I would like to welcome everybody to this site. I first thought of building this site, when I started to read about the massive layoffs that are taking place across United-States. Obviously, getting a job is never easy, and when the competition gets tougher, the job of an applicant becomes a challenge, but yet  it also becomes
an opportunity to reinvent yourself.

Social Media Marketing Consultant

There is nothing traditional in getting a job, or better said, traditional ways do not get you a job these days. Today, everyone is using Microsoft resume templates and looks at the newspaper to find job openings, but we have to ask ourselves if doing what everyone is doing will make the cut, and will help us land the job we want rather than the job we can get.

This portal is designed to help people stop being job applicants and become rebels. It is time to take charge, and impress employers with your unique gifts, character, personality and edge. Employers, who are in the process of finding candidates for the job are tired and bored to look through hundreds of resumes that look like color pencils in a box:  all of them  are somewhat different, but at the all of them are the same. The only way today to even get an interview is to make sure that you stand-out from the crows. Use of social networks like LinkedIN is a popular way to stand out by connecting yourself to the people that matter. This, however, is just one way to stand out, and it slowly becomes obsolete as everyone uses it.

This site/blog/portal as it is still evolving as a concept, and is created to disrupt (reupt) the field of job search that hasn’t particularly changed in the past decades. We want to bring you all the latest news on the job market, offer you strategies to become a job-seeking guerilla, and means to redefine yourself as a viral brand that employers want to hire. We can’t just do it ourselves, and we invite you to take part in this rebellious adventure.

Ett nytt “Webmagasin” har poppat upp och gör gärna ett besök på den nya webportalen. Jag tror det är bloggen “Skymningszonen” som konverterat om till webmagasin.

Webmagasin REBELL

Förra bloggen Skymningszonen har hittat en ny form med nya skribenter och är numera Webmagasin REBELL….om sanningen ska fram.

Jag tror inte jag behöver göra någon närmare presentation av sajten eftersom de flesta av denna bloggens läsare mycket väl är införstådda med sakfrågorna för webmagasinet. Många är också de läsare som saknat bloggen Skymningszonen, men som sagt, inte nu längre. Den som vill får också chansen att skriva någon artikel som kommer att läggas ut på webmagasinet.

Klicka på länken, läs och begrunda! Webmagasin REBELL…om sanningen ska fram

REBELL – Ditt nya fria magasin på nätet

Välkomna till en helt ny och fri nättidning, Webmagasinet REBELL

Vilka är vi

Webmagasin REBELL består av en löst sammansatt grupp människor med såväl skilda bakgrunder som politiska hemvister. Vi står partipolitiskt helt obundna, men förbehåller oss dock rätten att hysa specifika åsikter. Varje enskild medarbetare ansvarar också för sina egna texter och åsikter.

Webmagasin REBELL välkomnar en omfattande interaktivitet med sina läsare och uppmuntrar därför till insändandet av debattartiklar och nyhetstips.

Våra ambitioner

I tider som dessa, med systematiskt undanhållande av sanningen och ibland även rena lögner om den kapsejsade invandrings- och integrations-politiken, borde inga svenska konsumenter av massmedias nyhets-rapportering längre finna sig att kontinuerligt bli förda bakom ljuset. Man bör ställa sig upp och slå näven i bordet, kräva att sensationshungriga slaskjournalister slutar upp med att springa det politiska etablissemangets ärenden i deras alltmer desperata försök att hålla svenskarna ovetande om vilken orm man när vid sin barm.

Webmagasin REBELL drivs på helt ideell bas, och erhåller inget som helst ekonomiskt stöd från enskild person eller organisation.

Läsarbidrag

Då Webmagasin REBELL i stor utsträckning gärna ser att läsarna får göra sin röst hörd välkomnar vi ledarartiklar, nyhetstips och liknande.

Känner du att det är något du vill skriva eller tipsa om?

