På SvD Brännpunkt presenteras  så idag äntligen oppositionens socialpolitik för arbetslösa och sjuka;

Vi accepterar inte den människosyn som driver den borgerliga regeringen – den kalla handens politik. Ingen människa är så svag att hon inte kan bidra, och ingen människa är så stark att hon aldrig behöver andras stöd. Det samhälle som nu drivs fram kommer vi alla i längden att förlora på. Högre avgifter i välfärden, försämrad kvalitet i skola och vård samt allt färre jobb gynnar inte låg- och medelinkomsttagare, och inte heller de mest utsatta.

Vi i det rödgröna samarbetet tänker nytt när det handlar om att få människor som idag står långt från arbetsmarknaden att komma tillbaka i jobb. En fungerande arbetslinje förutsätter balans mellan individens ansvar och ett samhälleligt stöd som gör att individen inom rimliga gränser kan hitta ett arbete som fungerar. Människors behov måste styra, inte utbudet av vissa fastlagda åtgärder och myndigheters gränser. Vi menar att Finsam och andra finansiella samordningsprojekt har varit steg i rätt riktning, men det krävs mer. [---]

För att ge människor en verklig chans och se till att de inte fastnar mellan olika myndigheters ansvarsområden vill vi samla Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och delar av kommunernas insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på kommunnivå – vi kallar det för ”En dörr in”. Medborgaren ska på ett och samma ställe få hjälp och stöd, utan att behöva bollas mellan olika myndigheter.

”En dörr in” ska finnas i hela landet men kunna anpassas efter lokala förutsättningar och den regionala arbetsmarknaden. En ny modell kan byggas upp stegvis så att det nya arbetssättet kan prövas och utvärderas löpande i pilotprojekt runt om i landet.

Tidigare samverkansmodeller har fungerat bra – på platser där det har funnits eldsjälar. Vi menar att det är nödvändigt att nu lagstifta om samverkan på kommunal nivå – nära medborgaren – så att alla oavsett var man bor har möjlighet att få sammanhållet, individuellt stöd.

Med en konsekvent och förstärkt arbetslinje är vi övertygade om att många av dem som idag ställs utanför arbete och delaktighet kan hitta en väg tillbaka, med eller utan lönesubventioner. Vår arbetslinje omfattar alla.

MONA SAHLIN

partiordförande (S)

MARIA WETTERSTRAND

språkrör (MP)

PETER ERIKSSON

språkrör (MP)

LARS OHLY

partiordförande (V)

Vilken adventsgåva! Var på en så energigivande och berikande gudstjänst i Pingstkyrkan Eskilstuna igår. Ett nytt kyrkoår började just igår, och oppositionens “En dörr in” var verkligen ett gott tecken och ett löfte för framtidens Sverige. Jag är chockad över vad Alliansen har ställt till med för sjuka, utsatta och arbetslösa. Nu vet vi verkligen vad vi hade, och nu har löftena om systemåterställning med råge kommit. Detta med en organisation med myndigheter i samarbete för att hjälpa den enskilde att komma på fötter igen är en given framtidsriktning. Mycket spännande och mycket nödvändigt för ett även i fortsättningen solidariskt Sverige. Inte ville vi väl bli omsprungna av Obamas USA?

Vers 4 i Bereden väg för Herran hade igår ett särskilt starkt tilltal till mig;

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Vi har en politisk opposition som går Kristus ärenden. De kommer i Herrens namn. När några ungdomar igår sjöng Halleluja på svenska rös jag från huvud ända ner i knäna. Det var första gången i mitt liv.  Nu vill jag också sjunga Halleluja, för att jag är så glad över debattartikeln i dagens SvD;

Det finns en sång som säger allt
Som värmer när det blåser kallt
Som lockar dej att gråta eller jubla
Den har nånting som griper tag
Och leder dig från natt till dag
Och plötsligt vill du sjunga hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Den visar att vi hör ihop
Som ett försiktigt glädjerop
Förenar det oss I det bitterljuva
Det liv vi måste klara av
Och allt vi tog och allt vi gav
Så vi kan våga ropa hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Det är en sång om enkelhet
Det lilla som vi alla vet
Den talar till det vackra och det fula
Den badar oss I’månens sken
Så skälvande men ändå ren
Ett sprucket men ett vackert hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Och alla drömmar vi har drömt
Det vackra som vi nästan glömt
Finns kvar och vi kan inte längre ljuga
Du ropar och man hör din röst
Du har ett ord som ger dig tröst
Ett naket och ett enkelt hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah x3

Jag fick möjligheten att ställa en fråga till en av våra kommunpolitiker angående budgeten.

iNFECTED: Varför drar man ständigt ner på rehabiliteringsmöjligheter för de med psykiska sjukdomar? Finns det några planer på att lägga mer pengar på detta istället för att sparka på de som redan ligger ner när det blir lite kärvt i kassan? Har själv haft problem med psykisk sjukdom under de senaste 10åren och det kommer ständiga lovord från er politiker, men inget händer och saker snarare försämras än förbättras för oss utsatta!

Staffan Werme: Detta är bara delvis en kommunal fråga. En del behandling och rehabilitering är en landstingsfråga och måste besvaras av dem. När det gäller psykiska funktionshinder har kommunen en viktig roll.
Som jag skrev tidigare är detta ett av de områden som har ökat mest vad gäller kommunala insatser och som fått mest nya pengar de senaste åren.

iNFECTED: Väldigt tråkigt och inte speciellt verklighetsförankrat när man svarar så. Men det är väl typiskt er politiker också.

Jag har själv under dessa 10 år jag varit sjuk blivit “utkastad” från tre olika rehabiliteringsmöjligheter för att verksamheten läggs ner. Dessa verksamheter var alla tre kommunala! Skärpning!

Som vanligt när man försöker ställa en fråga till en politiker så klarar de inte av att svara på den verkliga problematiken. Om det nu har lagts så mycket mer pengar för detta, var i helskotta har dessa då tagit vägen? Den ända känslan man får är just att de som sitter och bestämmer har inte en blekaste aning om vad som verkligen sker i samhället.

Begynner å tenke på hvor jeg skal ha ettervernet mitt.. Tyrili Arena i Oslo er vel det som i utgangspunktet er tenkt. Jeg kikket på Addictologi Academy. Det ligger i Oslo, og styres av Espen Andresen som er en tidligere misbruker. Nå utdannet Addictolog. Jeg  lurer på om det er noe for meg. Har sendt en forespørsel om kurskatalog.

Den behandling som erbjuds för icke-fysiska åkommor domineras så gott som fullständigt av olika slags indi- vidualterapier. Frågan är om det är det enda individen behöver i ett samhälle som sedan länge präglas av ökad individualisering och därmed isolering?

