Varje vecka pratar någon av oss som jobbar på biblioteket om böcker, filmer och serier i programmet Förmiddag hos Radio Gävleborg. Den här veckan var det dags för Josefine Tham och mig att ta plats i studion. Temat för våra boktips var internatskolor. Vad låter författarna hända i dessa slutna miljöer?

Efterdyningar av Anita Shreve

Skolans rektor på ett internat i USA får i sin hand en videokassett innehållandes en film från en akt med några ungdomar som utövar gruppsex. Till rektorns stora förskräckelse är de unga män som medverkar elever på hans skola och flickan i filmen är underårig. Istället för att vända sig till polisen och öppet be om hjälp väljer rektorn att sköta det hela diskret – allt för att värna om skolans stolta rykte. Hans agerande får förödande konsekvenser, inte bara för de inblandade och deras familjer. Händelsen orsakar skilsmässor och till och med dödsfall. Skuldfrågan finns där hela tiden – vad gick den unga flickan igenom? Historien berättas omväxlande ur olika personers perspektiv och även i olika tidsform, ibland sker det genom tillbakablickar och ibland befinner sig läsaren mitt i där det händer. Det är en roman som man bara vill läsa vidare i, för att se hur det går. Kritik kan dock riktas mot att den unga flickan aldrig sätts i centrum, kanske för att de manliga eleverna inte var helt medvetna om vad det gjorde eller att hon var så ung. Men att skulden ändå är deras, det lyfter författaren fram.

Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

En annan bok vi pratade om var Ränderna går aldrig ur som är författaren Agnes Hellströms debutroman. Boken handlar om Elin som lämnar Gimo i Norduppland för att börja på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Elins mamma har brutit med sin familj och med den överklassmiljö hon växte upp i medan Elin söker sig tillbaka till dem. Att vistas på internatskolan innebär att konfronteras med gamla traditioner och med sätt att vara som är långt från de Elin är uppväxt med. Det är två världar som ska förenas i Elin vilket är lättare sagt än gjort. När barndomsvännen, som en gång flyttat från Gimo, dyker upp ställs Elin inför ett val. På ett levande sätt skildrar Agnes Hellström livet på internatet och hur det är att där vara ung vuxen. En skildring nästa 30 år efter Jan Guillous Ondskan.

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld

Det kanske är svårt att föreställa sig men tiden går fort när man pratar i radio. En bok vi inte hann nämna var I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Romanen berättas av Lee, en flicka som börjar på ett internat i USA. Hon kommer dit som stipendiat vilket innebär att hon inte har samma stabila ekonomiska grund som de flesta av sina skolkamrater. Lee har svårt att passa in, hon går från att vara en duktig elev med bra betyg till att vara en medelmåtta utan vänner. Hon tror sig inte duga som hon är, inte vara tillräckligt intressant och funderar på och analyserar sitt eget beteende. Det börjar dock ljusna med både vänner och kärlek, men Lees tvivel på sin egen förmåga gör att hindren för att lyckas helt och hållet blir för stora.

Lyssna på P4 tisdagar kl. 9.30-10.00

Hälsar
Sara Hagström Andersson

Jag absolut älskade de första drygt hundra sidorna av Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt. Därefter kändes det som om jag hade fattat grejen. Just början är fantastisk, men beskrivningen av de första tankarna på skilsmässa om funderingarna kring hur slentrianen ska brytas. Om sommaren i den ganska nyköpta sommarstugan som knappast blir en drömsemester. Om Kristin som inte längre vill vara gift och om Karl Mikael som egentligen inte förstår någonting. Trots detta menar de att beslutet att skiljas är ömsesidigt. Det blir bäst så.

Jag började fundera över vad som egentligen är bäst och jag kan inte se hur skilsmässa kan vara det. Barnen mår dåligt och föräldrarna gör det definitivt. Karl Mikael längtar efter barnen när han inte har dem och gråter i kaoset som skapas när de är tillsammans. Finns det lyckliga skilsmässor. Det gör det säkert, men det tar mer än ett år att skapa den. Jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva kämpa för att skapa en.

Vi får följa Karl Mikael under hans första år som separerad och han försöker verkligen lära sig att leva sitt nya liv. Hanhar barnen varannan vecka och lever livet annars. När han orkar. Ibland deppar han ihop fullständigt, söker bekräftelse och längtar efter sms från sina drömtjejer. Jag tycker mest att det blir krystat och ibland blir jag riktigt förbannat på hans agerande. Jag förstår att man blir deppig efter en separation, men måste man försöka leva som en tonåring? Dessutom är det riktigt irriterande med all name-droppning.

Jag tror vi behöver prata faktiskt är en väldigt lågmält och mänsklig bok. På många sätt tycker jag om den, men jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med Karl Mikael. Han är lite för hipp för min smak. Boken är inte skriven för mig. Kanske passar den dig bättre?

Hmmm…ibland drabbas jag av ambivalensens tunghäfta när jag ska  försöka lyfta fram en specifik roman. Varför är det så då? Helt enkelt eftersom jag inte vet om jag tycker att romanen är bra eller inte. Så är det med den här romanen. Äckelroman har den kallats. Med rätta. Charlotte Roches Våtmarker är nämligen inget för den sensitiva och kräsmagade läsaren.

Men varför väljer jag då att prata om den kan den försiktige undra. Anledningen är att Våtmarker drabbar dig som ett plötsligt burdust slag rakt på dina mera finkänsliga [litterära] sinnen.  Våtmarker känns. Mycket.

