Der er noget ganske særligt ved New York. Ligegyldigt hvor i byen man befinder sig føler man pulsen. Det kan være i turistmyldret på Times Square, blandt jakkesættene downtown eller som eneste europæer på 125th Street i Harlem. Selv i en taxa på Broadway tidligt om morgenen på vej hjem efter alt for mange drinks iført en skjorte der engang var nystrøget og ikke duftede af brasilianske Yasmina (som tilsyneladende kun stripper for at kunne betale sin vej gennem jurastudierne på NYU). Og selv på Giants Stadium i det forblæste East Rutherford hvor Empire State of Mind med Jay-Z lyder i højttalerne når running back Thomas Jones løber ud til 78.000 skrigende, grønklædte Jets-fans og to lavtflyvende Black Hawks fra US Army. Der er ikke andre steder som New York, og efterårsmånederne er de allerbedste. Luften er klar, solen skinner det meste af dagen og temperaturen ligger som regel omkring behagelige 15 grader. Perfekt. Ligesom bøfferne på Wollensky’s Grill og personalet på FlashDancers.

Selvfølgelig er der også bagsider. Som min rejsekammerat bemærkede om weekendens New York Marathon: ‘Hvorfor fanden skal byen lukkes bare fordi 40.000 idioter skal løbe 42 kilometer? Vi kan knapt nok få en taxa.’ Vi nåede selv to af turens tre atletiske mål: Vi overværede Knicks tabe til Philadelphia 76ers efter double over-time i Madison Square Garden lørdag aften og Jets tabe til Miami Dolphins i the Meadowlands søndag eftermiddag. Desværre viste billetter til World Series baseball på Yankee Stadium sig sværere at få fat i. Vi spiste Colorado rib-eye på Wollensky’s Grill, dyrekødscarpaccio og grillet havaborre på italienske Felidia, Porterhouse steak på overvurderede Peter Luger i Brooklyn og General Tso’s dybstegte kylling på kinesiske Tang Pavilion. Perfekt.

]]> http://provenceguide.wordpress.com/2009/10/26/61/ Mon, 26 Oct 2009 22:25:43 +0000 toppa123 http://provenceguide.wordpress.com/2009/10/26/61/

Dag 5

Dagen tur går til Mougins, Landsbyen ligger ikke mer enn 5 km unna Vallauris, så planen i dag er, første stopp i Mougins, videre derfra til Cabris, en liten fjellandsby ca 6 km vest for Grasse, så videre til de fantastiske grottene i Saint Cèzaire og inn til Landsbyen med samme navn. Tiden går fort, og vi har lett for å planlegge mer enn vi kan gape over noen ganger, men vi har ikke besøkt Landsbyen Vence, den står også på Lytte, vi får se hva det blir til.
Første stopp blir restaurantbyen Mougins, ligger bare en 10 til 15 minutters kjøretur fra Cannes.

Mougins Place Roger Verge

En av de mange restaurantene i Landsbyen

Kunstbutikker ligger på hvert gatehjørne i Mougins

Mougins ligger vakkert og Sjarmerende til på en ås med utsikt over Middelhavet og Cannes. Landsbyen er bilfri, gratis PARKERINGSPLASSER ligger like under byen, bare noen få trapper opp, så er vi i sentrum av Landsbyen.

Mest kjent som Provences gastronomiske sentrum. Men det er ikke bare kokkekunst som gjelder, den har også huset kjente designere som Yves Saint Laurent og Jacques Brel og ikke minst kunstneren Pablo Picasso

I  Sommersesongen er dette en turistby, med vakre smale og Sjarmerende eføyovergrodde gåter, og godt bevarte bygninger har denne Landsbyen likevel en idyllisk sjarme. En halvtime er alt du trenger for å utforske byen til fots.

Det ble ikke flere Landsbyer i dag, Mougins er ikke noen stor by, men vi tilbrakte likevel halve dagen henne, spiste lunsj på en av de mange restaurantene, kikket litt i kunstforretningene, satte oss på det lille torget og tittet på livet rundt oss, og klokken mistet vi bare tellingen med, så vi reiste hjem til leiligheten og tilbrakte kvelden med god mat og vin.

.

Foto: VG / Ole-Morten Buhaug

.

Noen som vet hvordan det står til med restauranten, og ikke minst vinkjelleren til Credo i Trondheim etter eksplosjonen?

.

Eirik

.

Ikväll har jag varit på East vid Stureplan och ätit middag.

Vi åt deras East Dinner och det mesta var mycket gott.