Alla artiklar korrekturläses innan dom godkänns för publicering, och du får naturligtvis gärna vara anonym. I händelse av att du önskar vara anonym vill vi dock att du använder dig av en signatur eller liknande. Observera att inskickade bidrag inte nödvändigtvis representerar Webmagasin REBELL:s egna åsikter, och att bidragens upphovsmän/kvinnor själva bär det fulla ansvaret för innehållet.

epost: bidrag@rebell.dk

Kontakt

I den händelse du vill komma i kontakt med Webmagasin REBELL. Har du synpunkter på själva websidan, frågor, förslag på förbättringar, nyhetstips mm skriver du till

epost: rebell@rebell.dk

//

Bloggen Politiskt Inkorrekt samarbetar intimt med Webmagasin REBELL f.r.o.m nu.

Vi kommer att skriva egna poster för direktpublicering under olika teman.

Bloggen Politiskt Inkorrekt ligger även i Webmagasin REBELL:s blogroll samt att våra poster ingår i RSS-flödet.

Vi uppmanar också våra bloggande kollegor att lägga inWebmagasin REBELL i sina blogrolls samt knyta kontakt för egna samarbeten framöver.

Hjärtligt välkomna in och delta på Webmagasin REBELL

/ Bloggen Politiskt Inkorrekt – samarbetspartner

För oss som föddes under den senare halvan av 1960-talet formades världsbilden av tre dominerande myter. Först var det 68-vänstern genom vars dogmatiska glasögon vi lärde oss se världen som en kamp mellan underordnade och överordnade; förtryckta och förtryckare. Vi lärde oss förakta kommersialism och amerikansk kulturimperialism, och en känsla av skuld över att tillhöra den rika, privilegierade delen av världen inympades i oss. Sedan var det rockmusiken med sina föreställningar om att vara rebell och utmana vuxenvärld och etablissemang med provokativa attityder. Rockmytens rebell-ideal hade många likheter med bokstavsvänsterns revolutionsromantik, men var i allmänhet mera inriktad på det individuella och känsloorienterade än på det kollektiva och politiska. I bakgrunden, som en fond mot vilken dessa bägge myter kunde berättas, fanns förstås den övergripande socialdemokratiska folkhemsmyten: Vi levde i den bästa och tryggaste av världar. Krig, svält, fattigdom och terrorism var sånt som fanns långt borta. Sverige var världens rikaste land, välståndet tycktes oändligt och allt skulle bara fortsätta bli bättre.

I tonåren ville vi givetvis revoltera. I enlighet med tidsandan gjorde vi detta genom att klä oss i svarta kläder och lyssna på ”smal”, ”alternativ” rockmusik. I den mån vi hade ett politiskt engagemang befann vi oss på yttersta vänsterkanten eller utgav oss för att vara något slags anarko-syndikalister. I själva verket var vi förstås inga revoltörer överhuvudtaget. Vi bröt mot samhälleliga konventioner på det där lagoma, till intet förpliktigande sättet som bara de kan göra som till fullo lärt och internaliserat konventionerna. Vår ”revolt” var egentligen bara en bekräftelse på att vi tillägnat oss de kulturella koderna i de medelklassmiljöer vi växt upp i.

På sista tiden har vi i media kunnat läsa om kravaller på Rosengård i Malmö, och häromdagen ställde tydligen en grupp ungdomar i Tensta till med upplopp i syfte att visa sitt stöd för bråkmakarna på Rosengård. Upprinnelsen till det hela var att en fastighetsägare sagt upp hyreskontraktet med en muslimsk församling som bedrev religiös verksamhet i en källare. Källarmoskén blev tvungen att hitta en ny lokal, vilket en grupp unga muslimska invandrarkillar uppfattade som en provokation. De ockuperade den utrymda lokalen och blev avhysta av polisen. Sedan var cirkusen igång.

Jag tänker mig att de tonårskillar som tänder eld på bilar och kastar sten mot polisen uppfattar sej själva som rebeller och revoltörer i kamp mot ett förtryckande etablissemang. På så sätt skapar de sej en identitet och kan dessutom rättfärdiga kriminellt, asocialt beteende. Men egentligen är de förstås lika lite revoltörer som jag och mina kamrater var under våra svartklädda tonår. I själva verket spelar de precis den roll etablissemanget tilldelat dem och uppfyller till punkt och pricka den politiskt korrekta schablonbilden av ”marginaliserade invandrarungdomar i förorten”.

