Dua hal saya sampaikan dalam dialog Presiden dan para pemimpin media di Istana Negara, Minggu (22/11) malam, yaitu pola pikir legalistik formal yuridis dan sikap mengambang.

Sejak kasus “cicak lawan buaya” menjadi isu nasional, amat jelas kita telah disandera pikiran legalistik. Kita menjadi tawanan legalistic mind. Sikap dan tindakan kita dipengaruhi secara kaku dan berlebihan.

Akibatnya, kecil ruangan bagi hal yang lebih utama, yakni kehidupan dengan nilai-nilainya yang lebih berharga seperti keadilan dan kebenaran. Makin jelas nila mengamati perseteruan di kalangan lembaga penegakan hukum, bagaimana pikiran legalistik dinomorsatukan atas kerugian keadilan sosial. Kebenaran menjadi korban.

Mengapa sampai begitu ? Bangsa Indonesia sebetulnya kurang bakat untuk legalistic mind, dibandingkan dengan bangsa Jerman atau Jepang yang memperlihatkan sifat legalistiknya dalam urusan dagang, investasi, kontrak, dan sebagainya. Bukti gejala legalistik kita ialah ramainya diucapkan istlah seperti : supremasi hukum, fakta hukum, proses hukum, koridor hukum, prosedur, mekanisme, sistem, dan lain-lain. Kita menafsirkannya dengan subur dan keadaan ini menyesakan dada.

Mengambang

Ada pemeo berbunyi, “12 ahli hukum (pengacara), 13 pendapat (opini)“.  Apabila gejala legalistik dibiarkan berlanjut, kita bisa masuk jalan buntu, suatu cul-de-sac. Karena itu, perlu ada orang yang muncul untuk mengucapkan kata yang membebaskan kita dari penyanderaan legalistik.

Belakangan, istilah yang banyak digunakan adalah mengambang. Media menulis misalnya : Presiden SBY mengambang. Setelah rapat dengar pendapat Komisi III DPR dengn Kepala Polri, media memberitakan : Kepolisian mengambang. Menyusul Kejaksaan mengambang. Kemudian DPR mengambang. KPK mengambang. Setelah Tim Delapan menyelesaikan perumusan yang berkata : Ya, juga media mengambang ! Kalau ini terus berjalan demikian, sampailah kita pada keterangan : Indonesia mengambang.

Gejala ini jelas tidak bagus dan harus dihentikan. Maka, perlu dibuat jangkar, dimana bahtera bangsa berteduh saat ombak besar untuk kemudian melanjutkan pelayaran bila badai berlalu.

Harapan

Siapakah orang yang akan mengucapkan kata yang memerdekakan kita dari penyanderaan legalistik ? Siapakah yang bisa menghentikan gejala mengambang, membuat kita terapung-apung tanpa arah, pasrah pada tiupan angin musim ?  Jawabnya, Presiden. Tidak ada orang lain yang bisa mengatasi gejala pola pikir legalistik kaku serta gejala mengambang itu, tetapi Presiden Yudhoyono.

Harapan  inilah yang saya sampaikan dalam pertemuan silaturahim Presiden dengan para pemimpin redaksi media, Minggu malam. Keesokan malamnya (23/11), Presiden memberi respons atas rekomendasi Tim Delapan dalam sebuah tayangan TV secara nasional. Reaksi publik beragam. Mulai dari kecewa, sebagaimana dikatakan generasi muda yang menonton bareng pidato SBY, melalui penilaian pidato jurus tanpa bentuk menurut pendapat para aktivis, terus melalui ketua Tim Delapan yang mengatakan, meski berputar-putar, tetapi arahnya jelas, sampai kepada advokat penguasa hukum yang bilang masih bingung, atau kata Chandra tunggu satu dua hari lagi bagaimana pelaksanaannya oleh pihak Polri dan Kejaksaan Agung, atau pernyataan Bibit yang jelas, yaitu kembalikan kami ke pimpinan KPK.

Pertanyaan timbul, apakah masih relevan kesan pengamatan saya mengenai tersanderanya kita oleh pikiran legalistik berlebihan dan sikap mengambang setelah respons Presiden tadi ?

Kendati bisa timbul kesan bahwa Presiden tidak berbicara secara eksplisit, tidak menyebutkan tegas tentang beberapa hal yang tertera dalam rekomendasi Tim Delapan, saya belum kecewa dan saya tetap punya kepercayaan terhadap Presiden. Een goed verstaander heeft maar een half woord nodig (Orang yang pandai memahami, membutuhkan separuh perkataan), artinya tahu berbuat apa yang diharapkan dari dia.

Di dalam ini termasuk mengambil aneka tindakan sanksi, memberkahi keadaan internal institusi masing-masing, membasmi mafia hukum di peradilan dan para makelar kasus yang berkeliaran, demi meningkatkan usaha pemberantasan korupsi dan memperkokoh daya gempur KPK, bahkan secara bertaat asas kalau perlu melaksanakan pembersihan terhadap diri serta posisi sendiri, demi mengembalikan kepercayaan rakyat kepada lembaga-lembaga yang telah dipandang rendah.

Semua itu untuk melaksanakan creative destruction, sebuah istilah dari Prof Muladi dalam seminar hukum The Habibie Center yang saya tidak tahu apa maknanya, tetapi secara harfiah saya artikan “penghancuran yang kreatif”.

Demikianlah adanya bila kita ingin menghancurkan isu “cicak lawan buaya”.

Sumber  :

Legalistik dan Mengambang, Rosihan Anwar |  Wartawan Senior
Kompas, 25.11.2009

HALLÅ, HUR MÅR NI DÄR UTE???? Lite mera respons önskar jag!!!!!Berätta hur ni har det! Hur ni mår! Vad tycker ni om min blogg?? Det är till ER jag skriver!

Tacksam för svar!

All kärlek!!!!

Jag funderar. Ni vet när man gjort något riktigt bra och du får beröm för det. Vilken är den mest korrekta svarsfrasen?
Tänk er följande situation:
Någon
-Kan du göra det här?
Du
-Jajamensan.
[En stund senare]
-Klart och fixat precis som du ville ha det.
Någon
-Bra gjort!
Du
-[Passande replik här]

Så vad säger man? “Tack” är lite tamt. “Det var så lite så” är inte heller riktigt rätt. “Inga problem” kan ju funka men har inte rätta schvungen av självsäkert kunnande men ändå med en lämplig modest attityd.
Vad tror ni om “I aim to please?”

Fra skolen har vi nå fått beskjed om at foreldrene har svart på skjemaene som ble sendt ut. Det viser at at nesten alle er påmeldt til tur med Hvite Busser i 2009!

Läser om den lilla amerikanska tjejen Elena… och att hon kämpade mot cancern.. fast till slut vann cancern den matchen… efter att ha kämpat i 9 månader.. så gav hennes glada humör inte upp.. Trist är det… men på något sätt så blir man glad när man märker vad den intelligenta tösabiten gjorde… Hon förstod att familjen skulle bli ledsna för att hon dog.. så vad gör hon…

Jo.. hon skriver små meddelande till familjen och gömmer dem runt om i huset.. Rätt som det är så öppnar de en låda.. och där ligger det en massa små lappar om att familjen ska leva vidare..små lappar som inspirerade dem att fortsätta med sitt liv.. etc..

Lapparna började nu familjen lägga ut på nätet.. och responsen lät inte vänta på sig..

– Flera personer hörde av sig och berättade att Elenas hälsningar hade gjort dem till bättre föräldrar eller att de fått dem att omvärdera sina liv, säger pappa

Familjen bestämde sig för att ge ut alla lapparna de har hittat i en bok.. som fick titeln: ”Notes behind”

Pengarna som kommer av försäljningen kommer familjen att ge till cancerfonden.. så de kommer alltså inte att göra detta för egen vinning..

En liten gullig detalj är den att tösabiten gillade Picasso.. och hennes önskan var att få en tavla som hon ritat själv.. skulle få hänga vid sidan om en av Pablo Picassos tavlor.. och det fick den…

Genom att många faktiskt har ändrat sitt liv och börjar tänka till hur man lever.. och att det faktiskt blir en bok av det hela.. och att pengarna går till något vettigt tycker jag är kanon bra.. det jag däremot blir besviken på är att det inte finns några planer på att ge ut boken i Sverige… Varför kan man ju undra.. är det för att det är en Amerikas tjej.. men om det hade varit ett svenskt barn.. hade något förlag givit ut den då?? Ja, det tror jag säkert att de hade…

För jag vill också läsa den….!!!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, bok, cancersjuk, inspiration, lappar, Pablo Picasso, gömma, liv, död, respons, cancerfonden

hej ABC, nu kan du, och vem som helst annan, ta upp dina frågor, påståenden och så vidare här, det är ju den senaste posten också, så ingen risk att jag missar. Så behöver vi inte tynga ner ämnet stiftelser med ovidkommande spörsmål runt mina föräldrars eventuella brister, mina trauman, och det ena med det tredje.

Varsågod! Välkommen! Alla! Från Järna och från hela vida världen! Allra mest önskar jag att antroposofer plitar ner några rader för trots allt — trots allt, trots allt! — har jag en faiblesse för Rudolf Steiner och är besatt av Saul Bellow, och jag tänker att någonstans, någon tid, någon gång kommer att drulla in i en antroposof med den originaliteten eller med den skärpan (eller med bägge kvaliteterna — oh, du milde tid…). Sorry, ABC, du är direktdiskvalificerad. Du är ju inte antroposof, eller hur det nu var.

