Jag såg som ni redan vet musikalen HAIRSPRAY på Chinateatern i Stockholm i lördags kväll.

Jag tillhör en av de få som inte sett filmen eller läst boken utan endast sett intervjuer med aktuella skådespelare då Hairspray gick på Broadway samt sett intervjuer i svensk morgontv med Rolf Lassgård och Jessica Heribertsson inför premiären på China. Så mina förväntningar var svävande, egentligen ickeexisterande faktiskt.

Hairspray utspelar sig i Baltimore i USA 1962, och tar upp problematiken kring att vara en “good american housewife“. Den behandlar också tunga ämnen som klassklyftor och rassegregering, fast på ett mycket naivt och lättsmält sätt med musik, dans och humor.

Huvudrollen som den tonåriga, mulliga Tracy Turnblad spelas av för mig tidigare okända och för rollen handplockade Jessica Heribertsson, som har förmågan att spela barnsligt gullig och samtidigt sjunga som en hel kvinna! Hennes far spelas av Morgan Alling, som gör en mycket bra rolltolkning och hennes mor spelas av giganten (på mer än ett sätt) Rolf Lassgård som visar sig vara en dragqueen av klass! Fler stora namn är Helena Bergström, Birgitta Rydberg (dotter till Eva Rydberg) samt Gladys Del Pilar vars skönsång är en av musikalens verkligt stora behållningar enligt mig.

Hairspray är humor och underhållning för den stora massan. Den sprider glädje på ett lättviktigt sätt, och berör svåra ämnen men utan att gå på djupet på något vis. Publiken bjuds på en fartfylld musikalisk fest med glitter och glamour och mycket skratt och det är säkert precis vad publiken förväntar sig och vill ha.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att Rolf Lassgård i kvinnokläder skulle bli lite väl tramsigt för min smak, men ack så fel jag hade. Lassgård briljerar i rollen som Mrs Turnblad och samspelet med begåvade Morgan Alling är ett sant nöje att beskåda! Lassgård som kvinna kunde lätt blivit ett spektakel men blev enligt mig kvällens höjdpunkt, tack vare hans fantastiska skådespeleri och känsla för tajming.

Helena Bergström gör en stor roll som den intrigerande Velma von Tussle, men hon känns emellanåt lite tafatt och ganska ofta lite väl tillgjord tycker jag. Alla sång och dansnummer håller hög klass men musiken blir ibland på gränsen till störig och jag tappar då och då koncentrationen istället för att sugas in i föreställningen. Men kostym och scenografi är läckert tilltalande och koreografin sprudlande glad så det är svårt att se Hairspray utan att känna sig nöjd och upplyft efteråt!

Foto: Mats Bäcker

Gladiator, de Lord of the Rings trilogie, The Bourne Ultimatum, The Dark Knight en Slumdog Millionaire. Iedereen kent ze wel, deze blockbusters uit de 21e eeuw die de verwachtingen meer dan waarmaakte.

Er is echter veel meer. Sinds de eeuwwisseling zijn er namelijk ook heel wat prachtige films gemaakt die niet massaal in de bioscoop zijn verschenen en die nog steeds consequent over het hoofd worden gezien. De komende weken zal ik aftellen van 16 naar 1 voor de beste onbekende pareltjes van de 21e eeuw. Deze week de nummer 4: Efter Brylluppet

Waar ligt de grens tussen één van de beste drama’s ooit gemaakt en de gemiddelde aflevering van een soapserie. Het antwoord is eigenlijk heel simpel. Bij Efter Brylluppet van Susanne Bier.

Op Efter Brylluppet kan namelijk iedere filmcriticaster een hele hoop aanmerken. Het verhaal is te voorspelbaar voor woorden en ook wordt er wel erg nadrukkelijk gezocht naar de emotie. Zo zijn de close-ups niet te tellen en vloeien de tranen rijkelijk. Ook de muziek van onder meer Sigur Ros helpt niet om het soap gehalte te verlagen.

