Igår fastnade vi framför en film och la oss inte förren vid midnatt. Och samtidigt som vi la oss i sängen kände jag att jag höll på att få magknip. Naturligtvis gick det inte över utan jag evakuerade mig själv, tillsammans med husets alla djur, ner till soffan där jag låg och vred mig av smärta i en timme innan det släppte.

Visserligen tur i oturen för vid de två andra tillfällena har det varat fram till fyra, fem på morgonen och då fattar jag inte ens hur jag skulle kommit upp. Så vi fick försenad ankomst till förskolan och jag kom helt efter på jobbet. Vilket innebar att jag inte blev klar tid och fick  jobba över med andan i halsen. Och den här veckan har jag åter beredskapen… Och allt jag vill är att få sova…

Dagens debatt har inte riktigt kommit igång. Förresten undviker jag konstant debattprogam. Antingen känner jag mig personligen anklagad, eller så tycker jag de är totalt dumma i huvudet, eller så tycker jag att de har fullständigt rätt, eller så är samtalet helt meningslöst. Summan av kademumman brukar för mig bli att jag inte får betalt på min fritid och därför väljer jag konstant skräpprogram. Märkligt resonerat av någon som faktiskt är ganska samhällsintreserad. Men så länge ingen ifrågasätter mitt resonemang så håller det ju.

Ungefär som när jag för nio år sedan talade om för Älsklingen att om jag inte får en hund så gör jag slut med honom. Det är svårt att få det resonemanget att hålla i längden men det lät bra då, för nio år sedan. Någonstans byggde det på att det var synd om mig för att jag blivit ihop med honom och därför var tvungen att pendla mellan honom och min studieort och därför behövde jag få något som bara var mitt. Med andra ord en hund. Som sagt, det lät bra…

För något år sedan, i samtal med psykolog och andra utredande personer , konstaterade jag att det var tur att de inte utredde mig för då hade det uppenbarat sig ett mönster för mig. Varje gång jag tycker synd om mig själv eller är allmänt nedstämd är det ett ganska bra tecken på att det snart skall dyka upp ett nytt djur hemma hos oss. Och kan de bo inne så gör de det.

Ja, lamm kan också bo inne. Det är bara en fråga om att sätt blöjor på dem och bygga en liten hage. Nu hör det väl till undantagen men inget är omöjligt. Det är bara ens inställning som ställer hinder i vägen. Och om det råkar finnas andra människor i ens närhet som inte riktigt förstår behovet att förvandla ens hem till en form av mini zoo för nordiska djur.

Men jg köpte faktiskt inte den där åsnan. Och hon var dräktig också. Jag såg framför mig hur jag fick en gratisbiljett till julspelet i kyrkan. Jag menar, då hade jag kunnat ställa upp med åsna, får, get, katt och hund… Jag hade nästan kunat kräva att få vilken roll som helst, eller till och med spelat hela julspelet själv. Ja, den drömen slogs itu då ägaren skulle ha tio tusen för åsnan. Det fick till och med mig att återvända till verkligheten. Eller, ja, för tillfället i alla fall, någon gång i framtiden kommer det komma en åsna till denna gård. Det är bara en fråga om tid.

Jag menar, det tog 20 år innan jag fick häst och efter det blev de bara fler och fler. Nu har de dock blivit färre igen men de är ändå två.

Det finns trots allt ett djur som jag inte tror kommer komma till denna gård igen. Och det är en get. Ett djur som dricker sitt eget kiss, konstant avviker från hagen, försöker orsaka trafikolyckor och luktar på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Fast det är klart, man skall aldrig säga aldrig.

“Vi” sa visserligen att vi aldrig mer skulle ha ankor men i sommras åkte vi hem från Liseberg med fyra myskankor. Jag vet inte riktigt varför. Det liksom bara blev det. Och så har vi det där andra hunden som flyttade in här i våras. Motivet var att Fabian började bli för gamal att gå kurs. Han har aldrig gått så många kurser på länge som den här hösten.

