Tänk att grammatiken fortfarande sitter. Usch nu blev jag nästan illamående. Grammatiken är den kurs jag klarade med 1,5 poäng. *Pustar ut* Det kanske vore klokt att träna lite grammatik nu under mammaledigheten. Inte för att amningshjärnan är den vassaste saxen i lådan, men mental stimulans är ju alltid att föredra.

Nu hamnade jag lite off topic.  Detta inlägg rör något helt annat. Nämligen ett reseminne.

I norra Thailand alldeles vid gränsen till Burma ligger en liten by där en minoritetsgrupp lever. De kallar sig själv för “Longnecks” eftersom de har så otroligt långa halsar. Nu är det ju som så att de långa halsarna är självförvållade. När kvinnan får sin första mens sätts den första ringen på. Sedan sätts ringarna på vid olika cermoniella tillfällen och årsdagar. Det kändes helt bissart att besöka byn. Folket som bor där är vana vid turister och frågade vilket land jag kom ifrån. När jag svarade Sverige började en kvinna svänga sig med svenska fraser: “ÅH! Hoooo mååå doooooiiii daaaaaa????”

Eftersom de livnär sig på turister kan de prata flytande engelska och jag kunde inte motstå att fråga varför de förlänger sina halsar. Kvinnan på bilden ovan, hon med gitarren sa att fanns två förklaringar. Dels bodde det mycket tigrar i området förr om åren. Tigrar attackerar mot halsen och eftersom det var kvinnan som rörde sig i djungeldomänerna blev ringarna som ett skydd mot eventuella tigerbett. Ok, det var halsringarna. Benringarna då? Varför dessa? Jo, benringarna är männens påfund. Med tunga ben var det svårare att smita iväg eftersom det är tyngre att springa. Många av de som bor i byn nu är flyktingar som lyckats fly från militärjuntan i Burma. Att plåga sig själv med uttöjd hals är enligt dem ett betydligt bättre liv än att bo i Burma. *Suck* Vi lever i en ding-ding värld.

Om ni undrar var jag fått informationen ifrån så var det några av bykvinnornas egna ord. Jag har ingen aning om vad etnologer runt om i världen har skrivit för forskningsrapporter och avhandlingar om folket i longneckbyn. Allt jag vet är att det kändes som att besöka en helt sjuk värld. En sjuk värld, där kvinnorna offrar sina kroppar för att tjäna sitt levebröd. Ingen större skillnad om man jämför med kvinnornas ping-ping-shower i Bangkok med andra ord.

“Den romantiska synen av milslånga vindruvsplantage har plötsligt bytts ut av ett omättat inferno av porrklubbar. Jag bor i “de fina kvarteret”, där pundare, fyllon, psykopater, horor och poliser är det dagliga ögongodiset.

Bussresan från Mildura till Sydney tog 17 timmar. Jag kunde inte sova. Väl framme i Sydney möttes jag av ett ordenligt regnväder som vägrade ge upp. Tog en taxi till Bondi Beach ihopp om att finna mina drömmars hostel, men det var uppbokat överallt så jag bestämde mig istället för att åka till det kära Kings Kross och titta på knarkare istället. Har hittat ett helt okej hostel som bara kostar $110/veckan. Ägaren går på kokain och har en pitbullterrier som heter “Pitty”. Lilla “Pitty” traskar runt lös här på hostelet, jag antar att det är bäst att försöka hålla sig vän med henne, man skulle kunna säga att hon är en så kallad vakthund.

Jag är glad över att vara i Sydney. Jag har varit i kontakt med ett par vänner och det kommer nog inte dröja lång tid innan jag bli varm i kläderna och kommer på fötter. Nu är första prioritet att hitta ett jobb.”

Ett utdrag från min resedagbok. Resan – “Ett år i Australien”, november 2005.

Gårdagens sightseeing gick till Kakums nationalpark. Efter en minst sagt trög start (skulle lämnat hotellet 07.00, kom iväg 09.15) kom vi iväg i en packad minibuss. Totalt var vi nog tretton pers. Jag och Eva, en indier på besök samt universitetspersonal sugna på utflykt.

Högt upp i regnskogens tak har de byggt ett system av hängbroar. Totalt 333 meter lång fördelat på sju sektioner. På bilden ser ni ryggtavlan på Tim och leendet på en “non-ghanian visitor” som tyckte att upplevelsen var superb!

Detta är troligen den sista rapporten från Winneba. Nu laddar jag för lunch och packning. Ses snart.

Förmiddagen har vigts åt att besöka västafrikas största träd. En och en halv timme norrut för ta beskåda trädet som var dryga 60 meter högt och hade en diameter på 3,3 meter. Det var lite fräckt. Fast det mest spännande var nog att befinna sig i skogen – där hade jag gärna varit längre.

Baksidan var väl att jag blev åksjuk. För första gången sen jag vet inte när. Hög hastighet i kombination med många inbromsningar och tvära väjningar pga det dåliga väglaget. Som tur var kunde Eva bjussa på åksjuketuggummi.

Efter att vi igår hade blivit avfirade med, en av universitetet finansierad buffé här på lodgen i går kväll, kände jag att det var dags att ta vara på att jag nu stod på egna ben. Uppdraget utfört, liksom.

Efter att ha konsulterat min guidebok och de tyska tjejer som varit här flera månader, bestämde jag mig för en dagstur till Kokrobite beach. Så en delad taxi till Winneba Junction (6 km), därifrån en tro-tro till Kokrobite junction (40 km) och sist en dropping taxi till stranden och Milly’s Backyard (7 km). Ett par förklaringar är på sin plats:

Delad taxi: Pendlar mellan södra och norra delen av stan. Primärt längs huvudgatan. Folk stiger av och på där de behöver. Kostar 0,5 Cedi.
Tro-Tro: En minibuss som, i det här fallet, trafikerar huvudvägen mellan Winneba och Accra. Den lämnar när den är full och släpper av efter behov. Man betalar i vilket fall som helst för hela sträckan – 1,20 Cedi.
Dropping taxi: En taxi så som vi känner den. Säg vart du ska och du blir körd dit. 3 Cedi efter prutning.

