Ja, du där, framför datorskärmen. Vad är det för fel på dig?

Ni kan vara duktiga på att påpeka att jag inte uppdaterat på länge.

Men när jag bloggar som aldrig förr med bilder och allt och igår skrev jag till exempel tre inlägg på en dag(!), då, då säger ni inte ett ord.
När jag julpyntar bloggen så den blir julig i rött och grönt, då, då säger ni inte ett ord.

Jag har inte fått en(!) kommentar på ungefär en månad.
Så nu är det min tur. Att klaga på er. Som ni kanske förstått.

Jag har som sagt bloggat mer frekvent i ett par dagar nu och jag ser att min bloggstatistik vänder om. Ökar. Ni hänger med. Ni är med mig. Visa det då.

Ni påpekar min frånvaro.
Nu påpekar jag er frånvaro.

Det handlar om att ge och ta. Ris och ros. Jag kan ta ris, men då ska jag banne mig ha ros också.

Puss. Ni vet att jag egentligen älskar er och jag vet att ni egentligen älskar mig.
Det handlar bara om att VISA DET.

Vad inspirerar dig? I yrkeslivet, på fritiden, i livet? Det är stora frågor, men frågorna kom till mig under söndagens utflykt till Larsbo kalkbrott. Tänk att människans vilja har kunnat skapa jättelika hål i kalkberget! Borra, spränga, krossa, transportera, bränna och sedan sälja. Vilka drivkrafter och vilken inspiration! Vilka konsekvenser och avtryck dessa människor bevarar till eftervärlden.

Ibland försvinner min inspiration och det mesta känns meningslöst, dåligt och tråkigt. Jag gör bilder men får inte fram det jag vill. I sämsta fall tar jag inte ens fram kameran. Ibland däremot, inspireras jag av allt, från grässtrån till kaffe… Bilderna kommer i huvudet och efter några försök landar de på sensorn.

Min största rädsla är tomheten. Att sluta vara nyfiken, att sluta vilja utvecklas och göra nya saker. Träffa nya människor, lyssna på ny musik, läsa nya böcker. Tänk om inspirationen skulle försvinna helt och hållet!

November har bjudit på svalare luft och många svartvita bilder. Jag har också sluppit bära med mig vatten på utflykterna. Vattnet i Kilsbergens bäckar släcker nämligen törsten förträffligt. Jag tror till och med att det är renare än vattnet i kranarna. Kanske borde jag göra ett vattenprov. Det är sådant som driver mig, som inspirerar mig!

Och det är väl tur att alla människor inte vill bygga kalkbrott?

Det är Bääs specialitet, det. Fan, det som började så bra. 

Rosa Pantern – hur fan tänkte du?

Shape the fuck up!

Jocke fyllde 19 igår. Stort grattis till honom naturligtvis!

Man kan visa sin uppskattning och gratulera ett födelsedagsbarn på en rad olika sätt. En del köper presenter och dylikt. Ger en varm kärleksfull kram och mitt i all upphetsning en puss på kinden, ofta följt av känslan att “vafan hände?”. Det gamla vanliga, helt enkelt. Tråkigt, förutsägbart och framförallt typiskt svenskt.

Och så kan man ju alltid göra som Loyden, en man som alltid tenderar att gå sin egen väg, om än en aning ociviliserad. I ur och skur följer han sin inslagna väg.

Loyden är när Jocke kommer hem till Hägg inte medveten om att Jocke fyller år dagen till ära.

“Shit, pinsamt! Jag har ju för fan ingen present!” tänker Loyden för att ett ögonblick senare inse att
“Jag får ge honom en öl. Jocke gillar ju öl. Det får duga!”

Fine! Han krånglar sig ur en situation där han enkelt hade kunnat framstå som byxlös. Han gör det på ett förvånandsvärt snyggt sätt dessutom. Men, man ska inte gå händelserna i förväg (vi har ju inte ens landat än).

Det glittrar och glimmar av förväntan i Jockes ögon när Loyden går mot honom för att överlämna sin gåva – en Carlsberg 5.9. I detta ögonblick är han ännu lyckligt ovetande om att han inom två och en halv sekund senare kommer att se ut såhär.