Katterna ingår när man har en gård. Ja, de blev visserligen två men jag ville ju ha kattungar och då blev de ju två. Jag gav faktiskt bort två kattungar och behöll bara en. Sköldpaddan rymde… Jag har försökt få in en ny sköldpadda i huset utan att ha lyckats. Märkligt!

Fåren skulle egentligen ha slaktas innan vi flyttade hit. Älsklingen hade nämligen får när vi träffades. Dagarna innan slaktbilen kom så födde en tacka två lamm, ja, det blev ju ingen slaktbilen till den lilla familjen. Så, sen blev de bara fler och fler.  Vi hittade några gratis får i en närbelägen kommun och sedan några till och var de inte var gatukorsningar innan blev de det efter det.

Hönorna, ja, vad är ett liv utan hönor? Vi fick dem i utbyte mot några myskankor. Byter inte alla till sig hönor?

Vi tog oss en resa till uppsala och johanns föräldrar i nästan 2 veckor. hjälpte till med huset och trädgården plus lite annat, hälsa på gamla skolkamrater och så vidare.. vart även och såg nya pixarfilmen up! i 3D till och med! den vart helt okej men lite väl sorlig till och från trodde den skulle innehälla mer skratt! katterna höll sig mer utomhus hela tiden och visste precis när vi gått o lagt oss kom de in o åt lite mat o gosa lite. inga konfontationer denna gång som tur var =) vovvarna trivs bra o va på landet och blev flera långisar var dag! men luna tyckte allt de vart gott o va hemma igen sen och börja direkt o greja med sina nallar i lådan ah ah knashund alltså!

kommer lite bilder med:

Fick uppleva första snö för hösten! dock låg den bara kvar ett tag men ändå snö!

Vovvisar

Dags för promenix

Riktigt höstig bild

=)

Johanna o nexa =)

Se der, ei hel uke gikk uten at det ble gjort det spøtt. Fort gjort… Men så har det vært et møkkavær også – the geniune article – såvidt over null og regn, regn, regn og atter regn. Bugger.  Siden sist ser det ut til å ha blitt litt tjukkere med hvit guffe oppi fjella, og det har nok krøpet noen meter nedover også. Sludd har vært observert utenfor døra. Enda etter at Stein-Bjarne starta har det vært (sykkel)shortsvær (selv om gutten ikke mente at “trusa” var anstendig nok), og han har jo ikke allverden med turer ennå. Det jeg vil fram til folkens, er at vinter’n styrer hit, og han gir full gass om dagen.

I dag var et gløtt av sol, og opphold så da var det forsåvidt opplagt hva som skulle skje. Dessuten kan jeg “trene” en time i uka og føre time på det på min relativt nye jobb. Jeg kunne altså få betalt for å sykle (not a free lunch, but pretty darn close). Graderstokken viste 3 temmelig kalde og gufne varmegrader. Det var 20,5 inne også, jeg syns faen meg de også var relativt kjølige. Det der er et av verdens ennå uløste mystererier – hvorfor er 20 grader inne evig varmt nok sommerstid, men blir kaldt når det er kaldt ute? Er det noe slags sympatikulde de føler seg forpliktet til å dele med svinegradene utenfor? Vel, det spørsmålet får være til en annen blogg.

Det får duge som ren sykkel

Anyway, med en marginal seier blir det årets kaldeste tur – det er tre blank nå, mot knappe fire sist. Sist tok jeg netting under det flortynne vindskallet fra Lowe, og det var noget for kaldt. Føtter og fingre ble også kalde. Så nå falt valget på netting + super av typen capilene 2 fra patagonia med høy hals. Jeg kjenner hetetokter mens jeg tar på skoa, og tenker at det er sikkert sånn med de derre kvinnfolka i konfektalderen. Feelingen er litt som michelinmannen, men det går over ute. Vi får prøve. Sykkelen har stått sia sist oppdager jeg, men kjedet er tålelig. Gir det litt spray – det vil det sikkert ha – da blir det sikkert gla’.