Det politiskt korrekta sättet att se på sociala problem bland invandrare är som bekant offerperspektivet. Charlataner som Masoud Kamali får gång på gång – i allmänhet oemotsagda – framföra sina pk-analyser av integrationsfrågor. Slutsatserna är alltid de samma: Invandrare är förtryckta, de är offer för strukturell rasism och islamofobi, det svenska samhället präglas av inskränkt etnocentrism, etc. Det faktum att det finns hundratusentals välintegrerade invandrare – människor som lärt sej svenska, utbildat sej, fått jobb eller driver företag, funnit fungerande sätt att förena sitt kulturella och religiösa ursprung med det svenska majoritetssamhällets värderingar, och är laglydiga – bortser man från. Det är bara offerperspektivet som gäller. Man förmår, likt 68-vänstern, bara göra en tolkning av världen; en svartvit, grovt förenklad uppdelning i offer och förtryckare.

De stenkastande tonårskillarna i Rosengård och Tensta har uppenbarligen accepterat och tagit till sej den bild av sej själva de blivit tilldelade av massmedia och av det politiskt korrekta etablissemanget. De ser förmodligen sej själva som offer, förtryckta av det elaka och rasistiska svenska majoritetssamhället. Denna självbild ger förstås uppenbara fördelar, inte olika de ”sjukdomsvinster” psykologer och läkare brukar tala om. Som offer behöver man ju inte anstränga sej att skaffa utbildning eller att söka jobb. Det är ändå kört, för alla vet ju att en stackars förtryckt blatte inte kan komma någonvart på den rasistiska svenska arbetsmarknaden. Och man kan utan problem ägna sej åt asociala, kriminella aktiviteter som att tända eld på saker eller att kasta sten mot polisen. Dessa handlingar legitimeras ju av att man ser sej själv som en rebell som gör uppror mot den förtryckande överheten.

På så sätt blir den politiskt korrekta bilden av integrationsproblem en självuppfyllande profetia. Den som ständigt framställs som ett offer och beskrivs som oförmögen att ta ansvar för sin egen situation kommer efter hand att bli just detta. De muslimska tonåringarna i Rosengård tror sej måhända vara rebeller, men i själva verket är de det rakt motsatta. De gör sej till offer därför att etablissemanget talat om för dem att de är offer. Verkligt rebelliskt hade det varit om dessa killar satsat på att utbilda sej och få kvalificerade jobb samtidigt som de försökt finna fungerande medelvägar mellan sitt eget etniska ursprung och den svenska majoritetskulturen. Då hade de kunnat visa att muslimsk blatte inte behöver vara synonymt med offer eller förlorare. Och det hade varit en radikal och upprorisk handling!

Er ist Kult, nicht nur auf Kuba. Der schöne Revolutionär hing als Poster in vielen WG-Zimmern und war Vorbild für etliche Weltverbesserer.

Macht den Test:

http://www.evote.de/cgi-bin/evote2/stest.cgi?name=fb89

..hier mein Ergebnis:

Die verbotenen Heimlichkeiten eines Kindes.

Protest gegen Hektik und ignorante Unfreundlichkeit – warum auch immer.

Sie tut es einfach und lächelt. Ganz der rebellierende Teenager.

Gegen das Erwachsenwerden. Gegen das Aufgesetzte. Gegen Stress, der die Menschen launisch werden lässt.

Für Sprunghaftigkeit. Für das scheiß-drauf-Gefühl.

Für ihre Fragen. Für ihre Suche. Für ihre Freiheit.

This is TODAY!!!!

Pililoni posting. The CPRSP is becoming rather inactive. We MUST start pulling together. So, I decided to plan our 3rd rebellion!

Like the invitation ? Well, anyway we will be in Klondike in the town, as usual. Will go on for 1 hour and 30 minutes!

TOMORROW!!!!!!

Nästa TV-synopsis skulle kunna handla om mannen som finansierade sin frus festklänningar så att hon kunde åka på silverbricka hos prins Carl och prinsessan Ingeborg på Djurgården. Problemet var att han inte hade pengar så det räckte så han stal ur kassan på Kungliga Slottet. Det ringdes mellan herrgårdarna, det kom nattliga besök till Östermalmsvåningar, det tisslades och tasslades för att undvika den stora skandalen. Allt var ordnat så att ingen skulle märka något. Stulna pengar skulle betalas tillbaka och kassan åter fyllas. Societeten skulle obekymrad kunna fortsätta festa, men det fanns de som inte tyckte så och en av dem var vår far. Han menade att en tjuv är en tjuv och ska sona sina illgärningar. Så skedde också. Det blev tre år i fängelse, även om det kallades för en spännande upptäcktsresa runt världen från vilken han återkom något blek men fattad. Så undveks skandalen men tjuven fick ändå sitt straff.

