Att vara på resande fot är oerhört roligt. Nackdelen är den starkt begränsade användningen av de sociala medel jag vanligtvis använder för att hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen, men vet ni vad? Någon gång emellanåt kan det vara förbaskat skönt att bara koppla av och spendera tid med de man tycker om – vilket är precis vad jag gjort denna helgen.
En resa uppåt landet genom de småländska skogarna till Öjaby Herrgård där jag övernattade och dessutom åt den bästa frukosten på länge med ägg & bacon, små läckra frukostbullar och yoghurt – det faktum att vintertiden kickade in under natten och lät mig vakna en timme senare kan ju också haft ett finger med i spelet.

Hoppas att ni också haft en bra helg!

SJ inför personliga biljetter. Resenärer – med ett fåtal undantag – kommer nu att registreras med namn, för att förhindra vidareförsäljning av köpta biljetter. Expressen, Svenska Dagbladet (och igen), Dagens Nyheter och Aftonbladet har rapporterat om nyheten, och den har fått stort gehör i bloggosfären. Många menar att den hotar den personliga integriteten, medan vissa anser att faran hos resenärsregistrering är överdriven.

Rick Falkvinge (PP) undrar vad för “jävla samhälle” de försöker skapar, Mark Klamberg frågar retoriskt om alla spärrar släppt, Ravenna uppmärksammar ändamålsglidningsmöjligheten, Pär Ström ser integriteten som utrotningshotad, Sidvind skriker NEJ, Svensson anser kritiken gå till överdrift och vara löjlig, Stefan Stenudd menar att SJ frossar i sitt monopol och Copyriot ställer en annan icke-integritetsrelaterad fråga om saken.

Erik Laakso föreslår att flygplansregister ska raderas direkt efter att flygplanet landat i säkerhet, Isak Gerson (pp) bojkottar SJ, Opassande funderar på att det ska visas respekt under en övergångsperiod, Leo Erlandsson tycker att SJ hotar det fria resandet, Henrik Alexandersson noterar kopplingen till Stockholmsprogrammet, Lite av varje undrar vad SJ sysslar med, Hanna Wagenius tror att många kommer glömma legitimation, Anna Troberg föreslår att SJ rensar upp i sitt krångliga prissystem, och konspirationer och sanningar tänker att det kanske kommer sluta med chip i allas kroppar så att en blir övervakad hela tiden.

Min egen åsikt? Först vill jag presentera artikel 12 ur FN:s deklaration över mänskliga rättigheter:

Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Vad menas då med “godtyckligt” ingripande? Tja, någon exakt definition finns inte, varför det ofta blir gråzoner. Att bryta någons brevhemlighet – som är en mycket stor och viktig del av privatlivet – för att det finns en ytterst, ytterst, ytterst liten sannolikhet för att denna någon är en terrorist och dess planer kan avslöjas genom brytandet av brevhemligheten, tja, på grund av den låga sannolikheten är det ganska klart godtyckligt. Jämför med att ta stora delar av någons egendom för att personen ytterst, ytterst, ytterst otroligt är terrorist och blr störd i sina planer av att få sin egendom beslagtagen – jämförelsen är relevant, då egendomen också skyddas från just godtyckligt ingripande via ovan nämnda deklaration, i artikel 17, som följer här:

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.

2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

I de fall ett egendomsrättsingripande bör klassificeras som godtyckligt (och därmed ett brott mot en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration), bör även den motsvarande privatlivsrättsingripandet klassificeras som godtyckligt (och därmed ett brott mot en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration). Med brevhemlighetsexemplet är saken klar; motsvarigheten är att staten skulle ta stora delar av varenda medborgares egendom för att försvåra för de medborgare som är terrorister (om det finns några) att använda sin egendom för att iscensätta sina hemska planer. Just detta exempel är förstås FRA-lagen; FRA-lagen är solklart ett brott mot en mänsklig rättighet.

Men med SJ:s personliga biljetter är det svårare. En hyfsat liten del av ens privatliv inskränks (vart en har åkt vet ju faktiskt alla som såg en på tåget eftersom det är offentligt utrymmme, uppgifterna lagras bara i en månad och så vidare) för att förhindra för svartabörsförsäljning av biljetter, och i varje enskilt fall är det mycket låg sannolikhet att resenären faktiskt är en svartabörshandlare. Det är, tja, gråzon för huruvida det är ett brott mot artikel 12, vill jag påstå (om du har avvikande uppfattning, presentera gärna den i en kommentar). Alltså går det inte att dänga FN:s deklaration över mänskliga rättigheter i huvudet på SJ (eh, verbalt, förstås), utan andra metoder får tas till för att på ett förnuftigt sätt förkasta SJ:s nya personliga biljetter.

