metal masterpieces including In Your Direction (my favorite cut from the album and one of my favorite Ratt tunes), She Wants Money, Morning After and Scene Of The Crime. Ratt’s sound was slick and precise. As much as this genre became a cliche by the end of the decade, in 1984 this sound was unlike anything anyone had ever heard.

Out Of The Cellar wasn’t just Ratt’s breakthrough album, but it also introduced the world to one of the premier axe slingers of the day, Warren De Martini. Out Of The Cellar showcased some awesome licks from De Martini, but his best was yet to come. Helping Out Of The Cellar stand out in a crowd was a unforgetable album cover featuring, then unknown, Tawny Kitaen.

Ratt helped pave the way for a lot of hair bands, many of which experienced more success than they did. I never quite understood why Ratt is largely (solely?) remembered for Round And Round when the band had several hit albums and a slew of hit singles throughout their heyday. Regardless, there is no denying that Out Of The Cellar was not only a groundbreaking album for the genre, but in 2009 remains a kick ass album from start to finish. This is one of those moments where everything came together at the right time. If Round And Round is all you remember, I encourage you to rediscover why Ratt was so much more than a one hit wonder.

A Steven Tyler le buscan sustituto

La legendaria banda Aerosmith se encuentra en estos momentos en una etapa de crisis, debido a que su cantante Steven Tyler se encuentra prácticamente en el limbo, tratando de poner orden a su vida, por lo que prefirió salir de la banda, aunque existen rumores de que volvió a recaer fuertemente en las drogas.

Por su parte el guitarrista Joe Perry comenzará una gira en Canadá con su banda Joe Perry Project, abriendo para los Mötley Crüe, durante enero y febrero del 2010.

Por otro lado se habla que Aerosmith está buscando un nuevo cantante para seguir vivos, pero la historia de esta banda comprueba que cuando han tocado sin sus integrantes originales de plano son un real fracaso, aunque también la mala relación que han llevado, más sus problemas con los estupefacientes, también ha provocado que su gran nivel musical  baje a la más pura mediocridad.

Así que pensar que Aerosmith sobreviva sin Steven Tyler, cuando su voz  es prácticamente el sello del grupo, es una idea que sus fans podrían considerar ridícula  y provoca cuestionamientos serios sobre el juicio de los demás integrantes de Aerosmith. 

Aerosmith sin Tyler, sería como los Rolling Stones sin Mick Jagger  o Metallica sin James Hetfield, sin embargo ya comienzan a decirse nombres de quién podría sustituirlo y aquí les damos algunas opciones.  

Tom Keifer, quien fuera el frontman de Cinderella, podría ser un sustituto con afán de revancha, porque seguramente conoce al dedillo el material de Aerosmith. Recordemos que Tom se vestía igual de Steven Tyler y hasta tomaba de la misma forma el micrófono. Sería un renacer para este talentoso cantante y compositor, pero esto es sólo un deseo de Inquisidor71, ya que las últimas noticias que se tienen de este talentoso músico es que perdió la voz, debido a unos nódulos en sus cuerdas vocales.

John Corabi fue brevemente el cantante de Mötley Crüe, en la etapa en que esta banda quiso cambiar su sonido radicalmente, pero sin buenos resultados. A pesar de todo, la calidad de este cantante es incuestionable y podría musicalmente dar el ancho en la música de Aerosmith, pero no es tan dinámico en sus movimientos;  nadie baila como Tyler.

Chris Robinson de The Black Crowes podría ser otro candidato ideal, ya que domina esa mezcla de blues-rock con maestría. Quizás tendría que dejar de lado un poco la banda que lo ha hecho famoso para probar qué se siente subirse  al escenario con esta gran banda.

Stephen Pearcy ex cantante de Ratt, modernizó con esta banda, el hard-rock  de los años 80’s. Aunque muchos los comparaban con Def Leppard, la realidad es que su mayor influencia era Aerosmith, sólo que eran más dinámicos en las guitarras. La voz agresiva de este cantante haría un efecto interesante en la música de la banda que dirige Joe Perry.

Sebastian Bach es un intérprete que a pesar de salir de Skid Row hace varios años, ha mantenido su fama con participaciones en series de televisión y en realitys, así como con participaciones en Broadway, así como en uno que otro disco solista.

Su voz ha sido considerada una de las mejores del heavy metal, pero ahí está el problema, no se identifica mucho con el rock-blues, pero seguramente se pondría a ensayar con todo para ser adorado por los fans de Aerosmith.

