Por Gabriel Nogueira

Sendo generosos, podemos dizer que CWB, seus políticos e ativistas pró-bicicleta estão “apenas” 15 anos atrasados quando o assunto é ciclomobildiade .

Conforme vemos na notícia abaixo, o problema que estamos vivendo hoje, já foi vivido por outros, mas mesmo assim insistimos em gastar energia, tempo, dinheiro e “fosfato” num tema óbvio, com soluções óbvias.

Pintores de Ciclofaixa no Tribunal: Ativistas pedem a ajuda de Gummer em sua campanha de mais segurança nos deslocamentos com bicicleta

 MARIE WOOLF

 Quinta-feira, 17 de maio de 1994

Um grupo de ciclistas foi preso por obstruir e causar danos de forma criminosa à via enquanto pintavam ciclofaixas nas vias de Londres.Os ciclistas – entre eles Shane Collins, candidato do PV europeu da micro-região sul de Londres – justificam que sua ação não é ilegal e está de acordo com as políticas governamentais e locais. Eles pretendem pedir que John Gummer, o Secretário de Estado para o Meio-Ambiente, se posicione em sua defesa.

“O Governo e cada uma das subprefeituras de Londres concordaram em promover a pintura das ciclofaixas há dois ou três anos atrás, mas não fizeram nada até agora”, declarou o Sr. Collins. “Nós estamos mostrando o quão eficaz e baratas são as ciclofaixas”.

Trabalhando durante a noite em grupos de quatro ou cinco membros, os ativistas utilizaram um mapa de ciclomobilidade sugerido e publicado pelo Governo em 1991 para planejar as rotas. Enquanto um membro do grupo orientava o trânsito – fazendo com que os motoristas pensassem que eles eram funcionários da Prefeitura – os outros utilizavam tinta branca não aderente aos pneus dos carros e stencils de marcação de ciclofaixas de acordo com a lei. As ações foram feitas no norte, oeste e sul de Londres e os ativistas insistem que o trabalho feito está de acordo com as exigências da Prefeitura.

A Sub-Prefeitura de Lambeth apagou as ciclofaixas piratas, mas os ativistas dizem que elas serão re-pintadas em até uma hora depois de terminado a audiência. (…)

Leia mais no RODAFIXA.

Den kriminella extremvänstern och annat löst folk roade sig med Reclaim the Streets ägde rum samtidigt som European Social Forum (ESF) i slutet av september förra året mitt i centrala Malmö på Föreningsgatan. Hundratals poliser bevakade men ingen fick ingripa för det hade kunnat trigga till ännu mera våldsamheter. När demon-strationen var över såg området runt Triangeln ut som ett slagfält:

Nedklottrade väggar, sönderslagna bank/butiksfönster, stenkastning, bilbrand, frusterade kravallpoliser som inte ingrep pga befälsorder. Ligisterna hade också attackerat polisen genom att kasta flaskor och gatstenar. En kille i mängden som försökte hindra skadegörelsen blev brutalt nedslagen och misshandlad av de maskerade våldsverkarna.

Länksamling

Bilder
PPRESS – Bildserie 1
PPRESS – Bildserie 2
Video 1
Video 2
Video 3 - bankrutan krossas
SDS – artikelsamling

Trots att polisen hårdbevakade demonstrationen och filmade kravallerna har rättsväsendet bara lyckats peka ut en enda person.

Malmö tingsrätt dömde

• Anton Björklund, född 1987-11-01, för grov skadegörelse till skyddstillsyn.

Påföljd

Anton Björklund förekommer under fem avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 30 oktober 2006 av Göteborgs tingsrätt för stöld till villkorlig dom, varvid tingsrätten åberopade 29 kap. 7 § brottsbalken. Därefter dömdes han den 19 november 2008 av tingsrätten för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten till dagsböter 60 à 90 kr. (se nedan).

Anton Björklund döms nu för grov skadegörelse. Gärningens straffvärde bedöms, med beaktande av den skada som målsäganden har åsamkats, motsvara fängelse fyra månader. Anton Björklund begick emellertid brottet när han var 20 år gammal. Hans ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen

Överklagande

Ställd till Hovrätten över Skåne och Blekinge, ges in till tingsrätten senast den 11 november 2009.

PDF

B 5683-09

Länkar

SDS

Koppling

Blockaden mot sushirestaurangen Izakaya Koi, Lilla torg i Malmö

Kocken fick sparken och det var fel, ansåg syndikalisterna som ordnade en blockad av restaurangen. Under minst en timme hindrade ett femtiotal syndikalister gäster från att komma in i och ut ur restaurangen. Polisen gav syndikalister en tidsfrist för att de skulle kunna avsluta sin manifestation. När den löpt ut gick polisen in och bröt blockaden. Det tyckte syndikalisterna också var fel och satte sig till motvärn. Gästerna på restaurangen kände sig hotade av syndikalisternas blockad. Polisen på plats använde en hel del pepparspray vid ingripandet, något som ledde till kritik från den egna polisledningen. Restaurangen har efter blockaden för två år sedan också utsatts för stenkastning.

Det har funnits långa videosekvenser med ljud men de verkar vara raderade. Däremot finns det kortare ljudlösa delar som SAC själva klippt in i deras snyftvideo om sig själva.

Sekvensen startar vid tidskod 00:56 sek.

26 syndikalister (SAC) åtalades för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten. Nr 2 är nu dömde glaskrossaren:

Sandra Sofia Alexandersson, 1986-11-08, Malmö
Johan Anton Björklund, 1987-11-01, Jönköping
Pär Daniel Thomas Boson Boberg, 1978-10-03, Växjö
Filip Sebastian Borgman, 1988-08-03, Helsingborg
Ola Ludvig Brunnström, 1978-04-29, Malmö
Nils Claes Teodor Englund, 1985-04-11, Lidköping
Beda Andrina Josefina Nilsson Eriksson, 1981-05-26, Malmö
Lars Thomas Grandell, 1978-03-03, c/o Åström, Malmö
John Per Inge Helmfridsson, 1980-12-31, Göteborg
Peter Sverre Jakobsson, 1977-05-02, Malmö
Leif Patrik Johansson, 1985-04-13, Jönköping
Jonathan Johansson, 1987-04-29, Eslöv
Johan Karlsson, 1976-05-14, Malmö
Nina Lahtinen, 1973-11-04, från Finland (boende i Växjö)
Amalia Alvarez Ramirez, 1961-09-04, Lund
Petter Larsson, 1975-08-17, Malmö
Anders Erik Gustav Lindblad, 1976-06-16, Malmö
Tove Martelius Niklasson, 1981-03-29, Lund
Mattis Nilsson, 1980-07-28, Göteborg
Josefin Petersson, 1979-06-21, Lund
Kristina Granath Schmidt, 1982-04-07, Malmö
Frej Söderberg Strömbäck, 1983-08-02, Malmö/Göteborg
Amanda Söderlund, 1979-06-05, Malmö
Ruben Tastas Duque, 1955-08-28, Norsborg
Sara Tullgren, 1981-12-22, Malmö
Petter Åsander, 1985-08-01, Malmö

Tingsrätten dömde 25 av 26 strejkvakter för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten till 60 dagsböter a 90 kronor. Vem av dem som blev friad vet inte PI.

Malmö tingsrätt, Mål nr B 1283-08

Bildserie
Bildserie

-

Björklund är också kompis med Patrik Johansson, född 1985-04-13, från Jönköping, som dömdes till nio månaders fängelse för våldsamt upplopp i samband med Davis Cup-protesterna i våras. Patrik var den som hoppade på polisbussens tak och sparkade sönder stand by-rampen (blåljus) m.m.

The 30th November of this year will mark 10 years since the protests at the WTO summit in Seattle. The so-called direct action movement in Britain had a significant role in the cycle of protests which found its high point in Seattle. Here we tell its story. By Leo Vinicius.

In the late 1990s large street demonstrations and attempted blockades of summits of the World Trade Organisation, World Bank, International Monetary Fund, G8, and other organisations managing global capital, won significant TV news coverage and ensured that these meetings would have to be protected by enormous police contingents and removed to remote locations. In a general sense we saw the contours of a new movement opposed to the management organisations of so-called ‘globalisation’. The blockade of the first day of the WTO ministers’ meeting on 30th November 1999 in Seattle was the moment when this movement attained worldwide visibility, in the mainstream media and principally on TV, coming to be known in these same media as ‘anti-globalisation’. In truth it was a ‘movement of movements’ or further still a confluence of movements. The point of identification bringing together was a common recognition of the systemic organisations to which they were opposed  (although for some of them this system appeared as ‘capitalism’ for others ‘neo-liberalism’ and so on).

But if it is now ten years since the Seattle protests, on 18th June this year it was the tenth anniversary of protests which made the headlines in the British papers for months. This was J18, the Global Day of Action Against Capitalism, much like 30th November, taking place during the G8 meeting in Colonia. In London the demonstrations represented for sure an expression of the development of Britain’s so-called direct action movement. This direct action movement, whose anti-roads protests of the 1990s were a focus for much effort and many victories, was an example of one of the most significant social movements of recent times, given its decidedly anti-capitalist objectives, taking place in one of the richest and most stable societies, with various social groups involved and a real material base: although the problems it faced were linked to these characteristics.