Waarom dan toch op plek 4 in deze lijst van onbekende pareltjes zult u misschien denken. De reden daarvoor is erg moeilijk te geven. Eigenlijk kan ik maar één verklaring geven en dat is, omdat het gewoonweg werkt. De emoties ogen oprecht, de tranen komen op de juiste momenten en de close-ups voelen niet aan als goedkoop effectbejag maar staan in dienst van het verhaal.

Misschien wel het allerbelangrijkste reden waarom Efter Brylluppet zo’n fantastische film is geworden is echter het acteerwerk. De film moet het niet hebben van special effects of technische hoogstandjes maar is een kleine en intieme acteursfilm die staat of valt met de geloofwaardigheid van de personages. En gelukkig hebben de Scandinavische landen naast enkele uitstekende regisseur ook een keurkorps aan fantastische acteurs en actrices.

In Efter Brylluppet zijn de hoofdrollen weggelegd voor Mads Mikkelsen, Sidse Babett Knudsen en Rolf Lassgard. Die laatste twee spelen het echtpaar Hansson dat zich opmaakt voor de bruiloft van hun dochter. Mikkelsen is de ontwikkelingswerker die per toeval via zijn werk in contact komt de mannelijke helft van het echtpaar Hansson en zodoende op de bruiloft wordt uitgenodigd. Daar ontmoet hij ook de vrouw des huizes en naar later blijkt zijn ex, mevrouw Hansson.

Deze driehoeksrelatie is het uitgangspunt van Efter Brylluppet. En hoewel het misschien wat karig lijkt blijkt het, dankzij het acteerwerk van de hele cast en vooral van Rolf Lassgard, meer dan genoeg om als kijker twee uur lang door een emotionele achtbaan te gaan die pas ophoudt als de aftiteling al lang en breed van het beeldscherm is verdwenen.

Eis om in deze lijst te komen was dat een film minder dat 50.000 stemmen op IMDB had. Vanwege deze regel heb ik helaas Mulholland Drive, Magnolia, Garden State, The Wrestler en The Fountain nipt buiten de lijst moeten houden. Deze pareltjes hier nog even noemen kan echter nooit kwaad. Ook staan er geen documentaires in de lijst waardoor Young @ Heart ontbreekt.

Det finns dem som elakt påpekar det lustiga i att Helena Bergström nästan bara får roller av sin egen man och att de filmer hon själv regisserar produceras av hennes man. Det kan tyckas elakt att koppla ihop dem, men efter att ha lidit igenom “Så olika” börjar jag också fundera på om Helena Bergström har lyckats bygga en karriär på nepotism.

Filmen var … ja, jag vet inte var jag ska böra. Den var kass.

Manuset var uselt. Några exempel: Ingela Olssons dotter är med i Aftonbladet. I ett stort uppslag. Detta vet inte Ingela Olsson om förrän Philip Zandén kommer och berättar detta för Ingela Olsson. Ingela Olsson kommer in på kontoret och berättar att nu ska sossarna tycka så här. Det tycker inte sossen Rolf Lassgård. Sossen Rolf Lassgård vill bli av med Ingela Olsson. Då håller Ingela Olsson ett tårdrypande tal. Då applåderar alla som ville bli av med Ingela Olsson. Då blir Rolf Lassgård kär i Ingela Olsson. Ett tag. Sen blir Ingela Olsson kär i [SPOILER] och Rolf Lassgård blir kär i [Spoiler]. Folk älskar varandra helt uppåt väggarna helt utan orsak och det hela känns extremt platt.

Skådespelandet var ok, med undantag för Johan Widerberg som inte alls var bra. Siw Malmkvist var rolig, och det säger ju en del.

Att Helena Bergström får regissera filmer är obegripligt, men jag antar att det är någon form av skämt från produktionsbolagets sida. Denna film var inte värd biljettpriset, och den är inte värd att slösa två timmar på. Kort sagt – se den inte!

You have to love Swedish tabloids. Well, you don’t, and I don’t, but as I googled Krister Henriksson, I sank low enough to read the tabloids, as well. And they don’t just write a few ‘facts’ about the actor, they look him up properly, red tape and all, so now we know how much money he made last year. Really!

Krister is the Wallander everyone raves about these days. Sorry, Branagh! My first Wallander was someone else again, Rolf Lassgård, so when Krister suddenly turned up on the box, I watched most of the episode not realising I was seeing Wallander himself. Oh, well.