Josh Todd de Buckcherry es dinámico en el escenario y tiene una voz rocanrolera de primer nivel, quizás sea el que más se adapte a las necesidades de Aerosmith. Por algo los lectores de la revista Rolling Stone lo tienen ubicado como el principal candidato para sustituir a Steven Tyler.

David Johansen quien fuera el frontman de New York Dolls también es otro candidato favorito para entrar a Aerosmith, sin embargo no creo que logre el nivel por el cual se hizo famoso. Sin embargo, si conserva su dinamismo en el escenario podría salir adelante en esta hipotética empresa.

Axl Rose fue influenciado tremendamente por Aerosmith, sino chequen su versión en vivo con los Guns N’ Roses de “Mama Kin”. Y en realidad es el único que lo veo adecuado para la música de esta banda, ya que tiene una gran voz con perfectos  agudos y graves, así como un estupendo manejo escénico. Pero si fuera invitado, su ego probablemente se lo impediría.

Cormac Neeson de la banda hard-rockera The Answer también es mencionada por algunos medios como un ideal sustituto, aunque en mi particular punto de vista no podría mantener el ritmo dramático que impone Tyler en vivo.

David Coverdale, líder de Whitesnake le cambiaría la cara a Aerosmith. Si con Jimmy Page cantó como Robert Plant, por qué no podría hacerlo como Steven Tyler, además su manejo en las vocales del blues-rock y del hard-rock es de grandes ligas.

Nota: También se menciona a David Lee Roth,  a Iggy Pop  y a un tipo que participó en American Idol, llamado Adam Lambert, pero sobre este último, a pesar de su talento, quizás su homosexualidad no sea del agrado de los legendarios Aerosmith.

VAD INNEBÄR DET ATT VARA LEDARE?

Igår var det premiär för Carl att få visa upp sina små bissar hos tandläkaren. Han charmade henne och  till och med satte sig i hennes knä, men då hon skulle kika inne i hans gap, knep han med munnen. Jag fick lirka med honom och till slut log han, vilket var tillräckligt för att Petra skulle hinna se de små riskorn som pryder hans små tandkött. =)

Gårdagen var annars en softish dag….jag städade lite inne på Carls rum men förutom det var det mest slappa som gällde. Har massa grejer att ta tag i, men jag har verkligen inte orkat. Känns som om jag är småkrasslig utan att det på allvar bryter ut.

Efter att Staffan nu valt att skriva inlägg här i min blogg, har vi fått reaktioner. Förutom någon enstaka kommentar, har vi fått telefonsamtal angående vad som skrivits. Bra att det finns människor som läser, resonerar och sedan kommer med frågor….för det är väl första gången som Staffan får säga sitt utan att bli: avbruten, hånad, ifrågasatt, nonchalerad, förnedrad och slutligen fråntagen sin rätt att vara den han faktiskt är…PAPPAN! Nu fick han komma till tals och även själv få sätta punkt efter varje mening. Snacka om förlösande känsla! Jag stöttar honom i hans beslut och val att gå ut med en blottad själ och berätta om sanningen utan att först linda in den i ett vackert omslag.

Barnen är nu i skolan, Staffan på jobbet, Carl slår rekord i sömn (kl är nu 8:20 och han snarkar ännu sedan igår) och jag slurpar kaffe till suset från tv:n. Härligt med tyyyystnad…….

En mycket elegant lösning för att slippa sätta upp lappar på nästan hela butiken.

Tänk hur vana vi är att göra saker per automatik. Vi är  som robotar ibland, och missar då väldigt mycket. Om vi går med blicken riktad mot marken, med väskan fylld av arbetsuppgifter, och med sinnet upptaget av det vi ska göra nästa dag, så kommer vi gå miste om några riktigt bra grejer.

Å andra sidan då. Föreställ dig vad det är för person som ser ett får i en gammaldags telefon. För nu är det uppenbart, nu har telefonens får-potential blivit synlig, och nu tänker vi: Självklart! Genialiskt! Hur skulle det kunna vara på något annat sätt!

Ett STORT tack till Jean-Luc Cornec för telefåren. De finns utställda på Museum für Kommunikation, i Frankfurt.

Visst var det bättre förr. Alla visste vad de skulle göra och hur de skulle bete sig. Eller i alla fall kvinnorna. De visste sin plats och såg till att göra mannens liv behagligt. Sen fick de ju rösträtt, och kolla hur världen är idag. Miljförstöring, krig, finanskrisen…

Tur att jag hittade dessa bilder om vett och etikett anno 1938.