Vår artonåriga huvudperson, skilsmässobarnet Helen, tvingas att söka medicinsk expertishjälp efter en misslyckad intimrakning. Hon har nämligen lyckats skära i sina hemorrojder. Smärtan är obeskrivlig. Helen blir inlagd och skall opereras, en operation som Helen är ohejdat nyfiken på och som för läsaren beskrivs mycket ingående. Romanen kretsar kring kroppens nedre regioner och vi får ta del av Helens minst sagt promiskuösa liv och hennes fascination för kroppsutsöndringar av allehanda slag. Helen gör allt för att få tillbringa längre tid på sjukhuset, till och med tillfogar hon sig mer smärta för att kunna iscensätta en återförening mellan sina frånskilda föräldrar.

Ja, Våtmarker känns…låt mig säga, märkligt uppfriskande trots dess burleska innehåll.  Den krasshet och den saklighet med vilken Helen beskriver sitt liv förstärker det som kan uppfattas äckligt och gör det om möjligt ännu äckligare. Men samtidigt är det romanens enorma styrka, det som gör den så läsvärd. Det är en vågad och burdus satir över vårt extremt skönhetsfokuserade samhälle. Helen är en riktig litterär hjälte, sanna mina ord!

Trevlig läsning

Heidi Heimerlöv

Finns boken inne?

Det är bra att plocka på sig böcker ur pocketställ utan att veta för mycket om dem. Om jag vetat att Hennes mjukaste röst var Bengt Ohlssons första roman efter Augustprisvinnaren Gregorius hade jag kanske haft större förväntningar på den, och säkert andra. Nu blev jag mest bara imponerad av ett så finkänsligt porträtt av en kvinna i en sårbar fas i livet, skrivet av en man. Inte görs det särskilt ofta, inte.

Hon utvecklas fint, Karen. Från den inledande katastrofen, trafikolyckan precis efter att mannen lämnat henne, till ett nytt fritt liv. Nog blir just det lite, lite övertydligt! men texten har ändå en fin lyster. Bengt Ohlsson verkar vara en författare man kan läsa mer av… men någon mer Gregorius vete katten om han skriver. Min uppfattning om den boken är i och för sig lite luddig. Jag parallelläste dem nämligen, Ohlssons återskapande och Söderbergs originalberättelse. Det kanske inte är att rekommendera om man vill ha en tydlig uppfattning om respektive bok, men det blev en bra läsupplevelse.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Bengt Ohlsson, Hennes mjukaste röst, Gregorius, böcker

Utvandringens tid av Tayeb Salih kom ut 1967 och räknas till en av den arabiska litteraturens främsta klassiker. Efterordet av Sigrid Kahle är också läsvärt.

Boken utspelar sig i Sudan i byn Wad Hamid som är också byn där Tayeb Salih föddes 1929. När bokens huvudperson återvänder till byn efter sju år finns en nykomling där Mustafa Sa’id, som gift sig med en av byns kvinnor. Han väcker många frågor och vi läsare får snart ta del av hans berättelse. Berättelsen om en afrikansk man som studerar och lever i Storbritannien och på ett raffinerat sätt hämnas på den forna kolonialmakten genom att förföra dess kvinnor. 

När huvudpersonen återigen kommer till byn efter ett års frånvaro har Mustafa Sa’id drunknat och i sitt testamente utser han bokens huvudperson till förmyndare till hans barn. De båda männens liv glider mer och mer in i varandra och jag får lite Persona vibbar. Riktigt häftigt skrivet.

Utvandringens tid tillhör kategorin böcker som jag är glad att jag läst, som kommer att stanna i mig länge men som kanske inte gav någon direkt wow-känsla under läsandet. Det är en bra bok som smyger sig in under huden.

Mest spännande är skildringarna av Sudan, som för mig är ett ganska okänt land. Intressant också med tankarna kring studieutvandring, eller brain-drain som jag sett det kallas. Att de mest begåvade studerar i den förra kolonialmakten som på så sätt fortfarande har makten över sin koloni. Tankarna kring kvinnors rättigheter och det sudanesiska samhällets struktur är också väldigt intressanta.

Det här är en helt klart läsvärd bok. Den är både lättläst och tänkvärd. Inget toppbetyg, men en bok som stannar i minnet! Jag läser gärna mer av Tayeb Salih.

Bruce har fått sparken och tänker inleda en ny karriär som vinhandlare. Pat, som han delar lägenhet med, tror inte riktigt på idén. Men samtidigt orkar hon inte riktigt engagera sig, hon har fullt upp med att fundera på om hon verkligen ska följa med på den nudistpicknick hon har blivit bjuden på eller inte. Och sexåringen Bertie, som bara vill vara en helt vanlig pojke och slippa yoga och saxofonlektioner, gör uppror. Både mot sin mamma och mot sin psykoterapeut, doktor Fairburn. Men när lille Berties efterlängtade utflykt till Glasgow går helt fel, börjar han fundera på om man inte ska vara lite försiktig med vad man önskar sig.

Slaget om Heliga landet är förlorat – tempelriddarnas sista strid har tagit sin början. Rekviem är den avslutande delen i trilogin om tempelriddaren Will Campbell, vilken inleddes med Brödraskapet och Korståg.
Nu är det Nådens år 1295 och det kristna imperiet i Heliga landet ligger i ruiner. Tempelriddaren Will Campbell är tillbaka i Paris och befinner sig i ett vägskäl. Han hade försvurit sig att upprätthålla Anima Templis principer, det hemliga brödraskapet inom Tempelherreorden, vars mål var fred – en fred som nu verkar längre bort än någonsin.