Och det finns en annan metod: det sluttande planet. Resonemanget går som följer: för varje, liten, privatlivskränkande åtgärd, flyttas gränsen för vad som anses acceptabelt lite, lite närmare ett fullblodigt övervakningssamhälle. Och för varje, liten, privatlivskränkande åtgärd, närmas också ett fullblodigt övervakningssamhälle. Till slut har alla små steg lett till ett fullblodigt övervakningssamhälle, och då är det för sent. Då sker privatlivskränkningar och övervakning av slentrian, utan tanke på några mänskliga rättigheter. Och då kommer definitivt artikel 12 att kränkas.

Summa summarum: även om SJ:s nya biljetter inte nödvändigtvis kränker FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (det är lite av en gråzon), flyttar det samhället ett litet steg till på vägen mot ett storebrorssamhälle där FN:s deklaration om mänskliga rättigheter kränks. Och det är inte bra. Ett övervakningssamhälle är alldeles för skrämmande; hellre har vi en svart börs ett tag till – tills SJ kommer på något annat sätt att tackla problemet – än att vi riskerar att hamna i ett samhälle där alla alltid övervakas.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, nyhet, nyheter, SJ, Statens Järnvägar, tåg, resor, resande, resa, biljett, biljetter, personliga biljetter, det sluttande planet, sluttande plan

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Har ringt och fixat resor…Det blev en del samtal. Har även planerat sommaren med lite folk. Det blir resor, gäster, resor med dem, resor igen. Hemmatid också emellanåt..

På sommaren ska man njuta, ta härliga bad i gott sällskap! Jag älskar att bada och sola, grilla, käka ute, mysa, shoppa, upptäcka nya saker, platser och nya människor!

Ha nu en fin Fredagskväll! En massa sommarkramar!

God bless u all!

Sol och bad och en vattenmelon…Det är livet det!

Efter en drygt vecka på resande fot är jag åter hemma. Här är det sig likt med undantag för att en del växter verkar ha saknat min närvaro, eller kanske snarare vatten.

Talesättet som rubriken åsyftar fortsätter ju som ni vet med …, men hemma bäst. Efter att fira Kristi himmelsfärd hos mycket kära vänner, fått några dagar med syskonen och föräldrarna och sedan tillbringat tre dagar på Präst- och diakonmöte i Strängnäs, fyllt av kära återseenden och nya bekantskaper, har jag mycket svårt att hålla med. Jag trivs verkligen hemma, men att få vara på resande fot är ändå på många vis livets guldkant. För där ges större möjligheter att möta det nya, det okända och den okände. Samtidigt som resan ibland får gå till det vana och hemtama, det där man känner så väl. Sen är det ju så, att det bara är när jag är borta en stund som jag verkligen ser allt det bra jag har här hemma. Så för mig är det nog mer: Borta bäst och hemma bäst.

Jag är ute och reser alldeles för sällan. Jeff Kaller, som är med på resan till Georgien, erkänner på Münchens flygplats som en kommentar till min fundering: ”I’m ashamed to say that it was a long time since I visited a new place”.

Och så är det. Man tillhör den kreativa klassen, den som är på god väg att arbeta ihjäl sig, och när man väl reser gör man det för att antingen hålla föredrag eller för att delta i ett seminarium. Arbetsresor, med lite tid över för den avslappnade koncentration som möjliggör verklig kreativitet.

Eller så var det åtminstone när jag reste till Kiev i höst. Jag var tvungen att hålla närmast militärisk precision för att hinna med hela workshopen på Mohyla School of Journalism och inte missa planet hem. Men nu, redan innan vi landat i Tbilisi, känner jag att den här resan blir annorlunda. Att det den här gången kommer att finnas tid för kontemplation och skrivande. Att intrycken inte kommer att begränsas till de enbart arbetsrelaterade.

