Och när jag kom hem, satte jag upp mina adventsstjärnor, fyllde adventsljusstaken med renlav, mossa och lingonris som jag plockade i skogen igår, tände massor av levande ljus i dofterna av julkryddor och satte mig på en köksstol med en mugg vit glögg i handen och fötterna på bordet.

Medan jag sakta insåg att… jag behöver återta mitt hem, göra det till mitt. Vilket det aldrig har varit – jag har aldrig bott ensam i detta hem. Såväl inredning som vanor kommer ur samspel och kompromisser med andra.

Jag läser Toni Morrisons Älskade igen, köpte den på second hand i måndags (eller vintage, som det heter numera, det låter kanske lite snajsigare). Det är många stycken och beskrivningar i den boken, som utspelar sig i slutet av 1800-talet och handlar om en grupp färgade som går från att vara slavar till att vara… sina egna, med vad det innebär i ett samhälle som fortfarande ser färgade människor som djur, en bok som alltså inte på några sätt liknar mitt liv, men det är mycket som jag känner igen. Hon har en fantastisk förmåga att sätta ihop ord så att man förstår precis, trots att man själv aldrig skulle kommit på att använda de orden för att beskriva känslor och situationer.

Om man vill, så innebär böcker en otrolig möjlighet för oss att lära oss om andra människor och liv. Lika bra som om man levt vid sidan av, i bokens berättelse.

Hon beskriver två saker som slår an toner i mig av igenkänning. Den ena handlar om när Sethe, som har fött fyra barn varav den yngsta just blivit vuxen, får en önskan från mannen hon lever med som inte har några barn (såvitt han vet i alla fall, han har flackat runt mycket sedan han blev fri), om att skapa ett barn tillsammans. Det får henne att undra om hon tror sig ha orken att få fler barn… så här beskriver Toni Morrison det:

“… men mest skrämde henne tanken på att få ett barn igen. Att vara god nog, uppmärksam nog, stark nog att bry sig om på det viset – en gång till. Att vara tvungen att leva så länge till. Gode Gud, fräls mig, tänkte hon. Moderskärleken var dödande så länge den inte var bekymmersfri.”

Jag har själv undrat lite över min känsla av att inte vilja börja om med fler barn, om jag skulle träffa en man som vill ha barn. Och jag tycker att Toni Morrison beskriver orsaken ganska bra… jag tror inte att det bara handlar om kroppens åldrande. Jag har investerat mycket mer än halva mig själv, i min dotter – på alla sätt. Tid, kärlek, omtanke, oro, handling, engagemang… ändrade vanor, jag har satt hennes behov så i centrum att jag tappat bort mina egna behov helt. Nu har hon flyttat och jag är bara jag igen, och jag vet inte vad jag vill och behöver när jag inte “måste” flytta bort mina behov hela tiden för någon annans skull… och när jag tänker på att börja om med att bara prioritera ett litet barn igen, så känns det inte bara som något jag inte har lust med – framför allt känns det som om den tiden i mitt liv då jag hade kraften att göra det, är förbi…

Den andra saken hon skriver om, handlar om trötthet. Att det finns en gräns för hur mycket jobbiga saker en människa förmår hantera, innan hon bara blir trött och tappar orken… inte tillfälligt, utan faktiskt helt och hållet. I boken är det Sethes svärmor, Baby Suggs, som kommer till den punkten, efter att hon varit slav i 60 år, fri i fem, fått se alla sina barn säljas eller dö utom den yngsta, som är Sethes man och far till Babys barnbarn; den yngste sonen och pappan till barnbarnen har dock försvunnit och ingen vet om han lever, och Sethe flyr till sin svärmor med sina barn. Allt är lycka och harmoni en stund, Baby blommar upp och känner en drivkraft för att predika för människorna omkring henne som vill höra, hon är en central figur i det lilla färgade samhället och hennes hjärta är stort nog att rymma alla som kommer i hennes väg. Men så kommer den vite mannen som Sethe rymt ifrån och ska ta dem tillbaka, och för att skydda sina barn från att bli slavar försöker Sethe ta död på dem… men lyckas bara döda ett av barnen, som sedan spökar i huset. När Sethe hamnar i fängelse, med den minsta babyn med sig där, så… är det som om Babys kraft tar slut. Hon uttrycker sin känsla med att hon vill bara gå och lägga sig och ligga i sängen resten av livet och tänka på färger – en i taget. Hon ger helt enkelt upp.

Hennes vän Stamp Paid tänker så här kring henne:

“Jag är trött ända in i märgen. Jag har varit trött i alla mina dar, trött i hela kroppen, men nu är det ryggmärgen. Det måste ha varit så Baby Suggs kände sig då hon gick och la sig och tänkte på färger under resten av sitt liv.”

Medan han tidigare försökte övertala henne att “församlingen” behövde hennes predikningar, och hon slog ifrån sig, och han sa att “du måste göra det”, så svarade Baby:

“Det enda jag måste är att gå och lägga mig i sängen. Jag vill se nånting här i världen som är ofarligt.”
“Vad är det för värld du pratar om? Det finns inget som är ofarligt här”, sa Stamp Paid.
“Jo, det gör det. Blått. Det skadar ingen. Inte gult heller.”

Själv har jag inte kommit på tanken att gå och lägga mig i sängen och tänka på färger resten av livet, men jag kan känna igen den där uppgivenheten.

Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket strävan, uppförsbackar, ondska och smärtsamheter en människa orkar hantera, med livsgnistan i behåll… det finns en gräns då det verkar bli omöjligt att få tag i den där känslan igen, av att det finns något, kanske inte just nu men i en framtid, som kan ge mig tillbaka känslan av… mening med att fortsätta leva.

Nu var väl Baby Suggs runt 70 år när hon gav upp… och jag är inte tillräckligt gammal för att kunna lägga mig ner och strunta i hur det går för resten av världen. Jag måste försöka tro att den där känslan av liv, kommer tillbaka… att det handlar om att min hjärna, kropp och “ryggmärg” bara behöver vila sig från motgångar en stund, och så kommer känslan att komma tillbaka.

Där jag satt på min köksstol med alla de levande ljusen och Era i stereon, insåg jag också att “kärlek” för mig har kommit att bli synonymt med två olika känslor: antingen sorg och vemod, eller rädsla. “Kärlek” som bara är glädje… den känslan har jag tappat bort.

Jag tror att man måste försöka hitta en balansgång mellan att medvetet styra sina känslor och tankar in i positiva spår, och att tillåta sig att vara i de känslor man har för stunden. Det finns känslor och tankar som inte längre fyller någon funktion utan bara är gamla dåliga vanor som hjärnan gärna följer bara för att de är invanda. Och så finns det känslor som har med det verkliga livet att göra, med nuet… och om man försöker ignorera dem eller fly från dem på ett eller annat sätt, så blir de nog till fula, klumpiga ärr som står i vägen för framtida glädje.

Jag tror helt enkelt inte att man ska välja antingen – eller. Jag tror inte att man alltid ska försöka “muntra upp sig” och “tänka på annat” – ibland behöver man verkligen vara i den känslan som är, för stunden… men samtidigt kan man göra saker som man på ett medvetet plan förstår att de är bra för en. Men jag tror inte att man blir lycklig genom att låtsas inför sig själv och/eller andra att livet är tipptopp och man mår kanon, när det inte är så man känner det… inte när det handlar om känslomässiga processer som är en naturlig del av hur ens liv gestaltar sig för stunden.

Jag tror inte att man ska låta “optimistkonsulter” styra ens liv – men inte heller “pessimistkonsulter”. Vare sig det är man själv eller andra som tar endera eller båda av de där “konsultrollerna”… jag tror, som vanligt, mer på mellantonerna än på extremerna. Och jag tror att man ska ut i extremlägena ibland – men inte ta dem på så blodigt allvar… vare sig den speedade “lyckan” eller den krokbenssättande Ior-artade pessimismen.

Framför allt tror jag att man inte ska låta andra människors rädsla för känslor, bestämma hur man ska tänka och känna. Jag tror att man måste hitta sin fungerande väg själv, utifrån hur just jag är och fungerar… och så ska man ta emot hjälp från andra, om man råkar hamna i ett maniskt eller för djupt depressivt tillstånd.

Och jag tror att de flesta någorlunda friska människor, som fungerar hyfsat i sina samhällssammanhang, har förmågan att själva bedöma vilka känslor man ska leva sig igenom och vilka man ska lära sig att styra bort ifrån. Om man tar sig själv och sin personliga utveckling på allvar… och kanske är det det som är “felet” med de “rådgivare” och allmänna “tyckare” som försöker få en att inte uttrycka de känslor som man faktiskt har – kanske tar de inte sig själva, sin själ och personlighet, på allvar…

Det är så lätt att springa ifrån sig själv. Det är betydligt svårare att få sin själ, sin närvaro och medvetenhet, att bara stanna alldeles stilla i nuet… med allt vad nuet är. Framför allt är det så lätt hänt att känslorna i nuet är som trasiga tänder, som det gör ont att pilla på… så att man undviker att pilla på dem i en utsträckning som leder till att de blir till stora, fula varbölder, i stället för att läka ut.

Men det är en balansgång. Mellan att undvika att fastna i destruktiva känslor som inte har någon egentlig koppling till livet just nu, och att inte bli så ivrig i att försöka lära sig vara lycklig att man i själva verket bara försöker springa ifrån känslor som man verkligen behöver leva sig igenom…

Jag har haft en aktiv helg. En sväng på stan igår, en tur i ett antal affärer i jakt på julklappsinspiration, träffade A och hennes son på stan och vi rös lite åt den levande tomten som satt i ett skyltfönster och vinkade åt förbipasserande, sedan yoga, middag och några timmars telefonprat med C, och idag en tidig morgon med lång bussresa hem till dottern i hennes nya hem, lunch med henne och hennes far med sambo, montering av lampa och av utomhusjulgran, en tur på skyltsöndag med dottern, luciasång och tomtar och härlig körsång och massor av folk, dotterns kompis som vi hittade på stan och fick med oss på en inköpsrunda av saker som dottern behöver, en oerhört serviceinriktad och trevlig kille som möjligen flirtade lite med oss i en av butikerna (när vi mötte honom senare på ett fik frågade han om vi löst frågan vi pratat med honom om någon timme tidigare), en massa prat med de nyvuxna tjejerna om smärtsamma familjerelationer, respektlösa ungdomsdiskriminerande vuxna, kaotiska julfiranden och värdet av att vara serviceinriktad när man har ett servicejobb, mysigt fika med irländsk folkmusik till, och så prat om “i-landsproblem kontra verkliga problem” med en kompis som jag brukar träffa på fik… och så kramar med dottern och ett ömsesidigt “tack för en mysig dag”, och den halvtomma bussen hem, med en afrikansk säteskompis som fick mig att tänka på kulturskillnaderna när det gäller ensamhet kontra gemenskap, som Fredrik Lindström pratade om i Skavlan i fredags.

Och så har jag suttit och väntat in själen, på min köksstol.

Kanske har den kommit ikapp mig nu. Och det är dags för en ny arbetsvecka…

Erst letztens habe ich einen interessanten Artikel auf Les petits Plaisirs gelesen, über die Verwirrung wenn Frauen “Nein” sagen aber doch “Ja” meinen, als kleines Spielchen sozusagen, um den Mann zu zeigen, dass frau ja nicht so leicht zu haben. Zu welchen Verwirrungen und z.T. schwerwiegenden Missverständnissen dies führen kann, hat Madmoiselle Nocturne sehr schön beschrieben. Denn wann soll der Mann erkennen, wann mit “Nein” wirklich mal “Nein” gemeint ist und nicht “Ja”?
Man soll sich trauen “Nein” zu sagen, aber dann sollte man es auch wirklich so meinen. Gestern abend hatte ich eine Situation in der Disko, wo eine Freundin dieses “Nein” auch wirklich so gemeint, als ein Bekannter von ihr sie zum engen Tanz auffordern wollte, bzw. er hat sie einfach auf die Tanzfläche geschoben. Sie hat sich dann zwar “befreit”, aber später kam der selbe Mensch noch einmal an. Zusammen haben wir (3 Frauen) dann versucht den Menschen klar zu machen, dass sie wirklich nicht will und das er das doch bitte akzeptieren soll. Irgendwann ist er dann abgezogen.
Ich fand dieses Verhalten ziemlich respektlos, dass obwohl sie ihm deutlich kommuniziert hat, dass sie diese Nähe nicht möchte, er doch sehr hartnäckig war und erst nach mehrmaliger Aufforderung verschwand. Ich will ihm nicht unterstellen, ein Vergewaltuger zu sein, aber ich frage mich schon, ob er das mit dem “Nein” immer so wenig ernstnimmt. Dass das “Nein” von ihr nicht Teil eines neckischen Verführungsspielchen war, hätte ihm spätestens nach dem zweiten Mal klar sein müssen.
Aber was als Taktik an diesem Abend eigentlich ganz gut geklappt hat, war dass meine Freundinnen und ich versucht haben uns zu unterstützen, indem wir in unsere Mitte genommen haben und denn Typen dann zusammen abgewehrt haben.
Ich denke, dass ist wirklich das Wichtigste das man versucht, zusammenzuhalten und den Typen ganz deutlich klar macht, dass er nicht allein auf der Welt ist und tun und lassen kann was er will.
Abgesehen davon war es aber alles in allem ein netter Abend.

