Geryon är huvudperson i Anne Carsons “Autobiography of red”. Enligt gammal grekisk myt var han ett monster, som bodde längst västerut i världen, på en röd ö  - solnedgångens röda färg. Hans mor Kallirrhoe, var solnedgångens nymf. Hesiodos beskriver honom i Theogonin; han var trehövdad, hade en hund Orthos och en herde Eurytion. Han dödades av Herakles som sen stal hans vackra röda oxar – ett av de stordåd som Herakles var ålagd. På bilden ser vi Herakles med klubban till vänster, Geyron till höger och Eurytion slagen till marken.

Herakles, den förste superhjälten, var den mest populära av de grekiska hjältarna. Myten om honom har återberättats om och om igen, han är avbildad på otaliga gamla krukor, det finns mängder av skulpturer. Han var enormt stark och viril men också obetänksam och egoistisk. Han råkade slå ihjäl sin musiklärare och dödade sina två barn för att Hera hade gjort honom galen. Stordåden var botgöring för barnamorden.

Carson har vänt perspektivet, vi ser historien från Geryons, offrets, håll, inte från Herakles. Geryon ÄR ett monster, till det yttre. Han har vingar och är röd. Men han är också en pojke, mobbad, alltid rädd. Utnyttjad, först av sin bror sen blir han Herakles älskare. Herakles är stark, vacker, okänslig och egotrippad. – “Autobiography of red” är en historia om olycklig kärlek och ensamhet. Om att alltid vara tvungen att dölja sina särdrag, aldrig få vara sig själv. Geryon bär en stor överrock för att dölja vingarna.

Anne Carson har, förstår man av förordet, hämtat inspiration hos en grekisk poet, Stesichoros (640 – 555 BC). Det finns bara fragment kvar av hans verk. Ett av dem beskriver hur Herakles dödar Geryon; han använder en pil förgiftad med blod från Hydran:

… and in silence he thrust it cunningly into his brow, and it cut through the flesh and bones by divine dispensation; and the arrow held straight on the crown of his head, and it stained with gushing blood his breastplate and gory limbs; and Geryon drooped his neck to one side, like a poppy which spoiling its tender beauty suddenly sheds its petals.

(Stesichorus, “Geryoneïs”, Fragment S15 (from Papyri) citerat från “Theoi Greek mythology“)

Fragmenten är inte långa och vi vet inte hur de ska tolkas med säkerhet. Det är som om “Stesichoros had composed a substantial narrative poem then ripped it to pieces and buried the pieces in a box …” när man vänder på lådan och  skakar ut fragmenten hamnar de slumpmässigt. Men med hjälp av sin kunskap om de gamla myterna och en enastående språkkänsla har Anne Carson vävt en lyrisk, ibland smärtsamt vacker kärlekshistoria. Herakles dödar inte Geryon, inte fysiskt, han överger honom.  Totalt okänslig ringer han senare och berättar om sin nya vän. Geryon kan inte sova:

Anger slammed the red fool awake at three a.m. he kept trying to breathe each time he lifted his head it pounded him
again like a peace of weed against a hard black beach. Geyron sat up suddenly.
( … )
His brain was jerking forward like a bad slide projector. He saw the doorway
the house the night the world and
on the other side of the world somewhere Herakles laghing drinking getting into a car and Geryon’s
whole body formed one arch of a cry – upcast to that custom, the human custom of wrong love.

Vem är monstret? Vem är skönheten, vem är odjuret?

Dante hade också användning för ett lämpligt monster i “Den gudomloga komedin”. Någon som kunde ta honom och hans följeslagare den sista biten ner i det nedersta hemska helvetet i sång XVII:

“Se odjuret med spetsig svans som nalkas,
det som går över berg och krossar vapen
och murar, och förpestar hela världen!”
( … )
En ärlig människas var anletsdragen,
goda och milda till sin yttre anblick,
men ormlik i allt annat var dess skepnad.
Den bar två kloförsedda tassar,
ochsidor rygg och bröst var fullbesatta
med färgskimrande knutar och små sköldar.
( …)
Utanför branten såg jag svansen svänga,
och denna spets, kluven i två och giftig
som hos en skorpion, böjde den uppåt.