Alice Kuipers bok Livet på en kylskåpsdörr består helt av lappar skrivna av mor och dotter.  Lappar som handlar om små vardagliga saker och stora livsavgörande.En mamma som arbetar natt, som ber dottern handla ibland och som oroar sig för att de så sällan ses. En dotter som träffar sin förste pojkvän och som gärna och ofta påminner om sin månadspeng. Det är en gripande historia om kärleken mellan mor och dotter. Inte bara kärlek utan ett och annat gräl kan det dock läsas om på lapparna. När mamman blir sjuk i bröstcancer förändras tonen.

Det är en vacker och gripande historia som rullas upp. Vi får bara veta bråkdelen av vad som egentligen händer, men tillräckligt för att förstå. Det enda jag egentligen har emot formatet är att det går för snabbt att läsa och därmed hinner boken inte riktigt stanna till i mig. Jag blir engagerad, men inte fast.

Boken inleds med en av mina favoritdikter av William Carlos Williams som handlar om just ett kylskåp. Det är en bra början som sätter tonen. Allvarligt, men samtidigt varmt och småroligt. En läsvärd bok, men ge den mer tid än vad jag gjorde. Det är den värd.

Christine Falkenland är en av de författare jag sett och hört på TV och läst om i tidningar, men som jag aldrig läst något av, förrän nu. Nu har jag nämligen läst hennes Vinterträdgården. En annorlunda kärlekshistoria om kärleken och vänskapen mellan Laura och Shahrzad. Laura, den snart 40-åriga, ensamma barnskötaren som bor med sin pappa i bandomshemmet. En kvinna som aldrig älskat och som inte riktigt vågar älska. En kvinna som skäms över sig själv, sin kropp och sina känslor. Som helt saknar självförtroende. Sharzad, den unga, gifta kvinnan från Iran som är fast i ett arrangerat äktenskap med en man som hon inte älskar. Hennes son Aryan går på förskolan där Laura arbetar och de börjar umgås. Vänskapen övergår i en ganska omöjlig kärlek.

Håller med Bokstävlarna om att det inte är lockande att byta plats med huvudpersonen. Det är mycket ångest och total brist på självkänsla och självförtroende. Laura tar väldigt lite hänsyn till sina egna behov och helst verkar hon vilja vara osynlig.  Hon har inte flyttat hemifrån, har valt ett yrke där hon inte behöver ta varken plats eller ansvar och hon ser egentligen ingen begåvning hos sig själv. Hon har visserligen författardrömmar, men trots att hon går en skrivarkurs lyckas hon nästan helt undvika att skriva någon som andra får läsa. Hon vet att det hon skriver är kasst och vill inte höra kritiken.

Jag tycker om de dikter som finns i boken. De är vackra och jag tycker om sättet de för handlingen framåt. De förklarar Lauras syn på livet och på Shahrzad. Shahrzad som är det enda levande och vackra i Lauras liv. Jag tycker om Falkenlands sätt att skriva. Tempot är lågt, meningarna lika trevande som Laura själv. Det är ganska svart och ångestfyllt bitvis, men ljuset glimtar fram ibland. En mycket läsvärd bok. Inte upplyftande, men vacker.

Jag vill definitivt läsa mer av Christine Falkenland och diktsamlingen Om honom fick följa med hem från biblioteket idag.

Efter att ha läst Envar stod det helt klart för mig att Philip Roth är en fantastisk författare som definitivt är värd ett Nobelpris. Efter att ha läst Konspirationen mot Amerika kommer jag att bli väldigt överraskad om det aldrig sker. Det här är nämligen en fantastisk bok som inte liknar någon annan jag läst. Lite beröringspunkter har det med andra böcker där världen står inför en rejäl kris, som Blindheten  av José Saramago, men verklighetsanknytningen i Roths kontrafaktiska roman gör den ännu mer spännande och relevant.

Året är 1940 och Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan “rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Relationerna inom familjen blir också med och mer komplicerade. Moster Evelyn beundrar Lindbergh och åker på besök till Vita Huset, storebror Sandy går med i organisationen “Vanligt folk” och åker till Kentucky för att bli amerikaniserad, kusinen Alvin går med i den kanadensiska armén och krigar mot Hitler och pappa Roth blir mer och mer hatisk mot Lindbergh och allt som han representerar.

En helt otrolig bok som är både spännande och välskriven. Roth blandar fiktion och verklighet på ett otroligt snyggt sätt. Läs, läs, läs!  Jag vill definitivt läsa mycket mer av Roth och efter de två fantastiska böcker jag har läst är förväntningarna på topp.

Mick Foley är en amerikansk wrestler (fribrottare). Han slog igenom som Cactus Jack och har även wrestlats som Mankind och Dude Love. Numera showbrottas han under sitt riktiga namn. Men denne legend har många strängar på sin lyra. Han har skrivit flera bestsellers. Alltså romaner, både för vuxna och barn. En av hans senaste finns på stadsbiblioteket. Den heter Scooter.

Det är en gripande historia om en ung man som växer upp i Bronx under 1960/1970-talet. Den unge mannen inser att livet och baseboll påminner en hel del om varandra. Scooter är en gripande historia oma tt bli vuxen. Den finns endast på engelska men kan man det språket har man en fin läsupplevelse framför sig.