Sugna på mer verklighet? För något år sedan fick jag ett brev från en man som vänligt meddelade att han trodde att hans pappa var min bror! Jag tyckte att det var en festlig variant och vidarebefordrade den glatt till mina fem bröder: nu är vi sju och inte sex. Glädjen var blandad i brödraskaran. Vi tar det där med släktband och släktens historia på lite olika sätt.

Jag ringde upp den förmente brorsonen som kom till mitt kontor på Nybrogatan i Stockholm. På min begäran hade han med sig fotografier. Det ena var pappans körkort som visade att han var född samma år som jag och det andra var en bild på pappan från svenska FN-bataljonen i Gaza. En långbent ung man med en profil som påminde om min. Indicier mitt herrskap. Inte bevis. Gåtan som även den skulle passa in i en TV-serie har ännu inte fått sin lösning men jag jobbar på den. Mannens farmor, det vill säga min förmente brors riktiga mamma, hade öppet meddelat att farfar inte var pappa till just detta barn, men att hon absolut inte kunde berätta vem den verkliga pappan var. Nu var både farfar och farmor döda. Så även deras son – han som hade långa ben – och nu ville barnbarnen få reda på vem farfar kunde vara. ”Inte för pengarnas skull eller så”, underströk min besökare. Farmodern hade städslats som piga på 1920- och 1930-talen på en del herrgårdar kring Rockelsta i Sörmland. Sagan blir än mer spännande när jag fått läsa gästböckerna på Rockelsta och andra gårdar från våren och sommaren 1931. Jag kan dock redan nu garantera att det inte var en bror, men möjligen en nära släkting. Vad hände då vår påstådde broder? Han dog på 1990-talet när han uppenbarligen berusad föll nedför en trappa och bröt nacken … Ett släktdrag?

Säger man A får man säga B. Nu tar vi den kirgiziske kusken! Medlemmarna av den grevliga familjen Wachtmeister var framstående, kortväxta och långnästa men blev plötsligt lika framstående och långnästa men högresta. Vår faster Maud, som var en originell person, ansåg sig ha belägg för att en reslig kirgizisk kusk hade kommit in i bilden mot slutet av 1700-talet och därmed gjort familjen icke blott livskraftig utan även högrest.

En omvänd bevisning för trovärdigheten är att min officiella stamtavla är så anrik – inte en ofrälse så långt ögat når – att jag utan kusken rimligen redan skulle ha avlidit av blödarsjuka eller andra sjukdomar som tillkommer de högeligen degenererade. Dessutom känner jag mig som kirgis. Mer och mer!

Åter en gåta vars lösning jag är ganska ensam om att vilja finna. Min idé är att bjuda med mina bröder på en resa till Kirgizistan och hälsa på släktingarna, men då måste vi först få reda på vad kusken hette.

Var vår faster Maud ett sanningsvittne? Hon oroade sig för att jag skulle bryta nacken ända till jag blev tio och ett halvt år gammal. Mitt huvud var så stort och halsen smal. Nu är faran över. Men bryta nacken – det har vi hört förut. Ett släktdrag.

Varför berätta dessa familjehemligheter? Varför publicera skrönor? Släktforskning! Och jag har funnit spännande dokument från en svunnen tid. Om DNA-tester funnits för längesedan, skulle ni alla antagligen ha hetat något helt annat. Och vad gör det egentligen, idag får man ju kalla sig vad som helst. Ann och jag försökte bland annat att indirekt adoptera världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, genom att efter den oförglömliga knock-outen sommaren 1959 döpa vår förstfödde son. Med klar röst förkunnade jag för präst och församling att det lilla barnet skulle heta Johan så att hans son skulle kunna döpas till Ingemar Johansson Wachtmeister. Av praktiska skäl hette prästen Appeltoft, precis som bryggeriet. Det är inte ofta ni blir bjudna på vin i glas, där prästens namn klart och tydligt är ingraverat, eller hur? Tror ni någon brydde sig om det där med Ingemar tjugofem år senare? Nej, just det, där rök det familjenamnet också!