The global ‘anti-globalisation’ resistance movement was the creation of these English activists. London Reclaim the Streets was the most significant impulse for the Days of Global Action in Europe in 1998 and 1999, and probably also on a worldwide level. The English were the first to take on this idea, which later spread everywhere, of a global movement. At the 1997 annual meeting of Britain’s Earth First! it was already clear that the majority of participants saw the British radical ecology movement (and EF! in particular) as a ‘network of revolutionaries, part of a global libertarian-ecologist movement of movements’ (http://www.eco-action.org/dod/no10/empire-history.htm).

Such sensibilities reflected the difficulty for English activists in being able to see the possibility of change in their abundant society where there was a reduced level of poverty; and also conscious that their lifestyle was sustained by the exploitation of peoples overseas.  English activists’ eyes were always, therefore, turned to the movements of the global South, the so-called Third World, lending them a certain determination to look at and help link together diverse struggles and geographically distant movements into one global movement. At the same time as this determination to see what was global in each local movement, there grew a third-worldist tendency, within whose framework the most important struggles were always those of others. The emphasis on solidarity with the movements of the global South was not only an expression of understanding being part of a global movement, but equally the idea that the real struggle would always be taken on by others.

Before continuing let us briefly explain what Reclaim the Streets (RTS) and Earth First! are. The names denote more than groups, collectives or movements, but more like banners. Just the same as Armed Proletarians for Communism, in which Cesare Battisti participated – the only political refugee in the world who is kept prisoner in the same country which granted him refuge – RTS and EF! are names which serve for the actions of various collectives and independent cells, which can be formed by whoever identifies with that banner, with their own principles and means of action. EF!, as its participants say, is a sort of “flag of convenience” rather than an organisation in the proper sense of the word. We can similarly understand RTS as representing a means of action, taking over the roads, and more generally actions breaking down the division between party and protest. Earth First! was not in reality a group, movement or entity, but a name bringing together people with common objectives, principles and tactics, namely to defend nature and the environment. In 2001 RTS in London defined itself as “a network for direct action which initially emerged in London in the early 1990s and which now comprises of autonomous groups across the world. RTS makes use of creative actions in a struggle for positive, socially just and ecological alternatives to capitalism and the current hierarchical social order”.

Returning to the early part of the decade, with the emergence of Earth First! in England, we can begin to trace the path which brings us to J18 – the Day of Global Action of June 18th 1999 which had great impact in England but also anticipated and acted as a stimulus for the events in Seattle a few months later.

Earth First! was created in the USA in 1980 by five friends who were long-time ecologists discontent with the institutionalisation and inefficacy of the existing ecologist organisations and their practice. EF! took direct action as its practice and biocentrism as its theory. EF! groups spread across the United States, forming an informal network of autonomous groups who took direct action, occupying, sabotaging, breaking machines, subverting advertising, etc.

EF! appeared in England in 1991 in a context similar to what had existed in the USA, as an alternative to the bureaucratisation and institutionalisation of ecologist organisations. But in the case of Europe it would be created by a new generation of activists. The first British EF! group was set up by two students, Jake Bowers and Jason Torrance, in East Sussex. They had participated in other environmentalist groups and become disillusioned with them. The group’s first action was the blockade of the nuclear power station at Dungeness in Kent, which involved around 50 people from local pacifist and anti-nuclear circles.

The British version was differentiated from its American equivalent by its greater combination of social concerns with environmental ones. According to its British founders, this was necessary for EF! to take off in the UK. Sustained by a generation of activists who were in the majority students and people on the dole, disillusioned with the practice and inefficacy of the existing environmentalist organisations, EF! groups were established in places like London, Liverpool, Brighton, Oxford, Manchester, Norwich and Glastonbury.

Reclaim the Streets was formed in London in late 1991, at the same time as the birth of the anti-roads movement opposing the ‘Roads for Prosperity’ project, launched by the British government as the greatest road-building programme since the Roman Empire. A small group of people linked to the EF! network decided to take direct action against the rise of the care. In their own words, they were acting “for walking, cycling and free or cheap public transport, and against cars, roads and the system supporting them”. RTS’s actions in this first phase – until 1993 – already displayed some of the sense of humour and surprise which would characterise it in the second half of the decade. Small street blockades, subvertising car ads, painting cycle paths on the streets of London and ‘happenings’ at car exhibitions were among the actions undertaken by RTS in this period.

The first British EF! meeting took place in Brighton in April 1992, with 60 activists participating. There were already 7 EF! groups listed in the EF! Action Update bulletin. The first months of 1992 would define the activities which took place throughout the decade: a national cycle of actions, anti-roads campaigns, occupations of offices, sabotage and street blockades.

EF! found its niche with the campaign at Twyford Down, part of Hampshire known for its natural beauty and its remains from pre-historic times and ancient civilisations, such as its ancient tracks, formed over thousands of years and known as Dongas. The resistance at Twyford Down marked the beginning of the anti-roads movement in the UK, initiated by a group of people calling themselves the Dongas Tribe. This group was fromed by people from existing counter-cultures, such as the ‘travellers’. They had their origins in the free music festivals of the 1970s. They picked up this name thanks to their nomadic lifestyle, travelling in vans, pick-ups and trailers, often in convoy, from one festival or event to another and setting up camp. The movement started being repressed by the British government in the 1980s with its attempts to stop campsites. One infamous episode was the Battle of the Beanfield in 1985, the greatest mass arrest in English history.

In the 1990s many travellers migrated to other European countries, but in spite of reduced numbers compared to previous decades, this counterculture still exists in England. As EF! activists have described, Twyford Down was a struggle for land and to protect a threatened area where it was possible to feel, and connect with, what was being fought for, and therefore become part of the area. That was why they could engage in a prolonged physical resistance which would last for several months. They built homes in the trees and adopted a lifestyle at harmony with their surroundings, creating an accessible and permanent point of reference for activists and ecologists from across the country.

At Twyford Down there also developed a combination of features which, for EF! activists, brought ecologist direct action in the UK to the level of a powerful cycle of struggle, with large numbers involved and numerous successes.  This involved the combination and exchange of the attitudes of the (mainly rural) travellers and the (mainly urban) EF! individual activists and animal liberation groups. The former brought their knowledge of living in fields and areas being protected against road building; the latter brought to the table their means of action (sabotage of machinery etc.). As the resistance at Twyford Down waned, anti-roads actions spread across the UK. And in spite of the road having been built at Twyford Down, after this resistance, government reports went on to focus on the level of opposition from communities and ecologist groups to road building projects. By late 1993 there were already 45 EF! groups in the UK, and many others catalysed by EF!’s direct actions but who did not operate under their banner.

In this period various networks came together like Alarm UK, formed by anti-roads campaigns and EF! itself, as well as nomadic activists who travelled between areas of resistance to road-building across the country.

[Continued in Part II]

References

- Do or Die magazine, published by the direct action movement: http://www.eco-action.org/dod ;

- The blog Days of Dissent, written by a Brazilian activist radicalised in England: http://diasdedissenso.blogspot.com ;

- The article by Grey Green, Jake Bowers and Jason Torrance, published in the Guardian of May 2nd 2001;

- A 1991 Reclaim The Streets pamphlet

- Adams, D.; Rootes, C.; Seel, B. The Old, the New and the Old New: British environmental organizations from conservationism to radical ecologism. A paper presented in the workshop “Environmental Organisations in Comparative Perspective”, ECPR Joint Sessions, Copenhagen, 14–19 April 2000.

Sydsvenskan har tidigare varit flitiga med att driva politiska kampanjer mot vänstern, inte minst i samband med lyckade aktioner som Ockupationsfestivalen och Romano Trajo. Även det senaste artikeltemat om den “den militanta vänstern” har följt i samma spår, med rubriker som “De autonomas våld kostade 58 miljoner”, “Aktionerna den senaste tiden har splittrat vänstern” och “Extrem hotvåg i Lund”. Men den stora skillnanden är att aktivisterna den här gången själva fått uttala sig om sina aktioner, organisationer och sin politik.

RS Malmö/Lund:s medlem Ammar Khorshed blev intervjuad i samband med artikeltemat. Även om Rättvisepartiet Socialisterna inte tillhör den autonoma rörelsen, så är det ändå viktigt att ta chansen att offentligt delta i en konstruktiv diskussion, som i framtiden kan leda till ett enande av arbetarrörelsen och alla dess aktivistfraktioner.

Läs intervjun här.

Något som inte framkom i intervjun gällande anledningen till det våld som i vissa fall förekommer från aktivisthåll, är att det till stor del beror på den akuta bristen på politisk ledning. I takt med de traditionella arbetarorganisationernas, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets högervridning, och fackföreningsrörelsens totala reträtt och tillbakagång så har det uppstått ett politiskt vakuum för arbetare och ungdomar. Det är tack vare detta vakuum som förvirrade politiska inriktiningar (som i vissa fall använder ogenomtänkta metoder) växer fram och vinner stöd, och i slutändan tyvärr ofta leder in i en återvändsgränd.
Lösningen är att det nu måste byggas en verklig opposition inom fackföreningarna för att återerörvra dem till att bli arbetarnas demokratiska och kämpande organisationer igen. Parallellt måste ett verkligt politiskt arbetaralternativ bildas, för att ta ledningen i kampen och på allvar utmana borgerligheten och den för arbetarklassen katastrofala högerpolitiken.