Du började förresten med att beklaga att det inte fanns något om mig någonstans. Jag skulle rekommendera den här bloggen, men också länkarna i högermarginalen (rubrik mina sidor, ganska lång ner) samt Waldorf Critics-listan. Eftersom den här bloggposten inte har något ämne, så får du så gärna plocka upp allehanda frågeställningar avseende äldre inlägg såväl på den här bloggen som annorstädes. Upprepa gärna de frågor och påståenden du redan framställt, så jag begriper vad det är du tycker tarvar någon form av förklaring.

Tyvärr har jag inte haft så mycket tid över i dag och i kväll, så svar kommer i mån av tid och energi. Å andra sidan kanske intresset för att ställa frågorna (eller helt enkelt framställa påståenden av olika art) bleknade nu?

De verkoopbrief als onderdeel van uw direct mail-actie is een bewezen en ijzersterk verkoopinstrument. U wilt uw omzet en winst op peil houden en liefst ook laten stijgen. Dit natuurlijk tegen zo laag mogelijke kosten. De meeste bedrijven zijn echter niet tevreden over de resultaten van verkoopbrieven. Op 9 van de 10 brieven is de respons laag. Vaak ligt dat aan slecht geschreven brieven. In dit artikel ontvangt u handvatten voor het maken van effectieve, scorende verkoopbrieven.

 De voorbereiding van uw verkoopbrief

Een verkoopbrief is vooral een sterk verkoopinstrument indien uw bedrijf zich geen of een beperkt aantal vertegenwoordigers kan veroorloven. Dit zien we o.a. terug bij kleinere Signbedrijven. Uw product verkoopt zich niet  ‘vanzelf’,  tijdens het verkoopproces is toelichting nodig. Die toelichting geeft u in de verkoopbrief, al of niet samen met een bijgesloten brochure. Voor scorende verkoopbrieven geldt: een goede voorbereiding is het halve werk. Tijdens de voorbereiding verzamelt u alle informatie over het product dat centraal staat in de verkoopbrief. Wat zijn de producteigenschappen? Wat zijn de gebruiksmogelijkheden en de voordelen van uw product?  Verzamel ook informatie over uw belangrijkste concurrenten. Op welke punten onderscheidt uw product zich? Sta zeker stil bij de wensen en behoeften van uw doelgroep. Leg hiervoor uw gedachtes voor aan een aantal relaties. Na de voorbereiding is het tijd om aan de slag te gaan.

De vaste elementen van uw verkoopbrief

Iedere goede verkoopbrief bevat de volgende elementen:

1.  Aanhef
2. Eerste Alinea
3. Tekst tussen eerste en laatste alinea
4. Laatste Alinea
5. Ondertekening
6. Postscriptum

Aanhef

De aanhef moet persoonlijk zijn: Geachte heer Jansen, of als u iemand al wat beter kent ‘Beste Jan’.. Een mens hoort namelijk niets liever dan zijn eigen naam.
Uit den boze zijn: ‘L.S.’, ‘Betreft’, ‘Datum postmerk’ en ‘Geachte heer’. Waarom? Omdat het heel afstandelijk is en getuigt van desinteresse van de briefschrijver voor de geadresseerde.

Volstrekt dodelijk voor de effectiviteit zijn een heer met dame aanspreken (of omgekeerd) en een foutieve spelling van de naam. Ook een andere naam in de adressering dan die in de aanhef is een reden waardoor een verkoopbrief zó in de prullenbak beland.

Eerste alinea

De eerste alinea is een van die bouwstenen van de verkoopbrief die altijd worden gelezen (vooral de eerste zin). Het is hier zaak met de deur in huis te vallen. Zoals de Amerikanen dat treffend zeggen: ‘Fire your biggest gun first’.  Heeft u iets nieuws te melden? Kan men nu uw product met een fikse korting kopen? Draai er dan niet om heen. Neem geen lange aanloop. Bij voorkeur bevat de eerste zin ook de naam van het product dat u in de brief aanprijst. De eerste zin moet pakkend zijn, zodat de aandacht van de lezer wordt getrokken. Bijvoorbeeld in de vorm van een vraag/probleem waar de klant zich voor gesteld ziet en het aangeboden product een oplossing voor biedt.

 Tekst tussen eerste en laatste alinea

Dit is het tekstdeel (al dan niet verdeeld in een paar alinea’s) waarin u beargumenteert waarom men u product zou moeten aanschaffen. Hier worden de (kale) producteigenschappen doorvertaald in productvoordelen voor de klant. Een veel voorkomende fout is dat u blijft steken in het noemen van eigenschappen. En u niet in de situatie van de klant verplaatst. Schrijf dus niet ‘Onze nieuwe printer heeft buitengewone printeigenschappen’, maar ‘Dankzij onze revolutionaire Printer is de levensduur van het printwerk met 50% verlengd en de kleurbrilliance verbeterd. ‘ Vermijd te lange opsommingen van productvoordelen in de brief. Noem alleen de belangrijkste punten. Verdieping kan plaatsvinden in een brochure. In dit deel van de verkoopbrief kunt u het volgende denk- of werkschema aanhouden:

1. Het probleem waar de klant voor staat
2. De oplossing
3. Het bewijs

Herhaal de kern van de boodschap zoals die in de eerste alinea is genoemd. Herhaling is een van de allerbelangrijkste regels (misschien zelfs wel de allerbelangrijkste) voor het schrijven van de verkoopbrief: ‘Vertel wat je wilt vertellen, vertel het vervolgens en vertel dan wat je hebt verteld’
Heeft u gedacht aan het gebruik van een ‘testimonial’, dat wil zeggen een wervende uitspraak van een tevreden klant? Let dan wel op het volgende: selecteer een geloofwaardig persoon en bedrijf, vraag om toestemming, noem naam en bedrijf concreet (dus niet ‘een manager van een groot bedrijf’’, maar bijvoorbeeld  ‘Piet Kessels, productmanager van de firma…).

 Laatste alinea

De kern van de boodschap wordt herhaald. Hier krijgt de klant ook het duwtje in de rug om tot de aanschaf over te gaan. Bijvoorbeeld door een aardige attentie in het vooruitzicht te stellen (‘als u nu bestelt, dan krijgt u een klokje kado’) of korting te bieden. Maak hier ook duidelijk wat de klant moet doen als hij uw product wil aanschaffen. Bellen? Een portvrije antwoordkaart invullen? Waak ervoor dat de verkoopbrief als de spreekwoordelijke nachtkaars uitgaat. Onthoud dat de laatste alinea goed wordt gelezen. Geeft u een cadeautje weg om de klant binnen te halen, noem dan altijd de geldwaarde.

Ondertekening

Hier gebeuren nog steeds de meest vreemde dingen. Onleesbare, rommelige en kleine in elkaar geprutste krabbels, een handtekening die van iemand anders is dan de ondertekenaar, of helemaal geen handtekening. Of nog erger: ‘i.o’. Oftewel: in opdracht getekend. Dat is ronduit de doodsteek voor elke verkoopbrief. Want de brief is een persoonlijk verkoopinstrument, gericht van de ene persoon aan de andere. Onder de brief staat een redelijke leesbare handtekening, met daaronder de naam, functie en het doorkiestelefoonnummer van de man of vrouw in kwestie. Gebruik een andere kleur voor de handtekening. Heeft de brief een zwarte letter, gebruik dan bij voorkeur blauw voor de ondertekening. Plaats uw handtekening zelf, met de hand, als het om niet al te grote aantallen brieven gaat.

Postscriptum

Het naschrift is een van de grootste aandachtstrekkers in de brief. 99 van de 100 mensen lezen het als het eerste of een van de eerste elementen. En dat biedt voor de schrijver dus een prachtige kans de boodschap nog eens kort en krachtig voor het voetlicht te brengen. Geef hierin een extra stimulans voor de koop (‘als u product A bestelt, geven wij u een extra korting van 10 procent’) of herhaal nogmaals het belangrijkste argument voor de aanschaf. Een verkoopbrief zonder P.S. is eenvoudigweg geen verkoopbrief.

Respons meten en vergroten

Wat is een goede respons? Er zijn hierbij geen stelregels maar om een idee te geven: een goede brief, op het juiste moment, een goed actieaanbod tezamen met een sterk adressenbestand moet een respons van 5 tot 10 procent op kunnen leveren. Dat wil zeggen per 1000 verstuurde brieven, 50 tot 100 reacties. Tot slot wil ik u graag nog wat tips meegeven:

Lage respons
Onthoud: een tegenvallende respons ligt nooit aan de klant, maar alleen aan uzelf!

Liefdesbrief
Verplaats u bij ieder woord, en iedere zin die u aan het papier toevertrouwt in de schoenen van de klant. Zet de knop even om: denk u in dat u een liefdesbrief schrijft.

Aanbieding!
Denk goed na over een ‘offer he can’t refuse’.

De juiste adressen
Zorg dat uw adressenbestand op orde is. Check regelmatig de kwaliteit: bijvoorbeeld door ieder half jaar steekproefsgewijs te bellen.

Houd vast
Liever drie maal een mailing aan steeds dezelfde groep van 1.000, dan eenmaal een mailing aan 3.000 mensen. De eerste aanpak levert een aanzienlijk hogere respons op (circa driemaal zo hoog).

Handtekening
Een duidelijke, krachtige handtekening onder de brief levert een aanmerkelijk hogere respons op dan een onleesbare krabbel.

Brochure zonder brief
Verstuur nooit een brochure of catalogus zonder een begeleidende verkoopbrief. Zoiets is een een enorme gemiste kans. U stopt namelijk toch al spullen in een enveloppe, en waarom zou u dan niet een wervende brief bijsluiten?

Eén boodschap
Probeer in uw verkoopbrief niet meer dan slechts één boodschap over te brengen. Dat is namelijk al moeilijk genoeg.

