Idag så fortsatte vi arbetet med spelet och skapade en ny klass för att editera banan, “editmapstate” kallade vi den och gjorde en osynlig länk från startsidan. På denna editsida så kan man nu markera hur banan ska gå och sedan genereras en textfil med själva banan. Denna textfil används sidan för att rita ut banan på rätt sätt sen. Vi skapade också en “rebel” klass för våra fiender. Började jobba på att få rebellen att gå efter den bana som är uppritad och till viss del gick det bra. Den fastnade dock i ett senario och det höll vi sedan på att försöka lösa sista timmen men lyckades aldrig.

Nästa gång blir det till att försöka lösa problemet med rebellen som går fel, tror dock jag har en svag aning om vad som kan vara fel, men det blir till att komma på en lösning för det, även om man kan veta vad felet är så är det inte så lätt att komma på lösningen.

Arbetad tid: 4h

En vanlig myssöndag… uppe och har läst en hel del bloggar och så även kommenterat lite… jag har ju fått dela datorn med tösabiten och ibland så har det blivit så att jag inte har kunnat.. för det har redan suttit en här… Fast nu har jag tagit datorn i besittning.. och det känns skönt.. hade många bloggar att läsa ikapp…

Idag mår jag sådär attans bra.. jag har sovit gott.. nätterna är varma och mitt hjärta likaså… det klappar för maken.. och det klappar för sonen.. och det klappar för döttrarna.. de där två som bor så attans långt ifrån mig.. att det ibland svider i hjärtat.. när man vill ha dem nära ibland..

Jag som cancersjuk mamma.. kanske inte klarar av allt.. men jag gör så gott jag kan.. och jag kanske inte alltid lyckas med det jag tar åt mig.. men jag försöker… jag gör mitt bästa… och att jag sen lider av cytostatika hjärna kan inte jag hjälpa.. och glömma är mänskligt…

Det här hade varit häftigt.. men jag med min blyghet.. så vill jag inte nominera mig själv.. jag vet inte.. men jag känner att jag inte kan det.. men om någon annan gör det då hade ju jag blivit glad… För det hade varit häftigt om man hade blivit nominerad… men jag vill inte nominera mig själv… för där går gränsen..

Fast de här tanterna tycker jag är skithäftiga.. jag gillar lite äldre tanter som har den där lite rebelliska kraften att göra saker.. och gå mot strömmen.. och jag hade gjort samma sak… heja!!

Jag kan förstå att människor skriver vila i frid på bloggar och konton på bilddagboken eller lunar när unga människor dör… och även att använda R.I.P. kan jag förstå… däremot är jag helt och hållet motståndare till dem som går in på en blogg där det står om den döda och gör reklam för sin egen blogg… det förekommer överallt… och det får mig nästan att må illa… Den dagen jag går igenom grinden kommer mina kommentarer att vara stängda.. och det kommer inte att finnas en enda kommentar som gör reklam för sin egen blogg… för de kommentarerna är vedervärdiga.. att man bara har moralen att göra så… läskigt!!!

Nu väntar sommaren på mig!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, blogg, kommentarer, reklam, död, moral, rebeller, tanter, Malmö, årets mamma, nominera, häftigt, lyckas, bästa, glömma, mänskligt, hjärta, varmt, bloggar, datorn

Finanskris, men tydligen har vi råd att lägga ut mängder av pengar på en överdrivet glittrande scen, tekniska bling bling-saker och vip-fester.
Folk dör av smutsigt vatten, men vi kan hälla i (över) oss champagne.
Världen, levande varelser (dit räknat människan) dör. Vi får panik över att håret inte hinner fixas före den stora showen.

Och jag är inte bättre.

Musik är inte en påklistrad yta. Musik är inte pengar. Musik är inte diamanter. Musik är inte korta kjolar och vita leenden.
Musik är äkta känslor. Musik är frihet. Musik är något där alla kan förenas, där alla är accepterade. Musik är hjärta och själ, skönhet på insidan.

Oui, jag har sett schlagersemifinal.

Och annars så,
Ja, jag är less på att vi alla fylls av mediciner och att mediciner anses vara svaret på allt.

Tack och godnatt.

Varje människa är en rebell, vi försöker bryta av. Många av oss vill slå oss lösa från Moder Jord, visa att vi kan skapa vår egen värld. Vi är nära att lyckas. Men kan vi då skapa en ny värld, en värld byggd på teknologi? Och skulle vi kunna leva i en sådan värld? Jag vet faktiskt inte. Och jag tror jag står någon stans mittemellan. Jag gillar inte att stå mittemellan.