Eu fico pensando o quão distante nossa polícia está disso…

Traffic Enforcement for Bicyclist Safety from Chicago Bicycle Program on Vimeo.

E aqui, um video da bicicletada de Vancouver. Mais de 2.000 ciclistas, e muitos motoristas irritados.

Ambos encontrados no 407 Fixed Gear.

Reparem na mandalinha. Qualquer semelhança com a Marechal Deodoro no último sábado do mês (não) é mera coincidência…

(e quantas fixas, hein?)

LA Critical Mass and The People’s Ride from Henry Jose on Vimeo.

Via LockedCog.

Reclaim the Streets (ou RTS; o termo significa reconquistar as ruas) é um movimento anárquico de cunho ecológico que se posiciona, de maneira geral, contra os efeitos negativos da globalização sobre a vida urbana em sociedade. A organização coloca-se contra o uso do automóvel enquanto modo predominante de transporte e locomoção na cidade atual. As ações conjuntas do movimento são representadas por ocupações coletivas dos espaços públicos, em especial as ruas.

Reclaim the streets beskrivs idag i diverse nyhetsmedia som en lös sammanfogad vänsterrörelse som ockuperar ett kvarter eller en gata.  Deras manifestationer slutar oftast med vandalism, och omfattande våld.

Men vad handlar “protesterna” om? Är det enbart en “fest”? Har man något mål med “festerna”? Vad är anledningen till att man vill reclaima?

Ingenstans finns en djupgående förklaring till anledningen för demonstrationerna, istället ligger fokus på effekterna av dem.

Expressen sträcker sig så pass långt att man påstår att parollerna, “snuten ut ur Rosengård”, “sänk hyrorna och renovera herrgården” och “fria och självstyrande ungdomsgårdar” är något som de boende ställer sig oförstående emot och bygger upp sin artikel (med rubriken: “Kördes ut av folket”) med dessa antagonimser; “Folket” mot de vilsna och oönskade ungdomarna.

Denna antagonism verkar vara en favorit (lite medielogik i praktiken kan man säga). Den återkommer i alla tidningar av större betydelse. På svenska dagbladet, med rubriken “Aktivister kördes bort från Rosengård”,  på Dagens nyheter med rubriken, “Rosengårdsbor körde bort aktivisterna”, på sydsvenskan, med följande rubrik; “De respekterar inte muslimer”.  och på Aftonbladet kan man läsa följande citat: 

- Här ska inte komma några supande överklassungar och föra vår talan mot vår vilja. De har inte här att göra (AB).

Summa summarum. Vi får inte reda på vad reclaim the streets är för något. Vad är poängen? Är poängen att starta våldsamheter? Är poängen att kasta stenar på polisen? Är poängen att föra någon annans talan? Svårt att svara på eftersom vi inget får veta och vi vill ju inte göra samma misstag som reclaimarna och föra någon annans talan och lägga ord i mun på dem?

Istället får vi veta att det rör sig om en grupp supande överklassungar med “vänstersympatier” som dessutom har folket emot sig. Kan man vara mer vilsen som individ?

Är det inte dags att reclaima nyhetsmedia?

Ikväll har nog årets sämsta politiska arrangemang ägt rum, inte i Stockholm utan i Malmö. Det som hände idag kommer behöva analyseras och utvärderas på flera punkter. Det hela utlovades med en presskonferans med tre maskerade personer som lovade en fet gatufest som skulle bli trevlig. Vad man gjorde helt fel här var att man övht hade en presskonferans, där man vägrade svara på frågor (varför kallade man ens till en från första början? Bjuder man in borgarblaskor får man ju tyvärr räkna med “Varför äru maskerad unge”-frågorna) och satt maskerade. Man gjorde också en kort reklamfilm där man intervjuade tre av de som var med och arrangerade kalaset, och la in lite maskeringar och smurfröst på det med. Ganska tidigt kände jag på mig att det bara skulle bli skit. Reclaim The City är ju ett koncept och en kampform som inte längre fungerar. Det har hållts jävligt bra och fungerande RTC tidigare i historien, från 90-talet och framåt. Många har slutat i onödig vandalisering, onödiga polisingripanden och många har slutat bra också. Men den allmäna synen på RTC är ju just att det är en “allmän plattform” för kravaller, man trashar och plundrar affärer och lever rövare.

Den vanligaste kritiken mot RTC är just att man bara förstör och kravallar, det är inte det som är problemet tycker jag – utan att man inte tar hänsyn till människors militansnivå, utan det börjar helt fredligt – det kan alla gå med på – sen urartar det i bråk och rusningar i stan, det är inte alla som är beredda eller redo för att göra sådana saker. Alltså kan vissa grupper inom kollektivet (dvs de som demonstrerar på plats) gå ett par steg längre (från fredlig gatufest till slagsmål med polis, pepparspray och säckningar) och då splittras kollektivet. Den bästa militansen är den som trappas upp kollektivt, vilket är i praktiken väldigt svårt att göra om inte situationen är befogad. I Iran har vi ju sett massiva “folkliga” (jag gillar inte att använda det ordvalet riktigt) militanta demonstrationer, där människor på något sätt funnit en nivå av militans man är redo att ta. Sen ser ju situationen i Iran totalt annorlunda ut också, men det är ju spännande att tänka om saken. Nog om detta.

Jag tänker inte ställa mig till den (antagligen) kommande kören av organisationer, liberala bloggare, nazistsekter och idioter på Flashback som tävlar i vem som kan ta mest avstånd från det här floppande evenemanget, utan jag anser att alla kan göra fel och gör fel. Och att har man gjort en sak flera gånger – så borde man tillslut komma till den punkt då man tänker att “Fan, vi borde börja testa nya taktiker och nya grejer – för nu står vi bara och stampar på samma ställe”. Vänsterns stora problem i många fall är att man inte kan utveckla sina praktiker och inte vågar testa nya saker. T.ex. RTC – det känns inte som något man ska praktisera år 2009. Det har gjorts sen 90talet och ingenstans har man uppnått ett resultat som varit det man velat nå. Vår rörelse kommer aldrig vinna några marker eller flytta fram vår klass positioner om vi inte vågar utveckla våra praktiker, satsa mer på vissa, lämna andra o.s.v. T.ex. så har man ju börjat droppa blackblock-munderingen i “snälla folkliga sammanhang” – det är väl en liten bit på vägen? Sen att det alltid kommer ett gäng som ser ut att vara hämtade från ett Youtubeklipp man hittat om man sökt på “antifa riot g8″ är väl en annan femma.

Jag tror inte lösningen är att bygga Partier, för partimodellen är död och urvattnad och mest en rävkoja för karriärister – sen har aldrig en politiker någonsin genomfört någonting som varit, det har bara rivits upp av nästa nisse som får bestämma – eller så infinner sig aldrig reformen övht. Och jag tror inte heller på RTC och meningslöst aktivistande som inte kan ha ett konstruktivt resultat. Vifta med röda fanor, gapa på demonstrationer och håll på – i all ära absolut – men vår klass kommer aldrig någonsin komma någonvart med det här.

Men man ska inte säga att de som var på festen i Rosengård är de enda som gjorde fel – media rapporterade ganska så uppenbart vinklat till viss del.

Ur artikeln:

“Hans vän Ali Finjan instämmer.
–De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt här och vi är glada för att polisen är här, säger han. “

En Rosengårdsbo som är tacksam för att polisen är på plats?

1) Rent skitsnack av Sydsvenskan? Verkar ju nästan lite väl troligt..
2) Eller så kanske menade han att han är glad att polisen är här och håller koll på reclaimet, så inte det blir massor av bråk eller något – men att Sydsvenskan väljer att få det att låta som att han är glad att polisen “skyddar” dom.

En annan sak som jag är så jävla trött på när det kommer till vänstern, är det här glorifierandet av förortsvåld – som vissa (långt ifrån alla!) hyser. Man får bånge av att förortskids tänder eld på bilar, kastar stenar på snuten och förstör i sina egna områden. Upplever en slags exotism över det hela kan man säga. Och sen när man försöker göra politik av det, dvs blanda in “det är borgarnas fel att det är såhär” och sen t.o.m börjar se de som kravallar och attackerar polisen – som potenciella väljare/aktivister/människor man borde suga in i sin egna rörelse – så är man ute på hal is.

Det går inte att blanda sociologi med politik – som någon sa. Det är två helt olika saker, och det som sker i Hisingen i Göteborg, Tensta i Stockholm och i Rosengård – är spontana missnöjesgrejer för att man inte pallar med skiten – ingenting som är urvattnat med en politisk agena och en politisk underton. Jag bor själv i ett s.k. “problemområde” men jag är glad att det inte är så illa som det är i Tensta och Rosengård – så ungdomarna börjar slå sönder saker och kasta stenar på polisen. När det drivits till den nivån är det katastrof och i akut behov av förändringar – inte glorifierande eller “Tjena! Vill du börja prenumera på vår tidning?” eller “Tjena! Vill du gå på möte med oss? Vi gillar inte heller borgarna!” – som gäller.

Röda Malmö skriver en diss mot det här reclaimet, och har rätt i en stor del av sin kritik, men när bloggen skriver såhär så tar jag mig för pannan:

“Nu är det hög tid för dessa revolutionära ungdomar att påbörja en omorientering, ta del av den internationella arbetarrörelsens erfarenheter och istället lägga grunden för en verklig proteströrelse mot borgarsamhället. En rörelse som tar sin utgångspunkt hos de arbetare och vanliga människor som drabbas av högerpolitiken och kapitalismens kris och som bygger på ett demokratiskt deltagande från dessa.”

