År 2006 spådde Persson att det inte behövs lobbyister i framtiden. Sen blev han själv en. Och som sådan säljer han sig till företag och organisationer. Enligt en artikel i Amelia kostar det 150.000 kronor att äta middag med Persson, och man får själv bestämma vad han ska prata om.  En föreläsning lär enligt Aftonbladet gå på sisådär 100.000. Han säljer sig alltså visserligen dyrt, men ändå. Han säljer sitt namn och sitt anseende, sitt ethos. Ett namn och ett anseende han byggt upp inom politiken. En verksamhet som är helt och hållet värdebaserad, utan ekonomisk vinning. Ett anseende och förtroende han fått som förtroendevald. Och det är här det börjar smaka illa. För det han säljer och tjänar stora pengar på är det anseende som han erhållit av oss medborgare. Persson prostituerar sig, men det är egentligen alla medborgares förtroende och anseende som säljs.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6206904.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6206904.ab

Minaretomröstningen i Scweiz är dagens hetaste nyhet. Över 60% röstade alltså mot minareter. Schweiz anseende och image som ständigt neutral och sansad har fått sig en rejäl törn. Ett retoriskt ethos i förändring. Ska bli intressant att följa hur denna förändring ter sig, vilka effekter det får på längre sikt.

Intressant är också hur själva nyheten behandlas. Den sprider sig både i seriös och mer underhållande media, för att inte tala om diskussionerna i social media. Mest underhållande hittills är Henrik Torehammar i Brunschrapporten. Många som vill kommentera detta idag!

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hatsk-debatt-om-minareter-i-schweiz-1.1003995

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=3273499

Banyak kalangan meragukan pencapaian swasembada beras, jagung, dan gula konsumsi akan berkelanjutan pada masa-masa yang akan datang. Begitu pula dengan kelanjutan produksi komoditas pangan yang lain.

Kekhawatiran ini beralasan mengingat ada empat arus besar yang melingkupinya, yaitu penduduk Indonesia yang terus bertambah sehingga permintaan pangan meningkat. Iklim semakin sulit diprediksi karena itu pasokan pangan menjadi tidak stabil.

Kompetisi penggunaan lahan dan air juga semakin ketat. Dan, terakhir Indonesia semakin terintegrasi dengan pasar global. Geliat perdagangan komoditas pangan global akan langsung mengimbas pasar domestik.

Meski begitu, (mantan) Menteri Pertanian Anton Apriyantono, Rabu (2/9) di Jakarta mengungkapkan optimismenya. Setidaknya untuk komoditas pangan pokok, seperti beras, jagung, dan gula konsumsi pencapaian telah dilakukan.

Badan Ketahanan Pangan Departemen Pertanian menghitung rata-rata pertumbuhan produksi komoditas pangan menggembirakan dalam enam tahun belakangan ini.

Pertumbuhan produksi padi 2003-2008 sebesar 2,7 persen, jagung 8,24 persen, kedelai 3,94 persen persen, ubi kayu 2,4 persen, sayur 3,62 persen.

Begitu pula produksi buah-buahan naik 7,34 persen, daging sapi dan kerbau 19,5 persen, daging ayam 24,26 persen, susu 1,07 persen, telur 8,02 persen, dan ikan 6,56 persen. Saat ini surplus neraca perdagangan sektor pertanian Indonesia lebih dari 20 miliar dollar AS. Bandingkan dengan empat tahun lalu yang hanya 5-6 miliar dollar AS.

Deputi Bidang Pertanian dan Kelautan Menko Perekonomian Bayu Krishnamurti menyatakan, dari puluhan produksi komoditas pangan yang dikonsumsi masyarakat Indonesia, hany lima atau enam yang sebagian masih impor. “Itu pun tidak membuat ketergantungan,” katanya.

Masih banyak sumber pangan yang diproduksi di dalam negeri. Dengan kata lain bahwa secara makro, ketahanan pangan bangsa Indonesia baik. Namun, secara mikro memang masih ada persoalan, seperti persoalan antarkomoditas karena terjadi kompetisi lahan dan juga akses pangan masyarakat terkait daya beli.

Benarkah negara agraris ?

Anton mengungkapkan bahwa membangun ketahanan pangan bangsa harus dimulai dari mengubah pola pikir. Indonesia terjebak dalam pemahaman sempit karena sebutan negara agraris.

“Jangan mentang-mentang Indonesia disebut sebagai negara agraris lalu ingin memenuhi semua kebutuhan pangan dari dalam negeri. Tunjukkan kepada saya di mana ada negara yang 100 persen kebutuhan pangannya dipenuhi sendiri,” kata Anton.

Data Direktorat Jenderal Pengelolaan Lahan dan Air menunjukkan luas lahan pertanian Indonesia hanya 47 juta hektar (ha). Dengan lahan yang tidak seberapa itu, apakah Indonesia akan mampu memproduksi semua kebutuhan pangannya untuk 230 juta penduduk sendiri ?

Berapa juta hektar lahan yang harus disediakan untuk gandum, beras, jagung, kedelai, gula, minyak sawit, kakao, jambu mete, kacang tanah, umbi-umbian, singkong, sayur-sayuran, dan buah-buahan serta jenis pangan hewani lain, seperti daging sapi, susu, telur, daging ayam, dan jenis makanan lain.

“Sebagai gambaran, Brasil memiliki lahan penggembalaan sapi 210 juta hektar, 28 juta hektar lebih luas dari seluruh luas daratan Indonesia yang 192 juta hektar,” kata Anton. Namun, Brasil sampai sekatang impor gandum, juga sawit. Amerika Serikar yanglahan pertaniannya luas, impor terbesar adalah daging sapi Brasil. China impor kedelai, begitu pula India.