Cadeautje
Een cadeautje vergroot de respons. Hoeveel precies dat hangt af van de betekenis die het cadeau voor de klant heeft. Ook hier geldt weer: leef u in de klant in.

Plaatje product
U krijgt zo’n 30 procent meer respons als u het product in kwestie in een gebruikssituatie laat zien.

Foto’s, geen tekeningen
Het afbeelden van foto’s levert meer respons op dan het afbeelden van tekeningen.

Voordelen apart vermelden
Het vermelden van de productvoordelen in een apart kader levert u een hogere respons op.

Herhaal
Geef niet op. Heeft uw eerste verkoopbrief een geringe respons, stuur dan snel een tweede. Onthoud ook hier: benut de grote kracht van de herhaling.

Jack Bastiaansen, www.fullcolorshop.nl

neither about Steiner, nor about myself. The person who wanted to block my emails (although abstaining from emailing me would have been a good start) can’t help but reply to blog comments. Today, this: “du verstehst nicht: mir ging es darum, endgültig zu klären, dass du nichts zu sagen hast, weder über Steiner, noch über dich” (“you don’t understand: it was about finally clarifying that you have nothing to say, neither about Steiner, nor about yourself.”)

Which I guess means that everything I’ve written sucks. That is ok. I think that’s a matter of taste. Though, I suppose, some things I wrote were good enough to copy, right?

Anyway, I wrote a reply (awaiting moderation) on Ansgar’s blog.

Yes, I have understood that that’s what you happen to think. It is quite apparent, believe me. I don’t usually force people to read what I write, so you don’t really have to.

It didn’t tell me anything about waldorf that I didn’t already know. I have already said I have nothing against it. If you think it’s totally magnificent–well, good for you.

I have read that article, and I do understand it. I am not stupid, after all.

But really, I do think this particular discussion is over now. It is ridiculous to ask that others to agree with you on everything when it comes to waldorf criticism. It is even more ridiculous to claim absolute truths when we’re talking about matters of taste. It is way easier to accept that there are waldorf critics who find Steiner much more fascinating than whatever it is the mainstream churches are doing. It’s an aesthetical viewpoint. It’s about what drives you to continue reading and wanting to know more. As simple as that. Reading and enjoying only articles on stuff you already know or containing opinions you already agree with… is ultimately pretty boring. I have enough time and brains to be able to select a more diverse reading material. Although, at the moment, I’m slightly off-put by certain segments of written german waldorf criticism.

I stand by what I tweeted a few days ago: A waldorf critic is slowly convincing me that I should embrace my inner anthroposophist and seek political asylum at the Goetheanum. I mean, it just seems to make more sense.

It still makes more sense actually. And this is only because so many other things make so little sense.

[Earlier post.]

the debate over the Ruhrbarone article on waldorf schools continues. I noted, the other day, that discussion (if we can even call it that) on waldorf education is conducted is conducted in such a manner that in the end I have no clues as to the veracity of certain types of accounts. What I wanted to say was not that I believed this mother’s story was fake. I’m not saying it is or isn’t. Whether it is or not, is entirely beside the point. What is important to remember is that when individual testimony comes through certain sources–sources who conduct discussion in a particularly disconcerting manner–there will be distrust and doubt. I wrote this explanation in private correspondence and posted it on the blog as a comment.

The discussion also continued on Waldorfblog (comment 22 and following). I’m sort of enjoying the “accusation” (?) against Ansgar that he may like my post because I’m making waldorf criticism relative. Usually, I’m told I’m relentless, evil and shockingly one-dimensional. Most of all, that I’m subjective. And yes, I am subjective. In principle I agree with Ansgar’s requirements regarding good criticism. But I also believe that there are different types of criticism. My criticism of waldorf has a lot to do with my subjective experience of waldorf. The important thing is to not forget or deny that this is the case. I could still make sense of my subjective views by adding other perspectives and learning from other sources. Neither I, nor Andreas Lichte, nor anybody else should be the sole voice of waldorf criticism. Subjective criticism always needs to be compared to, made relative to, other perspectives. This is another reason why it is important that criticism doesn’t only come via a few select sources. Andreas asks me how many personal accounts of waldorf I’ve brought to the public’s attention: I believe none, except my own. Of course, that’s also beside the point–I never claimed I have.

More later. Perhaps.

i got an email about my last post, saying it was very postmodern and captured many layers and perspectives of existence. It made me very happy. I quote:

“Quite the most eloquent and engaging subjective account of the hinterland between sanity and madness i have read for many years.”

I replied:

The thing is I can’t help but be postmodern about this; it may be because I’m still too muddled, confused, ambivalent…  And although it is quite mad, it may, paradoxically, be saner than many other emotional states I’ve been in… If such a paradox of madder but saner makes any sense!

And on the topic of sanity, it may be interesting to speak of Steiner’s possible madness. I don’t exactly think he was insane, but he may very well have been a bit mad. In Steiner’s case, I’m not sure the possiblity of insanity even adds to or detracts from the overall picture. He was a bit nuts, whether insanely or not, and his nuttiness is sort of endearing in its own way. I think there’s something quite fascinating about Steiner’s delusions (and his strange thinking) on the one hand and his ability to function so well on the other. He was clearly intelligent–but yet…! Also, there’s that sense of humour. I’m thinking there’s that dynamic, too, originating with him being able to captivate audiences. In some ways, he needed to be validated, to have human relationships he could not otherwise have (on a personal–individual level). There’s some quote that goes sort of like this (from memory and, I think, the German original): “I don’t want to be revered, I want to be understood.” That is quite interesting. You could interpret it as having to do only with his spiritual teaching, but you could also see it as an expression of some other, deeper perhaps, human need which had little to do with his function as a spiritual master. I think he may have been quite ambivalent regarding his audience and his followers. And, also, they saw him as some one set apart from the rest of humanity–so he couldn’t really be on their level, whether he was capable of it or not. (And on this topic, an book recommendation: Storr, Anthony’s book Feet of Clay. About Steiner (and a few other people), madness, creative illness and gurus. Kay Redfield Jamison has written several very fascinating books, among them at least one about mad artists and creative illness. Sorry, the title slipped my mind.)

Bevis på att vi klivit in i en ny era för alla som jobbar med kommunikation får vi varje dag. Särskilt vi som jobbar i medieindustrin. Journalister och annonsörer har det särskilt tufft. Det fick jag erfara idag då jag fick uppleva deras nya arbetsmetoder.

För två veckor sedan blev jag kontaktad av en “journalist” från magasinet Respons. De var då angelägna att göra en intervju med mig inför det kommande decembernumret. Har för tillfället sjukt tajta veckor i kalendern, vilket medförde att jag drog mig ur samtalet med att säga “jag ringer dig” då jag inte riktigt kände att hon lyckades övertyga mig till en intervju och inte riktigt kunde förklara vad den skulle handla om. Veckan går, och nu i onsdags så ringer journalisten upp mig, låt oss kalla henne “miss Y”. Hon var då lite mer bestämd och påminde mig om att jag skulle ringa tillbaka och att hon och Respons ville genomföra intervjun då de ansåg att det kunde bli en bra artikel.

Fine tänkte jag. Det är ju inte helt ovanligt att man emellanåt sitter i intervjuer då och då när man jobbar i mediesvängen själv, så jag gick med på att ses. Vi bokar en tid på Waynes på söder kl 10.00 på fredag. Under torsdagen känner jag fortfarande att det är lite märkligt, så jag sms:ar henne och ber henne skicka över lite frågor innan intervjun så jag kan förbereda mig – så hon får en så bra artikel som möjligt. “Det är lugnt” svarar hon – “det bästa materialet får jag ut på plats”. Jaja…jag får ta det som det kommer.

PR vs köpt plats

Fredagen är här och vi ses på caféet. Hon presenterar sig och magasinet. Hon ber mig berätta om mitt företag, hur jag jobbar och vad jag tror om kommunikation i allmänhet. Vi pratar i ca 45 minuter och hon börjar känna sig nöjd med materialet. Miss Y stänger av sin diktafon och säger att hon skickar över ett korrektur åt mig så fort det är klart. Innan hon avslutar vill hon visa mig de annonsmöjligheter som tidningen erbjuder. Stora som små pluggar finns här och var i tidningen, och hon tycker att en annons för 6000.- spänn vore toppen för mig, för att upplysa läsarna om hur man får tag i mig. Hon poängterar att hon tyvärr inte kan lämna någon kontaktuppgift till mig i själva reportaget. Inga problem säger jag, samtidigt som jag avböjer erbjudandet. Hon försöker övertyga mig om att det vore väldigt bra för mig med en annons. Med tanke på intervjuns karaktär där vi i tre kvart pratat om kommunikation, bygga varumärken samt om att skapa relationer via förtjänad uppmärksamhet mm så förklarar jag för henne att jag inte riktigt tror på den typen av reklam. På min laptop lyser ju även min “Reklam – Nej Tack”-sticker tydligt…

Hon förstår mig inte och gör ett sista försök och signalerar att priset kan justeras. Jag förklarar vänligt för henne att det inte spelar någon roll även om hon skulle sälja mig den för 1 spänn. Nu tittar hon på mig som om jag vore från mars och just frågat henne om hon vill hänga på i min teleporter och käka middag.

Jag försöker pedagogiskt få henne att se det ur min synvinkel; då jag själv rådger mina egna klienter att hitta alternativa sätt att få publicitet än att köpa den så kan jag själv såklart inte agera annorlunda. I jobbet kallar vi det att “walk the talk”. Jag förklarar även att den köpa platsen helt enkel inte är lika mycket värd som den icke köpta. Nu är jag från mars. Definitivt.