EAST DINNER

Japan, Thailand, Korea och Vietnam. Kött, fisk och fågel. Kryddstarkt och milt om vartannat.

Denna meny serveras i tre till fyra omgångar. De olika rätterna placeras mitt på bordet för alla att dela på. Socialt och trevligt och mycket vanligt i stora delar av Asien.

Förrätter
Modern Sushi
Sushivariation
Misoshiru
Misosoppa
Edamame
Ångade soyabönor med havssalt
Korean Pancakes
Koreanska grönsakspannkakor med sweet red pepper dip
Tom Ka Gai
Thailändsk kycklingsoppa med cocos, lime och galangal
Nem
Vietnamesiska vårrullar med sallad, mynta och nuoc cham dip

Huvudrätter
Beef Panca
Grillad hängmörad ryggbiff med king oyster, spenat och panca tamarind salsa.
Duck Tamarind
Rosastekt ankbröst med ananas, macadamianötter och red wine tamarind sauce
Ahi Tuna Furikake
Furikakepanerad tonfiskfilé med munggroddar, stekt shitake och cognac teriyaki sauce
Jasminris

Kvällens mest positiva överraskning var Edamame: ångade soyabönor med havssalt. Jag har aldrig provat dem förut, men är glad att jag gjorde det nu.

Godast var nog Nem: vietnamesiska vårrullar med sallad, mynta och nuoc cham dip.

Jag rekommenderar gärna ett besök på East, men det är en ganska högljudd miljö och det tog lång tid att komma igenom hela middagsmenyn trots att personalen var snabb och effektiv.

Trots att restaurangen består av vad som upplevs som långbord i teaterns stora foajé var stämningen ändå intim. De har ny middagsmeny varje månad och då plockar varje gäst ihop en tre rätters måltid genom att välja ett av två alternativ för varje rätt. Det erbjuder förstås inte särskilt stor valfrihet. Båda varmrätterna denna månad var kötträtter, jag vet inte om de kunnat ordna ett vegetariskt alternativ om så önskats. De bytte dock glatt ut förrätten mot en blandad grönsallad som två i vårt sällskap önskade.

Jag tyckte maten var god men inte exceptionell. Läget och byggnaden gjorde att jag tyckte att besöket ändå var minnesvärt, men jag skulle nog rekommendera att bara gå dit och ta en kopp kaffe eller ett glas vin för att uppleva stämningen och huset för att sedan äta någon annanstans.

]]> http://katereader.wordpress.com/2009/09/14/wagamama-copenhagen/ Mon, 14 Sep 2009 19:23:20 +0000 Katarina http://katereader.wordpress.com/2009/09/14/wagamama-copenhagen/

Wagamama är en snabbmatskedja som öppnade sin första restaurang 1992 i Bloomsbury i London, i närheten av British Museum. Deras målsättning var att servera god och näringsriktig pan-asiatisk mat med fokus på nudlar, mat gjord av färska råvaror serverad i enkel miljö men med hjälpsam och vänlig service till bra priser.

Min syster tipsade mig om Wagamama redan 1993 när hon jobbade på hotell i London och jag har varit trogen besökare sedan dess. Varje gång jag fyllt i något utvärderingskort har jag önskat mig en restaurang i Stockholm. Nu finns det över 90 Wagamamarestauranger i världen. Fortfarande ingen i Stockholm, men det finns en i Köpenhamn, i anslutning till Tivoli.

Där åt jag middag idag. Ebi katsu och Yaki Udon med mineralvatten och fruktjuice. Det jag tycker om med Wagamama är inte bara att det är fantastiskt gott. Jag känner mig aldrig heller så där äckligt mätt som man kan göra av annan mat – jag mår bara bra när jag ätit där.

Jag rekommenderar verkligen ett besök på en Wagamama restaurang. Men man ska vara inställd på den enkla miljön; man sitter på bänkar vid långbord och det kan bli ganska stimmigt när det är fullsatt. När jag bodde i London gick jag ofta dit ensam med en bok och åt en sen lunch/tidig middag på helgen. Det fungerar nämligen väldigt bra att äta med pinnar och läsa samtidigt. Och miljön är sådan att ingen kan bli stött över att man sitter och läser vid matbordet.

.

.

Dagbladet skriver om den danske superrestauranten Noma. Restauranten ble tidligere i år kåret til verdens tredje beste restaurant av San Pellegrino og Restaurant Magazine. Les her.

.

Noen som har spist der?

.

Eirik

.