Finns boken inne?

Ingen lägger märke till bilen som står parkerad utanför Ikea. Ingen reagerar på den elegant klädda kvinnan, med det vackra leendet, som kommer ut och promenerar mot ingången. Hon som dricker gratis kaffe innan varuhuset öppnar och äter folks kvarlämnade mat. För bara några månader sedan levde hon ett, annat etablerat liv. Efter ett misstag har hon förlorat allt. Nu handlar det bara om att överleva.

En roman om familjerelationer och lojalitet. Om ett ofrivilligt möte mellan en femtioårig kvinna och en ung pojke som båda har vänt livet ryggen. Och hur det där livet tränger sig på och tvingar oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.

Howard Philip Lovecraft var en amerikansk författare av skräckberättelser, de flesta i novellform.

Han introducerade “Cthulumyten”, i vilken mänskligheten hotas av uråldriga väsen, bland andra den galne guden Cthulu. Bland science fiction-författare har Lovecraft efter sin död blivit en kultgestalt och även inspirerat flera långfilmare och påhittare av tecknade serier i skräckgenren.

Ernst-Hugo Järegård läser novellsamlingen med sitt mycket speciella tonfall i en varsamt restaurerad inspelning från 1986. Orginalbanden har dessvärre försvunnit, så restaureringen har skett från befintliga ljudkassetter.

Harley, en 17-årig pojke med vild fantasi, flyr från USA till Sverige för att slippa bli inkallad till kriget i Irak. I Sverige hamnar han i Stockholmsförorten Jordbro och läser, i väntan på asyl, svenska som andra språk.

Genom brev på engelska och skoluppsatser, skrivna på knackig svenska får läsaren lära känna Harley, hans familj och bakgrund.

Breven innehåller också svidande kritik mot USA:s inrikes- såväl som utrikespolitik samt tankar kring språk, identitet, konst och kärlek.

Vardagsrealism, uppväxtskildringar och helt vanliga människor och vardagssysslor i Sverige!

Författarporträtt: Hans Gunnarsson

Hans Gunnarsson tillhör idag en av Sveriges mest omtyckta författare och skildrare av den svenska myllan. Igenkänningsfaktorn är hög, humorn alltid närvarande och skildringarna av vardagen tidstypiska. Hans Gunnarsson skriver såväl romaner som noveller, men vassast är ändock enligt mitt tycke hans tidiga novellsamlingar Februari och en Kväll som den här. Hans Gunnarsson har själv under ett författarbesök på Enskede Gårds gymnasiebibliotek sagt att han han är inspirerad av de amerikanska novellförfattarna, däribland Raymond carver. Filmen Leva livet är baserad på Hans Gunnarssons noveller.

ROMANER & NOVELLER

Vardags- & Uppväxtskildringar i modern tid

1.Kjell av Kjell Eriksson
Självbiografisk uppväxtberättelse, 1980-tal, Skola, fritid
2.Vikbodagbok av Ola Klippvik
Dagboksskildring 2000-tal, Sverige, vardag, familj, hem, fritid
3.Vi i villa av Hans Koppel
Satir, humor, statushets, inredningshysteri, familj,äktenskap, karriär, villa, fritid, vardag
4. Någon annanstans i Sverige av Hans Gunnarsson
Humor, Sverige, vardag, förändring & uppbrott, Flauberts fluga, generationsroman
5. En Komikers Uppväxt av Jonas Gardell 
Självbiografisk uppväxtberättelse, Skola, fritid, utanförskap, mobbing, generationsroman, Svensk förort, 1970-tal, vemod
6. Det andra målet av Jonas Karlsson
Novellsamling, Vänner, hem, fritid, vardag, absurd
7. Gunnar av Bob Hansson – En av våra mest älskade poeter!
hjärtoperation, arbetslöshet, änkling, fritid, Rastlöshet, Nytt hjärta – nytt liv, humor, vishet
9. Vi har ju inga hemligheter i den här familjen av Therése Eriksson
Uppväxtskildring, förort i Stockholm, Villaidyll, alkoholism
10. Mig äger ingen av Åsa Linderborg
arbetarklass, maskrosbarn, Uppväxtskildring, 1970-tal, alkoholism, Far-dotter-skildring

Vardags- & Uppväxtskildringar förr i tiden

1. Trilogin “Mor gifter sig”, “Kyrkbröllop” ”Kungens rosor” av  Moa Martinsson Livet förr, fattigdom, Proletärer, Mor-dotter-skildring, Norrköpings arbetarkvarter, fabriksarbete, Klasskamp, strejktider

Skratta

1.Gomorron! Läggdags! av Robert Nyberg
Politiker, byråkrater, hemtjänsten, dagis, vardag, samtidsatir
2.Ensamma mamman och annat mitt i prick av Cecilia Torudd
Familjelivet, vardagspussel
3.Elvis av Tony Cronstam & Maria Cronstam
Passionerade sköldpaddor, svensk seriesuccé, trettioårskrisen, medelsvenssons vardagsbekymmer, Grannsämja, strul, småbarnsliv
4. Den som inte tar bort luddet ska dö! Av David Batra
5. Anslaget : en bok med annorlunda annonser av Kjell Dahlin

FilmerMan tänker sitt

Leva Livet
Livet i ett hyreshus, vardagsintriger och förvecklingar, dammsugarförsäljare