Bikkjefanten ser sjeptisk opp på tjukken som skal opp på sykkelen og træler litt med pedaler, kobbel og seg sjøl – hun husker ennå godt at hun ble påkjørt – såpass er tydelig. Vi triller bortover Nedre Markveg, og hun løper pent. Jeg sitter og holder i lina med ene hånda og prøver å regulere tempoet med den andre. Å bremse en sykkel med en  hånd og en hund som gir full gass i andre hånda er ingen enkel sak. Og der ser hun en unge m/ mor og setter opp farta. Jeg har lina sånn at hun løper såvidt foran forhjulet.

Her går det ubetydelig nedover, men det betyr at tross min tapre bremsing så øker farta fint. Hun er også sånn i lendet at hun kan skjære foran akkurat i tide til å bli påkjørt av meg som er sjanseløs til å stoppe. Jeg rekker også å se meg selv kastes av sykkelen og smøre trynet utover asfalten og klikke fullstendig. Og mora gnyr ett eller anna om at jeg ikke har kontroll på hunden og be ungen holde seg unna. Kjefte på en stakkar som har kjørt over hunden sin (sikkert livstruende skadd) og lagt igjen trynet sitt på asfalten, og har utallige plastiske operasjoner og se frem til.

Alt dette på de få metrene det tar før vi passerer. Hunden kaster et blikk, men løper ellers pent – om enn litt mer trekkhund enn jeg kunne ønske. Flink hund. Relativt i alle fall. Nå gjelder det bare å klare svingen og ikke kjøre rett i bilen som står og durer på tomgang. Er’e no problem? Neih.

Oppe ved stien mot kurbadet møtes jeg av et gjørmehøl jeg sjelden har sett maken til fra sykkelsetet. Mye verre enn dette.  Jeg siger inni, og ganske riktig her går 2 av 3 tråkk mer eller mindre til å flytte gjørme i stedet for sykkel. Av og til stopper det helt opp, og jeg må vektforskyve (det er en del vekt å skyve på, så der har jeg en del leverage for å si det sånn) og gjøre ganske mye avansert sykkeltrix for å rugge meg i fart igjen- da også uten å velte må vite, for her er det grisete. Utrolig nok siger jeg opp, hjulspinn etter hjulspinn uten å gå på trynet i gjørma heller. Det ville dog vært å foretrekke fremfor scenariet noen hundre meter nedi her.

Vel oppe finner jeg et temmelig vått terreng, men besøkt av flere luringer med løse hunder. Fra små sofaglefs til jakthunder. To syklister ser jeg også – en har hyrt seg i en durabelig ullgenser. Flere som ikke skal fryse. For det gjør jeg ikke. Når jeg tenker etter er jeg hyrt omtrent som på skiturer i 10 kalde eller mer. Jeg svetter jo litt, jeg gjør jo det. Grepet er så som så, det slipper foran og bak – av og til på begge. Så glatt har det ikke vært før, og på sin måte er det litt artig. Men iogmed at mine eminente skoovertrekk ikke er her ennå, blir highspeed partiene ikke så raske delvis pga gjørme og vann, delvis pga heller slett grep over det hele. Bakhjulet gjør en hel del ureglementerte lendeforflytninger som ikke er vanlig. Oppover går det spinn i spinn, likevel kreker jeg meg stort sett opp.

Selve sporet er forvandlet til en bekk

Noe flyt sitter langt inne i dag. Feile gir, det rister og humper, spinning og vanndammer. Og det er tungt som faen i tillegg. Først skylder jeg på den seige slushlyden av dekkene, men det er ikke bare det. Jeg er i mer elendig form enn vanlig. Viljen er som en skrullehomo fra Hollywood, straks melkesyra melder seg roes tempoet – jeg får lurt meg selv til at denne vanndammen blir jeg sikkert våt av, eller her kan jeg fort miste grepet og velte. Det ble tjuvsmakt på helgevinen i går – kan det være det? Eller vil selv min begredelige form ytterligere forverres av at det går en uke ? Har aldri prøvd å kjenne etter sånt, ikke nå heller, men det er jo omtrent like tindrende klart som fullmånen i klarvær. Jeg kan ikke unngå å legge merke til det.