Taxin släppte mig på Milly’s Backyard som är omnämnt som ett billigt, schysst backpackerställe mitt på stranden i Kokrobite. Hotell och en liten restaurang inrymt under en mindre palmdunge hundra meter från havet. Jag startade min vistelse med en andra frukost – kaneltoast och apelsinjuice. Sen gav jag mig ut på upptäcktsfärd längs stranden… och blev besviken.

Stranden var i och för sig bredare och mer långgrund än här i Winneba, men det var fortfarande rejält smutsigt och nu på förmiddagen så var det mer fiskrens än sololja i fokus. Först trodde jag att lokalbefolkningen skulle vara med vitingtolerant med anledning av backpackerhänget, men det gällde bara hotellets omedelbara omgivning. Inget “Abrani!”, men nåt annat uttryck som jag snart förstod handlade om mig. Jag gick nästan en timme i östlig riktning men hittade inget härligt ställe att slå mig ner med min bok. Men slog mig ner ändå. Efter att tag kom två tonåriga killar och la sig bredvid mig. Nära. Utan att säga nåt. För första gången packade jag bara ihop mina grejer och drog. Har annars försökt vara ganska tolerant och artig. Till och med konverserat med de flesta.

Jag stack tillbaka mot Milly’s för att äta lunch. På vägen såg jag flera personer som hukade på stranden och gjorde nummer två. Det är kanske så det måste funka, men plötsligt fick jag väldigt påtagliga äckelkänslor och ville bara hem. Hur som helst blev det kyckling och ris till lunch. Sen taxi och tro-tro hemåt.

Besviken på Kokrobite, men nöjd att jag gjorde en riktig utflykt på egen hand.

Igår kväll undervisade jag för sista gången. I kväll blir det nån slags gemensam middag till vår ära. Min sista bok håller på att ta slut. Jag har kollat hela Riket och nästan alla filmer på min dator. I stort sett alla maträtter på menyn är testade. Rodnaden på mina axlar börjar så smått övergå i en klädsam brun nyans. Reseförpackningen med raklödder jag köpte på Heathrow pyser nu misstänkligt utan att ge så mycket ifrån sig. Magen har stabiliserat sig. Jag har blivit tjenare och du med de andra långliggande gästerna på lodgen. Personalen kallar mig numera Mickey. I restaurangens CD-spelare rullar en blandskiva med svensk musik. På fredag och lördag är vi lovade sightseeing på olika håll.

Jag tycker att alla dessa tecken på avslut är behagliga och försöker njuta medans tid är.

Som en lyxig bonus hittade jag en ny rätt på frukostmenyn – havregröt (som jag kompletterade med banan) – och fick äta i sällskap enbart av en god bok, eftersom Eva hade en tidig session på universitetet.

Måltiderna delar upp dagen i hanterbara stycken. De är skelettet kring vilket dagens rutiner utspelar sig. De är fasta punkter i en tämligen flytande tillvaro. Precis som alla goda ting, är de tre – frukost, lunch och middag.

Den ghanesiska mat vi kommer i kontakt med bygger på följande ingredienser:
Proteiner: Ägg, bönor (black eye, babala), kyckling, fisk (tilapia, bläckfisk) och nötkött.
Kolhydrater: Bröd, ris, pasta, plantain, yams och potatis.
Grönsaker: Lök, paprika, vitkål, gröna bönor, tomat och morot.
Frukt: Ananas, kokosnöt, banan och apelsin.
Fett: Troligen palmolja. Ibland även härsket smör, men det undviks så långt som möjligt.

Dessa ingredienser varieras i ett otal kombinationer. Frukostarna bygger på bröd i form av toast, french toast eller olika sandwichvarianter, ägg i form av pannkakor eller omelett samt juice, te eller vatten att dricka. Lunch och middag ser i princip likadana ut. Kanske får den ena lov att vara lite större och lyxigare än den andra. Jag tillåter mig att lista några favoriter:

Fried plaintain with black eye beans. Friterad matbanan med en röra bestående av (gissningsvis) lök, krydderier och svartaögonbönor.

Calamari in black bean and chili sauce. Bläckfiskbitar i en kryddig svartbön- och chilisås. Serveras med valfri kolhydrat. Jag har kört med både pommes och vanligt ris. Köket är lite instabilt (men bra!) och andra gången jag beställde rätten var den så jäkla stark. Men fortfarande god. Köket påminner i den avsikten lite om Krua Thai i dess barndom.

25 minute bolognese. Precis som det låter. En “långkokt” köttfärssås med bacon, morötter och annat gott. Färsen är dock inte malen utan snarare hackad. Fint. De 25 minuterna ska läggas till den ordinarie timmen det tar köket att tillreda en rätt.

Plain vegetable noodle soup. En enkel buljongbaserad nudelsoppa för dagar när man bara behöver en lätt måltid.

Lagoon logde’s special jollof rice. Jollof rice är ett stekt ris med vitkål, lök, morötter och kryddor. I denna variant har de blandat i kyckling, räkor och bitar av nötkött.

Ibland har de färsk ananas på hotellet. Då får den tjäna som både frukostingrediens, mellanmål och dessert. I övrigt försöker jag handla en del frukt på stan. Man vill ju inte få skörbjugg.

Vad är det som säger att den västerländska livsstilen är den som borde dominera världen? Vad är det som säger att den skandinaviska skolmodellen är den bästa? Vad är det som säger att ett monetärt handelssystem är det riktiga?

Förstå mig rätt. Jag har ingen önskan att leva som de flesta Ghaneser lever. Jag är nöjd med min egen skolgång och ganska stolt över den skola som jag är med och utbildar för. Jag kan se det praktiska i att använda pengar som ett mellanled i byteshandel människor emellan.