“ Yang terpenting kita harus melihat opportunity cost-nya. Kita mau pilih menanam gandum atau kelapa sawit ? Jelas pilih kelapa sawit karena di sini kita unggul, produktivitas tinggi, dan tidak banyak negara pesaing,” katanya.

Karena itu, Anton meminta dalam melihat persoalan pangan bangsa hendaknya dilihat secara utuh, tidak parsial. Bukan hanya pangan semata, tetapi juga harus dilihat secara umum. Potensi pertanian apa yang bisa digali dan dikembangkan.

Kalau yang tidak sesuai dengan alam Indonesia dan lahan terbatas, jangan dipaksakan karena membuang energi.

Muatan teknologi

Menurut Bayu, membangun ketahanan pangan ke depan juga harus mengembangkan diversifikasi. Diversifikasi produksi dengan menyediakan komoditas pangan selain gandum seperti umbi-umbian, singkong, dan sagu.

Namun, diversifikasi produksi semata tidak akan bisa menjawab persoalan. Karena itu, penting dilakukan diversifikasi konsumsi. Namun, diversifikasi konsumsi yang melibatkan bisnis industri. Jangan membayangkan industri itu sudah pasti besar, tetapi bisa dengan industri kecil.

Bila dipelajari, peningkatan persentase konsumsi gandum dalam menu makanan sehari-hari masyarakat Indonesia dari 2 persen 20 tahun lalu, sekarang menjadi sekitar 15 persen tidak lain karena adanya perubahan sifat yang fundamental.

Di mana gandum dibuat menjadi tepung sehingga dari sana muncul beragam pangan berbasis gandum. “Tentu ini tidak terlepas dari peranan industri yang begitu giat berpromosi,” kata Bayu yang tidak bermaksud mendukung impor gandum.

Karena itu, bagaimana ke depan bangsa Indonesia bisa menciptakan sifat fundamental yang baru, seperti pada gandum untuk komoditas lokal. Dengan demikian, dari sana mendorong munculnya industrialisasi pangan untuk menghasilkan nilai tambah dan menyerap tenaga kerja dari sektor pertanian.

Tantangan mendatang

Menurut Bayu, untuk menjaga ketahanan pangan agar berkelanjutan, ke depan Indonesia harus bisa mengatasi empat arus besar di atas.

“Iklim masalah serius. Bukan lagi retorik atau romantisisme saja. Beberapa daerah dan masyarakat sudah mengalami dampak buruknya. Karena itu, agenda penting terkait iklim adalah bagaimana melakukan adaptasi, bukan lagi mitigasi,” katanya.

Begitu juga dengan kompetisi lahan, peningkatan permintaan pangan karena pertambahan jumlah penduduk, dan masalah integrasi pasar global. Yang tak kalah penting adalah teknologi. Penerapan teknologi oleh negara lain akan menjadi ancaman bagi Indonesia, tetapi kalau dimanfaatkan sendiri akan menguntungkan.

Anton mengatakan, peningkatan produksi pangan harus terus dilakukan sepanjang hayat, terutama pangan pokok. Peningkatan kesejahteraan petani juga menjadi prioritas.

Terkait dengan kemampuan daya beli, tidak hanya masalah pertanian. Ini juga terkait dengan pembangunan ekonomi secara keseluruhan karena menyangkut masalah kemiskinan.

Tingkat kesejahteraan seperti apa yang bisa dicapai oleh 25 juta keluarga petani yang menggarap lahan pertanian 47 juta hektar ? Idealnya tiap rumah tangga petani untuk bisa hidup sejahtera memerlukan lahan minimal 4 hektar.

Dengan kata lain, rumah tangga petani yang menggantungkan hidup dari 47 juta hektar lahan pertanian itu hanya sekitar 12 juta. Lantas mau dikemanakan 12 juta sisanya kalau tidak dimasukan ke sektor lain? Karena itu, upaya peningkatan nilai tambah menjadi kata kunci.

Ke depan, kata Anton, bila Indonesia ingin mencukupi kebutuhan pangan dalam jangka panjang atau menjadi eksportir komoditas pangan, tidak cukup mengandalkan petani gurem. Harus melangkah ke arah industrialisasi pertanian, baik pada tingkat on farm maupun off farm.

Kebijakannya tidak mengganggu pemanfaatan lahan yang sudah ada, tetapi membuka lahan baru di luat Jawa. Polanya bisa dengan sistem intiplasma dengan kepemilikan sistem patungan. Kalau produksi lebih boleh ekspor, yang penting ada jaminan pemenuhan kebutuhan pangan dalam negeri.

“Kita mengarah ke corporate farming, dalam bentuk koperasi. Lalu dikelola secara corporate. Pembangunan pertanian bangsa kita juga mengarah ke sana. Tanpa itu pada masa mendatang tdak akan mampu lagi memenuhi kebutuhan pangan bangsa karena tidak bisa lagi mengandalkan petani kecil,” kata Anton.

Sumber  :

Swasembada Pangan Tidak Lagi Bisa Mengandalkan Petani Kecil, Hermas E Prabowo
Kompas, 04.09.2009

Dagens ledare i DN handlar om Reinfeldts retorik (även om Wolodarski inte använder uttrycket). Men det han uttrycker är en frustration över att Reinfeldt ständigt går på logos (logik) snarare än pathos (känslomässiga uttryck) i sitt ethos (karaktär/image).