Turbomyra får være i dag. Den digre dammen som har vært følges i dag av en enda større lenger inn. Det blir som å sykle i en innsjø. Retur opp bakken. Det går nødvendigvis trått.

Hele turen er prega av middels intensitet, dog pusting og pesing som hører adskillig høyere tempo til. Utfordringer i form av at alt er glatt, ikke bare røtter og steiner, men med 2cm gjørme så griper ikke dekkene så bra.

Jeg siger ned litt før det blir mørkt helt pumpa. Etter å ha spylt av hunden er det faktisk for mørkt, og jeg noterer borti to laaange timer likevel. Det føltes værre.

Sent to me by my lovely and much-missed Faroese friend Ronja, this bracelet is amazingly beautiful and I adore it. It’s from somewhere in either the Faroe Islands or Denmark – I don’t know, and if anybody knows what BNH stands for, please let me know.

It came in a black box engraved with Smykkur og Ur (that’s jewellery and watches in Faroese) and wrapped in Marimekko fabric (google image that if you haven’t heard of it – it’s a vintage enthusiast’s heaven, wonderful ‘60s inspired Finnish prints).

Anyway, the bracelet is gorgeous and I love it, and I wear it as much as I can trust myself not to break and lose it.

Jag klippte och badade Ronja igår, men det syns förstås inte så bra när hon som den latmask hon är bara ligger i sängen och trynar. Söt är hon i alla fall.

Hr. über-tyner med følge

Jah, så var det dags for tur to. Bare et par dager etter den første. Baken har kjent ut som om noen har lagt meg over knærne og dengt løs på den i timesvis de siste par dagene, så jeg er jo litt skeptisk… Har ymta frampå at kanskje ikke alt er som det burde være med kroppen (og baken) til Ketil, men han sier at ti minutters sykling så er alt så mye bedre.

Vel, tar på meg utstyret (“varmekjeldressen”, også populært kalt “den lange sykkelbuksa”) feil vei igjen. Hmm hvordan var nå dette? Åja, vannflaska må jeg ikke glemme.

Får fylt den, sala opp og AUU! Hva F## var det som stakk i baken? Åja, sykkelsetet er der ja. Vel, Ketil sa ti minutters tråkking så går det over. Er nå i det minste merksnodig frisk i armer og bein til min store glede

Vel fremme er Ketil nesten klar med sin Trek og Ronja er passelig småspent der hun drar i båndet for å komme seg avgårde. Noen siste justeringer og.. hmm er litt trekk her ja.. Kjenner på hodet og der er det såvisstnok ikke noen hjelm. Vel, vi skal jo forbi huset (bare 100 meter så) jeg får bare dra og hente.

Hjelm på plass og off we “AUUU” det var det setet igjen!

Ronja drar Ketil opp den slake bakken til vi skal av stien. Går rimelig greit, står litt i pedalene for at min fintfølende bakstuss ikke skal være borti setet mer enn nødvendig. Sitter og tenker på om jeg burde funnet mer polstring… Vel framme nå og ut i skauen bærer det. Har overhode ikke sjanse til å holde baken over setet, godt vær men litt glatt. Løfter jeg den rævva over setet spinner jeg med en gang og må nedi med foten. Forbi den første lille biten kjenner jeg at dette går ikke akkurat til himmels – heller den andre, varmere veien. Pokker og! Jeg må bare gi meg, er rett og slett ikke morsomt, gjør bare vondt!

Etter å ha meldt fra til hr. über-tyner vel vitende at han finner på ett eller annet djevelskap å skrive i bloggen, ser jeg han og Ronja dra innover. Gjør noen spede forsøk på å sykle litt men funkar inte i dag nei. Setter kursen… STÅR nedover bakkene hjem igjen mens jeg tenker på de tolv lappene og lurer på hvor mye jeg kan få igjen. Hele kvelden går med på å tenke på hva pokker jeg har begitt meg ut på og hva jeg gjorde i mitt forrige liv for å fortjene dette.

FSCONS 13-15 November Göteborg

Förra delen hann fram till lunch på lördagen och jag fortsätter här med eftermiddagen.