<object width=”320″ height=”265″><param name=”movie” value=”http://www.youtube.com/v/CrLPjvqAqlM&hl=de_DE&fs=1&”></param><param name=”allowFullScreen” value=”true”></param><param name=”allowscriptaccess” value=”always”></param><embed src=”http://www.youtube.com/v/CrLPjvqAqlM&hl=de_DE&fs=1&” type=”application/x-shockwave-flash” allowscriptaccess=”always” allowfullscreen=”true” width=”320″ height=”265″></embed></object>

<object width=”320″ height=”265″><param name=”movie” value=”http://www.youtube.com/v/5J3N_gdYUco&hl=de_DE&fs=1&”></param><param name=”allowFullScreen” value=”true”></param><param name=”allowscriptaccess” value=”always”></param><embed src=”http://www.youtube.com/v/5J3N_gdYUco&hl=de_DE&fs=1&” type=”application/x-shockwave-flash” allowscriptaccess=”always” allowfullscreen=”true” width=”320″ height=”265″></embed></object>

Tredje kapitlet i Jonathan Littells De välvilliga erbjuder en liten andningspaus från krigets fasor. Maximilien Aue blev nämligen skjuten i huvudet i slutet av kapitel två, vilket förklarar kapitlets drömförvirrade slut som gjorde mig ganska irriterad – det var alltså hans feberdrömmar. Nu när huvudpersonen rehabiliterar sig efter sin skada, som han får förvånansvärt små sviter av, får den privata Max Aue större utrymme och hans historia är inte genomsnittlig. Det måste väl tolkas som så att – okej, det här är inte den typen av bok som avstår från att berätta för mycket om. Känn dig spoilervarnad! Rimligen är det faktiskt så att Max Aue stryper sin mor och hugger ihjäl sin styvfar med yxa, utan att efteråt ens vara medveten om det. Nej den här människan mår inte bra, och har nog aldrig gjort. Upplägget är förmodligen en inbjudan till freudianska teorier, men dem känner jag ingen lust att fördjupa mig i. Varför ska Ondskan nödvändigtvis vara psykopat?

Detta tredje kapitel är nästan exakt 100 sidor långt. Nästa kapitel är omkring 300, som en hel liten bok. Kapitlen har musikaliska namn, som om de var satser i en musikalisk svit: Toccata, Allemande I och II, Courante, Sarabande, Menuet (en Rondeax), Air, Gigue. Bakom detta finns säkert någon listig uträkning. Jag väntar på att få se det som utlovas i förordet, toccatan: att berättelsen angår mig. Risken är väl att jag ytterst lite förstår av vad som ligger under ytan eftersom jag tycker den är tråkig. Och eftersom jag inte förstår blir den ännu tråkigare… osv.

En gång i tiden läste jag alltid ut böcker. Idag händer det att jag släpper en bok som jag påbörjat – någon gång som ett medvetet beslut, oftare så att boken bara blir liggande. Just den här har jag dock bestämt mig för att jag ska läsa ut. Om det är klokt, det vete katten… men jag vill se om boken faktiskt har något att säga mig.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Jonathan Littell och De välvilliga

Lyrans resa har i oktober besökt Nordamerika. Jag har haft nöjet att läsa Envar Philip Roth som är en bok som berörde mig mycket. En bok om livet och om döden, den ständigt närvarande döden. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv. Ett liv som i slutet skrämmer honom.

Var det den nära förestående, sjunde operationen på lika många år som hade krossat hans självförtroende? Var det rädslan för att hans medvetande i allt högre grad skulle komma att domineras av medicinska tankar tills de trängde ut alla andra? Eller var det insikten om att det för varje sjukhusbesök, från det han var liten och fram till den kommande operationen, hade blivit allt tommare runt hans sjukhussäng, och att den armé som slutit upp i början hade krympt till ingen alls? Eller var det bara en förvarning om den hjälplöshet som skulle komma? 

Meningar som fyller en halv sida, flera sidor med frågor, anaforer och många tankar. Roths sätt att skriva tilltalar mig. Det är ett böljande språk som ibland är svårt att följa. Man kan inte skumma då varje ord är viktigt, brister uppmärksamheten har Roth vänt historien i en annan riktning. Därmed inte sagt att det är ett komplicerat språk, men det kräver full uppmärksamhet.

Envar är en riktigt bra bok. Huvudpersonen är inte alltid sympatisk, men ärlig och jag tycker om att ta del av hans historia. Beskrivningen av åldrandet är riktigt bra. Om Nobelpriset någon gång går till en amerikansk man kan det inte bli någon annan än Philip Roth. Nästa bok blir Konspirationen mot Amerika som jag nu lånat på svenska. Jag gick tyvärr vilse i språket på engelska. Synd, då översättningen av Envar ibland störde  mig.

Problemet med den här boken är väl egentligen att jag fick för stora förväntningar. När den inledande misshandelsscenen drabbade mig som ett slag i magen trodde jag verkligen att boken skulle bli både en stor läsupplevelse och verkligen förmedla något viktigt om misshandel i lesbiska förhållanden. Misshandelsförhållandet får dock inte behålla fokus, utan boken handlar främst om Malin, den misshandlade Felicias barndomsvän och/eller -kärlek, och hur hennes liv förändras när den sönderslagna Felicia dyker upp i det igen. Mot slutet frågar jag mig om det är den misshandlade Felicia som är “i hennes våld”, eller om frasen mer ska tillämpas på Malin som ställer upp på hennes sida och försöker hjälpa henne. Är hon i så fall i den misshandlades våld, eller i misshandlarens?