En aning oortodoxt sätt att fira av ett födelsedagsbarn måhända. Men ibland måste man faktiskt bryta mönster. Plocka fram det där överraskningsmomentet som ett ess i rockärmen. Lattja till tillvaron. Det gjorde Loyden. På gott och ont. Mest ont.

Man kan ju inte annat än att skratta åt läsarfrågan som medföljer artikeln om H&M-ägaren Stefan Perssons och hans 797 miljoner kronor att betala i skatt under 2009.

1. Vad får man ut av en läsarfråga som denna?
2. Hur hade man tänkt följa upp det?

Hursomhelst är Sofia Ström (artikelns skribent) en tjej som jag med lupp och monockel kommer att följa i framtiden. Hon verkar skön, det ska man ge henne. Hon följer stundens ingivelser, tänker inte efter före. Sånt premieras på Easy Street. 

Att hon är skön är väl dock det enda man kan ge henne, tyvärr, för någon vidare journalist, det verkar hon inte vara.

Naturligtvis var det svårt att inte sitta och fullständigt jubla när Zlatan bombar in 1-0 på bakom Casillas tidigare i afton. Som svensk är det mitt i all patriotism och alla hyllningskörer till Ibra lätt att glömma bort att det faktiskt bara fanns en kung på banan i afton:

Carles Puyol!

Mannen som gjorde två-tre-fyra, jag minns inte, helt matchavgörande och makalösa brytningar i eget straffområde när det egentligen bara återstod för Realspelarna att placera in bollen. Vilken kämpaglöd, vilken offervilja, vilket hjärta! Utan hans insats hade Zlatans mål förmodligen inte varit värt piss.

Så har ännu en helg sprungit förbi. Det var trevligt att träffa Sofia&Andreas (och barnen såklart, men var längre sedan jag träffade S&A) i fredags och få surra lite med dem.
Och vad jag ätit denna helg! Kladdkaka och kebabrulle i fredags. Igår var vi på god middag hos Chrilles föräldrar; potatisgratäng, oxfile, bea, sallad. Smulpaj med vaniljvisp till efterrätt. Ostbågar hemma igen på förfesten. En halv macka och dricka på subway efter krogen (jag som nästan aldrig äter efter krogen). Ostbågarna som blev kvar igår åts upp idag till Inglorious bastards (king film!). Pasta&köttfärssås till middag. En lussebulle på kvällen.
Alltså förstår ni!? Bara godsaker. MINST en promenad för mig imorgon.

Inför det kommande skrivandet av en ny berättelse har jag klurat lite kring ”enfants terribles”. Jag har alltid haft en tendens att fastna för sådana, både i verkliga livet och när det gäller fiktiva karaktärer.

Peter Murphy

enfant terrible – “hemskt barn”; om en person vars okonventionella uppträdande generar eller provocerar andra. Till exempel i meningen ”Han är popkonstens enfant terrible”. På franska menar man närmast någon som pratar om allt alltför uppriktigt. - Från wikipedia

Peaches

Nero Bellum

Det är lättare att peka ut manliga enfants terribles än kvinnliga. Tjejer med den rollen är ovanliga… så känns det i alla fall. Jag gissar att det är för att det är mer tabu för kvinnor att bete sig provokativt.
Tipsa mig gärna om kvinnliga enfant terribles!

Morrica gjorde ett personlighetstest på nätet i morse, och det är ungefär allt jag orkar med i dag.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Artister, musiker, kompositörer, designers, förskole- och dagispersonal, socialarbetare, personalvetare, lärare, veterinärer, skogvaktare, naturforskare, ekonomibiträden, snickare, kuratorer, sekreterare, tandtekniker, serveringspersonal, kockar, sjuksköterskor, mekaniker, fysiologer.

Jag har tydligen lyckats pricka in en “karriär” som passar min personlighet, men jag har lite svårt att se den röda tråden mellan alla yrken; tandtekniker och mekaniker har aldrig varit aktuellt. Däremot skulle jag kunna tänka mig flera av de andra karriärerna…

En del kanske tror att jag inte gillar grunge i och med att jag ett par inlägg ner påstod att grungen dödade androgyniteten. Så är dock inte fallet, jag gillar grunge, och särskilt gillade jag det runt 1992 (föga förvånande). Mitt favoritband var Melvins och enligt mig var det de som tillsammans med band som Sonic Youth och Dinosaur Jr bäddade för grungevågen.

