Medan jag går fram till trappan, hänger jag kameran på ryggen. Höjdrädd som jag är bävar jag lite för att klättra upp. Men det är bara att förtränga känslan och sätta igång. Steg för steg alltmedan jag krampaktigt håller i räcket.

   Så äntligen är jag uppe.Det tar en stund innan ögonen har vant sig vid det skumma ljuset. Några ljusstrimmor utifrån letar sig innan mellan tornluckorna. Jag känner mig lite som Quasimodo (ringaren i Notre Dame) när jag försöker ta mig fram runt klockor och tjocka bjälkar. Min puckel får väl vara kameran som hänger och dinglar på ryggen .

   Äntligen är jag framme. Jag tar bort låset till holkens taklucka och öppnar den försiktigt. Jag kan höra hur det prasslar där inne ……. så ser jag dem äntligen. Fem små tornfalks ungar som stirrar på mig med uppspärrade ögon, samtidigt som de väser lite hest.  

   Skyndar mig att ta lite bilder. Jag kan höra hur honan sitter och kallar utanför. Kanske kommer hon med nyfångad frukost. Jag stänger försiktigt luckan och på dalliga spagettiben börjar nu den mödosamma nerklättringen.

   Väl inne i bilen uppfylls jag av en känsla som är svår att beskriva ……. vilken ynnest att fått se dem …… kan inte finna rätt ord för det.