Jag kan inte minnas att vi gick särskilt ofta på restaurang när jag var barn. Men på 70-talet när vi tillbringade många somrar här på Stenlandet utanför Ö-vik brukade vi göra ett besök på den italienska restaurangen Mamma Mia.

Då var restaurangen liten och trång, men italiensk mat och pizza var ovanligt och lyxigt. Jag såg fram emot det besöket varje sommar och har även i vuxen ålder bibehållit traditionen att Restaurang Mamma Mia måste besökas när jag är i Ö-vik.

Nu har den flyttat till större lokaler, fortfarande i centrala stan men med en uteservering som ligger skyddat och rofyllt. Väggarna pryds av diverse signerade föremål inropade på välgörenhetsauktioner samt mängder av sporttröjor – även de signerade. Restaurangen tycks vara ett stamtillhåll för MoDo-fans och MoDo-spelare; flera somrar i rad lyckades jag pricka in mitt årliga besök så att jag delade lokalen med Peter “Foppa” Forsberg.

Idag kändes det mysigt att komma in till de rödrutiga dukarna och den ombonade känslan efter att ha blivit våta och kalla i regnet. Lika lockande kändes det att beställa en varm pastarätt. Restaurangen drivs av en familj som härstammar från Trieste i Italien och jag upplever maten som ganska genuin. Priserna är relativt höga, men jag har aldrig blivit besviken på maten och personalen är trevlig.

Det är svårt för mig att vara objektiv om Restaurang Mamma Mia, men här kan man läsa vad andra har tyckt.

Foppa var förresten inte där idag, om det var någon som undrade.

Min mamma erbjöd sig generöst att vara barnvakt så på fredagskvällen skulle vi ha en vuxenkväll. Malin sa att om hon fick önska sig något skulle hon vilja sitta på en restaurang vid vattnet och äta god mat. Efter att ha frågat runt och googlat lite hittade vi Hamnkrogen i Herrvik, Östergarn där vi bokade bord på terassen.

Herrvik är fortfarande en fungerande fiskehamn och här finns också gästhamn och några av fiskebodarna är omvandlade till små försäljningsställen.

Efter att ha strosat lite satte vi oss till bords. Menyn erbjöd många spännande maträtter och till varierande priser så att alla säkert kan hitta något som passar både mun och plånbok. Vi fick vänta lite på vår mat, men när den kom visade den sig väl värd att vänta på. Vi blev dessutom mycket generöst kompenserade för vår väntan.

En musikertrio med bland annat xylofon spelade en repertoar som sträckte sig från All of me till Det gåtfulla folket. Solen gick sakta ner och insvepta i fleecefiltar njöt vi utsikt, musik, mat och dryck och trevligt sällskap tills den helt försvunnit och det var dags att åka hem.

Hamnkrogen i Herrvik har hamnat på min lista över ställen jag måste åka till när jag är på Gotland och jag rekommenderar alla som har möjlighet att besöka den. Under högsäsongen har den öppet dagligen, under hösten och över julborden har den öppet varje helg, sedan helt stängt under januari till mars och därefter varje helg till juni. Om jag minns rätt, bäst att ringa och kontrollera.

Om jag var en smal och tjusig beach babe skulle jag sola och bada i Ljugarn. Här är det riktig rivierakänsla med en lång sandstrand, beachvolleybollnät, minigolf (kanske inte förekommer på rivieran?) och inte minst Ljugarns Strandcafé & Restaurang.

Steven och jag var där tidigt och tog ett bord i solen – det vill säga jag satt i solen och Steven i skuggan – där vi läste och njöt av en god caffe latte. Stället ligger precis vid stranden och för att förstärka utomlandskänslan fanns där till och med en palm.

Lagom till lunch kom Malin och Ronnie och pojkarna. Då flyttade vi till ett bord i skuggan där vi åt Strandburgare, Lammfärsburgare och Caesarsallad. Allting smakade utmärkt; lunchmenyn är utomordentligt passande för ett strandcafé och hade även barnalternativ för 55 kronor. Även kvällsmenyn såg lockande ut.

Jag rekommenderar absolut Ljugarns Strandcafé & Restaurang, speciellt om vädret är så bra att man kan sitta ute – då är det ett underbart ställe. Inomhusdelen såg dock lite trång ut så jag vet inte hur det skulle vara att sitta där.