Till sist vill jag framföra bildbeviset för att mina gener kan innehålla vissa talanger att skriva snapsvisor, trots att familjen enligt adelskalendern är helt omusikalisk. Bilden på den store tonsättaren och operakompositören Richard Wagner talar sitt tydliga språk. Så såg jag också ut när jag hade hår.

***

Den första delen av kapitel 8 hittar ni här. Del 1 av kapitel 26 kommer på fredag, 25/9! Håll utkik och berätta för era vänner!

Jeg setter meg i vinduskarmen oppe på loftet. Ikke øverst der det er små takvindu men litt lavere, der jeg kan sitte komfortabel som en katt med den ene foten hengende ut på skiferhellene som beskytter det eldgamle taket. Vinduet slår utover og virker som et beskyttende tak for meg og hva enn lemmer jeg velger å stikke ut. Det regner kaskader av sjeldne proposjoner mens jeg nyter en rolig sviende whisky og en sigar i de øredøvende brakene som de tusener av liter vann gir når de treffer industritakene nedenfor meg. Jeg føler meg litt som en klisje der jeg sitter.

Grunnen til min lille utkikkspost er en ny venn som bor på det ytterste industritaket av utsikten min. Det er en skårunge med holdningsproblemer. Den vant mitt hjerte idet den slapp sin morningladning med avføring i hodet på en tysk turist. For øyeblikket har han bestemt seg for å trosse alle uskrevne måseregler. Der alle hans artkompanjonger sitter på rekke oppe på takrenna traver han rundt på det flate taket nedenfor og hopper i sølepyttene der. Jeg må nevne det er den første gangen jeg har sett en måse hoppe i sølepytter. Kroppsspråket forteller litt om trass, og litt om gleden som hos et tilbakestående menneskebarn med kjeledress og hengende snørr som trekkes til samme aktivitet. Avskyen som ses i øynene til de eldre måsene forteller hvor uverdig han oppfører seg. Den lille skårungen blåser likevel en lang marsj i dette og bruker sin ungdommelige lille skårungestemme som pipende trekker oppmerksomheten til forbipasserende mennesker. Velger disse vandrende apene å stoppe må de eldre måsene reagere og bombadere dem. Den lille urokråken virker som den liker å være faktoren som får de eldre til å skifte til krigshumør. For øyeblikket virker den likevel fornøyd med å hoppe i sølepytter.

Den lille skårungen dominerer synsbilde til alle vesener i regnstormen da det er det eneste som våger å bevege seg rundt de stenharde regndråpene. De gamle ser på med blanding av avsky og beundring, og jeg lurer på om jeg skal skrive et dikt eller to til den lille fjærballen.

Dagens irländska folkvisa är en riktigt skön dänga. Bandet som framför låten bildades 1963 i Dublin och gruppen är namngiven efter den irländska rebelledaren Theobald Wolfe Tone. Här kommer låten som har framförts av en hel del irländska folkband.

The Wolfe Tones
The Limerick Rake
1976

Bara sådär så kan jag ändra bloggens utseende. Rätt chockerande faktiskt, jag tror att alla miljoner läsare av bloggen blev riktigt skakis nu och lite vilsna. Och jag varnar: det här kan hända igen. Det beror på att jag tröttnar på saker väldigt fort. Och så vill jag byta.

Det är kanske därför folk anser att jag är så rebellisk.

Man, bloggen kann so anstrengend sein. Ich versuche möglichs regelmässig und häufig was zu schreiben oder zu posten, etwas geben was interessant sein könnte. Die Zeit wird immer knapp, knapper. Deren Erfindung war vollkommen überflüssig.

Die Zeit hätte verschwinden sollen als ich gemütlich mit einer mich ansprechenden Person Kaffee trank, die Zeit hätte da sein sollen als ich nicht wusste wie ich die innere Felswand anpacken soll.

Ich Liebe, glaube ich.

Oder verliebe ich mich?

Versteht irgendjemand was ich meine? was ich denke? was ich fühle? Und würden wir dann das gleiche Leben führen? oder entgegengesetzte? oder eifach ähnliche oder unvergleichbare?