Jag inleder härmed en ny serie av blogginlägg som handlar om hur sjukvården behandlar, eller undlåter att behandla, så kallade mentala sjukdomar. Men det handlar inte endast om sjukvården, utan i minst lika stor utsträckning om samhället vi lever i och dominerande föreställningar om friskhet, sjukdom, människan och samhället. Mitt mål är dels att utifrån serien småningom formulera debattartiklar till ledande morgon- och kvällstidningar, dels att i dem lyfta fram socialpsykologiska perspektiv som mycket väl kan komplettera dagens terapimetoder. Artiklarna kommer att, liksom inläggen, främst skjuta in sig på behandlingen av utbrändhet.

I detta inledande inlägg i serien skissar jag grovt på några huvudsakliga tankegångar, vilka jag i kommande inlägg hoppas kunna utveckla och fördjupa. Tankegångarna kan sammanfattas på följande vis:

• Några brister i dagens behandling av utbrändhet
• Förslag på socialpsykologiska perspektiv i behandling av utbrändhet
• Hur socialpsykologiska perspektiv kan komplettera och utveckla dagens metoder i behandling av utbrändhet
• Implikationer av att ha socialpsykologiska perspektiv med i behandling: hur blir reaktionen bland akademiker, terapeuter, politiker och andra professionella, samt inte minst bland de utbrända själva?

Målsättningen för serien är att så konkret som möjligt visa hur socialpsykologiska teorier kan bidra till människors rehabilitering vid diagnoser som utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Därför utgår jag till stor del från mina egna erfarenheter och kunskaper, både som utbränd och som socialpsykologiskt intresserad. Snart fem år efter “väggen” och nio år sedan mitt intresse för socialpsykologi väcktes.

]]> http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/10/21/trott/ Wed, 21 Oct 2009 15:46:52 +0000 Victoria http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/10/21/trott/

Idag är jag trött så att det nästan gör ont. Tårarna började rinna förut också. Inte för att jag var ledsen, utan trött. Försöker bereda både kropp och psyke för att komma ut igen. Kanske grät en liten tår också för att jag är så rädd att det inte ska funka. På något sätt, så ska det nämligen det.

Laddar medvetet för min rehabilitering med att få ordning på en del praktiskt. Min hjärna tar en stund att vakna till. Skriver lappar på nattduksbordet om vad jag ska göra varje dag, annars har jag ingen aning. Sedan snart ett par veckor ställer jag alarmet på 06.15 och ringer och väcker min dotter även när hon inte är här. Jättebra för oss alla.

Ska sedan enligt samtal med läkaren ta min medicin tidigare, dvs tidigt för att vakna till ordentligt. Min ADHD-medicin Strattera är ju vakenhetshormon, även stresshormon och kontaktämnet Noradrenalin som höjer stimulansen i hjärnan.

Funkar inte det kan jag få nytt recept och får ta en tablett Ritalin med Amfetamin i också för att kickas igång. Den går ur kroppen efter halva dagen.

Men först ska jag försöka ta 2/3 av Stratteran tidigt och 1/3 av dosen innan lunch för jag kollapsar nästan av tröttthet då, när jag varit vaken sedan 06. Öka dosen går inte eftersom jag med 5 mg mer fick högt blodtryck och yrsel.

Så där håller jag på nu. Idag gick det inte jättebra. Fått gjort lite, men mina steg släpar, fast jag sov några timmar på morgonen efter jag väckt dottern. Kanske sov för länge? Ska sätta klockan på kanske åtta- nio fortsättningsvis och sova ett par timmar till efter jag väckt dottern och tagit min medicin. Vänja mig lite långsammare.

Alternativet vore att byta helt till Concerta med amfetaminstimulans, men jag gillar mig själv med Strattera.

Att jag aktiverar mig själv kan vara en orsak till att det går trögt nu också. Om någon väntar att jag ska komma och jag träffar andra där och håller igång tror jag det går lättare. En reell situation. Inspiration. Tänk själv svårigheterna att låtsas att du har ett jobb.

Detta att ADHD är ett fysikaliskt problem i botten är något jag har haft lite svårt att fatta. Men när jag tänker efter har jag varit väldigt trött periodvis i livet. Om jag haft ett stressigt men roligt jobb har jag kunnat jobba hårt förr. Motiverad, tänd, uppe i varv.

Stämmer det jag hört så kompenserade kroppen min brist i hjärnan med att skjuta till vanligt Adrenalin. Inte konstigt att jag i princip brände ut mig. Man kan bli väldigt trött när man har ADHD av den orsaken. Att surfa på intensiva vågor mattar ut periodvis.

Och när jag blivit sjukskriven var jag trött så trött hela tiden. Fick ingen stimulans utifrån som tände igång mig. Blev sjukare av att vara hemma och inte träffa andra människor. Depressionerna blev till trötthet till nedslagenhet, till depression och att sova bort veckorna.

Att berätta om min medicinering känns lite sårbart. Ta medicin gör man när man är sjuk. Jag gör det för att få möjligheten att fungera friskt. Min dotter har diabetes. Hon kan hålla sig frisk när hon tar det ämne som inte hennes kropp kan producera. Jag har diabetes i hjärnan och medicinerar för att kunna leva ett friskt liv.

Och jag berättar för att sprida kunskap och är säker på att iaf en enda människa kan bli hjälpt av att läsa.

Har en rolig anekdot om medicinen Concerta som gör oss med ADHD mer fokuserade och lugna för att hjärnan därigenom får normal stimulans i hjärnkontoret och hjärnan inte flippar runt efter det.

En systerdotter med ADHD kan ibland säga att hon inte vill ta sin medicin en dag med orden: För idag vill jag ha roligt.

Då är hon mer aktiv fysiskt, som förr. Skolkoncentrationen finns inte utan, men då vill hon spela fotboll, är mer intensiv och allmänt mer hoppar omkring i kropp och själ.

Så, vi gillar faktiskt också våra medfödda egenskaper som är brister i en vanlig vardag i samhället.

Ja livet har sina upp och ned gångar och man vet aldrig vad som kommer härnäst.
Har haft en ganska hård diskussion med försäkringskassan om ersättning för studier under rehabiliteringen. Jag har räknat ut att jag ligger ungefär tusen kronor under existensminimum så när jag inte längre hade råd att handla mat för jag ville verkligen gå en kurs med min hund så blev jag lite less.
Började forska och kom fram till att pengarna som jag fått via min försäkring gick helt och hållet till studierna och resor till och från sjukhuset.
Fick höra via omvägar att detta är sådant som försäkringskassan egentligen ska stå för. Nu blev jag irriterad. Varför hade ingen upplyst mig om detta? Men men det är väl som allt annat här i världen man får ingenting gratis.
Jag ringde upp min handläggare på försäkringskassan och sa som det var att jag var pank och att jag fått reda på det om ersättning under rehabilitering. Han blev irriterad och tyckte att så var det nog inte.
Några samtal och email senare visade det sig att han ordnade ett specialistmöte och jo jag hade visst rätt till ersättning.
Inte nog med detta så vägrade han mig bara veckan innan att låta min mor föra min talan för jag kom inte ihåg vad som sas vid ett läkarbesök.
Efter lite påtryckningar visade det sig att han handlat fel och skrev en ursäkt och bifogade ett fullmaktsbrev så det inte skulle bli några vidare missförstånd.

