Jag packar. Väskan går inte igen. Vad måste bort?
Lyxartiklar som hårtork, systemkamera och varma innetofflor hade inte en chans ens från början, och det känns som om allt jag försöker få  plats med behövs. Barnskorna – absolut, get-tröjan – jo det kommer att bli kallt så småningom, några pocketböcker – en månad utan läsning finns inte på kartan.
Jag får helt enkelt be en 80-kilosperson i min närhet att sätta sig på väskan, så ska det väl gå att få igen dragkedjan. Den egna flugvikten räcker inte till.

Trodde för en stund sedan att jag började bli nervös på riktigt (yrsel, darrningar i händerna), och blev lite förvånad. Så allvarligt är det ju inte.  Men det visade sig att jag bara var hungrig, och efter några mackor gick det över.

Så. Nu går det inte att förbereda mer. Jag åker utan influensavaccin, utan handsprit (eftersom svenska folket hamstrat så att det är slut på vartenda apotek) men med en tro på att allt ordnar sig.

Please, may the force be with me.

Min respekt för mina föräldrar har just byggts ännu starkare, vilket jag knappt trodde var möjligt!

Idag åker min pappa till Kenya för att tillbringa två veckor hos min käre bror; aka pappas förstfödda, och jag är både uppspelt och alldeles galet pirrig och nervös!

Undrar då hur mammas och pappas nerver betedde sig då jag åkte utomlands som 14-åring till England, eller Peter (bror) då han åkte till Namibia som 18-åring.

Pappa är ju nu 70 år, änkling, pigg och glad, och har resvana från de yngre åren – men jag är en riktig hönsdotter Jmfr: hönsmamma.

Funderar på att åka till Paris under sommaren för att shoppa lite kläder men även hinna med lite turistande så klart.

Hittade ett billigt flyg till paris för 2100 sek och då åker man på onsdag och hem på måndagen efter.

Nu är det bara att hitta ett trevligt och billigt hotell i paris

Några Tips ?

Letar efter billiga flygresor till London tills i sommar, Verkar vara svårt att komma under 1000 sek t/r.

Vill gärna flyga på morgonen en torsdag och hem på söndag kvällen.

Någon jag kan ge mig bra tips ?

trött, men på väg. Regn mot tunna vårkläder, mer får inte plats i bagaget. Nu ska det resas. Och skrivas.

(Fast en del av mig undrar som vanligt vad det ska vara bra för. Varför kan inte jag vara som andra och trivas där jag är, göra det lätt för mig.)

Jag hävdar bestämt att jag inte är nervös. Men vad är då oron som gnager i magen?

… än vad då? Äsch.

Jag har hämtat mitt viserade pass nu i alla fall och så här ser det ut:

(ja, mina naglar är nu mörkt, mörkt lila)

Och hotellrum ska vara bokat och med posten kom fakturan för flygbiljetterna, så jag antar att det mesta formella är avklarat. Nu handlar det främst om att tänka ut vad jag behöver ha med mig och kanske så smått börja packa också.

En kollega frågade (via IM – jag jobbar hemifrån) om jag var resfebrig och… det har jag inte tänkt på. Jag har mer ågren över sådant som ska hinna göras innan jag åker, men faktum är att jag drabbades av en släng katastroftänkande här i förmiddags. Visionerade mardrömmar om olika slags hälsoproblem som jag definitivt inte vill råka ut för. Det kanske räknas som resfeber, vad vet jag.

Rent allmänt är det nog främst diverse inmundigande som bekymrar mig – har svårt att tänka mig att jag kan få tag i exakt den sortens mat jag vill och/eller ska äta. Plus att det förstås blir merjobb med att se till att hålla sig med vatten, som jag är nästan lite beroende av. Men sådant är ju ändå ingen större idé att bekymra sig över nu – det löser sig och om inte får man överleva ändå.

I det stora hela kommer jag nog att vara en rätt trist typ tills vi väl sitter i planet och är på väg. Jag går liksom in i “res-mode” vid en viss tidpunkt innan avresan, vilket innebär att jag blir inåtvänd och aningens butter… antagligen inte helt olikt läget då jag behöver äta. Sedan påverkar förstås andra saker också.

Nu känner jag mig stressad. Bara därför.

(Kristina) Jag är så barnsligt uppspelt att det verkar som om jag aldrig rest förut.

Knappt två veckor kvar och jag har redan gjort en lista på vad jag skall ha med mig. Snygga saker. Saker som får mig att känna mig lite världsvan och sofistikerad igen efter att ha travat runt i jeans och amningströjor i åtta månader. Klänningar till kvällarna när vi skall ut och drinka! Snart skall jag skicka över listan till Sophia så att hon kan komplettera och packa sådant som inte jag har på min och så kan vi låna av varandra. Dock skall jag se till att inga fripassagerare kommer med eftersom väskan skall vara fylld till bristningsgränsen på hemvägen. (Bilden är lånad så det är inte Hugo).

Det har varit ADHD (Alla Djefla Hjärtans Dag). Vi låg i soffan och gjorde ingenting och mådde lite illa. Helt ok.