Men är det inte i speglingen av nån annans tillvaro eller tillgångar som skillnader blir synliga? Om jag inte jämför mig med någon annan, kan jag inte heller ha det bättre. Eller sämre. Det är i jämförelsen som avunden finns. Eller smärtan.

Sverige började att industrialiseras för drygt tvåhundra år sedan. Det senaste århundradet har använts för att bygga folkhemmet. Vår akademiska tradition går att spåra till medeltidens Grekland. Kanske längre. Nödvändigheten av ett handelssystem som inkluderar pengar har växt genom att vi gradvis lämnat det självförsörjande bondesamhället.

Europas och Skandinaviens status som en välfungerande demokrati med hög levnadsstandard, har vuxit fram. Genom en process. Som tagit tid. Lång tid.

Ghana är en gammal kolonialstat. För ett par hundra år sen kom Nordeuropa och knackade på (eller sparkade in) dörren. Britter och Holländare skulle visa hur ett land skulle fungera. Hur städer skulle byggas. Hur handel skulle utföras. Hur utbildning skulle tillämpas. Hur vår Herre skulle tillbedjas. Allt detta byggt på en europeisk kulturtradition.

Och nu, 52 år sedan Ghana blev en självständig stat, sitter jag här och ser på lämningarna efter kolonisatörerna och möter unga Ghaneser som tror att jag, som europé, är svaret på det som de ser som sina svårigheter. Man har skapat byggnader och ett stadsnät efter europeisk modell. Utan att lämna efter sig ingenjörskonst eller ekonomiska förutsättningar som gör att man kan underhålla vare sig byggnader, vägar eller avlopp. I den globala ekonomins namn har man tillgängliggjort internationella produkter i allehanda förpackningar – glas, aluminium, papper och plast. Utan att det finns strukturer för avfallshantering.

Utbildning är lösningen på alla problem. Tror man. Men vad säger att lärande måste ske mellan fyra väggar och ett tak? Kvalitén på lärandet ligger inte i hur många böcker man har eller att bänkar och stolar står stadigt på ett plant parkettgolv. Men det är lätt att stirra sig blind på. Om man har en europeisk modell för ögonen.

I morse på stranden såg jag hur befolkningen från ett av de små fiskesamhällena drog upp sina nät. Kvinnor, män och barn hjälptes åt med det tunga arbetet att dra nätet till stranden. När fångsten var bärgad, delade man upp fisken sinsemellan, vek ihop nätet och tjugo män fick tillsammans bära det hemåt för nattförvaring. Imorgon bitti börjar processen åter. Ett kollektivt arbete för det gemensamma liv man lever.

Jag är inte så naiv att tro att detta är ett liv med guldkant på tillvaron. Det är säkert en kamp. På många plan. Men jag är övertygad om att det också finns goda värden. I det kollektiva. I det lilla. I att föda sig och sin grupp på det som jorden och havet har att bjuda. Men om man hela tiden tvingas jämföra sig med den rikare omvärlden kan jag förstå att man drömmer sig bort. Och tror att pengar vore lösningen på allt.

När knappa två veckor har gått ser jag resultatet av min missbedömda packning. Kallingarna är slut. Men långärmströjorna ligger oanvända tillsammans med jeansen. Kalla kvällar existerar inte. Inte ens svala. Däremot varma och fuktiga dagar. Och kvällar. Och nätter.

Tur att jag tagit med Y3. Lögardagen gick efter lunchen till att tvätta och hänga kläder. Kallt vatten i en spann. Varm sol på en tvättråd bakom hotellet. Gott så.

I morse hade jag hoppats på en lång och lugn frukost i solitud. Eva hade en gudstjänst inplanerad tillsammans med en universitetskollega. Den brann tydligen inne och frukosten åts, som vanligt, i kollegial tvåsamhet. Så jag beslöt istället att ta en promenad till lagunens mynning för att bada. Badbrallor på, iPod i öronen, ryggsäck på ryggen och Fivefingers på fötterna. En knapp timme senare kunna jag sänka min kropp i det ljumna vattnet och blicka upp mot kokospalmerna som avtecknade sig mot den skyiga himlen. Jag lät vågorna skölja över mig i nära en halvtimme innan jag promenerade tillbaka längs stranden. Spanarna i podversion var de första svenska röster, förutom Evas, som jag hört på elva dagar. Banaliteter och väsentligheter behandlades med varierande kvalitet av Göran Everdahl, Helena af Sweibergk (stavning?) och Jonas Hallberg. Tiden gick och plötsligt fick jag syn på en havssköldpadda på stranden. Död. Eller åtminstone sjuk och strandad.

Jag har sett tre havssköldpaddor i mitt liv. De båda andra såg jag medan jag snorklade under en semestervecka på Zakynthos. En låg då på havets botten, också i livets slutskede. Är det ett tecken? På havets förmåga att ge och ta liv? Eller är jag bara påverkad av min pågående läsning av Ajvides “Människohamn”? Hur som helst är det inte var dag man får komma så nära en av dessa jordens urinvånare.

Det ska ju inte hymlas med att svenska skolor är bättre utrustade och har bättre lokaler än de Ghanesiska. Det som slog mig vid gårdagens skolbesök på en privat- och en kommunal skola, är att det viktiga är lärarna. Det är nog den resurs som kan göra den största skillnaden. I båda fallen mötte vi engagerade, entusiastiska lärare som skapade reella möten med eleverna. Undervisningsmetoderna är primärt kataderstyrda och jag tror inte att eget arbete eller undersökande arbetssätt ens finns på kartan. Men det är gott så. Största delen av Sveriges befolkning har gått i en katederstyrd skola. Och det blev ju folk av oss med.

1. Samling i KG1 (Kindergarten 1, dvs 3-åringar)
2. Lärarna producerar själv väggläromedel. Klassrummen är fyllda av dessa posters.
3. Lektion i Integrated Science. Idag – rost.
4. Den kommunala skolan var med i ett statsstyrt matprogram. En av få skolor där barnen alltså serverades mat varje dag.