Ibland blir jag så konfundersam vad de håller på med där på försäkringskassan. Jag försökte i ungefär två veckors tid få tag i min handläggare utan resultat.
Så när jag lämnade ytterligare ett meddelande på hans svarare men den här gången om att jag faktiskt var less och att jag pratat med doktorn om detta så hann det knappt gå fem minuter så ringde han upp. Verkar lite som att de vill ligga på gränsen hela tiden och vill man något får man verkligen tjata om det.
Jag förstår att det har mycket att göra med lagändringar, regeringen och allt det där men jag tycker inte att det ska gå ut över oss som verkligen behöver dem. De skulle verkligen behöva träna på att förbättra sin handläggning och hur man handhar sina klienter.

Bröstcancerföreningen Aurora i Södermanlands län och onkologkliniken Sörmland inbjöd till en öppen föreläsning i torsdags den 15 oktober i Munkellsalen i Clarion Hotell Bollinder Munktell. Susanna Rosenqvist, som är psykiater och onkolog, på Sophiahemmet föreläste om hur vi kan tackla ångest och rädsla. En mycket välkommen information, som jag har saknat. Nu ska jag bearbeta de kunskaper jag antecknade i formen av ett blogginlägg. Jag hade stor behållning av att bearbeta föreläsningen i våras om hur sexualiteten förändras. Min förhoppning är att detta blogginlägg ska ge mig verktygen att tackla min ångest och rädsla, som är stor även för mina nära och kära. Idag grät en  vän, och jag stämde in med egen gråt, för att hon inte vet hur hon ska ta konakt med mig. Själv har jag slutat ge mig till känna när jag möter bekanta i folksamlingar. Jag smiter undan och hoppas undgå upptäckt. Det är så svårt att berätta om min situation. Det finns antagligen för mycket återhållen gråt som ser sin chans att komma ut. Jag inser att detta är något jag måste göra något åt.

Dessutom togs den patientgrupp jag tillhör aldrig upp under föreläsningen. De 15 % som inte lever efter tio år. Vi som  inte kan botas och som inte överlever cancern. Vi osynliggjordes kände jag. Det är för svårt att tala om. Men kunskapen går utmärkt att applicera även på oss märkte jag  när jag hade bearbetat texten. Det går lika bra att komma ut till lust och glädje även om återstoden av livet är kort. “Livet kan inte vänta” blir bara ännu mer sant. Prioriteringarna blir ännu skarpare och förvaltningen av livet än mer viktigt.

Igår var jag på läkarbesök och min läkare kunde inte heller ta upp frågan om ångest och rädslan. Han har varit mycket bra så länge det fanns hopp om bot, men i mitt fall räckte nu inte kunskapen och erfarenheten till. Ångesten och rädslan var lika påtaglig hos honom nu,  som den var redan när jag fick mitt cancerbesked av kirurgen maj 2006. Erfarenheten visade nämligen kirurgen redan då hur det skulle gå med mig. Minnet av det mötet har lagrats i min själ. Samma ångest hade den erfarna och kompetenta onkologen igår. Psykiater Susanna Rosenqvist lärde oss i torsdags att det finns ingen smitväg. Vi måste igenom tistlar, ormar och getingar för att komma ut ur ångesten och rädslan. Inte lätt, men jag ska nu igenom. Jag har heller absolut inget bättre alternativ.

Verksamhetschefen  på Onkologkliniken Sörmland, docenten Per Lind, lovade förbättrade psykosociala villkor för patienterna. Jag har hela tiden frågat och efterlyst stödgrupper för bröstcancerpatienter och helst även anhöriggrupper. Nu tycks de ha bildats, tyvärr inte för min patientgrupp, utan för dem som ska kunna börja arbeta. Ska väl försöka få vara med ändå så småningom, för jag har tänkt bli frisk och arbeta jag med. 

Per Lind visade oss de uppsatta målen för  stiftelsen;1) Förbättrade psykosociala villkor och personligare vårdmiljöer 2) Förbättrad kvalité i omhändertagandet 3) Förlänga överlevnaden och förbättra livskvalitéen 4) Minska skillnaden mellan befolkningsgrupper/ socialgruppstillhörigheter

Alla dessa mål uppnår man om man samlade ihop drabbade kvinnor i stödsamtalsgrupper. De är oerhört välgörande att få tala ut med andra i samma situation och genom att lyssna på andra kommer man vidare i sin egen bearbetning och utvecklingsprocess. Alla drabbas av en akut krisreaktion och senare följer en psykisk kris. Det finns forskning som visar att stödgruppssamtal är a och o för att överleva spridd cancer.  Jag kommer att referera till den senare. Nu ska jag sammanställa Susanna Rosenqvists erfarenheter under 15 -20 år.

Innan dess ska jag nämna det vår andra föreläsare Annelie Liljegren, överläkare och chefsläkare på Karolinska nämnde om tröttheten efter cancerbehandlingarna, Fatigue är den kliniska diagnosen. Definitionen av Fatigue är en fysisk, psykisk, känslomässig och social trötthet, svaghet, kraftlöshet och orkeslöshet. Det kan ta minst ett år innan man är fit for fight igen.  De kognitiva funktionerna kan påverkas av cellgifterna och förmågan att ha många bollar i luften går ofta förlorad. Annelie Liljegren lovade mer forskning och resultat framöver om detta ; att vi inte fattar på samma sätt som förr. Koncentrationsförmågan kan påverkas under så lång tid som två år. Cytostatikan/cellgifterna påverkar även äggstockarna och påverkar lusten.

Susanna Rosenqvist talade om den akuta krisreaktion som den bröstcancerdrabbade och hela familjen hamnar i. Familjen är hela tiden i olika fas med varandra. För mig känns det tungt att mina barn går igenom detta utan något stöd. Själv gör jag så gott jag kan, men ångest och rädsla gör mig naturligtvis bristfällig. Hur skulle jag kan tala om att min största ångest är att jag ska dö ifrån dem. Jag vet att de har stark ångest för detta själva, som tar sig svårbegripliga uttryck. Jag skulle verkligen önska en stödgrupp för samtal för att få inspiration till att hantera och komma ur krisen för familjen.

Chocken kommer då det känns tomt, overkligt, som i en dimma. Reaktionsfasen med olika försvarsmekanismer är psykets sätt att hantera HOT. Att landa kan ta timmar, något dygn eller veckor. Bearbetningsfasen kommer sedan och till slut går vi in i nyorienteringsfas efter flera månader eller år.

De psykiska försvarsmekanismerna mot HOT är 1) Förnekande (jag befann mig där i tre månader efter cancerbeskedet),2) Bagatelliserande (befinner mig där av och till ännu, tack och lov, jag ska bli föremål för mirakel, det är min tro), 3) Glömska (ibland glömmer jag bort att jag är sjuk, men det förekommer inte under behandlingar) minnesstörningar hör till, 4) Överdriven ilska mot andra saker ( min blogg  ) 5) Intellektualiserande ( min specialité att ha intellektuella överbyggnader som överlevnadsstrategi) 6) Isolering (omgivningen tror att man tar det så bra).