Liksom författarens debutroman I närheten av solen slutar I hennes våld konstigt och action-aktigt, på ett sätt som inte alls stämmer överens med den i övrigt tämligen realistiska stilen. Jag suckar lite och undrar om inte någon kan lära Hanna Wallsten att sy ihop en historia utan att behöva ta till överdramatiska märkligheter… okej okej, jag skulle säkert inte kunna göra det bättre själv. Men det känns så onödigt. Den märkliga slutscenen är visserligen förberedd redan i bokens första kapitel – “ligger det en pistol på bordet i första akten”, och så vidare – men det känns så onaturlig att jag vill kasta boken tvärs över rummet.

Nej jag menar inte att skriva en sågning. Så illa är det inte. Jag är mest bara besviken eftersom det började så bra.

——-

Andra bloggare om I hennes våld, Hanna Wallsten

Jag läste ut Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten igår. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det då det är en riktigt dålig bok. Nu är det inte så att jag har något emot Kajsa Ingemarsson. Jag tyckte om hennes första böcker, men med Små citroner gula började det gå utför och Lyckans hjul var ingen höjdare.

Bara vanligt vatten handlar om författaren Stella Friberg som håller på att skriva sin tionde och sista bok om Franciska Falke, en provatdetektiv i 1800-talets Stockholm. Just avsnitten som innehåller utdrag ur boken är pinsamt dåliga och dessutom totalt oviktiga för handlingen. Jag vet inte om Ingemarsson försöker ironisera över deckargenren eller om hon helt enkelt tycker att detta är ett spännande grepp. Jag hade gärna varit utan dem helt klart.

När Stella Friberg håller på att skriva upptäcker hon en vattenläcka i badrummet, bara vanligt vatten alltså och just det här vattnet spelar en avgörande roll i handlingen. För att få ordning på lägenheten behöver Stella anlita hantverkare och då kommer Johnny in i hennes liv. Johnny, självklart heter han Johnny. Detta är bara en av alla klichéer och stereotyper som Bara vanligt vatten är fylld av.

Jag har väldigt svårt att uppskatta Ingemarssons orgie i märkeskläder, skor och smink. Jag orkar knappt läsa och till slut skummar jag bara snabbt igenom boken för att jag trots allt faktiskt blivit lite engagerad i Stella Friberg. Egentligen är det ingen dålig historia. Trots alla klichéer skulle det här ha kunnat bli en ganska underhållande bok. Stella är nämligen inte helt platt, trots att de flesta av karaktärerna runt henne stannar där. Egentligen skulle också kritiken av kvällspressens jakt på smaskiga historier och bilden av förlagsvärlden varit ganska intressant om det inte vore så att historien blev så sliskig och ytlig. Jag håller med Bokhoran Johanna L som skriver att: “Förutsättningarna finns där, men ändå blir det inte någon wow-effekt.”

Jag tyckte inte om Bara vanligt vatten som är en både tråkig och oengagerande historia. Det är synd. Stella hade förtjänat något bättre och Kajsa också för den delen.

När en av mina då bästa vänner skulle var med i en spexföreställning i början av vår lärarutbildning satt jag i publiken med totalt magknip. Jag var så fruktansvärt nervös för att hon skulle vara dålig och att jag inte skulle kunna ljuga när hon frågade vad jag tyckte. När hon till slut kom in på scen och sjöng sin första sång kunde jag andas ut. Hon var fantastisk. Såklart.

Nu är Agnes Hellström knappast någon vän, men jag har följt hennes blogg ett tag och det räcker för att jag ska bli nervös inför läsningen av debuten  Ränderna går aldrig ur som kom ut på Forum bokförlag i veckan. Efter att ha läst DN:s recension blev jag om möjligt ännu mer nervös. Agnes själv konstaterar att recensioner kan vara både upp och ner, men jag håller inte alls med Nina Björk om att det som står på raderna i boken är dess totala innehåll. Tvärtom tycker jag att det finns väldigt mycket mellan raderna.

Min rädsla var alltså obefogad. Ränderna går aldrig ur är en välskriven utvecklingsroman som handlar om Elin och hennes år på HUM, Sigtuna Humanistiska Läroverk. Den är lättläst och språket har både flyt och driv. Jag tyckte om den, men jag tror att den kommer att passa ännu bättre för mina gymnasieelever då handlingen till stor del kretsar kring den identitetskris som vi visserligen ständigt genomgår, men kanske som mest under de sena tonåren.

Elin är uppvuxen i Gimo med sin mamma. Pappan dog när hon var fem år gammal och nu pratas det sällan om honom. Med mamman lever hon ett enkelt liv i ett enkelt radhus, men hon längtar efter något mer. Hon tror sig hitta det hon söker i mormoderns överklassliv. Det liv som hennes mamma försökt bryta med. Språngbrädan ska bli Sigtuna Humanistiska Läroverk och hennes mormor betalar med glädje avgifterna. Nu ska hon hitta gemenskap, vänner och lycka. Där har killarna smeknamn som Frippe och Ludde och de kallar tjejerna för “gumman” och “stumpan”. Tjejerna äter salladsblad till middag och försöker på alla sett att nå perfektion. De är det fina folket. De som ska ta över Sverige. De som ser ner på dem som inte når upp till deras standard. Men riktigt så enkelt är det inte och Agnes Hellström gör mer med sina karaktärer än att skildra dem som platta karikatyrer. Hon vet att det finns mer än yta och det är också mycket det boken handlar om.