Som sagt. Gör inte politik av sociologi. Dessa ungdomar är inte per automatik vänsteraktivist-material bara för att dom bor i utsatta områden och “kravallar mot den onda borgarstaten i allmänhet och polisen i synnerhet”. Ge fan i att försöka suga upp “utsatta ungdomar” till era respektive organisationer, låt dom söka sig till oss istället. Det är dom som ska komma till oss för dom har upptäckt att vi är ett bra alternativ, inte vi som ska komma till dom och hävda hur bra vi är och att det blir bra om ni blir som oss … ta en prenumeration på vår tidning!

Om jag har missuppfattat vilka dessa “revolutionära ungdomar” syftas till, så får någon gärna kommentera detta!

Mer om dagen: Sydsvenskan, Motkraft, DN skriver också.

Tulevana lauantaina vallataan taas jokin ennalta tuntematon katu, kun rallituristit saapuvat kevyen liikenteen riesaksi tänne Jyväskylään. Aktiivisten kansalaisten alullepanema kulkue starttaa Kirkkopuiston laitamilta kello 13.00.

(Iloista menoa vallatulla kadulla 2008)

Kulkueessa heiluvat komeasti myös Vasemmistonuorten uljaat liput. Tulkaa siis paikalle kaikki kykenevät. Aion ostaa piirin laskuun pientä purtavaa, jotta voimme nauttia piknikin vallatulla kadulla.

Lauantaihin siis. Soittakaa, jos ette ehdi kulkueen matkaan. Kerron sitten mikä katu on päätetty vallata.

Terv. Johannes /0415025556

Há décadas, Curitiba deu um enorme passo no rumo de uma melhor cidade para uma vida melhor. Tornou um bom trecho da rua Quinze de Novembro bloqueada ao tráfego de automóveis e veículos motorizados de alta velocidade. Deixou a Rua das Flores exclusiva para as pessoas e a tornou um centro de encontro e liberdade.

Por que parou?

Por que, apesar das fartas evidências dos bons resultados obtidos, desaprendeu a lição acima e continua a caminhar no sentido de prover cada vez mais estrutura para os veículos de alta velocidade?

Diego el Cigala en la Plaza Corredera Noche Blanca 2008.

El Frances en la Corredera Noche Blanca Flamenco 2008.

No contamina ni gasta gasolina Recital Noche Blanca Flamenco Cordoba.

Republica Argentina cortada por la Noche Blanca Flamenco Escenario Chambao.

De la experiencia del año pasado os recomiendo moveros en bicicleta en esta segunda noche blanca del Flamenco en Córdoba, es lo más cómodo y rápido. Hay que tomarse el recorrido con mucha deportividad y humor.

El año pasado los entendidos del flamenco se mosquearon por el exceso de gente y porque el personal no se callaba, me  dijeron que algún artista se mosqueó. Especialmente recomendable el artículo que Manuel Harazem dedica en la Taberna de Calleja de las Flores al evento. Manuel tan acertado siempre bautiza la noche blanca como “La Tomatina Flamenca de Córdoba”.

Por una vez al año la Avenida Republica Argentina se vuelve peatonal por unas horas gracias este año a la actuación de Rosario y Medina Azahara, recordándome el movimiento “Reclaim the streets”.

La edición pasada me gustó mucho la actuación de Susana Raya en el Jardín Botánico que nada tenía que ver con el flamenco. Este año escruto el tríptico y parece que en el Botánico no hay actuaciones. Mis amigos Silvestre y Pepe Ciclo montan unos pasacalles que sale a las 12 del ayuntamiento y se llaman “Peripecias de la Cabra Rita”.

La cerveza llega un momento en que es difícil de conseguir, es la gran noche de la Hosteleria, la de dinero que pueden sacar esta noche los hosteleros de la Plaza de la Corredera debe ser demencial. Mi amigo José Luís Medel me ha recomendado que me lleve una mochila con una nevera portátil para evitar las colas.

El año pasado cerré la Noche Blanca en los Jardines de Colón con música moderna por DJs y fresquito de árboles y hierba, parece que esta vez en Colón habrá un pase de modelos, pues una decepción.

Lo moderno se traslada a la Caseta Victoria a partir de las 2 de la mañana, un sitio bastante menos acogedor que los jardines de Colón pero que ya es hora de que se utilice. En fin a echarse a la calle que por lo menos nos cuesta 900.000 Euros. Salgas o no salgas los 300.000 cordobeses y cordobesas han pagado una entrada de tres euros cada uno, así que anímate y amortiza tu cuota parte.

Tómatelo con filosofía, si llegas tarde a los espectáculos pues mejor porque se produce el efecto rebote, la gente se agobia y se retira con lo cual hay más sitio cuando la actuación está avanzada.

Forty minutes in inner London: I take the bin bag out, to find that the bin room is yet again overfull. The bin men usually come first thing on a Monday but today it seems they have not. For what reason I shall never know. I have no alternative but to throw my bag onto the top of the pile and hope for the best. Will a granny be smothered later when the pile collapses? Would that spur the council into action? The recycling bin, which I have made complaints about before, has also not been emptied for days. I have been unable to take my recycling out all weekend because the hoppers are overfilled. When I complained about this before I was given a ridiculous excuse about the bins being inaccessible due to the water main replacement work – even though the bins are on the outer edge of the estate.

Already pretty angry, I walk on. A young school-girl throws a half-eaten slice of bread into the middle of the road, without a trace of guilt on her face. I glare at her, then at the mother. Neither seem to be concerned that their street now looks that little bit less loved. No doubt they expect someone else to clean up after them. At that moment a motorbike screeches past on one wheel, the rider no doubt forgetting that other people use the road too.

A bit further on – away from the slums – I pass a gaggle of PCSOs having a nice morning chat. Funny how they have time to lounge around in the nice bits of the borough, but never have a chance to prevent crime in the estates. A while back I mentioned to our local “beat” officer that people congregate in the stairwell of my building to smoke cannabis. What do you want me to do about it, she asked. Perhaps a more pro-active presence in the area, I suggested. I was told that my estate was one of the better ones, so I could whistle for it. I suppose I have to wait until the estate descends into open warfare before a police officer or PCSO shows his/her face. Who cares about crime prevention when there are no stats in it? While I am thinking about this I pass the place where the Admiral Duncan barman was killed by a gang of youths.

The walkway under the bridge is strewn with litter and the air is thick with the acid stench of stale urine. The tramps have moved on, but their legacy is for all to see and smell. Perhaps someone will think to clean it next month.

In the recent by-election Labour actually increased its majority. This part of London does not seem to care that it is falling apart at the seams. People seem to have no pride, no interest in their area at all. They don’t care that the government is trying its best to destroy the rule of law. They don’t care that the streets are dangerous, dirty and unpleasant. For a brief moment Labour looked unsteady but hey, the economy is back on the up so who cares?

Am I the only one who is angry? Am I the only one who despairs that nobody seems to be shouting about our nation’s slow demise? Does nobody care as long as their own life is adequately comfortable? Is it really a case of “I’m alright, Jack”? Where is the anger?

Okej, det är lite missvisande. Några regelrätta kravaller var det inte den här gången. Men stökigt blev det mot slutet. Dock såg det länge ut som om det inte skulle hända något särskilt faktiskt.

Några boende i Västra hamnen hade samlats vid Turning Torso.

Demonstrationståget går förbi Centralen.

Reclaim!

Vid Kockumshuset tog det stopp.

Biltrafiken stannade.

Efter en stund fick de gå vidare.

Folk väntar i Västra hamnen.

Ny blockad.

Där kommer de. Samtidigt uppmanade polisen de andra på plats att backa.

Ingenmanslandet. (Cyklisten blev ägd)

Fronten flyttas.

Fotografer och åskådare.

Reclaim!

Plötsligt gick några mot två containrar en bit bort. Polisen följde efter.

Men efter en stund gick de flesta därifrån.

Klockan 22:15 går de därifrån. De sa att de skulle gå tillbaka till Gustav Adolfs torg.

Polisen följde med.

Men vid korsningen Mäster Nilsgatan - Östergatan hade Polisen satt stopp. Kort tidigare hörde jag fyrverkerier (från gatorna mellan husen) och polissirener, tecken på att de inte kom så bra överrens. Min teori är att de helt enkelt inte ville ha dem på GA:s torg och försökte splittra dem. Men jag vet inte, jag såg inte allt.

Stämningen var mycket spänd. Demonstranterna blev arga för att de inte fick gå vidare.

Kravallutrustad polis gör sig i ordning tillsammans med hundar.

Sammandrabbning.

Spilld öl.

Våldsamt kramande.

Random fyllo (vänster i bild) kommer och börjar skrika åt demonstranterna.

Han blir själv omhändertagen.

Spräckt ruta.

Polisen skapar utrymme.

Omplåstring.

Hästbajs.

De flesta hade skringrats. Några ungdomar (jäklar, man är själv nästan för gammal för den titeln) sitter kvar och tröstar och plåstrar om varandra. Tjejen till vänster såg väldigt arg och bitter ut över hur det slutade.