Själen släpar efter under sjukdomstiden och behöver tas om hand. Psyket har  därför tekniker för att hantera hot. Man kan göra en  jämförelse med de vita blodkropparna som tar hand om infektionen. Försvarsmekanismerna är automatiska.

Exempel på hot är ; 1) Ska jag dö? 2) Ska jag inte kunna arbeta? 3) Är cancern ett straff? 4) Ska jag bli besvärlig för de anhöriga? 5) Tappar jag hela min personlighet? 

Skam och skuld uppstår när vi inte vet vad cancern beror på. Cancer är stigmatiserande. Många i omgivningen blir rädda och kan bete sig avvisande eller överdrivet emaptiskt.

Hur uttrycks ångesten? Man kan bli rastlös, få koncetrationssvårigheter, få andnöd, hjärtklappning, bli darrig, illamående, ha sömnsvårigheter, vara ilsken och irriterad. Faktorer som ökar ångesten är personlig läggning, sömnbrist, ofrivillig ensamhet och alkohol. Följaktligen minskar ångesten vid god sömn, sällskap, motion och avslappningsövningar, vilka utlöser välmåendehormoner.

Hur bemästras ångest?  Olika copingstrategier, fakta,  att söka stöd och tröst hos omgivningen, tala med andra, ta emot stöd, avslappning och motion. Be böner och söka sig till sin tro. Låtsas som om sjukdomen inte finnns, distrahera sig och använda alkohol och droger.

Efter de medicinska behandlingarna kommer den psykiska krisen med chock, reaktionsfas, bearbetningsfas. 20-30 % behöver medicinering och psykoterapi. Då ska man ta in vad man har varit med om och se skadan och traumat i hela sin vidd. Sörja förlusterna, acceptera det som har hänt, börja känna sig mätt på att älta och våga börja blicka framåt.

Att komma till en Rekapitulering i hjärnan; ett kort återberättande av det viktigaste i händelseförloppet. Blod, svett och tårar. Tistlar, ormar och getingar. Vi måste komma genom sorgen för att kunna kom in i nyorienteringen och kunna känna glädje och lust och släppa bitterheten, oförätterna och ilskan. Hur vi klarat tidigare kriser förr är prognostiskt. Har vi behövt extra hjälp förr, behövs det ofta även nu.

I nyorienteringsfasen känner vi hopp, lust, glädje och en försoning med det som har varit. Här kan många uppleva positiva effekter av cancererfarenheten och skörda.

Utmaningen är att våga längta, planera och hoppas. Hemligheten vi finner är; 1) Vi är dödliga! Vi har bara ett liv att göra något av. 2) Vi tar inte livet för givet längre och höjer därmed blicken. 3)  Vi inser att vi tillhör ett större sammanhang. Vi försonas med detta och inser att vi har ett liv att förvalta.

Dödsångesten; Plocka ut skeletten ur garderoben och avgifta rädslan! Undersök vad som är ens rädslor med insikten om att vi alla är dödliga. Det kan leda till en större tydlighet om hur man vill prioritera, förvalta sitt liv, vad som är viktigt och vem jag är. Dödsångesten kan leda till ett mognadssprång!! Vi blir klokare, visare, mer nyanserade och ödmjukare genom att gå genom tistlar, ormar och getingar.

Livet är orättvist.  Har jag blivit bitter? Alla andra har det så bra. Känner jag avund? Jag har haft så mycket elände i mitt liv! Be om hjälp och ta emot hjälp. Det är inte ovanligt med depression och ångestsjukdomar i kölvattnet av cancern. Vi kan behöva samtalsstöd och medicinering.

lena alun

Den här bilden kommer från filmen Girl Interrupted med Angelina Jolie. Filmen ska skildra en ung kvinna med en personlighetsstörning som förr benämndes som borderline, men nu mer i allt större utsträckning kallas för emotionellt instabil personlighetsstörning, därför kommer jag att välja att tala om det sistnämnda. Denna personlighetsstörning har i stor utsträckning kulturellt varit förknippad med sexualitet så därför blev det intressant för mig att utforska om det verkligen förelåg något sammanband och att fundera på hur vi i så fall ska ta hand om det. Historiskt sätt har många kvinnor farit illa på grund av kopplingen psykiskt ohälsa och sexualitet, min förhoppning är att man istället kan utnyttja ett eventuellt samband till något positivt.

Nu har jag börjat mitt arbete om sexualitet och mental ohälsa på riktigt. Har plöjt igenom den första artikeln, som behandlade ämnet emotionellt instabilpersonlighetsstörning och sexualitet. Artikeln Borderline Personality Disorder and Sexuality av Michel W. Wiederman och Randy A. Sansone berättar om personlighetsstörningen som redan från början varit förknippad med just begreppet sexualitet, trots det är ytterst lite forskning gjord på ämnet.

Mitt intresse för att föra in variabeln sexualitet i omvårdnadsarbetet med psykiskt sjuka vaknade i somras då jag arbetade på en avdelning med bl a psykospatienter. Det blev tydligt för mig att det fanns ett uppdämt behov av att diskutera dels hur patienterna handskades med sin egen sexualitet, men också hur personalen tog hand om vissa av psykospatienternas sexuella utåtagerande. När jag frågade personalen hur man pratade om sexualitet med patienterna så visade det sig att detta var något som skedde, eftersom många av personalen hade intresse av att göra det, det fanns dock inga gemensamma styrdokument för hur det skulle göras, en gemensam struktur för hur sexualiteten ska belysas i vårdarbetet. Så, för att kunna argumentera för att upplysning och samtal om sexualitet är viktigt som en del av rehabiliteringsarbete för psykiskt sjuka så tänkte jag att jag behövde lära mig lite mer om det.

En viktig faktor i arbetet är att man behandlar individer, inte diagnoser, det går alltså inte att bara börja utveckla program utifrån diagnoserna, utan det måste finnas gott om rum för att utveckla personliga handlingsplaner.

Personlighetsstörningen emotionellt instabil färgas av dramatiskt och känslostyrt beteende, hos kvinnor kan man även se histrioniska drag och självskadebeteende är vanligt. En av orsakerna till att emotionellt instabil personlighetsstörning utvecklas kan ses vara trauma i barndomen, det finns många fler möjliga förklaringar. Störningen är vanligast hos kvinnor, men även män kan ha den. En anledning att den kanske diagnostiseras mer sällan hos män är att den där korrelerar med andra personlighetsstörningar.

I forskning speciellt knutet till sexualitet har det visat sig att personerna med emotionellt instabil personlighetsstörning hade haft fler sexpartners än den friska kontrollgruppen. Värt att notera är att delar av forskningen är gjord för ca 30 år sedan och att man då använde sig av just termen promiskuitet. I dessa situationer då promiskuitet framkom var ofta alkohol inblandat, här vill jag föra in aspekten med ett impulsivt handlande så har vi flera faktorer som kanske gör att steget att ha sex med någon som man inte hade tänkt ha det med från början är ganska litet. Just självmedicinering med alkohol är en faktor som måste tas i beaktning när vi undersöker psykisk ohälsa och sex, missbrukare och psykiskt sjuka tror jag kan vara de i vårt samhälle som far mest illa när vi inte förmår att vägleda och hjälpa människor till en frisk sexualitet.