The Melvins

När jag såg Melvins på KB för ett par år sen tänkte jag på att de var ett perfekt botemedel mot åldersångest. Buzz kan aldrig bli ocool. Hans hår blir bara bättre med åren.

Och det är en sak jag verkligen gillar med grunge: att kulturen står upp för och värnar om det fula. På så sätt är den nästan motsatt goth, som jag kan tycka handlar ganska mycket om att vara clean och snygg. Ok, allt som ryms under goth-paraplyet är inte polerat, men den finns där ändå, känslan av att det är viktigt att se bra ut. Grunge däremot är köttigt, där kan man få status genom att ha ett stort hår eller vara utflippad. Saker är inte så allvarliga. So what om man inte är fotomodell, man kan vara cool ändå, right? Det handlar om att vara ful med klass.

Don’t go out in the mud, honey!

Hej, nu har jag börjat lite sakta men säkert med projektarbetet igen..publicerade precis en liten uppdatering på länk-sidan. Har skrivit om två länkar. Tycker det är trevligt med lite info om vad det är för länk och inte bara en lång lista.

Har även tänkt på min källkritik, tänkte printa Kristinas tips om källkritik och följa den och göra om mina källor ordentligt. Orkar inte göra det just nu, min mamma ska ha första adventsglögg imorn så lär väl inte få så mycket gjort förutom att hjälpa till att städa och handla osv. Men källkritiken finns i mina tankar. Iaf ett litet framsteg

Tänker lite på råmanus, alla väntar ju på feedback. Vet inte riktigt vad jag kommer få feedback på. Har ju lite texter på hemsidan, men de känns inte så svåra då deras syfte är att informera och just ska vara enkla. Kanske något fel här och där eller något jag glömt. Sen har jag ju bloggat en del, men det där med  insikter och reflektioner är ju inte direkt någon talang. Lite nyfiken är jag nog.

Jag vet inte riktigt vad som menas med att reflektera och inse saker på bloggen, för det gör jag ju i mitt huvud och sen bloggar jag om vad jag kommit fram till? Det sker ju naturligt, inte medvetet.  Knepigt betygskriterie det där. Sen brukar mina idéer och tankar vara ett enda stort virrvarr som knappt jag förstår men för Kristina och mitt betygs skull ska jag nu försöka “tänka på bloggen” så mycket som möjligt.  Kanske ska spana in andras loggbloggar för att få en uppfatting om hur det nu ska gå till så jag inte förvirrar bort våra läsare:D haha

/L

Igår kväll var jag och fabrikörn och lyssnade på ett mycket intresant föredrag med Pieter ten Hoopen. Han visade bilder från Pakistan, Irak, USA, Stockholm m m. Det var ganska mycket folk och lyssnade och nu börjar jag känna igen en del fotografer här i Örebro. ten Hoopen visade mängder av gripande bilder. Jag njöt! Jag ställde lite frågor om hur han tränar och håller liv i sin fantasi  och om han trodde på ödet!

Och på denna fråga bjöd ten Hoopen på intressanta tankar där han i korthet menade att han medvetet överlämnar en liten bit av bildskapandet åt slumpen, för att bli överraskad och på detta sätt hitta nya bildidéer! Två kameror fulla med film hade gått sönder och tappats brutalt i backen men vid framkallningen hade slumpen skapat fantastiska mästerverk! Film ja, ten Hoopen ansåg det vara lite jobbigt att se bilden direkt på bakstycket när han gjort den. Han ville inte se den, just för att bli överraskad av resultatet! Vi fick se bilder från en kommande bok om Stockholm och ett reportage om prostitution i Syrien som SvD köpt in. Flertalet bilder var skapade med en panoramakamera med tre möjliga slutartider. Av tjugo filmer blev en bild riktigt, riktigt bra sa Pieter. Och ja, jag har aldrig sett något likande!

Berusad av inspiration lämnade jag föredraget med nya idéer. En bild kan verkligen se ut hur som helst och ändå innehålla en gripande, intressant, spännade berättelse. Anything goes!