Men samtidigt finns det något dubbelt över detta med att resa. Å ena sidan är det så viktigt för intrycken, för att skölja ögonen rena både med sånt man läst om i böcker och med sånt man aldrig kunde drömma om. Men industrin, särskilt flygindustrin, som man ofrivilligt måste bli en del av i sitt vagabonderande – den är verkligen motbjudande. Själlösa affärer och barer där du måste betala det dubbla normalpriset på allt, hur vi skyfflas runt som boskap vid incheckning, passkontroller och boarding och det är egentligen bara här (och möjligen på Systembolaget) man kommer nära dem som det är verkligen synd om: affärsresenärerna – lika stressade som mig men fårade i ansiktet av det dåliga samvetet som kommer av att syssla med något så tomt som pengar.

Fast nu, när jag flyger över östra Europa på väg mot Svarta Havet, ligger de upplysta städerna under mig som glittrande drakguld i natten.

Igår var jag i Oslo. Under dagen behövde jag kolla mail. Jag hittade ett kafé utanför centrum köpte en cortado och kopplade upp mig på någon grannes vänlighet. Detta har jag gjort på massor av resor till exempel Dubrovnik, Bombay, Ljubljana, Stockholm, San Francisco och London. Ibland har jag stått på parkeringsplatser ofta på kaféer, mest minnesvärd var i badkaret i Bombay – men aldrig betalt.

I gengäld har jag aldrig haft ett slutet nät i mitt eget hem. Jag inbillar mig att jag bjuder en ensam resenär kontakt med yttervärlden, hem, arbete och familj. Naturligtvis kanske det är någon snål granne som väljer att inte betala eget bredband men än så länge har jag inte märkt någon kvalitéskillnad.

Nu när IPRED träder ikraft imorgon måste jag fatta ett otrevligt beslut. Jag kan bli ansvarig för det som andra gör. Om andra väljer att öppet ladda ner på mitt nät, utan min vetskap, kan jag bli ansvarig för deras handlingar. Därför uppstår frågan om jag ska medvetet stänga mitt nät. Ganska enkelt val om fokus ligger enbart på mitt kommande ansvar men hur skall jag göra när jag reser?

När jag reser vill jag kunna koppla upp mig och kontakta hem, vänner och arbete. Men om jag stänger mina nät innebär inte detta att jag tycker det är ok om andra gör det? Resultatet blir en värld där hotellen kan ta saftigt betalt (och det gör de) för att kolla mail. En otrevlig världsbild.

Jag ber om ursäkt för min lilla bloggledighet, som dock smulades sönder av  långt kommenterande kring vetenskap och kreationism. Hur som helst så är det nytt år och förhoppningen är att vetenskapen och tekniken kommer att avancera trots rådande lågkonjuktur och befolkningsexplosion. Konsumtionen av onödiga prylar kan man hoppas lugnar ned sig. Jag blir alltid lite lätt illamående av den juliga masskonsumtionen av plastleksaker utan kvalitet och som inger någon större glädje till mottagaren. De drunkar oftast i alla andra plastleksaker som går sönder efter ett kortare tag. Därför var det vederkvickande när min svägerska gav alla barn på jul ett bevis från UNICEF på att alla hade gett ett fattigt barn en fotboll.

Så… vad kan man göra istället för att konsumera en himla massa produkter under 2009? Ja varför inte upplevelser? Jag ser fram emot en sommar där båda jag och min kära kommer att vara jobbfria och har möjligheten att göra allt det där med vårt barn som man gått och tänkt på. Jag skulle tro att det blir en hel del campande då vi köpt ett najs tält med ståhöjd, en gaswok, samt skall inhandla en robust cykelvagn. Jag tror inte att det kommer att bli cykel till alla resmål, utan troligen bil med cykel på taket, för att kunna göra mindre turer på cykelvänliga sträckor. Det kunde ha varit med tåg om inte SJ är så urbota urusla på att erbjuda cykel på tåg. Om inte annat så kommer det att leda till att någon av cykellederna i vårt nationella och regionala cykelnät kommer att reggas med min GPS för att uppdatera OSMs cyclemap.

Så vad är sommartipset? Jo, Ransäterstämman 4-7 juni. Skall försöka få familjen på att cykla från Karlstad på Klarälvsbanan till Ransäter. Det är en sträcka på drygt 5 mil som går på en gammal banvall, vilket gör att man kan glömma bilar och smala vägrenar. Ransäterstämman är en mycket rolig tillställning som man absolut inte behöver vara en hejare på folkdans eller fela för att uppskatta. Det handlar om stämning, gemenskap och härlig musik från inom- och utomhusscener. Det finns även kurser i dans och musik för de som önskar. Dessutom så spelas det musik till folk inte orkar längre, vilket brukar vara tidigt på morgonen. Och antalet berusade personer är förhållandevis lågt.