Kvinnor med personlighetsstörningen rapporterade en tidigare ålder vid första samlaget, ett ökat sexuellt självförtroende, att de kände sig säkrare med att uttrycka sina sexuella önskemål, de tänkte mer på sex och kände sig mer attraktiva än kontrollgruppen. De rapporterade dock sig i högre grad ha sexuella problem och känna sig otillfredställda sexuellt. En ökning av homosexuell aktivitet sågs också. Förklaringar till kopplingen borderline och sexualitet som ges är övergrepp i barndomen, impulsivitet och dåligt omdöme. Där reagerar jag lite eftersom det främst är negativa kopplingar och då finner jag ingen förklaring till de positiva känslorna angående sex. Man bör också notera att artikeln redovisar ett psykodynamiskt sätt att se på bakgrund till problematiken.

Den här forskningen tror jag främst bör tjäna som en påminnelse om vikten av att ha ett sexualitetsperspektiv vid behandling av personlighetsstörningen. Patienterna har ofta problem med nära relationer och jag tror att särskilt efter ett tillfrisknande så är det viktigt att tänka över sin sexualitet. Kommunikationssvårigheter kan också leda till svårigheter i en sexuell relation. Har vi en ung människa som använt sin sexualitet som en del i ett självskadebeteende så är det av yttersta vikt att visa på ett alternativt förhållningssätt till sex. När individen kommer bort från sitt självskadebeteende så tror jag att “skämskänslor” kan utvecklas kopplade till tidigare sexuellt beteende, det blir därför viktigt att kunna möta dessa känslor i behandlingen och bearbeta dem. Jag tror att det finns en bild av att inte väcka den björn som sover när det gäller patienter med psykisk problematiks sexualitet, min teori är dock att denna bild bara skapar mer skada eftersom det är viktigt att behandla patienten utifrån ett holistiskt perspektiv där sexualiteten är en del av personen. Patienternas sexuella historia tror jag är minst lika viktig som resten av sjukdomshistorian. Då man tidigare haft en inställning där det handlat om att tygla patienternas sexuella beteende tycker jag snarare att det bör handla om att medvetandegöra och arbeta med sexualiteten och framför allt känslor.
Jag kommer att fortsätta att skriva om det här då jag har mycket mer att läsa och tycker att ämnet är väldigt viktigt. Har jag gjort någon tabbe i min text vill jag gärna veta det, detta är ett ganska tungrott och komplicerat ämne att skriva om.

Kort sammanfattning av Samspelet & Futuro på plats i deras nya lokaler vid stadsträdgården.

http://www.cmef.eu/pdf/jk.pdf

Läs denna anmälan till Justitiekanslern, om du känner tvekan inför att låta dig vaccineras mot svininfluensan. Leif Arnold visar stort civilkurage och har lagt ned 600 timmar på att borra djupt i frågan om svininfluensan.

Jag  fick min sista cytostatikabehandling mot min spridda bröstcancer igår, och vågar nu vara så kaxig att jag avstår vaccinationen. Mitt immunsystem borde ha repat sig till influensan eventuellt kommer på allvar. Den 19 oktober- 1 november har jag förmånen att få rehabilitering på Vidarklinken.  Äntligen, tack, Landstinget Sörmland, som jag har bett så många gånge att få komma dit. Tyvärr, satsar inte Landstinget förebyggande på rehabiliteringen, utan först när man anses vara obotlig. Det är så dags kan jag tycka. Men jag har tron på att jag ska bli frisk igen.

Observera att det finns belägg, som Leif Arnold anför i sin anmälan till Justitiekanslern, för att vaccineringen orsakar cancer av pandemiska mått.

  De stora politiska och mediala dementi- och mörkläggningsmaskinerierna har under 50 år lyckats att undanhålla sanningen bakom sjukdomar och vaccin. Det jag i detalj kommer att visa – och bevisa – är ingen konspirationsteori, utan rena rama verkligheten. Man behöver inte vara vetenskaplig specialist för att identifiera detta gigantiska bedrägeri, där skattefinansierade institutioner och det vetenskapliga etablissemanget förfalskar fakta för att få ut maximalt med pengar. Det räcker med att använda logik och eliminera information som inte passar in, se vilken information som passar in och komplettera med information som tagits bort eller saknas. Till min hjälp har jag inhämtat information från den vetenskapliga litteraturen samt hjälp från sakkunniga inom området, såsom: professorer på olika departement inom mikrobiologi, medicin och inom virologi runt om i världen. Totalt nerlagt antal timmar för denna anmälan uppskattas till ca minst 600 timmar.

 

Elisabeth Sandlund skriver i Dagens ledare om när sanningen blir offret. På SvD Brännpunkt idag avslöjas en hel del, bl a;

[---] när WHO lyfte den nya influensan till pandemifas 6, så blev Sverige förpliktigat att köpa 9 till 18 miljoner vaccindoser av GSK.

Det som av politiker och tjänstemän framställts som en rätt är i själva verket ett förpliktigande, en skyldighet. De exakta skrivningarna i avtalet kring detta är hemligstämplade, men följden har blivit att en relativt lindrig influensa avtalsvägen har tvingat fram vaccinproduktion och köp av vaccin till hela Sveriges befolkning. Det är priset Sverige betalar för att få gå före i kön.

Då den nya influensan rent medicinskt inte kan betraktas som allvarlig har regering och myndigheter lagt stor tonvikt vid solidariteten. Du ska vaccinera dig för att inte smitta dina nära och kära. Det är en solidaritet för de redan rika, eftersom avtalet har gett oss rätt till förtur, vilket innebär att människor i fattigare länder blir utan vaccin. Efter att riskgrupperna i Sverige har vaccinerats kommer det att finnas ett antal miljoner oanvända doser. Dessa bör snarast skickas till bättre behövande i andra länder innan datumstämpeln går ut.

Varför inte visa generositet , redan nu, mot dem som verkligen skulle behöva vaccinet i fattigare länder, och skona de svenskar som bara tar onödiga risker med vaccinet? Bara det inte blir som med det 20 år gamla köttkonserverna som såldes till Polen. Ja, detta blir en ny skandal att följa. Var så säker! Det handlar nu mer om politisk prestige än Sverige befolknings långsiktiga hälsa.

Svt´s Agenda gav en mer allsidig debatt i söndags  än den skandalösa propaganda som visades för några veckor sedan.  DN rapporterar att de senast fjorton dagarna har 24.000 insjuknat i svininfluensan.

 Enligt WHO finns det nu 343.298 konstaterade fall av A/H1N1. Minst 4.108 personer har avlidit av sjukdomen.