Jag förstår Elins längtan efter en ny värld och nya vänner då de vänner hon har, som Ullis som blir gravid och hoppar av gymnasiet, inte alls delar varken hennes drömmar eller åsikter. Trots att hon återfinner sin barndomsvän Behnam får hon inte riktigt ihop sitt liv. Hon vet inte riktigt vem hon är, vem hon ska umgås med och vad hon egentligen tycker. Det är tydligt att det är lätt att revoltera i en familj och på en plats där det krävs väldigt lite för att sticka ut. Genom boken finns mamman i bakgrunden. Hon som redan tagit sitt beslut och lämnat en värld som Elin vill bli en del av, men som till slut finns där som stöd när det behövs.

Jag tycker om Ränderna går aldrig ur som på många sätt påminner om Curtis Sittenfelds I en klass för sig men med en trevligare huvudperson. Det är däremot ingen ny Ondskan och det är jag mycket glad för. Agnes Hellströms bok är bra mycket mer nyanserad.

Molnfri bombnatt lider av samma lätt sentimentala drag som så många av Vibeke Olssons böcker. Det är synd. Om ett par av de sentimentala stråken amputeras bort skulle boken bli strålande. Nu blir den en blandning av bra, fascinerande och mellan varven lätt irriterande, litegrann som när Idol-deltagarna som uppmanas att visa mer känsla tar i så de nästan spricker. Ändå är inte berättelsens vändningar orealistiska, inte med tanke på var och när de utspelas. Tyska Hedwig som var ung under andra världskriget berättar sin historia mot bakgrund av att svenska nazister går på gatorna och ropar Sieg Heil, och hennes invandrade hemsamarit blir misshandlad av nynassar. På många sätt är Molnfri bombnatt en mognare version av författarens ungdomsalster Ulrike och freden, dock med skruvarna åtdragna ett par varv till.

Hedwigs älskade SS-man Wilhelm blir bokens centrala figur. Som kvinna genomlider Hedwig kriget så som det drabbar civilbefolkningen medan Wilhelm tjänstgör i Auswitsch. Häri ligger bokens genialitet, och som vanligt är det geniala enkelt. Visa en nazist och SS-man som utför hemska handlingar, även om de mest utförs bakom ett skrivbord, och visa att han också är en mänsklig människa som andas, älskar och lever, och super och gråter över vad han utför och över vad han vet händer med judarna. Visa en människa i ett maskineri istället för ett monster, och vår mytologi kring de onda nazisterna faller i bitar. Kvar får vi… ja, vad?

Hedwig plågas resten av sitt liv av att hon visste vad som hände men inget gjorde åt det. Plågan förefaller närmast överdriven, för vad kunde hon rimligen ha åstadkommit? Så ytterligt sällan som någon riskerar något för en annan människa, varför skulle hon? Skulle du ha gjort något? Skulle jag? Förmodligen inte. När vi vet att ytterst få av oss skulle gjort något annat än att fylla vår roll som kugge i maskineriet och i övrigt försök rädda sitt eget skinn genom krigets vedermödor med bombanfall och brist på allt, har vi då fortfarande rätt att kritisera?

Efter kriget hamnar Wilhelm i amerikanskt förvar, och ska ställas inför rätta. Man pratar om tio, kanske tjugo års fängelse, och Hedwig är rädd att han ska avrättas. Ändå är det så plågsamt klart att när hjulen väl börjat rulla finns det inte många val han kunnat göra som givit annat resultat. De som dömde hans likar, hade de i hans sits gjort samma sak som han? Förmodligen. Är det då rätt att döma den som bara lyder order? Som Stanley Milgram har visat är auktoritetens makt stor. Vi behöver inte ens hotet om att själva bli arkebuserade för att kunna utföra illdåd, bara en auktoritet som pekar ut vägen och säger: det här är rätt, du kan inte dra dig ur utan att konfrontera mig. Alltså kräver vi av människor något som strider mot något mycket grundläggande i hur vi fungerar. Vi kräver att var och en ska kunna ansvara för sina handlingar, somtidigt som vår programmering säger att vi mest bara ska lyda. Någonstans förefaller det inte riktigt rätt. Samtidigt förstår jag inte hur vi skulle kunna göra annorlunda.

Jag har länge tänkt läsa om och blogga om Milgrams bok om sina lydnadsexperiment, Obedience to Authority. Det börjar nog snart vara dags.

Jag hade egentligen tänkt boktipsa om någon rolig bok så här under hösten gråa dagar, men insåg att jag sällan läser så roliga böcker.
Vilken lycka jag kände då jag hittade Jonas Gardells lilla hyllrad av böcker. Det var länge sen vi sågs men för mig finns inget bättre än att läsa hans verk just när det är höst.

För er som har läst Gardell känner kanske igen känslan av vemod, bitterhet och sorg, som sprider sig likt regndropparna som smugit sig in i ens allt för tunna jacka en kall höstmorgon.
Kände ni igen det? Det underbara är att man faktiskt känner sig en aningen lycklig i jämförelse med hans karaktärer och platser. Därför vill jag tipsa om några av hans böcker. Har du inte läst något av Gardell, är det på tiden att du gör det! Här kommer mina tips:

 En komikers uppväxt
Utspelar sig i en liten medelklass idyll/förort strax utanför Stockholm under sjuttiotalets era. Huvudpersonen Juha är 12 år och i hans hem finns mamma Ritva som svär och röker, pappa Bengt och hans lillasyster Marianne.  Familjen har även en kanin som kallas Prutten.
Juha går i sexan och i hans klass finns allt som ska fylla en klass. Elaka Stefan och Lennart,  Jenny som är ful och lever i en grå och ful familj (som är Juhas vän ibland) och så Tomas. Tomas är killen som inte finns iallafall om man frågar klassen. Ibland är Juha med honom så länge inte Stefan och Lennart är kommer. Tomas har en tysk mamma som inte kan uttala en del svenska ord korrekt. Och så har vi fröken, som går in till materialrummet för att kolla lite, men som egentligen tar sig en sup för att klara av dagen.