Man campar vid klarälvens strand och tar ett dopp i det kalla vattnet när så behövs. När stämman är över kan man forsätta på banvallen upp till Hagfors och Uddeholm. Totalt 9 mil banvall. Do it! Passar även för inlines…

Jag var ledig från jobbet i Fredags och frågade x1 om jag kunde ta barnen och åka och hälsa på deras farmor och farfar.

Barnen har tjatat sen Julafton och tyvärr har x1 jobbat så mycket så han har inte haft tid att ta sig dit.

Då han skulle jobba hela helgen också och sen större delen av nästkommande vecka så sa han att det skulle vara bra då han inte visste när han själv skulle ha möjlighet att ta sig dit.

Så jag beslöt då att åka dit med barnen och började vår resa.

Vi bor i Gnesta utanför Södertälje och deras farföräldrar bor i Stortorp vid Trångsund så det är en bit att åka, men mina barn är verkligen lätta att resa med så det är inga problem alls.

Första tågbytet blev i Södertälje Hamn, sen bytte vi i Älvsjö och gick av i Trångsund och där tog vi bussen till Stortorp. Väl framme blev det Farmors hemmagjorda saffranslängd,flera olika sorters kakor (bl a. hennes drömmar som är min stora favorit) och självklart cola..-Något som alltid finns hos de hehe

Vi hade en super trevlig stund med en massa prat om härliga gamla minnen och barnens farfar skämtandes om bl a att de kanske skulle ta och skaffa en hund eftersom de har så mycket bullar… Han hade planer på en “bulldog”

Deras farmor pratade om att hon och farfar minsann hade blivit nykära i varandra efter 33 års förhållande och jag såg riktigt hur hon glittrade när hon sa det. -Så härligt att se måste jag inflika.

Ja, det var riktigt mysigt att vara hemma hos de igen. Konstigt att vara där utan deras son  i o f,men de är ju som en del av min familj också,så det var inte stelt och konstigt,utan bara tomt liksom..

Vilket fall som helst så efter fikat så fortsatte jag och barnen vår resa. Vi tog då bussen till Farsta och mötte upp min underbara vän Marie där och gick och åt lunch tillsammans. Så skönt att få komma ifrån Gnesta och så skönt att få träffa en vän och bara sitta och prata en massa skit ett tag.. Efter att barnen ätit klart så gick de till spelbutiken och leksaksaffären och jag stannade kvar med Marie när hon tog en fika efter maten. Det blev det en lite djupare konversation och jag hann tom gråta en skvätt,vilket kändes helt underbart efteråt då jag burit en massa på mig som verkligen behövde komma ut.

 Tack Marie för att du är en sån underbar,varm och trygg vän och för att du ger mig modet att våga visa mina känslor.

Oj, nu blev det lite jobbigt här, hm.. men nu fortsätter jag berättelsen om våra dagar  på resande fot etc..

Efter att vi fikat,pratat och jag gråtit klart så mötte vi upp barnen på Mc Donalds där de fick “fika” Det blev glass,muffins och någon chokladkaka av något slag..och självklart glada miner..

När vi alla var mätta och belåtna och hade gått runt och tittat i olika affärer så var det dax för Marie att åka hem.

Men jag och barnen beslöt oss för att göra ytterliggare ett stop innan vi begav oss hemåt, och det fick bli i Kungens Kurva.

Barnen hade nämligen fått biobiljetter och presentkort på Toys R us av deras moster Anna-Karin så vi tänkte att vi kunde ju fortsätta kvällen där.

Så vi hoppade på tunnelbanan till Hökarängen och sen tog vi buss därifrån till Ikea. Väl framme ringde jag till Toys R Us för att se hur länge de hade öppet, då vi planerat in middag på Heron City och sen bio och inte visste om vi skulle kunna hinna till Toys R Us efter bion. Tyvärr stängde de redan 20:00 och våra filmer skulle inte vara klara föränn 20:20 så vi fick hoppa över det. Men middag och bio hann vi med iaf:)

Jag och mina två äldsta såg på The day the earth stod still och mina minsta såg på Lasse Majas detektivbyrå, vi kan meddela att båda filmerna var godkända av oss med betygen 3,5 av 5 möjliga.

