Here’s a reprint of my review of the ace Turbo Fruits record that ran in the NME last week. I’m particularly proud of this one coz I managed to get in mentions of the Murder City Devils and RFTC.

Turbo Fruits

Echo Kid

(Ark Recordings)

8/10

It’s been a decidedly difficult decade for devotees of sleazy rock ‘n’ roll. Thanks to the untimely demise of torchbearers such as the Murder City Devils and Rocket from the Crypt at the start of the noughties, there’s more life round Dracula’s house these days than there is in that once fertile scene. However, all that might change with the release of ‘Echo Kid,’ Tennessee tearaways Turbo Fruits’ second stab at success.

Springing from the over-active imagination of former Be Your Own Pet guitar slinger Jonas Stein, the record is a testament to just how inspirational teenage kicks can be. Comprising of 12 tracks, ‘Echo Kid’ wears its Dead Boys and Marc Bolan influences on its tattered flannel sleeve, but whereas their debut may have been a little too preoccupied with drugs-this one’s all about the hugs (of the sexy kind of course).

Starting with a riff ripped right out of RFTC/Night Marchers mainman John Reiss’ songbook (‘International Language of Love’), the record begins a little bit like a Ritalin fuelled brat and it doesn’t let up for 35minutes. While many of the tracks possess that same spazz-core energy of Stein’s former outfit, it has to be said that they’re also a lot more refined than anything he’s written before (well, he has turned 21 after all…). ‘Naked With You’ is packed with layers of sugar sweet harmonies, ‘Hold Me’ is a loved up, waltzing sea shanty and ‘Get Up Get On Down (Tonight)’ sounds like they whipped out their Ouija boards and enlisted a zombie Eddie Cochran to provide the retro guitar licks.

 Lyrically speaking we’re talking Ramone influences rather than Rimbaud (“What happened girl/You used to take care of me/Now you’ve got a new boy/ Who’s big and scares me” croons Jonas in his best Bolan impression on ‘My Stupid Heart’) and very rarely do we catch a glimpse into the trio’s real lives. But that’s ok, as this record is all about escapism and raising the tempo while lowering the tone. For all its slightly brainless subject matter, ‘Echo Kid’ is still as much fun as watching your worst enemy get punched in the nards by Ricky Hatton  though and by the climax of album closer ‘Broadzilla’ it’s clear that Turbo Fruits have delivered a very tasty treat indeed. So what are you waiting for? Dig in.  Edwin McFee

Download: 1) ‘Naked With You,’ 2) ‘Lotta Lotta Ladies,’ 3) ‘My Stupid Heart’

Klockspel, stämsång och blås. Soul, gospel och The E Street Band; allt det som amerikansk musik ska låta som. Det var det som fick Andres Lokko att ta på sig dansskorna och följa Speedo och hans kollegor från Oslo till London.

KLOCKAN ÄR STRAX efter nio på morgonen vid bagageutlämningen på Heathrow. Fyra norska affärsmän — klädda i kostym, skjorta och slips och sådana där kabinväskor som norska affärsmän brukar ha — har klättrat upp på ett av de rullande banden som ska spotta ut väskorna från flight BA761 från Oslo. Men bandet har stannat. En del av bagaget var lite för otympligt och fastnade på vägen upp. Så nu ligger det en gigantisk hög med stora svarta lådor i vägen för de norska affärsmännens väskor. Eftersom ingen annan orkar hjälpa till, och de som äger de stora rektangulära lådorna inte verkar vara i närheten, får bankirerna — eller vad de nu är för något — försöka lösa det här själva.

Min egen väska har jag redan i handen, den slapp igenom innan allt proppades igen. Men jag stannar kvar och tittar. För det första för att de norska bankirerna ser så oerhört roliga ut när de kravlar omkring på bandet. För det andra för att lådorna de verkar avsky, lådorna som är i vägen för att de ska få sitt bagage och hinna ta en taxi in till sina möten i Londons bankdistrikt, innehåller gitarrer, saxofoner, tromboner, trumpeter, slagverk och en bas. Och för att alla instrumentlådorna är täckta med dödskallar, Stax-logotyper, skorpioner och raketer.

Rocket From The Crypt har landat. Var bandet själva håller hus vet jag inte. Några av dem satt bredvid mig på planet från Oslo, visa inte så mycket under resan. Det var lite för tidigt för det. Kvällen innan slutade sent, väldigt sent till och med. Och planet lyfte 08.00.

Under flygresan halvligger John Reis, sångare och gitarrist i Rocket From The Crypt och mer känd under namnet Speedo, i stolen framför mig. Han har walkman-lurar på sig. Public Enemys »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back« dundrar i dem på högsta volym. Men Speedo har redan somnat.

Rocket From The Crypt inledde sin Europa-turné på Rockefeller — en liten klubb mitt i Oslo — inför några hundra personer. Discjockeyn, en man kring fyrtio som såg ut exakt som män kring fyrtio som just öppnat egna små skivbörsar brukar göra, spelade psykedelia och garagerock från det tidiga åttiotalet. Han sjöng med i låtar av The Lyres och en massa andra band som låter ungefär som The Lyres, men som jag glömt namnen på.

Senare nästa eftermiddag säger Dirty, Rockets dansare, roddare och allt-i-allo, att discjockeyn i Oslo borde ha spelat Stax och Spector för att publiken skulle komma i rätt stämning och, inte minst, för att bandet skulle känna att de hade något att överträffa.

— Och så spelade han ingenting med Ike Turner, säger Dirty och skakar oförstående på huvudet.

Speedo håller med. Han ville också höra Ike Turner.

Några veckor tidigare hemma i San Diego, en liten stad inte alltför långt från mexikanska gränsen och Tijuana, spelade Rocket From The Crypt på en klubb några mil utanför stan.

— Ike Turner bor ganska nära San Diego. Och vi fick veta att klubben där vi skulle spela ligger väldigt nära Ikes hus. Och han brukar dyka upp där varje kväll med några brudar, dricka öl och spela biljard. Mycket riktigt så stod han där med en öl i handen vid ett av biljardborden med två brudar och bara hängde före spelningen. Jag var lite småpackad, annars hade jag aldrig vågat prata med honom, och frågade om han inte ville spela med oss. Han nickade tyst och muttrade »okej«.