Schönen 1. Advent wünsche ich!

Nu har väl inte jag Newsmill som någon favorit men att man skulle vara en fördummare passar med Ali Esbatis kollektiva och diktatoriska ideologi. Allt som inte kopplas till kollektivet är fördummande.

Newsmill årets fördummare. Ali Esbati om debattsajten som kan få Stora journalistpriset. Är det någon som skall vara tyst om fördumning så är det Esbati. Ali Esbati, född 12 september 1976 i Teheran, Iran, är en “svensk” vänsterpartistisk politiker. Och i vanlig kommunist anda stödjer han naturligtvis diktaturen. Esbati skriver beundrande om hur Ahmadinejad fört en “skicklig, populistisk kampanj.
Man skriver att 70% av uttalandena om Ali Esbati på internet är positiva, det tror fan det. Med tanke på tillståndet i vårt land så är det icke överraskande.
Vilka är Ali Esbati vänner då? I bloggosfären finns till exempel Jan-Inge Flücht, även känd som “Jinge”, som har givit antisemitismen i Sverige en ny hemvist på nätet. Vänsterpartister som Ali Esbati och Hanna Löfqvist rekommenderar Jinges blogg. Där finns Andreas Malm. Under ett seminarium om islamofobi arrangerat under European Social Forum i Malmö (18/9-08) hyllade Andreas Malm Arab European League (AEL)
Samma AEL delade under demonstrationen i Antwerpen ut flygblad med kraftigt antisemitiska slagord som att “Muhammed sade att det ska komma en dag då muslimerna ska slåss mot judarna” och att man inte ska ha judiska och kristna vänner.

En del av “snillets” uttalanden.

*Säg det rent ut. Det handlar om att röka ut överklassen från ställen som Östermalm eller Askim. Sätt upp en flyktingförläggning på Stureplan. Det är bara att köra hårt.

*Sanningen är dock att det inte var menige Ryan som räddade Europa och världens från nazismens vidrigheter – det var sovjetiska stridsvagnar.

*Kuba har strävat efter en utvecklingsmodell som inte bygger på underkastelse för imperiemakter. I en värld där den enda supermakten återkoloniserar, förnedrar, massmördar runtom i världen kommer man inte ifrån betydelsen av en sådan symbol.

*ingeNting över huvudtaget tyder på att al-Qaida existerar som organisation eller Abu Musab al-Zarqawi existerar som person.

Detta är kulturens favorit i Sverige och en aktad bloggare, oh.

Efter gårdagens avslöjande om att även “glada grisar” behandlas fruktansvärt illa har jag kommit till en slutsats. Jag tänker fortsättningsvis undvika griskött. Det går att välja kött från andra djur som har det bättre. Enligt lag måste kor få beta ute visst länge per år och det känns i alla fall lite bra att veta. Att jag väljer att avstå från griskött rör ju inte någon i ryggen, allra minst en stor grisbonde. Men för mitt eget samvete är det nödvändigt. Att en ordförande i en av Sveriges största sammanslutningar för köttbönder säger att missförhållandena i de 100 underkända gårdarna var engångsföreteelser är ju skrattretande. Hur kan 100 gårdar vara engångsföreteelser??

Sen att det retar vissa att jag tar ställning är väl sånt man får leva med. Jag har bestämt mig. Och är det någon som har problem med det så tycker jag bara synd om dem. Att man får välja hur man vill leva sitt liv är väl en av våra grundläggande rättigheter? Kunde jag skulle jag sluta att äta kött överhuvudtaget. Men det blir svårt… Det är ju så gott med älgkött… Får trösta mig med att älgen i alla fall haft ett bra liv i frihet i min skog. Jag blir så arg på all girighet i den här världen! Respekt för djuroch natur måste tas på allvar!

Bohusläns museum – Restaurang Kajkanten

“-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att “Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig“. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

Eller så behövde jag djupdyka bland känslor, för att hitta en del förklaringar… förklaringar eller orsaker kan behövas ibland, för att man ska veta vad det är man ska jobba med.

Kanske var jag verkligen bara så oerhört slut på, efter denna vecka och efter en lååång period av accelererande arbetsbörda, att det som behövdes var en hel lördag med promenad i naturen (som gav ovanligt mycket ro och njutning, faktiskt), att få städning och tvätt gjort och att laga riktig mat.

Fast jag tror en del på solen.

Både igår och idag är solen framme, och någon sa att fram till i fredags hade det varit 4 soltimmar där vi bor, under hela november… solen spelar in för hur vi mår. Kanske inte lika tydligt som sömnen, men ganska tydligt ändå. Jag och en kompis lekte igår med ett framtidsscenario där vi hade uppfunnit ett “solpiller” – kunde man skapa ett piller som innehöll alla de effekter som solen har på oss (utom malignt melanom, då), så skulle man garanterat kunna försörja sina följande tio generationers familj, på det…

Oavsett orsak, så har dagens DN-läsning om oxytocinets bevisade effekter på välmåendet och att den som lever med mycket fysisk och psykisk närhet och trygghet själv skapar en harmoniserande effekt på alla omkring sig, stärkt min bild av att jag nog har alldeles rätt i att det jag behöver är närhet och kärlek. Det är det som saknas, för mig, för att resten av livet ska haka på i livsglädjespåret igen… Oxytocin är en av de kroppsegna “drogerna”, och på motsvarande sätt som man blir “hög” (fast på ett lugnt och stillsamt sätt) av inre duschar av oxytocin, så lär avsaknaden av samma ämne ha en motsvarande negativ effekt. Jag har inte blivit sämre på sociala samspel sedan det tog slut med exet, snarare tvärtom, men jag är ganska övertygad om att efter att ha levt med fysisk närhet, kärlek och trygghet i stort sett under hela mitt liv fram till för drygt fem år sedan (då det tog slut med exet) till att numera leva i stort sett helt utan närhet, så innebär det en deprimerande effekt på både kropp och hjärna…

Det är märkligt hur misstänkliggjord man kan bli för att man säger att man behöver kärlek. I synnerhet de som själva lever med närheten i sin vardag, vill gärna vifta bort dess betydelse och försöka flytta ens fokus till att det är någon form av “individuellt självförverkligande” som man behöver… vad kan det bero på? Varför är det något negativt att säga att man vill ha det som alla omkring en har, och som både de och jag vet att de ser som en grundförutsättning för sitt eget välmående?

Jag menar givetvis inte att man ska ha ett förhållande som en kompensation för att leva sitt eget liv. Det har jag aldrig vare sig tyckt, eller haft själv. Jag är tvärtom oerhört försiktig med att gå in i alla slags relationer med människor som visar att de “behöver” mig, som en drog för att slippa hantera sig själva och sina egna liv. Det jag pratar om när jag säger att jag behöver kärlek, är inte att ha en annan människa som en krycka för att slippa gå själv – det jag pratar om, är givetvis gemenskapen, tryggheten, glädjen, värmen och närheten som följer med en bra kärleksrelation… och de kärleksrelationer som jag har haft fram t o m exet, har varit sådana som har gett just det.

Jag vet att många människor som har tappat greppet om sina egna liv och som mår väldigt dåligt, önskar sig en förälskelse för att få fly in i en positiv känslokick en stund. Låta en annan människa få ta över styrandet av de egna känslorna, ge bort ansvaret för sin lycka till någon som man kan måla en drömbild av. Men den som känner mig det allra minsta, borde väl vid det här laget ha förstått när jag talar om hur skeptisk jag är till “passion”, hur mycket jag ser det som ett känsloknarkande som bara skapar obalans i tillvaron – så varför reagerar folk med att inte vilja bekräfta den känslan som jag uttrycker, om behovet av kärlek och närhet? Är det skämmigt att behöva andra människor? Är det extra skämmigt för en kvinna att behöva en man – är det det gamla sjuttiotalsfeministuttrycket “en kvinna utan man är som en fisk utan cykel” som fortfarande spökar, i min generation och därikring? Är det måhända så att de allra flesta vuxna både män och kvinnor har insett att det som vi idag kallar “kärlek” mellan man och kvinna, i väldigt hög grad handlar om makt snarare än om välvilja, generositet, medkänsla och ömhet…? “Passionen” består bara så länge som de inblandade parterna ser sig som varandras motpoler, i någon mening. Passionen övergår till gammal vanlig vardagsgemenskap utan större känslokickar, när makt- eller motsatsspelet klingar av… och det gör det ju, förr eller senare, eftersom inga “vanliga” människor i längden orkar leva med det stresspåslag som ett ständigt motsatsförhållande skapar. Får man dessutom barn tillsammans, så blir det ju kontraproduktivt att “kriga” mot varandra när man verkligen behöver samarbeta för barnens och familjens överlevnad.

Jag är en av ganska få som inte hyllar passionen. Som uttryckligen undviker män som visar att det är “krig” de vill ha… ständiga kraftmätningar. Och de flesta män av idag är uppvuxna med en moral som säger att det är fritt fram för dem att ändra spelreglerna eller fuska, för att de ska få vinna. Som kvinna, med en sådan man, får man ägna all sin tid och energi åt att försöka få honom att sluta gå emot en utan i stället med en, medan han gör sitt bästa för att hålla kvar motsatsförhållandet… så en sådan man vill jag inte ha. Jag vill inte ha en “stridis” – mina erfarenheter säger mig dessutom att de flesta män förlorar i diskussioner med mig, dels för att jag sällan påstår mig veta saker som jag inte vet (medan de själva inte drar sig för att utge sig för att vara experter på områden där det framgår med pinsam tydlighet att de inte har en aning om vad de pratar om), och dels för att jag har en bättre förmåga att balansera mellan känsla och intellekt än de flesta män har. De inser vanligtvis själva också när de förlorar, men de vill inte gärna erkänna att det är vad som händer, utan då blir de i stället sura eller börjar försöka jävlas med mig. Som om det vore mitt fel att de slänger ur sig saker som de inte kan eller vet tillräckligt mycket om?! Ja, det blir konsekvensen om man är en sådan människa som väljer att lämna över ansvaret för både ens känslor och beteenden, till andra än sig själv…

Jag vill inte ha en man som har så mycket fokus på att “vinna” över kvinnor att han hellre förstör relationen än lär sig leva med riktig kärlek. Jag är inte intresserad av den “spänningen” som handlar om maktbalans mellan könen – dvs det som de flesta människor kallar för “passion”. Och jag är medveten om att de män som inte har fokus på maktbalansen, är oerhört sällsynta…

Och nu har jag alltså fått lite mer “bevis” på att det stämmer när jag påstår att jag mår bättre av att leva i en kärleksrelation än att leva utan. När jag skriver meningen här, just nu, tycker jag att det ser så himla självklart ut… så jag undrar, igen, varför en hel del människor försöker förringa betydelsen av närhet och kärlek för välmåendet… kan det hänga ihop med bilden av “barndom” respektive “vuxenhet”? Vi vet alla att barn behöver, söker, och får, närhet från föräldrar och andra omkring dem. Innebär det att vi ser närhetsbehov som något… infantilt? Och att motsatsen till det, dvs “att vara vuxen”, därmed automatiskt definieras som att vara självständig och inte i behov av närhet och gemenskap?