Bilden är från i våras, Kilsbergen.

stress skulle numera kunna vara mitt andranamn, så sjukt mycket att göra i skolan. Seminarier i stort sett varje dag (dessa kräver även förberedelser i några timmar) förutom detta som lätt kommer upp i åtta timmar per dag så ska vi se videoföreläsningar på kurshemsidan. Kanske 15 stycken á 1.5 timmar. Mycket att göra? Ja. Men men nu får jag väl igen för min slappa början på denna höst (föreläsning ca 5 timmar i veckan)

På tal om något helt annat så funderar jag på det här med svininfluensan. Ska jag eller ska jag inte ta vaccin? Läste iaf en hemskt intressant artikel HÄR. Faktiskt riktigt bra, offra några minuter och LÄS!! (jag bifogar artikeln längst ner så behöver ni inte klicka för att läsa..) Det är lustigt med våra prioriteringar. Hur hade vi agerat om svininfluensan bara drabbat Afrika, eller stannat i Sydamerika? Hade vi då betalt vaccinet?

Jag är ledsen att säga det. Men det tror jag inte.

Svininfluensan skrämmer västvärlden: Men varje år dör miljoner i tbc & malaria

Vaknar av att klockan ringer. 08.30. Snoozar. 08.39 ringer den igen. För kissnödig för att ligga kvar. Går upp och kissar. Lägger mig sedan igen och läser. Lite trött men kan ändå inte somna om då jag varit uppe. Lika bra det, tänker jag.
Kliver upp och slår på tv:n. Nyheter, sedan Efter tio, tittar på det fram till de ska ha måltiden med Rafael Edholm, Ingvar Carlsson och Janne Schaffer. Ingen av de tre orkar jag med. Men Malou är bra, alltid bra, men det räcker inte för att orka lyssna på dessa tre.
Äter i stället lunch.
Tittar lite på Sjukhuset, någon repris på åttan där en man i 30-35-årsåldern har fått hjärtstopp. Han dör och det är sorgligt.
Tar hand om all disk. Tänker när jag står där och diskar: Jaha, vad göra nu? Börjar tröttna på denna tillvaro. Icke-tillvaro. Vill GÖRA något.
Överväger att julpynta, mest för att ha något att dona med. Om jag inte får jobba imorgon åker jag ändå till Birsta och Alnö med mamma&pappa. Och då blir det julpynta fredagkväll eller i helgen och då har jag andra saker att göra med min kära i stället. Så julpynta idag I believe it is. Konstigt dock, att det är jul snart. Känns inte alls så.
Känner lite hur jag gör saker till ett “projekt” och planerar saker. Säkert mest för att jag vill känna att jag gör något, att något händer.
Läser Storlek 37. Bra, lättläst.
Nu ska jag kolla vad det var för post som ramlade in på hallmattan här. Senare i eftermiddag åker ljusstakar, tomtar och annat fram här.

För en gångs skull går det riktigt bra för mig vid pokerborden nu när jag spelar för första gången på mycket länge. Egentligen har jag inte råd att ens ta risken att förlora en hundring eller två, eftersom jag knappt jobbade någonting förra månaden och därmed inte får alltför mycket pengar i lönekuvertet idag. Knappt ett existensminimum, om jag ska vara helt frank. Fast jag är så jävla rastlös att jag bestämmer att det faktiskt får vara värt det.

Nu, två timmar senare, cashar jag ut lika mycket som det fanns i lönekuvertet. En cigarr hade faktiskt inte hade suttit helt fel för att ytterligare spä på känslan av total framgång. Det finns hopp om en dräglig framtid, trots allt. Det tackar vi mannen eller kvinnan som går under pseudonymen “Fursten” för.

November har sprungit mig förbi. Räknar efter. På tisdag är det ny månad. Årets sista. Året har sprungit mig förbi.
November har sprungit extra fort. Tur kanske, för det är den månad jag gillar allra minst.
Jag har jobbat lite denna månad. Har därför fått sysselsätta mig med annat. Pysslat och donat hemma. Städat, rensat, organiserat. Träffat folk och vänner.
Gjort sådant mitt sinne blir rikt av men inte sådant min plånbok blir rik av.
November har sprungit mig förbi. Denna månad då det bara har regnatregnatregnat och varit gråare än grått och jag endast minns två gånger då jag sett solen.