— Den mannen ser fortfarande så jävla hård ut. Man blir livrädd när han spänner ögonen i en.

Så mitt i The Crypts egna »Young Livers« tog Speedo mod till sig och presenterade en väldigt speciell gäst, Ike Turner.

— Han gled bara upp på scenen, drog på sig min Les Paul och började spela »Prancing«, en av hans absolut bästa låtar. Och hans gitarrspel på den låten… wow. Det går inte att beskriva med ord, det måste bara höras. Det finns två versioner av »Prancing«, den ena finns på »I Like Ike«, en lysande samlingsskiva som är enkel att hitta. Den versionen är skitbra. Jag tror den kom ut 1961 eller 1962, men den andra, som jag har på en platta jag har glömt namnet på, är ännu bättre.

— Ike är visserligen en jävla psykopat och skitstövel och med tanke på allt han gjorde med Tina är det förmodligen olagligt att ens låta honom befinna sig i samma lokal som ens band och att dessutom bjuda upp honom på scenen får man väl en tio-femton år för i vissa delstater…

Men Ike Turner gjorde fantastisk musik innan Tina ens var påtänkt, det kan man ju inte ta ifrån honom?

— Verkligen inte. Man kan inte göra annat än gå ner på knä när man hör »Rocket 88« eller »Peg Leg Woman«. Och titta på foton av Ike från femtiotalet, har någon rockstjärna någonsin klätt sig bättre? Och hur briljant Tina Turners röst än har varit så var det Ike som tvingade henne att ta allt ett steg längre, så att det blev något helt unikt.

Ike Turner var arton år gammal när han lämnade Clarksdale för att ta sig till Memphis för att spela in »Rocket 88« med Jackie Brenston i Sam Philips Sun-studio. Och det är i trakten av Clarksdale man hittar korsningen av Highway 61 och Highway 49, »The Crossroads« som den kallas i folkmun. Det var här Robert Johnson ska ha sålt sin själ till Djävulen för att bli världshistoriens bästa gitarrist.

Rocket From The Crypt älskar alla sådana rock’n'roll-myter. Och det finns redan ett antal småmyter om Rocket From The Crypt. Om hur tusentals människor i deras hemstad låtit tatuera bandets logotyp på olika kroppsdelar, om hur bandet spelat med James Brown och Sun Ra på hans allra sista turné, om hur de planerade att spela in sitt nästa album i Gold Star Studios, samma studio som Phil Spector använde och om hur de var tvungna att skaffa sig pseudonymer för att inte hamna i fängelse. De påstod givetvis att de gjort sig skyldiga till allvarliga brott, men egentligen handlade det bara om smärre trafikförseelser. De flesta av de här myterna är alldeles sanna. De har spelat med James Brown, Sun Ra och Ike Turner.

Men skivorna jag hade hört med Rocket From The Crypt — »Paint As a Fragrance« från 1991, »Circa: Now« från 1992 och några udda tiotummare — lät inte som jag hoppats att de skulle låta.

Rocket From The Crypt lät som ett hyfsat muskulöst amerikanskt punkband. De såg fruktansvärt tuffa ut, de hade förmodligen lyssnat alldeles för mycket på tokroliga psychobillyband som The Meteors och King Kurt. Och så var det inte mer med det. Nästa album, »Hot Charity«, hoppade jag över. Jag hade gett upp det här bandet. De verkade ha goda intentioner, men det fanns annat att lyssna på.

Det fanns en massa band som åtminstone delvis lät som jag hade hoppats att Rocket skulle göra. The Jon Spencer Blues Explosion, ‘68 Comeback, Jonathan Fire*eater, The Make-Up och Delta ‘72. Men så kom »Scream, Dracula, Scream!« i vintras. Och Rocket From The Crypt lät inte längre som ett gammalt psychobillyband. Det här var vad jag hade väntat på, det här var den stora Kahunaburgaren.

Och en låt i synnerhet, »Used«, lät exakt som jag hade hoppats att Rocket From The Crypt skulle göra från början. Där fanns klockspel, stämsång, blås, soul, gospel, E Street Band, Fleshtones och The Rumour, där fanns en makalös refräng och ett så simpelt grundläggande sväng att det inte var någon idé att försöka komma med teoretiska motargument.

Det var bara att blunda och åka med, det fanns inga hastighetsbegränsningar, ingen nihilism och inga smarta texter om hur det kändes att bli mobbad under uppväxter i regniga industristäder som Sheffield eller Eskilstuna. Det var bara rock’n'roll och storslagen underhållning. My baby drove up in a brand new cadillac, death or glory och awobopaloobop alopbamboo.

Därför flög jag till Oslo, därför stod jag och fnissade åt norska bankirer på Heathrow och därför tog jag på mig gummistövlarna och åkte ut till Reading-festivalen för att prata med Rocket From The Crypt.

Först efter att ha spelat sönder »Scream, Dracula, Scream!« sprang jag ut och skaffade mig »Hot Charity«. Och redan där fanns ledtrådarna: blåssektionen, Stax-riffen och The Ramones attityd och melodier.

Som ett livsbejakande MC med Chris Isaaks skräddare kliver de in på scenen i Oslo och undrar om publiken har sina dansskor på sig. Det har vi.

* * * * *

I Reading står bandets turnébuss parkerad i en lerpöl bakom en av scenerna på festivalområdet. Speedo står utanför bussen och stämmer sin guldfärgade Gibson Les Paul som han dekorerat med fyra ljusblåa svärdfiskar.

Resten av gruppen ligger antingen och slumrar i bussen eller promenerar omkring på området, några av dem funderar på att gå och se New Kingdom medan Speedo följer med mig upp till bussens övervåning. Där sitter Petey X, The Crypts basist. Speedo förklarar att Petey X inte bara är en lysande basist utan också en av rockvärldens ledande matematiker.

— Han kan addera, subtrahera och multiplicera bättre än någon annan jag känner, berättar Speedo innan han skickar ut Petey och börjar prata om sitt band.