Jag har en ny liten dator. Har under några dagar, med hjälp av snällaste Johnyn, försökt väcka liv i den gamla laptopen, utan nämnvärt resultat. Nu har jag en HP Mini PC som får följa med ut i stora världen istället för den gamla. (Och den är så liten att den knappt syns.) Jag känner mig som en svikare.

Vi har varit ute och ätit och kastat pil med Lisa och Micke. Trevligt indeed, trots att min resfeber gör att jag i princip bara kan prata exalterat om Jerusalem – jag är nog världens tråkigaste.

Jag kan inte längre sova om nätterna. Jag oroar mig för att inte hinna byta plan i Zürich. Det känns ju jävligt lämpligt att vakna fem på morgnarna och fundera över det just då. Och ändå har jag pratat med Swiss Air som har försäkrat mig om att det inte ska vara några problem.

”Kan bara prata exalterat om Jerusalem” var det ja… jag är världens tråkigaste!

Annars har det inte hänt nåt.

Sök ekologiska hotell hos Travelocity

Green Directory, en hotellbokningssajt med enbart miljövänliga hotell, har precis startats av Travelocity. Bolaget, som bland annat äger svenska Resfeber, är ett av världens ledande nätbokningsföretag.

I Green Directory listas cirka 250 ekologiska hotell världen över. Hotell som serverar organisk och lokalodlad mat, minskar vattenförbrukningen, sopsorterar och är – eller försöker bli – koldioxidneutrala.

Flest hotell finns än så länge i Nordamerika, från Europa är bara tre representerade: Fairmont St Andrews i Skottland, Fairmont La Montreaux Palace i Genève och Fairmont Vier Jahreszeiten i Hamburg.

Green Directory hittar du här.

(Kristina) Hugo drabbades av resfeber. Precis innan det var dags att kliva på blev han rysligt hungrig. Av sin pappa har han lärt sig att SJs restaurangvagn inte är att lite på så vi var tvungna att äta hemma och i hans eget rum. Där finns ingen tv så tåget hade gått när vi väl vara klara. Tur att det finns repriser.

coommooo…estaaaaaaaa?….hoooola….quer..io..com..er…ehm..
Försöker att lära mig lite spanska fraser att slänga mig med i Tequila-land och det känns smått idiotiskt att vandra omkring på jobbet och upprepa samma meningar om och om igen på en knacklig spanska samtidigt som jag lyssnar på min mp3 med kursen Learn Spanish. Än så länge kan jag säga fraser som “Hej”, “Trevligt att träffas”, “Ett glas rött vin, snälla” “Var är toaletten? Kommer tyvärr inte så långt med de fraserna och att kunna rabbla sifforna mellan ett och sju skapar förmodligen inte långa intressanta konversationer om meningen med livet och universum. Min reskamrat George har det däremot helt annorlunda, i hans lånade guidebok finns livsviktiga fraser som “Bered dig på att dö!”, “Du mördade min pappa” och “Jag tror på Ufon”. Där snackar vi överlevnad.

Jag hoppas att det går att göra sig förstådd på engelska på de flesta orterna, annars blir det till att använda sig av det gamla hederliga kroppsspråket och gestikulera och jucka sig fram för att göra sig förstådd. Köra gäster med gester med restaurangpersonalen, härma en kyckling och peka på George och skrika: Muchos pesos om vi blir rånade och springa som fan.

Ett frekvent användande av manana är nog inte heller helt fel. Går tydligen att svara på det mesta, manana manana eller standardrepliken ” No entiendo”, vilket betyder “Jag förstår inte” och den frasen kan säkert ligga i topp i min och Georges spanska fraser-som-nämns-oftast-lista. Den och “Una cervesa, por favor” (en öl, snälla). Börjar få en rejäl släng av resfeber nu och tror att jag ska lugna nerverna med en flaska tinto i helgen, ska nämligen på inflyttningsfest.  

Första inlägget på denna bloggen får bli ångestfyllt.
Jag har så mycket frågor och funderingar som det inte finns en möjlighet att besvara innan jag kommer till skolan.
Jag är så rädd för att jag inte kommer hinna ordna allt jag ska.
För att pengarna inte ska komma fram.
För att min terminsavgift + hyra ska hamna fel när jag försöker mig på en “wire transfer” (vad fan är det för något? Hjälp!).
För att jag inte ska hitta fram till skolan när jag väl är i DC.
För att mitt bagage inte ska följa med mig till Dulles International Airport.
För att jag ska ha massiv (och kronisk) hemlängtan.

För många saker helt enkelt.

Självklart är jag även förväntansfull, glad, upprymd och massa annat positivt!

1 Januari 2009, kl 12.20 bär det av från Katrup.
Håll tummarna för mig.

i morse åkte busan på äventyr.
med morfar och mormor.
hälsa på morbror och kusin.
fira födelsedag (kusinens) och springa på julmarknad.
vara uppe sent och äta godis.
you name it.

som den resfeberstinna lilla varelse hon blir, kunde hon förstås inte låta bli att oroligt undra om det verkligen inte gjorde något att hon nu åkte med mormor och morfar iväg från mig?
från min vecka.
jag försäkrade henne både en, fyra och tjugo gånger att det är helt okej.
att hon ska passa på att njuta av utflykten.

hon och kusinen kommer att få så mycket uppmärksamhet så de blir yra i mössan innan helgen är slut.