Den som är oberoende, är den som upplevs ha mest makt. Så ju tydligare man deklarerar sitt behov av kärlek, närhet och gemenskap, desto lägre “status” får man…? Ja, jag tror att det kan vara så det hänger ihop. “Ledaren” är den som har flest förmågor som gör att h*n klarar sig på egen hand… ju högre upp i hierarkierna, desto större grad av självständighet. Inte bara på ett biologiskt plan, även om det förmodligen är biologin och evolutionsläran som förklarar fenomenet – men vi har ju även idag exempel på män i ledande positioner som tillfredsställer sitt behov av mänsklig närhet och “kärlek” genom att köpa sig sex. De behöver aldrig tillstå att de behöver närhet – de är oberoende, de köper det de behöver utan att behöva ge något annat än pengar tillbaka. Och den de köper sex av, är utbytbar. De är alltså obehövande och oberoende – en förutsättning för att få och behålla makten… så tror jag att det kan vara.

På sätt och vis borde jag förmodligen känna mig lite smickrad av att människor omkring mig vill se mig som den oberoende och obehövande… för det skulle ju kunna tyda på att de gärna vill se mig som ledare.

Men jag är en firre (med cykel, men utan man! ), och fiskar inordnar sig inte lätt i vedertagna roller och mönster. Dessutom är jag lillasyster, vilket förmodligen förstärker min ovilja att hålla mig inom ett “fack” som andra har byggt åt mig… Jag förväntar mig att bli respekterad för att jag är hela spannet av det som är mänskligt. Jag vet att det är ont om människor som klarar av att förhålla sig till det som är så nyanserat, de flesta behöver få dela in sin värld i motsatsfack… men jag går inte med på att respekten för mig ska baseras på så enkla indelningar i alla fall.

Och jag tror att världen skulle bli en bättre plats för alla människor att leva i, om vi kunde träna oss lite på att sluta förhålla oss till hierarkiska system…

Jag tror alltså att det som jag först och främst skulle behöva, för att bygga upp min egen kraft igen, är en kärleksfull relation med en man. Gärna med fler människor också, som finns i min fysiska närhet. Som jag just konstaterat, så är det dock ont om män som är intresserade av att se sig själva och sina medmänniskor som människor snarare än kön, och som saknar intresse av att delta i maktkamper… jag har stött på några män de senaste åren som själva tror att att de inte vill ha maktkamp. Men när de upptäcker att jag vet vad jag pratar om och att jag ibland har tänkt väldigt mycket längre, bredare och djupare än de själva, så återfaller de till att antingen vilja tvinga in mig i det “passionerade” facket (för där allt är känslor finns inga spelregler, och då kan de “vinna”), eller så lägger de över ansvaret för deras egna reaktioner och/eller beteenden på mig. De gör det till mitt fel, att de beter sig som idioter… och då tappar jag både intresset och respekten för dem. Jag upplever helt enkelt maktspel där den som spelar inte behärskar det område som den ger sig in på, men ändå kräver att få vinna, som ett utslag av bristande intelligens… och alla människor måste inte vara intelligenta för att jag ska både respektera och älska dem, men jag ser inte vitsen med att traggla med en människa som både vill ha strid hela tiden och som dessutom sannolikt inte kan ge mig någon mental stimulans på sikt.

Jag har sagt det förut och säger det igen: en av de mest attraktiva egenskaperna som en människa kan ha, är prestigelöshet. Vilket är något helt annat än självförnekelse eller bistande självkänsla. Jag har aldrig tänt på de “farliga” killarna… jag har antingen försökt hålla mig undan, eller sett till att jag blivit den könlösa kompisen, till sådana killar. Jag tycker inte att ens latent aggressivitet är sexigt… och jag vet att jag är ovanlig, som kvinna också, med att faktiskt verkligen fungera så… Sedan det tog slut med exet har jag tänkt att jag kanske behöver ändra mitt “sökmönster”, att jag har valt fel killar tidigare, så jag har medvetet gjort försök att åtminstone lära känna ett par män som är av den maktstridiga sorten… och det har bara tagit tonvis med energi av mig, och inte lett till något gott. Det har inte ens hjälpt att jag har försökt glida vidare förbi alla de saker som mannen velat ta strid om…

En stark människa är för mig någon som är så trygg i sitt egenvärde och sin självbild, att den inte har något behov av att tävla. En stark människa… är nog en som bekräftar sig själv, huvudsakligen. Och det ligger inte ett enda dugg i tiden att vara sådan… bekräftelsebehovet är den starkaste drivkraften i vårt samhälle just nu. Och jag behöver en man som vill dela kärlek – men som, liksom jag, inte behöver en annan för att få bekräftelse på att han syns och finns och är viktig… en man som definierar sig själv och som aldrig skulle komma på tanken att ösa skit över mig för att min intelligens, min analytiska och logiska förmåga, gör honom osäker. En man som självklart äger och förvaltar ansvaret för sina egna känslor…

Men då pratar jag om kärlek. Idag har jag funderat mer på närhet, vilket kan hänga ihop med kärlek men faktiskt inte alls måste göra det. Dessutom har jag funderat på sociala sammanhang. Och kommit på att jag kanske ska kontakta en av mina två exkollegor sedan länge tillbaka, som är de enda singelmän jag känner till inom min jättestora arbetsvärld, och höra om vi kanske kunde ta en fika ibland… gå på en utställning, kanske på bio… bara för att vi känner varandra och är nästan de enda singlarna i stan. Jag funderar faktiskt också på att kontakta den här senaste exkollegans svåger (alltså exkollegan som jag pratat ett par gånger med de senaste veckorna), trots att det skulle störa både exkollegan och hans fru… men i så fall skulle jag försöka undvika att nämna exkollegan, för svågern. Så att vi kunde lära känna varandra oberoende av hans familj… och om det skulle visa sig att vi trivs ihop, så får familjen vänja sig vid det efterhand. Det skulle nog vara enklare så… fast riktigt hur jag ska ta kontakt med den där svågern, som det alltså är 1½ år sedan jag träffade och pratade lite kort med på ett bröllop, det vete tusan… Inte för att jag är rädd…

För över 20 år sedan var jag och ett dåvarande kompisgäng ute på krogen tillsammans. Vi var… 6-7 stycken kanske, och när vi kom till lokalen fanns det inga lediga bord – men vid ett stort bord satt en enda ensam kille… och vi frågade om vi fick dela bordet med honom. Det gick bra, sa han på engelska… det visade sig att han var från Kanada, och grabbarna i mitt gäng kom snabbt i samspråk med honom om hockey, såklart… Jag tror knappt att jag pratade med honom alls, annat än någon enstaka mening. Jag var inte särskilt intresserad…

Men någon vecka senare råkade jag se honom på ICA. Jag kände igen hans jacka, som hade ett speciellt emblem på ryggen. Och när jag lämnade butiken hade jag kommit fram till att jag var nyfiken på honom, och ville träffa honom… fast då hade han ju gått för länge sedan. Så jag letade rätt på honom (minns inte hur jag lyckades med det), och ringde upp honom och sa, på lite knackig och ovan engelska, att “hi, I don´t know if you remember me, we sat at the same table at xxx a few weeks ago”… Jag fattar inte riktigt att jag vågade…! Men han svarade förvirrat och artigt att jaha, jo… just det… och jag fick ur mig att jag gärna ville träffa honom, och undrade om han ville gå på bio med mig… och han tackade ja… Ja herregud, jag vete tusan hur jag skulle ha reagerat om det varit omvänt… Fast på den tiden skulle jag nog bara ha tyckt att det lät spännande, och det var sällsynt med överfall och våldtäkter då, dessutom var jag ju tillräckligt ung för att inte ha hunnit fatta att jag var dödlig.

Och jag gick förbi hos honom och vi gick på bio, såg “Good morning Vietnam” minns jag, eftersom jag var djupt irriterad på den amerikanska självgodheten i filmen och pratade upprört med den stackars kanadensaren om det på vägen hem… Ja herregud, som sagt… att han ville fortsätta träffa mig efter det, måste ha berott på tillfällig sinnnesförvirring, hos honom…

Han berättade senare att efter att jag hade ringt honom första gången, hade han slängt sig iväg hem till en kompis och berättat stirrigt om telefonsamtalet och den planerade dejten, och sagt att han inte hade en aning om vem jag var eller hur jag såg ut, “what if she´s ugly, then what do I do!??”… Men det gick bra, och vi höll ihop de månader som han var kvar i landet. Resten är en annan historia.

Jag har också bott en hel sommar i södra Sverige, skaffat jobb där och allt, som resultat av att en kille ringde fel nummer och hamnade hos mig.

Så särskilt rädd för att göra bort mig eller att inte nappa på chanser, är jag inte.

Men nu är det ju så, med exkollegans svåger, att vi är ganska intrasslade i varandras nätverk av människor… han jobbar med min kusins man, och är alltså svåger till min exkollega, och jag fikar så gott som dagligen med en annan man som också ingår i den kretsen… och som om det inte räckte, så jobbar min körledares sambo på samma ställe som han. Jag har helt enkelt en hel del att förlora på om han skulle tycka att jag verkade mer eller mindre bindgalen, som ringer honom och undrar om han vill fika med mig, 1½ år sedan vi senast sågs… Jag får helt enkelt fundera lite mer på… hur jag ska lägga fram det, om jag tar kontakt med honom.

Men det känns lite trevligt att komma på att det finns män i min omgivning som jag kanske skulle kunna göra sociala saker med, åtminstone. Oss stackars-överblivna-singlar-som-inte-får-vara-med-i-parsammanhang emellan, liksom. Utan att direkt lida av sällskapet… för det finns faktiskt också ett par av dem jag dejtat de senaste åren, som är så tråkiga att jag faktiskt lider av att behöva umgås en längre stund med dem.

Men nu ska jag gå ut en stund innan det blir mörkt igen. Och sedan göra yoga. Kanske hinner jag baka bröd till soppan som jag ska bjuda dottern på, när hon kommer framåt kvällskvisten… det får visa sig.

En fin söndag önskar jag alla.

“(…) Mitleid – vor allem mit einem, der Florian R. heißt. Er saß auf zwei Akademien in Schnellroda mit am Tisch, ließ sich ein Bier von mir ausgeben und tat ein bißchen unabhängig. Aber: war willkommen wie jeder! Und jetzt hängt er vor seinem PC, betreibt ein irrelevantes Blog, auf das mich vorhin einer seiner sechsundzwanzig Leser aufmerksam machte (von denen ich dreiundzwanzig kenne) – und kreist um uns, hat zu jedem Ton von uns ein Tönchen hinterherzuflöten und spielt den Antifanten. Junge, wärst ehrlich gewesen und ein wenig intelligenter: Ich hätt Respekt. Aber so? Wie kommst Du bloß wieder los von uns, hm?”

An dieser Stelle bin ich wirklich enttäuscht. Eine Reaktion aus Schnellroda hatte ich ja irgendwann erwartet, nicht aber so einen doofen möchtegern Seitenhieb, der am Ende eh wieder auf den Verfasser, hier also Götz K., zurückfällt. Ich war auf einer Akademie “mit am Tisch”, nicht mehr, aber auch nicht weniger. Und Herr Kubitschek hat mir auch kein Bier ausgegeben. Abgesehen vom Bier, hätte man nicht einfach mal nachschauen können, an wie vielen Akademien ich teilnahm, ist das so schwer?

Der Rest des Seitenhiebs ist dann ja auch Geschwätz, also das, was man uns seitens der Neuen Rechten eigentlich ersparen will. Geht halt nicht ohne. Irrelevant, Schwanzvergleich (Anzahl der Leser), Ton, Tönchen, Antifant, nicht ehrlich, nicht intelligent, Respekt nicht mehr vorhanden. Danke, ich hätte mehr erwartet, den kalten Blick von Rechts konnte ich da auch nicht rausarbeiten. Höchstens … aber lassen wir das.

med att jag vaknade alldeles för tidigt, med tanke på att det är lördag… och med den obekväma insikten om att jag har varit ganska dålig på att ta hand om mig, den senaste tiden. För mycket jobb, för många sociala sammanhang att vara tvungen att vara aktiv i, på jobbet… leder till att jag glömmer att äta bra, och dricker för mycket kaffe. Snusar för mycket också. Överhuvudtaget är det som om jag omedvetet straffar mig själv, när det är för mycket… jag har ändå kämpat som ett djur denna vecka för att styra tankarna i rätt riktning, och jag har inte fått tankarna att koppla ihop sig med goda känslor.

Ganska ofta undrar jag om det verkligen finns någon anledning att traggla vidare genom livet fram till åttiårsåldern… för jag kan inte se att det kommer att hända fler saker som har betydelse, i mitt liv, och inte heller kan jag se att jag behövs för något eller någon. Jag menar inte att jag funderar på självmord – utan bara att jag inte kan komma på vad som är vitsen med att fortsätta strävandet… De sista åren då dottern bodde hemma, var jag under perioder så slut och allt kändes bara hopplöst och omöjligt. Då tänkte jag, till och från, att… “jag måste leva tills hon flyttar hemifrån och klarar sig själv, men sedan slipper jag fortsätta leva”… Faktiskt tycker jag nog att det enda skälet jag haft för att leva, de senaste åren, har varit för att se till att både hon och jag överlever.