Jag och Eva har det väldigt bra här. Vi bor fint. Har råd att äta mycket bra mat varje dag. Får bajsa på (vars) en toalett. Dessutom har vi en chaufför, Timothy, som kommer när helst vi ringer honom. Jo det är sant. En chaufför som öppnar dörrar och bär väskor. Helt till vår disposition. Det är lyx.

Det har Eva mage att utnyttja. Jag har hintat tidigare att hon skickar honom för att fylla på hennes kontantkort eller stanna för att köpa frukt. Till exempel. Då var det i och för sig när vi ändå var ute och körde. Häromdagen hade hon en magkörare och var sängliggandes. På morgonen frågade hon om jag kunde köpa påfyllning till hennes kort när jag skulle in i byn. Såklart. Det kunde jag fixa när jag ändå skulle till internetkaféet.

När jag kom tillbaka till lunch hade hon ändå ringt efter Timothy, som fick köra hit, köra och fylla på telefonen samt köra tillbaka till lodgen igen. Men. Va?
Idag tog dock priset. Vi hade spenderat förmiddagen på universitetet. Tim hade skjutsat oss dit och berättat att han skulle köra en av lärarna till Accra under eftermiddagen. Vi sa att vi kunde ta en taxi tillbaka om det blev stressigt för honom. Han sa snällt att det var bara att ringa för att se var han befann sig.

Tjugo i elva ringde Tim för att erbjuda sig att hämta oss. Hans körning till Accra skulle snart börja. Vi sa att vi var klara och undrade när han skulle hämta Dr. Hayford. Han svarade att han skulle möta Hayford om tjugo minuter. “Vi packar snabbt och möter dig på parkeringen”. På vägen ner frågar Eva mig om jag tror det är OK att be Timothy att stanna för att köpa frukt på vägen. Jag svarar att det verkar onödigt med tanke på att han ska köra oss genom hela stan och sen möta Hayford om tjugo minuter. OK.

När vi sen kliver in i bilen frågar Eva ändå om Tim kan köra förbi ett fruktstånd på vägen. Jag säger att det är bättre om vi bara kör direkt till lodgen, så han slipper stressa. Men Eva vill fortfarande ha frukt. Och Tim, som är en väldigt godhjärtad person, lovar att köra förbi en frukthandlare. Jag kunde inte hålla mig utan sa till Eva att jag tyckte det var onödigt. Men hon hävdade att man alltid kan fråga. Då tänker hon nog inte på den position som Tim befinner sig i. I förhållande till sin arbetsgivare – universitetet – och till oss som gäster och Européer. När vi, på Andersons föreläsning, talade om klass gjorde han ju en tydlig distinktion mellan studenterna, oss som föreläsare och professorerna. Var hamnar Tim på denna skala? Hierarkierna är tydliga här. Och Eva spelar med. Fult.

Jag har nog låtit er förstå att de arbetsrelaterade aktiviteterna är få. Det är frustrerande. Mest pga att jag ju trots allt stuvat om i schema hemmavid och, framför allt, har lämnat min familj för tre veckor. Detta för en arbetsinsats som uppenbarligen skulle kunna göras under en kortare tid. Därför fokuserar mina rapporterade upplevelser mest på den så kallade fria tiden. Men jag har ju arbetat. En del. Så nu, på min moders begäran, kommer en kort rapport med bilder från universitetsvärlden.

Jag och Eva får lov att husera i ett kontor i administrationsbyggnaden. Det är synnerligen generöst. Här finns AC och (en lååååångsam) internetuppkoppling. Dessutom finns det travar med papper som den tidigare kontorsockupanten lämnat efter sig.

För egen del har jag blivit inplacerad i kursen Music, Movement and Drama. Där undervisar jag både ensam och tillsammans med Mr Kweku Anderson.

Andersons föreläsning i måndags började med en traditionell afrikansk sång, följt av den gospel som han på bilden lär ut.

Gospel Hand 12345

God loves me

I have sinned Christ died for me

I have received him, I am saved

Resterande 1 timme och 50 minuter gick åt till att Anderson läste innantill, troligen från en text han kopierat från nåt västerländskt standardverk om drama (som i teater). Studenterna tog diktamen. Ordagrant. Anderson poängterade varje parantes, komma och punkt. Inte mycket reflektion. I stort sett ingen diskussion. Och ett ganska tunt lärandeinnehåll som jag undrar över om det har nån relevans för deras jobb i early years. Diktamensvarianten handlar troligen om att det inte finns resurser för studenterna att köpa böcker. Men varför är kommunikationen så enväga? Jag får flashbacks till min egen högstadieperiod och Bertil Rantoft. Och då får nog ändå Bertil cred som en progressiv pedagogisk pionjär, i jämförelse med detta.

Ett par gånger under föreläsningens lopp bryter Anderson ut i sång. Då är studenterna snabbt med på noterna. Det är uppenbart att det finns en levande musikalisk och muntlig tradition. Varför tar man inte fasta på det? Speciellt i en kurs som denna.

Från Lagoon Lodge kan man se ett litet, skogsbeklätt berg. Idag bestämde jag mig för att gå dit. Efter att ha ätit en frukost bestående av varma mackor, pannkakor och juice smorde jag in mig från topp till tå i Apotekets fin-fina solskyddskräm med faktor 20. Jag packade ryggan med kamera, frukt och vatten. På fötterna satte jag mina Fivefingers. Klockan 09.10 lämnade jag Lodgen för en promenad som skulle avslutas fyra timmar senare.

Jag hittade en stig bakom lodgen som gick inåt land. Efter ca 20 minuter över ett kalt och flackt landskap svängde stigen söderut. Nere vid havet kunde jag se en liten fiskeby. Folk tittar nyfiket när jag passerar. Stirrar folk för mycket, brister jag ut i ett glatt “Good morning. How are you?”, det brukar bryta stirrandet och orsaka ett brett leende samt ett artigt “Good morning. Fine. Thank you”.