När filmerna sen var slut, var de inte det enda som var det kan jag intyga.. Nu var vi alla rätt så möra och en till tågresa hade nog tagit knäcken på oss alla.

Men tack och lov så ställde min pappa/deras morfar upp och stod redo och klar utanför Heron City när vi gick ut och körde oss hem hela vägen till Gnesta.

-Tack pappa för att du är så himla snäll!! (Och tack Eric som lånade ut sin bil) Ni är underbara!

Väl hemma tog det inte lång stund innan alla barnen sov gott i sina sängar,efter en lååång dag av resande (självklart kunde inte jag somna eftersom jag var övertrött redan)…..Men….

Vi fortsatte resan dagen efter

Vi hade ju som sagt inte hunnit med Toys R us, så då tänkte jag att varför inte…

Så jag frågade barnen om de ville ut och åka ….igen.. och de ville de..

Alla utom min äldsta son , han valde att stanna hemma själv med lilltjejen Elsa(Vår hund) och vårt Wii…Tror att det var Wii:et som lockade mest om jag ska vara ärlig..haha

Men iaf.  efter ytterliggare en tågresa,ytterliggare byten etc..var vi tillslut framme igen och gick då raka vägen till Toys R Us.. Jag kan meddela att om du har tre barn som alla har ett eget presentkort på 200:- och ingen har någon som helst aning om vad de vill köpa,eller om de kanske ska slå ihop sina pengar och köpa något dyrare ihop..så tar det låååååång tid!

Jag lovar er att jag var där inne i minst två timmar och barnen valde en sak,ångrade sig,hittade något annat,bytte den etc etc…

Men efter mer än två timmars väntande var de tillslut klara och nöjda med sina val av “leksaker”. Det blev ett Nintendo DS spel till min näst äldsta,spiongrejer till min dotter och en röstförvrängare till min yngsta, och till mig en klase glada barn.

Då tiden “rusat” hehe.. iväg så var vi hungriga och begav oss till Ikea för att köpa och äta lite billigt. Först köpte vi godis,chokladbollar och chips i Ikeas matbutik och sen blev det korv,pizza och läsk i stora lass. Vi köpte i o f bara EN dricka,men eftersom det är gratis påfyllning så delade vi bara på den alla fyra och fyllde på när den tog slut..haha..får vara lite smart/snål ibland.

En av sönerna sa tom att man kanske skulle stanna på Ikea och dricka mer än 1000 muggar läsk på raken, och om de då sen kom och ville slänga ut en, så kunde man ju bara klaga för att det står ju inte hur många gratis påfyllningar man får ta… Han är smart han min lilla plutt:)

Nåväl, efter att alla vara mätta och hade handlat klart, tog vi bussen och sen tåget för att komma hem igen. Även denna dag var lång och innehållsrik och vi var alla sega när vi kom hem…men inte tillräckligt för att sova. Min dotter hade endå en massa energi i kroppen som gjorde att hon hade svårt att varva ner då hon var förväntansfull inför nästkommande dag.. ..Som var ..hennes födelsedag!

Så nu hade Fredagen och Lördagen snart passerat och jag försökte få barnen i säng någonlunda tidigt då jag visste att vi skulle upp tidigt på Söndagen för att sjunga för dottern min.

Deras pappa jobbade nämligen på Söndagen också,men han ville komma på morgonen och väcka henne tillsammans med oss som vi alltid gjort tidigare.. så då fick det bli tidigt då han skulle med ett tåg som gick 07:00

Jag somnade inte föränn tre på natten då jag tyvärr var övertrött, och sen 06 blev jag väckt av x1 då han stod utanför dörren och knackade på… Så det var bara att gå upp,väcka sönerna, ta fram ett paket och duka lite fika och sen gå in och sjunga för vår nu 10 åriga dotter

Självklart var det sen svårt att somna om och vi skulle ju få besök av släkt som skulle komma för att fira så det var bara att gå upp igen.

Frukost,städa,tvätta,handla,främmandet kom dvs. fika,umgås,mysa och titta på dottern när hon öppnade sina paket och sen efter att en del av de åkt spelade vi Wii och sen åkte de sista iväg. Då var det diska,tvätta, städa igen och sen börja med middagen.