Ibland liksom hejdar sig tiden och formar sig till en uppfordrande fråga. Till en början bara en aning tvekande, likt en knappt hörbar viskning,  men efterhand alltmer kraftfullt och beslutsamt. Ett credo i form av ett existentiellt avgörande blir till sist hängande likt en orörlig isblåsa i tidrummet. Nuet upphör att existera; “då” och “sedan” vävs samman i en den eviga återkomstens möbiusgobeläng. Inget nytt existerar, förutom den parentetiska rymd vilken dämts upp att vara i evighet, fram till dess avgörandet fallit.

Jag placerar ett kommatecken innan “och” – och tiden andas ut…

Det sägs att Oscar Wilde ansåg sig ha utfört ett gott dagsverke om han ägnat förmiddagen åt att plocka bort ett kommatecken från en mening i en text – och ägnat eftermiddagen samma dag åt att infoga det på samma plats i samma mening. Konst tar tid…

                               
                          Platsen – där själen söker frågorna på svaren…

Det är inte kul längre. Inte för att jag vet om det någonsin var kul.
Det kan dock vara kul att ha en ledig tisdag tillsammans med pojkvännen. Man kan passa på att göra och fixa saker.
Men sedan då?
Det är inte kul imorgon då han har ett jobb att gå tillbaka till och jag inte. Från och med nu är jag nästan arbetslös på riktigt. Över åtta tusen denna lön, men nästa månad, den lönen kommer man inte ens kunna kalla lön.
Det är inte kul längre. Tanken om att starta eget (silly i know) har till och med landat hos mig, så desperat är jag. Desperat för nästa tanke blir ju; vad skulle jag starta för något? Inte en aning.
Det är inte kul längre.

Jag blir så trött på mig själv. Hur lyckas jag? Det är förjävligt just nu, det mesta! Den skammen över att behöva komma till jobbet, när jag nu är i skick till det, och skylla allting på  en något övergenerös promillehalt samt en riktig regelrätt faceplant. Att säga att man ramlat. Det känns som när ena parten på äktenskapsrådgivning en dag dyker upp med solglasögon, som sedan visar sig dölja den motsatta partens sysselsättning kvällen innan. Med det lilla undantaget att jag håller mig till sanningen, tyvärr. Det hade varit så mycket skönare att skylla på någon annan.

“Nej, det är inget. Jag ramlade. Usch, jag har varit så dum. Jag bara ramlade, jag är så dum”.

Hej igen!

Nu har det varit lite tyst från min sida ett tag men imorgon är det matteprov, så mitt ångest/stress och tids-schema har varit fullt och projektarbetet har blivit lidande. Samtidigt har det pågått ovanligt mycket dramatik på vår skola som jag faktiskt måste erkänna att jag blivit ganska distraherad av.

Jag har inga direkta nyheter att tillföra då jag faktiskt inte gjort någonting utom att lägga upp Irinas svar sedan råmanus-inlämningen, men nu sitter jag här och har bestämt mig för att skriva någonting. Vi får se vad det blir. 

Nu är det snart jul (bara EN månad kvar till julafton!!) och jag och Sofia har kommit en bra bit in i vårt projektarbete. Det kanske inte alla gånger varit så framgångsrikt (mitt misslyckade intervjuförsök t.ex haha) och inte alltid så effektivt (både jag och sofia har haft våra komatider) men jag är ändå ganska nöjd på det stora hela med att vi ändå gör en hemsida.

 Jag menar, vem hade trott att jag och Sofia skulle göra det? Nu råkar vi ju ha en lite smått galen lärare som är lite överförtjust i internet och bloggar och som påverkar oss starkt, men jag trodde aldrig när projektarbetet började att min slutprodukt skulle bli en hemsida. Och jag har ju faktiskt lärt mig något på vägen, bara det!