Hyddorna som formar bosättningen tunnas ut. Nu promenad under palmerna, längs stranden. En kille klättrar upp i en palm och låter efter lite meckandet en kokosnöt falla mot den solvarma sanden. Nu kan jag se inloppet till den lagun som gett namn åt mitt boende. Jag inser att jag måste vada över för att komma vidare. Kameran i väskan och väskan på huvudet. En stilla önskan att det inte ska vara för djupt eller strömt. Det gick bra. Svalkan var skön men inte nödvändig. Ett regn hänger i luften och bryter snart ut i en rejäl störtskur. Sommarregn. Ljummet. Skönt.

Efter ytterligare en stunds promenad ser jag ett sällskap som håller på och vittjar morgonens nät. En av kvinnorna kallar på mig. “Abrani, I like your knickers”. Jag tackar artigt och hon upprepar “I like them”. Tack. Jag går fram för att hälsa. Undrar över fångsten. Mest Tilapia. Lite annat. Allt som fastnar i näten. Nu är hon mer rakt på sak: “I like your knickers. Can I have them?”. Jag svarar att det inte går eftersom det är det enda jag har på mig. Utan dem skulle jag vandra naken längs stranden. Generat ber hon om ursäkt och jag vandrar vidare.

Efter tiotalet meter springer hon i kapp mig och frågar när jag ska ta henne till Sverige. Överväger om jag ska gå in på hela gift-och-har-barn-biten, men bestämmer mig för att bara skoja och säga att hon såklart kan resa i min väska. Hon blir nog lite förnärmad. Resa i en väska? “No. You get me papers and plane ticket”. Jag säger att om jag hade haft så mycket pengar att jag kunde köpa henne en biljett, hade jag gjort det. Det möter väldigt lite förståelse. Det verkar som att i hennes värld har jag så mycket pengar att jag med enkelhet kunde köpa loss en biljett. Med besvikna ögon går hon tillbaka för att vittja näten. Och jag fortsätter min promenad.

Efter en och en halv timmes promenad har jag passerat foten på berget. När jag tittar inåt land, upp mot berget, inser jag att det inte finns nån stig uppåt. Jag är verkligen inte klädd för bushen, så jag fortsätter en bit längs stranden och kommer till närmsta stad väster om Winneba. Om jag minns min karta rätt, har jag gått dryga 6 kilometer. Jag sitter ner på en fallen palm och äter mina apelsiner och bananer. Bjuder bort några klyftor till nyfikna barn som samlas kring mig. Fyller på med vatten och vänder hemåt. Molntäcket har spruckit upp. Hoppas att Apoteket ska hålla sitt löfte – “mycket vattenresistent”. Gäller det också störtregn?

Nu, efter hemkomst och lunch känner jag mig trött och sliten. Fyra timmars promenad i sanden har satt sina spår i lår och vader.

Mina förväntningar på Winneba var ganska olika den stad som jag nu mött. Jag tänkte att en universitetsstad med nära 60 000 invånare skulle åtminstone påminna om en västerländsk stad som jag känner den. Butiker, restauranger, lokaltrafik, offentliga toaletter. Eller, ja… när jag nu skriver detta så inser jag ju att allt detta också finns. Om än i en annan tappning. Annorlunda jämfört med allt annat jag mött.

Butiker finns i tre varianter. En låda eller ett fat som färdas på någons huvud. Ofta bananer, apelsiner, bröd eller torkad fisk. Ett stånd vid vägkanten där man bl.a säljer kokosnötter och kontantkort. Ett skjul som man faktiskt kan gå in i. Där säljs tyger, elektronik, kläder eller t.o.m cyklar.

Restauranger är såvitt jag förstår något som bara ganska välbeställda Ghaneser och turistande vitingar sysslar med. En sån finns ju i anslutning till det hotell jag bor på. I övrigt säljer man mat från vägkanten. På dagarna grillat bröd och matbanan. På kvällarna grillspett eller torkad fisk.

Lokaltrafiken består av taxibilar i massor. Antingen gör man som hemma – ber att bli körd raka vägen till sin destination. Det kostar ca 2 Cedi inom Winneba. Vanligare är att man hoppar in och delar en bil med andra, plockar upp och släpper av folk efter hand. Detta är väsentligt billigare. För längre sträckor finns busslinjer mellan de större städerna.

Offentliga toaletter har jag inte stött på. I min guidebok står att västerlänningar kan kosta på sig att be att få låna toaletten på någon bank. I övrigt så kissar, vuxna såväl som barn, i det fria. Och det öppna. Ingen genans här inte.

Bifogar några bilder från morgonens promenad. De flesta skjutna “från höften”.

…och jag ser dagarna rinna iväg. Långsamt. Men på ett sätt börjar jag komma in i den Ghanesiska lunken. Såhär är rutinerna (om jag inte, mot förmodan, skulle jobba):

05.15 Stiga upp och äta en banan. Dricka vatten. Stoppa i linser.

05.45 Löpa en runda. Ca 8 km. Troligen bli rejält bajsnödig efter 5km. Knipa i 3 km.

06.30 Andas ut. På dass.

07.00 Beställa frukost.

07.30 Bli serverad frukost. Hänga. Äta. Ta det lugnt.

09.00 Gå till internetkaféet. Blogga och skriva mail en timme eller så.

10.00 Gå till stranden. Sitta under en kokospalm. Läsa. Ta ett dopp. Soltorka.

12.30 Gå till Lodgen. Beställa lunch.

13.30 Bli serverad lunch. Hänga. Äta. Ta det lugnt.

14.00 Sitta i en fåtölj i skuggan. Läsa.

15.30 Gå till stranden. Sitta under en kokospalm. Läsa. Ta ett dopp. Soltorka.

17.45 Gå till Lodgen.

18.00 Duscha. Mumma sig.

18.30 Beställa middag.

19.30 Bli serverad middag. Äta. Prata med Eva.

20.00 Gå till sängs. Kolla Riket – DVD-boxen. “For videnskaben!”

21.00 Somna.

Det finns mycket spännande att titta på under alla promenader. Till exempel skyltar. Kanske ska jag gå till barberaren.