Det är ännu oklart om den globala ökningen av svininfluensan också gäller för Sverige. Svaret kommer på torsdag när sjukdomsstatistiken för förra veckan blir klar.

I SvD försöker man analysera kritiken på internet;

 På Internet florerar nu skrämmande varningar och konspirationsteorier om den planerade vaccineringen mot svininfluensan. Argumenten varierar från ett farligt experiment med friska människor till planerat massmord av världens befolkning. Vad handlar kritiken egentligen om?

I Dagens Samhälle säger chefsläkaren i Landstinget Sörmland;

– Det bästa vore om idoler visade att de vaccinerar sig, säger Lennart Persson.

Ska vi skratta eller gråta?

I Gävleborgs landstingsfullmäktige ifrågasattes massvaccinationen, uppger Arbetarbladet.

Politiske chefredaktören på Västerbottens-Kuriren ,Ola Nordebo ,problematiserar nyanserat;

Vi måste, och det är nog bäst så, bestämma själva.

Uppdaterat 20091130; SvD skriver om WHO´s kopplingar till läkemedelsindustrin.

lena alun

Göteborgs-Posten skriver i sin ledare att vi bör uppvärdera närturismen;

Äntligen på plats i Smygehamn. Min syster blev så inspirerad av det äldre paret som satt och grillade….

Kåseberga och Ale Stenar fick jag förmånen att besöka för tredje gången.  Jag älskar Österlen och stekt salt sill.

 Underbara Haväng utanför Brösarp. Verkeån, som nästan rinner ner till havet.

Nationalparken Stenshuvud; Östra Huvudet.

Vy från Norra huvudet.

Skillinge är ett vackert samhälle, där spännade saker sker.  Min syster blev ledse over att vi  hade missat Bokens Dag på Österlen 12- 13 sept med Elsie Johansson,  Stefan Einhorn och Mari Ljungstedt.

Vilka stränder vi har i Sverige. Denna heter Mälarhusen, och ligger nära Skillinge.

Smygehuk i Smygehamn.

Stranden i Falsterbo.

Vi hade tur med vädret.

Havet skiftar som ett vackert sidentyg.

Min syster Margit och jag grillar korv vid stranden vid Smygehus hotell.

Det smakade jättegott.

Utsikt från Hotell Strandbaden i Falkenberg, där vi lunchade på vägen hem till min syster i Marstrand.

En storslagen solnedgång från sovrumsbalkongen hos min syster och svåger.

En tur i segelbåten till Ålstol med ……..

….god lunch på ön.

Somliga tog vara på det fina sommarvädret och badade.

En legendarisk segelbåt.

En fin bröllopsfest på Societetshuset på Marstrand pågår.

Vy från Marstrandsön.

En stilla stund för kontemplation vid…..

…..Dambadet på Marstrand.

lena alun

Tänkte berätta utförligt om hur en dag i mitt normala liv eller min normalitets värdering ser ut. Jag känner mig ofta lite utanför i olika sammanhang men orsaken är jag osäker på, för om jag saknar inre referensramar om situationer som jag är med om, betyder ju det snarare att jag inte skall känna mej utanför utan snarare spetsa mina öron mer och vara intresserad av det jag är med om. För det är ju något nytt jag lär mej och får vara med om.

Att känna utanförskap torde rimligtvis för mig, i alla fall i ovan nämnda stycke, tyda på att jag själv har för låg självkänsla och för lågt självförtroende för att kunna identifiera mej själv i att vara intresserad och nyfiken på det jag inte kan så mycket om.
Tänkvärt är det för mej i alla fall.
Så här ser oftast en dag ut i mitt liv och detta är min verklighet som jag skriver om.
Brukar vakna mellan fyra och halv sex på morgonen och sällan eller aldrig helt utvilad för jag vaknar ofta under natten. Sen gör sig mina 22 operationer påminda i min kropp, så det knarrar lite då jag kliver upp. Förr kunde jag vakna och bara spontant hoppa ur sängen mitt i nätterna och undrande ställa mig frågan: Vad var det jag skulle göra nu då? Jo just det, klockan är tre så du ska lägga dej igen.
Nu för tiden ligger jag lugnt kvar och vilar så gott jag kan. Sen när jag kliver upp, oftast vid fem tiden så har jag min skönaste stund på hela dagen, eller snarare så lägger jag grunden för mitt mående under min kommande dag. Jag sätter på kaffe och tar en kaffekopp sen sätter jag mej vid datan och börjar svara på mailen jag fått under kvällen och natten och det tar mej en timme minst att komma igenom det.
Sen har jag som rutin att alltid varje morgon innan jag går utanför dörren hemma att skriva lite om hur jag skallvara själamässigt under dagen och vilken inställning jag ska ha till mej själv. Så varje morgon skriver jag till mig själv att i dag skall jag vara positivt inställd till mej själv, samt vara kärleksfull och ödmjuk mot mej själv. Det fungerar alltid lika bra och ända gången det inte fungerar är när jag inte tror på mej själv.Men då det fungerar så är det en riktigt skön känsla för de känslorna jag försätter mig själv i om mig själv blir dom samma som jag uppfattar omgivningen!
Sen vid sjudraget så brukar jag dra mej ner mot stadsmissionen för den obligatoriska morgonstunden av kaffe och smörgås, med fina kärleksfulla och omtänksamma inslag av mänsklig värme från personalen och av de andra besökande. Där läser jag tidningen och byter några ord med både besökande som personal. En fin fortsättning på en morgon som börjat bra.

Jag till jobbet och försöker som alltid få något vettigt gjort men ibland slår osäkerhetskänslan åter på mig. Oftast när jag har rätt själslugn så fungerar allt jättebra. Känner mej väldigt nöjd med det jag själv skriver om, det som jag har varit med om själv. Är väldigt trygg i att lämna ut mej själv i tidningen som läses av många inom kommunen samt av många på webben. Gillar att lämna ut mej själv, för jag har levt ett hårt liv och kan man avskräcka en männsiska till att gå samma väg som jag, så är ett liv kanske räddat. Dock om jag ska ut på en intervju, så kan mina tankar dra i väg med mej, jag undrar om han ser på mig att jag levt ett liv i beroende, med allt som det innebär, eller ser han ner på mig för at det syns kanske på mej vad jag är för någon.
Den tankegången eller snarare tankegångarna kan rakt av skrota en halv dag för mej nästan, förr kunde en sådan tankebana sluta inlåst på en anstalt på grund av mitt impulsagerande som alltid byggdes på negativa delar. I dag kan några timmar gå åt pipan men av någon anledning så får jag till intervjun till något bra ändå!