Sen är det ju det där med att reflektera och inse saker i loggbloggen som jag och sofia är lite sisådär på. Men vad är det jag ska inse? Vad ska jag reflektera över? Jag vet inte riktigt…

Jag har insett att mitt o Sofias samarbete mer var individuellt arbete fast på samma blogg. Om jag ska reflektera över det..jadu..på ett sätt är det väl positivt, det är lätt att se vem som gör vad, det är ingen av oss som får göra ALLT medan den andra tjänar på det utan det blir mer rättvist och jämlikt. Det blir inte lika mycket tjafs helt enkelt som jag vet att andra har haft. Negativt är det väl också på ett sätt, det blir ju inte lika kul som jag trodde det skulle vara att jobba med någon annan,  det kan kännas lite tävlingsinriktat ibland eller “sköt du ditt så sköter jag mitt” men samtidigt ligger nog det roligaste fortfarande framför oss i form av bilder, placering och styling av själva hemsidan.

Jag har också insett att jag lättare skriver arbeten och att min hjärna fungerar bättre när jag får kladda och stryka på riktiga papper och sen skriva rent på datorn. Det är ju alltid bra att lära sig mer om hur man jobbar bäst och mest effektivt vilket jag verkligen känt när jag suttit och stirrat på den tomma dataskärmen och febrilt letat efter information i mitt huvud där min hjärna verkat fått en blackout.

Jag har också lärt mig mer om mina svagheter. Att själv ha ansvar över min tid och planering av arbete har inte alltid varit det bästa. Jag är från skolan van vid deadlines och press och stress och kan lätt slappna av lite för mycket under eget arbete perioder. Det har därför varit oerhört bra att jobba med/brevid Sofia. Att se att hon gör något får det att bli mycket tydligare för mig själv vad jag har gjort/inte gjort och det sätter press och kickstartar mig med jämna mellanrum.

Nu känner jag att det blev väldigt långt och inte alls särskilt webbanpassat så mer blir det någon annan gång.

Kram Lollo

Lyst og pligt handler om motivation – og er det lysten, pligten eller dem begge, der bevæger Primadonnaen en fremad – og repræsenterer ‘pligtfølelse’ en indre eller en ydre motivation? Der er lavet mange studier af dette felt og nogle forskere har fundet, at ydre motivation generelt virker hæmmende på skabervirksomhed. Andre forskere har omvendt fundet, at ydre motivation generelt virker fremmende.

De amerikanske professorer i psykologi Edward Deci og Richard Ryan foreslog i 2000, at ydre motivation ikke kun reguleres udefra. Det vil sige, at ydre motivation ikke blot er funderet i institutionens pres på den studerende. Deci og Ryan beskriver flere former for indre regulering af ydre motivation. Ifølge denne teori påfører vi frivilligt os selv et slags indefra kommende ydre motivationspres. Mod, frygt, pligt, ambition og målrettethed er bevidsthedstilstande, hvor vi kvalificerer eller direkte trodser vores lystbetonede, indre motivation.

Med andre ord, når vores drømme og lyst mister pusten tager den indre regulerings vidensbaserede, normative eller arketypiske værdisæt over og driver vores projekt videre gennem alle forhindringer. Det interessante er i denne forbindelse, at Deci og Ryan beskriver de kreativitetshæmmende sider af den indre-regulerede ydre motivation som vidensbaserede mens de kreativitetsfremmende sider beskrives som sanseligt baserede. Med dette perspektiv kan vi nu se såvel den klassiske indre-ydre motivationskonflikt som dét, der motiverer Primadonnaen i et nyt lys. Og vi kan overveje, om hun netop er i stand til at opspore, italesætte og vitalisere denne sanseligt indre-regulerede ydre motivation som en primær kreativ kraft.

Om jag någonsin skall bestämma mig för något nytt köksbord borde jag göra det nu till jul. Jag har tittat och tittat, men nej jag kan inte bestämma mig. Det ska vara vitt, inte för brett med en inläggsskiva och billigt, men stabilt. Inget av dem jag tittat på uppfyller mina krav. Jag är en velpelle helt enkelt, även solen har fläckar.

Idag blev jag rejält dissad, men det finns nog värre saker att bli, kanske pissad på…jag välkommnar känslan och tar emot den med värdighet när den kommer till mig. Nä jag är inte bitter, utan mer tacksam för hälsningen…

Tack, tack till mig och jag är så stolt.