Efter lunch inleder Edmund Harriss med att föreläsa om Street Maths. Det är ett projekt för att engagera människor i matematik genom att t ex konstruera saker. Målet är att matematik inte ska vara kulturellt bundet och att folk ska upptäcka ämnet på ett lekfullt sätt.

Sedan tar Smári McCarthy över med Building Societies – Lessons learned from the Internet, där vi får höra Smáris idéer om vad internet kan lära oss om hur vi organiserar samhällen.

Johan Söderberg följer upp med presentationen “Darknets of Light – Homebrewed Free Space Optics in the Czech Wireless Community”. Där får vi höra om Ronja, ett av världens första kommersiellt framgångsrika öppna och fria hårdvaruprojekt. Ronja (wikipedia) är ett system för att skicka data över en ljussignal som utvecklades i Tjeckien. Tekniken gör det möjligt att t ex strömma video i DVD-kvalitet mellan hushåll trådlöst (eller bara dela på en internetuppkoppling!).

Fortsättning följer!

Borde verkligen jobba men har ingen lust. Verkligen ingen lust. Igår bestämde jag mig för att jag för negativ när jag skrev här inne. Man skulle ju kunna få idén att hela livet är kasst och så är det verkligen inte.

Har varit och tränat med min fanatsiska arbetskamrat idag. Där kan man tala om Helan och Halvan. Jag är Helan. Vi har i alla fall en plan att gå på spinning på tisdagar vid lunch. Så det gjorde vi. Väl hemma har jag personligen kontroll gått åtta spår till på söndag då det är dags för sista valpträffen med Landkrabban. Vi skall lägga spår. Ca 100 meter med en 90 graders vinkel. BusUngen var mycket upprörd över att vi inte redan la dem idag där han satt på hästryggen.

Sedan har vi utökat hönsgården med en tupp.

Ja, skall jag bara skriva positiva saker så blir det väl inte mycket längre… Vill bara tala om att vi är fodervärdar till en flismaskin i minformat för inomhusbruk om någon önskar låna…

Klockna är 07.00 och Ronja vill verkligen inte gå upp. “Men snälla mamma vi har ju gått upp tidigt alla andra dagar redan, låt mig sova mer..?”. Hon har fått snooza på egen hand i tjugo minuter men nu måste jag ta och gå ut med henne. Stackarn att bi uppkörd på det viset…

Det blev ingen spruta för Ronja idag. Det hade kommit ett nytt vaccin som kunde ges i nosen, och det tyckte jag verkade snällt. Så istället för en spruta i tvåårspresent slapp hon en spruta i tvåårspresent. Ronja skulle nog vara glad om hon visste.

Klockan är före sju och jag och Ronja kom just hem efter en löparrunda ute i ruskvädret! Vi är rätt bra.

P.S Mina nya löpartights (japps, ni trodde säkert att jag bara köpte gotte igår, men icke!) är skitbra och mycket bättre är tunna genomskinliga tights från hm. När man springer alltså.

Foto de Van Damme M segundo licença CC-BY 2.0

Alemanha. Quando os agentes da Kreispolizeibehörde Coesfeld (KPB) saíram disparados em direcção ao parque de campismo Lönsquelle em Coesfeld nem imaginavam o cenário que iriam encontrar.

Domingo. Numa holzhütte (cabana de madeira), uma visão terrível: 3 cadáveres, uma enorme poça de sangue e um silêncio sepulcral, apenas interrompido pelo choro de uma bebé, Ronja, de 10 meses. O cenário de triplo homicídio encontrado pela polícia parecia “uma autêntica cena de um filme de terror”, chegou a confessar um polícia à Deutsche Presse (DPA).

Cabana de madeira. Mãe (53), pai (55) e filha (29), brutalmente assassinados a golpes de facas e de uma espada samurai. O companheiro da filha do casal, um homem de 33 anos, é o principal suspeito, foi apanhado a 500 metros do local do crime com a roupa ensanguentada e na posse de um kit-de-homicídio: um passa-montanhas, corda, fita adesiva, facas e uma espada.