Es geht weiter.

Vielen Dank.

I will be waiting infront of the Night Club.

Eine schwierige Frage!

“Ist ein rebellisches Kind im Haus?” – so frug, im kryptischen Zusammenhang mit einem Bild von der Arbeit im Weinberg, dereinst ein Titelblatt des “Wachturms“, der bekannten Erweckungszeitung der “Zeugen Jehovas”. Diese Frage ist schwer zu beantworten. Nach meiner persönlichen Erfahrung sind rebellische Kinder selten “im Haus”, weil, sie sind meistens “feiern”, “übernachten bei einer Freundin”, “lernen zusammen für die Klausur”, das heißt also, sie gucken zusammen “Germany’s next Top-Moppel”, haben Sex und/oder nehmen div. Drogen, “machen” also “Party”. Genaugenommen: “In da houze” sind rebellische Kinder eigentlich nur, wenn sie Geld brauchen, oder um den Kühlschrank zu plündern. – Aber wenn nun doch mal? Was mach ich mit dem rebellischen Kind, wenn ichs daheim ausnahmsweise vorfinde? Was empfiehlt der “Wachturm”? Soll ichs vielleicht mal präventiv züchtigen? Also aus Fürsorge gut und derbe durchhauen? Vorbeugend eine schallern? Wegen Rebellentum, Unbotmäßigkeit und unbefugter Widerwortigkeit? Ach, ich weiß nicht…

Ich war auch mal ein rebellisches Kind. Ja, hätte der Herr Vater für mich ebenfalls körbeweise Weintrauben gepflückt, wär es noch angegangen, aber die stattdessen angebotenen Ohrfeigen verschmähte ich regelmäßig und verließ das Haus, während mein Erzeuger mir etwas Unflätiges oder Erzieherisches hinterherbrüllte. Ich hielt ihn damals, ehrlich gesagt, für ein ziemliches Würstchen. Es ist das Vorrecht der rebellischen Jugend, aus dem Überschwang mangelnder Lebenserfahrung arrogante Urteile zu fällen. Heute weiß ich, daß Würstchenhaftigkeit ein Zustand ist, in den ein Mann der heutigen Zeit schneller hineinrutschen kann, als er glaubt. Besser, man akzeptiert eine gewisse Grundlächerlichkeit des gemeinen Gockels, dann ist man später nicht so beschämt. Und ehe sich die Damenwelt jetzt etwas einbildet: Der Weg von der Rosenknospe und Märchenfee zur Schnepfe, Schnalle oder Zicke ist ebenfalls abschüssig und schlüpfrig!

Eine ganz andere Frage, die mich interessiert, weil ich heut schon wieder zum Quengel-Trainer und Denksportwart Reinhard Haneld muß, ins Seminar für Bildästhetik und Hermeneutik, ist ebenfalls von den “Zeugen Jehovas” aufgeworfen worden:

“Ist es richtig, Bilder zur Anbetung zu verwenden?” – so fragt hier bang eine Großmutter, Trümmerfrau oder Mutter Oberin, die, während ihre in einem höchstwahrscheinlich harten, arbeitsreichen Leben abgearbeiteten, knotigen Gichthände einen Rosenkranz befingern, das miniaturisierte Bildnis eines halbnackten jungen Mannes, den man gerade totgemartert hat, weniger betrachtet als argwöhnisch beäugt oder aber, besser, ahnungsvoll seherisch durch ihn hindurch visioniert. Tja, darf man? Die einen sagen so, die anderen so. Ikonoklasten die einen, Ikonodulen die anderen. (Wenn Ihr nicht wißt, was das ist, schlagts halt bei Wikipedia nach!) Die Lösung liegt in einem entschlossenen Es-kommt-darauf-an! Worauf? Nun, was auf dem Bild zu sehen ist. Bei Jesus wird in der Regel ein Auge zugedrückt. Einen gekreuzigten Frosch anzubeten, oder, wie kürzlich in der taz abgebildert, Bayern-Trainer Klinsmann am Kreuz, das ist schon problematischer.

Regelrechter Moralalarm schrillt jedoch, wenn, wie im folgenden zu sehen, eine junge Dame, möglicherweise ein halbes rebellisches Kind, sein Spiegelbild anbetet. Hier hat Satanas das Schminktischchen reich gedeckt! 