Plötsligt får jag känslan att vår intervju inte längre är så intressant. Hon vill inte ens ta en bild på mig med den fina systemkameran hon burit med sig. Hon säger att korren – om det är intressant – kommer till en mailadress. Vilken? Min? Hon frågar inte efter min mailadress, så jag erbjuder mig proaktivt att maila henne kompletterande info vi pratat om samt en pressbild som jag använt tidigare.

Den förlorade artikeln i Respons

Vid det här laget är jag så nyfiken så jag kan inte låta bli att fråga om hur hon själv jobbar och hur hennes ersättning ser ut. Precis som jag förmodade så har hon kick-back från annonserna hon säljer. Jag frågar miss Y om det finns en intressekonflikt ifall jag inte köper en annons. Får inte riktigt svar på den frågan.

Vi skiljs åt och hon ser inte helt nöjd ut. Undrar om den där artikeln som Respons så gärna ville ha verkligen blir av? Om inte -  borde jag fakturera dem för min förlorade arbetstid?

EDIT:

Hade man inte gått i 180 dessa veckor hade man ju kunnat spara in en del tid genom en snabbsökning på Google. Även Storytellers.se har tidigare publicerat ett blogginlägg med samma erfarenhet av bluff-företaget PH.Holding. Jag ger företaget 6 månader innan de ofrivilligt medverkar i SVT och Uppdrag granskning och ytterligare 3 månader innan alla “reportrar” förvunnit i rädsla för sitt eget varumärke.

Du betrakter kanskje en gul selvklebende post-it lapp som en rask, enkel og ganske ubetydelig måte å minne deg selv om å gjøre ting på. En undersøkelse som er gjennomført ved Sam Houston State University fant imidlertid ut at disse uhøytidelige papirbitene faktisk kan øke responsgraden ved undersøkelser.

Ved flere forsøk fant forskerne ut at folk som mottok et spørreskjema med det følgebrev og et spørsmål på en håndskrevet

Post-It lapp (”Vennligst bruk noen få minutter til å svare på spørsmålene for oss. På forhånd takk!”) hadde større sannsynlighet

for å bli returnert i utfylt stand enn de som mottok de samme spørsmålene uten en Post-it lapp, eller med samme beskjed

håndskrevet på følgebrevet uten en Post-it lapp eller med en blank Post-it lapp. Respondentene returnerte i tillegg materialet

hurtigere og mer komplett når henvendelsen inkluderte en håndskrevet Post-it lapp.

I omfattende undersøkelser med åpne spørsmål økte responsgraden når skjemaene hadde en personlig Post-it lapp

vedheftet, en som titulerte mottakeren ved navn og som var underskrevet med initialer. Dette viser hvor viktig det er å

personliggjøre en beskjed når man ber mottakerne utføre vanskeligere oppgaver. Forskerne tror at mennesker tolker en

håndskrevet klebelapp som en anmodning om en personlig tjeneste, noe som gir en overbevisende grunn til å etterkomme

ønsket.

Hvis du skriver en personlig beskjed sammen med en oppmodning kan du motivere mottakerne til å gjøre det du spør om.

Det kan også fremskynde svaret og kvaliteten på responsen.

Kilde: ”Post-It Note Persuasion: A Sticky Influence” av Randy Garner. Journal of Consumer Psychology, 2005.

Hej på er.

Förlåt för att vi inte har varit särskilt produktiva det senaste. Sommarlättjan letar sig in till även oss. Men nu blir det nya tag. Bidrag ska sökas, samarbeten ska utformas och ihop-parandet skall fortsätta. Förhoppningsvis kommer även vår rörelse att sprida sig ut i EU och kanske även vidare. Vem vet. De händer som skakades på EU-mötet om ungas kreativitet som vi fick lov att vara med på kanske vill skriva brev i framtiden.

Men nog om hur vi har haft det, hur har ni haft det?

Hur går era brevväxlingar?

Vi är jättenyfiken på hur det har gått sen vi postade alla brev med adresser till er. Om ni skulle möjligtvis känna för att skicka iväg en kommentar, ett mail eller kanske tillockmed ett brev och berätta skulle vi bli överlyckliga.

Men så länge, ta hand om er. Hoppas sommaren har varit fin.

All värme.

Sjunger Marcus och skuttar runt mig…Haha
“Vart ligger Pinjacolada?” frågar han sen.
Förklarar at det är en drink som vuxna dricker..
“Blää, ska man bada i sånt?” frågar han.. Haha
Han har nog lyssnat för mycket på Marcoolio =)

Han är så glad över att vi ska till Tokholm och Grönan.

Skulle ju ha åkt idag men Hanna är inte så kry
Sen var det en annan sak som gjorde att vi inte kunde åka.
Men på Måndag så åker vi… efter Lunch om allt går väl =)
Sen gott folk… så ska vi åka till Paula och sova över.
Så vi får två dagar i Stockholm =)
Sista dagen.. dvs Tisdagen så är vi hela dagen på Grönan.
Paula börjar jobba kl 12 så vi drar innan.
Sen åker vi hem på kvällen..
Trötta men glada förhoppningsvis.
Hoppas vädret är med oss..
Här i Köping så är det sol och moln vartannat.
Ibland så kommer det en skvätt och sådär jättevarmt är det ju inte.
Men dom har ju lovat bättre tills nästa vecka.

Min stora son kommer att bo i min lägenhet….
Han ska fixa Elias dator och min.
Fast Elias dator har nog snart gjort sitt.
Den fick han ju i födelsedagspresent av Farmor och Farfar
för flera år sedan. Redan då var den väl tio år gammal.
Min brakar nog när som helst..
Själva burken har ju en gång ramlat ner från skrivbordet.
Nu får han pillra på dom i fred…
Annars så är det svårt när alla är hemma.
Det passar ju bra så kan han ju bara husvakt också.

Måste berätta om Paula.
Förra sommaren när jag nämnde i min blogg här
att vi inte har råd att åka i år heller tillsammans någonstans.
Så kom det ett mejl in i inboxen från Paula.
Hon hade läst min blogg ett tag och kommenterat lite då och då.
Det bara fladdrade till i hjärtat så där som det gör
när man upplever att någonting är så så genomäkta..
Ja som det har gjort dom senaste dagarna ett antal gånger =)Tack!
Ja i alla fall så bjöd hon över oss alla fem på semester hem till henne.
Men det blev inte av.. hade inte råd.

Men jag passade på att träffa henne med Hanna över dagen..
Kunde inte låta bli för mejlen efter
visade på en helt fenomenal människa.
En människa som inte tyckte synd utan var klarsynt
och visste hur det kunde vara.. Rakryggad och fin.
Vi bestämde att vi skulle gå på Skansen.. vi tre.
Chansen kom när grabbarna åkte till stugan
till farföräldrarna i några dagar
Fixade lite kosing och åkte iväg..

Det visade sig att jag hade haft helt rätt i min känsla.
Paula är en helt underbar människa…
Det klickade som man nu säger så fint…haha
Hon var hemma hos oss för några veckor sedan…
Vi har kontakt via telefon och våra bloggar.
Det har vi haft ända sen förra sommaren.
Henne släpper jag inte =)

Fatta vad nätet är bra.. vilka människor man träffar.
Det skulle man inte gjort annars..
Ja titta bara på min blogglista
och alla dom kommentatorer som finns här.
Ni är helt fantastiska och tack för att just ni finns.
Livet vore ju lite fattigare utan er.

Ha en underbar Lördag alla ni som kikar förbi.
Glöm aldrig bort att ni är viktiga och värdefulla.

Sköt om er!!

KramKram!

HÄR är inlägget kopplat till Expressens artikel om “Fattiga barn”
Jag medverkade i Onsdagens artikel =)
Fortsätt gärna och läs den och diskutera i kommentarerna.

To mark the company’s milestone, L’Oréal launched a limited edition 100th anniversary Elnett hair spray, available exclusively at Target while supplies last.

This month, L’Oréal Paris celebrates a major milestone of 100 years of beauty, with products sold in over 150 countries around the world.

Eugène Schueller

Industriel français

[Economie et Entreprise]
Né le 20 mars 1881
Décédé le 23 août 1957

Founder, French chemist Eugene Schueller, developed the first permanent hair color using an oxidation process, and the amazing growth it has generated over the past century, not just in hair care, but in skin care, color cosmetics, skin care and fragrance. Happy Anniversary L’Oréal —your efforts have truly been worth it!

1907
• Schueller, a young French chemist, creates the first synthetic hair dye, named “Black and Gold”, a brand name never used. “L’Aureale”, a name inspired by a hairstyle in fashion at the time called “L’Aureole” from the Latin aureola, golden crown and by extension a luminous and colored halo. A few months later the name was simplified to “L’Oréal” which interestingly has its roots from the Greek “Orea” which means beauty.

1908
•With just 120 Euros in his pocket, Eugène Schueller registered his company “The Societe Francaise de Teintures Inoffensives pour Cheveux”. He established the company in a two-bedroom apartment in rue d’Alger – the dining room was used as the demonstration room and the bedroom as the laboratory.Eugène Schueller did everything himself – he manufactured his products during the night, then sold them to Parisian hairdressers during the morning and delivered them in the afternoon.

L’Oréal offices in the 1900s.

1909
•Eugène Schueller gained the backing of an accountant from Epernay who loaned him 4000 Euros. This enabled Eugène Schueller to think on a larger scale – he moved the company which he renamed “L’Oréal” to a four bedroom apartment in the rue du Louvre, he recruited his first employee and he began to advertise his products via a trade journal “La Coiffure de Paris”.

1910
•Eugène Schueller soon began to export his products abroad – from 1910 L’Oréal products were sold in Austria and Italy – by 1914 an additional six markets had been added; Hungary, Germany, Belgium, Holland, Switzerland and Russia and by the 1920s sales had been extended to the Americas, Russia and the Far East.