— Jag tycker nog att vi närmat oss någon sorts vision om hur vi tycker att modern R&B borde låta. Och dessutom kan man inte fortsätta göra samma grej år in och år ut. Vi har ju alla växt upp i en miljö där det alltid funnits soul, oavsett om det var i våra föräldrars skivsamlingar, i filmer eller på radions oldies-stationer. Men det främsta skälet var att det inte fanns ett enda band där vi bodde som lät så. Alla skulle vara alternativa, alla satt fast i renlärig punk och hardcore.

Men bara för att ett band skaffar sig en blåssektion behöver det inte innebära att musiken automatiskt blir soul.

— Nej, men visst vill vi spela funk eller soul. Egentligen. Fast vi kommer ju inte ifrån våra punkrötter för det, helt enkelt för att vi inte kan. Om vi spelar ihop låter det bara så här av sig självt. Vi är inte tillräckligt skickliga för att göra det på något annat sätt. Och vad folk sedan sätter för etikett på musiken gör detsamma. Vi vill bara göra vår grej och hitta nya — eller gamla — influenser på vägen. Och låta dem bli en del av något större, som förhoppningsvis är Rocket From The Crypt. Vi försöker bara spela musik som vi älskar. Fan vet om vi kommer att fortsätta i den här riktningen. Just nu känns det helt rätt, men om det fortfarande gör det om två år? Inte vet jag.

Hur kom det sig att ni valde att spela in »Scream, Dracula, Scream!« i Gold Star-studion?

— Enda anledningen var att Phil Spector alltid använde den. Jag ville bara få vältra mig i all den nostalgi det innebär att befinna sig på helig rock’n'roll-mark. Det är väl egentligen inte så mycket kvar av den tekniska utrustning som Spector och Jack Nietzsche använde för trettio år sedan, men det är samma väggar, tak och golv. Det räckte för mig.

»Used« på »Scream, Dracula, Scream!« sticker ut ganska ordentligt från resten av albumet. Den låter inte som något annat ni gjort.

— Den skrevs och spelades in när vi hade insett att vi verkligen stod i samma rum som Spector en gång stått i. Så vi hyrde in körsångerskor och en stråksektion och så spelade vi in allt samtidigt. Därför låter det så fett som det gör. Vi ville bara prova något annorlunda. Vi ville fånga energin som jag visste att vi har på scen och kombinera den med en inspelningsteknik som man egentligen slutade använda för tjugofem år sedan. Men jag tycker ju att skivor oftast lät bättre då än vad de gör i dag. Det är inget fel i att använda modern teknik, men folk blir så lätt beroende av det och kan inte se alternativen. Hade Rocket From The Crypt varit ett technoband skulle jag givetvis resonera annorlunda. Men nu spelar vi rock’n'roll och jag vet hur jag vill att rock’n'roll ska låta.

I framför allt »Used«, men också i flera andra spår på både »Hot Charity« och »Scream, Dracula, Scream!« låter musiken ibland som ett posthardcorealternativ till Bruce Springsteens E Street Band.

— Paul som spelar saxofon med oss är totalt inne på E Street Band och sånt, och han tjatar alltid om hur vi låter som det ena eller det andra. Och det är oftast grejer jag aldrig har hört, som just Springsteen. Samma sak med chefen på Interscope, vårt skivbolag i USA. Han var involverad i alla de tidiga Springsteen-albumen och varje gång jag träffar honom börjar han förhöra mig om Springsteen och sånt för han tror mig fortfarande inte när jag säger att jag inte gillar det där. Men det kanske mest beror på att jag egentligen knappt har hört Springsteens tidiga skivor. Det enda jag kan spekulera i är att jag och Bruce verkar gilla samma sextiotalsmusik, som Spector, Darlene Love, Ronettes och alla flickgrupper.

— Men jag är övertygad om att vi låter oerhört mycket bättre än vad Bruce Springsteen gör nu.

* * * * *

Att flera amerikanska punkband, uppvuxna på en diet av Minor Threat och The Germs, ungefär samtidigt börjat söka inspiration i svart musik, framför allt i gospel och den djupaste, smutsigaste soul och blues, är inte så konstigt. Jon Spencer och hans Blues Explosion samarbetar med Rufus Thomas och R.L. Burnside, Washingtons The Make-Up presenterar sig som en ambulerande baptistkyrka och The Delta ‘72 från samma trakt försöker desperat förstå hur T-Bone Walker kunde spela sådana djävulska riff med gitarren bakom ryggen för fyrtio år sedan.

Till och med England har i Gold Blade hittat ett eget svar på Blues Explosion eller The Crypt.

— Vi har ingenting gemensamt geografiskt med de där banden. Men jag tror att det egentligen bottnar i att man vill underhålla och ha roligt när man spelar. Oavsett hur ärlig och självutlämnande musiken är, oavsett varför man egentligen står på scen, så vill man ju försöka skapa något som är större än livet. Något man absolut inte kan göra någon annanstans än på en scen med just det här bandet. Eller när man står i publiken nedanför scenen när just det här bandet spelar. Rock’n'roll är en uttrycksform som alltid kräver åtminstone ett litet uns av underhållning.

Och så kommer teoretikerna och beskyller Rocket From The Crypt för att pyssla med kitsch.

— Vi bryr oss inte speciellt mycket om att försöka få folk att förstå precis vad vi vill uppnå. Om några väljer att påpeka att en del av det vi gör kan kategorileras under kitsch så får de väl tycka det. Men det är ganska trångsynt och fördomsfullt att plocka ut detaljer — som jag i och för sig kan förstå att de lyckats hitta — och påstå att det är det enda Rocket From The Crypt handlar om. Det handlar, för oss i alla fall, till nittionio procent om att försöka spela så bra rock’n'roll vi bara kan Att vi har matchande skjortor när vi ställer oss på scen är väl ett lite tunt skäl att anse oss kitschiga? Att vi försöker bjuda på en show kan väl inte vara fel?

— Folk betalar pengar för att se det här bandet och jag vill inget hellre än att de ska gå hem efteråt och känna att det var värt vartenda öre, att de fick dansa och att de hade en toppenkväll. Hur mycket jag än älskar att spela musik reser jag knappast jorden runt med det här bandet för mitt eget höga nöjes skull. Vore det så skulle jag lika gärna kunna låsa in mig och bandet i replokalen hemma i San Diego och bara öva, öva och skriva nya låtar. Men när vi åker på turné spelar vi för publiken.