Vi har nämligen en tradition med våra barn när de fyller år , och det är att de får välja middag och sen om de vill får de på kvällen sova i våran säng med oss. (Nu blir det ju såklart i den säng vars förälder de är hos den kvällen ) Vår dotter hade valt hemmagjorda hamburgare med bröd och pommesfrites så det var bara att börja fixa.

Vi skulle äta middag ihop hela familjen(som vi också alltid gjort på deras födelsedagar) så när deras pappa kom efter jobbet så var jag redan klar med maten och det var bara att börja hugga in. (Lite mindre än en halv hamburgare orkade jag) 

Efter maten var det dax för vår dotter att öppna sina sista paket och det var så kul att se, för hon fick verkligen ALLT som hon hade önskat sig i år. Hon hade önskat sig en mp3 spelare,block,en pennvässare med uppsamlare,tyger,synålar,måttband,trådar och kläder…och hon fick allt! Dock inte allt av oss vill jag inflika.

Vi satt och pratade och skrattade och barnen berättade för sin pappa om hur deras farfar hade skämtat med de häromdagen etc. Jag kände att jag var på väg att falla in i den där låtsasvärlden där vi fortfarande levde som en familj men kände också samtidigt att jag inte ville göra det, så jag reste mig upp och började plocka fram fikat som x1 hade med sig.

Det kändes konstigt men också skönt att jag märkte vart jag var på väg,men att jag då valde att “vakna upp” istället för att fortsätta leva mig in i situationen. Så jag dukade fram tallrikar och skedar och x1 bar in tårtan han hade med sig och vi började fika.

Jag sa tom vid ett tillfälle till barnen att,-men ja…det kan ni ju ta med er till pappa och ….. ,och även fast jag sa hennes namn så kändes det inte så hemskt att säga!

 För er som inte riktigt förstår varför det skulle vara en sån stor grej, så är det så att bara jag hör hennes namn nämnas så får jag uppriktigt sagt riktiga rysningar i kroppen. Självklart har jag sagt hennes namn tidigare när jag pratat med barnen etc,men jag har alltid “fått ont” i kroppen samtidigt som jag sagt det,men inte idag:)

Vet inte om det är för att jag knappt sovit något sen i Torsdags, att jag ränt runt som en skållad rotta,eller om det är för incidenterna på Nyår som gjorde att  jag insåg att exet inte längre är den person jag varit  kär i, eller om det är det faktum att jag hunnit gråta en skvätt….

Men faktum var iaf. att jag själv valde att inte falla in i vårt gamla mönster.

Även fast jag tom kliade på hans rygg så kände jag inte “det” som jag brukar känna bara han råkar komma åt min hand, och jag pratade tom om att barnen skulle till honom och henne, utan att få en enda rysning:)

Vem vet, min EGO period kanske är på väg att bli min upplysta period istället…eller nåt..hehe..

Trots att jag nu sitter hemma själv utan mina barn, och att min dotter inte kommer att dela min säng även fast det är hennes födelsedag, så känner jag att allt kommer lösa sig till det bästa tillslut .

Det här är en jobbig period i mitt liv av olika anledningar,men jag kommer ha ett långt liv och då betyder ju det också att jag procentuellt kommer få vara med om en lång rad av underbara och lyckliga händelser också.

Titta bara på min härliga helg nu !! -Och den skedde i min “jobbiga period av livet” …så tänk då bara på vad mycket underbart jag kommer få vara med om i den “lite lättare perioden av livet” som kommer komma sen

Jaa..ni…nu har jag lyckats skriva en hel novell igen.

 Men som sagt…jag bloggar för att rensa systemet,få goda råd,utvecklas som människa och bearbeta saker som dyker upp i min vardag …så orkade ni inte läsa….. nee, då gör det inte så mycket..

Kram J.

Ibland förvånas jag av att det krävs forskare som säger det självklara för att folk ska reagera, eller åtminstone för att få politiker att reagera. Helst så ska det vara en ekonomiforskare, för de har inget egenintresse i frågorna till skillnad från miljömuppsforskare som biologer, klimatologer eller andra kånken-ekvilibrister… ja… Say no more!