Äntligen!

Sista natten hemma innan semestern. Känns nästan overkligt, men åååååå vad det ska bli skönt att byta miljö ett tag. Inte så att jag otrivs, men man uppskattar “hemma” mycket mer om man ser lite annat emellanåt. Tycker jag i alla fall!

Har nog lite tattarblod i ådrorna, för jag älskar att resa och se andra platser! Det har ju sagts ibland att farmor trillade av ett tattarlass när hon var liten… huruvida det stämmer är ju tveksamt. Men, reslusten finns då i alla fall i mina ådror

Mina håriga och fyrbenta följeslagare verkar känna på sig att jag ska åka bort ett tag. De tittar på resväskan och sen på mig med den där blicken som nästan ger en dåligt samvete. Men det går förmodligen ingen nöd på dem… De trivs ju så bra hos mamma och pappa. Där blir de bortskämda! Under min förra “höst-semester” lärde de sig att man kunde sitta på köksbordet och ägna sig åt fågelskådning! Påhejjade av mina föräldrar! Krafs på rutan och bitmärken i blombladen var en av biverkningarna av den aktiviteten. Undrar just vilka olater de har när jag kommer hem från USA? Sitta vid bordet och äta kanske… De skulle de nog få göra om pappa var ensam hemma med dem! Med tallrik och servett…

Nästa gång jag skriver blir det från “over there”. Förmodligen med haltande svenska. Inte så att jag glömmer språket, men jag kanske inte hittat å, ä och ö på en engelsk dator. Funderar på om man ska skriva “oa” som å, “ae” som ä och “oe” som ö? Fast å andra sidan verkar det lite krångligt så jag tror ni får nöja er med a,a och o.

Nu ska jag gå och sova… om jag kan! Hur mycket jag än har rest så infinner sig det lite resfeber trots allt,  av olika mått…

Om du går så långt som du kan se, så kommer du därifrån se tillräckligt för att gå ännu längre.

 - John Wooden

Snart bär det iväg till Tokyo och jag har svårt att koncentrera mig på något annat. Har kollat och dubbelkollat alla biljetter, hotellvouchern, passet – allt. Eller har jag glömt något? Vad? Springer omkring och stressar upp mig över vad jag kan glömma. Eller sitter still och gör ingenting – och sen blir jag stressad över det.

På flygresan tar jag med Japans historia och en resegudie. Och kanske ett par böcker till. Sonen som reser med mig är ingen läsare, men jag tänkte försöka smyga på honom nån i alla fall. Stackars människor som inte gillar att läsa, vad ska de göra på långresor? Han påstår att han har samma relation till film som jag till böcker, det vill säga att de berikar livet. Kanske har han rätt. Visar de film på långflygningar? Hur lång är egentligen flygningen, när man lägger till och drar av tidsskillnaden? Jag får det till 14 timmar, ifall inte nån har sommartid.

Så ser det ut idag.. Vi har varit ute på en promenad under förmiddagen, passade även på att posta paket nere på stan. Sedan gick vi hem och åt lunch allihopa. Men nu blir det nog så att vi tar det lite lugnt en stund, innan vi ger oss ut på promenad igen. Jörgen läser tidningen och Kasper leker lite på sin filt i vardagsrummet. Får se om Kasper är trötter och vill sova lite middag nu, eller om det blir efter att han ätit sin gröt. Grabbarna ska nämligen gå och hälsa på 3:an ikväll. (Camfil) Själv ska man då ta 18:53 bussen in till Nyköping. Börjar känna av lite resfeber nu.. Pirrigt i magen.. Men det här kommer att gå så bra!

Titta Markus:

Titta Macau Tower:

Titta Markus står alldeles vid kanten på toppen av Macau Tower:

Titta Markus flyger:

Weee!

YEEES, I DID IT! FAN VAD JAG ÄR BÄST!

Detta var alltså Le Grande Finale, symboliskt nog utförd sista riktiga dagen på hela denna långa resa: 1 augusti 2008. Ellika gissade för någon dag sedan att jag hade tänkt hoppa bungy jump, och det var alltså helt korrekt. Jag tror att Stefan eventuellt var mig på spåren också(?).

Jag har gått och tänkt i flera månader att jag borde hoppa från Macau Tower när jag ändå skulle hit. Dessutom pratade jag och Ellika om att hoppa bungy jump på Nya Zeeland, men vi kom oss ju tyvärr aldrig dit som vi först hade tänkt, och således blev det inte heller något hoppande. Jag har aldrig hoppat bungy jump eller gjort något liknande förut över huvudtaget, så vad passar väl då bättre än att hoppa världens längsta bungy jump? Macau Tower innehar nämligen det nuvarande Guinness-världsrekordet för detta – 233 meter av ond, bråd död:

Det är tur att det är ganska dyrt att hoppa, för då kan man liksom inte ångra sig och strunta i allt när man väl kliver ur hissen på toppen och har köpt biljetten. En annan bra sak var att det var raka rör och snabba puckar som gällde, inte mycket tid för reflektion och ångest, och det är väl säkert poängen. Det kändes väldigt bisarrt att stå längst ute på kanten och tänka att man skulle slänga sig utför, men jag hade redan bestämt mig för att jag skulle genomföra det, så det var mest ett djupt andetag som gällde och att se till att få det hela överstökat. I början var det ganska okej att falla framåt rakt ut i luften, eftersom att man håller upp huvudet och inte tittar ned, så man förstår nog inte riktigt vad det är som man håller på med. Men när man sedan väl inser att man faller rakt nedåt mot marken så sätter paniken in och man börjar instinktsvråla i några sekunder, tills man inser att allt faktiskt är okej och under kontroll, ungefär samtidigt som det börjar spänna åt ordentligt i benen pga. att linan sträcker ut sig och man börjar sakta ned. Efter det började jag bara småfnittra hela tiden medan jag hängde och dinglade upp och ned i linan och väntade på att bli nedfirad, vilket kändes som en evighet. Det stack i huvudet och armarna pga. allt blod som samlades där, och när jag väl var nere på marken igen så kändes det som om ögonen skulle ploppa ut ur sina hålor.

Hela upplevelsen var både det värsta och kanske det häftigaste jag någonsin gjort, och jag är så oerhört glad att jag tog mig för att göra det. Jag har svårt att tänka mig ett bättre avslut på denna resa – den har ju trots allt till stor del bestått av att prova nya grejer som jag aldrig tidigare har testat.

På väg tillbaka till färjeterminalen för återresan till Hong Kong kändes det som att jag hade besegrat tornet, och hela Macao också för den delen. Det var verkligen en “kung för en dag”-känsla.

Man fick 50% rabatt för andra och tredje hoppet om man ville, men jag kände väl inte precis någon akut lust att göra om det igen… En gång räcker gott och väl för mig!

Jag har dock även ägnat mig åt mera normala saker de senaste dagarna. Onsdagen var väl tämligen händelselös då jag ägnade förmiddagen åt att blogga och dylikt, och eftermiddagen åt att försöka se klart historiemuseumet.

Igår var jag dock ute på ett litet äventyr igen, denna gång till Ten Thousand Buddhas Monastery, vilket, som namnet antyder, är ett buddhistkloster med en sjujävla massa buddhastatyer. Mycket buddhism denna vecka med andra ord.

Efter en halvtimmes pendeltågsfärd ut i Hong Kongs förorter kom jag fram till ett IKEA-varuhus, och vid baksidan av detta ledde en lång, lång trappa med 400 fotsteg upp till berget som klostret var beläget på. Hela trappan var kantad av guldfärgade Buddha-statyer i alla tänkbara och otänkbara former och ställningar, ingen var den andre lik:

En massa apor levde också i regnskogen intill:

Uppe på toppen av berget fanns det ännu fler lustiga statyer och apor. Munkarna verkar ha ett sinne för humor alternativt lida av tristess, med tanke på hur en del av statyerna var utformade:

Inte snel och klad hest:

Följande byggnad huserade tusentals små buddhastatyer, alla med en egen liten “namnskylt” på kinesiska:

Det var ett fantastiskt häftigt ställe, och bara vandringen upp med alla statyerna vid varje sida var värt mödan. På vägen ned gick jag dock en annan väg och var tvungen att passera en port där det satt en schäfer och vaktade. Han verkade inte tycka om att jag gick förbi hans fina port utan började morra och skälla och jagade efter mig en liten bit. Jag kom dock tillbaka till pendeltågsstationen i ett stycke, och väl där kom det ett passagerartåg rasslandes förbi som var på väg till Shanghai. Hur coolt vore det inte att åka tåg mellan Hong Kong och Shanghai, givet att man har sovplats det vill säga? Jag kanske får ta en resa till det “riktiga” Kina om några år, eftersom att jag så gärna också vill åka båt längs Yangtzefloden. Bäst vore det att kombinera det med en resa till Nordkorea, som nog är min absolut främsta drömresa. Dessvärre är det också ganska dyrt att åka dit, av förståeliga skäl.

Hursomhaver, från buddhism till materialism: jag har äntligen lyckats lokalisera ett stort shoppingcenter på Ellikas begäran och tagit lite bilder:

Såhär ser för övrigt den fantastiska utsikten ut från mitt hotellrumsfönster:

Lite fler bilder från dagens tur till Macao:

Från själva tornet:

Själva bungy jump-anordningen och det lilla väntområdet:

Mattan nedanför där man blev nerhissad. Dessvärre hade den inte räddat mig från en säker död om linan skulle ha gått av (jag frågade efteråt):

Det fanns en modell av Macau Tower byggd i LEGO på bottenvåningen, hur fin som helst:

Tro det eller ej, men mannen till höger på bilden är ingen mindre än Harald Treutiger. Inte ens när man åker hela vägen till Kina slipper man se honom. Här dansar han i takt till ett dragspel på TV:n ombord på färjan mellan Macao och Hong Kong, och det enda som jag kom och tänka på var Club Goa Gubbar.

Och så avslutningsvis ett premiäråk med en av de många dubbeldäckade spårvagnarna som kör omkring på norra sidan av Hong Kong-ön. De ser ganska lustiga ut när de ilar omkring längs gatorna, eftersom att de är så pass höga och smala. De går inte precis med raketfart och är väldigt fulla med passagerare, men däremot är de ganska roliga att åka med och framförallt väldigt billiga. Det kostar strax under 2 SEK att åka med dem, oavsett hur långt man väljer att färdas.