1929
•During the twenties, fashion changed. Women started getting their hair cut. A short style required shape and, more importantly, color. L’Oréal responded to this need by creating Imédia Liquide.

1934
•Eugène Schueller recognized a huge potential for hygiene and toiletry products for the body and hair. He took over Monsavon and in 1934 launched Dop, the first mass-market shampoo without soap (which left traces on the hair). It became L’Oréal’s philosophy to make technological products available to the largest number of people.

A 1941 advertisement for Maybelline’s Glow with Enchantment featured Rita Hayworth.

1935
•L’Oréal launched the sun tan oil Ambre Solaire, which became very successful the following year as the French started to go on their first paid holidays and enjoy the pleasure of sunbathing.

1946
•L’Oréal launched Oréol, the first cold wave in Europe: a real revolution in the world of hairdressing and the life of its customers.

1951
•Régé-Color became hugely successful with hairdressers. It was the start of the coloring culture among the masses in France.
•L’Oréal began to commercialize its products in broader distribution channels.

1953
•The company Cosmair Inc. was created and became the exclusive licensee of the L’Oréal Group in the USA.Headquartered in New Jersey, it did not move to New York until 1965.

1960
•Elnett hairspray was launched. It was a technological breakthrough in the hairstyling market. Elnett contained certain polymers, which could be removed with light brushing while other products on the market at that time contained lacquer which was very difficult to remove.Today Elnett remains one of the most coveted products of hairstylists around the world.

1964
•Lancôme was acquired, which transported L’Oréal into the world of toiletries, make-up and perfume and gave it access to the selective channels of the perfume sector.
•L’Oréal took over Garnier.

1965
•Guy Laroche Perfumes were created. With the launch of Fidji, the L’Oréal Group became involved in the creation and development of perfumes for the first time.

1966
•L’Oréal introduces Preference, its first mass-market haircolor line.

1970
•L’Oréal acquires Biotherm.

L’Oréal’s Ambre Solaire.

1973
•L’Oreal take-over of the Synthélabo Pharmaceutical Laboratories.
•The Gemey brand was acquired.
•L’Oreal introduces the “Because I’m Worth It” ad campaign, which was created in the US.

1974
•Lancôme introduced in the US.

1975
•Equalia by Vichy was created, the first moisturizer based on an anti-dehydration mechanism. L’Oréal had already signed technical agreements with Vichy in 1954. This company was acquired outright in 1980.

1978
•Anais Anais perfume by Cacharel was launched.

1979
•C.I.R.D (Centre International de Recherches Dermatologiques) was created at Sofia-Antipolis, specializing in the treatment of skin problems and ageing.

1982
•Plénitude was launched, representing the entry of the L’Oreal Paris brand into skincare.Today Plénitude is known as Dermo-Expertise.

1984
•L’Oréal acquires Ralph Lauren Fragrances

1986
•Niosome by Lancôme was launched. The niosomes, created and patented by the L’Oréal Group’s research division, are part of the liposome family.

1989
•Helena Rubinstein was acquired.
•Take-over of La Roche-Posay Pharmaceutical Laboratories, specialists in skin care.

1990
•Trésor, the iconic Lancôme women’s fragrance was launched.

1993
•Redken was acquired by L’Oréal, which manufactures and distributes products for professional hairdressers.
•Capital Soleil by Vichy, which contains the new filter Mexoryl SX, was launched.

1994
•Cosmair became a wholly-owned subsidiary of the L’Oréal Group.

An archival ad for L’Oréal D’Or, the first bleaching product designed to give hair a sun-kissed look.

1996
•The L’Oréal Group acquired the American mass-market make-up company, Maybelline.In the same year, L’Oréal bought the Chilean company, Unisa.One year before, the Group had taken over the company, Jade, in Germany within the same market. With these acquisitions, L’Oréal became the world leader in the mass-market make-up sector.
•L’Oréal brought together its cosmetic activities in Japan under one subsidiary, Nihon L’Oréal.

1998
•Soft Sheen Products, the American company, which specializes in ethnic hair products, was acquired by L’Oreal USA
•L’Oréal signed a partnership with UNESCO bringing to the forefront women’s fundamental role in research, notably in the life sciences.The program was called For Women in Science.

1999
•L’Oréal acquired Maybelline in Japan. As a result of the acquisition L’Oréal now had the world rights to Maybelline.

2000
•L’Oréal acquired Miss Ylang, the leading mass-market make-up company in Argentina
•L’Oréal acquired the US company Carson (the world leader in ethnic hair products).As well as Matrix (the number 1 brand in the American professional haircare market) and Kiehl’s Since1851.
•L’Oréal acquired the shampoo brand Respons.
•Cosmair Inc. changes its name to L’Oréal USA.

2001
•L’Oréal acquires the US company BioMedic which specialized in skin care products to accompany dermatology and plastic surgery treatments.
•L’Oreal announces the acquisition of Colorama, the Brazilian mass-market make-up and shampoo brand.
•L’Oréal acquired a 35% interest in the Japanese company shu uemura.

2002
•L’Oréal and Dutch designers Viktor & Rolf enter into a partnership for the launch of new fragrances.
•L’Oréal acquired the US company ARTec, which markets hair care and hair color products for the professional salon industry.

2003
•L’Oréal entered Fortune Magazine’s annual All-Star list of the world’s 50 “Most Admired Companies.”
•L’Oréal inaugurated the first ethnic hair and skin research center in Chicago.The Institute was the first research center in the world uniquely dedicated to studying the skin and hair of different ethnic groups.
•L’Oréal joined the « Global Compact » an international sustainable development initiative launched by United Nations’ Secretary-General Kofi Annan in 2000.
•L’Oréal acquired the majority share in shu uemura Cosmetics Inc., the company that manufactures and markets shu uemura brand cosmetics in Japan (4 years after acquiring 35% of shu uemura’s Japanese operations and the international rights to the brand outside of Japan).
•The L’Oréal Group signed an agreement to acquire one of the top three skincare brands in China: Mininurse. At the time of acquisition, this mass-market brand was distributed throughout approximately 280 000 outlets across the country.

2004
•L’Oréal acquires the Chinese make-up and skincare brand Yue-Sai
•L’Oréal inaugurates a new manufacturing plant in Pune, India which has been especially conceived to apply the most stringent international regulations for quality and hygiene in cosmetics manufacturing
•A new agreement between the majority shareholders of L’Oréal for the absorption of the holding company Gesparal by L’Oréal. Upon completion of the transaction, the Bettencourt family and Nestlé become direct shareholders of L’Oréal. Mrs. Bettencourt remains the largest shareholder of L’Oréal
•L’Oreal receives the Diversity Best Practices Global Leadership Award which was accepted by Sir Lindsay Owen-Jones.

2005
•Sir Lindsay Owen-Jones received the Anti-DefamationLeague’s International Leadership Award in recognition of his career, community leadership, and commitment to diversity.
•Mexoryl approved in the US
•L’Oréal opens a research center in Pudong, China to support basic scientific research to understand the structure and behavior of Chinese hair and skin.
•L’Oréal acquires the US company, SkinCeuticals and integrates it into the Active Cosmetics Division.

2006
•L’Oreal acquires The Body Shop.Remaining a separate business within L’Oreal, it became the 7th largest brand with a distinct positioning in the high growth “naturally oriented” segment.It was the perfect fit with L’Oréal’s existing diverse portfolio of international brands with different cultural origins.
•Mexoryl gets FDA approval for use in the US

2007
•L’Oréal acquires the US company PureOlogy, a luxury brand sold through hairdressers in the professional market.The products are uniquely developed for hair colorists to use and recommend to their clients.The brand is notable for its range of highly concentrated sulfate free shampoos.

2008
•After obtaining the necessary authorizations from all the competition authorities, L’Oréal and PPR signed a definitive agreement for the effective transfer of Yves Saint Laurent Beauté to L’Oréal.YSL Beauté was incorporated into the Luxury Products Division.

2009
•L’Oréal celebrates 100th anniversary

Article from:

there are so many posts I want to write, but that I cannot write–sometimes because it is way to complicated and I don’t have the knowledge and perspective that would allow it, sometimes because it would harm others or put people at risk, and sometimes because issues are so complex that it would take more time and effort than I have at my disposal.

I just want to write a short reply to responses I’ve received to my previous blog post.

Maybe I am too mellow on anthroposophy. I think it is quite possible this is so. I have come to realize that what I previously regarded as exceptionally bad treatment in the case of myself was just the tip of an iceberg. I wasn’t hurt badly in comparison to others; my suffering was trivial. I am free to do this–I am free to complain and criticize and say whatever pleases me–anthroposophy isn’t holding be back. I know things are very different for people who grew up with anthroposophy or live in anthroposophical families. I am certainly not unaware that children still go to school–are forced to go to school–with fear, that children still receive a substandard education in waldorf, that patients are treated with medicines for which there is no valid evidence… and so forth. The waldorf movement is still insincere about its aims and its practices. Anthroposophists generally don’t want to acknowledge that they leave casualties–their unsuccessful projects, their hapless subjects–scattered along the ethereal highway like roadkill, who were blinded by the supposedly illuminated vehicle of spiritual progress and run over, left to oblivion by a movement that does not look in the rearview mirror and that does not consider the loss of subhumans–or non-humans, we demons in human form–a detriment to the higher cause. Discarded like garbage we are all asked to shut up, not place obstacles in the road that leads to higher worlds and the anthroposophical transformation of humanity. Because anthroposophists do so many good things, are so good-hearted, so genuinely intelligent, so mentally sound… unlike us.