Jo visst – det är Geryon som bär Dante och Vergilius på sin rygg ner i avgrunden, helvetets 8e krets. Dante blir vettskrämd när odjuret lyfter och börjar flyga nedåt i spiral, han hör de olyckigas jämmer och ser eldsken, klänger sig fast med benen. Men Geryon skadar dem inte utan sätter helt stillsamt ner dem invid en klippa och försvinner sedan. Inte heller Dantes Geryon är ond – han ser bara obehaglig ut.

Bilden visar Dantes Geryon som Doré föreställde sig honom.

Jag gjorde trekvartstimmes stopp i Vadstena förra månda´n på väg till Skåne. Vadstena slott ville jag titta på igen. En pampig vasaborg som numera inhyser Landsarkivet. Dessvärre inte för min region, jag får åka till en modernare byggnad i Uppsala då jag vill forska bland  gamla dokument.

Gustav Vasa hade fyra söner – tre blev kungar efter farsan: Erik, Johan och Karl. Det sägs att Magnus hoppade ut från ett fönster från det här slottet och ner i vallgraven.

MrsUniversum fascineras över den huggna reliefen av kung Gösta i rundel ovanför huvudporten. Min och mångas bild av Gustav Vasa är mannen med ljust hår tvärt avklippt med rak lugg. Lite som renässansporträttet jag fällt in. Men ovanför porten på Vadstena slott avbildas han som romare med lagerkrans i håret, toga draperad runt kroppen och skägget ansat. En sann regent med antiken som förebild. Något förvånande, faktiskt. Men så visar det sig att porträttet i rundeln kom till vid en restaurering på 1800-talet och speglar alltså det århundradets syn på Gustav, det århundradets förhärligande av kung Gösta.

MrsUniversum älskar grekisk antik arkitektur men har sällan användning för sitt intresse. Så det är lite kul att kunna använda det vid vasaborgen. Vissa kallar det ovidkommande vetande… Så det så!  Många renässanssymboler finns med på porten in till borggården i Vadstena: portöppningen är rundbågig och profilerad, på var sida finns en kannelerad kolonn (jonisk kolonn men inte joniskt kapitäl – snarare doriskt), bakom denna pilaster med doriska kapitäl, entablement med förkroppad arkitrav som uppåt avslutas med en stigande karniskurva (cyma recta), arkitraven har triglyfer och metoper. Triglyferna har 6 guttae, på metoperna finns bland annat bukranier… Och så här kan man fortsätta. Jag gillar verkligen det här. Det finns en mening i det hela och jag tycker mig se den.

Och se, här är de klassiska formerna lite förenklade och överförda till trä. Vartenda dörrfoder, fodersockel, sockellist i mitt Universum har sitt ursprung i den grekiska arkitekturen. Minsta lilla allmogestuga har influenser därifrån. Det tycker jag är mäktigt. En av mina favoritprofiler är tandsnittet, det är de enkla kvadraterna/rektanglarna utkarvade längst upp ovanför överljuset på fotot. Tandsten råkade Halvan benämna det en gång vilket vi båda garvade länge åt.

Jag väljer ut ett hus från vandringen i sta´n. En vacker grönmålad grind leder in på gården. Det är underbart att strosa omkring i en stad och ha möjlighet att titta in på gårdarna. Både staket och plank hör staden till, men visst är det vänligt att kunna se in. Huset har skevat till sig genom tiden men har inte rätats upp, sympatiskt nog. Liggtimmer är allt bra elastiskt.

Presenter till mina läsare – jag är så glad att någon då och då hittar hit:

Lilies Lakes and Lowly Lizards en underhållande diktsamling på nätet. Författaren kallar sig Peter Pnin, dikterna är översatta från ryska till engelska av hans fru Vera. Bered er på några timmars njutning – jag får kämpa litet och behöver ett lexikon. Dikterna finns både som text och som ljud, med små animationer, musik ibland. Det är värt ansträngningen!