Lite allmän trivia om Hong Kong:

• På gatan där mitt hotell ligger finns det en massa små djuraffärer, och i skyltfönstren har de små katter och hundvalpar som sitter i glasburar dagarna i ända. Det hela ser väldigt motbjudande och hjärtekrossande ut, och det är väl delvis det som är poängen för att få folk att köpa de små liven och ta med dem hem.
• I/om Hong Kong brukar man säga att ifall den dåliga luften inte tar död på en så kommer man definitivt att bli dödad i trafiken. Det ligger en del sanning i detta, då trafiken är tämligen vild här. Dock inte vild på det kaotiska sättet, utan vild som i att alla vet var de skall och kör så snabbt som de bara kan för att komma dit.
• Folk är inte riktigt så pass bra på engelska här som jag trodde, och det känns definitivt som att de är sämre på det än i tex. Singapore. Dock är väl inte detta så konstigt med tanke på att Hong Kong nästan uteslutande består av kineser, medan Singapore består av kineser, malajer, indier, araber med mera i en salig blandnig. Många menyer och skyltar här står bara på kinesiska också, så det är inte helt lätt att veta vad vissa restauranger serverar.
• Växelkursen mellan Hong Kong-Dollar och Svenska Kronan är nästan identisk, vilket på sätt och vis gör det väldigt praktiskt när man är från Sverige. Dock är ju jag numera van vid Australiensiska Dollar, så det har hänt mer än en gång att jag har kommit på mig själv med att räkna om priserna till Australiensiska diton för att få ett hum om vad tex. en måltid kostar. Växelkursen mellan Hong Kong-Dollar och Macau-Dollar (eller “Patacas” som de egentligen heter) är också identisk, och man kan använda Hong Kong-Dollar till att betala med överallt i Macau. Däremot verkar inte det omvända gälla, då ingen tycks acceptera Patacas i Hong kong.
• Det finns väldigt mycket FUD i Hong Kong, mer än i Singapore tom. Några exempel från tunnelbanan är: “Take it easy, please don’t run”, “Be nice, be happy”, “Don’t push, don’t rush”, “A message from the escalator handrail: Be my friend and hold me tight!”, “Maintain cough manners. Cover your mouth when coughing or sneezing”, “Don’t spread germs, wear a surgical mask when you have a cold”, osv., osv.

I morgon kväll går flyget klockan 19.40 lokal tid från Hong Kong. Flygbolaget är alltså Qatar Airways, och flygplanet är en Airbus A340-600, händelsevis en av mina favoriter. Första anhalten är Doha i Qatar för byte av plan till en liten Airbus A319 (också Qatar Airways), och denna kommer sedan ta mig direkt till Arlanda. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog åka ut till flyget i väldigt god tid imorgon, så det enda jag eventuellt kommer hinna med är en sista promenad genom staden mitt på dagen. I övrigt är nu denna resa slut. Bara sådär. Snyft!

STORT TACK till alla som har läst och kommenterat våran blogg under dessa 11 månader, det har betytt oerhört mycket. Vi får väl se om vi två resebloggar något mer i framtiden igen, men det lär nog dröja åtminstone tills nästa sommar innan någon av oss har möjlighet att ge oss ut på någon ordentligare utlandsresa igen…

Snipp, snapp, snut – så var resan slut!

Den här dagen har jag försökt vara effektiv. Jag cyklade in till stan (jobbigt och varmt, ymnigt svettande som resultat) för jag hade gett mig själv två uppdrag. Ett: att ta ut lite Euros eftersom jag åker till Paris på måndag, och två: att köpa en minitub med tandkräm eftersom jag åker till Paris på måndag.

Planen är nämligen att bara åka med handbagage (för att slippa eventuellt väsktrassel på Charles de Gaulle som är en av världens mest hatade flygplatser) och så lite saker som möjligt i bagaget. Med hjälp av några teaterturnéer har jag lagt av med den dumma ovanan att packa med mig fjorton onödiga tröjor för att jag “kanske vill ha dem på mig”, jag vet att man bara använder sina två favoriter i alla fall, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att inse att jag kommer att drabbas av shoppinggalenskap åtminstone en av dagarna i Paris. Alltså minimerar jag min packning och kläder är verkligen inget problem i det sammanhanget. Men det andra. Vätskor och tuber och flaskor. DET är ett problem i sammanhanget.

Sedan de nya flygplatsreglerna kom blir jag verkligen ruskigt irriterad på fixetrixandet. Allt pyssel och pill för att få över sina vätskor och krämer i små tuber och burkar. Och, jag vet inte hur ni andra har det, men jag har mycket kladd och är väldigt förtjust i det dessutom. Jag vill ha med mig obegränsade mängder med hudkräm av diverse slag och det retar mig att jag inte får det. Det retar mig också för att det är så inibängen bara… dumt. Ärligt talat. Hur stor är risken, egentligen, att en terrorist skulle få för sig att hälla över något explosivt i ett par krämflaskor för att smussla upp dem och börja leka vuxenvarianten på “den lille kemisten” när flygvärdinnorna börjar köra runt med sprit-och-mack-vagnen? Egentligen? Är det inte bara ett låtsas-säkerhets-tänk? Ungefär som flytvästarna? Om vi rasar ner från några tusen meters höjd tror jag inte att jag skulle lyckligt utropa “Yay! Flytväst på, jag kan slappna av, folkens!” Ärligt talat. Jag tror inte det.