— Och om någon kallar vår show för kitsch så gör det inte speciellt ont. Jag bryr mig inte.

Sedan flinar han och fingrar på omslaget till Otis Reddings »Otis Blue« som ligger i soffan bredvid honom.

— Förresten så hade The Temptations och Four Tops också matchande skjortor. Och dom var det ingen som beskyllde för att hålla på med kitsch.

Det är svårt att inte se hans band som en reaktion mot grungen, mot den torra och urtrista hårdrock som det ledde till. Hårdrock som var influerad av annan hårdrock, hårdrock av före detta amerikanska punkband som lärt sig spela och plötsligt ville bli tagna på allvar. Vad det nu innebär att bli tagen på allvar.

— Folk har vant sig vid att allt ska vara så nedtonat. Och är man som jag uppvuxen med en punkattityd, med en övertygelse om att rockstjärnetrippen är något förkastligt, så är det så jävla lätt att fastna i det där. Och då blir man Eddie Vedder. Fast lite av det där sitter ju i. Det är nog därför vi har gett alla i bandet nya namn. Lite grann för att visa att vi inte vill bli avgudade bara för att vi inte har flanellskjortor på oss.

Medlemmarna i The Crypt har levt med sina pseudonymer i flera år. Förutom Speedo, Petey X och Dirty är det The Notorious ND, Atom, Apollo 9 och JC2000.

— Det var ett enkelt sätt att slippa vara sitt vanliga tråkiga jag när man kom till replokalen eller när man skrev upp namnen på demokassetter och skivomslag. Att hitta ett alias kändes som att vara med i en film. Och det är ju upp till dig ad avgöra hur stor del av vad vi gör som är trams och vad som verkligen går rakt in, vad som är viktigt. Huvudsaken är att det känns.

Hur kom soulmusiken in i bilden?

— När vi startade hoppades jag bara att vi skulle få lite ströspelningar på klubbar i stan. Jag tror inte ens att jag ville att det skulle bli större än så. Hardcorescenen var så omgärdad av regler och vi var mitt inne i den världen. Soulmusiken och blåset var ett sätt att slippa ifrån det där.

Hade ni någon plan?

— Jajamensan. Vår plan såg ut så här: vi skriver några låtar och så ger vi oss ut på turit. Det var det. Jag var bara så avundsjuk på mina polare som hade startat band och fick åka iväg från San Diego. Och de var lika gamla som jag, sexton eller sjutton, och de fick åka till Europa och spela. Så jag var ju tvungen att sätta ihop ett band.

— Det handlade knappast om att spela bra musik, att skriva fantastiska låtar, det var bara frågan om att hitta på ett namn till bandet och snabbt som fan komma från stan. Det var inte förrän vi träffade JC2000, som spelar trumpet, vi bestämde oss för att aldrig göra något som vi inte själva tyckte var briljant.

Rocket From The Crypt gjorde allt de kunde för att ta sig fram.

En dag ringde Speedo fyra gamla kompisar han känt sedan high school, fyra svarta killar som hade en doo wop-kvartett i skolan. Speedo övertalade dem att följa med för att träffa James Brown som spelade i San Diego. De lyckades få tag i Browns manager och Speedo förklarade att de — Speedo och hans fyra svarta polare — var San Diegos bästa soulband, att de hette Rocket From The Crypt och att de borde värma upp publiken före James. Och så sjöng de några doo wop-låtar a cappella. Managern blev imponerad och sa ja. Samma kväll blev han en smula förbannad när det i stället dök upp ett kritvitt band i rockabillyfrisyrer. Men de fick i alla fall spela förband till James Brown.

Speedo var fortfarande inte nöjd. Nästa projekt var att lura Sun Ra.

— Vi spelade med honom och hans gigantiska orkester på hans allra sista turné. Jag har alltid älskat hans musik och hur vi lyckades få jobbet som förband vet jag inte riktigt. Vi tjatade bara tills de gav upp och lät oss spela. Som tur var så var första spelningen i vår hemstad så publiken verkade känna till oss och vi fick fortsätta turnera med honom. Jag pratade med Sun Ra en enda gång. Han hade just fått en hjärtattack och var tvungen att sitta ner hela tiden vid pianot när han dirigerade bandet. Han dog några veckor efter sista spelningen på turnén.

Men Rocket From The Crypt blev bättre och bättre. De behövde inte längre lura sina idoler för att få spela.

— Men det var otroligt häftigt att spela med James Brown och Sun Ra. Och så turnerade vi med hip hopbandet The Alkaholiks. Jag förstår inte varför band åker ut på turné med två eller tre andra band som låter likadant. Det verkar så oerhört trist.

Vad är nästa punkt på schemat?

— Så fort vi får lust ska vi försöka skriva nya låtar. Än så länge handlar det mest om lösa skisser och låtidéer. Vi har ju fortfarande så kul med de här låtarna, de var alldeles sprillans när vi spelade in sista albumet. Men när vi börjar tröttna på låtarna från »Scream, Dracula, Scream!« och »Hot Charity« måste vi skriva och spela in nya. Och då är vi tvungna att göra något annorlunda. Jag tror att det är ett bra sätt att resonera på — kör huvudet i väggen och börja om från början. Men jag är ganska övertygad om att det blir mer funk nästa gång, mer rytmer än tidigare. Vi verkar ha nått fram till en hel del människor som tycker det är värt mödan att gå på våra konserter, köpa skivorna och som dessutom uppskattar vad vi står för. Men även om det inte rör sig om så oerhört mycket folk så är det fantastiskt att spela för människor som förstår vad man håller på med. Det känns som att vår publik är väldigt hängiven.

Hur långt tror du att ni kan ta Rocket From The Crypt?

— Jag har bara en dröm med det här bandet. Jag vill spela in ett album där varenda ton, varenda textrad, varenda vad-det-nu-är-för-något är precis så bra som musik i mina öron över huvud taget kan vara. Ett mästerverk. Redan som det ser ut nu har vi nått längre än jag någonsin kunnat drömma om. Och tar det slut i morgon så skulle det ändå kännas ganska okej. Jag menar, härom dagen satt jag i en båt på en fjord i Oslo och drack öl och åt räkor. Oslo? Hallå? Hur fan hamnade jag där? För några år sedan hade jag inte ens kunnat peka ut var Oslo ligger på en världskarta. Så vi är fortfarande ganska naiva tror jag.