En bir längre bort på Östergatan, vid SAS-hotelet, hade det tydligen hänt mer. Några frihetsberövade blev inlastade.

En rad av fotografer.

Inbjudan till demonstrationen.

Sydsvenskan minutrapport.

Sydsvenskan, två anhållna.

Sydsvenskan, lättnad i Västra hamnen dagen efter.

Dagens nyheter.

Svenska dagbladet.

Alla artiklar jag hittade om ämnet hos diverse tidningar kom direkt från TT, förutom hos Sydsvenskan.

Först av allt: credd till Mangla för ett grymt arrangemang. AFA Julias tio deltagande aktivister tackar och gör hatten av.

Precis som vi hela tiden sagt, tvärtemot krigsrubrikerna i borgarpressen och förväntningarna hos packet i Västra Hamnen, så genomförde vi en gatufest i de rikas område, som en protest mot Malmö stads bostadspolitik som låter arbetarklassen betala för brackornas flotta boende medan vi själva får bo i mögelskadade hus med kackerlackor som husdjur. Vi visade att gatorna och staden tillhör oss. De rika kommer bli exproprierade, för att använda ett fint ord. Ni ska få sopa våra fabriksgolv för att göra det lite tydligare.

“Folk är livrädda” hetsade Sydsvenskan några dagar innan festen. Borgarbrackorna fruktade uppenbarligen för sina liv så till den milda grad att de var beredda att fly iväg under helgen, vissa i sina segelbåtar. Andra tänkte minsann inte fly utan rakryggat stanna och försvara hus och härd. Johan Robach, art director på Ikaros och boende på Salongsgatan 17 (där de dyraste lägenheterna i Västra Hamnen ligger), deklarerade i City att han ämnade bilda ett “medborgargarde” för att försvara området. Så blev det också och vi har lite fina bilder på den tragiska skaran.


Polisen fruktade uppenbarligen en sammandrabbning mellan festen och den vita mobben (“medborgargardet”). Därför spärrade de av ett område kring Turning Torso och försökte först få festen att backa men när det misslyckades lät de festen hållas precis intill tornet (på ett stenkasts avstånd om man kastar långt).

För den som har svårt att visualisera det teoretiska begreppet “klass” i praktiken så var gårdagskvällen ett utmärkt tillfälle. På ena sidan fanns gatufesten, omkring 400 dansande människor som har minst ett gemensamt: de är trötta på att tvingas bo under osäkra förhållanden och subventionera VH-bornas lyxkåkar. På den andra sidan hade reaktionen (i ordets rätta bemärkelse) samlat sina “styrkor”. Johan Robach och hans “medborgargarde” tillsammans med unga killar från Sverigedemokratisk Ungdom och en eller ett par organiserade nynazister. Bakom en mur av snutar givetvis. Alla var de där för att tillsammans, och i samförstånd, skydda de rikas egendom och upprätthålla klassamhället. i skuggan av Turning Torso som hyser några av Malmös dyraste lägenheter. Ett Kodak-moment för vilken marxistisk sociolog som helst.

De rika blev så rädda för vår fest att de rustade för krig. Vi körde vårt reclaim som utlovat, Malmös ruttna bostadspolitik blev ett omdiskuterat ämne och vårt klasshat framkom tydligt i medierna. Vad mer kunde vi begära? Snuten var åtminstone inte nöjda. De hade storsatsat och förväntade sig att få banka lite rödingar. När ingen från festen verkade överdrivet intresserad fick de lov att köra upp med bilarna precis intill demon, peka och hetsa genom rutorna och stryka runt på sidogatorna helt öppet. När festdeltagarna tröttnade på provokationerna och försökte blockera bilarnas väg gick startskottet och psykopatsvinen gick lös med batongerna så blodet stänkte. Festdeltagarna försvarade sig hjälpligt med diverse tillhyggen och projektiler men folkmassan upplöstes ganska snabbt. Så fick borgarpressen sina kravallrubriker till slut.

Förutom hetsandet om upplopp bestod medierapporteringen innan festen mest av ihärdiga försök att framställa Västra Hamnen som ett helt vanligt svenne banan-område, kanske med hopp om att Mangla skulle inse sitt misstag och ställa in festen. Sydsvenskan muttrade om att inget fanns att reclaima, City räknade kronor och ören i disponibel årsinkomst och hävdade att området inte var segregerat eftersom alla människor – oavsett klassbakgrund eller etniskt ursprung – är välkomna att bada där. Men nu var det bostadspolitik reclaimet handlade om, inte vilka som badar i Västra Hamnen. Det rör sig säkerligen en hel del människor med utomeuropeisk bakgrund i både Djursholm och i Danderyd en genomsnittlig dag. Som städare, pigor och nannys. Men det gör inte precis dessa områden mindre segregerade. I vilket vanligt svenneområde skulle de boende bli så skakis för en gatufest att de flyr i sina segelbåtar (?), bommar igen sina lyxiga designbutiker och restauranger och rustar med medborgargarden, bestående av brackor och nynazister, för att “försvara sina hem” från festande ungdomar?

“Vi ska sätta de rikas köpta trygghet i gungning” var ett av löftena innan. Vilket också skedde. Under en veckas tid, ungefär, var borgarbrackorna i Västra Hamnen livrädda. Under denna begränsade period fick de en välförtjänt dos av den ångest alla vi andra känner 365, 24/7. Skillnaden är att vi tvingas ha ångest för att hyresvärden ska upptäcka att vi bor svart i tredje hand och sätta oss på gatan, för att vi ska bli av med jobbet, för att inte ha råd att betala hyran, maten till barnen eller för att få gå med permanent tandvärk för att vi inte har råd att gå till tandläkaren. Eller hur i hela helvete vi ska lyckas få det så kallade “vardagspusslet” att gå ihop.

Konflikten ligger i att vi tvingas betala för deras lyxliv. Vi tvingas ha ångest varje dag för att Johan Robach och hans gelikar ska kunna leva flott i dyra kåkar med havsutsikt. Genom att slå sönder deras inbillade trygghet tar vi samtidigt tillbaka en del av våra liv.

Tack till alla som slöt upp på festen och lika stort tack till alla som försvarade festen mot snutarnas angrepp!

//AFA Julia

Mangla, en Malmöbaserad aktionsgrupp gick inför gårdagens “gatufest” ut med följande meddelande på sin hemsida:

13/6 Reclaim Västra Hamnen

Vi tar tillbaka det som är vårt. Vi vägrar subventionera svinens hyror. Vi vägrar segregationen. Med kackerlackor och klasshat intar vi Västra Hamnen. Samling 19:00 på Gustav Adolfs Torg i Malmö.
Jag orkar inte ens läsa deras presentation, jag blir trött redan efter första raden. Men jag reagerar på deras sätt att resonera.

Vi tar tillbaka det som är vårt- Vad då vårt? Vill man äga något får man betala för det, och tror folk att dom betalar för lyxiga bostäder via skatten så tror dom fel. Det dessa individer (om nu speciellt många ens betalar skatt) får för sina skattepengar är skola, sjukvård, socialbidrag, sjukpenning etc. Vill man ha lyxiga bostäder får man väl för bövelen se till att skaffa sig en utbildning och ett arbete som ger de pengarna så man har råd med den lyxen då.

Vi vägrar subventionera svinens hyror – På vilket sätt subventionerar dom “svinens” hyror? Varför är de boende där större svin än vad dessa personer är ? Ett svin är man när man vandaliserar under sina aktioner och kostar skattebetalarna en jävla massa pengar i form av skadegörelse och enorma kostnader för polisbevakning skulle jag vilja påstå.

Vi vägrar segregationen- Bete er som folk då så kommer ni säkert in i samhället som alla andra utan problem, även om ni varken har arbete eller pengar. Att bete sig som grottmänniskor främjar inte direkt integrationen.

Med kackerlackor och klasshat intar vi Västra Hamnen- Och vad blev bättre av denna aktion? Känner ni er mer delaktiga? Känner ni att ni bidragit med något till samhället? Har ni sparat in pengar till oss övriga medelsvenssons, till skolorna, till åldringarna på hemmen? Vad kostade upploppsdemonstranterns agerande denna kväll?

Det är helt okej att demonstrera mot bostadsbrist, mot att skattemedel läggs på fel saker, att det borde byggas fler bostäder, men man måste ju för fan kunna bete sig civiliserat?  Jag kollade lite snabbt nu och en tvåa på 77 kvm i TT kostar 11 599 kronor. För mig som bor på landet och betalar ca 3000 i månaden (lån och uppvärmning) för ett helt okej tvåvåningshus vid sjön så låter det som en hiskelig summa. Men uppenbarligen finns det pengar hos de som hyr. Ska jag vara avundsjuk för det och tycka att dom är svin för att de har betydligt mer pengar än mig och därmed har råd att bo så ?  Ska jag hata Bill Gates, Ingvar Kamprad och Eminem för att dom har pengar? Är det hyresgästernas fel att det är bostadsbrist i Malmö?