Det Reinfeldt missar med detta är förstås upplevelsen av att vara genuin och att det inte framstår som att han brinner för vad han gör. Men som jag skrivit och sagt förut i intervjuer, så är Reinfeldt precis ett svar på det som forskningen visat är vad svenskar vill ha i en ledare (GLOBE; 2004 och 2007). Jämfört med de 62 andra länderna i undersökningen, så blir det tydligt hur svenskar vill ha en ledare som leder, men som inte sticker ut på något sätt. Man ska vara en del av gruppen och får inte sätta fokus på sig själv. Inte vara för mycket, men ändå veta var man ska. Reinfeldt är inte för mycket av någonting. Han är den ledare som vi inte stör oss på, men som vi då ändå inte går igång på. För jag tror att vi svenskar ändå vill gå igång – många av oss tycker ju att Obama är så spännande. Men skulle vi klara av en Obama i Sverige?

http://www.dn.se/opinion/signerat/vad-gor-honom-forbannad-1.1003939

Jag satt i går i bilen genom ett ösregnsskåne på väg mot Blekinge och lyssnade till telefonväkteriet med dig. En och en halv timme med frågor från medborgaren. Jag tycker att du skötte dig med den äran.

Peter Wolodarski menade i recensionen efteråt att samtalet kännetecknades av kontroll. Jag håller med. Lugn och sans. Tydlighet och stringens. Det börjar dofta lite lite statsman. Och det är minsann inte det sämsta. Vi vet att Göran lärde sig ett och annat knep när han under Sveriges senaste ordförandeskap fick “hänga” med Europas stora elefanter. Kanske något liknande upprepar sig nu. Det är i så fall bra.

Du är tydlig i din argumentation, och konsekvent. I gårdagens samtal återkom du till människosyn vid ett flertal tillfällen. ”Jag tror på människor”, “jag tror gott om människor” och “jag tror att människor vill…” . Jag tror att just detta kommer bli helt avgörande i den kommande valrörelsen, grundläggande ideologiska värden.

Det ringde en man och frågade dig om Fredrik Reinfeldt och var han finns i Statsministern. Alltså mannen bakom rollen och fasaden. Du svarade att han syns i “verkligheten”, men att han försvinner och tonas ner i medias rapportering. Det är nog en sann och på många sätt relevant analys, men inget svar du borde nöja dig med.

När jag tänker “statsman” tänker jag just kontroll, stringens, underbyggd argumentation och sans. Men jag tänker även person. Jag ser en Palme “kalla saker vid sitt rätta namn” med en blick fryser tv-rutan till is. Jag ser en Kennedy mena när han säger “If a free society cannot help the many who are poor, it cannot save the few who are rich”. Jag ser en Blair som med ilska, gråt, omtanke och beredskap i rösten, allt på samma gång, kommenterar 9/11-attentatet. Det finns många fler exempel. Statsmän visar engagemang och patos. Kom igen Fredrik, visa lite patos. Det hettade ju t ex till lite när du fick frågan om du tänkte regera med Sverigedemokraterna, när kvinnan som ringde skyllde allt “elände” i samhället på invandringen. Varför parafraserade du inte tydligare gamle Voltaire och sa vad du verkligen tycker om det hon sa, att hennes resonemang går i strid med allt vad din människosyn står för? Gamle Voltaire sa att han var beredd att dö för rätten att få säga sin mening. Du behöver kanske inte gå så långt, men nog kunde du tagit i lite mer.

Patos skapar närhet till lyssnaren, till medborgaren, till väljaren. Patos bygger inte sällan på person, på blickar, intonation, röststyrka, gester. Men det bygger också på exempel och igenkänning. Du sa igår att du träffar “vanliga människor” 100 dagar om året. Nog har du då träffat den långtidssjukskrivne tvåbarnsmamman som räds socialbidrag, eller småföretagaren som ligger sömnlös om nätterna pga den kommande månadens orderstock, eller det ensamkommande flyktingbarnet i Södertälje? Använd dem, hänvisa till dem. Ange namn och plats, tid och rum. Skapa bilder. Uppenbara vad orden betyder. Säg inte bara att “jag tror på människans frihet att välja”. Säg vad din politik innebär konkret för verkstadsarbetaren på Torslandaverken, för toffelfabrikören i Åmål, för rollatorgänget på bridgeklubben i Falkenberg. Testa, kan bli riktigt bra, och lite lite statsmannalikt.

Å du, fimpa den där slipsen som får Oranienorden att blekna av avund…

“Social media påverkar (därför) det fria ordet på flera sätt. Vi ska hålla igen samtidigt som vi kan hänge oss”.

En mycket intressant spaning av Anne-Marie Eklund Löwinder (kvalitets och säkerthetschef på .se) publicerad på Dataföreningen Kompetens web. Hur framställer vi oss själva? Man sitter ensam vid datorn och det lockar att någon kan läsa det man skriver på Facebook. Samtidigt tänker man inte på vilka som skulle kunna läsa det. När mailen kom var vi många som insåg hur det lätt blev missförstånd – ett hastigt ihopkastat mail kunde bli för hårt formulerat eller lätt att missförstå. Med Facebook, twitter, och allehanda forum där man kan vara privat, har det skruvats ytterligare. Det går att vara hur elak som helst! När man sitter ensam framför datorn, glömmer man lätt att det är just andra människor som sitter inne i datorn.

http://www.dfkompetens.se/trendspaning/veckans-sakerhetsspaning/2009-11-13_sociala/index.xml