On reflection Krister is Wallander. I’d never heard of the man before that embarrassing Wallander mistake, but I gather he’s done quite a lot. It’s he who shouts ‘Hermione’ in such a strange and Swedish manner when he reads the Harry Potter audio books. And he owns a theatre.

For reasons I needn’t go into here, I’ve just read a 16 year old interview with Krister, which is interesting. It’s well before any Wallander, for one thing. It also seems that he was getting fed up with playing boyish types, on account of looking so young. Now that he is close to retirement age, that feels odd, but we were all young, once.

Correct me if I’m wrong, but I think Henning Mankell wrote ten Wallander novels. We now have season 1 of Krister’s Wallander films, comprising 13 episodes. And season 2 is being filmed, with at least another seven. So I’d guess it’s the old ‘based on the characters of’ thing. But at least everyone loves them, and maybe one day they will be allowed to graduate from BBC4.

I can hardly go anywhere without people enthusing about Wallander. And you lot are getting so much better on the pronunciation front. Hope Branagh is listening.

(Photo from www.inspector-wallander.org)

År: 1993
Regi: Daniel Alfredson

I ”Mannen på balkongen” drabbas Stockholm av en pedofil som har ihjäl småflickor. Martin Beck gör allt han men deras enda potentiella vittne är en försvunnen väskryckare som misshandlade en äldre dam på samma plats och vid samma tidpunkt som ett av morden.

”Mannen på balkongen” bygger på Maj Sjöwall och Per Wahlöös tredje Martin Beck-bok och i rollen som Beck ser vi Gösta Ekman. Filmen är ganska kort och enkelt berättad men obehaglig och ibland svår att se. Vi får se mördarens ansikte med en gång och poängen är inte att få reda på dennes identitet – likadant som i ”Mannen på taket” eller ”Columbo” – utan att helt enkelt betrakta polisens utredning.

Ekman är bra som Beck och övertygar både i de starka scenerna och de små vardagliga där han yttrar kommentarer som “Men är det här kött eller fisk? Jag ser inte.” i matsalen. Rolf Lassgård passar perfekt som tuffe Gunvald och Kjell Bergqvist visar som Kollberg – och orolig pappa – upp lite av sitt starkaste skådespeleri. Michael Kausch som mördaren är också väldigt övertygande.

Filmen är väl kanske inte den bästa Beckfilmen eller särskilt originell men jag tyckte att den var en underhållande och ganska bra detektivhistoria.

Som gammal gävlebo hänger vissa patriotiska drag envist kvar. Exempelvis hejar jag på Brynäs i både med- och motgång (med betoning på det senare), jag är stolt över Rolf Lassgård (för övrigt mammas gamla granne) och jag kommer vara ett troget Gefle IF-fans på AIK-läktaren på lördag när min pojkvän tydligen ska dra med mig på match på Råsunda. Trots min ensamhet tänker jag inte låta mig tystas av den gulsvarta massan runtomkring mig – underdogen från Gästrikland ska få mitt fulla stöd.

Med tanke på ovanstående tycker jag naturligtvis även att Gevalia är ett toppenkaffe. Därför blev jag glad när jag såg att Gävles stolthet kommit med en ny kampanj.

Jag gillar idén, tvetydigheten i ordet mala gör den riktigt fyndig. Men som den språkpolis jag är tycker jag ändå inte att de ror den helt i hamn. Det stämmer bra att man säger att någon maler på när de pratar lite för länge om någonting, men när man smular sönder någonting kan man inte säga så. Man maler endast sina kaffebönor, man maler inte på dem.

Copyn borde ha tänkt ett varv till. Jag stör mig på det här, men för Gevalias skull hoppas jag att alla andra inte bryr sig om detta utan köper kaffe i stora lass. Tillräckligt mycket för att trycka till det där lilafärgade kaffetjafset från Karlstad … 

——————————————————————————————

Svänger
Att man kan ha mössa på sig ute och att jag har hittat en som jag ser rätt tjusig ut i.