Jag gör som jag tror på, jag styr tankarna och gör saker som kan vara bra för mig fysiskt och/eller psykiskt, men det handlar bara om ett underhåll… jag minns faktiskt inte när jag kände livet i mig senast. Jag är glad dagligen och har lätt för att se både trevliga och roliga saker, händelser och människor, men det når inte ända in… jag känner mig vilse, dödstrött och helt frikopplad från alla sammanhang i livet. Hittar liksom inte igen något hopp… eller någon gnista av tro på att det finns saker kvar i mitt liv som kan få mig att känna mig… trygg, glad, lycklig…

Det är inte så att jag mår direkt dåligt. Eller känner mig otrygg. Det är mer att jag ser tillbaka på min livskurva… och ser att på varje stora “plus” i livet, så har det varit minst tio “minus” också… ända fram till nu, egentligen. Nu… är vardagen ganska trygg, bitvis väldigt vänlig och trevlig, och så har jag gått på ett antal riktiga smällar med män som gått in för att försöka knäcka mig, som har tagit en massa energi som jag faktiskt inte hade… fast det märkte jag inte förrän efteråt.

Jag har helt enkelt inget lager att ta av. Ingen buffert, längre. Den har jag nallat på, i föräldraskap och jobbduktighet och i att hantera lite för många människor som har varit ganska mycket för otrevliga, under så många år… ja, egentligen sedan dottern föddes, faktiskt. Fast inte alls på grund av att hon föddes. Jag har gått på minus sedan dess – inte hela tiden och inte bara, men totalt sett… till slut orkar man nog inte fortsätta tro att “snart så är det min tur att få det bra”… åren går, och det kommer nya, hårda smällar, men inte det där övergripande positiva, den där vändningen kommer aldrig… jag har trott några gånger under det senaste året att nu så håller det nog på att vända. Och på jobb- och försörjningsfronten har det definitivt gjort det. Jag har ett jobb som är otroligt roligt och stimulerande för det mesta, och arbetskamrater som är… trevliga. Inte ens någon chef som försöker trampa sönder mig, det är en ganska ovan sits… Jag har gått från en arbetsplats där det sociala tonläget är… tondövt, får man nog säga, alldeles utan finesser och där jag har varit en av få med någon grad av social kompetens, och med chefer som är maktgalna, till ett par arbetsplatser som… närmast får jämföras med himmelriket, tror jag. Det är underbart och borde vara vilsamt, men jag har blivit så van vid att träffa kantiga och socialt och emotionellt inkompetenta människor hela dagarna att jag har glömt hur man gör när man umgås med vanliga människor…

Men på det privata, personliga planet… har det inte vänt. Jag har i stort sett ingen familj alls längre, ingen som man kan lita på eller luta sig mot när det blåser.

Jag tycker att exkollegan faktiskt behandlar mig illa, i sin strävan att återta sin självbild som den trogne, älskande och perfekta maken och familjefadern, men hans typ skulle jag också vilja ha som partner – dvs en man som fortsätter att vara lojal med mig och familjen… den sista spiken i den tillitskistan, slog exet i. Jag trodde inte att han kunde överge mig och oss så totalt som han gjorde… jag hade alla skäl att tro att han var en sådan lojal man.

Men så var det inte. Och eftersom jag inte kan se hur en man signalerar om han tänker vara lojal med mig eller inte, eftersom min “radar” på det området bevisligen inte har fungerat, så… vet jag inte hur jag ska förhålla mig till de män som kommer min väg. Jag inser också att min emellanåt rejält krävande attityd mot de män jag träffat, beror på att jag har helt slut på skäl till att lita på en man…

När jag var ute vid sjön idag kom jag att tänka på en gång när jag promenerade där och pratade i telefon med Ma. Jag minns att jag var oerhört hård mot honom… vi pratade, som oftast, om hans situation med hans barn. Och idag insåg jag att anledningen till att jag var så hård mot honom, var att jag ville “tvinga” honom till att bli den där mannen som… går att lita på. Och det visade han ju att han inte var, genom att ha noll koll på hur han skulle agera med sina barn…

Jag såg ett avsnitt av Dr Phil häromdagen som handlade om en kvinna med extremt kontrollbehov. Hennes man fick inte klä sig som han ville, han fick inte disponera de gemensamma pengarna alls… ja, det var ingen ände på hur extrem hon var i sitt kontrollbehov. Men nu hade hon sökt Dr Phils hjälp, för hon förstod att det inte var okej att vara så mycket kontrollfreak som hon var. Dessutom höll hon på att tappa orken till att ha koll på allt, dygnet runt… Och det som kom fram efterhand, var att de gånger i hennes liv som hon hade lämnat över kontrollen till andra människor… då hade hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp som femåring, för att skydda sin yngre syster, och blivit våldtagen som 18-åring… ja, alla gånger då hon släppt lite på kontrollen, så hade det gått åt helvete, faktiskt. Verkligen.

Och Dr Phil, som fått ta del av hennes “avgörande händelser och människor” genom att han ställer de frågorna till alla sina gäster, sa till henne att han tyckte att det verkligen inte var konstigt att hon inte ville lämna ifrån sig någon kontroll… att det snarast var ofattbart att hon klarade av livet alls, egentligen.

Och jag tänker på alla oss som har mer eller mindre kontrollbehov… jag känner inte till någon som är så extrem som den kvinnan, men många försöker kontrollera saker som inte går att kontrollera eller som inte är viktiga. Förmodligen har vi alla liknande händelser med oss i bagaget… jag har det i alla fall. Och jag har dessutom, de senaste åren, snarare gett upp all kontroll, över allt… det jag sa till exkollegan igår om att jag aldrig “slåss” för att någon ska tycka om mig, är en variant av det. Jag tror inte att jag har minsta lilla förmåga att påverka människor till att känna, vilja eller göra saker som jag vill, om de inte själva har kommit på det först… jag undervärderar förmodligen min förmåga att påverka andra människor. Ger upp direkt, när någon säger “nej” till att hjälpa, ställa upp på eller tycka om mig… sådan har jag inte alltid varit. När jag kom hem från dagens promenad, slog det mig att jag har varit ganska “bråkig”, alltså för att vara tjej (hade jag varit kille och gjort som jag gjort så hade ingen ens tänkt på det). Jag brukar påstå att jag inte är konflikträdd, men inser att alla de stenhårda tacklingarna som jag fått under de senaste tio åren faktiskt har gjort mig till en som hellre blir förnedrad än tar strid… för att jag lärt mig att det kostar mig alldeles för mycket att ta de där striderna, och jag “vinner” ändå inte.

Det är lite den känslan jag bär på, den inställningen kanske… vetskapen om att vad jag än gör, så blir det ändå inte som jag vill eller behöver. Och då kostar det mig mindre kraft om jag helt enkelt låter bli att försöka, från första början… jag har tagit “Sinnesrobönens” budskap lite för långt. Eller rättare sagt: nog har jag förstånd, men mina erfarenheter har lett mig till att emellanåt felbedöma skillnaden mellan sådant som jag kan förändra, och sådant som jag inte kan förändra och därför bör släppa. Jag släpper för många saker och situationer, numera… ger helt enkelt upp, faktiskt.

Slåss inte för mig själv.

Och jag har slagits för mig själv, helt vansinnigt mycket har jag gjort det, som yngre… det hjälpte inte heller. Jag tror faktiskt inte att man kan få någon att tycka om eller vara lojal med en… om den inte vill det själv.

Men jag förstår att jag förmodligen har lärt mig fel. För jag ser ju att det finns människor som med sin “charm” lyckas manipulera hela sin tillvaro till att äta ur deras händer… och visserligen tycker jag att det är rätt äckligt att se människor manipulera eller låta sig manipuleras, och jag vill inte ha människor nära mig som lämnar över kontrollen över deras känslor och liv i andras händer. Men jag förstår att det jag lärde mig, av mina föräldrar som inte tyckte om mig och inte stod (eller står) upp för mig, var att det faktiskt inte finns några sätt som jag kan få människor att vilja tycka om och vara lojala med mig… och det faktum att jag tror så, leder förmodligen till just det.

Hur jag ska göra för att förändra den saken har jag faktiskt ingen aning om… jag kan inte se hur man lär om, på det planet. Jag kan stå upp för mig själv och säga ifrån när jag tycker att någon trampar in för mycket eller på fel sätt, jag tolererar inte respektlöst bemötande mot mig, men jag vet inte hur man gör för att bli omtyckt… nu har det ju funnits ganska många människor genom mitt liv som har tyckt om mig ändå, men jag har inte hittat en man som är lojal med mig på det sättet som exkollegan är med sin fru. När det kommer till kritan så tycks jag ha valt män som… har sin lojalitet någon annanstans än hos mig. Förmodligen för att det är det jag är van vid… det är en blind fläck i mitt synfält.

Och jag undrar om jag kommer att hinna lära mig att lita på en mans lojalitet, innan jag dör… det är svårt nog ändå att hitta en man som jag både gillar som personlighet och blir attraherad av. Och ska han dessutom vara singel, så… ja, då finns de ju inte. Inte där jag bor… så är det ju faktiskt.

Men jag lider alltså av någon slags… utmattning, just nu. Har kämpat länge för att försöka hitta orken att göra “kul saker”… men bara fått inse att… de saker som jag tidigare har tyckt varit kul eller som jag borde gilla att göra, väcker… i bästa fall en känsla av… nöjd, eller något. Inte glad… och jag tror att det handlar om att jag verkligen behöver både kärlek och trygghet med en annan människa… jag behöver tanka, fylla på. Få… inte bara ge, som livet annars ser ut, och har gjort lite för länge…

Aus einem kleinem Gespräch heraus bei Twitter hatte ich mir heute nachmittag bei einem Spaziergang so meine Gedanken gemacht. Es ging darum , dass man sich von bestimmten Leuten einfach nicht was Francis’ Behinderung angeht, angreifen lassen sollte.
Ich hab mir wirklich viele Gedanken gemacht und egal wie ich es drehe und wende, es wird wohl nie so sein dass es einem einfach so am Allerwertesten vorbeigeht. Schließlich ist es das eigene Kind über das so geredet wird, und ich glaube es gibt keine Mutter oder keinen Vater , die das einfach so tolerieren und hinnehmen könnten.
Es sind schöne Worte, das alles nicht an sich ranzulassen, wirklich und ich weiss das diese Worte gut gemeint sind und nur helfen sollen. Aber auch wenn man sich selbst sowas immer wieder vorsagt , in der Realität ist es oft schwer sich daran zu halten. Meist sind die Sprüche so erniedrigend (”der ist zu faul zum laufen” / ”ich dachte man könnte behinderte Kinder abtreiben, sowas muss doch heute keiner mehr bekommen”) , dass man im ersten Moment sprachlos ist. Dann kommt ganz schnell eine Art Wut, weil man einfach nicht verstehen kann , warum jemand sowas über dein Kind sagt. Dein Kind, dass dir jeden Tag Freude bereitet, dein Kind , mit dem du jeden Tag um ein Stückchen mehr Alltag und Selbstständigkeit kämpfst.
Im Innersten würde man solchen Leuten am liebsten irgendwas an den Kopf werfen , wie schrieb mir mal ein Twitterer ‘’solchen Leuten müsste man jeden Tag das Grundgesetz um die Ohren schlagen” und genauso fühlt man sich auch. Aber man behält die Nerven, sagt sich selbst, man hat ja das Kind dabei und will keinen Stress. Dann schluckt man es runter, aber weg sind diese Gefühle und Gedanken noch lange nicht, im Gegenteil. Irgendwann kommt der nächste Idiot oder ein Gedanke, und schon sind sie wieder da, diese Gefühle.

Mir sagte auch mal jemand: ”erwartest du nicht zuviel? die leute wissen es halt nicht besser!” Was ich als noch mehr verletztend empfand , da sich (für mich) jetzt auch noch Menschen von denen ich sicher war, sie stünden hinter mir, gegen mich gestellt hatten.
Ich hab wirklich lange darüber nachgedacht, ob ich zuviel erwarte und ich denke : NEIN. Ich erwarte kein Mitleid , und auch keine Hilfe , sondern einfach nur Respekt. Respekt gegenüber meinem behinderten Kind und ich denke nicht dass dies zuviel verlangt ist! Jeder möchte doch respektvoll behandelt werden , oder nicht? Ob man gesund ist oder ob man ein handicap hat ,das alles macht doch da keinen Unterschied , oder nicht???