* * * * *

Dagen innan, vid incheckningen på flyplatsen i Oslo, står Speedo framför mig i kön och letar efter en kassett.

— Jag kan inte hitta min ELO-tape. De är fantastiska. Jag gillar till och med deras senare grejer, som »Secret Messages« och »Calling America«. De är med på den här tapen som borde ligga någonstans häri väskan, men jag kan inte hitta den. ELO var nog de bästa av all den sjuttiotalspop som var så storslagen, nästan spectoresque. Jag gillar Queens och ABBA:s produktioner också. Av ungefär samma anledningar. Men ELO uppdaterade Beatles och Spector på ett sätt som var helt ofattbart när man var riktigt ung. Att lyssna på ELO:s »Out of the Blue« när man var tio eller elva år var som att se »Stjärnornas krig« första gången.

— Och Jeff Lynne skrev alltid fantastiska refränger. Det var en otrolig känsla att höra en ny ELO-låt på radio, jag satt bara och väntade på refrängen. Snart kommer den, snart kommer den. Och man blev aldrig besviken. Undrar om Spector gillade ELO? Det borde han ha gjort.

Förmodligen inte.

— Nej, han tyckte väl att de stulit allt från honom. Och han verkade ju hata det mesta på sjuttiotalet, förutom det han gjorde själv.

När det är Speedos tur att checka in har han fortfarande inte hittat sin ELO-tape. Han stoppar i stället in Public Enemys »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back« i sin walkman innan han artigt lämnar sitt pass till damen bakom disken.

LE REPORTAGE COMPLET ICI

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

Aquí tedes a terceiras parte do Especial NPA. Nesta ocasión temos outra tanda de videos bastante variados: dende os clásicos Alice Cooper, Lou Reed ou John Fogerty pasando polo maravilloso mundo de The Cramps, mártires como Jeff Buckley, rock 90’s da man de Hole, The Black Crowes ou Grant Lee Buffalo e moitos máis.

A disfrutar!

1. The Cramps – (1995)

2. Sparklehorse – ‘Hammering The Cramps’ (1996)

3. Alice Cooper – ‘Blow Me A Kiss’ (2000)

4. Rancid – ‘Ruby Soho’

5. Jeff Buckley – Grace (1995)

6. 16 Horsepower – ‘Haw’ (1997)

7. Beck – ‘Loser’ (1995)

8. Lou Reed – ‘Satellite Of Love’ (1996)

9. Grant Lee Buffalo – ‘Mockingbird’ (1994)

10. John Fogerty – ‘Proud Mary’ + ‘Joy Of My Life’ (1997)

11. The Black Crowes – ‘A Conspiracy’ (1994)

12. …And You Will Know Us By The Trail Of Dead – ‘Mistakes And Regrets’

13. Fiona Apple – ‘Shadowboxer’

14. Hole – ‘Doll Parts’ (1995)

15. Nashville Pussy – ‘Snake Eyes/Go Motherfucker Go’

16. ZZ Top – ‘She’s Just Killing Me’ + ‘Vincent Price Blues’ (1996)

17. Joseph Arthur – ‘Daddy’s On Prozac’ (1997)

18. Chris Cornell – ‘Can’t Change Me’ (1999)

19. Rocket From The Crypt – ‘Born In 69′ (1996)

20. Mogwai – ‘Summer’ (1998)

I’m referring to a Get Up Kids interview featured on The Drowned In Sound website. Though it’s only been online for a matter of hours, it’s attracted a wave of attention for a rather misinterpreted quote that goes to the tune of GET UP KIDS APOLOGIZE FOR EMO on several other news sites reporting on the interview. It’s a rather brief moment in the conversation, but Get Up Kids guitarist Jim Suptic had this to say when pressed on the term “emo”:

Honestly, I don’t often think about the state of ‘emo’. The punk scene we came out of and the punk scene now are completely different. It’s like glam rock now. We played the Bamboozle fests this year and we felt really out of place. I could name maybe three bands we played with. It was just a sea of neon shirts to us. If this is the world we helped create, then I apologise.

Valid points, sure enough. Surely, I tend to appreciate it when bands generally refuse to bash groups that they’ve influenced, instead taking the high road and not delving into that subject simply to not unnecessarily stir any bad blood. What’s funny about all this is that Suptic really is speaking the truth about not keeping up with the state of emo. After all, what he’s describing sounds like scrunk, a sound that’s definitely indebted to and a part of the geneology of emo, but a creation that exists unto itself.

How do I know it’s scrunk Suptic is referring to? Well, the neon shirts are a dead give away. But so is the part of his following answer:

We at least can play our instruments.

Same ole’, same ole’. But, to each his own. I never particularly liked much of the Get Up Kids stuff to begin with… I can understand the role they had in both accelerating emo’s ascent to the top of the charts and providing support for the Vagrant business model, but most of their tunes I just can’t dig. But, as Suptic reveals in the interview, they certainly do fit into the 2nd wave emo lineage:

Fugazi is the reason I am in a band today. When I was 14 I heard Fugazi and started a band the next day. We grew up on indie rock. Superchunk, Rocket from the Crypt, Sunny Day Real Estate, Cap’n Jazz. That’s the kind of stuff we were listening to when we started.

Sounds familiar. And though Superchunk and Rocket aren’t emo bands, Superchunk is noted to have a pretty solid influence on 90s indie music, including emo (The Promise Ring anyone? That’s all Pitchfork could do when talking about TPR was to compare the two), and Rocket are a Drive Like Jehu offshoot of post-hardcore. Basically your out-of-the-ordinary ordinary roundup of influences for a second wave emo act.

This whole thing could potentially snowball into the Tim Kinsella vs Max Bemis free-for-all, though Tim had a more malicious rant against the emo acts he inspired, and Max had just as much venom when tossing insults right back. Good for Suptic for generally foregoing all the drama of attacking every band in Alternative Press and generally letting them be, even if he can’t give them credit for their music. Oh well.