Istället för att lägga energi på att bete sig ociviliserat, och kosta oss skattebetalare en massa pengar så borde personerna bakom Mangla istället utbilda sig,skaffa sig ett arbete så de  har råd att hyra en lägenhet. Finns ingen lägenhet där demonstranterna vill bo så får dom väl göra som alla andra, bo där det finns lägenheter,köpa sig en tomt och bygga sig ett hus, eller vänta tills något blir ledigt.Det är väl demokrati i det här landet än så länge, och jag tror att den allra största delen av det svenska folket inte alls tycker det är okej att vandalisera, låsa upp polisresurser, och bete sig allmänt illa med stenkastning och annat skit.  För övrigt om man tittar på foton på Sydsvenskan så ser en stor del av demonstranterna inte gamla nog ut att ens ha betalat in en enda skattekrona……….

Nej demonstrera och uttryck ert missnöje, jobba för att det ska byggas fler bostäder, men gör det med lite finess, lite stil, man kan inte gnälla på segregation när man ställer sig själv utanför samhället med ett totalt ociviliserat beteende. Det ska nämnas också att det var en del av demonstranterna som betedde sig illa, inte alla, men Manglas annonsering om festen uppmanade ju inte direkt till sans och lugn med sina uttryck om “svin” och “klasshat”.

Bloggen Politisktinkorrekt har skrivit ett inlägg där man uppmanar Malmöborna att mobilisera sig mot spektaklet.

DN, Aftonbladet, SVD, Sydsvenskan

Det var vad en av de boende i Västra Hamnen sa. Han hade minnet av polisernas passiva insats under senaste “Reclaim the streets”-förstörelsen i höstas, när polisen bara stod och tittade på när vänstern vandaliserade stan.

Och så är det ju! Kan inte polisen, och samhället, göra sin plikt och skydda medborgarna då har samtidigt polisen förlorat sitt monopol på våldet. I en sådan situation måste ju medborgarna själva bilda dessa medborgargarden som vi ser idag i Malmö för att skydda sig och sin egendom, eftersom staten har valt att strunta i en av dess mest grundläggande funktioner: att skydda medborgarna.

Detta är en symptomatisk utveckling, i ett samhälle som förlorat modet och viljan att stå upp för lag och ordning. Snart kommer vi få se egna bevakningstjänster i sitt inhägnade bostadsområde, vilket är symptomatiskt för mångkulturella samhällen.

Vi har som sagt redan “gated communities” på väg i t.ex. Malmö och nu inser folk allt mer att de även behöver egna säkerhetsstyrkor.

Så kommer samhället se ut när mångkulturen får styra och när våra fega politiker hindrar polisen från att ta itu med de våldsverkande anarkisterna i Vänstern.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/reclaim-the-street-gor-malmo-oroligt-1.890954
http://www.skd.se/article/20090612/OPINION/720866949/1162/null/*/ett-hjarndott-budskap
http://www.skd.se/article/20090612/NYHETER/855371757/1057
http://www.skd.se/article/20090611/NYHETER/334511740/1057/*/MALMO/de-boende-fruktar-gatufest
http://sydsvenskan.se/malmo/article442397/Medborgargarde-har-samlats-i-Vastra-hamnen.html

- men det finns gränser!

Vill ni att vackra Västra Hamnen ska se ut så här söndag morgon? Stillbilder från “Reclaim the streets”, 9 september 2008 Malmö, i samband med ESF. Resultatet efter vandalismen på föreningsgatan vid Tria

ngeln.

Nedklottrade väggar, sönderslagna bank/butiksfönster, stenkastning, bilbrand, misshandel av en som ingrep, frusterade kravallpoliser som inte ingrep pga befälsorder.

Friska upp ert minne – kravallerna

Video 1

Video 2
PPRESS – Bildserie 1
PPRESS – Bildserie 2
SDS – artikelsamling

Reclaim Västra Hamnen i Malmö lörd. 13 juni

På lördag planerar extremvänstern (AFA-aktiva, m.fl.) en så kallad Reclaim the streets mitt inne bland bostadskvarteren i Västra Hamnen Malmö. Dessa huliganer tänker samlas kl 1

9.00 på Gustav Adolfs Torg för att därefter ta sig ner till o

mrådet. Sannolikt har de även med sig ljudanläggning på mindre lastbilsflak.”

Läs HELA inlägget på Politiskt Inkorrekt där du också kan ladda ner affischer med buskapet att samlas och skydda Vänstra Hamnen.

/Fröken Sverige

Givetvis är det den som vill hindra och sätta sig emot Reclaim the Streets våld och förstörelse som trissar stämningen och riskerar att utlösa våldet. Är RTS psykopater som man måste behandla med silkesvantar annars går det överstyr? Ska de ha straffrihet också på grund av sitt sjukdomstillstånd?

RTS är bara missförstådda unga män och kvinnor som måste få utlopp för sitt hat mot de rika och mot klassamhället. De anser själva att ju rikare människor de skrämmer, ju roligare har de, och att de är i sin fulla rätt att bete sig som de vill. Hur kan man kalla dem snälla, rara, vanliga trevliga ungdomar. De är myndiga människor som vi måste städa upp efter då de ska slå sönder vårt samhälle. Jag begriper mig inte på vad en trevlig ungdom är nu förtiden, men det är kanske inte något man ska förstå idag då våld och brott regerar vårt svenska samhälle.

“Men förutom polisen riskerar eventuellt våldsamma demonstranter också att drabba samman med ett nybildat medborgargarde i bostadsområdet på lördag kväll, uppger TV4 Nyheterna Malmö.

Johan Robach, talesman för gruppen, säger till kanalen att de har tröttnat på polisens flathet och tänker använda sig av civilrätten för att själva gripa och hålla fast våldsverkare tills polisen kommer.

Jag anser inte att man kan sitta inne och titta på tv när ens boendemiljö och trygghet hotas, säger Johan Robach till TT.”

Boende rustar mot demonstranter, Sydsvenskan

En kommentar från Sydsvenskan:

“Lite sans nu, inget medborgargarde som likt pöbeln jagar några ungdomar som vill dansa lite på gatan. De gör inen skada, de spelar och sjunger och är bara lite uppspelta.”

“Sansad

i helvete heller, såg du vilken krigzon dom lämnade efter sig vid triangeln, när dom ville “dansa” förra gången.”

Det går bra att de vandaliserar och polisen inte lyckas gripa någon. Medborgargardet har inte sagt att de ska jaga någon, de ska skydda.

“Vi vägrar blunda för den uppenbara orättvisan i vår egen stad. Vi ska sätta de rikas köpta trygghet i gungning. Det är de rika som är de riktiga bovarna. De lever i en dröm om det goda livet, en dröm som förutsätter klassamhällets bevarande och det verkar vara upp till oss att krossa den drömmen! De kommer aldrig att kunna stänga in sig nog för att vi inte ska kunna ta oss in! “

DÄRFÖR STYR VI UPP EN RIKTIGT FET GATUFEST MITT I DERAS STADSDEL OCH ALLA ÄR VÄLKOMNA!

VI SES PÅ GUSTAV ADOLFS TORG KL. 19.00 LÖRDAGEN DEN 13 JUNI. VI GÅR MED TUNG MUSIK TILLSAMMANS I ETT FANTASTISKT DEMONSTRATIONSTÅG NER TILL VÄSTRA HAMNEN.

VI KRÄVER ATT KLASSLÖST SAMHÄLLE
OCH
BOSTÄDER ÅT ALLA I MALMÖ STAD!2

Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack, Kim Müller

Kommentar under blogginlägget:

“Haha fyfan så kul att se en så uppskrämd borgarklass! Klasskrig när det är som bäst, ska bli ännu roligare att se dem när

revolutionen kommer.”

.

Läs också LP:s fyndiga inlägg i saken:

Ett tips-boende i Västra Hamnen Malmö samlas och spelar brännboll

Det offentliga rummet är fritt

- men det finns gränser!

Vill ni att vackra Västra Hamnen ska se ut så här söndag morgon? Stillbilder från “Reclaim the streets”, 9 september 2008 Malmö, i samband med ESF. Resultatet efter vandalismen på föreningsgatan vid Triangeln.

Nedklottrade väggar, sönderslagna bank/butiksfönster, stenkastning, bilbrand, misshandel av en som ingrep, frusterade kravallpoliser som inte ingrep pga befälsorder.

Friska upp ert minne – kravallerna

Video 1
Video 2
PPRESS – Bildserie 1
PPRESS – Bildserie 2
SDS – artikelsamling

Reclaim Västra Hamnen i Malmö lörd. 13 juni

På lördag planerar extremvänstern (AFA-aktiva, m.fl.) en så kallad Reclaim the streets mitt inne bland bostadskvarteren i Västra Hamnen Malmö. Dessa huliganer tänker samlas kl 19.00 på Gustav Adolfs Torg för att därefter ta sig ner till området. Sannolikt har de även med sig ljudanläggning på mindre lastbilsflak.

Facebook  - deras grupp (ordna konto så du kan logga in för läsning)

Polisens manskap kommer att vara på plats men som ni väl vet sedan innan brukar de få förhållningsorder från högre ort att inte ingripa även om det går överstyr, enligt deras nya polistaktik. Dialog går före, och vi vet alla att det inte biter på lössen.

Bloggen Politiskt Inkorrekt uppmanar!

Samtliga boende, alla företagare med personal, och övriga förbannade Malmöbor att mobilisera  området:

- Engagera era grannar, ring dit era vänner och ställ upp tillsammans.
- Förhindra alla försök till klotter, vandalism, inbrott, mordbränder etc.
- Plocka in bord, stolar, blomkrukor, ta bort lösa stenar, plankor osv. i preventivt syfte.
- Utse några som har ständigt kontakt med poliskommenderingens befäl.