Så mina framsteg märker jag själv nu, ännu bättre när jag skriver om det.
Sen brukar jag gå ut och promenera lite under dagen eller sätta mig på stan och ibland bara vara och ladda batterierna. Dock kommer stunder då jag sitter och ser på människor som kommer och går förbi och undrar vad det är för fel på mig! Hur nu detta egentligen kan blomma upp i min tanke bara genom att titta på en människa som passerar mig. Snacka om att sätta krokben för sig själv liksom..
Grejen blir ju att jag själv ställer mig utanför då jag tänker så, jag blir inte annorlunda utan jag gör andra till annorlunda jämfört med mej själv. Sen när det drar ihop sig till arbets-dagens slut så kommer nästa problem? Vad ska jag hitta på nu? Andra kanske går hem och är slitna och inte har behov av att det alltid måste ske saker efter jobbet. Själv brukar jag ta en promenad, sen, efter jag kommit hem försöker jag bara varva ner och känna mig lugn i själen. Inte det lättaste men jag jobbar på det. Kvällen brukar jag finna själaron på genom att bara vara, och förhoppningsvis lyckas jag släppa alla förväntningar och krav jag har på mej.
Det är då jag kan slappna av och bara vara.
Nu är inte alla mina dagar på detta viset som tur är, men dom infinner sig med jämna mellanrum men med tiden har jag märkt att jag oftast bara släpper taget om allt och bara är. Att gå runt och tänka på vad jag har för fel i mig är bara energikrävande och då är det betydligt lättare att lägga energierna på att man bara är den man som hela tiden utvecklas som individ..
Problemet som jag börjar att se på det och inse är att den ende som ställs utanför via mitt nämnda tänkande är just jag själv! Jag är den jag är likväl som andra är, de som är som de är! Skillnaden på oss människor är ju det som gör det hela intressant och ger oss en chans till att förkovras som människa… Detta blev en blandning av en dag i mitt liv och mina inre tankegångar och reflektioner..
Ta det för vad det är, för det gör jag…

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson

Oron för de långtidssjukas utförsäkring nästa år tar Aftonbladet på allvar. Tack!  Aftonbladet har ställt sjukförsäkringsministern till svars. Det är en politiskt viktig fråga som har osynliggjorts alldeles för länge. Hoppas att de liberala tidningarna hänger på. Ska soppkök och hemlöshet vara alternativet för de kroniskt sjuka?

Sjukdom tillhör livet. Svininfluensor såväl som en kronisk sjukdom. Oro är inte bra för tillfrisknandet. Hu för den människosyn som alliansen visar genom sin sjukförsäkringspolitik hittills. Återstår då att se hur den fortsatta politiken gestaltar sig.

Aftonbladet har fått igång en läsarstorm. Oppositionen med Veronika Palm (S) är på alerten. Bra. Undersköterskan Helene har skrivit en debattartikel i Aftonbladet idag;

Så snälla Cristina Husmark Pehrsson: vad ska hända med oss som har sjukdomar som aldrig kommer att förbättras, när vår tidsbegränsade sjukersättning löper ut? Förvirringen är total och många sjuka mår mycket dåligt av ovissheten. Inte heller får vi någon hjälp till ett arbete av arbetsförmedlingen. Se verkligheten som den är Cristina Husmark Pehrsson! Vi sjuka kräver svar, och det nu!

Claes kräver också besked om vad som händer den 1 oktober;

Det är ingen lisa att vara sjuk, men det är heller inte någon lisa att vara i ovisshet. Vad ska hända, ska jag ha någon inkomst efter den sista september? Om inte, var ska jag hitta ett jobb på den tid som är kvar till den sista september? Vilket samhälle jag varit med att bygga ut.

Jag vill ha besked!

lena alun

Så har jag sakta men säkert rullat igång nåt slags program inom ramen för min KBT-behandling. I fokus står i första hand att hitta olika strategier för att bättre klara av att vistas i större grupper av människor, i andra hand att mildra eller helt häva de formidabla “tankekaruseller” som brukar sätta igång om jag råkar vakna under natten och som hindrar mig från att somna om. I varje fall ända tills klockan är ungefär en kvart innan väckningsdags, för just då brukar jag ha somnat in så sött, så sött… Med konsekvensen att jag mår som en urvriden trasa, trött och stressad, när det är dags att stiga upp…

Nå. I det första fallet handlar det inte om ångest inför situationen som sådan. Istället handlar det om att orka koncentrera mig tillräckligt länge, att klara av sorl och andra ljud som människor ger ifrån sig… Eller något bättre preciserat: att kunna fokusera koncentrationen genom att stänga ute  intryck som vill tränga sig på men som jag förmodligen inte är betjänt av. Som det har blivit nu — 4,5 år efter “väggen” — så har jag ändå en rätt skaplig koncentrationsförmåga, men jag har svårt att fokusera den. Det mesta runt omkring mig är ungefär lika viktigt, med andra ord… Vilket självklart tröttar ut mig. Här kan det handla om att medvetet “stänga av” vissa intryck, exempelvis genom att blunda eller att använda öronproppar som ändå släpper igenom lite ljud. Metoder som jag har tillämpat tidigare under min rehabilitering. Men det kan också handla  om att styra in koncentrationen på ett aktivt mentalt/fysiologiskt sätt, exempelvis genom att föra anteckningar när jag sitter  i möten. Mm, här behöver fler strategier hittas på!

I det andra fallet hittade jag faktiskt en metod som visade sig funka omedelbart: Genom att läsa några sidor i en självhjälpsbok inom genren ACT-terapi, Steven Hayes’ “Sluta grubbla börja leva”, fick jag tips på hur jag skulle undgå att drabbas av “kognitiv sammansmältning” med de tankar som poppar upp i mitt huvud mitt i natten.

Jag kände igen de där sidorna, eftersom jag har gjort ett antal av övningarna i nämnda bok tidigare, vilket kanske underlättade. Hur det vill med den saken, men om jag ska nämna något om metoden så handlar det om att inte ta de uppoppade tankarna på så stort allvar, att inte låta sig uppfyllas av dem utan istället låta dem komma och gå. En slags acceptans för att vår hjärna har en sällsam förmåga att producera tankar i tid och otid, med andra ord… Fungerade suveränt bra redan första natten jag testade !

I förra veckan hade jag min första sittning med min KBT-terapeut, något jag har väntat på i fyra år…

Ja, det var bland det första jag berättade för honom, den gode Lars Ström, eftersom det var vad som slog mig på vägen dit. Jag brukar inte göra mycket väsen av mig, brukar inte klaga särdeles ofta men nu när det slog mig så tydligt kunde jag inte låta bli att bli arg. “Hur i helsefyr är det möjligt att någon får gå i över fyra år i väntan på att komma till en terapeut?!”

“Något måste vara vansinnigt fel!”, blir förstås en spontan följdtanke likväl som tanken “Är det mig det är fel på?”. Vad är det som gör att någon kan harva i landstingsköer utan att något händer? Gäller det bara det här landstinget, dvs. Västmanlads landsting, eller ser det ut så i hela landet?

Mm, det hela framstår som alltmer absurt för min del. Men känslan av att det är mig det är fel på kan jag aldrig helt och hållet göra mig kvitt, för det är som om det vore symtomatiskt för mig… T.ex. tog det 1,5 år efter att jag “väggade” innan jag äntligen blev utredd och sedermera fick diagnosen utmattningssyndrom – ett och ett halvt år!!! Och ändå gjorde jag vad som stod i min makt: bytte inte bara familjeläkare utan också vårdcentral, hade kontakt med patientnämnden, anmälde mina tidigare familjeläkare till HSAN för felbehandling (dvs. ingen behandling alls) osv.