… det här inlägget (närmare bestämt – update 22 nov 09) är detta: Nu har jag hittat en kolumn i DN, skriven av Lena Andersson, som visserligen beskriver en annan situation, men där likheterna i vart diskussionen är på väg och hur man hanterar den specifika debatten är slående lika. Lena Andersson skriver om hur man igonerar det faktiska problemet och den faktiska debatten och helt avsiktligt riktar fokus mot en helt annan typ av problematik. Jag citerar:

Med sin ofattbara hållningslöshet legitimerar Nobelmuseet mordet på en konstnär genom att visa förståelse för de kränkta känslor som orsakat det. Därtill ignorerar man filmens sakinnehåll: kvinnans underordning i religionerna och kvinnor misshandlade med stöd i ”heliga” skrifter, för att i stället visa sympati för dem som känt sig förödmjukade av fakta. /…/

Man tror inte sina ögon. Försvar av kvinnors rättigheter och en skildring av kvinnoförtryck i Allahs namn jämställs med rasism och hets.

De som styr diskussionen i en annan riktning än kärnfrågan (som i detta fallet handlar om kvinnoförtryck) använder sig inte av giltiga motargument. Deras sk motargument lider brist på logisk relevans och hållbarhet, eftersom de inte håller sig till ämnet för diskussionen. Men det finns även inslag av propagandagrepp i den sk motargumentationen. Propaganda handlar bland annat om att förenkla en rådande situation. Man kan göra det genom att försöka ändra fokus på diskussionen så att huvudfrågorna tonas ner och hamnar i skymundan.

Kvinnorna blir dubbelt förtryckta: på grund av underordning i religionerna och nu på grund av diskussionsfokusbyte.

I SR och DN idag rapporteras om den årliga förtroendebarometern som Medieakademin vid Göteborgs universitet gör. Just SR och DN ligger förresten bra till – SR allra högst och DN på femte plats.

Undersökningen visar också på några tydliga politiska trender – moderaterna ligger högt och regeringen i stort är högt, medan socialdemokraterna tappat. SAAB ligger lågt (surprise?) och Volvo har också rasat. Dagspress och storföretag har åkt nedåt.

Intressantast är också svenskens stora förtroende för att internet kan förbättra demokratin!

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3263604

http://www.medieakademin.welcom.se/Fortroendebarometer2009.pdf

http://www.medieakademien.se/sv/Arkiv/Fortroendebarometern/

http://www.dn.se/ekonomi/svensken-tror-att-internet-forbattrar-demokratin-1.1002023

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/niklas-wahllof-heja-lars-bra-att-adaktusson-inte-bjuder-pa-sig-sjalv-1.1001377

Medialiseringen har bidragit till den intimisering som sprider sig i samtiden – inte minst genom populärkultur och social media. En persons ethos som professionell, kompetent och kunnig räcker inte. Vi vill veta saker OM den personen. För trovärdighet, för nyfikenhet, för att människor gillar att veta saker om andra människor. Men denna intimisiering kommer ibland ivägen för logos, för det logiska i information och argumentation. Adaktusson har hållit sig ifrån det. Jag delar Wahllöfs analys av programledarskapet helt. Ibland är det skönt att inte veta allt. Lärare ska sova i materialrummet på sommarlovet, politiker ska sova i sin kostym när de inte jobbar och programledare ska inte visa sig själva utan innehållet.

Okej, så här funkar de flesta människor: i möte med en ny, okänd människa behöver alla tid till att vänja hjärnan och ögonen vid den nya människan man ser. Vare sig vi vill eller inte, tar det för hjärnan några ögonblick att ta till sig information och registrera det visuella man har sett. Ser man en personen för första gången, vill hjärnan även placera människan i fack. Man kanske börjar grunna på personens civilstatus. Eller kanske på dennes ekonomi och sociala bakgrund. Allt detta tar några sekunder, kanske även minuter, för hjärnan att bearbeta. Först när vi har smält de nya intrycken blir vi mottagliga och uppmärksamt börjar lyssna på det som sägs.

I vårt västerländska samhälle rekommenderar vett och etikett-experter att så fort vi träffar en ny person i ett mötessammanhang ska vi sträcka ut vår hand för att hälsa på denne och presentera oss med vårt namn. Och det är så vi alla gör. För att det sägs vara ett respektabelt och lämpligt uppträdande. Men hur många av oss kommer ihåg namnet på personen som vi skakar hand med för fösta gången? (M. Ribbing herself säger att det ÄR svårt att komma ihåg namn och ansikten på nya personer som man träffar.) Problemet blir desto större när det är en grupp av människor som presenterar sig för oss på en och samma gång. Namnen rabblas upp, händer skakas, leenden utbyts. Men ingen har någon aning om vad den andra personen heter. En fullständigt hopplös procedur och totalt ineffektiv. Ur ett retoriskt perspektiv är ”hälsa-fnt-och-bli-bortglömd-meddetsamma” ingen bra lösning. Med retoriken, däribland kroppsspråket, vill vi ju förstärka vårt budskap och vår personlighet. Skakar man hand och presenterar sig under de första sekunderna av mötet har man ofta försvagat sitt budskap och faller snabbt i glömska. Och det är inte alls bra ur ett retoriskt och kommunikativt perspektiv. Så nej, man klarar nog inte av att hälsa på 50 personer utan att det blir rätt meningslöst om man gör så som det på ett sätt som M. Ribbing föreslår….