But what do we make of that? What are we to do about that–we who are able to talk freely about anthroposophy, whether or not we have the knowledge we need to make any sense of all this? What can we do? In reality, we’re pretty deprived of good choices of action–either we cannot do anything, because we’re restricted by considerations for others or by our own lack of knowledge, or we are harassed into silence (although, on some of us, harassment won’t bite).

Perhaps there’s one thing that can be said though. It isn’t the tool in itself–in this case, anthroposophy–which is evil; evil arises because of the ways people utilize this tool. Anthroposophy may very well be a pretty successful enabler of evil. And it isn’t sacred and it cannot–it must not, ever–be exempted from criticism.

I want to recommend everybody to head over to the new addition on Ministry of Truth: Pseudoscience is not a valid educational choice. (Also posted at Liberal Conspiracy.) And don’t miss the comments to this article in London Evening Standard.

Att det skulle vara ont om människor ute på stan en fredagskväll i Karlstad är ju en absurd tanke. Men många ungdomar upplever det så. I alla fall om man ska tro Lars Edvinsson, ordförande för Nattugglorna här i Karlstad. Och honom borde man ju tro på. ASP-bladet utgår från det. Vi gjorde en liten intervju för att säkerställa saken.

Vilka är Nattugglorna? Nattugglorna är en styrelse på fem personer. Vi vill att alla vuxna Karlstadsbor skall vara med, man går ut och vandrar bland ungdomarna, framförallt på fredagskvällar. Vi är som sagt en styrelse, men vi hoppas få fler “Nattvandrare”.

Bör man själv ha barn i tonåren för att aktivera sig? Nej, det behöver man inte alls. Det viktigaste är att man är en vuxen förebild, som är  ute bland ungdomarna och umgås och pratar med dem. Man ska inte vara polis utan en vanlig medmänniska.

Vilket är ert egentliga syfte? Syftet är att åstadkomma en dämpande roll bland ungdomarna i city, dvs förhindra bråk och dylikt. Det har också visat sig att ju fler vuxna som är ute och vandrar ju lugnare blir det. Från och med i år är vi klädda i röda jackor istället för gula, främst för att färgen tycks verka mer lugnande, och inte skapa så mycket dispyt som den gula gjorde.

Är ni ute och vandrar varje fredag året om? Nej, vi har uppehåll under sommarlovet och framförallt på vintern, då många är hemma hos varandra när det är kallt. På somrarna är ungdomarna på semester eller i sommarstugan på landet med föräldrarna. Runt valborg börjar vi nattvandra igen och håller på till skolavslutningen. Vidare så börjar vi igen när skolorna startar och håller på till Alla Helgons-helgen. Varför det är just fredagar är för att vi har frågat ungdomarna, de säger också att fredagarna är bättre för att på lördagarna är det alltid någon som har föräldrafritt hemma. Det är inte många vuxna som ställer upp på nattvandring, vi ser helst att fler ställer upp. Tar sitt ansvar.

Hur är ungdomarnas syn på er verksamhet? Ungdomarna är väldigt positiva och glada när de ser oss, de säger: ”Det här måste ni göra fler gånger. Det är lite tunt med människor runt omkring oss, vi vill ha fler vuxna ute på stan.” Det är faktiskt ungdomarnas uppmaning.

Vilka arbetsmetoder har ni, och vidare, hur ser en typisk fredag ut? Det är inga speciella metoder, vi samlas klockan nio här på Trygghetscenter. Då har vi en polis vid namn Bo Gustafsson här som varje fredagskväll går igenom vad som gäller för Nattugglorna, vad man ska fokusera på den natten. Att det inte får förekomma någon sprit, vem man ska ringa till i så fall. Vidare har vi som arbetsmetod att förhindra att det blir någon oro bland ”kidsen”, och om så trots allt sker, att man då genast ringer vidare till polisen. Sedan går man ut och vandrar två och två, det är viktigt att man aldrig är ensam. Vi går runt i Tingvallastaden och runt 23- tiden går vi tillbaks till Trygghetscenter, där man får sig en kopp kaffe och smörgås. Då kommer också yttre befälet och berättar om vad som hänt under kvällen i Karlstad och resten av Värmland, mötet tar mellan en halv timme till en timme. Så runt klockan ett går vi hem och lägger oss.

Ert arbete är ju frivilligt, kan man kalla er volontärer? Nej, vi är inga volontärer utan det här är ett ideellt arbete, vårt arbete uppskattas av Karlstad Kommun. Vi får också vara på Trygghetscenter gratis. Polisen är mycket nöjda med vårt arbete, det är kul att man gör en samhällsnytta.

Ser ni mycket fylla, våld etc.? Inte så mycket, men självklart förekommer det en del berusade ungdomar, slagsmål och bråk, men oftast runt krogköerna, speciellt när krogarna stänger vid två tiden. Och då är ju vi vandrare hemma och sover. Men det är en hel del berusade ungdomar, speciellt sommartid har Sandgrundsudden varit ett tillhåll, även Sundstatjärn vid idrottshuset. Där har det varit en hel del samling av ungdomar, och det har nyttjats en mycket alkohol, fast då ringer Nattugglorna till konstapeln Bosse på Trygghetscenter som i sin tur kontaktar polisen som åker ut med bilar och skingrar ungdomarna.

Arbetar ni i skift? Det brukar vara 6 – 8 personer på en natt.

Vilka är era sponsorer? Nej, vi har inga sponsorer direkt, utan det är Karlstad Kommun som sponsrar. Förutom nattfikan har vi inga större kostnader heller för den delen. Jackorna är till låns så länge man är villig att nattvandra. Det rullar på helt enkelt, det finns också ett medlemsregister där man betalar runt hundra kronor i månaden, mer än så är det inte.

Anser du att det blir ett bra resultat? Ja, absolut. Själv bor jag på Våxnäs, förut var det mycket liv, typ mopedkörning, skrik och skadegörelse. Det var runt 70 ungdomar som drog runt, vilka antagligen kom från Gruvlyckan, Hultsberg och Henstad. Men i och med att nattvandring pågått nu ett tag, har det lugnat ner sig avsevärt.

Anders här (pekar på Anders) har hand om området och Matilda Hansson som sitter i styrelsen har också hand om området på Våxnäs. Vi samarbetar även med olika skolor, just nu arbetar vi med Rudskolan. Rektorn har gått ut till föräldrarna om möjligheten att vara Nattvandrare, det kan ju vara väldigt bra att föräldrarna är ute på stan och ser vad ungdomarna sysslar med. Utöver skolor samarbetar vi också med en del frivilligorganisationer som vi kontaktar för att ställa upp på nätterna. Exempelvis brukar PRO vara med, och de tycker att det är roligt att visa för pensionärer att det inte är farligt att vara ute på stan under kvällstid. Bryggan har också varit här och hjälpt till. Bland andra.

Text: Stefan Gustafsson Foto: Robert Olsson

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva – vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull.

Egentligen – hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska Dig så att

andra inte ska känna sig osäkra omkring Dig.

Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

När vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra

människor tillåtelse att göra detsamma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro

automatiskt andra.

Nelson Mandela

”I will argue that issues of education should be addressed first and foremost in term of identities and modes of belonging, and only secondarily in terms of skills and information” (Etienne Wenger, 2005, s.263)

1.0: Innholdsfortegnelse:

2.0: Perspektiv på læring som begrunnelse.

3.0: Språkets rolle.

4.0: Det gyldige språket.

5.0: Et utvidet språkbegrep.

6.0: Så rart! Så bra!

7.0: To sider ved presentasjonens verdi

8.0. Rammene rundt ”oss” som ”vi”.

9.0: Verktøy for design.

10.0: Litteratur:

2.0: Perspektiv på læring som begrunnelse.

Kanskje den groveste inndeling av tre hovedperspektiv på læring vil være læring ved responserfaring, (behavioristisk perspektiv), læring ved tenkning og problemløsning (kognitivt perspektiv) og læring ved deltagelse og aktivitet (sosiokulturelt perspektiv).

Perspektivene vil nok i større eller mindre grad være komplementære og begrunne hverandre.

Det behavioristiske perspektivet er sterkt årsak – virkning orientert (kausalt). Det ser mekanismen mellom stimuli, en sansepåvirkning, og den påfølgende individuelle responsen, som læringens primære dynamikk.

Et kognitivt perspektiv ser bevissthetsprosesser, i form av tenkning, dannelser av ”schemata”, meningsdanning og problemløsning – individuelle og interne kognitive prosesser, som læringens vesen.

Begge disse perspektivene gir rot til et perspektiv på individets læring.

I vår tid, mye basert på Lev Vygotskys teorier (1920-30) fokuseres det sterkt på det sosiokulturelle perspektivet på læring: – et fokus på aktiviteter, og særlig på hvordan aktiviteter konstitueres gjennom sosial interaksjon og bruk av kulturelle verktøy som språk, tegn og materielle redskaper (artefakter). (Hauge, Lund og Vestøl, 2007 s.18,)

Sett slik vil det sosiokulturelle perspektivet ikke så mye være et motargument mot individperspektivet, som en konstruksjon for å innlemme en utvidet virkelighetsforståelse i læringsbegrepet. Eleven er ikke lenger bare et individ som kunnskap skal formidles til, som skal absorbere mer eller mindre komplett, kunnskap som allerede, og uavhengig av eleven, finnes. Eleven er heller ikke lenger en elev som på egenhånd skal forstå og nyttiggjøre seg tilegnet kunnskap til å mestre sin verden og sin hverdag, uavhengig av alle de andre.

I det sosiokulturelle perspektivet er eleven nå i en kontekst, som er sterkt utvidet på kort tid. Betydelig mer kompleks i informasjonsinnhold og deltagelsesinvitasjoner, betydelig mer kompleks i sitt tilbud om materielle redskaper, – redskaper for og redskaper i, ulik deltagelse og ulik informasjonstilgang.