Det här är min favorit: "Prata inte när ni dansar, för när en man dansar vill han dansa". HAHAHa

Om du är en tjej och uppskattade dessa tips kan du hoppa vidare till denna sida för fler instruktioner om hur du ska bete dig när du har äran att vara i närheten av en man.

Welcome once again kids to our weekly recap of our myriad journeys through the internet.

This has become a highlight for all of us and we’re hoping you’re enjoying the links as much as we’re enjoying compiling them for you.

Of course, I’d be remiss if I didn’t mention this week’s cheesecake.  The lucky lady this week is Julie Bowen currently starring on ABC’s breakout hit, Modern Family.  This is far and away the funniest new show on television and you’re doing yourself a disservice if you’re not watching it.  You may also recognize Julie from Boston Legal, Happy Gilmore or, most of the GonzoGeek staff’s favorite, Ed.

Stephe and I originally had Julie slated for cheesecake duty a couple of weeks ago, but had a hard time finding the appropriate picture.  We’re sure glad we waited.  I bet you are too.

Quick piece of Modern Family trivia.  According to Wikipedia, Ed O’Neill, who plays the family patriarch, Jay Pritchett, is  a black belt in Gracie Jiu-Jitsu.  You don’t mess with Al Bundy kids.

On to the links.

1. Rock beats scissors.  Pelican beats Bugatti.
2. Dokken Radio.  Rhymes with Rokken Daddio.
3. All you gotta do…
4. Copying Risky Business is risky business.
5. In honor of the Sam Kinison concert DVD I found at Big Lots today for $6.
6. America (sadly) asked for it:  More Seth McFarlane than you can handle.
7. Super Dave Osborne on The Tonight Show – dick jokes and nut shots.
8. The trailer for Kick-Ass kicks…well…ass.
9. Will the Inglorious Basterds ride again?  Will they learn to spell?
10. Yo Sherlock!  Esquire interviews Robert Downey, Jr.
11. Evil Dead heading back to theaters in 2010.
12. And you know Ash will come armed…or handed.
13. Murderdeathkill!
14. Carrie Prejean threatens to walk out on Larry King.  Yeah, like she’s the first 20ish blonde to do that.
15. And she wasn’t having sex in that video.  Wow!  Even she can’t stand to be in the same room as her.
16. This one if for John.
17. Only if the swirls make a trio of 6’s.
18. Colts.  Patriots.  Sunday Night Football.
19. I want mine to be adorned with Hourman.
20. Take not girls.  Not all vampries are sparkly and sweet like in Twilight.
21. I blame Justin Long.  Wait!  Was that two Ed references this week?
22. Even Fox News is fact checking Sarah Palin now.
23. ED HAT TRICK!
24. Sean Hannity admits Jon Stewart was right.  In a related story, Hell freezes over!
25. He wasn’t extorting.  He was pitching.
26. Spider-Man 4 villain rumorsssss.
27. The Mayans weren’t the only ones to prophesy the end of the world.
28. David’s Iraq deployment blog.
29. And finally, something for all you golfers out there to put on your Christmas lists.

Här sitter jag, mätt och belåten, på min bekväma stol i en luftkonditionerat rum och har hela världen under fingertopparna. Jag kan kommunicera med vem jag vill, när jag vill, och det kostar mig inget. Jag har tillgång till nyheter på alla världens språk, hela musikvärlden i högtalara, alla filmer redo att laddas ner.

Och ibland glömmer jag bort det.

Tur att det finns andra som kan påminna mig om det.

Jag vill att du tänker på hur du upplever världen, hur du får information om omvärlden, och hur du sätter ihop dessa två delar och skapar dig en enhetlig bild av hur saker och ting fungerar.

Vanligtvis får du lära dig mycket i skolan, du läser i böcker och tittar på tv och surfar på internet och samlar och skapar information. Och det är kul. Men tänk att det sen kommer ny information som gör att den tidigare informationen inte längre stämmer överrens med “verkligheten”. Tänk om din  förståelse av den fysiska omvärlden behöver göras om från grunden.

Tror du att vi lever i ett universum? Think again. Se den här videon och glöm inte att lägga nåt mjukt under hakan så den inte skadar sig när den rasar neråt med en fruktansvärd fart.