Svänger inte
Att det verkar som om höstjackans tjänstgöringstid mellan sommarjackan och vinterjackan i år blev ca två veckor. Jag som gillar mina höstjackor bäst.

MARTIN BECK:

Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck i “Mannen på taket”.

Gösta Ekman som Martin Beck i “Polismördaren”.

Peter Haber som Martin Beck i “Skarpt läge”.

——————————————————————————————————–

GUNVALD LARSSON:

Thomas Hellberg som Gunvald Larsson i “Mannen på taket”.

Rolf Lassgård som Gunvald Larsson i “Polismördaren”.

Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson i “Skarpt läge”.

——————————————————————————————————–

KURT WALLANDER:

BILD SAKNAS
Rolf Lassgård som Kurt Wallander i “Steget efter”.

Krister Henriksson som Kurt Wallander i “Innan frosten”.

Kenneth Branagh som Kurt Wallander i “Sidetracked”.

Un film del 2009, regia di Jörgen Bergmark, con Pernilla August / Rolf Lassgård / Stina Ekblad / Anki Lidén. Prodotto da Lucky Red (98min)

Drammatico

Il cinquantenne Erland vive in una cittadina industriale, lavora nella locale cartiera e conduce, insieme alla moglie May, un seminario di discussione sui problemi matrimoniali nella chiesa pentecostale. Tutto fila liscio finché il suo miglior amico Sven-Erik non gli presenta la moglie Karin a una festa. Tra Erland e Karin la corrente di desiderio è palpabile e la situazione ben presto diventa insostenibile. Allora Erland propone una “soluzione razionale”: affrontare la crisi tutti insieme, andando a vivere nella stessa casa e creando una sorta di comune provvisoria retta da regole di comportamento e turni per cucinare e lavare i piatti finché la passione extraconiugale non si esaurisca.

När han inte filmar med Nutley & Co är Rolf Lassgård insatschef i
Afghanistan. En liten hobby han har.

Leif

Kan ni förstå hur glad jag blev när jag som 13åring entrade skolmatsalen här nere i Malmö och såg min morfar står där helt utan förvarning? Kan ni förstå att jag skrek: MORFAR! medan mitt lilla hjärta pumpade snabbt och min hjärna var totalförvirrad. Kan ni förstå att jag tyckte att det var märkligt att jägarmoffa inte la märke till mig? Kan ni förstå att jag letade efter mormor och undrade vart sjutton hon gömde sig? Kan ni förstå min besvikelse när lärarna sa att vi inte fick gå in på det markerade för att Rolf Lassgård höll på att spela in en ny film?

Det är rubbat, sinnesjukt otroligt förvirrande hur lika dessa bastanta karlar är. Morfar morfar morfar!

Började titta på filmen Angel, med Helena Bergström, Rolf Lassgård och Rikard Wolff  ikväll, men stängde av efter trettio minuter. Så fruktansvärt patetiskt skådespeleri med en väldigt knackig dialog. Colin Nutley har verkligen inte försökt förnya sig. Att se eländet känns som att se Änglagård – tjugofjärde sommaren… Filmen är katastrofalt dålig och Helenas prestation är att jämföra med en statists insats i en ICA-reklam. Hon bara upprepar vad hon redan gjort i alla Colin Nutleys filmer. Allvarligt talat; är hon skådespelare? Gäsp. Hyr inte. Köp inte. Se inte.

DVD: ”Den man elsker”
Hva kan få en misshandlet kvinne til å gå tilbake til ham som nesten drepte henne? Det er det store spørsmålet i denne filmen, som provoserte flere svenske anmeldere da den kom på kino. Vi møter Lena (Sofia Ledarp), som så vidt har unnsluppet et voldelig ekteskap med Hannes (Jonas Karlsson). Nå er hun lykkelig med ny jobb i en fiskebutikk, som blir drevet av hennes nye bamsesnille mann (Rolf Lassgård). Men når Hannes slipper ut av fengselet endres alt, og på selvdestruktivt vis trekkes Lena mot ham igjen. Skuespillertrioen leverer svært godt, og de lykkes med å formidle den besatte lidenskapen som gjør Lenas valg forståelig for oss. Filmen tar opp viktige og ubehagelige dilemmaer, som hvor grensen for tilgivelse går, og om hvorvidt det er mulig å forandre seg. En engasjerende film om den uperfekte kjærligheten.