Mir ist auch klar, dass es nichts bringt mit solchen Menschen zu diskutieren, trotzdem glaubt man tief im Inneren, dass der/diejenige sich vielleicht insgeheim doch ein paar Gedanken macht und das nächste Mal vorher nachdenkt. Ich weiss, dass man die meisten Menschen nicht ändern wird, vielleicht ist es auch ein grundsätzlich gesellschaftliches Problem , dass lieber schnell geurteilt wird anstatt erstmal nachzufragen , was wirklich ist oder wie Dinge so gekommen sind, wie sie sind.

Letztendlich gibt es Dinge oder Situationen im Leben, die einfach geschehen, und man wird nicht danach gefragt. Jedem kann es passieren , arbeitslos oder geschieden oder halt krank zu werden… .

Marking the launch of the Respekt imprint, rising techno duo and label founders Spektre (Paul Maddox & Richard Wakley) join forces with Matt Cooper on the debut single Cuernos Cubanos EP.

Kick-starting the EP is the title track Cuernos Cubanos, a dark and techy affair built around a throbbing bassline and cascading tribal drums. Plus the brooding, floor-shaking horns and high-tension breakdowns, this track is without question a monster.

Continue to read my review on Cuernos Cubanos at Data Transmission – The Online & Mobile Dance Music Authority via here

som är… intressanta, värda att lägga energi på, som människor… sa jag till exkollegan när vi fikade idag.

Och när jag säger det, så är det med ganska stor sorg.

En man jag kommunicerat med en del under sommaren, skrev i ett mejl som jag tror var formulerat mycket mer av kvinnan som är förälskad i honom (och som han inte är förälskad i men inte heller “markerar” det ställningstagandet mot – vilket jag tycker är hänsynslöst) än av honom själv, att “vi har läst din blogg och sett ditt manshat”.

Han svarade inte på min fråga vilka “vi” som han som jag skrev med, plötsligt hade blivit… Nå, vi har tydligen alla väldigt olika gränser för vår integritet och moral.

Härom dagen skrev han uttryckligen att det är hans “sanning” att det är andra människor som skapar hur vi mår och känner oss. De orden stämmer väl med hans förhållningssätt mot mig i vår mejldialog, och även i saker han skriver om sin ex. En människa som… har släppt kopplingen till “det vanliga livet”,  som har varit sjukskriven ganska länge pga utbrändhet, och som påstår sig vilja bli “frisk” igen men som samtidigt vidhåller sin totala maktlöshet över sin egen hälsa och livssituation… det gör det väldigt tydligt för mig att det är en människa som varken vill eller kan bli “frisk” (det är väldigt relativt vad vi kallar “friskt” eller “sjukt”, därav citattecknen – jag tror inte att jag kan avgöra om en människa är frisk eller ej).

Jag är inte läkare eller någon annan slags alternativ “hälsokunnig” heller. Men jag är alldeles övertygad om att den som håller fast vid att det är andra människor som ansvarar för mina känslor… den människan har inga förutsättningar för att komma till ett läge där den mår tillräckligt bra för att fungera i “det vanliga livet” igen. Den som inte förstår att ingen annan än man själv kan bestämma hur man ska reagera på sin omgivning… den som på allvar tror att andra styr ens känslor medan man själv inte har något alls att säga till om… den kommer ganska troligt aldrig att må bra med sig själv.

För det är ytterst ovanligt att människor får leva med enbart mjuka, gosiga, osjälviska, generösa, varma, kärleksfulla människor omkring sig… mänskligheten ser helt enkelt inte ut så. Människor kräver utrymme. Så fungerar människor. Och det betyder emellanåt att de kräver ett utrymme som någon annan har.

Intressant nog ägnar sig denna man åt att agitera emot våld och förnedring av kvinnor. Han som tyckte sig spåra “manshat” hos mig… eller så lämnde han bara över hela tangentbordet åt denna kvinna, som älskar (och tror sig vara ihop med) en man som inför hela världen berättar att han inte är förälskad i henne och att han är singel, och lät henne “klassa” mig som manshatare. Jag vet inte. Det enda jag kan konstatera är att han, eller de, inte ser nyanser och inte förstår skrivna ord.

Exkollegan, som är man, höll med mig till hundra procent. Mitt konstaterande, om män, var något fullkomligt självklart. Och han, precis som jag, har nära vänner som är män… så om jag är manshatare så är han det också. Är det någon som har kommit på tanken att beskriva en man som manshatare? Eller är det ett begrepp som är synonymt med “feminist”, och som egentligen inbegriper endast kvinnor som vågar sig på att uttrycka någon grad av kritik mot den mansroll som alldeles för många män (de flesta omedvetet) väljer att kliva in i – för att det ger dem privilegier som de inte skulle få om villkoren i vårt samhälle vore rättvisa?

Jag är inte ett enda dugg manshatande, i alla fall. Jag är uppriktigt ledsen och besviken över att så få män… anstränger sig för att göra sig intressanta för kvinnor, genom att försöka odla lite personlighet, medkänsla, intresse för andra människor och flexibilitet. Sådär som kvinnor gör. Och har gjort under osannolikt lång tid. För mäns skull.

Men det är ont om män som det är värt att lägga energi på att försöka lära känna. Eller att försöka ha en fungerande relation med. Det tycker dessutom de flesta av mina manliga vänner… det är inte en tillfällighet att de män som har kvinnor som vänner, gör det valet. Även de har insett under livet att kvinnor vanligtvis är mer intressanta, roliga och inspirerande att umgås med… inte för att kvinnorna smickrar deras fåfänga, utan för att kvinnorna får dem att utvecklas. Tänka. Och bli glada…

Och den enda lilla sorgsna taggen i mitt hjärta, över att exkollegan är gift och vill fortsätta vara det, beror just på det. Att jag numera vet, alldeles för väl, att det verkligen inte står mig “tusen åter”…

I övrigt var det ganska skönt att ha detta samtal idag. Jag fick uttrycka det jag ville säga – att jag alltid har tyckt att han är oerhört sympatisk, att jag verkligen beundrar hans förmåga i sitt jobb (och att jag tycker att det är sällsynt med människor som är så självklart kompetenta som han) men att jag hela tiden har sett det som en självklarhet att han är lyckligt gift med sin fru och ska så förbli, och därför blev förvånad och förvirrad både av hans agerande på festen och av hans ord sist vi pratade – jag fick säga det, på mitt aningen distanserade och sakliga sätt. Utan att han… tog över, med känslor och spekulationer… och det berodde uppenbarligen på att han verkligen insett sedan vi pratade sist, hur riskabelt det är för honom att… ge fullt uttryck för sina känslor. Det kändes som ett bra samtal, för att han inte skickade ut lika mycket blandade budskap, och var rejält tillbakadragen… just så som jag förväntar mig av en man som är gift eller upptagen. (Eller kvinna, för all del, men jag hamnar inte i liknande situationer med kvinnor.) Det var skönt att få se honom… sådan som jag faktiskt förväntar mig att han ska, skulle, vara. Det var ett bra samtal, för respekten… och med det menar jag självklart inte att jag inte skulle respektera honom om han blev förälskad i mig, men att min bild av honom är att han både är väldigt ärlig och öppen och har en klar… moralisk gräns. Som jag själv…

Jag sa att jag blev glad och väldigt smickrad av de saker han sa om mig sist vi pratade. Och rejält berörd… förvirrad. Att jag behövde lite tid att sortera, landa i det som är, efter det… och bad om ursäkt för att jag kanske betett mig avvisande dagen efter då vi sågs i fiket. Han sa att han förstod, och inte tog illa upp. Han sa att han inte ville såra mig. Och jag sa att jag vet det.

Jag frågade om han undvikit mig de senaste veckorna. Först sa han, distanserat och nästan lite irriterat, att nej, det hade han inte, det hade varit så mycket annat bara… och jag köpte det, lät det vara så. Och då sa han att… ja, kanske på ett omedvetet plan, att han ändå… för att det kändes lite jobbigt… och när han frågade vad det var under festen som jag reagerat på, och jag berättade det han sa om att dansa – och att det inte var vad han sa, utan hur, så… såg jag på honom att han visste att jag hade rätt. Men sedan sa han att han inte riktigt kände igen eller kom ihåg situationen… och sedan fortsatte han med något om att jag kanske tolkat honom fel eftersom vi inte känner varann så väl, och jag gav honom rätt – så är det ju. Vi känner inte varann så väl på det viset… och han fortsatte med något om att “vi har ju inte umgåtts på fester innan, kanske är man lite osäker på… hur man ska vara…” Han har såklart flera skäl till att inte vilja erkänna vare sig för sig själv, mig eller sin fru, vad han tänkt och känt… samtidigt har han ju redan “erkänt”. För mig. Både idag och tidigare.

Det enda som kändes en aning mindre bra eller bekvämt, var att han hade en tendens till att försöka få det hela till att det skulle vara jag som har visat och uttryckt intresse. Inte han. Han t o m nämnde Glenn “kaninkokerskan” Close – helt opåkallat… och så konstaterade han, när jag sa att “det är verkligen så inte-jag”, att det var en aning fåfängt av honom att ens tänka tanken… och så här i efterhand så känner jag att jag faktiskt blev förolämpad av att han ens tänkte tanken. Han pratade också om “att skydda sin familj” (fast i ett annat sammanhang), och… ja, det verkar inte bättre än att han är rejält sugen på att försöka göra om det som har varit till att det är jag som drivit alltihop – och kanske även att han är det oskyldiga offret för mina trollkonster… typ. Han sa inget sådant rent ut, men kontentan av att han utan minsta lilla anledning nämnde filmen “Farlig förbindelse” (som han dessutom sa att han inte sett!?) tyder på att hans frus reaktion, som uppenbarligen fungerat som en hink kallt vatten över hans huvud som fått honom att “nyktra till”, har lett till att han vill friskriva sig från att ha känt… det han känt, för mig. Känner, förmodligen.

Sedan vi socialpratat om jobb och annat, på ett ovanligt svalt sätt faktiskt (plötsligt börjar jag förstå att hans varma, men för mig vanligt medmänskliga, sätt mot mig innan, kanske innehöll känslor som jag då inte alls kunde se), sa han till slut: “nå, vad var det du ville?”

Och jag blev en aning ställd. “Ville“… vad då, hade jag sagt att jag ville något…? Nej, det hade jag inte… och han fortsatte: “ja, eftersom du ville träffas?” Eh… jaha… jaså. Var det på det viset vi skulle ha det. Efter att han pratat om hur jag skulle delta i hans familjesammankomster… inte riktigt schysst mot mig, får jag säga. Men väldigt tydligt att han hade mycket att bevaka och försvara, och kanske framför allt – han har insett att hans agerande mot mig fram till och med vårt senaste möte, inte alls är förenligt med den bild han vill ha av sig själv… men det känns trist att han låter mig betala för sina egna beteenden och känslor.

Men det var å andra sidan ungefär vad jag väntat mig. Så den här gången blev jag inte… överrumplad. Som jag talade om för honom att jag faktiskt blev, vid vårt förra möte… över hans ord, att han uttryckte… såpass mycket känslor, och att han tänkt så mycket kring mig och oss som han gjort, och som jag inte gjort…

Jag frågade honom hur han mådde. Han svarade “jo, bra”, och beskrev sedan den fysiska hälsan. Berättade också om sociala aktiviteter, och födelsedagsfirandet för frun som varit nyligen, där vänner kommit på besök och det pratats och umgåtts till sent på natten… och eftersom han sagt ett antal gånger nu att han känt sig frustrerad över att han inte har några nära vänner här och att de inte har några riktigt bra gemensamma vänner, så väntade jag på att han skulle utgjuta sig om hur härligt det varit att ha vännerna här… men det han utgjöt sig om, var hur sent de varit uppe på natten. Och till slut, efter en lång berättelse om tillresande och övernattande vänner… och denna sena natt… så avslutade han med ett knappt märkbart “och det var kul”.

OK. Förvånad. Jag, alltså.

Sedan frågade jag vad han sagt till sin fru, och hur hon reagerat. Han sa att hon blivit svartsjuk. Ganska nöjd såg han ut, över det… kanske handlar detta bara om det? Att han vill få sin frus uppmärksamhet, eller bekräftelse? Inte ovanligt i så fall… och jag sa att det inte förvånade mig ett dugg. Att jag rentav hade blivit förvånad om hon inte blivit det.