På många grundskolor brukar lärare ta fram denna bok, kanske att de hört att det är en rolig bok. Ja kanske den är det ibland, men mest är boken tragisk. Mobbing, utanförskap och en grå skildring av att växa upp i sjuttiotalets Sverige är nog bokens huvudtema. Dock en bok som inte lämnar någon oberörd. Det finns uppföljare till En komikers uppväxt och det är Ett Ufo gör entré samt Jenny.    

 Fru Björks öden och äventyr
Tänk dig att du är kvinna mitt i livet, du har en man, barnen är utflugna och du har en del av livet bakom dig men även mycket framför dig. Kanske har din make det gott ställt och du bor bland de mer välbeställda. Du kanske kan klä dig fint och bära fina smycken.
Men, du känner dig lurad, totalt jävla lurad av livet. Du som hade läst Charmens ABC som ung, du som trodde att kärlek var som novellerna i Damernas Värld och trodde att livet skulle sluta som i Askungen. Men inget av det som utlovades har hänt. Så är det för fru Vivian Björk. Hon som gifte sig med ungdomskärleken Börje som hon fick dottern Janet med (internationellt gångbart namn) och de bodde i lägenhet men bara temporärt till det att dom skulle skaffa radhus. Allt var perfekt med pulversåser och linoleum. De som lovat varandra att aldrig skiljas åt förrän döden kom. Börje som var mannen i hennes liv och som efter ett par år skiljer sig med Vivian för att hon var så förbannat tråkig.

Sedan träffar hon herr Björk, en änkling och välbetald man som bor i de finare områdena. Där hon får höra att den förre fru Björk hon kunde minsann göra riktig sås, inte något på Blå Band. Där inget får sittas på för att det är så himla gammalt. Där man inte pratar om något mer än att maten var god idag med. Vivian är kvinnan som bara ska vara glad och tacksam.
Men sent en kväll får hon nog, hon är less på att bara vara tacksam. Livet ville så mycket mera och nu är fru Björk på väg att ta tillbaka livet hon aldrig fick.

 Präriehundarna
Denna bok handlar mer om dem som blev över eller som en del säger de som är knäppskallarna. Boken handlar om flera olika personer som Lena som egentligen skulle bli skådespelerska men som hamnade i biljettluckan på teatern, Percy som drömde om att bli en stor kompositör men som bara misslyckats och får använda sin tid till att studera sina grannar, eller Reine som offrat allt för sitt konstnärsliv. Även denna bok handlar om livet som aldrig blev av. Fast mer vemodig än de två första. Tragikomisk bok som ger läsaren en chans till eftertanke.

Här hittar du Jonas Gardells böcker

Den sista läsaren skriven av David Toscana är en underhållande roman som utspelas i den lilla mexikanska byn Icamole. Remigio har trots torkan lite vatten kvar i sin brunn. En dag kommer inte hans hink ända till vattnet – något tar emot. Det visar sig att en död flicka ligger i brunnen. Remigio söker upp sin far, Lucio som förestår byns nedlagda bibliotek. Kanske finns svaret på vad som hänt flickan och på vad som bör göras i böckerna?

En allvarlig historia berättad på ett fyndigt och levande sätt har Toscana skapat. Att läsa boken är att verkligen bli indragen i böckernas värld. Den är en pärla som vämer en kall och regnig höstdag.

Finns boken inne? >>

Av David Toscana finns även Klagosång över Miguel Pruneda utgiven på svenska. Även den finns att låna på biblioteket.

Det är inte bara Nobelpriset som är aktuellt i dessa dagar. Igår utsågs vinnaren av det prestigefyllda Man Booker Prize 2009. Vinnare där blev Hilary Mantel med Wolf Hall, en historisk roman som utspelas i England på 1520-talet.

Så här beskrivs boken på The Man Booker Prize hemsida:

“Set in England in the 1520s, Henry VIII is on the throne, but has no heir. Cardinal Wolsey is his chief advisor, charged with securing the divorce the pope refuses to grant. Into this atmosphere of distrust and need comes Thomas Cromwell, first as Wolsey’s clerk, and later his successor.

Cromwell is a wholly original man: the son of a brutal blacksmith, a political genius, a briber, a charmer, a bully, a man with a delicate and deadly expertise in manipulating people and events. Ruthless in pursuit of his own interests, he is as ambitious in his wider politics as he is for himself. His reforming agenda is carried out in the grip of a self-interested parliament and a king who fluctuates between romantic passions and murderous rages.

From one of our finest living writers, Wolf Hall is that very rare thing: a truly great English novel, one that explores the intersection of individual psychology and wider politics. With a vast array of characters, and richly overflowing with incident, it peels back history to show us Tudor England as a half-made society, moulding itself with great passion and suffering and courage.”

Boken kommer snart att kunna lånas på Gävle bibliotek.

Här kan du läsa mer om priset och de övriga nominerade böckerna