Påskdagen förgylldes med en komedi som råkade rulla på Canal Plus. Den var sådär sommarhärlig med Helena Bergström i huvudrollen med Rickard Wolff som sidekick. Hade det inte varit för att Rolf Lassgård klämts in i varannan scen så hade det varit rena rama Änglagård.

I den här filmen skulle dom föreställa coola rockrävar. Tänk solglasögon modell 1997, bakåtslickat blonderat hår och röda tajta byxor på Lassgårn (det vill säga när han inte trampade runt i en halvöppen kimono med stormagen i vädret). Helena gjorde det där som hon gör så bra: grät lite, rökte lite, hoppade runt i otakt på en scen och sträckte ut tungan så att hon verkligen inte kändes som Mick Jagger. Och Rickard, ja den gamla fjollan var mest vänlig och enligt Helenas rollfigur sjukt ball, fast alla kunde se att han egentligen var en farbror i westernslips. 

 
Omotiverad persiennrökning var en av filmens motorer. Gång på gång ställde sig Rolf eller Helena en decimeter från persiennerna, stint stirrandes rakt in i dom, med ciggen bara en millimeter från att tutta på skiten. Fnissfaktorn steg för varje gång det hände, efter tio såna scener tappade jag faktiskt räkningen.

Höjdpunkten kom dock när Rolf, som i övrigt försökte prata lite släpigt sexigt rockigt, menade att dom alla skulle återförenas i “repetitionslokalen”. Ni vet, ungefär såhär: “Dekommeråblibraaaarehär, Angel, vi kommerå seees snaaart igen, myyysa till de i r-e-p-e-t-i-t-i-o-n-s-l-o-k-a-l-e-n som fööörr vaaa”. Då frustade hela tv-soffan av skratt. 

Ja, allt som allt en riktigt underhållande film. Colin Nutley brukar ju vara mer folkhemsfrejdig än elakt rolig, men den här gången hade han verkligen vässat parodipennan. Det enda jag undrar över är hur han fick Rolf, Helena och Rickard att gå med på en sån hejdlös drift med sig själva?

…jo det måste man tro. Eller? Vem fan går på en audition om man inte tror man ska få rollen?
Då har man inget där att göra.

Hjärnan/Tvekan: Så Henrik trodde du verkligen att DU, okänd, oprövad inom
musikal-världen, skulle få jobbet som Nyckel-Roll i en musikal som där Helena Bergström och
Rolf Lassgård spelar biroller. Trodde du VERKLIGEN DET??
Svar: SJÄLVKLART!! Måste man inte tro på det!?!
Hjärnan/Tvekan: Idiot.
Henrik: Jag vet, det var dumt men det var skönt så länge det varade… jag har fått en annan
roll ikväll. Sommarfars. Karlstad. Kuta och Kör.
Hjärnan/Tvekan: Och du ska spela…
Henrik: Den minsta rollen. Av dem alla. Grannen. Bögen.
Hjärnan/Tvekan: Stort. Väldigt stort, precis det du drömde om!!
Henrik: Det är en bra början. Det är ta mig fan ett Mirakel!! De bara ringde!! Det är början på
en ny era i mitt liv!!
Hjärnan/Tvekan: Vem vet… du kanske får spela med Babben på Intiman om 23 år..?
Henrik: Ja ska bli den nya Ulf Brunnberg. Han är KUNG!! 

This great movie finds Jacob (Mads Mikkelsen), a Dane who has devoted his adult years to running an orphanage in India, coming home to Copenhagen for the wedding of a billionaire philanthropist’s daughter. The billionaire, Jørgen (Rolf Lassgård), has a financial gift and wants Jacob to be his guest at the festivities as well. (We recognize Lassgård from the excellent “Under the Sun.”) This is all a set-up, because Jørgen knows he’s dying and Jacob is really the father of the bride, Anna (Stine Fischer Christensen) due to a long-ago relationship. He drafts a contract that will generously fund the orphanage but requires Jacob to stay in Denmark and manage the foundation with his own daughter. In fact, it’s Jørgen’s hope that Jacob will eventually relieve Helene (Sidse Babett Knudsen) of her widowhood.