Nu är Jan Björklund än en gång ute och vill ha hårdare tag i skolan. För vilken gång i ordningen, kan man fråga sig. Olika sanktioner ska kunna tillgripas mot de elever som inte sköter sig. Och det är klart att det finns de som tilltalas av det, men frågan är hur klokt det är att försöka straffa in vett och lydnad i de ungdomar som i morgon ska ta över vårt samhälle.

För folkpartiledaren tycks det dock vara viktigast att stryka vissa opinioner medhårs och därmed vinna röster. Och då duger det inte att vara förnuftig, utan man ska framför allt så att säga komma in från rätt håll med sina idéer. Men ibland blir det bara blaj av alltihop, som när han för ett tag sedan uttryckte sig  så här:

“I handbolls-VM finns sannolikt Saudiarabien, Algeriet och Kuba. I Saudiarabien kan kvinnor dömas till spöstraff för umgänge med män innan äktenskapet. Vilket av dessa länder kommer att godkännas av Ilmar Reepalu? Eller är det bara Israel som det är politiskt korrekt att hetsa mot?”

Det var förstås dumt sagt i sak. Ett försök att smutskasta den israelkritiska opinion som fått förnyad kraft efter massakern i Gaza. Men bortsett från det är det en sak jag funderat på sedan dess. Hur kan ledaren för Folkpartiet vara så töntig att han tar till PK-greppet? För, rätten att vara inkorrekt, obekväm eller upprorisk, det är väl ändå något som bara hör till utmanarna. De som inte sitter i regeringen, inte har makten i samhället. För vem i så fall, om inte den högsta politiska makten, står för det politiskt korrekta?

I vår kultur av påbjuden konsensus krävs det kanske inte så mycket för att framstå som inkorrekt, så där till vardags. Det kan räcka med att man säger emot jobbarkompisarna vid fikabordet några gånger, så börjar de tycka att man är rätt så jobbig. Men i den politiska debatten krävs det mer. Man ska vara påläst, konsekvent, vältalig och medial. Och för att man ska  kunna framstå som trovärdig när man attackerar något etablerat med ett “J’ accuse !“ måste man då framför allt vara oberoende från makten.

En del lever ju sina hela liv som debattörer, som Jan Guillou och Jan Myrdal, men de bleknar ju lite med tiden. Tryck dem på magen och de säger något obekvämt. De bästa och mest obekväma utmanarna är i stället de som bryter mot det förväntade beteendet och “tar bladet från munnen” i ett kritiskt skede. Avhoppare, renegater, whistleblowers och andra som verkligen riskerar något när de går ut med sina innersta åsikter. De är de verkligt obekväma.

(Inom parentes är det ju också en hög önskan hos många av oss bloggare att framstå som PK-krossare. Jag tycker dock att alltför många mest bara slaskar på med enkla lösningar och försöker upphöja den strukturella rasismen till rebellisk ideologi. Men visst finns det också en hel del verkliga rebeller här.)

Men så kommer då en minister från folkpartiet, rektorspartiet, sätter på sig kepan bak och fram och låtsas vara rebell. En ledare för chefredaktörspartiet batongliberalerna! Vad ska man säga om det, annat än att det är pinsamt. Han uppfyller ju inte något av kraven på hur en politiskt inkorrekt röst ska vara, tycker jag. Möjligen bevisar han bara än en gång att det viktiga för honom inte är att vara trovärdig själv, utan att kunna misskreditera sina politiska motståndare. Det säger också en del om vår kulturs förakt för den politiska makten, att inte ens de som har den vill låtsas om det. När de själva, trots att det klingar så falskt, försöker definiera andra som PK för att skapa lite mer tyngd åt sina argument.

Men det säger väl mest om Folkpartiet och Jan Björklund.

DN, DN2, SvD, AB, DN3

När jag var sex år gammal gick jag och Mats varje dag till lekis. En dag bestämde vi oss för att inte gå ända fram utan göra något annat. Som att kasta snöboll, gå i centrum och bara vara fria. Sagt och gjort. Vi var två sexåriga rebeller som revolterade mot etablissemanget. Jag minns inte så väl hur dagen avlöpte, men att föräldrarna var mycket upprörda. Självklart skyllde jag på Mats och lika självklart skyllde han på mig. Det hade vi säkert gjort upp redan på morgonen.

Ibland önskar jag att jag kunde göra samma sak idag. Bara rymma, dra iväg för en dag, en vecka eller ett år. Men livet är fyllt av en massa måsten som vuxenansvar, räkningar och arbetsavtal. Men när jag fyller pensionär om nitton år ska jag hänga en tygpåse på en käpp, slänga käppen över axeln och säga “nu drar jag”.