Pormenores. Em 5 minutos a polícia estava no local, em 15 minutos tinha um helicóptero no ar, em 20 apanhava o suspeito.

Var inte till någon nytta alls igår utan låg i sängen med Marcus hela dagen och slöade. Glömde till och med bort att jag inte jobbat än denna vecka, så det måste jag göra idag. Känns väl sådär. Och näsan kittlar som fan fortfarande sedan i fredags när jag träffade katter. Och nej, jag gosade inte med dem så det är inte mitt fel. Och ändå så får jag stå ut med att nysa tio gånger på raken och snyta snor tills jag får lock för öronen. Hoppas det går över tills imorgon.

Och just det, grattis på tvåårsdagen min lilla bebis!

Inspirationen att blogga har väl inte varit den bästa på sista tiden men nu kom den tillbaka. I soffan bakom mig ligger en trött hund som tidigare idag varit på anlagsprov i spår mer om det senare i inlägget.

Resan till Marie-Louise gick utan missöden fast vägen före Dikanäs var inget vidare, vägarbeten i 2 mil så hemvägen tog jag över Vilhelmina. En vecka tillbringade jag hos min kära syster, önskar bara att jag kunnat vara längre. Det är så roligt att umgås med min storasyster synd bara att hon bor så långt bort. När jag blir 65 och pensionär på heltid skall jag åka dit oftare och längre. Efter hennes akuta sjukdomstid återstår nu bara att återhämta sig och två operationer till senare i vinter. Jag hade iallafall en trevlig tid där i Storvall och förhoppningsvis var jag till lite hjälp också. De (min syster och man) har ett sådant trevligt ställe där i Storvall, mitt i naturen med utsikt över Kultsjön och fjället. En egen liten damm med rödingar i, en härlig uteplats och en mysig altan att sitta ute på kvällarna, mest varje kväll satt vi där jag och systra mi och myggen lyste med sin frånvaro. God mat åt vi mest varje dag men en dag så frossade vi med färsk röding till lunch och stekt ripa med gräddsås till middag. Jag säger bara tjäder släng dig i väggen, ripa det är gott det. När jag åkte hem tog jag som sagt vägen över Vilhelmina och var in en liten snabbvisit till Lisa och Fabian och fick gosa lite med honom. Om vi har tur så kanske de kommer på besök senare i sommar/höst. Lite bilder från min alldeles egna semesterresa kommer här.

Hundgårdarna har blivit färdiga med solskydd, målning och sockel under golvet av bakved, hundarna har också fått lite “berikning” i form av kvistar/grenar/gräs, gräset försvinner fort men grenarna blir kvar. Lite träningskörning för draghundarna har det också blivit,någon tur runt byn är lagom när det är någon svalare kväll.

En kräftskiva har också passerat sedan sist. En kväll hos Elli med döttrar, jag med dotter och Mia Ellis syster. En trevlig kväll med kräftor och god dryck och trevligt sällskap, jag tog mig hem för egen fot lite mörkt hade det hunnit bli men en härlig sommarkväll att vandra hemmåt i.

Valparna växer och snart är det dags att hämta hem de små liven  på söndag närmare bestämt Vikky, Viper och Varja heter de små som skall flytta till oss. En av deras bröder skall flytta till Tord och Lotta så där byggs det hundgård för fullt kolla Lottas blogg länk finns till höger. Glädjs med dem att de ska bli huskyägare en trevligare och lättsammare ras får man leta efter. en bild på valprastning som jag fick av gubben på mobilen.

Mariline drog till Stockholm med flyget idag (Lördag) hon skall sova över hos sin kusin Henrik ikväll och imorgon bär det iväg till Spanien med Evve och hennes kompis. Fuengirola heter stället och ligger på Spaniens solkust, kan man få vara lite avundsjuk. Lite oroligt blir det för mor och far att ha sin dotter så långt bort men navelsträngen måste ju börja kapas någon gång och hon är ju myndig och rätt bra på att klara sig själv, så det ska nog gå bra.