It’s a nice plan, but Jacob is overwhelmed to learn he has a daughter and is being primed for a new life that he hasn’t designed. He calls Jørgen a fat pig and runs away, but Jørgen chases quite strongly, for a fat pig who’s dying, and Jacob is soon stunned to find out the motivation for all this drama. He accedes to Jørgen’s plan. At the end he makes his return to the orphanage, only for a week’s time, and finds he’s not as badly needed there as he might have thought: life goes on.

By this bare description, the film sounds quite sudsy, but the gleam in Jørgen’s eyes and Jacob’s gradual realizations are what make this show tick, along with the supporting cast and fascinating details of character. The set design kicks in a lot, too. We meant to see this when it was here a year ago, but as now, it was too cold and snowy to go out. Too bad for the missed opportunity to see on the big screen the product of all these fine artists.

Imorgon lämnar jag Gävle för att åka hem igen till Stockholm. Jag saknar Stockholm lite, jag har blivit så fäst vid alla rutiner och bekvämligheter. Jag längtar också tills jag kan lyssna på min musik, mysa i min soffa och njuta av ungkarlslivet på 24 kvadrat. It rocks!

På kvällen ska jag besöka mitt stamställe, “Wasabi Sushi“, och beställa Bentolåda, igen.

Det har varit trevligt att träffa en massa gamla kompisar här. Känns som tiden har stått stilla sedan jag flyttade ut från stan. Och bocken brann ner! Mindre kul har varit att folk är så jäkla benägna att titta på en. Så har det alltid varit i Gävle, men nu när jag har varit borta i i Stockholm (där man inte gör så) i ett halvår, blir det bara drygt. Ibland undrade man ju om en b-kändis gick bakom en (typ Rolf Lassgård, som för övrigt sågs i Åhléns här då jag kom).

Gävle, vi syns snart igen!

Övrigt: jag kan nu fakturera arbetsgivare (typ DIG, chefredaktör’n)!

I watched Jägarna (The Hunters) yesterday, a 1996 Swedish film directed by Kjell Sundvall. It was fronted by Rolf Lassgård, Lennart Jähkel and Jarmo Mäkinen. The first time I saw Lassgård was in Efter Brylluppet, a Danish film by Susanne Bier. Jähkel was a good match for Lassgård. This is the first time I saw him and would like to see more of him. Mäkinen played the quintessential Finnish bad guy, as he usually does in a Swedish film. I wasn’t sure though if his character, Tomme, was meant to be Finnish.

Lassgård played Erik Bäckström, an experienced police officer who moved from Helsinki to his home village in Norrbotten, Northern Sweden. After his divorce, he decided to moved in with his brother, Leif (Lennart Jähkel), who had been looking after their parents’ estate after their dad passed away.

Erik was sent to investigate a few dead reindeer belonging to the local Sami or Lapp herders. He soon learned that the local police had been quite lax in their duty to stop what the herders thought was poaching.

Apparently the crime had been going on for quite some time and the police were turning a blind eye in order to preserve the peacefulness of the community. Erik soon found out that his dear brother Leif (Lennart Jähkel) was also involved in the crime.

Further incidents unravelled as the poachers tried to cover up their crime pushing them to commit more and more violence, all the while turning brother against brother as well as accidentally helping Erik to discover a family secret.

The story was set against some of the most breathtaking sceneries of Sweden. It rather reminded me of Lappland and a long-forgotten ambition I had about going fishing and camping by a fast running stream in the mountains of Scandinavia.

The relationship between Erik and Leif, I thought, was nearly homoerotic. It may have been due to Erik’s great effort to make his brother feel comfortable with him again, as well as to his guilt for leaving Leif behind with their abusive father. I liked the way Leif’s innocent façade slowly unravelled as the story unfolded. His good-humoured younger-brother character slowly descended into a violent, impatient and arrogant person who would not hesitate to turn against his own kindred for selfish gains.

This is the most tragic part of the film: to meet a person you love after being apart for a long time and discover that he has changed into your enemy. It is simply heartbreaking.