Hur som helst så har resultat från nationalekonomisk forskning gjord av Johan Holmgren visat att minskade turer och högre biljettpris minskar resandet med kollektivtrafik, vilket minskar turtätheten ytterligare för att besparingar då måste göras. Duh!!! Flera hushåll går över till bilåkande, och det leder till att man behöver fler och bredare vägar (obs, min ironiska slutsats) som tönten Per Unckel vet så mycket mer om än just utredare och forskare, i alla fall enligt honom själv.

Slutsatsen i avhandlingen är intressant:

Effekterna av ett åtgärdspaket bestående av differentierad (mellan hög- och lågtrafik) prissättning, uträtade busslinjer, minskad busstorlek och utspridd skolstart utreds. Slutsatsen är att åtgärderna skulle resultera i 42 % högre kollektivtrafikresande.

Vilket lokaltrafikföretag och kommun blir först att ta till sig dessa “nyheter” ???

Btw, man kan inte annat än att uppskatta det svenska ordet estimera? Det är så …. jargongestetiskt vackert, speciellt när man använder det för att säga att man uppskatta så exakta siffror 

Svårslaget. Foto av milizero.com.

Joakim Lundblad valde ett bra ämne för veckans skifte så här i höstmörkret: romantik. Mina reflektioner på ämnet innebär en koppling till förra veckans ämne: det urbana rummet, om staden i förändring. Jag skrev då om virtuella resor som kan lösa upp stadens fysiska gräns.

När jag skrev texten hade jag främst arbetslivet och resandet i åtanke men man gör ju så mycket mer i en stad än arbetar. Människor möts och blir förälskade bland asfalten och husen.
Så sker även i den virtuella världen vilket filmen (“Ruanur and Yuina’s wedding”) nedan visar:

Fast nog är det något saknas där bland pixlarna. Tekniken tillåter inte riktigt att upplevelsen blir likvärdig med ett “riktigt” bröllop och bröllopsnatten för Ruanur och Yuina gissar jag vara en ganska platt affär. World of Warcraft saknar helt enkelt den emotionella bandbredden som krävs för att kunna konkurrera med verkligheten.

Emotionell bandbredd är en teknologis förmåga att förmedla känslor. När två människor möts sker den mesta av denna kommunikation med kroppen. En vardaglig gest som att ta i hand är en ritual där vi delar med oss av känslomässig information (har därför förståelse för Carl Hamiltons reaktion).

Video har relativt hög emotionell bandbredd, men email och SMS är känslomässiga stenstoder. “Det är fegt att göra slut via fax, sms eller e-post” skriver Aftonbladets dejtingexpert och vad är väl anledningen om inte den smala emotionella bandbredden. (Göra slut via fax. Går det att komma lägre på romantikskalan?)

Även om videosamtal kan vara tämligen intima står sig tekniken slätt i jämförelse med verkligheten. Som skiftesskribent undrar man då om det i framtiden kan komma teknik som överträffar verklighetens brutala nakenhet när det gäller att skicka ut signaler om vårt känslotillstånd.

En möjlig utveckling är den som forskaren Kevin Warwick och hans fru Irena provade för ett par år sedan. De opererade in chip under huden som skickade signaler från deras nervsystem, via chippen ut över internet och in i varandra.

when his wife moved her hand, he felt it. He could actually feel her movements

Framtidens vigselringar, måhända? När vi börjar växa samman så till den grad att vi t.o.m. delar nervsystem, då får man noga säga att tekniken överträffar våra nuvarande sinnens förmåga att ta emot och förmedla känslor.

Huruvida det är romantiskt eller ej lämnar jag däremot åt andra att avgöra.

Läs även andra bloggares åsikter om romantik, cyborg, framtiden, kärlek, teknik

Så idag är det den 6 juli och det är söndag och jag är hemma igen efter en helg hos älsklingen…

Det vart mys hos honom som vanligt å denna helgen tog vi det väldigt lugnt, å bara var med varandra, no drinks and no party

Nåja kommer inte på så mycket mer att skriva just nu, så här kommer en ikrysse lista om mig själv (listan har jag snott från Nicole)

Lite av ett mellanavsnitt. Cael har rymt hemifrån och träffar en tjej han blir intresserad av. Han slår följe med henne och ett par hon reser med och hamnar till slut i deras gamla läger.