Fräulein Kesse Lippe auf dem Weg zur Hölle

Wie man sieht, hat das Fräulein sich eine frivole Schleife ins Haar gemacht und zieht gerade seinen “Schmollmund” mit Lippenstift nach!  Fräulein Kesse Lippe wird daher leider in der Gosse landen! Da nützt dem Backfisch auf dem Weg zum Gefallenen  Mädchen auch nicht das weiße, gestärkte Krägelchen oder der strenge Pferdeschwanz. Tut mir leid! Dieses Girl ist verdammt! Es hat schon vom süßen Gift der Sünde (Parfüm!) genascht! Später wird es mit Adam ausgehen, und bei der Rückkehr vom Kino gibt es Knutschen mit Zungenkuß, und “sie” wird fragen: “Kommst du noch auf einen Apfel mit ‘rauf?” Kehrt bloß um, im Fallen begriffene Mädchen! Meidet den verderbten Schminktisch, verabscheut den Spiegel und den kristalllüsternen Flakon! Es weilt kein Segen drauf!

Segen hingegen bekommt überreich, wer auf Jehova vertraut. Sollte ich je Lust haben, nackt, nur in einen Fransenvorhang gewickelt, in einen vergitterten Keller zu springen, in dem sich drei halbverhungerte männliche Löwen sowie eine wohl kaum weniger gesättigte weibliche Löwin befinden, so werde ich umgehend Jehova anrufen und bitten: “Hol mich hier ‘raus!”

Irgendein Bruder Ephraim oder Hesekiel im Dschungelcamp

Footage of London protest for jobs, justice and climate, 28.03.09

35,000 marched against the G20 summit,ending with a rally in Hyde park.Here is some footage of that event & the Anarchist meeting at speakers corner. This is just the beginning of mass opposition to G20,larger demonstrations are planned for the G20 meltdown on April 1st & 2nd, as thousands lose their homes and jobs each
month because of the disastrous policy of bailing out corrupt banks with taxpayers money, so they can reward
their own failures with big bonuses & pensions we will see
insurrection on a scale previously unimaginable . Oppose G20,don’t let the bastards win !

Demonstrations in Berlin about financial crisis

28.03.2009 Berlin Demo Wir zahlen nicht für eure Krise ARD

Waere die Welt eine Bank, haettet ihr sie schon laengst gerettet!

Demo vom 28.3.09 in Berlin, zum Europa-weiten Aktionstag zu den Auswirkungen der Finanz- und Wirtschaftskrise.

Frankfurt am Main @ Römer Demonstrationen zur Wirtschaftskrise “Wir zahlen nicht für eure Krise!” 28.03.2009

Demo in Frankfurt am 28.03.2009 unter dem Motto  “Wir bezahlen nicht für eure Krise” – Teil 1

Demo in Frankfurt am 28.03.2009 unter dem Motto “Wir bezahlen nicht für eure Krise” – Teil 3

Stefan M. Seydel, Phillip Meier, Tina Piazzi, u.a. live aus Berlin. Die Beobachter beobachten live, unzensuriert und kostengünstig. Für kurze Momente werden die Beobachter zu Hauptdarstellerinnen. Aufgrund der technischen Verwirrung, die sich zumeist dann einstellt wenn viele Köche und Kabel den Brei verderben, konnte nicht über den gesamten Zeitraum eine Verbindung aufrecht erhalten werden, bzw. musste der Ton von Zeit zu Zeit abgeschalten werden, da die Aussenstelle das Geschehen im Raum derart beeinflusste dass man sich auf die Kunst vor Ort nicht mehr konzentrieren konnte. So oder so. Mit Selbstverwirklichung hat das alles wenig zu tun. Vielleicht müssen wir aber nochmal über das Konzept gehen über das Kulturlabor, wie das Dock vor kurzem jemand genannt hat (am Stammtisch).

Kulturtv.ch “Roger Levy” ist zum selben Zeitpunkt im Dock18 und berichtet von hier aus der Perspektive des Anwesenden auf Kulturtv.ch unter dem Titel TalkTalk mit der Netzprominenz.

Quellen: Rebell.tv, Kulturtv.ch