Om du vill se mer liknande videos, eller om du vill lära dig mer om fysik och astronomi och framtidvisioner, så ska du youtuba Michio Kaku, en fantastisk fysiker som förklarar allt på ett enkelt och roligt sätt. Jag vill vara han i mitt nästa liv.

Han har även skrivit en skön bok som jag rekommenderar varmt. Boken är en: “fascinating exploration of the science of the impossible–from death rays and force fields to invisibility cloaks–revealing to what extent such technologies might be achievable decades or millennia into the future.”

Enjoy!

Gråt inte över mjölk du ännu inte spillt! Torka dig inte innan du går på toa! Gå inte vidare innan du tagit en öl!

Det är rätt roligt, och samtidigt lite oroande, men varje gång jag hör eller ser ordet ÖL känner jag mig så här:

Du älskar pandor. Du har bara elefanter att leka med. Du ärver en färgfabrik. Vad gör du?

Jag tycker att det är kul med förutsägelser. Inte för de ska ge mig en inblick i framtiden, utan för att det är så roligt att läsa om de många år efter att de uttalats.

Till exempel:

- Heavier-than-air flying machines are impossible. (1895)

- I think there is a world market for maybe five computers. (1943)

- That virus [HIV] is a pussycat. (1988)

Fler roliga förutsägelser finns här.

Om du vill get down and durrty kan du läsa den här artikeln om förutsägelser från 1900, där folk skulle svara om hur livet skulle se ut 100 år senare. Det är som om vi skulle prata om livet 2109. (Jag vågar inte ens tänka på det.) Till exempel trodde de att:

- Automobiles will have been substituted for every horse vehicle now known.

- Mosquitoes, house-flies and roaches will have been practically exterminated.

- Store Purchases by Tube. Pneumatic tubes, instead of store wagons, will deliver packages and bundles.

Haha, dessa knasiga människor!

Tänk att det verkligen var så här tretton ljuva år sen.

Välkommen till Internet.

Del 1.

Del 2.

När jag träffade Internet

Jag minns min första dejt med  Internet. Vi träffades en kväll på biblioteket i Nacka Forum. Jag var så nervös, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Turligt nog fanns det ett häfte med instruktioner, och så småningom började vi prata. Jag insåg rätt snabbt att vi faktiskt inte hade så mycket gemensamt, och efter ett tiotal artiga minuter skildes vi åt, lite besvikna, lite nyfikna.

Men jag kunde inte sluta tänka på Internet. Jag ville veta allt om det. Jag ville vara nära det. Jag ville spendera mitt liv med det. Idag är jag glad att jag tittade tillbaka, att jag vågade hoppas, och att jag aldrig gav upp. Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan Internet.

Det här säger jag från djupet av mitt hjärta: JAG ÄLSKAR INTERNET!

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: “Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, “Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av “glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som “försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan “försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Språkekonomi - mycket innehåll i få ord.

Det är lätt att säga mycket med många ord, och det är också lätt att säga inget med många ord. Men det är svårt att säga mycket med få ord.

Barn brukar vanligtvis använda språket på ett mycket mer pragmatiskt sätt än vad vuxna gör – de formar språket för att det ska passa deras önskemål i stället för att anpassa sig till språkets regler. Vi vuxna som lärt oss språket och dess regler kan skratta lite nedlåtande åt barnens misstag. Men egentligen borde vi uppmuntra deras kreativitet. Dessutom brukar barn skriva som de hör orden. Och visst verkar det vara bättre att skriva som det låter. Hur vettigt är det att till exempel “genre” utalas changer?

Som bevis för barnens genialitet vill jag framföra bevisföremål 1a:

“Mit somarlåv. Ja va i vester norland och fiskar och så fikjan jeda”

fikjan jeda är så mycket enklare än fick jag en gädda.