The Get Up Kids – “Action & Action” (video):

VS

The Bamboozle fare… BrokeNCYDE – “40 oz” (video):

LE REPORTAGE COMPLET ICI

Le MySpace de BPM (Nico et Earle)

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

LES BRATS – PARIS – LE GIBUS – Mardi 30 juin 2009

Les Brats attaquent sans prévenir devant une audience clairsemée tandis que la foule rapplique dare-dare de la pause cigarette. Sans vergogne, les quatre jouent d’entrée tout à fond.
C’est la marque Brats, pas de temps à perdre, pas de tricot. Youri martèle comme il faut ses fûts. A gauche Makcim n’a d’yeux que pour sa lourde et blanche Firebird basse, concentré, la langue entre les dents. Tout aussi concentré, JB, l’air grave, taille ses riffs. Et au milieu, Niki, le truc en plus. Niki la gouaille, Niki en chemise immaculée qui semble vouloir en découdre avec l’univers entier. Niki qui porte avec classe la Stratocater, mais qui sait aussi la délaisser pour chanter avec force ses drôles d’histoires de mecs et de filles, tranches de vie touchantes, d’anti-héros prêts à tout. La grande chanson française n’est jamais loin chez le grand blond qui ne cache pas son amour pour Gréco.
Les Brats ont la classe de ceux qui n’ont rien à perdre et surtout pas du temps. Sans gimmick, ils conquierent le public en même pas deux chansons tandis que les habitués, Gustave Naast (dj de la soirée, très US sixties black), Didier Wampas et la cohorte de filles qui occupent le devant de la scène ont déjà rendu les armes.
L’album y passe presque en entier, joué comme toujours à 150% de BPM en option cadeau, plus les habituelles reprises, et même une nouveauté que Niki chante seul avant d’être rejoint par JB et tout le groupe. Les Brats achèvent tout le monde en quarante minutes chrono avec le “Truc en plus”, hymne repris par toute une salle conquise par ces quatre petits mecs. The Brats beat on sans convoquer leurs glorieux ancêtres ou quelque références évidentes, et bien commodes. Non, les stars, ce sont eux, les Brats, et rien que eux.
Le lendemain matin un message des Brats sur Facebook “Nous voulons jouer, jouer, partout, tout le temps !” Si ça c’est pas de la foi. Un vrai public anouncement with guitars. Mais qu’attendent les tourneurs ?

Olivier RODRIGUEZ

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

Vu en première partie des Brats, ce groupe joue des petites chansons bien torchées devant de jolies filles aux premiers rangs et ne met pas d’effet sur ses guitares. Si ça c’est pas la classe…

LE REPORTAGE COMPLET ICI…

Le MySpace de Boxon

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

Niki – Brats

François – The Agency

Burning Jacks, Wasters & friends

Celine “Lili” Faye – photographe

LE REPORTAGE COMPLET ICI…

LES SAS SESSION DU TRUSKEL expo en ligne - 2009 – OpenMic All Stars !

L’idée est venu cette année 2009 en prenant en photo Laurent Truel, patron du Truskel, PARIS

Dans le sas d’entrée du bar, il y a une unique lumière, très haute, qui oblige à lever le visage pour déboucher les yeux . La posture donne au sujet un air pensif ou carrément voyou. “Are you staring at me”, semblent dire certains quand d’autres paraissent lunaires.
Le rituel est immuable, se coller au mur regarder en l’air, une prise avec le sujet bien au milieu, un plan portrait plus rapproché, après, c’est free.
Une remarque comme ça tandis que j’assemble les photos, on aime bien se faire des bisous dans les Sas sessions. Les sessions de l’amour ? Témoignages d’amitiés et autres camaraderies.

Fidèle a l’esprit de l’endroit, simple gens connus et illustres anonymes, amis, jolies filles et jeunes gens modernes se sont succédés dans le sas.

Caractéristique des Sas Sessions, le shoot fut souvent interrompu par les passages incessants. Parfois, on choppait un pote qui revient d’en griller une pour une pose. D’autres fois, on demande que quelqu’un surveille les bières. Sophistication ultime, on maintient la porte entre-ouverte pour capter l’éclairage jauni du dehors (merci Pascal

Meilleur souvenir : que des bons souvenirs !

Le MySpace de BPM (Nico et Earle)

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

LE REPORTAGE COMPLET ICI

Premières photos avec le Ricoh GR2. Vraiment pas pareil… une autre ambiance, d’autres couleurs. Différent.

Spéciale dédicace à Céline Lili Faye !

Le MySpace de BPM (Nico et Earle)

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

356. R.E.M. – Automatic for the People

Av någon dunkel anledning placerade Pop den här skivan på plats 77 över de hundra bästa skivorna någonsin. Det är visserligen en imponerande uppföljare till succén Out of Time (den med Losing My Religion). Imponerande såtillvida att den inte är ett försök att återupprepa succén, utan ett tydligt steg i en helt annan riktning och sådant är berömvärt tycker jag, även om man som fan kan bli frustrerad. Nu är jag inte något R.E.M.-fan, jag har inte ens Out of Time. Det här är den första och (hittills) ända skiva av dem som jag har köpt och jag gjorde det 1992 när den kom. Det var en tid då jag inte riktigt hade hittat mitt musikaliska fotfäste än, jag famlade efter “min grej”, jag testade både det ena och det andra. Nevermind hade jag testat och gillat, jag hade köpt en Kraftwerkskiva som jag gillade och så lyssnade jag fortfarande en hel del på Traste Lindéns kvintett. Som ni ser saknas det en röd tråd. R.E.M. verkade bra, jag hade sett videon till Drive (första singelsläppet från den här skivan) och gillade den så jag slog till och köpte skivan.

Vid den här tiden lyssnade jag otroligt noggrant på alla skivor jag köpte, så även den här. Jag tyckte den var bra, inte så att jag blev helt frälst men den funkade. Sedan fortsatte jag mitt famlande och när jag väl hittade “min grej” så ingick inte R.E.M. i den riktigt.

357. Robyn

Vi har en skiva med Astrid Lindgren-sånger där kända svenska artister gör tolkningarna, Barn på nytt heter den. Signaturen till Karlsson på taket görs av Robyn tillsammans med Jojje Wadenius och det är väl ett ganska billigt skämt att hon som heter Carlsson sjunger om “världens bästa Karlsson”, men lite kul är det allt. Och en bra låt är det.