På söndagar går man i kyrkan. När man går i kyrkan klär man upp sig. Väl i kyrkan lyssnar man på en indignerad och exalterad pastor som vrålar ur sig det kristna budskapet. Detta är åtminstone min uppfattning efter att i går morse ha promenerat en runda runt staden.

När jag svängde i på min vanliga väg mot stranden blev jag efter ett tag invinkad av en man (och hans kompis) som bad mig prata en stund. Han sa att han hade sett mig vandra den vägen flera gånger nu och undrade vad jag gjorde i Winneba. Jag slog mig ner på muren utanför hans hus och förklarade mitt uppdrag. Han fortsatte med att fråga vad jag tyckte om det jag såg. Troligen såg jag undrande ut eftersom han förtydligade sig: “Are we making progress?”. Jag förklarade att det var svårt för mig att uttala mig om eftersom jag inte hade nått historiskt perspektiv att vila mig mot. Samtalet gled snabbt in på kristendom och kyrkan. Mannen definierade sig som troende, praktiserande kristen men tyckte att prästerna och kyrkledarna var korrupta. Han berättade hur man som församlingsmedlem förväntades skänka pengar till kyrkan men att pengarna inte gick tillbaka till församlingen eller folket. Pengarna hamnade i prästernas fickor eller gick till att finansiera deras fina bilar.

Mannen frågade om jag var troende på vilket jag svarade “nej”. Efter olika förklaringsmodeller lyckades jag till slut formulera att jag sympatiserar med det kristna budskapet och att om Jesus var en historisk person, hade kloka tankar. Dock tror jag inte på Gud. Han undrade vad jag då tänkte om vår och världens uppkomst. Jag nämnde Big Bang och mannen såg frågande ut.

Samtalet pendlade fram och tillbaka mellan korruption och religion, men kontentan var ändå att det var viktigt att vara Gud trogen eftersom han står för hopp och är allestädes närvarande.

Plötsligt frågade mannen om jag hade familj och jag svarade att jag hade fru och barn hemma i Sverige. I nästa andetag sa han: “Should I get you a girl?”. Hade jag hört rätt? “I’ll fix you up with a tight virgin”. Nä, tack. Jag har inga såna behov. Han verkade inte tro mig. Förvånad av dubbelmoralen sa jag: “One minute your preaching the christian gospel, the next your trying to sell your fellow sister?”. Han bara flinade och vi avbrutna av att en kvinnlig släkting kom gående runt knuten och samtalet tog en annan riktning.

Hon visade sig studera special needs vid universitetet och jag berättade att hon kanske skulle få träffa min kollega samt att projektet så småningom skulle utmynna i studentutbyte. Det var ett spännande samtal – både med männen (mannen) och kvinnan. Dock en mycket märklig kontrast mellan den i ena stunden religiösa, predikande mannen, och i nästa ögonblick – hallicken.

Jag har lyckats smyga upp tidigare än Eva och får sitta och njuta av frukosten i tystnad. Eller, frukosten har inte kommit än. Men jag är åtminstone ensam i restaurangen. Härligt.

French toast och te är beställt. Magen var i uppror i går, så nu satsar jag på en mild frukost.

Som utlovat kommer här lite bilder från hotellet. Uppifrån och ner:

1. Lagoon Lodge från utsidan.
2. Utsikt från baksidan. Från den gemensamma balkongen.
3. Vy från min säng.
4. Nere i restaurangen.

Lördagen är tydligen en absolut dag för avslappning och umgänge. För första gången igår var det lite aktivitet på stranden när jag var där mellan 11 och 13. Jag satte mig under en kokospalm för att läsa Watchmen. Det dröjde inte många minuter förrän min palmklättrande kokosnötsvän, Enoch, kom och slog sig ner. Strax efter det ytterligare en kille som sett mig springa på morgonen och därför hade en naturlig ingång till ett samtal. Samtalet kretsade kring priser på hotell, Ghanesiskt klimat, träning och om jag möjligtvis hade några presenter till dem. Mystiskt.

En stund senare, när jag lagt mig tillrätta i skuggan för att läsa, kom en grupp yngre barn och ställde sig i en nyfiken cirkel kring mig där jag låg i sanden. “Abrani. What’s your name?”, “Vita man, vad heter du?”. Nåt av barnen ställde ner sin huvudbricka/korg från vilken han sålde godsaker, frukt och kex. De tittade nyfiket på min samlingsvolym av Watchmen, så jag frågade om de ville titta i den. Medan de läste om Rorshach och Dr. Manhattan, kollade jag en fotbollsmatch som just kommit igång bland palmerna. Jag passade på att ta ett bad medan killarna satt vid min väska och läste. Svalkad, saltstänkt och med en rejäl grabbnäve grus och snäckor i badbrallorna kom jag upp till palmen och började packa mina grejor. Killarna undrade om jag hade fler serieböcker. Tyvärr detta är den enda jag tagit med mig. “Too bad. If you had two, you could give me one”.

Tack.

Min fodelsedag inledde jag 05.15 med att kaka tva bananer och dricka lite vatten som forberedelse infor min loptur. Nu innan solen gatt upp for att ha en rimlig chans att klara det med aran i behall. En halvtimme senare lopte jag in mot staden, en runda langs marknaden och huvudgatan for att avsluta nere vid havet. Jag motte massor av barn och ungdomar som ocksa sprang – fast i andra riktningen. Nagra hade tom med sig nan slags “drill sargent” som sjong och holl liv. En stor och taktfast grupp.

Val nere vid stranden forstod jag att det var dit alla varit pa vag. Fullt drag! Killarna lirade boll och gymnastiserade medan tjejerna dansade. Tva killar med trumpet respektive trombon sag till att det aldrig blev tyst. I detta traningsmyller stretchade jag innan jag tog ett dopp och drog mig hem.