Och sedan sa han något som handlade om att han ändå hade berättat… censurerat, för henne, tolkade jag det han sa. “Man kan ju välja hur man lägger fram det”, sa han, och jag frågade hur han lagt fram det men han passade på den frågan… jag misstänker förstås att han i stora drag påstått att jag velat träffa honom för att förklara honom mitt intresse. Och inte att det som hände, var det omvända…

Han frågade hur jag hade tänkt och känt. “Menar du innan vi pratade sist, eller efter?” Han menade innan… och jag sa att… ja, eftersom min bild var att han var gift, och jag förutsatte (som jag alltid gör) att han var lyckligt gift, så hade jag faktiskt inte känt något särskilt, innan… jag sa att jag hade tänkt att han nog är en av ganska få män som… jag skulle må bra tillsammans med. Han såg glad ut över det. Men på något vis så lyckades jag nog vara tillräckligt tydlig med att… det han uttryckte att han känt och tänkt, sist vi sågs, överraskade och påverkade mig väldigt mycket. Och han såg en liten gnutta störd ut över att jag sa att det var på ett teoretiskt plan… inte känslomässigt. Och efter det pratade han om sina tankar kring oss och sina känslor för mig, som “teoretiskt sett”… Jag vill honom inget illa, men jag går inte med på att bli pratad om i samma mening som om Glenn Close, i den filmen… jag kan köpa att han har ett behov av att flytta över både känslor, handlingar och avsikter på mig, för att rentvå sin självbild. Men när han gör det genom att smutskasta mig, så… går jag inte med på det. Jag var dock tydlig med att vårt förra samtal påverkade mig väldigt mycket, gjorde mig väldigt berörd.

Han tyckte att det ändå var tur att inget… mer… hänt mellan oss… “inte för att det skulle ha kunnat göra det, men på ett teoretiskt plan”… Yeah, right… Men jag lät hans uppenbara speglingsbehov passera, och sa att jag höll med. Att det hade blivit väldigt mycket jobbigare för alla parter om det hänt mer än att vi pratat… och han sa att han tyckte att det kändes bra att vi kunde prata om det. Han sa något om att han inte varit i en liknande situation sedan… tjugoårsåldern.  Jag frågade vilken slags situation han menade, och… ja, det var nog första gången jag sett honom… tappa ansiktet lite, leta efter orden… men jag ville ju bara att han skulle förklara vad han menade. Till slut… snirklade han ur sig något om… ja… att han varit intresserad av någon som… och jag fattade fortfarande inte. “Menar du att du varit intresserad av någon annan, medan du varit i ett förhållande?” Ja… det var det han menade. Och med tanke på hans uppenbara… reaktion… på min fråga, så får jag väl anta att hans intresse är lite mer än “intresse”. Men nu hade han ju bestämt sig för att han vill behålla självbilden av den trogne maken, så då kunde han inte säga det rent ut.

Jag förstår att han har ett behov av att hålla distansen, för att han vill fortsätta vara lycklig i sitt äktenskap och med sin roll, och att det kanske yttrar sig i att han försöker få det att verka som om jag “jagar” honom… jag förstår hans behov. Men jag har ingen lust att ta rollen han tilldelar mig… eftersom den inte stämmer med verkligheten. Och för att han förnedrar mig, han förminskar mig… inte bara i relation till den jag är, utan faktiskt också i relation till vad han egentligen både tycker om och känner för mig. Och när han sa för säkert tredje gången under detta samtal (förutom de gånger han sa det sist vi pratade) att han inte ville såra mig, så brast nog mitt tålamod lite… och jag sa att jag vet, du behöver inte säga det, och det är ömsesidigt… för jag kände att han sa det för att få ett litet övertag. För att det skulle bli självklart att han, som har ett förhållande, skulle vara den som hade makten… och det gick jag inte med på. Så är det inte.

När jag sa att jag alltid blir glad av honom och att jag känner att det ger mig mycket att umgås med honom, sa han att det är ömsesidigt. Och att om jag hade haft en partner så hade vi förmodligen kunnat ge varandra de bitarna genom att umgås parvis… men eftersom jag inte har det, så är det en aning uteslutet att jag skulle umgås med honom och hans fru… Han sa att när han sagt till sin fru att han tipsat mig om sin svåger (dvs hennes bror), så hade hon utbrustit: “är du inte klok, tror du att jag vill ha in henne i familjen när jag vet att det var dig hon var intresserad av från början!?”… och vi skrattade lite, båda två, och jag sa att… tid. En sak i taget. Man måste inte göra allt på en gång…

Det låter både ganska sunt och fullt begripligt att hans fru reagerat som hon gjorde – det enda som är lite konstigt är väl att han inte verkade se det komma, medan han drömde sig bort i spekulationer om honom och mig…

Jag var väldigt tydlig med att jag inte vill såra honom eller på något sätt röra till det för honom och hans familj. Jag sa också att det snarare ligger för mig att dra mig undan, när jag märker att jag inte är önskvärd… och så är det. Alltid, med alla människor. Jag var jättetydlig med att jag inte tror ett enda dugg på att man kan “förföra” någon som inte är med på noterna – att jag inte skulle kunna få honom att välja mig, oavsett hur mycket jag skulle kunna krumbukta mig… jag är medveten om att den tesen inte alltid stämmer och att ganska många människor är osannolikt lättflörtade, men det ändrar inte min inställning. Jag skulle inte kunna falla för någon om jag inte ville det… och om jag trodde att jag skulle kunna “snärja” honom, så skulle det säga ganska mycket om min (totala brist på) respekt för honom. Han höll med mig.

Om man vill kan man uppfatta det jag sa som att om han skulle falla för mig, så förutsätter jag att han tar det fulla ansvaret för det. Faktiskt sa jag just det också – fast inte om honom och mig, utan generellt: att jag förutsätter att vuxna människor bär ansvaret för sina egna känslor och val, själva… och det höll han med om.

Jag förstår att han inte är så tvärsäker på att han vill välja bort mig som han försöker intala sig själv och alla. Men jag förstår också att han är säker på att han vill behålla sin fru och sin familj… och jag gillar det. Det känns… sunt. Han vill ha “familjen”, han har längtat länge efter det och är verkligen i fas för att satsa på det nu… och det känns som en sund inställning, att vilja behålla det. Samtidigt sa han att han och frun inte egentligen haft möjlighet att prata mer om sina känslor kring detta, det hade varit för många sociala aktiviteter och frun hade jobbat och varit bortrest ganska mycket sedan dess… visst kunde jag ha grävt lite i hans känslor kring sitt liv. Han slängde ut ett antal trådar. Men nu ville ju jag inte att vi skulle komma varandra närmare, eftersom situationen ser ut som den gör… så jag fångade inte trådarna. Jag kunde ha gjort mig mer “oumbärlig” om jag velat. Men med en man som han, vill jag ha allt eller inget… åtminstone så länge som han är så ambivalent med vad han känner. Förhoppningsvis kan vi hitta en mer “ren” vänskap igen – vi pratade en del om det, att hitta tillbaka till där vi var – men vi är inte där nu, och jag vill inte vara den som utgör hans känslomässiga stöd medan han samtidigt förnekar mig, på något vis…

Han sa att han blev smickrad av att jag såg honom som en möjlig livspartner, bortsett från att han är upptagen alltså. Väldigt smickrad. Och jag får inte ihop det riktigt, fast det handlar ju enbart om min bedömning av honom och mig… inget annat. Så det var inget jag nämnde. Det hade ju inte med honom att göra.

Jag sa att det kan ta lite tid och vara lite klurigt att hitta en umgängesform som känns okomplicerad, när man på vissa plan känner varandra väldigt nära, och på andra inte alls. Han förstod vad jag menade, och höll med.

Han berättade att han hade haft rollen som “älskaren”, när han var yngre. Och att hans erfarenhet var att de kvinnor han haft förhållanden med, hade gått tillbaka till sina män till slut. Att det inte hade gjort honom så mycket… och jag sa “det kanske passade dig ganska bra?”, och han… trodde att det kanske var så. Jag vet inte om han tänkte tanken att det kanske är så för mig, nu… att det passar mig ganska bra att… konstatera att det finns en man som jag tror att jag skulle må bra av att leva med, och som tror detsamma tillbaka, men som är upptagen och därför ingen som jag måste satsa på… men jag tänkte tanken. Har gjort det innan också. Och han är allt annat än korkad, på alla sätt tror jag, så han tänkte nog tanken han också…

När vi gick tillbaka sa jag att vi kanske kan ses och fika ibland, för att liksom försöka hitta tillbaka till den där mer balanserade relationen… och han sa att… kanske inte just nu… nu behövs det kanske lite…paus. “Fast det kanske gör lite ont”, sa han… och jag förstår hur han menar, om han känner att han inte riktigt har koll på sina känslor – risken finns att vi ändå hamnar där som vi inte vill, i det röriga… jag kanske inte heller kan behålla kollen på mina känslor. Vi kanske inte kan umgås som vänner… i värsta fall aldrig… helt enkelt för att några parallella varianter av oss, faktiskt har både känslor och tankar och vetskapen om att vi är som gjorda för varann…

Och som sista avslut ville jag… kolla så att han inte känt att jag puttade bort honom. Jag vet inte om han förstod hur jag menade, jag hoppas det, för det jag ville att han skulle få veta var ju… allt det positiva som jag tycker, tänker och känner, om honom. Han sa att han inte kände det så. Om det var sant eller inte vet jag inte, men jag såg på värmen i hans ögon och hans min att han tog emot min avsikt.

Och så kramade han mig innan vi skildes… han kramade mig. Och jag kramade tillbaka. Ingen passionerad kram från någondera hållet, mer… värme. Fint.

Sedan har dagen varit mer än full av olika slags möten, väldigt socialt och trevligt har det varit, och jag har jobbat massor med att fixa till saker som blev fel sedan vi publikgjorde den där grejen i måndags.

Och i mitt nästa liv ska jag nog fortfarande gifta mig med den där exkollegan. Och med Caroline af Ugglas, som jag blir rent lycklig av att se och höra… I mitt nästa liv ska nog kärleken vara lite friare, tror jag. Svartsjukan och ägandebovet lite mindre, bland dem jag har omkring mig. Exkollegan kan få vara gift med sin fru också, förresten. Och jag med Caroline af Ugglas. Och med en annan kollega, som jag inser beter sig plötsligt reserverat mot mig av samma skäl som exkollegan – han är också gift och planerar fortsätta vara det, men han har nog också “fallit” lite för mig… och jag tycker att han är underbar. Intelligent, humoristisk, medkännade och jäkligt kompetent. Det är nog ungefär de sakerna som är mina “kriterier”…

Viete, čo je to Nacizmus v jednoduchom opise ? To isté ako Feminizmus, Antifašizmus, Extrémizmus, Terrorizmus, Nabozenstvo, Punk, Rap, Rasizmus, Sionizmus,… To všetko je vo svojej podstate úplne rovnaké a každá z týchto skupín môže byť aj politickou stranou, lebo má svoju formu a svoje názory na život. Problém je, že jediné názoboženstvo hovorí aktívne o rešpektovaní názorov aj keď to v minulosti často porušilo. Pokiaľ budú ľudia, do vtedy budú aj formy, ktoré spájajú ľudí a následne vytvárajú nenávisť. Jedinou možnosťou je rešpekt. Tu je dôkaz, že majú všetky tieto štýly, strany, alebo formy myslenia rovnaký význam a nemajú nič spoločné s riešením problémov. Nedostatok rešpektu mení tieto názorové formy na formu “armády” a preto sa medzi sebou nemôžu zniesť. Nacizmus tvorí nenávisť voči druhým národom, ľudia si myslia, že majú správne názory práve oni, alebo sú ukrivdený. Feminizmus tvorí nenávisť voči mužom, ženy si myslia, že majú správne názory práve oni, alebo sú ukrivdené. Antifasizmus tvorí nenávisť voči druhým národom, ľudia si myslia, že majú správne názory práve oni, alebo sú ukrivdený. Extremizmus tvorí nenávisť voči druhým národom, ľudia si myslia, že majú správne názory práve oni, alebo sú ukrivdený. Terrorizmus tvorí nenávisť voči druhým národom, ľudia si myslia, že majú správne názory práve oni, alebo sú ukrivdený. Nabozenstvo tvorí nenávisť voči druhým národom, ľudia si myslia, že majú správne názory práve oni, alebo sú ukrivdený. Fanatizmus tvori nenavist voci druhemu nazoru,ludia si myslia,ze maju spravne nazory prave oni,alebo ukrivdeny Debilizmus je (zhrnutie týchto smerov, lebo len debil nerešpektuje názor a štýl života) Je to len forma nenávisti. Stačí, keď uspeje jeden z týchto smerov a ostatný budú umierať, lebo nikto z nich nepozná rešpekt voči iným názorom. Preto sú tieto skupiny úplne zbytočné a raz možno spôsobia zánik našej civilizácie.š Cigáni robia to isté. Ich smer nemá asi nikto rád, ale keď si s nimi porovnáte taký punk, je to veľmi podobná úroveň. Punk sú strapatý a biely cigáni. Taký Budhizmus bol veľmi obľúbený, rešpektoval iné formy myslenia a myslím, že dokázal viac svojou nevinnosťou ako ostatné agresívne a narcistické formy a prečo ? Lebo odmietal násilie a jeho myšlienka hovorí jasne : “Nedovoľ vznikať negatívnym činom. Ak už niečo také vznikne, vzdaj sa toho – pozitívnymi činmi rob presný opak.“

människor… liksom bara är. De vräker sin personlighet, eller sina känslor, över sin omgivning, utan minsta tanke på hur andra kan tänkas reagera av det. Och lite för ofta tycker jag nog att den sortens människor… kommer undan med det. Är man tillräckligt självklar i sin oförskämdhet eller direkta otrevlighet, så kommer man undan kritik.