Den är dock inte med på den här skivan. Om någon hade berättat för mig när jag gick på gymnasiet att jag i trettioårsåldern skulle äga en Robynskiva så skulle jag antingen säga att personen var från vettet, eller hoppa framför ett tåg. Då, när jag gick i gymnasiet, plågade Robyn landet med sin vedervärdiga låt Do You Really Want Me? och hon var en liten fjantig brud med en fånig liten silvrig ryggsäck som jag föraktade djupt. Ja alltså, inte ryggsäcken utan hon som bar den. Inte kunde jag ana att hon skulle gå och koka ihop en riktigt bra skiva drygt tio år senare.

Det var framför allt Be Mine! som fick mig på fall. Celloriffet är för jävla grymt, det har jag inte tröttnat på än. Resten av skivan är långt ifrån lika bra. Who’s That Girl är också en kanonlåt men sedan tycker jag resten är sådär. Det är inte dåligt men det lyfter inte riktigt. Men vad gör det när hon redan har levererat två av det årets catchigaste låtar?

358. Rocket from the Crypt – Scream Dracula, Scream!

En positiv recension i Pop och jag nappar direkt. Så kunde det se ut under en period runt 1995-97 typ. Den här skivan hör till den kategorin. Den har en låt, On a Rope, som jag fastnade för rejält. Utöver den finns det ett par bra låtar, sedan är resten rätt så trist. Det tog ett tag innan kom fram till det eftersom jag var så pass förälskad i On a Rope och blundade för resten av skivans skavanker, men den förpassades till slut till en ganska bortglömd tillvaro i skivsamlingen och där har den stannat tills nu då jag plockade fram den och upptäckte att On a Rope fortfarande är en riktig stänkare.

359. Rolling Stones – Beggars Banquet

360. Rolling Stones – Exile on Main Street

Att jag äger de här två skivorna är enbart en följd av mitt musiknörderi. Jag är inte alls någon Stonesfan, de borde ha lagt av för länge sedan, de var inte ens särskilt bra när de var unga, så att säga. Jag ifrågasätter inte deras inflytande på popmusikhistorien, den är onekligen stor, men jag kan inte säga att jag går igång på deras musik.

Exile on Main Street köpte jag först och att lyssna på den tycker jag är musikens motsvarighet till att läsa Idioten av Dostojevskij – man kan inse och förstå att det är förmodligen är bra kvalitet på det man hör/läser, men det är för jävla tråkigt och jobbigt. Skivan ligger på femte plats på Pops lista.

Beggars Banquet tycker jag däremot om. Den är riktigt bra. Anledningen till att jag gillar den här bättre än Exile on Main Street är att den är mycket mer lättillgänglig och rak. Exile… är en enda röra och det är väl det som är orsaken till att den placeras så högt på Pops lista. Röran var säkerligen väldigt nyskapande och djärv när skivan var ny. När man lyssnar på den när den inte längre är ny är sådant svårt att ta hänsyn till. Åtminstone har jag svårt för det. Jag bedömer det jag hör, och det jag hör på Exile… är ett par riktigt bra låtar som skyms av en massa bråte. Beggars Banquet kanske inte skiljer sig så väldigt mycket, men det är färre låtar och den är mer sammanhållen. Pop placerade den på plats trettio.

Spellistan är uppdaterad.

—————-
Now playing: Bob Hund – Ett Fall och En Lösning
via FoxyTunes

Happy keebowrd, photo Olivier Rodriguez

LE PHOTO-REPORT COMPLET ICI….

Does humor belong in music ? demandait Frank Zappa. Ca dépend chez qui. Pas du tout chez la pénible – et nombreuse – descendance de Noir Désir, qui quadrille les scènes de France. Énormément en revanche au sein de la scène rock parisienne ou sévit The Agency. Pataphysiciens, addicts du non-sense, adeptes de la folie douce, ce groupe a des choses à vous dire…

Son nouvel EP vinyl, sorti chez A Quick One Records, dans les bacs, The Agency était en sortie parisienne. Sans batteur, c’est en trio + ordinateur/beat box que l’Agence a balancé ses petites chansons pop bien ciselées. Agence tous risques, car chez ces messieurs, on raffole  des arrangements achalandés. De ces mélodies bien tournées surgissent d’étranges son d’orgue et des riffs nerveux. Le plus ardu reste à imaginer des références musicales à ces originaux. Voyons… “Sergent Pepper”, oui, bien sûr, XTC, Wall Of Voodoo, le Floyd avec Barrett, Soft Machine. Et surtout, pour l’univers onirique, les Californiens déjantés d’Oingo Boingo.

Mais bon, écoutez leur EP, plutôt

Une douce folie plane sur scène. Le chanteur présente les chansons en anglais avec une voix de falsetto, des masques de singes sont posés sur les amplis. Ce groupe ressemble à une troupe d’enfants sages mais imprévisibles qui s’amuse, rigole, (autant qu’en interview) se plante parfois (bug d’ordi) et offre une tranche de vie semblable à un happening ludique. The Agency pourrait faire la BO d’un prochain Terry Gilliams que cela ne nous étonnerait à peine. Ou apparaître dans un épisode des Simpsons, tiens ! Dont le générique a été composé par le grand Danny Elfman, qui débuta sa carrière dans… Oingo Boingo. Ha ! Tout se tient.

Olivier Rodriguez

The Agency (www.myspace.com/theagencyrocks)

Ces photos ne sont pas libres de droits. Veuillez demander la permission avant de les utiliser. Copyrighted photos. Please, ask permission for any use

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

Esto no es promoción de El Corte Inglés. La Semana Fantástica es la que empezó con Jayhawks y Neil Young y finalizará con AC/DC en la jornada electoral, con Social Distortion de por medio. Y yo en todos ellos si nada se tuerce.