En mycket intressant och vacker lyrikblogg, Poemshape, som skrivs av en poetisk snickare i Vermont. Läs hans egna dikter och fantastiska  berättelser för små och stora barn! För den vetgirige finns artikel efter artikel om engelskspråkig lyrik, från John Donne och Anne Bradstreet till Robert Frost. Han förklarar allt om femfotad jambisk vers i dess olika skepnader, etc, etc – en guldgruva för lyrikvänner!

Mycket förnöjelse och härlig sommar!

Gräset (ogräset!) växer, fåglar kvittrar, vinden smeker, naturen kallar, etc. – det är inte tid för bloggeri.

Men när kvällarna blir längre igen fastnar kanske en och annan tanke här.

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm’d;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature’s changing course untrimm’d;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.

Sonett 18 av William Shakespeare

Klicka här för dockan.

Litteraturvetenskapskursen har nu kommit att handla om världsdramatiken och dess historia. Det är roligt och intressant, men inte riktigt lika roligt och intressant som när det handlade om romaner och noveller tidigare i vår.  Fördelen är dock att tempot har lugnat ner sig en smula.
     Jag har tagit mig igenom de stora grekiska dramerna (tragedierna) och det var inget som direkt föll mig i smaken (fast de var intressanta att tala om).  Men nu är det ganska mycket roligare, för denna vecka är det Shakespeare som gäller för hela slanten! Jag vet inte varför, men just Shakespeares dramer är något som jag gillar; de är mustiga, de är dramatiska och dialogerna är enormt vackra! Det är Hamlet, Macbeth och En midsommarnattsdröm som ska läsas, och jag har hunnit med Macbeth och halva Hamlet. En midsommarnattsdröm har jag redan läst en gång (på gymnasiet), och det är en av mina personliga favoriter när det gäller klassisk litteratur. 
     Faktum är att det endast var böcker av Shakespeare som jag var intresserad av att köpa för denna kurs, all annan litteratur har jag lånat. Det är lite ovant att läsa dramatik (allt är dialog), men det går fortare än vanliga böcker och man vänjer sig efter att tag. Det har faktiskt en egen sorts charm att läsa teater.
    Visserligen är Shakespears dramer ganska överdrivna för en modern iakttagare, men det finns så mycket inspiration och teman att hämta ur dem att jag tror att det är därför jag gillar dem. De verkar nästan fungera som en sorts inspirationsbank, upplever jag (jag skriver nämligen själv). Karaktärerna är också värda ett eget kapitel. En gång såg jag en Shakespearepjäs, nämligen komedin Trettondagsafton.
    Så därför var det ganska enkelt att välja att rita en renänssansklänning till Annissa, eftersom renässansen var den tidsera som Shakespeare levde under och som många av hans dramer utspelar sig i. Det var dock svårare att välja modell, eftersom renässansen är en modeera som jag inte är så väldigt bra på. Denna modell är en egen design och baserad på en stil som var på modet i början av 1500-talet (men jag kan inte garantera att den är historiskt korrekt). Färgsättningen var heller inte helt lätt att välja, men resultatet blev jag mycket nöjd med. Renässansklänningarna verkar vara väldigt färgstarka och pråliga.
    Klänningen här är inte ritad för någon specifik Shakespearekaraktär, men jag tror den skulle passa för någon av hans unga mogna (ej oskuldsfulla) kvinnoroller som Ofelia i Hamlet, eller Hermia eller Helena i En midsommarnattsdröm. Det finns säkerligen många fler kandidater, men jag tog de som förekommer i de dramer som jag läser just nu som exempel.
    Jag kan inte se det som omöjligt, snarare tvärtom, att jag så småningom kommer att rita klippdockor föreställandes Shakespearekaraktärer. Jag kommer nog att köpa mer av hans dramer i bokform (det finns en del). De är både underhållande att läsa och inspireras av, och roliga att ha just för att de är klassiker.

Det här blir min tredje blogg. Den första hette http://nakeniregnet.blogspot.com och hämtade sitt namn från låten Naked In The Rain med Blue Pearl. Min andra (och betydligt mer långlivade) hette http://needy-girl.blogspot.com och hämtade sitt namn från låten Needy Girl med Chromeo. Och naturligtvis hämtar även den här bloggen sitt namn från en fantastisk låt. I det här fallet handlar det om låten Positive Education som den skotska duon Slam släppte på 90-talet. Förutom att vara en fruktansvärt snygg låt med musikhistoriens kanske bästa handclaps så älskar jag titeln. Och eftersom jag för det mesta är rätt positiv, i synnerhet när jag ägnar mig åt utbildning så tycker jag den passar rätt bra. I synnerhet eftersom orden positive och education kommer vara lite ledord för vad jag skriver om i den här bloggen.