Underlätta för polisen – dokumentera allting

En av våra läsare kom med tipset att dela upp grupper som filmar, fotograferar, antecknar från lgh, terasser, tak och från marken. Dokumentera så mycket ni bara kan.

För de av er som vill och kan vore det lämpligt att filma huliganerna från alla tänkbara vinklar redan på Gustaf Adolfs Torg. Det givna syftet är att fånga eventuella som är omaskerade i inledningskedet vilket medför enklare identifikationer vid gripanden och utpekanden av gärningsmän och inte minst bädda för fällande domar vid potentiella åtal. Högaktuella domen kring tenniskravallerna påvisar hur oomtvistligt filmade bevis är. Den ene blev frikänd igår då åklagaren inte kunde styrka att det var han som kastade stora stenar.

Signalement/brottsgärningar: De av er som dokumenterar ska därför t.ex. zooma in ansikten, utmärkande klädesplagg, skor, eventuella andra kännetecken som personen har ex. synbara ärr, örhängen, piercings, tatueringar, födelsemärken, hårfärg, längd, medhavda ryggsäckar, väskor, cyklar (färg, modell). Notera även rörelsemönster, vem som gjort vad, klockslag, vad som angreps, hur, vilka föremål som användes vid angreppet m.m.

Allt är av värde för en kommande utredning.

Materialet ska sedan sammanställas och överlämnas oredigerat till polisen snarast möjligt efter helgen. I synnerhet om det utvecklar sig till rena kaoset.

Obs! Om ni ingriper fysiskt

Civilkurage kan ha sitt pris

Dessa punkter är självklarheter för en del – för andra inte.

• Viktigt att komma i håg är dock att den som ingriper inte får bruka mer våld än vad som är försvarligt. Använd omdömet.
• Bruka heller ingen olaglig beväpning i någon form. Däremot möjligtvis enklare laglig variant för att försvara er. Defensivt – ej offensivt. Det är inte ni som ska bli gripna eller åtalade – det är huliganerna.
• Ingrip heller inte mot oskyldiga hur illa ni än tycker om deras närvaro. Det är inte olagligt att beträda området. Endast vid brottsliga gärningar ska ni reagera.
• Överlämna gärningspersonen till polisen, lämna ert vittnesmål och ställ upp vid rättegången. Markera ert rättspatos som medborgare.

Envarsingripande har ni er fulla rätt till, enligt brottsbalken:

Brottsbalken, 24 kap. Om allmänna grunder för ansvarsfrihet:
1 § En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. Lag (1994:458).

Huliganvänsterns affischer misspryder Malmö

Mobilisera! – våra affischer (sprid)

Som motdrag kontrar Bloggen i samarbete med lokala Torso Watch med en enkel uppmaning som ni kan ladda hem och sprida till grannarna, restaurangerna, små och stora företag i området. Men även till övriga Malmöbor som kan tänka sig ett engagemang.

Fyra enklare versioner har Bloggen designat för ändamålet.

Dessa smakprov är i mellanstorlek. Vi lägger upp en separat post med samtliga i full storlek utifall någon önskar kopiera dem rakt samt kompletterar med PDF-filer, här och i den separata posten.

PDF

Kronologisk ordning enligt ovan.

mob 1
mob 2
mob 3
mob 4

Direktlänk – full strl/affischer

Media

Reclaim the Streets planer på en gatufest i Västra hamnen har skrämt upp stadsdelen. Boende kommer att resa bort, båtägare flyttar sina båtar, restauranger stänger tidigare.

– Folk är livrädda, säger en caféägare.

I höstas slutade en av Reclaim the Streets gatufester vid Triangeln med krossade bankfönster, slagsmål och bilbränder.

Nu fruktar invånarna och näringsidkarna i Västra hamnen att samma sak kommer att hända på lördag. Som Sydsvenskan tidigare berättat håller Reclaim the Streets aktivister på att arrangera en gatufest i stadsdelen. Parollen är “bostäder åt alla”. På internet skriver arrangörerna att de vill “sätta de rikas köpta trygghet i gungning” och att “de kommer aldrig att kunna stänga in sig nog för att vi inte ska kunna ta oss in!” Aktionen startar med en demonstration som utgår från Gustav Adolfs torg klockan 19.

Gatufesten har varit det stora samtalsämnet i Västra hamnen de senaste dagarna.

– Folk är livrädda, säger Stina Graci på Bar Italia vid Scaniaplatsen.

Hon har träffat flera boende som berättat att de tänker resa bort på lördag kväll. Själv tänker hon stänga tidigare och plocka in alla utemöbler.

– Vi kan bara hoppas att det blir fredligt, säger hon.

Stina Graci och flera andra boende som Sydsvenskan talat med idag förstår inte hur polisen ska kunna stoppa en demonstration. Området är svårövervakat med alla gränder och passager. Nästan alla hus har lägenheter med stora fönster. Gatorna är belagda med gatsten och överallt står det lösa soptunnor och stora blomkrukor.

– Det är särskilt de som bor på första och andra våningen som är oroliga, säger Lennart Skarping, ordförande i en av bostadsrättsföreningarna vid Scaniaplatsen och samfälligheten Riberstad som ansvarar för underhållet av gator med mera i delar av Bo01-området.

Han har varit i kontakt med polisen och fått beskedet att “vi har läget under kontroll”. Beskedet gjorde honom inte särskilt lugn:

– Vi har ju sett hur polisen tillåtit demonstranter att kasta sten, säger han.

Jimmy Hansson är både boende i området och ägare till en av segelbåtarna i hamnen. Han tänker segla ut redan på lördagseftermiddagen och stanna borta närmaste dygnet:

– Jag vågar inte ligga kvar här. Även andra kommer att flytta sina båtar, säger han.

SDS 2009-06-10

Kommunen kan inte stoppa den planerade demonstrationen i Västra hamnen i morgon. Det svaret får oroliga boende i stadsdelen av kommunalrådet Ilmar Reepalu.

Den planerade aktionen skrämmer människor som bor i Västra hamnen.

“Demonstrationen är ett uttalat hot mot familjerna i Västra hamnen och många barnfamiljer vågar inte vara på lördag utan flyr med sina barn till släktingar och vänner utanför området. Restauranger stänger för att inte utsätta sina gäster för våld och obehag. Jag är mycket förvånad att en dylik demonstration tillåts av myndigheterna och jag menar att Ni ansvariga politiker måste agera i detta fall”, skriver en boende på Salongsgatan i ett mejl till Ilmar Reepalu, och undrar vad Reepalu kan göra för att skydda Västra hamnen mot våld och skadegörelse.

Ilmar Reepalu svarar att kommunen inte kan stoppa demonstrationen och att det är polisens uppgift att se till ordningen upprätthålls.

“Såvitt jag vet har inget demonstrationstillstånd sökts och därmed heller inte givits av polisen. Vi från kommunens sida kan inte gå in och stoppa en demonstration. Demonstrationsfriheten är, som du säkert vet, grundlagsskyddad“, svarar Reepalu, och tillägger att han hoppas att demonstrationen trots allt blir lugn och städad.

Skånskan 2009-06-11

Tidigare post

Artikelsamling – Västra Hamnen, reclaim. Även deras upprop till ‘demon’ finns med i posten i läsbar form.

Reclaim-intervju

Följande är intervju med vänsterhuliganer dagarna efter vandalismen på föreningsgatan 2008. Läs och försök förstå hur de resonerar:

[En vänsterportal] har träffat fyra personer ur arrangörsgruppen till Reclaim The Streets-festen som hölls i Malmö under ESF förra veckan. Festen har figurerat mycket i media, men nu får arrangörerna för första gången själva ge sin bild av händelserna på och kring gatufesten.

Vilka är ni?

Charlotte: Vi är Reclaim The Streets Malmö, en grupp på ett tiotal personer ur den utomparlamentariska miljön i Skåne. Vi kommer från olika andra grupper och vissa av oss har varit med och styrt upp gatufester förut.

Varför styrde ni upp ett Reclaim The Streets?

Charlotte: När det blev känt att ESF skulle komma till Malmö så såg vi tidigt vilken agenda kommunen, sossarna och vissa av facken hade. De vill marknadsföra Malmö som en fairtradecity-stad och det är sån jävla bullshit. Dessutom har de utmålat ESF som någon slags kulturgrej, ett jätteevenemang som är bra för Malmö som arrangörsstad, som något de kan tjäna på i framtiden. För dem handlar det inte alls om samhällsförändring.

Johnny: Sossarna försöker måla ut sig själva som någon slags opposition i Malmö, vilket de ju absolut inte är. Mycket av det sossarna gör i Malmö är något de kanske tror är rättvisa men det är inget annat än ren ondska. De snackar om arbetets gemenskap och om integration, de tvingar folk att jobba gratis för kommunen för att integreras i samhället. AUC är också ett integrationsprojekt, deras integration handlar om att integrera folk i arbetsmarknaden, att göra folk till löneslavar.

Charlotte: Tanken med en gatufest är ju att folk ska kunna delta i en politisk praktik, inte bara sitta och lyssna, det var därför vi valde gatan som forum. Vi kom med en tid och en plats och sen kunde folk komma dit och göra vad de ville.