En privatdetektiv undersöker Petes död och hittar en handduk med hans blod när han letar igenom deras sopor. Med hjälp av Sammy och Dale lyckas Wayne sno tillbaka den. Sammy känns nästan som den klokaste i familjen och den som försöker att hålla ihop dom.

Hugh får problem på stadskontoret och för att lättare få igenom deras stora 150-miljoners affär beslutar han sig efter att Wayne föreslagit det att ställa upp i borgmästarvalet.

Dahlia fortsätter att ha problem med sin övervakare Devereaux. Han hjälpte dock henne när hon höll på att bli överfallen av ett gäng. Efter han räddat henne tröttnar han dock på alla hennes lögner och släpper av henne igen. Devereaux är en ganska intressant karaktär som man inte riktigt vet var man har. Det är han som gör den där sidohistorien i alla fall lite intressant.

I förrgår var jag strandad i tiden på kulturhuset i Stockholm, och vad passade då bättre än att gå igenom deras aktuella utställningar. I allmänhet brukar denna anskrämliga byggnad ståta med genomgående intressanta val av konstnärer och fotografer, så också nu: suggestiva Helena Blomguist (hennes årstidsserie har tidigare varit utställd på Moderna Museet och är helt fantastisk), vardagsfotografen Martin Parr (särskilt hans serie Small World som med precision klargör turismens mer bisarra sidor) och Araki, en japan som med lustiga solglasögon och fotografier på på S&M-manér hopbundna kvinnor har alla förutsättningar som krävs för att hålla västerlänningens halvt fascinerade, halvt indignerade syn på den sexuellt hämmade, perverserade japanska mannen vid liv (Men det är ju konst! Ack ja, ack ja…)

Sedan hinner jag med en sväng till Läsesalongen också, och med tanke på att jag knappt kan gå in i en välsorterad bokaffär utan att lystet smeka över pärmarna på Bonniers Panache-serie fastnar jag också framför detta biblioteks specialhylla för dessa. Denna serie besitter anor och prestige så det stör och skulle väl kunna sägas vara TV4:as motpol inom glupska Bonniers ägarstrukturer. Gamla titlar går för smärre förmögenheter på antikvariat och nya är vackert designade av geniala Lotta Kühlhorn (med få undantag den enda som gör snygga bokomslag i det här landet), alla är översättningar från diverse språk, ofta perifera sådana men alltid kvalitativa.

På grund av tidsbrist hugger jag två kortromaner som jag inte läst, Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló och Rödöra av Eric Chevillard, perfekt för ett par timmars fritid. Den förstnämnda visar sig vara en roande bagatell, ännu en skärva i absurditetens stora livspussel (ej att förväxla med imbecilla familjerådgivningsböcker). Den senare är fantastisk och skänker liksom Martin Parr nytt ljus till resandets villkor. Rödöra är en fransk författare som blir nedbjuden till Mali för att skriva. Han reser, ackompanjerad av en fantastisk uppvisning av underfundiga, studsande meningar som börjar i ett tillstånd och avslutar sig själva i ett annat. Chevillard tydliggör det förljugna och hycklande som finns inom synen på resandet, synen på dig själv som förmer än den simpla turisten, en upptäckare, något som inte skiljer dig från kolonisatören. Den resande söker det autentiska, i sig självt en hyperrealitet, söker något mer levande. Rödöra vill “återfödas naken, skapt för att springa och skutta, utrustad med en konstnärshand och en mekanikerhand och med ett system av fina kärl som transporterar varje tanke ut i minsta fingerben”. Han tycker sig vandra barfota genom bushen, åtminstone bildligt talat, för det finns giftiga djur på marken. Han söker det han saknar hos Den Andre, någonting renare, drömmen om djungeltrummor som den framträder på bioduken. Nämnde jag att Chevillard är begåvad med ett fantastiskt sinne för humor?

Det är inte utan att jag känner mig träffad ibland. Jag står vilsen i ett främmande gathörn i en östeuropeisk stad, inbiten, vanmäktig; jag vägrar ta upp kartan. Jag utforskar dess gator, just det; utforskar, dem, låter dem föra mig dit de vill utan tanke på sevärdheter. Jag föraktar människor med magväskor. Jag väger tågbiljetter till platser med svåruttalade namn i mina händer, där ska jag väl slippa dem, magväskorna? Nu väntar jag bara på fler översättningar till svenskan av Eric C, då min franska inte är mycket att hänga i julgranen. Den 29e april smäller det!