Nu ska det handla om stake igen. Undertecknad har vid ett flertal gånger låtit påskina att reklamare har fått en gummisnodd istället för ryggrad. Huruvida detta beror på att man formas av sitt yrke eller att värvet attraherar böjliga krakar låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att vi besitter en kompromissvilja, undfallenhet och konflikträdsla få branscher skulle kunna tävla emot.

Upprinnelsen till denna post är ett utskick från Reklambyråskolan i Göteborg. De bjuder in den lokala branschen till vernissage och passar samtidigt på att deklarera sin högst nedslående syn på den bransch de är på väg ut i. Reklamgöteborg suger och om man vill bli något är det bara att packa kappsäcken och dra till Stockholm. På baksidan av inbjudan passar man på att tacka ett antal byråer, alla från Stockholm. En halvkvalificerad gissning är att de nämnda byråer är de som upplåtit praktikplatser till studenterna. Om det stämmer kan man kanske förstå att de håller Stockholm högre.

Vernissageinbjudan har rört upp åtminstone någon deciliter ont blod på hemmaplan. Ulrika blev aningen grisk och i viss mån även jag själv. I mitt fall handlar det mest om att jag tycker att anslaget är finesslöst. Kanske också aningen plumpt. Det finns ingen djupare tanke bakom utan är förhoppningsvis kreerat i affekt. Jag känner mig inte förolämpad för att min integritet som kreatör kränkts, utan snarare lite orättvist behandlad för att jag ej ens fått chansen att nobba dessa fantastiska kids som alla är på väg till Stockholm (om vi inte rusar till vernissagen och hindrar dem förstås). Jag tycker att det var lite uppfriskande med en råsop. Fast den kunde, som sagt, svingats lite snyggare. Det är skillnad på en pugilist och en slugger.   

Men jag måste ändå ta kidsen i försvar. Hur ofta kommer det kritik underifrån? När fick du själv ett bett i knävecket senast? Är det inte så att plantskolorna är överfulla av väna violer? Unga, oförstörda människor som borde ifrågasätta etablissemanget och utmana istället för att lydigt falla in i ledet. Har inte branschens etablerade ett ansvar för att studenter ska få vara lite studentikosa i sin rosaskimrande naivitet? Att de ska få tro att vårt jobb handlar om att kreera dagarna i ända och att alltid den bästa idén vinner pitchen? Cyniska lär de bli tids nog ändå när de obönhörligen inser att precis allt handlar om pengar.

Av nostalgiska skäl gräver jag därför fram en artefakt ur mitt eget arkiv. Det är en krönika från den första katalogen för reklamtävlingen Lanternan som hölls i Göteborg åren 2000-2003. Den är lite hafsigt skriven av min kollega Gustaf, kåserande på andras bekostnad och förmodligen även lite tarvlig. Genom nostalgins glasögon kan jag tycka att den fortfarande är smårolig och ganska harmlös. Men jag minns vilka oceaner av ont blod den rörde upp 2000. Jag tror att vi fortfarande har kvar några dödsfiende p g a den.

Någonstans är jag fortfarande besviken på reklambranschen. Jag trodde att det fanns en ära i att utmana. Att stå på barrikaden och skrika könsord åt kristna förbipasserande. Att en kreatör av naturen bör vara bråkig och ifrågasättande. En obekväm typ. Ungefär som t ex Cederqvist, Falk, Hall, Pihl, Mork och inte minst Nordin var på sin tid. Men jag inser att så ej är fallet. Den anonyme fjantskallens inlägg här är nog en uppfattning som är representativ för branschen. Eller som en numera god vän inom samma skrå uttryckte det när det begav sig: Kritik ska komma uppifrån.     

Hypotesen om at den nutidens danske ungdom er lad og doven er på det kraftigste modbevist i den senre tid.

Den er omend endnu mere rebelsk end 60′ernes hippie generationer, og der gåes endnu hårdere til værks i form af afbrænding, kasten med brosten og sågar skyderi i dagens samfund.

Istedet for syre og LSD er det idag stedet kokain og amfetemin, men ellers er paralellerne til 60′ernes rebelske undgom om ikke andet uhyggelige, er vi virkelig ikke kommet længere i udviklingen af samfundet?

Det er ligeledes mærkværdigt at observere hvordan lignende tilstande gør sog gældende i udlandet. Se bare på Frankrig og det parisiske forstæder, som for bare ganske kort tid siden oplevede det vi når også er vidner til i Danmark. Afbrænding af biler og ballade fra en ungdom som intet bedre har at tage sig til.

Hvorfor i alverden blusser sådan noget op så kort tid efter når man allerede har set konsekvenserne andetsteds?