Wilco me gustaban más al principio. Sus tres primeros discos eran fenomenales, con un sonido los dos primeros más underground, stoniano y, en líneas generales muy americano en el sentido tradicional y rootsy del término, y ya un tercero (Summerteeth) con aires más pop, iniciando la senda de lo que son hoy. Ejemplos en vivo de los Wilco clásicos son estos Box Full of Letters (de A.M.),  Monday (de Being There) y I’m always in love (Summerteeth) . ¿Por qué no tocarán más material de su primera época?

Box full of letters

Monday

I’m always in love

Con Yankee Hotel Foxtrot cambiaron radicalmente de registro y se cruzaron con la fama hasta la fecha esquiva. Curiosamente además se quedaron sin sello por el camino, aunque por via indirecta volvieron a Warner, ésta vez utilizandola solo como distribuidora. Su último Sky Blue Sky recupera algo de lo que se dejaron por el camino. Impossible Germany es pura magia y al menos en vivo, hace tiempo que me he rendido a la clase de la banda de Jeff Tweedy y a las guitarras de Nels Cline.

De Social Distortion no aportaré nada nuevo que no haya dicho ya antes en cualquier foro que se precie: son la última gran banda punk y reunen todo lo que se puede esperar en el rock: actitud, clase, sabiduría, grandeza, himnos… En su gira europea presentan a su nuevo batería, Atom Willard (ex Rocket from the Crypt), que suple al gran Chalo Quintana (Cruzados, Ju Ju Hounds) que hace mes y medio anunció que dejaba al grupo para dedicarse a otros proyectos musicales. Los veré por cuarta vez y estoy emocionado como si fuese la primera.

I was wrong

Reach for the sky (video montaje con StarWars)

Prison Bound (tras la descoordinación musical al principio, el resto del tema pone los pelos como escarpias)

LE REPORTAGE COMPLET ICI

Le MySpace de BPM (Nico et Earle)

Ces photos ne sont pas libres de droits. Veuillez demander la permission avant de les utiliser. Copyrighted photos. Please, ask permission for any use

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

LE REPORTAGE COMPLET ICI

Le MySpace d’Anton Barbeau

Le MySpace de Volvox Music

Ces photos ne sont pas libres de droits. Veuillez demander la permission avant de les utiliser. Copyrighted photos. Please, ask permission for any use

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

Warning: random blog post coming. Waste your time reading it at your own risk.

You know why it made so much sense for the left to freak out so much about Sarah Palin, whether she was “vetted”, how dumb they asserted she was, the fact that she was from a small town in Alaska, etc etc? Because the job of Vice President is so fricking important. Like, right now, as you know, and as I know, someone named Joe Biden is the Vice President. He’s out there, doing Vice President stuff. Aren’t you glad? And relieved? I, for one, think Joe Biden (I think that’s his name) is doing a kick-ass job of Vice Presidenting. He’s Vice Presidenting up a fricking storm. Like, which is to say, he is excelling in carrying out all the crucial, difficult, precarious Vice Presidential duties that are so essential to our nation that they couldn’t possibly have been entrusted to Sarah Palin or perhaps even a pile of bricks or an inanimate carbon rod. Really: the thought of Sarah Palin even trying to Vice-President on any level scares me to death. What if she (because of her dumbness) messed up? Messed up a Vice Presidential duty? We would have been so screwed! It would be bedlam! Bedlam, I tell you.

We just keep hearing more dirt about Alex Rodriguez. First, that he was on steroids. Now, that he has had a habit of tipping off pitches to opposing hitters. Presumably he’s also gay and we just haven’t heard yet (it would explain the Madonna thing, perhaps). Here’s what I find funny: when all the steroids news about Barry Bonds was breaking a few years ago, a lot of baseball fans and commentators loved to contrast Bonds with Rodriguez. They treated Rodriguez as the good, clean one. They openly hoped that Rodriguez would pass Bonds on the career home-run list simply to remove the supposed ‘taint’ of Bonds’s current record. It would be a kick to dig up some of that commentary, but not just to say I told you so. (I actually suspected he was on steroids and no cleaner than Bonds, the entire time, and said so.) It would be kinda like going back to 1999 and re-reading all those articles praising Britney Spears’s courageous decision to stay a virgin till marriage…or reading positive early reviews of Milli Vanilli records….

You know what’s amazing about the show 24? Every single year, it starts off with politically-incorrect villains, and the left gets mad about that, and they also get in a predictable tizzy about Jack Bauer torturing people, and all that. But then every single year, like clockwork, it turns out that there are real villains – i.e., white males/corporates/oil men/military types – who were behind the fake surface front Potemkin villains, and that’s who Jack Bauer has been really fighting. Doesn’t the left ever notice this? That the show is really a violence fantasy for left-wing conspiracy theorists? Or is it just that they switch to enjoying the fantasy at that point….

I’ve discovered a surefire way to make me lose interest in an artist, song, or album: upload it to my iPod. In practically no time I’ll be skipping past the song(s) on Shuffle and then I’ll fricking never want to hear them again.

Exception: anything by Rocket From The Crypt.

This can’t possibly be a new or original thought on my part – I’m sure someone else out there has noticed and thought of this, I just don’t want to Google it till I write it out myself, so that I can honestly claim I came up with the idea independently – but the Presidential-plane flyby of Lower Manhattan the other day, the one that freaked out the Goldman employees on all the Youtube videos?

Could that have been, perhaps, intentional? Was Obama intentionally trying to “buzz”… Wall Street? You know, to show them who’s boss? A psychological power play?

It sounds crazy I realize. Yet I wonder…that may not have been the intent, but it sure was the effect.

Le MySpace de Miggles Christ

Ces photos ne sont pas libres de droits. Veuillez demander la permission avant de les utiliser. Copyrighted photos. Please, ask permission for any use

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

LE REPORTAGE COMPLET ICI

Le MySpace de BPM (Nico et Earle)

Ces photos ne sont pas libres de droits. Veuillez demander la permission avant de les utiliser. Copyrighted photos. Please, ask permission for any use

Site

Blog

MySpace

Flickr

____________________________________________________

“Young Livers” by Rocket From The Crypt.

P.S. For some reason when I ripped this album onto my PC to put on my iPod, iTunes decided that the song is called “Young Lovers“, so that’s the way it shows up now. Infuriating. “Lovers”? Almost ruins the whole experience. Not really though, because nothing could ruin this song. Isn’t it just perfect?