Emelie: Det var en grej som bara kändes så jävla rätt. Och sen när vi hörde, från en som var insyltad i det officiella ESF, att det skulle vara politikernas värsta mardröm med en gatufest under fredagskvällen på ESF fanns det ju ingen tvekan längre.

Johnny: Vi ser gatorna som vårt forum, det är dit vi kan ta våra kamper och konflikter, samhället är fullt av motsättningar mellan oss och de som har makten. Vi ville göra någonting för folk i Malmö, med en lokal anknytning.

Emelie: Under ESF pågår det alltid en massa diskussioner och paneldebatter, men mycket är så långt borta från min verklighet, och dessutom med ett sånt språkbruk att jag knappt förstår vad dom pratar om.

Johnny: Det är lätt att diskussioner bara kommer att handla om saker som händer i en annan del av världen, abstrakta grejer. Rättvisa i en annan del av världen är lätt att snacka om men när det handlar om rättvisa här hemma, i vår stad, så har de inte så mycket att säga.

Emelie: Så funkar det alltid inom den parlamentariska vänstern, när det handlar om saker på andra sidan jorden är det lätt att snacka och förespråka det ena och det andra, men några krossade bankfönster här i Malmö får folk att fullständigt gå i taket.

Charlotte: Givetvis vill vi förändra hela världen, alltså krossa kapitalismen globalt men internationell solidaritet får aldrig bli en bekväm ursäkt för att inte jobba med frågor i sin vardag. Det är skillnad på solidaritet och bistånd.

Det har snackats en del våld och att en bank fick rutorna förstörda. Vad har ni för syn på våld?

Charlotte: Tycker vi att det är våld att slå sönder en bank? Att förstöra saker? Man kan ju sätta det i relation till annat.

Johnny: Vår tanke har ju hela tiden varit att styra upp en fest som tar sig stora friheter. Där vi inte behöver ta nån skit från snuten, eller från nån jävla chef, eller från några muppiga politiker som försöker styra över våra liv.

Emelie: Vi ville att folk skulle ta med sig sina konflikter dit, inte bara sina dansskor. Vi vill äga den där gatan!

Charlotte: Och det gjorde vi fanimej!

Vad har ni för kommentarer om den nya polistaktiken (som innebär mycket civilspan, dialog och korta intensiva insatser mot pådrivande delar av folkmassan)?

Charlotte: Ja, det var ju mycket snack i media om att snuten inte gjorde någonting, att ledningen var helt mesig och inte vågade göra sitt jobb. Men både de och vi vet ju hur det verkligen var.

Emelie: Hade de gått in i vår fest, då hade Malmö brunnit.

Johnny: Då hade dom fått se på kravaller. Och Ilmar Reepalus deltagande i demonstrationen nästa dag hade blivit till en ödesmarch genom en rykande stad med gråtande poliser på trottoarkanterna och sönderslagna rutor i hela jävla city.

Charlotte: Vi hade grupper som pekade ut civilpoliser under festen, och då vågade de inte göra annat än att dra tillbaka dem.

Emelie: Den här dialogen som det snackats så mycket om i tidningen var ju inget annat än ett skämt. Så länge dom tjänade på det så upprätthöll de dialogen med oss men så fort de inte tjänade på det längre så struntade de i alla överenskommelser och plockade fram sina kravallsnutar. Det var ingen vacker syn.

Johnny: Vuxna män med tjack rinnande ur näsorna och uppspärrade ögon som lyste av galenskap.

Charlotte: Den här taktiken är vad vi förstått framtagen för huliganmobbar i samband med fotbollsmatcher, men vi funkar ju inte så. Vår plan för att komma undan med detta var att helt enkelt vara så många att de inte skulle kunna peka ut folk. Att det inte skulle finnas nån tydligen uppdelning mellan de militanta och de vanliga demonstranterna. Dessutom var de ju som sagt tvungna att skicka iväg sina civilsnutar. Så de visste inte vilka de skulle gripa, de hade ingen koll på oss.

Kan ni berätta lite mer ingående, för de som inte var där, hur gatufesten gick till?

Emelie: Vi bestämde på ett tidigt plan att vi ville samlas utanför stadshuset. För det är där inne politikerna håller till, och vi hatar dem.

Johnny: Ja fy fan, det gör vi verkligen.

Emelie: Men det är också en plats i centrala Malmö, nära Södra Förstadsgatan, Malmös motsvarighet till avenyn.

Johnny: Vi hade två olika ljudbilar som samlade upp folk på två olika platser innan festen började. Ungefär samtidigt kom ljudbilarna från olika håll med varsin stor uppsamling av människor till stadshuset, där det också hade samlats väldigt mycket folk. Sedan var det fet fest i tre timmar. Festen förflyttade sig stadigt längs Föreningsgatan in mot centrum. När vi närmade oss Triangeln ställde snuten upp sig i vägen för oss och då kände sig folk provocerade och hotade och det blev en kort konfrontation med polisen.

Emelie: Det har snackats mycket om att saker gick sönder, men det var egentligen bara en bank och kommunens arbetsintegrationskontor som fick sina rutor sönderslagna. Ett gäng bilar brann också under natten. Men vad är en sönderslagen ruta eller en brinnande bil mot att jag tvingas gå upp skittidigt varje morgon för att slita ihjäl mig på nått jäkla skitjobb där chefen hatar mig och lönen bara räcker till skitmat och att betala en överhög hyra och där min kropp drabbas av förslitningsskador och jag blir puckelryggad innan 45. Bull alltså.

Johnny: Vi var 2000 personer på festen och vi hade jävligt kul! Säkerligen dem som kastade sten också. Vi vill också påpeka att vi inte hade några hemliga planer på våld men när snuten beter sig aggressivt så reagerar folk.

Charlotte: Det finns ju olika sätt att utrycka sin frustration på. Vi tänker inte ta avstånd från någon skadegörelse. Däremot var det riktigt trist att folk började slåss med varandra. Om vi vill få någonting gjort måste vi fatta att vi måste vara enade och kämpa tillsammans.

Emelie: Det är jävligt tråkigt att folk beter sig som idioter och går med kuken först. Vi har diskuterat det här med våldsromantik och machoideal inom gruppen och det är väldigt trist när folk inte agerar kollektivt mot polisen men det är jävligt mycket värre med folk som tror sig ha någonslags moraliskt överlägsen ställning. Man är inte någons kamrat när man trampar på folks händer när de försöker försvara sig mot polisens angrepp genom att bryta upp stenar. Det är absurt att snacka om ickevåld och samtidigt riva av folk sina maskeringar inför en massa fotograferande journalister.

Charlotte: Alla har de militanta att tacka för att det blev nån fest överhuvudtaget, utan en rejäl hotbild hade snuten gått in och sabbat allt utan att blinka.

Vad har ni för tankar om framtiden?

Johnny: Vi är så nöjda med vad vi har åstadkommit så vi skulle lätt kunna tänka oss att styra upp fler såna här grejer. Vi är inte någon sluten organisation, alla som känner för att jobba med det här ska känna sig välkomna.

Charlotte: Det krävs mycket folk för att styra upp en så här grej, vi hade aldrig kunnat göra det utan en massa människor, ljudtekniker, artister, konferencierer, folk som haft koll på polisen, folk som spelat volleyboll och dansat, dj’s, chaufförer, alla som har hjälpt till att sprida affischer och klistermärken i stora mängder, alla som kom dit överhuvudtaget såklart!

//

Boende och verksamma i Västra hamnen

- ställ upp för området på lördag under parollen

“Ingen gatufest i våra kvarter”

De av er övriga som läser Bloggen, om ni känner boende/verksamma ombedes ni hänvisa till denna post samt maila dem mobilisera!-affischen.

Posten ligger klistrad till söndag samt kompletteras med en separat om det eskalerar. Delar av redaktionen kommer att vara på plats tillsammans med andra för att dokumentera afa:iter och övriga i extremvänstern samt för att fysiskt ingripa vid oroligheter. Det tycker vi ni också ska – vara på plats!

I samband med Rosengårdsupploppen citerade en polis vad en Vellingebo sagt i en ICA-affär. “Nu är ni komna till fel kommun”

Tänk därför: “Nu är ni komna till fel kvarter..”

De är många, vi är fler!

/Redaktionen,
Bloggen Politiskt Inkorrekt

De navelskådande snorungarna i ‘Reclaim the streets’, med sin världsfrånvända syn på livet, har lyckats, folk flyttar sina båtar,  flyr gator, torg och affärer då de ska ta tillbaka något de aldrig förlorat. Och att kalla det gatufest visar på vilken sorts gator de vill ha och vilken syn de har på hur man festar och har kul.

“VÄSTRA HAMNEN. I höstas slutade en av Reclaim the Streets gatufester vid Triangeln med krossade bankfönster, slagsmål och bilbränder.

Nu fruktar invånarna och näringsidkarna i Västra hamnen att samma sak kommer att hända på lördag. Som Sydsvenskan tidigare berättat håller Reclaim the Streets aktivister på att arrangera en gatufest i stadsdelen. Parollen är “bostäder åt alla”. På internet skriver arrangörerna att de vill “sätta de rikas köpta trygghet i gungning” och att “de kommer aldrig att kunna stänga in sig nog för att vi inte ska kunna ta oss in!”

Västra hamnen fruktar gatufest, Sydsvenskan