Gör så här om du vill uppnå effektiv kommunikation: om du inte är värd för kvällen – häng inte på låset och bevaka dörren när nya personer kommer in i lokalen. Stå gärna och mingla först med någon du känner, samtidigt som du låter ögonen svepa över de nya som kommer in. När du själv känner att du har vant dina ögon vid de nya visuella intrycken (något som i grova drag räknat brukar ta ca 30 sek – 3 min) först då går du fram och presenterar dig. Men aldrig förr. Gör du så kommer du märka att du kommer ha mycket lättare att komma ihåg kombinationen namn och ansikten. Lycka till!

http://www.e24.se/business/ovrig-industri/artikel_1701973.e24

Persson med ett nytt exempel på hur trovärdighet  för karaktär – ethos - kan fungera. Det kan smitta! En trovärdig ledare kan tillföra trovärdighet till en organisation. En person med dålig trovärdighet kan smitta av detta på en annan person. Så Persson fortsätter att sänka sitt ethos i detta projekt…

http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_1701695.e24

Jag kan inte fatta att det inte varit större storm mot Göra Persson. Att han som sittande socialdemokratisk partiledare hade mage att bygga Torp. Att han som ex partiledare betalar 200 kr i statlig skatt för 2008. Det fullständigt stör hans ethos, trovärdigheten för hans karaktär.

Nu är det avslöjat! Social media, bland annat twitter, har tillskrivits en avgörande roll då Obama valdes. Nu avslöjar Obama att han inte twittrar. Hmmm. Hur blir det då med trovärdigheten?

Jag ser det som ett riktigt klavertramp. Om det inte var han som twittrade, då kan han inte skriva som det! Autenticitet kommer att vara “the shit” i samhällsforskningen (Strannegård 2009, Lid Andersson, 2009).

Nu har EU´s styre valts – en president och en utrikesminister. Gissar att det är fler som jag som inte kände igen dem? Typ samma fenomen som Nobels litteraturpris.

Samma fenomen vid urvalet ser ut att gällt som vid FN´s val av generalsekreterare (se Lid Andersson 2009) – inte de som passar bäst, utan de man har minst emot. Det är väl så det blir när valet ska avgöras i korridoren och i konsensus.

Samtidigt tycker jag att de är intressanta. Vår nya president Van Rompuy presenteras som en riktig byråkrat. Tråkig, torr, tandlös. Samtidigt är han inte bara ekonom utan också filosof och publicerar haikudikter. Kan inte låta bli att dra parallellen till vår egen Dag Hammarskjöld. Han valdes för att han sågs som en torr lämplig sekreterare, men blev en general för FN. Också Hammarskjöld hade humanistisk bildning vid sidan av den ekonomiska och hade en stor kärlek för haikudikter. Vad gäller utrikesministerna Ashton kan jag bara applådera att det blev en kvinna i gubbväldet.

Förhoppningsvis kommer presidenten och utrikesministern utföra något! Heja!

http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/van-rompuy-och-ashton-ska-styra-eu-skutan-1.997943

Gentag tre gange og krydder med en tung amerikansk accent og så har du Chris MacDonald for “Ha’ det godt” en gylden tirsdag aften. Chris skulle fortælle os danskere om motivation. Og sikken et show. Altså, som retoriker kan jeg jo kun rose ham. Han ved jo allerede, at han har en høj personlig troværdighed (da dette var før “by på skrump” blev taget op i medierne), men det er ikke nok for den gode Chris, han smider lige nogle saglige og logiske argumenter på bordet. Og hvilket bedre sted at begynde end med det smukke danske sprog. Ifølge Chris kan man måle viljestyrke i vilje gram. Populært skrevet: vilje g. Samler og deler man de rigtige steder, så står man pludselig med sagens kerne: Vil jeg???

Fantastisk!! Intet mindre!! Nej, det var måske ikke så sagligt endda, og det var måske mest af alt en god griner hjemme i stuen. Men Chris har jo ret, det bliver jo til “vil jeg”. Og hvor mange af os havde egentlig set den komme? Ikke mig! Og det er jo egentlig skønt med et fuldstændigt nyt perspektiv på vores så velkendte sprog.

For der er mange detaljer, som man glemmer, når man har brugt sit modersprog i så mange år, men som et par nye og udenlandske øjne ser langt klarer. À propos øjne, så tag et ord som “øjeblik”. Det bliver idag brugt som “vent lige lidt” eller en eller anden vag form for tidsangivelse; “det tager kun et øjeblik” (,siger tandlægen og borer løs). Men i princippet er det jo en ret præcis tidsudmålelse. Ja, det er logik for burhøns, men hvor ofte husker vi lige på det?
Et andet eksempel er ordet “rimeligt”. Når noget ikke er rimeligt, så er det ikke retfærdigt. Men det er jo “rime” og “ligt”. Sludder og vrøvl, sådan lyder det. For så skulle det betyde, at noget ikke var til at rime på eller med. Men på fransk, der hedder det sig dog stadig at ca ne rhyme à rien,  altså at det ikke rimer med noget. Så der er måske alligevel noget med den lidt mere bogstavelige betydning.

Det er spændende at se, hvordan folk udefra, der har et kendskab til vores danske sprog, kan bruge det og modellere det på en helt anden måde, end vi er vant til at se i vores hverdag. Om det så er Chris himself, der har været original og fundet på vilje grammene, eller om det er en eller anden smart tilrettelægger på tv2 finder vi nok aldrig ud af. Men den var jo smuk!