Hur som helst, irritation, men det är ju bara att gilla läget. Minituberna har kommit för att stanna. Men eftersom det var svårare än jag trodde att hitta tandkräm på minitub och jag fick vandra från butik till butik, ymnigt svettande, lyckades jag med konststycket att handla flera bra-å-ha-grejer på vägen som jag egentligen verkligen inte behöver just nu. När jag kom hem hade jag alltså utöver lite Euros och tandkräm i 15-ml-tub detta med mig:

* 3 pocketböcker (“Allt” – Martina Lowden, “Det andra målet” – Jonas Karlsson och “Kafka på stranden” – Haruki Murakami)
* en tunn bomullskofta, obestämt beige
* ett 6-pack hårspännen, bruna
* ett 12-pack batterier, AA
* en kaffeburk
* 2 par nylonsteps, hudfärgade
* En förpackning plåster, Hansaplast elastic

Dessutom hade jag hunnit med att ensamfika en laxwrap med kaffe på Coppola och hälsa på Fideli på hennes extrajobb och där äta en banan och dricka en mystisk vitaminberikad flädersaft som inte var billig. Nu sitter jag förvånat hemma och klockan är kväll och jag hade ju tänkt att jag skulle hinna med lite mer saker idag, egentligen. Det är lite rörigt nu. Jag fattar faktiskt ingenting. Men jag skyller på flygplatsreglerna.

Det är inget att förundras över att det känns så. Varje större förflyttning, av typen byte av vistelseort för längre tid (än tre dagar – typ) är för mig ett trauma…

I alla fall om jag är på något sätt ansvarig för mänsklighetens (eller en mindre fraktion av mänsklighetens) fort- och vällevnad på ankomstplatsen. Eller för att allt fås med, inget ligger och ruttnar i kylskåpet/ fruktskålen eller var som helst annars. Att elen är av/på. Eller varmvattnet, eller elementet.

Jag går och ryser (blir däven, ni vet!!!) dagar i förväg. Tidsplanerar, hutar åt alla inblandade i förebyggande syfte, muttrer för mig själv och blir alldeles kallsvettig

Sen genomför jag avfärden (flykten) ganska välorganiserat för det mesta. Om än alltid i tidsnöd.

Och sen när jag kommer fram. Urk och kvid. Särskilt om det är en hemresa. Att packa upp på resmålet går väl an. Men hemma…. UUURRRK!!

Så idag har på alla sätt varit en bra hemresedag (jag ska ju dessutom tillbaka för andra delen av semestern om en vecka – dock utan vildänglar)

Men vad väntade hemma…
Hem som saknat sin familj är aldrig kul efter tre veckor. Och nu har äldsta vildänglan bott ensam i hemmet. Jo – visst. Vi har pratat varje dag. Och hon är en utmärkt person. Och både vi och morföräldrarna har gjort punktuella besök ett par ggr i veckan.

Men med min erfarenhetsbaserade kunskap om 16-åringars huslighet (dvs baserat på hur jag var…) så bävade jag

Skulle köket vara belamrat med disk? De inlånade tamråttorna uppätna av katten? Alla blommor döda??

Läs även andra bloggares åsikter om hemresa, däven, dammråttor, kylskåpsmögel, resfeber

Efter 6 kollektivkamrater, 1 inbrott, 1 balettföreställning, 10 månader, 1 julafton, 1 nyårsafton, en stor mängd kycklingburgare från Fast Eddy’s, 6 flygresor, ett flertal långa bilresor, en ännu längre tågresa, 1 japan, 12 vandrarhem, 2 hotell, 1 stuga, en massa roliga stunder, en del tråkiga stunder, 1 slagsmål, 1 prideparad, en stor mängd vackra utsiktsplatser, tusentals körsbärstomater, 1 segelutflykt, 6 bussresor, ett flertal stränder, 1 par borttappade skor, 1 kanotutflykt, inte en droppe alkohol, 3 heltidsjobb, mer än ett dussintal städer, 6 delstater, 1 grotta, 3 vattenfall, ett flertal känguruer, ett antal koalor, 1 ny bästis och en jävla massa flugor är det nu slutligen dags att lämna Australien. Om ganska exakt 4 timmar går planet till Singapore, så om 1 timme eller så skall jag ringa efter en taxi. Mina väskor är fullproppade, och jag vet ärligt talat inte hur jag skall lyckas undvika att samla på mig mera skräp under resten av resan. Lyckligtvis måste jag snåla lite innan slutet av nästa vecka då det är tänkt att jag skall få min skatteåterbäring. Har gått igenom och rensat all packning och kastat allt onödigt, men jag kanske får ta en till omgång av det om några dagar och då vara ännu hårdare. Fördelen är ju att ingen lär lyckas smuggla ned något knark i mina väskor…

Jag är lite trött och huvudet känns lite tungt, förmodligen pga. det hängiga vädret och att jag klev upp tidigt i morse för att hinna uträtta alla de sista ärendena innan avfärden, men kanske också för att det är lite vemodigt att lämna vad som har varit mitt hem under de gångna 7,5 månaderna. Tyvärr landar också mitt flyg strax före 3 i morgon bitti, så jag lär vara ganska död när jag slutligen går och lägger mig. Ser därmed inte fram emot denna flygresa så värst mycket, och jag lär nog inte heller få så enormt mycket uträttat under morgondagen, men jag har ju 5 dagar på mig i Singapore så det borde inte vara någon fara.