Roger Saljø skriver:

” – det er viktig å innse at hverdagslige praksiser i den myriaden av kommunikative og fysiske aktiviteter som samfunnet utgjør, i seg selv inneholder en pedagogikk. Og denne er ofte betydelig mer overbevisende enn formell undersvisning” (Saljø. s.13)

Dermed vil en mulig hensikt med et sosiokulturelt perspektiv på læring ikke bare være en måte å forstå læring på, men også å begrunne en ”revisjon” av skolens læringsaktiviteter, slik at skolen skal ha god gyldighet som læringsarena.

Kanskje kan en si at individperspektivet på læring søkte etter og verdsatte den gode reproduksjon av kunnskap. Eleven skulle gjenskape, gjenta den kunnskap læreren forvaltet og søkte å overføre til eleven. I så fall kan en si at et sosiokulturelt læringssyn er betydelig produktorientert. I metodedesign basert på et sosiokulturelt læringssyn initieres at elevene skal produsere, i mange ulike betydninger av ordet.

”In recent years, there has been a surge of interest in the social nature of learning. There is a growing appreciation for the role that communities play in the learning process: Community members act as collaborators, coaches, audience and co – constructors of knowledge” (Kafai, Resnick. s.6)

Dermed, og det blir denne tekstens fokus, får elevprodukter – de arbeider elevene gjør, en ny rolle. De kan ikke lenger bare være arbeider som ” samles inn”, leveres til læreren, som så vurderer hvorvidt de ”gjengir nok og gjengir riktig” – dokumentasjoner på reproduksjon av den formidlede kunnskapen.

Nei, nå skal elevproduktene inngå i samarbeid, inngå i og være gjenstand for de andres veiledninger og kommentarer, responser, og de skal ikke minst formidles til de andre som publikum. Produktene skal presenteres.

I det følgende vil jeg derfor drøfte:

På hvilke måter vil et fokus på elevers presentasjon av sine arbeidsprodukter, ha betydning for læring i et sosiokulturelt perspektiv?

3.0: Språkets rolle

Det er fristende å også se de tre perspektivene på læring som tre ulike nivå i den betydning de(n) lærendes språk får. Liten i det behavioristiske perspektivet, betydelig mer i det kognitive, men fundamentalt i det sosiokulturelle.

Ut i fra et sosiokulturelt perspektiv er kommunikative prosesser helt sentrale i menneskelig utvikling. (O. Dyste.2001).

”Språkets rolle i læringsprosessen kjem (også) inn her, det å formulere sin gryande (fag)forståing i ord, dele denne med andre, få reaksjoner og kunne drøfte det ein forstå og ikke forstår, er viktig for læring” (O. Dyste, s. 51)

Språket er redskapet som muliggjør møtet med andre. Språket formulerer våre aspirasjoner, både for oss selv og for de rundt oss. Språk skaper fellesskapet.

Da er, selvfølgelig, språket en helt sentral faktor i samfunn og kultur. Men, nå i et samfunn og i en kulturkompleksitet som har endret seg betydelig på kort tid. Da må også fenomenet ”språk” ha endret seg.

Samfunnet vårt, og skolen vår, rommer i dag et multiunivers av språk og kulturreferanser, samtidig som informasjons og kommunikasjonsteknologi gir nærhet til og kunnskap om, en klode som blir mer flerdimensjonal for hver dag.

De andre er så mange og de er så nære. De kommer ikke lenger i tillegg til, men utgjør allerede en del av ”oss” begrepet vårt, i samfunnshverdagen. Gjør de det i tilsvarende grad i skolen?

Om jeg ikke kjenner dem, så vet jeg bare om dem, og i så fall plasserer jeg dem, identifiserer dem, som ”typer” / ”grupper”, – ikke som personer. (Bauman, (a) s.149) Skal vi unngå en slik relasjon mellom elever i skolen, så må elevene møte hverandre som personer. Det skjer igjennom språklige handlinger. Språklige handlinger, slik de kan muliggjøres i et sosiokulturelt perspektiv på læring: veiledninger og kommentarer, responser, og ved å være hverandres publikum, knyttet til presentasjoner av arbeider og samarbeid.

4.0: Det gyldige språket.

Når vi presenterer arbeid vi har gjort for andre, presenterer vi også våre begreper og vårt språk. De fleste samfunn har, i språklig sammenheng, minoriteter, og antall minoriteter og forskjellen mellom dem, blir større og større i vårt samfunn. Kompleksiteten øker. Skillet mellom landets offisielle språk og de språk som utøves i ulike praksisfelleskap blir stadig tydeligere.

Bachman`s modell for språklig kompetanse rommer som ett av to hovedledd Pragmatisk kompetanse, med underpunktene ”Illocutonary competence” (talestrategier og språkfunksjoner) og ”Sociolinguistic Competence” (evne til å se kontekster og kulturelle former og mønstre i språket). (hos Baker, s. 15)

Baker omtaler ”Sosiolinguistic Competence” slik: (min oversettelse) ” Sosiolingvistisk kompetanse er å kunne være følsom for den kontekst språket er brukt i, og dermed forsikre seg om at språket er passende (egnet) for personen i situasjonen.” (Baker, s. 15)

Altså skal eleven fra Somalia legge fram sitt arbeid, presentere sitt produkt for de 24 norske elevene på et så godt norsk som han eller hun kan klare? Neppe.

Kulbrandstad drøfter ulike former for tospråklig opplæring, og bruker begrepet ”språkdrukning” om en situasjon hvor en minoritetselev plasseres i en ordinær klasse hvor flertallet behersker opplæringsspråket, uten å få særskilt hjelp. (Kulbrandstad, s. 2004)

Jeg tenker sosiolingvistisk kompetanse hos eleven fra Somalia tilsier en presentasjon på sitt språk, men med en tilrettelegging og en ”følsomhet” for det supplement, de tilføyelser som må til, for at flertallsgruppen skal kunne forstå, og kunne respondere.

Altså at hennes presentasjon av hennes produkt på en selvsagt måte medieres i gjennom hennes språk. Men i en ramme av sosiolingvistisk kompetanse. En slik ramme, dens design og den rollen den skal spille i presentasjonen, er en ypperlig utfordring til den gode lærer som tilrettelegger for slik gyldighet for et minoritetsspråk.

5.0: Et utvidet språkbegrep.

Språk er mer en tale, – spørsmål og foredraget, drøftingen og samtalen. Språk er også tegning, forming, rollespill og alle andre uttrykk mennesker rår over, som individer og som gruppe.

Derfor er produkter av alle typer, produkter knyttet til det å formidle seg til og i forhold til andre, i videste forstand språklige. Det ligger mye i brødfjøla fra sløydtimen, utover grantreet, høvelspor og lakkerte sandpapirgnidde flater, med svidde navn og årstall på, når mamma viser den fram til familien på oldefars 90 års dag! Alle kulturer har sine ulike ”brødfjøl – tradisjoner”. Elever i en moderne og samtidig skole trenger å få se dem og lære om dem, når de inngår i klassekammeraters språk og kulturbasis.

På samme måte er tegningen, dansen og alt det andre unike ressurstilfang, viktige utvidelser i det felles læringsrommet for barn og ungdom av en moderne og mer kompleks verden.

Alt dette, fra brødfjøla til Balidanserens negler, er produkter av kultur og tilhørighet. Produkter, som når de presenteres og knyttes til læringsaktivitetene i en god design, får stor verdi for alle deltagerne.

Men om de ikke presenteres, så vil de heller aldri kunne få noen gyldighet, og da lærer vi ikke de nye å kjenne, – da vet vi bare om dem.

Joron Phil skriver:

”Flerkulturell pedagogisk teori forutsetter at undervisningen tar utgangspunkt i elevenes språklige forutsetninger og ressurser. Dette prinsippet er gyldig for alle elever. Det forutsetter bant annet:

-anerkjennelse av minoritetselevens språklige og kulturelle bakgrunn og resurser i utdanningssystemet på individ og gruppenivå

-minoritetsspråk får status som kulturell kapital i skolen. Minoritetselevens kunnskaper og ferdigheter sertifiseres på grunnlag av dette og på grunnlag av kunnskaper og ferdigheter i majoritetsspråket.” (Phil, s.196)

Phil drøfter så videre det maktpolitiske aspekt knyttet til dette, og at det vil kreve strukturelle endringer i utdanningssystemet å nå realisering av slike forutsetninger. (Phil, s.196)

Vi vet kanskje noe om tregheten i det å endre utdanningssystemet. Kanskje en kritisk treghet det nå, for verden, kompleksiteten i samfunnet vårt, møtet med alle de nye og alt det nye, endrer seg allerede, – og i et stadig raskere tempo.

For sunn sosiokulturell læring, ønsket sosiokulturell læring, slik den initieres og designes i norsk skole, vil jo måtte favne alle i sin invitasjon til deltagelse, favne alles kultur og språk som gyldige.

Den som ikke favnes, som neglisjeres i sin egenart, som utsettes for ”språkdrukning” og som ikke slipper til med sine presentasjoner, lærer også i et sosiokulturelt perspektiv, men neppe på en slik måte at inkluderingen, at samfunnet vårt, er tjent med det.

6.0: Så rart! Så bra!