Det händer att jag passerar som psykiskt frisk och det händer att jag passerar som psykiskt sjuk. Det händer att jag passerar som neurotyp och det händer att jag passerar som autist. Det händer att jag passerar som vit, och det händer att jag passerar som svart. Det händer att jag passerar som svensk, och det händer att jag passerar som invandrare. Det händer att jag passerar som kvinna, och det händer att jag passerar som man. Det händer att jag passerar som cisperson och det händer att jag passerar som transperson. Det händer att jag passerar som male-to-female, och det händer att jag passerar som female-to-male. Det händer att jag passerar som bög, men det är väldigt sällan det blir uppenbart att en person utgår ifrån att jag måste vara en heterosexuell man.

Jag har vant mig vid att aldrig vara helt säker på hur jag uppfattas. Förr tyckte jag att det var jobbigt att aldrig ha kontroll; att inte veta hur folk sorterade mig utifrån någonting jag sa eller så. Idag försöker jag att se det komiska i det. Framförallt försöker jag att njuta av den bekräftelse jag får.

“Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”

Som transkille med ett enormt penisavund blir jag lycklig av att höra sånt. Det är den typen av bekräftelser som jag älskar; när människor som vill förolämpa mig gör egentligen raka motsatsen.

På sistone har jag däremot börjat få kommentarer som jag är osäker på hur jag ska tolka. Det har hänt att nätollarna har kommit med gliringar som jag antar är tänkta att de ska få homofoben inom mig att vakna – alternativt att de insinuerar att jag är homofob. De pratar om att “en vacker dag får även du en talibankuk uppkörd i röven och en kniv imot strupen” och för ett tag sedan när jag gav exempel på hur man använder forskningsresultat för homofoba syften vände sig ollaren till en av de andra och skrev: “Om du är känslig för otäcka glidningar, vad tycker du då om IB’s absurda parallell med homosexualitet som sjukdom?”.

Nu råkar jag vara väldigt immun mot såna anspelningar. Jag går inte omkring och är livrädd för att bli våldtagen av män, och jag är inte det minsta rädd för att bli anklagad för att vara homofob. Detta är den icke-heterosexuellas privilegium. Jag går inte heller omkring och tar illa upp så fort någon kallar mig “sjuk”, “störd”, “idiot”, “nolla”, “pucko”, “psykiskt sjuk”, “galen” och så vidare. Det är den galnas privilegium att slippa vara tvungen att bevisa sin psykiska friskdom och manifestera den hela tiden. Jag har inget behov av att manifestera någon slags pseudoheterosexualitet eller psykisk friskdom, och det tar liksom udden av 99% av påhoppen.

Jag tänker på detta när jag läser Gustav Almestads fantastiska svar till Per Ström. Ökända antifeministen Ströms utspel handlade om att om man tillsätter en kvinna på en post tre gånger på raken så är det mansdiskriminering, men om man tillsätter en man tre gånger så är det bara för att de är kompetenta, och Gustav ger svar på tal. Tyvärr vet jag att om en kvinna hade skrivit samma text som Gustav så hade hon blivit avfärdad som manshatare, som en del av den statsfeministiska konspirationen och som ett bevis i sig på att kvinnor håller varandra om ryggen och tar över världen. Manliga feminister är ett större hot mot antifeminismen än vad kvinnliga feminister är – helt enkelt för att det inte går att avfärda män på samma sätt.

Sedan jag började skriva under med Immanuel Brändemo och inte bara trollhare händer det extremt sällan att jag anklagas för att vara manshatare; det händer bara när det är såna ollare som inte läser inlägget ens, utan bara kräker ur sig något. Ett av de manliga privilegierna är verkligen att kunna diskutera genusfrågor och jämställdhet utan att hela tiden få “manshatare” slängt i ansiktet. Å andra sidan får man höra att man är psykiskt sjuk, bög, kastrerad och politiskt korrekt – men det stämmer ju åtminstone på mig.

Jag gråter krokodiltårar över att Sarah Palin är utsatt för sexism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, kvinnlighet, kön, genus, könsroller, feminism, antifeminism, sexism, jämställdhet, mansförtryck, normer, fördomar, HBTQ, homofobi, heteronormen, psykisk sjukdom, psykisk hälsa, psykradikalism, heterosexualitet, Per Ström, Gustav Almestad, media, påhopp, bloggosfären

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget “Hårda ord i politiken”.

På sajten Makthavare.se kunde man i torsdags läsa att FI-ledaren Gudrun Schyman och pr-konsulten Paul Ronge ska erbjuda politiker kurser i hur de ska kommunicera för att vinna väljare. Kursen heter “Så vinner du talet i valet” och riktar sig främst till lokalpolitiker med inslag som “Möta gnällspikar i en konstruktiv dialog”, “agera rätt i valstugan” och “så får du väljare att stanna upp i steget och lyssna”. Paul Ronge förklarar vad han ska bidra med:

- Jag ska lära ut medieretorik och förklara hur de ska få journalister intresserade av vad de har att säga, och samtidigt få dem att förstå att det är journalisten som äger berättelsen. Därför ska du komma med något klastchigt och kul till dem.

Inget fel i det. Om våra politiker kan bli bättre på att kommunicera är jag den förste att önska Gudrun och Paul all lycka till. Men det stora intresset för politisk kommunikation och retorik som uppstod i kölvattnet av Barack Obamas uppvisningar i talekonst är i min mening inte helt oproblematiskt.