Efter att ha duschat plockade jag fram de paket som min familj (bade jr och sr) hade packat med mig – mer eller mindre i hemlighet. Ett litet folsefirande pa rummet!

Fran Bjork Sr – olika saltlakritsprodukter samt olcheckar till Systemet. Nice! Speciellt godiset kommer val till pass har nere.

Fran Sofia – olika loparprodukter av market Craft. Bla ett par vindkallingar. I den har varmen langtar jag faktiskt efter nar jag ska fa anvandning for dem.

Fran Alva – ett fint armband som jag satte pa mig direkt.

Tack alla!

Nar allt var uppackat var jag rejalt hungrig pa frukost och slog till pa en “cheese omelet with sausage” samt nypressad juice och en stor flaska vatten.

Nu ska jag fira vidare i varmen. Troligen i skuggan ett par timmar!

Sofia har ju oroat sig for att hotellets hemsida inte precis skyltar med varken rum eller exteriorer. Det gjorde jag sjalv ocksa i viss utstrackning. Men hotellet ar helt OK. Om man ser forbi detaljer som att det endast finns kallvatten. Priset ar rimligt, 20 Ceedy per dygn. Det ar dryga hundralappen. God mat och vanlig personal. Jag trivs fint!

I gar kvall at jag till exempel “Calamari in black bean and chili sauce”. Det var minsann en kulinarisk topp. Till det drog jag i mig en portion pommes samt en flaska vatten. Det gick loss pa 8,20 Ceedy. Och for Mattias som undrar over den Ghanesiska olen kan jag meddela att jag smakat tva varianter (bada bryggda av Guiness breweries i Accra) – Star Beer samt Castle Milk Stout. Inga hojdare maste jag tillsta. Bada ar rejalt utdrygade med Hakan Engstroms favorittillsats – Maize. Men billigt, sa kanske kommer nan till slinka ner under vistelsen.

Inte heller jag har annu skaffat nagra fina bilder pa min lodge (forutom den fran mitt rum), men jag ska jobba pa det. Istallet bjuder jag pa en bild fran igar kvall, nar jag gick hem fran stranden efter att ha last ut “Hanteringen av ododa”.

Gardagen spenderades pa hotellet i skuggan. Pa grund av en svajjig mage och en overtro pa den brittiska sololja jag anvant dagen innan. Aj.

Det blev en fin och lugn dag med lasning, god mat och kontemplation. Jepp, lite grann som en munk.

Pa eftermiddagen nar solen star (lite, lite, lite) lagre pa himlen och magen hade varvat ner sig, gick jag till stranden for ett dopp. Vagorna gar hoga och det ar ett rejalt sug ut i havet. Det blir ingen snorkling. Alls. Storsta forsiktighet iakttages. Till och med av en badfantast som mig sjalv.

Om gardagen gick i ett stillsamt lunk sa har formiddagens undervisning varit en uppvisning i skratt, tjatter och kaos. Den grupp pa drygt hundra studenter betedde sig precis som en typisk svensk grundskoleklass som aldrig fatt resa sig ur sina stolar och rora pa sig eller leka. Den nyfunna friheten blir svar att hantera. Att skifta mellan ett gorande och ett lyssnande blir nastan en omojlighet. Men det var riktigt, riktigt roligt!

Undervisningstradition, faciliteter och lokaler skiljer sig. Stort. Och nar jag la mig pa golvet for att visa hur man agerar som infekterad i ambulanspjatt, holl forsamlingen pa att ga i bitar. Det var ett spannande forsta mote och jag ser fram emot att traffa gruppen pa mandag igen. Da med Mr Anderson vid rodret och mig som co-teacher.

Gardagen bjod pa kort mote med den sa kallade dramalararen pa university of eduction. Det visr sig att han ar musiker utan undervisningserfrenhet (med barn). Nar det kom till dramamomenten i den kurs som hn forestar sager han att han fick lasa pa for att veta vad han skulle prata om. I detta jag refererar kan det finnas en hel del uppgifter av tveksam art da det engelska spraket ar en gemensm namnre som ar bade liten och skor. Hur som helst ska jag fa mota en grupp i kursen “Music, movement and drama” i morgon. Etthundrnio studenter. ETTHUNDRNIO. Pa en gang. Det ar en stor grupp. Blir spannande.

Efter min formiddg pa universitetet spenderade jag tid pa stranden. Lasandes Ajvides ?”Hanteringen av ododa”. Efter att ha legat ensm i sanden ett tag kom fyra tonarskillar fram och slog sig ner. De stallde nyfikna fragor och vi hade ett i stort trevligt samtal. Det ar dock svart att komma bort fran fragan som snurarr i mitt huvud: “Vad vill de egentligen”. Det ar ju en trakig och snarstucken fraga att ha i huvudet. Det finns sakert en uppriktig nyfikenhet pa vitingen som ligger pa stranden och laser zombiebocker. Hoppas jag.
Senare kom en annan kille och erbjod kokosnot. Han knatade ivag till narmsta palm med sin machete och erbjod nyskordad not. Ganska gott. For besvaret erbjod jag honom en Ceedy (ghanesisk peng, ca 5 kr) vilket han tog emot, med fragan om jag skulle finns pa stranden aven andra eftermiddagar. Dar var det. Vitingen=cash money.  Och sa ar det ju.

Det ar inte helt latt att finna en internetkoppling har. Att det skulle funka pa universitetet som vi blivit lovade stammer inte. Nu hittade jag ett internetkafe, men da har jag inte med mina bilder och texter som jag sparat pa USB…

Hoppas att kunna posta en riktig rapport har snart.

Då lyfter planet om 24 timmar. Jaha.

Det verkar som man får mer och mer resfeber desto mer man reser. Man och man. Kanske ska det vara “jag”. Jag får resfeber. Det är länge att vara borta tre veckor. Många variabler påverkar packningen.

• Hur är vädret?
• Finns det nån dress code på universitetet?
• Kan man tvätta på plats?