Jeg har lovet Elise at ikke jeg skal skrive dette i sinne, så la meg være kort:

Restauranten vi endte opp på i går kveld fordi Il Duca var stengt kunne ikke måle seg. Interiøret minnet om Nebbenes (Eidsvollinger vil forstå), kelneren taklet stress dårlig og var vanskelig å få kontakt med, vi satt klemt oppi andre folk (svensker), pizzaen var ganske blaut men ellers god, og det kom noen grusomme trekkspill-folk og spilte.

Ikke gå på Da Otello.

Søndag kveld spiste vi på en ganske stor restaurant ved navn Il Duca Her var det veldig koselig innredning som var en blanding av utendørsillusjon, frescoer og gryter i taket. Det var små trebord og trestoler, men serviettene var av god kvalitet. Hele stedet oste av en slags intim, men koselig atmosfære. Dessuten var kjøkkenguttene som løp rundt ved toalettet (i Italia befinner vanligvis toalettet seg i nærheten av kjøkkenet) slettes ikke noen pine for øyet. Kelneren vår var en meget effektiv, men kanskje litt stresset, mann som hele tiden hadde oversikt over alt som trengtes på alle bordene sine. Jeg ble meget godt behandlet.

Restaurantens meny var variert og prisene var snille. Husets vin kostet 8€ for en flaske, selv om den var litt vel besk for vår smak. Jeg nøt et herlig måltid – min første kjøttmiddag siden jeg har kommet hit, med grillet kalvebiff og stekte poteter. Det himmelsk!

Il Duca var et så bra sted at vi alle fire er enige om å gå tilbake. For deg som vil oppsøke dette stedet, ligger det i Vicolo dei Cinque, bare noen sidegater unna den store Piazzaen i Trastevere.

Jeg har nå vært i denne herlige byen i en hel uke, og det føles både som om jeg har vært her en evighet og som om jeg nettopp har kommet. Alle impulsene som først var enormt overveldende begynner å bli færre ettersom jeg venner meg til kulturen og tempoet, men det er fortsatt en hel del som er både spennende og skremmende.

Dagen i dag begynte sakte med litt pludring, blogging og balkongfrokost i solen, før vi tok trikken ned til Trastevere for å spise lunsj. Etter mye venting fikk vi endelig litt mat som var godt, men mengden var litt skuffende. Mens vi satt og spiste begynte det plutselig å brake noe voldsomt – og før vi visste ordet av det var vi midt i en tordenbyge. Det plasket ned på alle kanter og dundret og blinket, og vi måtte gi etter og trekke inn. Men så var regnet over, og vi gikk videre og etter en halvtimes tid var det atter strålende sol og varmt. Vi tuslet rundt Campo di’ Fiori og kjøpte deilig is på Blue Ice (tross det idiotiske navnet er dette en av de beste is-sjappekjedene i byen) og hang rundt Piazza Navona. Der var det et meget behagelig band som spilte, noen barn danset i en vanndam og det var satt opp et telt med masse bøker og kalendere i. Der kjøpte jeg en veldig fin kalender for 2010 med gamle italienske operaplakater, som jeg gleder meg til å henge opp til neste år.

Dessverre endte det fine med is og bøker på Piazza Navona, fordi vi havnet i turistkø på vei sørover mot Colusseum. Det er virkelig lite som er så ille som å gå klam og jævlig med gamlinger og familier på alle kanter, og du ikke kommer noen vei. Vi møtte opp med noen venner fra faget og spiste noen støggdyre matbiter på T-banestasjonen ved Colusseum (herregud, 6,5 € for en pizza romano og 5,5€ for en flaske cola!!!). De skulle opp på Forum og vi var invitert, men vi var slitne og kalde og dagen hadde vært lang.

Nå har vi spist improvisert taco og slapper av i heimen selv om det er lørdag. Det tar på å være turist.

Etter et litt vanskelig seminar post finskefesten torsdag kveld, var vi en svært sulten gjeng som tok turen ned til Trastevere for å finne mat. Ganske fort fant vi restauranten Dar Poeta, der de klarte å presse alle åtte rundt et bord. For min del var det ikke så veldig stas, da de kun hadde pizza og jeg ikke er så begeistret for dette. Likevel skal det sies at pizzaen var både meget god og meget billig (5-9 €) og vinen det samme (8€ for 1 liter). Det var tydelig at det var et populært sted, for det sto ca 15 italienere i kø utenfor og glodde på oss mens de ventet på plass.

Fin liten pizzarestaurant, altså. Men jeg hadde ikke lyst på pizza.