Redan idag finns det alldeles för många politiker som ur ett kommunikationsperspektiv spänner vagnen före hästen; man vill höras oavsett om man har något vettigt att säga eller inte. “Syns du inte, finns du inte” är den gällande sanningen och Tilde de Paulas söndagssoffa är målet. Väljarna blir mer och mer desillusionerade medan pr-konsulterna och de fullständigt meningslösa Twitter-inläggen bara blir fler och fler.

Egentligen är det väldigt enkelt. Om du sitter vid makten – gör först, prata sen. Om du sitter i opposition – bestäm vad du vill göra, vad du vill uppnå och vad du vill förändra. Berätta. Var konkret och stå för dina åsikter. Följ inte, led. Den enda opinionsmätningen du bör ta hänsyn till är den som görs vart fjärde år den tredje söndagen i september.

Visst är jag naiv. Politiken idag är oerhört komplex, inte minst när det kommer till kommunikation. Men jag är övertygad om att den svenska väljaren belönar politiker som vet vad de vill och vågar stå för det, även när det handlar om obekväma beslut. Den goda kommunikationen och retoriken ska användas för att förklara beslut och ställningstaganden, inte för att skyla över en avsaknad av politiskt mod och handlingskraft.

Gråt inte över mjölk du ännu inte spillt! Torka dig inte innan du går på toa! Gå inte vidare innan du tagit en öl!

Det är rätt roligt, och samtidigt lite oroande, men varje gång jag hör eller ser ordet ÖL känner jag mig så här:

Ren retorik kan man måske ikke ligefrem kalde det, man alligevel en morsom sproglig leg:

http://www.kongregate.com/games/gabob/clockwords-prelude?sfa=permalink

Clockwords er et fedt bud på din nye overspringshandling. Her er du en opfinder, der skal forsvare hemmelige dokumenter imod din modstanders mekaniske edderkopper. Maskinenen generer nogle bogstaver, og jo flere du bruger af disse bogstaver i dine ord, og jo længere dine ord er, desto kraftigere skud sender maskinen imod de indtrægende edderkopper.

Det er en sjov måde lige at få testet sit engelske ordforråd. Spillet indeholder rigtigt mange ord, nogle er dog blevet udeladt og genkendes derfor ikke af maskinen. Så hvis dit ordforråd tilfældigvis i høj grad stammer fra Jane Austin, så skal du godt nok klemme balderne sammen.

Jeg kan alligevel ikke lade være med at ærgre mig over, at jeg endnu ikke har fundet en dansk version, for så havde de edderkopper fået høvl i stedet for at jeg skal sidde fast på level 27. Suk!

Og det blev Kulturel Fredag, også på Nørrebro. København Læser lokker og Lind og jeg havde besluttet at lægge hårdt ud med “En stemningsfuld aften med Charles Dickens og Punch i Lygten Station. Jounalist, kritiker og Dickens-ekspert Lars Bukdahl i samtale med Jounalist Kurt Hollesen om Charles Dickens’ liv og forfatterskab” og det lovede jo meget godt, kan man sige. Der skulle også være punch!

Kulisserne var stemningsfulde på Lygten station, hvide duge, stearinlys og to polstrede, røde læderstole der indbød til samtale om en gammel englænder. Efter den indledende mikrofonjustering lagde Bukdahl flydende ud med lidt til masserne, om fascinationen af Dickens og hvorfor det er, han får det samlede danske litteraturparnas, både før og nu, til at blegne. Vores eget forkendskab til Dickens begrænsede sig til lidt Oliver Twist og Et Juleeventyr, og udover en enkelt trettenårig var vi vist de yngste i lokalet.

Men nok med de indledende manøvrer. Vi må til det. For det gik jo hverken værre eller bedre end at vi var havnet til det nærmeste man kommer en årlig generalforsamling i Dansk Dickensselskab. Og vi kunne være gået derfra glade og oplyste, hvis det ikke var for én mand. Én mand og en mikrofon.

Det er det mellem linjerne, de tomme pladser, der siger mest. Men hvis man lader det fylde for meget…

Altså, jeg hopper og danser på tastaturet, for jeg kan stadig ikke helt rumme det. Kurt. Som ikke helt kunne greje den der mikrofon. Og talte meget langsomt. Og fandt på hvad han skulle sige ord for ord. Og brugte de der talende pauser meget. For meget. Vi. Taler. Sætningsemner. Med. Pauser. På. Op. Til. Otte. O-T-T-E. Sekunder. Man glemte ganske enkelt hvad han talte om, mens han talte. Jeg kan i skrivende stund ikke huske et ord. Bortset fra at han har besøgt begge de huse Dickens har beboet. Bukdahl havde kun besøgt det ene af dem.

Vi begyndte at sidde lidt uroligt på stolene. Nede bagerst i hjørnet, heldigvis. Hvem knækker først? Vi er vel kulturelle mennesker, for Søren – der ikke lader sig slå ud af lidt no-sense slowtalk. Og så alligevel. Tics. Nervøs fnisen. Spejden mod udgangen og kiggen på klokken. Bukdahls indlæg kommer som små oaser, men det er bare ikke nok!

I pausen knækker vi, snupper vores punch og glider mod udgangen, håndtegn til den trettenårige der livstræt sidder med mobilen ved siden af sin rødskjortede, læderbebuksede far med glimt i øjet og “kloge børn keder sig ikke”. Hun kommer nok ud på den anden side som et stærkere menneske.