Med positive tänker jag mig att jag innefattar livets glädjeämnen – i mitt fall musik, sex, tv-spel, vänner, alkohol, mat, festande, filmer, böcker, nostalgi… ja, ni fattar. Och med education syftar jag dels på min egen utbildning – då jag läser dubbla högskolekurser, men också på min framtida “karriär” inom skolväsendet. Att jag ibland kan ha ett lite drygt och mästrande tonfall gör att ordet passar ännu bättre.

Sen vill jag bara lugna alla gamla läsare och varna alla nya läsare. Jag kommer fortsätta att gå över andras gränser. Själv har jag inte så många sådana kvar – annat än att jag inte tänker överge min anonymitet. Vissa saker jag kommer skriva om är kanske inget jag vill ha med på ett cv eller något jag vill att mina framtida elever ska kunna snoka reda på.

SLAM – “POSITIVE EDUCATION”

Brev från Francesco Petrarca till Lapo da Castiglionchio, 1353:

Det är nu fyra år sedan jag lånade din Cicero! Att jag behållit den så länge, beror på den fullständiga bristen på avskrivare, vilket över huvud gör att vår tids bildning står tillbaka på ett så bedrövligt sätt.

Francesco har av sin vän lånat ett av Ciceros verk för att han ville ha ett eget exemplar. Enda sättet var att skriva av det. Eftersom han nu inte hittade någon som ville/kunde göra det åt honom bestämde han sig för att göra det själv.  ” … med mina egna trötta fingrar och min egen trötta penna …” Mödosamt, förstår vi. För att inte tappa geisten tog han till ett listigt trick:

Jag aktade mig för att läsa innan jag skrivit.   …  Medan jag så skred framåt i arbetet och det ena intressanta stället dök upp efter det andra, växte min iver, och aldrig kunde jag få pennan att gå fort nog: medan jag nämligen beständigt tvang mig att hålla inne med läsningen tills pennan gjort sitt för att icke min iver skulle avkylas sedan jag tillfredställt begäret.

Francesco hade en tendens att dra igång en massa projekt som han sen inte avslutade – enligt egen utsago, märk väl! Också detta riskerade ibland att hamna i högen över oavslutade manuskript:

Nu får jag emmellertid bekänna att jag till sist kom till en punkt där tröttheten höll på att få makt över mig   …  och jag började ångra att jag givit mig in på detta företag. Tills jag plötsligt kommer till ett ställe i boken, där Cicero berättar om huru han avskriver en annan talares verk.  …  Stället som jag syftar på är detta: “Du säger att du har för vana att läsa Cassius tal när du har ledigt;” – “men jag” utbryter Cicero på sitt häftiga och gäcksamma sätt , “jag har för vana att avskriva dem: för att över huvud  inte ha några lediga stunder”. … Vad! sade jag till mig själv, Cicero höll sig icke för god att avskriva andras arbeten, och du finner det tröttsamt att avskriva hans.

Det tog alltså 4 år att skriva av hela boken – man gissar att han var mycket nöjd när han äntligen kunde skicka tillbaka den till sin vän!

Tack, Francesco, för att du bemödade dig! Tack också alla andra anonyma, trötta skrivare, som dagar och nätter igenom, i ljuset av rykande vaxljus, kopierade och illuminerade med fantastiska ornament och anfanger. Utan er hade vår värld varit mindre,  vårt minne kortare, vår kunskap magrare, vårt tänkande plattare …

Vi, sena tiders barn,  kan på millisekunder ladda hem en egen kopia av valfritt verk av Petrarca – eller Cicero!

Citat från “Ur Francesco Petrarcas Brev”, översättning och inledning Vilhelm Ekelund, Bonnier 1915

Det är renässansen som skiljer oss från djuren.

Är det någon som ser vem detta porträtt föreställer?

.