Själv har jag idag varit på anlagsprov för viltspår med Stella. Så mycket kan jag väl säga att vi skrev nog historia i allafall jag. Efter en bra start så missar Stella första vinkeln (vinklar som har varit hennes starka sida) och drar med matte ut i en blötmyr där matte får sig ett härligt gyttjebad i en dövvel djup upp över knäna. Myrtuvorna som förr var så lätt att besegra var idag för små och vingliga så matte gjorde några härliga plurr ett där ena skon fastnade i görjan och (Anders) ena domaren fick hjälpa matte på rätt köl. Till sist sa huvuddomaren (Kurt) att vi kunde komma tillbaka och visade oss på rätt spår. Men det hjälpte föga Stella skulle bara ut i myren efter 20-30 meter bar det iväg i myren igen det var då jag fastnade. Att sedan Stella dansade på myren och lyckades snurra in båda framben och bakben i linan gjorde inte saken bättre. Kurt tyckte nog synd om mig blöt och slutkörd som jag var tog han över linan en stund och hon klarade faktiskt en av vinklarna och bloduppehållet, spårslutet tog hon också. Godkända blev vi inte, men ingen skall komma och säga att jag inte följer min hund i vått och torrt mest vått idag. Många skratt fick vi iallafall man måste ju kunna se det roliga i allt och jag vet ju att Stella kan men idag var inte hennes dag (inte min heller). Det kan hända att hon skall till att löpa och hormonerna ställer till det, Akka och Illja som nu börjar vara i höglöp kanske har dragit igång henne och tidigareläger hennes löp. Själv har jag en förkylning i kroppen + den gamla vanliga ledvärken så någon hejare på att gå på blötmyra är jag inte. En trött men nöjd hund har jag i soffan nu, hon fick  ju en härlig dag i skogen/myran. Det var allt som allt en händelserik dag i Altervattnet Anna och Lennart fick slut ström i bilen och Kjell fick punktering och jag gyttjebadade. Nästa gång vi går prov blir det husse som får gå och matte är bara med som moraliskt stöd, för jag vet att Stella kan fixa det om hon bara vill.

Anders och Kurt, domaraspirant och domare

Trött Stella

Til de interesserte: Ronja sin egen side er oppdatert med både bilder og tekst.

Sommerferie for denne tøtta i Steinsvika. Hun nyter livet, ser det ut som.

Koryphäe zur Aufdeckung von Inside Jobs

Der sympathische Bub da oben  hat nicht nur einen drolligen Sprachfehler (sein Lispeln erinnert mich an Urmel aus dem Eis), sondern vertritt zudem eine äußerst rare Meinung, für die man besonders in Amerika und in Deutschland größtmöglicher Verfolgung ausgesetzt ist: er vermutet, dass die USA die Anschläge vom 11.9.2001 selbst ausgeführt haben. Also auch so ein mutiger und selbstloser Held wie ich.
Ich glaube, der Name des Buben ist Ronja, oder so, und er ist wohl der Sänger und Vortänzer einer Kapelle namens Die Bandbreiten.  
Dauernd pieselt man ihm wegen seiner Verschwörungstheorien vom Knie bis zum Schienbein rauf und runter, weshalb er bei YouTube regelmäßig und eindrucksvoll sein Leid klagt (hier &  hier & hier & hier). Was kann schließlich der Ronja dafür, dass der Hitlerfan Horst Mahler und die kloakenbraune NPD ebenfalls herausgefunden haben, dass es den USA immer nur ums Öl geht, dass die Anschläge vom 11.9. von der US-Regierung ausgeführt wurden?
Schließlich weiß doch jeder, dass eine riesige Weltverschwörung im Gange ist, hinter der Präsident Bush, die Illuminaten, der CIA und der Mossad stecken, oder wie jetzt?

Är i uppsla just nu på lite semter vädret, ska in på stan imorgon och sen skutskär och johannans förlädrars stuga på torsdag. är strålande solsken nu och tokvarmt. blivit en promenad nu på eftermiddagen. så gött o va ute på landet och vovvarna stortrivs. katter har sagt i från redan nu att de inte vill ha med vovvarna o göra i alla fall bosse som morrar o fräser rejält åt dem. ronja vart faktsikt framme och sniffa på luna igår dock genom dörrspringan he he. Nexa har morrat ett par gånger på katterna me inbet skällande än så länge. hon verkar mest vilja undvika dem då hon verkar tycka de låter läskiga när de fräser.