En av mina tidigare chefer, som trakasserade mig hårt under en period, var en sådan. På arbetsplatsmötena kunde grodorna välla ut ur hans mun, och de flesta i personalen satt och var antingen chockade eller generade över hans övertydligt exponerade okunskap och fullständiga avsaknad av farstu. Men när det kom till kritan, när han gick över alla gränser i sin hemskhet mot mig (eller andra), så hade han en styvnackat uppbackande kör bakom sig, av framför allt män. Den arbetsplatsen och det området hade en tradition av “grabbighet”, som “grabbarna” tydligen tyckte var viktigare att bevaka och bevara än att själva framstå som om de besatt minsta gnutta intelligens…

Den chefen var väldigt extrem. Men det finns varianter av den oförskämdheten eller otrevligheten hos människor lite här och var. Och när man ser dem komma undan med en otrevlighet som vi andra vanliga dödliga inte kan komma i närheten av innan vi blir dömda av samma kollegor som accepterar den otrevligas beteende, så blir det svårt att inte tänka att… otrevlighet är tydligen lika med makt. Och status. För oss människor.

I mitt nuvarande jobb är det ytterst sällsynt med sådana otrevliga människor. Det finns några stycken som är socialt kantiga, men väldigt få som är direkt otrevliga, och kommer undan med det. En av dessa få var inne på mitt rum häromdagen och kläckte ur sig att han förväntade sig av mig, som inte jobbar inom hans område, att jag skulle ha bättre koll på detaljer inom hans område som han uttryckligen inte förväntade sig av en av hans egna anställda. Han insåg tydligtvis inte vad hans attityd mot mig och min kompetens sa om kompetensen hos hans egna anställda, eller om hans egen kompetens när det gäller att anställa “rätt” människor.

Men det är en sådan människa som exploderar fem tusen gånger om dagen. Hans vanligaste uttryck, vad det än gäller kring jobbet, är att andra människor är “idioter”. Sannolikheten att han kommer att få en hjärtinfarkt inom en relativt snar framtid bedömer jag som ganska hög. Är man sådär frustrerad exakt hela tiden så brukar inte hjärtat palla med det… Jag kan bli lite småförbannad över hans attityd, som han sprider till sina anställda, bara för att hans jobb är ett servicejobb. Man kan inte ha en sådan inställning som han har till andra människor, att “alla är idioter”, när hela ens jobb och arbetsplats handlar om att ge andra människor service… och det är vi runtomkring som blir lidande av att han odlar den attityden, dels för att omgivningen tror att vi alla är lika otrevliga och dels för att vi får mer jobb – för att folk såklart undviker denna chef och hans anställda så långt som de bara kan…

Nåväl. När jag jämför mig och min attityd mot människor, med sådana där som kommer undan med att vara otrevliga, så inser jag mellan varven hur enormt mycket jag anpassar hela mig efter andras behov. För mycket.

Det blir också tydligt för mig, när jag kommer på mig själv med att tycka att det vore enormt skönt om man kunde avskaffa alla födelsedagsfiranden och helgfiranden överhuvudtaget – för att jag tycker att det är så otroligt jobbigt att försöka hinna och orka tänka på och planera och genomföra en massa firanden av andra, medan hela livet är överfullt av jobb och inget annat bidrar med någon glädje eller energi till mig… och inte ens det är sant – folk gör saker för mig, och jag tycker att det är otroligt jobbigt, för att min känsla är att varje gåva eller generös handling som jag får, egentligen är ett pantkvitto på en mycket större tjänst eller “kärleksinsats” som jag förväntas ge tillbaka… jag kan inte riktigt bli glad över saker jag får, de överskuggas av vetskapen om att inget ges gratis.

Det är huvudskälet till att jag föredrar människor som är… lite själviska. För att jag kan slappna av med dem, och oftast veta att de inte förväntar sig att jag ska ge dem en massa saker, handlingar och ord, som motsvarar det som de ger mig. Själviska människor har fullt upp med sig själva, så de märker oftast inte om omgivningen gullegullar med dem eller inte. Det tycker jag är väldigt skönt…

Min korridorgranne, han som tar i mig så fort han bara får chansen och som strösslar komplimanger och varma blickar på mig, kommer också med små gåvor till mig. Hämtar kaffe åt mig som jag inte bett om, kommer med en frukt eller en godis då och då, kommer in bara för att höra hur det är med mig… och om hans uppvaktning inte var så romantiskt (eller sexuellt?) färgad, om han inte visade så tydligt att han ser ett rosa skimmer där jag borde befinna mig, så skulle jag kanske orka låta bli att bry mig. Men det här är en människa som jag har mycket att förlora på om han slutar gilla mig… och jag hatar att behöva smickra människor bara för att de inte ska börja hata mig. För med ‘känslomänniskor’ finns det oftast bara två lägen – i endera änden av spektrat… de älskar en, tills de hatar en. Och eftersom jag varken kan, vill eller orkar lägga massor av energi på att ge folk det som de ger mig utan att jag bett om det, så slutar det vanligtvis med att det blir djupt besvikna på mig och börjar avsky mig. Inte sällan jävlas med mig också. Jag har egentligen inte gjort vare sig bu eller bä – jag har varit trevlig, vänlig och respektfull, men det är inget som duger åt en passionerad människa som valt att sätta en på en piedestal… som de så småningom puttar ner en ifrån, när man inte lever upp till deras förväntningar.

Själv har man ingen talan alls i den processen. Det spelar ingen roll alls vem, vad eller hur jag är – spelet är deras eget, och jag får leva med att först bli hyllad och sedan hatad, utan att ha gjort något alls.

Men det är när jag inser att jag inte vill ha någon människa som ska hålla på och göra saker för mig (för att allt som andra gör för mig är en “förbetalning” för något som jag förväntas göra tillbaka), eller när jag inser att jag tycker att allt slags firande som innebär en massa förberedelser, arbete och “extra tanke” känns som något som jag skulle önska att jag kunde få slippa helt (utan repressalier i form av att bli avskydd eller utesluten), som jag får tanken att… jag håller kanske på att bli lika känslokall som min mor.

En riktig kvinna och mor älskar ju att använda all sin tid, ork, kraft och energi åt att ta hand om andra… att bara älska andra, det duger inget till alls. Man måste ge, och göra, och pyssla om och sätta alla sina egna behov av sömn eller vila åt sidan… man måste älska att göra det dessutom. För annars är man en känslokall människa. Det är så jag har förstått det. Och kanske ser jag det så för att jag har varit en sådan… jag känner inte igen mig riktigt, i önskan om att bara få slippa gullegulla med andra.

Kanske är jag bara helt vanligt utbränd. Kanske är det en effekt av att jag gjort för mycket för andra och hanterat för många “känslosamma” människor som kräver acceptans för sina tolkningar av allt som är och händer… jag känner inget behov alls av att själv ta lika mycket plats som andra, utan i stället önskar jag bara få slippa ställa upp på det som verkligen känns som “gullegullande” med andra… just nu känns det så i alla fall. Kanske är jag bara utsliten och behöver få vara i fred… samtidigt tycker jag att jag ju är väldigt mycket i fred, på min lediga tid. Och det känns lite sorgligt att känna det som om jag inte tror att jag skulle orka med att ta hand om en mans behov… för det är ju så det är, med könsrollerna. Det är kvinnors roll att ge män bekräftelse. Inte tvärtom, särskilt ofta…

När jag kommer hem och sitter och äter ringer telefonen. Eftersom det nästan bara är “försäljare” av något slag som ringer på vardagkvällar, och jag bara inte orkar prata med en sådan mitt i min middag, så struntar jag i telefonen. Och lite för sent inser jag sedan att min mobil ringer… jag hinner inte svara, och på displayen står att “dolt nummer” har ringt. Sedan visar det sig att någon lämnat ett meddelande på svararen.

Det är min vårdcentralsdoktor. Han ringer nästan alltid efter arbetstid… jag vet inte hur hans arbetstider ser ut egentligen, och om han brukar ringa sina patienter efter arbetstid eller om det bara gäller mig. Och han säger på svararen att han fått… “något”… från sjukhuset, om vidare utredningar av mitt hjärta… han låter undrande och nästan lite lurad för att han inte fått veta något från mig, och säger att han visst inte lyckas nå mig men vill att jag ska kontakta honom.

Och jag sitter där, i min soffa på min fritid, och inser att jag får skuldkänslor för att jag inte svarat i telefonen när min doktor ringt… och den insikten gör det ännu tydligare för mig hur överdrivet mycket jag förväntar mig av mig själv att jag ska ställa upp på andras behov. Jag har brottats med frågan ett tag nu, försökt att låta bli att lägga på mig fler krav, men ändå inte riktigt sett hur mycket jag ändå tar på mig, hela tiden… jag står alltid till tjänst och är alltid tillgänglig och flexibel för andras känslor eller behov. Och när jag får, från andra, så känns det bara som en extra börda… jag har lärt mig att alla människor förväntar sig något tillbaka, när de gör saker för mig (eller för andra). Lite extra vänlighet, om inte annat. Inga gester från andra människor, är gratis. Ingen gör som jag, dvs tar det fulla ansvaret själv för valet att ge eller göra, totalt utan några förväntningar på återgäldande… och jag har kanske inte ork eller tid att ge den där extra vänligheten, just då… men det måste jag göra, för annars tar “givarna” illa upp och tror att jag inte tycker om dem.

Det är sånt som gör att jag vill slippa ha närmare relationer än nödvändigt, med människor.

Och det är där som jag inte heller känner igen den människan jag är nu, jämfört med den som jag har varit i hela mitt liv tidigare.

Det känns sorgligt. Jag inser att jag nog inte kommer att kunna ha ett förhållande. För min bild av alla slags nära relationer, numera, är helt genomdränkt av krav… som jag varken kan, vill eller har orken att leva upp till. Man blir inte älskad “gratis”. Man måste börja med att ge, om man ska få… i alla fall som kvinna. Man får inte vara grinig, trött, besvärlig eller ogenerös – då blir man varken älskad eller accepterad. Tvärtom, då blir man ganska sannolikt motarbetad, och så blir livet bara ännu jobbigare… så jag måste ge av det som jag inte har, för annars blir livet outhärdligt jobbigt…

Just nu känns det som om ett skönt alternativ vore att gå i kloster. Fast det är tveksamt om inte ett sådant liv också handlar mest om att offra sig själv, sitt liv, sin ork, sitt liv, för att andra ska känna sig sedda och accepterade och älskade…

UPDATE: We just got this video:

Our two CEO´s at Normann Copenhagen (Jan & Poul) are huge Red Bull fans and start every morning with a shot of Red Bull… its true! They were both pretty happy the other day when the drink finally became legal to sell in Denmark. To mark it the crazy people from Austria are in town including 10 x world champion Orlando Duque… guess what he did from the Copenhagen Opera House?  Super cool pictures below.