Vi får se när nästa blogginlägg blir beroende på när jag lyckas hitta bra Internet-tillgång osv.

Until next time!

Trots att det är några dagar kvar innan jag åker pågår förberedelserna för fullt. Göromål efter göromål på min checklista bockas av vartefter, och i stort sett alla stora “måsten” på denna lista är nu avklarade. Jag är nästan helt färdig med packningen, och det var på marginalen att allt rymdes. Resfebern har börjat kicka in, och jag går och oroar mig över de vanliga sakerna, såsom att jag:

• anländer till något av mina bokade boenden och personalen tittar frågande på mig när jag hävdar att jag har gjort en reservering hos dem.
• anländer till någon av flygplatserna och det visar sig att flygbolaget har gått i konkurs 2 timmar tidigare.
• anländer till någon av flygplatserna och det visar sig att mitt bagage är för stort eller tungt, så jag blir tvungen att göra mig av med min laptop eller en massa böcker eller kläder.
• blir haffad i säkerhetskontrollen i Brunei för att någon har smugglat ned qnarrk i min väska, och de skickar mig därför till ett hemligt arbetsläger på Mars. Väl där tvingas jag slava i flera år tills jag så småningom lyckas vinna de andra arbetarnas förtroende, och tillsammans slår vi oss fria från förtryckets kedjor och jag blir enväldig härskare över planeten och döper om mig till Xenu Den Andre.
• sitter på planet till Singapore när det störtar i havet och jag blir uppäten av hajar.

För att få mig själv på bättre tankar var jag därför ute och tog lite fler foton av staden, mestadels för min egen skull så att jag har lite minnen om 5-10 år, men också för mina kära läsare. Det kändes lite sorgset när jag vandrade omkring och tänkte på att jag förmodligen inte lär återse Perth igen på ett bra tag, om ens någonsin, men å andra sidan finns det nog inte så många specifika saker som jag kommer längta tillbaka till tror jag.

Här kommer iaf. veckans skörd:

Bilderna ovan är från området kring King’s Park, och bortom de gigantiska eukalyptusträden på bilden nedan ligger själva parken, som också den är gigantisk. Man kan säkerligen gå vilse där om man vill:

Även i Perth blir bladen gula, röda och orange(a?) på hösten:

En bild speciellt tillägnad Ellika (om hon nu kan se den under hennes pågående treriksresa), nämligen hennes stammishak Boost, som är en juicebarskedja som finns överallt i Australien. Hon lät dock meddela att hon nyligen fått en juciemaskin i födelsedagspresent, så nu behöver hon inte längta tillbaka längre:

Lite olika bilder från centrum (när jag tog skyline-bilden så var solen inte riktigt på min sida, bokstavligt talat):

Tre gigantiska stålkänguruer går till attack mot en intet ont anande kontorsarbetare. A blood bath ensued:

Aaah, trusty ol’ YHA. Här bodde jag under mina första veckor eller vecka i Perth:

Så till en av mina favoritstadsdelar häromkring; East Perth. Det är ett väldigt fint, lugnt och lyxigt område, ungefär som ett litet ghetto för Perths riktiga borgarklass. Så vackert att man blir tårögd:

Tom. gatunamnen är förnäma i East Perth. “Old Belvidere Promenade” känns kanske inte som den sortens gatunamn man skulle hitta i South L.A. precis:

Dock är jag inte särdeles imponerad av deras “konstverk”. Den som beslutade att följande skrotupplag skulle installeras i området borde kastas i Swan River. Förmodligen var det någon politiker:

Från ett “konstverk” till ett annat – för några månader sedan var det någon infantil lustigkurre som kletade en massa brun gegga på dessa hästars bakdelar som återfinns alldeles intill YHA, men det är lyckligtvis borttvättat nu:

Och så lite torgbilder, kanske mest för Ellikas skull så att hon får en liten nostalgitripp:

Den centrala pendeltågstationen utvändigt (dagtid) och invändigt (kvällstid):

Och såhär roligt har jag och min gode vän Luke när vi träffas:

Tyvärr är han både snyggare och socialare än jag, plus att han har ett bländande leende. Dock är han också två år äldre, så jag kan förhoppningsvis komma ikapp på de områdena. I måndags var det sista gången som vi träffades, men förhoppningsvis inte för all framtid. Som ni ser hade vi matchande armband på oss dagen till ära som ett bevis på att vi är gifta… eh, jag menar att vi tillhör samma politiska sekt… eh, jag menar att vi delar samma livsåskådning. Texten på ena sidan av armbanden lyder “Tu ne cede malis!” (“Ge aldrig efter för ondska”, som i det här fallet definieras som tvång/våld/socialism/krig/Staten/osv.), och på andra sidan står det “mises.org”, eftersom att det är Mises-institutet som producerar dem.