På en skole i et norsk dalføre møtte jeg Mika. Hun gikk på sjette trinn, og hun kom fra Japan for 5 måneder siden. Jeg fikk oppleve henne, på famlende norsk med humor i blikket, godt hjulpet av to klassevenninner, stillaser av engelsk, bruk av multimedia, fortelle gruppen sin hvorfor hun tegnet som hun gjorde. Utgangspunktet var en tegning hun laget i et gruppearbeid knyttet til vannets kretsløp. Tegningen hennes var ulik. Ulik alle de andres. Elevene sa: ”Så rart! Så bra!” Lærerens metodikkdesign rommet en begrunnelse: ”Hvorfor tegner du slik, Mika?” Mika arbeidet fram et foredrag, sammen med to venninner, og nå hold de dette for klassen. De to etnisk norske supplerte, taklet innspill og skrev på tavle, i mens Mika tok gruppen med på en reise igjennom mangaformen i tegning, kaligrafi og hiragana, katakana og kanji, supplert med mange andre trekk fra sin kultur. Etterpå lagde alle de norske elevene brev til elever i Mikas gamle klasse i Japan, men sine tegninger til….

Kan det ikke gjøres slik når eleven er fra de andre gruppene land? Når årsaken til migrasjonen er en annen og mer vond, enn at pappa har fått ingeniørjobb? Når evnegrunnlaget er annerledes?

Kan ikke alle få presentere? MÅ ikke alle få presentere sine produkter, uttrykke seg selv, for at det sosiokulturelle landskapet, arenaen for læringen skal bli sann? De som finnes, finnes jo, – og om de utelates fra fellesskapet så skjer nok allikevel læring i et sosiokulturelt perspektiv, men da med feil premisser for læringens gyldighet i forhold til virkeligheten.

7.0: To sider ved presentasjonens verdi

Læring i et sosiokulturelt perspektiv må antas å være mest gyldig når den skjer i en konstruksjon som favner den ”fulle sannhet” om deltagernes ulikheter i bakgrunn og ressurser på den ene siden og deltagernes felles anliggende i læring og samspilldannelse på den andre siden. Jeg vil anta at selv kunnskap om at ”en av oss” får sin undervisning et annet sted, vil måtte medføre at gruppen persiperer vedkommende som ekskludert og ikke relevant, eller at fellesskapet da er mangelfullt. I så fall vil det at alle får delta med sin presentasjon, legitimere fellesskapet, den sosiokulturelle arenaen som gyldig. Det er den ene siden jeg vil legge vekt på.

Den andre siden ved presentasjonens verdi ligger i det krav som vokser fram, dersom en ønsker å realisere den første: kravet til lærerens metodiske design.

Presentasjonene skal tjene en hensikt som læringsaktiviteter og dermed oppstår to hovedkrav til undervisningen: slik hensikt skal påvises og den skal uttrykkes i gjennom aktivitet.

Eleven skal vite hvorfor hans eller hennes presentasjon gjennomføres, hvilket læringsinnhold som knyttes til de produkter som presenteres, og hva selve presentasjonen skal formidle.

Lærerens design skal sette hver enkelt presentasjon inn i den forståelsesramme som gir presentasjonen god rolle i både fellesskapet og i den enkeltes læring. Dette stiller store krav til lærerens forberedthet og til hans ”styring av fagstoffet”

Haug og Bachmann gir en god forståelse av dette når de skriver:

”Intensjonane med dei ulike aktivitetane blir ofte uklaren for elevane, og det blir svake band mellom det å gjere noko og det å lære noko. Det sentrale i interaksjonen mellom lærar og elev er at eleven er aktivt deltakande og sjølvverksam i arbeidet med stoffet og at læraren legg aktivt til rette, gjennomfører interessante presentasjonar, motiverer og ikke minst summerer opp og avslutter.” (Haug, Bachmann, s. 28)

Jeg leser Haug og Bachmann slik at de her i første rekke tenker på lærerens egne ”interessante presentasjonar”, – men jeg velger å peke på det poeng at om læreren ”motiverer og ikke minst summerer opp og avslutter” – setter presentasjonen inn i en god læringssammenheng, så kan presentasjonene utmerket godt være elevers presentasjoner.

Men, om elevpresentasjoner brukes, uten at slik motivasjon og ”innramming” skjer fra lærerens side, om læreren ikke tar slikt ansvar, da vil bruk av elevpresentasjoner kunne tjene motsatt hensikt og forsterke det Haug og Bachmann kaller svake bånd mellom det å gjøre noe og det å lære noe.

Så, under den forutsetning at undervisningsdesignen er god og sterk, så vil bruk av elevpresentasjoner både kunne tjene undervisningen, fordi den eksponerer deltagende elever som er virksomme og selvstendige i arbeidet med lærestoffet (Haug,  Bachmann. s.26) og fordi elevenes presentasjoner skjer på en komplett, felles arena – i en orientering mot et fellesskap, en læringsaktivitet, hvor elevene vil kunne være sosial kapital for hverandre (Haug, Bachmann. s.21).

8.0. Rammene rundt ”oss” som ”vi”

Zygmunt Bauman skriver:

” The ”we” made of inclusion, acceptance and confirmation is the realm of gratifying safety cut out (-) from the frightening wilderness of an outside populated by “them”. (Bauman, (b) xxxi)

I forbindelse med dette har jeg lyst til å være noe ”svulmende”, om ikke annet så for perspektivets skyld: Dersom lærerens, skolens, design for undervisningen, ikke ved inkludering, aksept og bekreftelse, skaper et ”vi”, – men holder noen utenfor, om enn velment, så skaper de en oppfattelse fra ”oss” om ”dem” /”de andre”, og jeg tror Bauman har rett, slike ”dem” / ”de andre” blir som oftest skremmende, for ”oss”! Reproduserer slike skoler motsetninger og fryktdimensjoner som finnes i dagens globale virkelighet? Vil da det å la alle får være med, alle komme til syne med sine presentasjoner, være et viktig arbeid, ikke bare i en gruppes læringsaktivitet, men som sum et helt primært fredsarbeid?

9.0: Verktøy for design

Flere steder i denne teksten har jeg pekt på behovet for en god design på lærerens opplegg for undervisningen, om elevers presentasjoner av egne produkter skal kunne få den plass de i denne teksten argumenteres for å burde ha.

Avslutningsvis vil jeg derfor peke på et verktøy både for å initiere slikt designfokus og samtidig et verktøy for å verifisere at slik design har vært brukt. ”Index for Inclusion” av Booth og Ainscow, ble utviklet i engelske skoler. Denne håndboken er oversatt til flere språk (ca.30), også til norsk av Nes og Strømstad (2001), og til dansk, som jeg forholder meg til her, i 2004. Håndboken er bygget opp omkring indikatorer og spørsmål knyttet til sentrale hovedområder i inkludering.

I hovedområde C ” Utvikle inkluderende praksis” er det et vell av spørsmål / indikatorer knyttet til hvorvidt undervisningen er designet slik denne teksten peker på behovet for. Slik drøftingstema som ”Inkluderingshåndboka” her åpner for, vil kunne ha stor betydning i den enkelte skoles arbeid med sin egen design for læring, i et sosiokulturelt og inkluderende perspektiv.

Knyttet til indikator c 2.1, ”Elevernes forskjellighet bliver brukt som ressource for undervisning og læring” spørres det slik (6): ”Bliver enhver elev, uansett prestasjoner eller funktionsevne, – set som en person, der har et viktig bidrag at yde til undervisning og læring?”

For meg blir dette nøkkelen: Er svaret ”ja” her, og slike bidrag er hentet fram igjennom elevens egne presentasjoner, så er presentasjonenes betydning stor i et sosiokulturelt perspektiv på læring, og ingen er usynlig.

En undervisningsdesign som mestrer dette vil samtidig gi god grobunn for den enkelte elevs evne til å se sin egen kultur i funksjon, se den utenifra og som et segment i en felles hetrogen helhet. Dermed vil han kunne, på en trygg måte, i en ramme av aksept, se de sammenligninger han trenger for å kunne balansere mellom egen bakgrunn og felles samtid.

***

10.0: Litteratur:

Ainscow, M. og Booth, T. (2004) Index for inclusion. Dansk oversettelse. (Balzer og Tetler). København: Danmarks Pædagogiske Universitets Forlag.

Bachmann, K. og Haug, P. (2007). Grunnleggjande element for forståing av tilpassa opplæring, i Berg, G.D. og Nes, K. (Red.) Kompetanse for tilpasset opplæring. Oslo: Utdanningsdirektoratet.

Baker, C. (2006). Foundations of Bilingual Education and Bilingualism. New York: Multilingual Matters Ltd.

Bauman, Z. (a) (1993). Postmodern Ethics. Oxford, UK: Blackwell Publishing.

Bauman, Z. (b) (1999). Culture as praxis. London: Sage Publications.

Dyste, O. (2001). Dialog, samspel og læring. Oslo: Abstrakt forlag

Engen, T.O. og Kulbrandstad, L. (2004). Tospråklighet, minoritetsspråk og minoritetsundervisning. Oslo: Gyldendal Akademiske.

Hauge, T.E., Lund, A. og Vestøl, M. (2007). Undervisning i endring. Oslo: Abstrakt forlag.

Kafai, Y. og Resnick, M. (1996). Constructionism in practice. New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Pihl, J. (2005). Etnisk mangfold i skolen. Oslo: Universitetsforlaget.

Saljø, R. (2001). Læring i praksis. Oslo: J.W.Cappelens forlag a.s.

Wenger, E. (1998). Communities in practice. New York: Cambridge University Press.

Ibland är man så inställd på att peppa andra att man glömmer peppa sig själv. För att råda bot på detta kan man göra en pepptavla, ett collage med bilder och saker som får en att må bra. Så här ser min tavla ut just nu:

Den är skapad av den överraskande responsen jag fick på min offentliga kalender och en citattandpetare från en av Charlottes 7 sorters kakor. Hur ser din pepptavla ut?