Credits: Joerg Mitter, Stefan Stau and Daniel Kolodin from Global-Newsroom

Bei voller Beitragsdauer betragen die ordentlichen Vollrenten je nach Durchschnittseinkommen zwischen 1140.- und 2280.- pro Monat. Demnach beträgt die jährliche Mindestrente 13′680.- (nicht steuerfrei).

Monsieur Alard du Bois-Reymond bezieht als Leiter der Invalidenversicherung einen Jahreslohn von mindestens 214 413.- (Lohnklasse 33 für Bundespersonal, Betrag ohne Zulagen, Funktionsstufenzusatz ect. – der effektive Betrag dürfte noch einiges höher liegen).

Das sind 17′868.-/Monat. Kleinste Vollrente: 13′680.-/Jahr. Irgendwie lustig, was man mit den Zahlen alles anstellen kann. zB auch Folgendes:

Wert/Kosten eines IV-Rentners pro Tag: 37.48

Wert/Kosten von Herr du Bois-Reymond pro Tag: 587.43

Rechnet man das Ganze um auf den effektiven Lohn pro Arbeitstag, ergibt das rund 900.- (wie bereits gesagt, ohne Zulagen)

Frage: Wird die Tagespauschale von Herr du Bois-Reymond seinem effektiven «menschlichen Wert» gerecht? Als Verantwortlicher für die Plakatkampagne der IV dürfte dies wohl kaum der Fall sein. Ist dementsprechend sein Wert tatsächlich soviel höher als der Wert eines Menschen, der keine in Geld bewertbare Leistung erbringt?

Du Bois-Reymond findet jedenfalls, er sei noch mehr wert, deshalb ist er ab Januar 2010 Direktor des Bundesamtes für Migration. Dürfte sich für ihn auf jeden Fall lohnen, bei der IV war er nämlich nur Vizedirektor.

Bleibt zu hoffen, dass sein/e NachfolgerIn bei der Invalidenversicherung auch einige menschliche Werte, die sich nicht in Geld bemessen lassen mitbringt. Respekt und ein gewisses Einfühlungsvermögen in die Lebenswelt der Klientel des eigenen Aufgabenbereichs wären schon mal ein guter Anfang.

Fan alltså. Fick reda på idag att en av mina allra bästa kompisar har blivit dubbelspelad av en kille hon träffat för ett tag sedan. Hur det gick till vet nog ingen, knappast ens han, men som tur är så har båda tjejerna nu fått reda på varandra och vad han går för. Vad det nu är..

I mina ögon är det där något så otroligt respektlöst. För, även fast det inte varit något förhållande i bilden så krävs det en ömsesidig respekt om det är så att man ligger med någon, speciellt om det är så att det leder till något sorts kk-förhållande. I dessa förhållanden är det väl, om någonsin, lättast att spela med öppna kort.

Man är inte ihop. Men man har sex. Inga komplikationer, bara sex. Men ändå.

Om den ena parten väljer att ha ett sådant förhållande med flera stycken på samma gång så anser jag att det är givet att man berättar det för de inblandade. Vem vinner på att spela med känslor, tjejer, killar, och könssjukdomar som om det var ens rättighet att göra det? Absolut inte den som tror att han/hon kan ha hela kakan medans han/hon tar små tuggor av den när ingen ser..

Vad fan. Jag förstår inte.

Det mesta man kan göra är väl ändå att ge den/de man träffar en chans att välja. Att berätta att man träffat någon annan, också. Är det bara ett kk-förhållande borde det vara lugnt. Eller?
I mina kliande ögon skall ett kk-förhållande skall vara rätt kravlöst, men med full respekt för de inblandade. Det skall fortfarande inte behandlas som om det som sker inte betyder något, för det gör det nog helt säkert för båda – på ett eller annat sätt.

Respekt, respekt, respekt. Kan inte vara så mycket svårare än så (fast det vet vi alla att det många gånger är, egentligen.. ). Med det slipper folk bli lurade, utnyttjade och även sedda som players – när det väl kommer fram.

Respekt fanns det inte i det här fallet.
Och det är mycket synd.

Enligt en undersökning bland stockholmare anser 95,4 procent att läkaryrket medför hög status — men endast 36,3 procent anser att prästyrket har det. Glädjande siffror! Själv föraktar jag prästyrket — det ger, i mina ögon, negativ status.

Am 28. Oktober dieses Jahres wurde die niedersächsische Landesbischöfin Käßmann zur Vorsitzenden der deutschen Lutheraner-Vereinigung gewählt – das Ausland, insbesondere Russland, zeigt sich massivst empört. Die Nationalkirche der russisch-Orthodoxen hatte angekündigt, man dulde in ihrem Glauben keinerlei Frauen in Führungspositionen, ja gar die russischen Lutheraner sprachen von einem “Krisenzeichen in der westlichen Gesellschaft”.

Das Witzige, oder mehr das Erbärmliche in dieser Angelegenheit ist doch, dass Martin Luther selbst Frauen erlaubt hatte, priesterliche Tätigkeiten auszuüben, beziehungsweise lautete so seine Interpretation des christlichen Glaubens, in Bezug auf die kirchliche Institution. Nun aber, das eine Frau in Deutschland den Dachverband der Lutheraner anführt, scheinen die sonst äußerst tradtionell-religiös-Denken in Russland einen “Kultur- und/oder Werteverfall” zu sehen meinen, wo dies in einer Kirche Martin Luthers doch niemals der Fall sein dürfte, dass eine Frau aufgrund ihres Geschlechtes derart von jeglichem Autoritätsrecht ausgeschlossen wird.
Soviel zu den “Werten” der russischen Lutheraner oder der “Treue” gegenüber ihrem ursprünglichsten, geistlichen Führer.

Die russisch-orthodoxe Kirche hingegen, beziehungsweise die orthodoxe Kirche allgemein, die in vielen osteuropäischen Staaten sich jeweils als partielle Nationalkirchen präsentiert, ist dem Glauben und der Attitüde nach mehr dem Katholizismus zugewandt; man könnte sie gar als identisch bezeichnen, wenn man von einigen Kleinigkeiten absieht. Demnach ist es der russisch-orthodoxen Kirchen sicherlich eine Pflicht, Frauen in geistlichen Führungspositionen innerhalb der eigenen Institution abuzlehnen.
Nun handelt es sich aber nicht um eine Frau, die die russisch-orthodoxe Kirche in ihren eigenen Reihen als Machthaberin verneint, sondern in der Organisation einer anderen, christlichen Konfession, des Lutheranismus. Erschwerend kommt hinzu, dass es sich hierbei nicht etwa um den Dachverband der Lutheraner in Russland handelte, der – wie bereits Erwähnung fand – es bei einer Kritik am “Werteverfall” im Westen Europas beließ, sondern um die Lutheraner in Deutschland. Nun ist doch die Frage, inwiefern sich ein wahnsinniger christlich-orthodoxer Russe erdreisten darf, eine andere Konfession in einem anderen Land derart diplomatisch zu malträtieren, dass er die Beziehungen zu jener Organisation vollständig annulliert, weil diese den 2000-jährigen frauenfeindlichen Geist des katholischen Erbes in einem weiteren Schritt überwunden hat.
Freilich, es ist zu befürchten, dass sich die Erbsünde Evas, der bösen Frau, die ihren geradezu heiligen und all-unschuldigen Mann Adam dazu verführt hat, vom verbotenen Baume zu essen, auf die von jeder Sünde reingewaschenen Männer der katholischen Kirche und der Orthoxen überträgt, weil diese eine elende Sünderin zu Höherem kommandierten.

Eines ist sicher: es mag sein, dass jede Kirche und gar jede Religion ein Recht darauf besitzt, aus ihrer Mitte diejenigen auszuschließen, die deren Konfession nach als “minderwertig” zu klassifizieren sind, doch abscheulich wird das Ganze, wenn diese Organisation beginnt, Druck auf andere, souveräne geistliche Institutionen und Religionen auszuüben, weil deren Welt- und Menschbild nicht dem eigenen entspricht.
Ein solches Handeln hätte nur dann Berechtigung, wenn bestimmte Mitglieder der anderen Konfession schwer unter der unumschränkten, weil “gottgegebenen” kirchlichen Autorität zu leiden haben, ohne eine Möglichkeit, dem über die freie Wahl des eigenen Glaubens zu entfliehen, denn in diesem Falle ist keine Unterordnung seitens des Herrschers mehr einforderbar. Dies wiederum liegt in der Tatsache begründet, dass jeder Zustand – wie er auch immer ausgesehen haben mag – und jedes Verhältnis zwischen Gläubigem und Prediger sich unerschütterlich auf den gemeinsamen Glauben stützt.
Der Kirchenbesucher hört und respektiert den Pfarrer – und der Pfarrer darf den Respekt von seinem Gläubigen verlangen – weil der Gläubige einerseits an die göttliche Aufgabe und Sendung des Klerikers vertraut und weil der Pfarrer sich dessen bewusst ist. Wenn aber der vormals Gläubige seinen Glauben verliert, dann besteht eine Situation, in der der Gläubige dem Geistlichen nur mehr so viel Respekt schuldet, wie es ihm Moral, Gewissen, Gesetz und Gesellschaft gebieten, denn der gemeinsame Glaube an die Richtigkeit der Ordnung ist zusammengebrochen und an seine Stelle ist die Trockenheit des Gesetzes getreten, vor dem alle Menschen unter gewöhnlichen Bedingungen als gleich anzusehen sind.
Der Geistliche darf nun keinen Anspruch mehr erheben, den er zuvor seiner Position zu verdanken hatte und wollte er es doch, so müsste er beweisen können, dass ihm mehr Respekt und Achtung geschuldet wird, als einem Laien, sodass dies unumstößliches Gesetz werde. Da aber kein Pfarrer der Welt dies vermag, ist es ihm nur erlaubt darum zu bitten – naja, fordern kann er ja, aber daraus wird dann wahrscheinlich nichts und wenn, dann ist etwas grundsätzlich in die schiefe Bahn geraten.

Højrefløjen slår til lyd for større respekt for autoriteterne.

Det får mig til at tænke på denne lille anekdote om sagføreren Carl Madsen, der blev irettesat af en dommer: “Det er deres pligt at nære respekt for retten!”

“Min ærbødige protest, hr. dommer. Det er min pligt at vise respekt for retten, ikke at nære den!”

Letztes Jahr im Sommer, also 2008, hat sich aus den Freundeskreisen von Stassy (TU!SSY) und Fetzo (ZPYZfactory) eine kleine Gruppe heraus gebildet, die unter anderem für Party, Szene und Unternehmenslust steht. Wir haben so einiges zusammen erlebt, dass eine so verrückte Gruppierung in Berlin erleben kann.

Aus diesen unzähligen “Dummheiten” (Aktivitäten) und teils bescheuerten Unternehmen hat sich schliesslich die TECHNO TAVERNA, eine Partyreihe (Label) entwickelt, die so noch seines gleichen sucht. Im November 2008 war es dann endlich so weit und nachdem die Stadt in den zwei Monaten zuvor mit knapp 10.000 Stickern versorgt wurde, kam dann am 14.11.2008 die aller erste Party um den Zyklopen mit den Blitzen in einem dunklen Hinterhof in Berlin-Kreuzberg zustande.

Von diesem Tag an wurde Monatlich eine “Techno Taverna” organisiert und gefeiert, bis zum heutigen Tage, an dem der zweite Teil des ein jährigen Geburtstags wieder an seinem Geburtsort mit seinen damaligen Geburtshelfern gefeiert wird. Der erste teil spielte sich in der Berliner “Techno Kathedrale” Watergate an diesem Mittwoch den 11.11.2009 ab und sprengte alle Erwartungen.

Auch ich bin ein Teil dieser verrückten Gruppe und noch immer im engen Kontakt zu Stassy, durfte ich mal wieder meinen grafischen Teil zu diesem sich stetig entwickelnden Werk beitragen.

Wenn IHR schon einmal dabei ward, wisst IHR wie es dort zugeht. Falls nicht, solltet ihr die heutige Veranstaltung nicht verpassen.

Myspace-Links

• myspace.com/technotaverna
• myspace.com/tussymusic

Artikel zu Techno Taverna findet ihr ausserdem hier.

• Aphrodite in Kreuzberg, Berliner Zeitung vom 17.09.2009
• Ausgehen im Zeitalter von Web 2.0

KOE FTE BLN

From a design point of view, this is not the most beautiful rock in the world… far from. But it is a piece of rock from the Berlin wall that was taken down 20 years ago today. – and therefore we think it is one of the most beautiful rocks in the world. Berlin we love you.