Nåväl. Nu är jag då ändå på G !

Så har ännu en klinik fått bakläxa för att de förbjudit mobiltelefoner, kameror och datorer hos sina psykiatripatienter. Detta får endast förbjudas då det för en enskild patient kan försvåra vården, missbrukas eller användas för att skada andra. Det är inte första gången kliniker använt sig av kollektivt förbud av kommunikationsmedel, det sker hela tiden, men det är få gånger det uppmärksammas. Dessutom så är det enkelt för en läkare att påstå att ett användande skulle försvåra vården, vem kan säga emot det?

Socialstyrelsen lutar sig i sin kritik också mot en dom från i våras, då länsrätten i Skåne gick emot rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Klinikens beslut om generellt mobilförbud gav enligt rätten “uttryck för en respektlöshet för enskildas rättigheter enligt lag och därmed även for integriteten hos var och en som träffas av förbudet“.

Frågan jag ställer mig är varför brottslingar inom rättspsykiatrin anses få sina mänskliga rättigheter kränkta och att det är respektlöst mot deras integritet med detta förbud, samtidigt som man faktiskt har totalförbud för mobiler,kameror och datorer på våra fängelser? Blir inte de fängslade brottslingarna kränkta på samma sätt, har inte de samma behov av integritet, har inte dom samma mänskliga rättigheter ? Det heter rättspsykiatrisk vård och kriminalvård, det handlar om människor som begått en kriminell handling (i de flesta fall) som ska avhållas från övriga samhället pga det brott dom begått. De ska rehabiliteras och vårdas. Var är skillnaden mellan dessa två grupper ?

Inom kriminalvården så är det tex på många ställen rökförbud stora delar av dygnet, dom blir tilldelade ett antal cigaretter som dom får röka under rasttimmen, inom rättspsykiatrin får de röka bäst de vill. Inom rättspsykiatrin så kan du använda din mobil dygnet runt och ringa vem du vill, det finns ingen kontroll på vilka patienterna har telefonkontakt med, medan de som sitter i fängelse får ha ett antal nummer till personer som kriminalvården kontrollerat i förväg så de inte är “olämpliga”, dessa kan internerna ringa under vissa tider. Varför denna skillnad? Det är ju helt klart att en patient kan ha kontakt med olämpliga personer, planera nya brott medhjälp av dessa samtal osv precis som en intern kan.

På en rättspsykiatrisk klinik kan patienterna tex få komma ut i samhället (med och utan vårdare) flera gånger i veckan för att “träna”, men hur är det med alla som sitter på kåken en längre tid då och sedan får social fobi när de väl kommer ut för att dom inte fått vara ute bland folk på kanske ett år? Nej jag fattar verkligen inte grejen, bägge grupperna är människor (även om vissa gjort sig skyldiga till monstruösa handlingar) , bägge grupperna ska rehabiliteras. Varför har den ena gruppen mer rättigheter än den andra? Det spelar ingen roll egentligen om man anser att de ska ha dessa rättigheter eller inte, utan grejen är att det borde vara samma linje inom rättspsykiatrin som inom kriminalvården vad gäller just detta, jag ser ingen anledning till något annat.

Eva fotograferade mig med min ros den 1 augusti. Hon fick mig pigg igen efter den första cellgiftskuren (andra vändan).

Min dotter och jag har namnsdag.  Även min mormor i himlen, som tar beskydd om mig. Det vet jag. Min brylling och bästa vän i ungdomen, Lena Bergman, likaså.

Jag drog ett tarotkort för min dag. Affirmationen lyder;  Jag är en strålande varelse fylld av ljus och kärlek.

Fick en ljuvlig höstlik promenad över Djurgården ( i Eskilstuna) med barnen på väg till fritids. Såg den fräscha lilarosa ljungen, de röda rönnbären och smaskade några nyttiga nävar blåbär med massor av antioxidanter som hjälper min kropp att tillfriskna.

Tänkte på värmeljuskoppen på mitt bord som har texten; Lena  En kärleksfull person med lysande visioner.

Tarotkortet:

Drottning i Stavar har lärt sig självkännedom. Hon har sett djupt in i sin egen natur. Det har lett till en förvandling av hennes väsen.[---] Hennes kunskap om sitt tidigare tillstånd fyllde henne med medkänsla för alla ännu ej befriade varelser.[---] Det är föreningen av vatten och eld, av den intuitiva förståelsen och det känslomässiga engagemanget som åstadkommer en inre förvandling. Hennes krona av andlig klarhet och större genomskådande bär fortfarande taggar från törnekronan, en påminnelse om förnedringen och lidandet som föregick hennes förvandling. Hennes ögon är slutna i tyst extas. Medvetandet är vänt inåt. Hennes närvaro utstrålar den inre fridens välsignelse. Tallkotten i änden på staven symboliserar andligt växande. Staven hållen i denna postion, påminner oss om att vi ska förankra vårt självförverkligande i jorden, och att även låta andra ta del av det.

Tarotkortet råder:

Meditera över följande: “Att lära sig är att finna vad du redan vet. Handling är att visa att du vet. Att undervisa är att låta andra få veta att de vet detta lika bra som du”, (ur Richard Bachs bok “Illusioner”, Nordstedts, 1990)

Källa: Tarot -Själens Spegel av Gerd Ziegler, 1986,Vattumannens Förlag, nov 1994

Yes! Jag är snart redo för en nystart. Valrörelsen är här och jag en typisk politisk aktvist. Min mediale vän hävdar att jag ska ut och föreläsa. Jag tror det!

lena alun

En gång i tiden Långbro sjukhus, idag Stora Kvinns väg med nyrenoverade bostadsrätter.  Detta var bygnaden för de kvinnliga psykiatripatienterna.

Dammen vid Långbro i Älvsjö. På den tiden begrep man  sig på naturens och vattendragets läkande inflytande på själen. Idag ser vi det  medicinska läkemedlet som mirakelkuren.

Tänk att få promenera runt dammen i samtal med en psykiater……eller en själavårdare…

I elva år har jag levt med insikterna som journalisten Ruben Andersson levererar på DN Debatt. Jag har inte vetat hur jag ska använda dem. Jag förstod direkt Anna Odells intentioner med sitt simulerade självmord som  konstprojekt.

Det finns en intressant skärningspunkt mellan teologin och psykiatrin, som aldrig har fått komma till uttryck. Eftersom psykiatrin per automatik patologiserar gudsrelationen.

Fick nyligen via Facebook kontakt med en numera pastor från teologiutbildningen som valde att gå tillbaka till psykatrikliniken vi sommarjobbade på. Det finns definitivt ett nytt arbetsfält öppet.

Hanne Kjöller reflekterar i DN Signerat.

lena alun