Farväl sade jag även till mina slitna, trasiga, obekväma, fula och illaluktande arbetskängor:

De har tjänat mig väl, och jag har inkasserat nästan 100 000 SEK under det gångna halvåret tack vare dem. Minus ett antal tusen dollar som den australiensiska staten stal av mig det vill säga…

…vilket osökt leder mig in på nästa ämne, nämligen skatteåterbäringen. Jag deklarerade tidigare i veckan då det australiensiska räkneåret slutar den 30 juni. Mitt preliminära besked var att jag skulle få tillbaka cirkus 20 000 SEK i veckopeng av det snälla australiensiska Skatteverket. Jag får bara hoppas att jag inte gjort något fel i deklarationen så att jag inte blir besviken om två veckor då det är tänkt att pengarna skall dyka upp på mitt konto. Ellika fick ingen skatteåterbäring utan blev tom. tvungen att betala in mera skatt när hon deklarerade, så jag har sagt att jag skall dela med mig lite till henne på ett eller annat sätt som en ren solidaritetshandling.

Nu är bara den stora frågan om jag skall använda pengarna till att ta körkort eller spara dem till min och brors kommande Vietnam-resa… Dagens i-landsproblem.

Ikväll gjorde jag för övrigt det stora misstaget att försöka lösa en Rubiks kub som jag hittade på rummet på YHA i november och som legat i min ryggsäck sedan dess. Efter många timmars försök som alltid resulterade i att jag var 2-4 bitar ifrån att klara den gav jag till slut upp och snörde kuben i väggen så att den gick i kras. Därefter försökte jag sätta ihop den igen (vilket nästan var lika svårt och pilligt som att lösa den) för att försäkra mig om att den faktiskt gick att lösa och inte var defekt, vilket den tyvärr inte var. Jag lyckades dock inte få fast den sista biten, så då blev jag förbannad igen och kastade ånyo in kuben i väggen, varpå den gick sönder beyond repair. Markus 1 – Rubiks kub 0. “När intelligensen tar slut tar våldet vid”, så att säga.

…från den kristna reaktionära kinesiska killen som jobbade i en vecka på mitt förra jobb. Vi växlade telefonnummer iom. att vi hade samma resväg till och från jobbet, men vi har inte haft någon kontakt sedan dess. I lördags morse klockan 06.10 av alla tider på dygnet fick jag dock ett SMS från honom där han bad mig berätta om eventuella problem som jag har i livet men inte lyckas lösa så att han kan be för mig… Jag svarade inte på det. Funderade dock ett tag på att skriva att jag var en “ex-leper” som nu önskade bli spetälsk igen, eller kanske att jag var rekorderligt homosexuell, och se vad hans reaktion skulle bli, men jag ändrade mig.

I fredags var min sista dag på det “nya” jobbet, då jag inte kände för att fortsätta nästa vecka, mest pga. att min trevliga jobbarkompis inte kommer vara där. Sedan är det ju också all denna förbaskade rökning som förekommer på det stället. Jag trodde att alla arbetsplatser i det här landet var rökfria, men tydligen inte denna, eftersom att i princip alla gick runt och rökte stup i ett inomhus. Dels är ju detta väldigt störande och otrevligt när man inte själv gillar cigaretter, men sedan kan man ju även fråga sig varför folk röker inne i en brädgård som är full av trä!? Och varför kan de inte göra det utomhus liksom? Jag misstänker att om man skvallrade för myndigheterna eller försäkringsbolaget så skulle det nog bli ett abrupt slut på det hela.

I övrigt flyttade den nya huskamraten Jonas ut i lördags, då han för några dagar sedan fick ett oväntat drömjobb som dykare i Exmouth som ligger 120 mil norrut. Han skall därför köra bil i 13 timmar i sträck dit upp idag, vilket jag inte är avundsjuk på (det är bara öken, öken och lite till öken längs den vägen). Sista veckan blir jag därför helt ensam i huset, vilket är lite synd då han var väldigt trevlig att ha här. Å andra sidan har jag mängder med ärenden att uträtta innan jag far, såsom att packa, skriva vykort, tvätta, ta många och långa promenader runt i staden och fotografera, träffa Luke en sista gång, deklarera, stänga bankkontot, klippa mig, låsa upp mobilen, skicka iväg paketet med alla grejer som jag inte vill ta med mig som bagage, dubbelkolla alla flygbokningar, skriva ut alla viktiga papper och nummer inför resan, handla, städa, osv. Nu är det också mindre än en vecka kvar tills jag far, KÄN JO BÄLIV IT!? Jag har då svårt att förstå det, och det börjar bli lite pirrigt nu. Försöker också så gott jag kan med att ställa om hjärnan till “resa” istället för “vardag”, vilket är lite svårt.

Avslutningsvis har jag lyckats ta reda på namnet för en låt som jag har hört under mången års tid men aldrig vetat vad den heter eller vilka som gjort den, nämligen Crash Test Dummies – Mmm Mmm Mmm Mmm. Dels är den riktigt bra i sig, men framförallt driver det en till vansinne att höra en sådan låt under en längre tid utan att veta namnet på den. Allt är tack vare den annars eländiga radion på jobbet, men någon nytta skulle jag väl ha av den också.