Språknörden inom mig jublar av glädje! Go barn go!

nog har jag sovit jättebra inatt, inte vaknat en enda gång  …………

men så fort jag vaknat till så ploppar allt upp i huvudet på mig igen.

blir så himla arg, ledsen o besviken på hur människor beter sig mot varanndra. ska ta o ringa några samtal idag för att se vad jag kan göra åt denna himla människa som med all säkerhet kommer att ställa till problem för mig precis som hon gjort mot alla andra hon bråkat med ………… har en kompis som redan för länge sen efter att ha läst i min blogg att jag träffat vederbörande försökte varna mig för att denna människa………… skitjobbigt med såna människor som inte kan hantera sin ilska o frustration mot andra på ett normalt o vuxet sätt. jaja lär ju återkomma med fler saker angående detta …….. helt säkert med tanke på hur hon betett sig mot andra ………. *suck*

HAR FÅTT TA BORT VISSA SAKER JAG SKRIVIT TIDIGARE MED HÄNSYN TILL DOTTERN I SAMMANHANGET. BER SÅ MYCKE OM URSÄKT OM JAG SÅRAT DIG MEN TYCKER ATT DU SKA ÖPPNA DINA ÖGON LITE.

telefonsamtalen gick ganska smärtfritt o jag vet var jag står nånstans, vet mina rättigheter o skyldigheter ………… vilket känns lugnande. var o handlade lite som saknades till middagen ……. har gjort ugnsbakad hel Lax med kokt potatis o vitvinssås ………… jag o vanessa kommer att njuta men martina blir väl inte så glad men måste äta lite fisk oxå

har varit på cykel fram o tillbax till skeppshult. de känndes verkligen skönt att få ut lite energi som inte hör hemma i kroppen o de behövs  för att man ska må bra. blev lite “lagom” svettig o de känndes i kroppen att jag inte är van men de kommer säkert att kännas imorgon om inte annat  ……….

nu har mamma varit här o druckit kaffe ……… trevligt. de är inte ofta kära mor kommer utan att förvarna …………. nu ska jag ut o gå igen

kvällen förflöt i lugnets tecken. anton kom hit o var med vanessa men han åkte hem sen när natten började infalla han skulle iväg tidigt imorgon på morgonen. martina var oxå hemma kvällen …………. o de var verkligen skönt att ha henne hemma. så att jag slapp sitta här o vara orolig för att hon inte är med “rätt” kompis. för de där med rätt kompis är inte alla gånger så lätt kan jag påstå. jag kan tycka vad jag vill o de gör jag oxå ….. o den “lilla kompisen” bör få höra vad jag tycker, måste fundera lite på de, de är ju inte hennes fel att hon är som hon är, man blir bara vad man har förutsättningar till att bli  ……. men anser att martina är stor nog att välja sina vänner …… o förhoppningsvis med tiden så lär hon sig vad som är rätt o fel även för henne ……… tiden får utvisa.

gick till sängs ganska tidigt o somna ganska fort oxå ……….. blev inte mycke bok där inte ………… men hellre de än att ligga sömnlös ……

Du har säkert sett hundratals annonser där olika typer av bankkort, medlemskort och förmånskort är en del av bilden. Och du har säkert tänkt att de där Anna & Anders Andersson har alla kort i hela världen.

Men du har säkert inte tänkt på att de som gör annonserna faktiskt måste skriva dit ett namn på kortet, och att de kanske tröttnat på att ha samma namn, eller de kanske känner att de inte vill utesluta någon grupp (gruppen med svenska namn är större – det är därför inga kort i reklamsverige bär namnet Ahmed Mohammed). Men vilket namn ska de då skriva? Eller ska de variera och ha olika namn på varje kort?

Den här lösningen är den mest eleganta jag någonsin sett:

(Namn Namnsson)

So Homecoming Week is upon us.  Fittingly the same week that ESPN debuts their film “Without Bias” the Maryland Terrapins are coming to town.  One time at Maryland, me and some buddies had a run-in with some Terp fans over Len Bias.  Great story, but I’ll save that one for another day.

Vegas has the Pack hovering around a touchdown favorite.  A few prognosticators have even picked us to win by more than that.  I’m not quite that confident because Ralph Friedgen has owned the Wolfpack (6-2) since arriving at College Park.  I do think that we are better than Maryland, but that doesn’t always translate into a win.  Good news is we won’t be seeing RB Da’Rel Scott (broken wrist) who put up 163 yards rushing on us last year.

So Maryland’s chances hang squarely on the shoulders of QB Chris Turner.  Even with our defense struggling I’m not sure any Terp fan likes hearing that.  Turner not only has the worst hair in the ACC with his out of style Jheri curl look, but is also one of the worst QBs.  Turner also has to be a little distracted since his dad, the original drummer for the hair-metal band Ratt, started stirring up trouble on Terp message boards calling for the head of Maryland’s AD Debbie Yow.

The Pack Defense finally gets an opponent with a weak offense.  Call me crazy, but I think the Pack D takes out a little frustration this week and plays one of its best games of the year.