Jag har i vilket fall som helst tänkt såhär:

Övre halvan av bilden visar det som går i väskorna. Undre delen visar handbagage. Det är generösa gränser på British Airways – två väskor á 23 kilogram (plus handbagage) ger ju visst utrymme att gardera sig. Till exempel ska jag ha med mig flera par skor. Till Grönland hade jag bara ett par dojjor. Det ångrade jag bittert efter två veckor. Fötterna behöver visst ombyte.

Nåja. Imorgon kväll 20:55 dimper jag ner i Accra och blir hämtad av nån representant för universitetet. Kommer de ha en skylt? En sån som man ser i film? Eller kommer de bara plocka upp den ende vitingen och köra honom till hotellet?

Min fru är orolig eftersom hotellets hemsida inte visar några bilder från varken hotellet eller rummen. Det är i sanning lite märkligt. Men de skriver åtminstone: The staff is extremely friendly and the food is excellent. Det får man väl tro på? Hur som helst så kommer jag att bo på Lagoon Lodge, P.O Box 149, Winneba, Ghana. Kolla hemsidan här.

Vad gäller övriga kontaktvägar är det i nuläget lite osäkert. Jag stänger av min telefon för att undvika onödiga kostnader, men slår på när jag hittat ett Ghanesiskt kontantkort. Nummer meddelas här. Jag hoppas på nån slags regelbunden internetmöjlighet, men tydligen ska nätet i Ghana inte vara så väl utbyggt. Vi får se.

Mina tidigare lararutbyten har jag gjort ensam. Nu reser jag med en avlagsen kollega. Det ar en aldrig sinande strom av observationer, kommentarer och floskler. Nagra exempel.

“Vilken naturkatastrof tror du hotar dem [ghaneserna, alltsa]?”

“Jag skulle kunna leva pa bacon”. (efter morgonens full English)

“Jag tror han ar riktigt sjuk. Han ar sa mager”. (om var ghanesiska kollega)

“Nu tog de bara henne!” (om misstankt prostitution vid var kvallspromenad)

“Jag tycker ju inte om nar haret sjalvtorkar. Vill garna ha det lite fluffigt.”

“Timothy! I need to top up my card.” (med kolonial overlagsenhet till var chauffor fran universitetet)

“Jag tycker nog att det blev lite dragigt med flakten pa.” (pa kontoret)

“Det blir snabbt for varmt utan flakt.” (tva minuter senare)

“Det ar sa typiskt. Precis som hemma sa ar special needs lite utanfor allt annat.” (efter ett kort besok pa speach and hearing center)

Jag hoppas att vara scheman ska komma att skiljas at de kommande veckorna. Det kan nog bli lite mycket annars. Jag namnde att jag tankte ga till ett internetkaf‚ igar kvall. Eva fragade om hon kunde hanga med. Naturligtvis. Det var dock en skarrad och nervos dam jag fick lotsa genom den afrikanska kvallen. Innan vi kom fram hade hon deklarerat att vi skulle bli nodgade att ta en taxi tillbaka savida vi inte hittade en annan vag. Nu hittade vi en annan vag, men det var nog sista gangen hon gav sig ut kvallstid. Kanske ar det bra. For mig.

I mandags var jag totalt resnojjig. Det tillsammans med att min nya telefon tillater mig full uppkoppling i Tres nat i hela Europa, gjorde att jag kunde gora fortlopande uppdateringar mest hela dagen. Val pa plats i Accra var det dock andra bullar – prislistan for att ringa och ta emot samtal var allt annat an inbjudande. Jag lyxade anda (saklart!) till det med ett SMS till min kara hustru. Det svarade hon pa i morse. Det Ghanesiska natet har dock sett till att det meddelandet skickats om och om igen under formiddagen. Telefon av.
Ett hopp tillbaka i tiden.  Vi blev upplockade pa flygplatsen i gar kvall och korda till vart hotell. I beckmorker. Det var i sanning svart att veta var jag befann mig, men vi togs val emot pa hotellet. Rum nr 10 till mr Bjork. Ett par noter om rummet:

• Takflakt, ingen AC, men schysst drag genom myggnaten.
• Ett badrum som ar lika stort som sovrummet. Eller ar det tvartom?
• Endast kallvatten.

Allt detta ar mitt for tre veckor. Bara mitt!

Efter att ha dragit i mig en “full English” frukost gick jag och Mrs Eva Sventelius (min kollega fran hogskolan, alltsa) pa upptacktsfard. Forst ner mot stranden som bjod pa rejala vagor. Riktigt rejala. Sa stora att jag undrar om jag overhuvudtaget kommer att bada. Smaka pa det. Eftersom jag ville fortsatta langs stranden och Eva ville upptacka staden, skildes vara vagar.

Nar jag lamnat stranden bakom mig gick jag nan slags stadskarna till motes. Mycket folk, torkad fisk, kontantkort och getter. Jag vandrade langs Market Rd och insag ganska snabbt att din typiske turist inte brukar ta de har vagarna. Dessutom blir man ju ganska synlig; Blekt vintervit bland de elegant brunbranda Ghaneserna. Manga undrande blickar samt ett och annat “Hey, white man! Where are you going?”. Inget lage att spela svar. Jag stannade och pratade med bade vuxna och barn. Lyckades dock undvika “guidning”. En spannande promenad som dock kullkastar min bild av vad denna vistelsen kommer att handla om. Det ar inte sa troligt att jag kommer att sitta pa de lokala kaf‚erna och lasa en god bok om kvallarna. Jag ar en alldeles for udda fagel. Det kanns inte otryggt, men konstigt. Jag fick ocksa nagra markliga blickar fran kollegorna pa universitetet nar jag berattat var jag varit. Och att jag varit dar pa egen hand. Hoppas jag kan upptacka andra delar av staden, dar man kan kaka, dricka en sockerdricka och kanske sitta och lasa en bok. For pa Lagoon Lodge kommer det bli trist att hanga i tre veckor.