Tirsdag kveld var som nevnt under Elise, Ragnhild og jeg pånytt på leting etter mat i Trastevere. Denne gangen valgte vi å gå inn på en restaurant der menyen kun var på italiensk – for å forsøke å bote på den katastrofale kvelden før. Ristorante Fabrizio er et hyggelig lite sted der de ansatte kun snakker italiensk og menyen er så romersk at Elise, vår italiensksnakkende redning i de fleste tilfeller, ikke forsto hva de hadde. Vi safet derfor og bestilte Spaghetti Carbonara og Gnocchi, men det var heller ikke noe dumt valg. Pastaen var godt kokt, sausen var akkurat passe krydret, og baconet var kjøtt og ikke bare fett. Dessuten klarte kelneren å presse på oss noen forretter som var noe av det beste jeg har smakt så langt. Det var selvsagt bruschetta, veldig godt, men også sprøstekt artisjokk (blomsten, ikke hjertet) som smakte nesten som chips, og risballer med ost inni. Det var skikkelig goodie-goodie, som moren min av og til sier.

Regningen kom dessverre på mer enn forventet, men jeg syns det er greit å betale mye for mat som er så god imotsetning til mandagen på Aristocampo der vi betalte mye for drittmat og forkjølelse.

Konklusjon: hvis man har muligheten (og tør) burde man absolutt prøve en helitaliensk restaurant. Maten er bedre, betjeningen er høfligere og man får muligheten til å prøve fantastisk romersk mat!

Restaurantanmeldelse 2 er for restaurant nummer 3, men det får bare vær..

Da Ragnhild, Elise og jeg gikk rundt på onsdag og turistet, fant vi til slutt ut at vi trengte litt mat og litt vin. Derfor tok vi turen, etter min oppfordring, til L’Antica Birreria Peroni, som ligger i Via di San Marcello, omtrent midt mellom Pantheon og Trevifontenen. Vi bestilte en gjeng forretter og en halv liter hvitvin, og tilsammen betalte vi 18€ – veldig bra. Blant smårettene vi fikk var det bruschetta med tomat, bruschetta med villsvin, fritert ringblomst fylt med ost og panerte oliven fylt med en litt sterk kjøttfarse – alt var veldig godt. Husets vin var dessuten også god. Jeg merker at jeg er blitt påvirket av jentene her, og har mye lyst på hvitvin noe jeg vanligvis ikke kan fordra.

L’Antica Birreria Peroni er et stille og rolig sted der besetningen er hyggelig, men ikke masete. De snakker dessuten litt engelsk, og menyen er oversatt. Menyen er forresten full av mange forskjellige valg og du kan få alt fra hamburger til mage, så det er absolutt noe for enhver smak. De har ikke uteområde, men det kan være godt å komme inn i den kjølige restauranten etter maset og tjaset rundt Pantheon og Trevi. Restauranten har enkle trebord og vinen serveres i kjøkkenglass (noe jeg er kjempebegeistret for), men veggene er delikat dekorert med små barn som slåss og drikker øl i art nouvea-stil, og mottoer som “Den som drikker øl blir hundre år” pryder veggene. Peroni er forresten et italiensk øl som er veldig godt!

Konklusjon: L’Antica Bierreria Peroni er et sted man bør besøke hvis man ønsker god mat, kald drikke og rolig atmosfære når man er ute og turisterer. Terningkast masse!

Da vi hadde vandret gjennom regnet i Trastevere (uttales forresten Trastévere) endte vi opp på en liten restaurant ikke langt fra Santa Maria in Trastevere, ved navn Aristocampo. Jeg vet ikke hva de prøver å sammenligne seg med men noe aristokratisk var det ikke ved dette stedet! Vi kom søkka våte og hutrende inn døren og fikk et bord med en gang – i døråpningen. De har jo åpne dører på steder som dette, så det ble ganske kaldt. Vi ble ganske raskt servert vin og vann – men damen som kom med vinen klarte ikke å åpne den. Brødet vi fikk servert var tørt, og da maten kom ble jeg enda mer skuffet. Spaghettien var så hard at den falt utenfor kategorien “al dente”, og baconet var nesten bare fettbiter.

Da regningen kom viste det seg at de hadde tatt betalt for brødet. Jeg vet ikke om dette er vanlig, men jeg har ihvertfall ikke opplevd dette tidligere. Det var dessuten ganske dyrt til å være så vond mat. Så konklusjonen er: Hvis du er i Trastevere og vil ha mat, burde du absolutt styre unna dette stedet! Hvis du derimot vil ha en god hvitvin til 18€ er dette et greit sted. For vinen var ganske god.