Døgnnetto: Kakaomælk. Hjem i sofaen: De Unge Mødre. Ah. Og nu: Det Nye Talkshow og Anders Lund Madsen der taler bornholmsk med Sussi og Leo, jamen altså…:-)

Du är säkert trött på uttrycket Det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder. Jag hatar det. Kanske för att det känns som en BIG FAT LIE. I alla fall, sen jag hittade den här skylten har jag börjat säga:

Det finns inget dåligt väder – bara fel accessoarer

Visst är det kul att även väderfenomen ses som basplagg?

En annons behöver inte vara krångligare än så här:

PS. Jag gillar ordet ju. Har du tänkt på hur mycket som ryms i det? Faktiskt så mycket att det finns en bok om ju.

Ena sidan av mig tänker: Lägg  inte näsan i blöt. Snällla.

Andra sidan av mig tänker: Riktigt bra rubrik. Den fick mig faktiskt att läsa artikeln (som inte var bra).

Nu er det jo ikke fordi, at jeg ikke nyder mit studiejob som salgsassistent i fulde drag, og jeg er da bestemt altid stolt ved at fortælle om det i faglige sammenhænge. Alligevel kunne jeg godt fristes til at forklare lidt om, hvordan tøjsalg rent faktisk er retorisk. Aristoteles kalder jo retorikken for “en kunnen, der sætter os i stand til at mønstre de mulige overbevisende momenter i ethvert givet stof”. Og er der noget man gør som salgsassistent, så er det da netop at argumentere (“Jo, den sidder fantaaaastisk, farven er virkelig god til dit hår). Og videre, så har man som ekspedient ikke ligefrem haft tid til at forberede talen. Det er en helt (/næsten) spontan talesituation, hvor du ikke kender kunden, hendes stil, smag og væremåde. Så man er nødt til hurtigt at kunne finde nogle overbevisende og personlige argumenter overfor den givne kunde.

Jeg vil for lethedens skyld inddele selve salgsprocessen i 4 faser; den første kontakt, kundens behov, fremviselse af butikkens muligheder og “prøverummet”.

1.) Det er her, hvor man skal skabe den første kontakt med Fru Hansen, og det er her, at den største udfordring ligger. Man har som regel én ud af to følgende situationer. Enten er Fru Hansen bare ude for at småkigge og fordrive tiden, og derfor ønsker hun næsten aldrig ekspedientens hjælp. Eller også er hun ude efter noget bestemt, og så kan man måske få lov at hjælpe, hvis hun da ikke er “kan-selv-vil-selv”-typen. Her har jeg på den hårde måde måtte sande, at et “kan jeg hjælpe med noget?” sjældent virker. I stedet er man nødt til at tage udgangspunkt i den specifikke situation, samt den fornemmelse af hvordan fru Hansen er, som man allerede har fået. “Jaaah, den er smuk, ikke sandt”, eller “Det er et fantastisk farverigt udvalg for en vintersæson” virker betydeligt bedre. Ikke alene giver det mulighed for at Fru Hansen fortæller sin egen mening, men du er også mindre “farlig”, fordi du ikke (umiddelbart) er interesseret i at sælge noget.

2.) Når man så endelig, og det kan godt kræve mange forsøg, har fået indfanget stakkels Fru Hansen, skal man til at finde ud af, hvad hun leder efter. Kunderne har som regel en rimelig idé omkring, hvad de skal have, men nu og da skal de lige have et venligt skub i den rigtige retning, om man vil. Her spørger jeg altid ind til lejlighed, forventninger, smag (kjole eller nederdel?) etc., mens jeg samtidig prøver at greje, hvordan kunden er som person.

3.) Fornemmelsen for kundens personlighed skal man nemlig bruge, når man skal til at finde butikkens bedste bud på noget brugbart. Nu skal man bevise for fru Hansen, at man godt er klar over, at hun bare skal have “noget afdæmpet festtøj, der også skal kunne bruges til hverdag”, og det skal gå stærkt, før hun beslutter “bare lige at kigge videre selv”, og så er man dumpet. Her har man mulighed for styrke sin etos, fru Hansens tro på din dømmekraft som person. Derudover skal man helst allerede her, kunne komme med at godt argument for, at netop denne tunika kan styles både op og ned. Efter lidt tid kan man så foreslå “prøverummet”.

4.) Jeg forsøger altid for så vidt muligt at snakke med fru Hansen gennem forhænget, når vi når til prøverummet, hvis jeg da ikke lige skal ud at finde en bluse i den rigtige størrelse. Ikke bare om tøj, men om alt muligt, så hun får en følelse af, at jeg ikke bare vil sælge noget, men også “hygger” lidt om hende.  Og som regel er det faktisk ret hyggeligt. På nuværende tidspunkt har jeg også forstået, at min fru Hansen vil høre sandheden, men gerne udtrykt lidt skånsomt. Det er derfor, at jeg høfligt foreslår, at kjolen ikke er den bedste til at fremhæve hendes talje, når hun kommer ud i en rædsel, der hænger alle tænkelige steder. Her gælder det, at ærlighed varer længst. Er den grim, så sig det (men pænt). Er den for lille, så skaf størrelsen større. Find et andet stykke tøj, hvis det er muligt, men ellers er det bedre at lade kunden gå uden noget og huske besøget for god service, end at prakke hende noget på, som ligger i skabet de næste to år, og kun giver dårlige associationer til butikken.

Det er desværre en langt fra fyldestgørende sammenfatning af hvorfor tøjsalg er en retorisk balancekunst i sig selv. Men som afsluttende kommentar vil jeg sige, at alle kvinder, og de fleste mænd, må kunne værdsætte det retoriske kunststykke, det er at fortælle en kvinde, at hun måske alligevel burde prøve kjolen i XL.