Wir waren in Bad Hersfeld im Theater. Wie das war, erfahrt ihr, wenn ihr auf den Button klickt… Viel Spaß wünschen Euch Neso und Joana – exklusiv für Radio Blauer Biber

Bericht von Neso und Joana; Musik: audiyou (www.audiyou.de)

Ich bin ein absoluter Hundenarr. Das wissen viele, aber nicht alle. Da für tg und mich von Anfang an das Thema Katze aufgrund meiner Allergie nicht in Frage kam (sehr zum Leidwesen von tg ), habe ich oft für mich darüber nachgedacht, ob es mit einem Hund klappen könnte. Wer tg kennt, weiß das er normalerweise Angst vor Hunden hat. Scheinbar nicht vor allen .

Eigentlich habe ich nie damit gerechnet, dass mal ein Hund bei uns ins Haus kommen könnte, da ich auf seinen Gemütszustand Rücksicht nehme und ihn nie zu solch einer Entscheidung gezwungen hätte. Aber es geschehen noch Wunder. Vor ca. drei Wochen sagte er zu mir: “Wir brauchen unbedingt ein Haustier…”. Ich war zunächst irritiert, da mein Gedankengang wieder Richtung Katze schweifte, bis er mich mit den Worten “…einen Hund” etwas aus der Fassung brachte. Manchmal macht er ja schonmal etwas ironische Witze, aber er meinte es völlig ernst.

In den darauffolgenden Tagen redete man viel. Macht es Sinn … ist es für ihn auch wirklich kein Problem … reicht die Zeit die wir aufbringen können aus. Über viele Dinge eben, die man sich im Voraus gut überlegen sollte. Aber der Entschluss stand fest … es sollte ein Hund werden. Da ist die Diskussion ja noch lange nicht am Ende. Was soll es für einer sein? Eher Rüde oder Hündin? Welpe, Junghund oder etwas älter? Fragen über Fragen, die wir zunächst nicht mit ja oder nein beantworten konnten.

Was macht man also? Wir haben zunächst an mehreren Abenden im Internet geschaut. Auf Tierheimseiten, auf Anzeigenseiten etc. pp.

Wahrscheinlich sind wir damit ein paar Freunden tierisch auf den Senkel gegangen, da es kein anderes Thema mehr gab – scheint bei werdenden oder gerade gewordenen Eltern ähnlich zu sein

Als man im www fündig wurde (nämlich mehrere Hundeanzeigen von Welpen) griff man sich den Telefonhörer und rief bei den entsprechenden Kontaktpersonen an. Oft waren die kleinen schon weg. Gleichzeitig fuhren wir aber auch in diverse Tierheime der Umgebung und schauten uns zunächst um, da ich eigentlich immer – wenn schon – einen Hund aus dem Tierheim haben wollte. Für mich gab es mehrere Favoriten, von denen ich aber schnell Abstand nahm, wenn ich merkte, dass Thomas gewisse “Sympathien” zum Tier fehlten .

Ich glaube zwar, dass es für tg das Beste mit einem kleinen Welpen gewesen wäre, aber man muss sich auch über den anfänglichen Aufwand bewusst werden. Als der Hund meiner Eltern und mir (auch unter Vasco oder Bubu bekannt) damals zu uns kam, war er gerade mal zwölf Wochen alt und wollte mindestens alle 2 bis 3 Stunden vor die Tür und dass über viele Monate. Ich stelle mir gerade den völlig entnervten tg vor, wie er mehrmals in der Nacht aufstehen muss. So weit wäre es wohl nicht gekommen, da tg einen seeeeeeeehhhhhr tiefen Schlaf hat, der ihm auch sehr heilig ist . Letztendlich sind wir im Tierheim Witten fündig geworden.

Name: Lupi  –> nun heißt sie Ronja (da sie bisher eh auf keinen Namen hört, war das auch völlig problemlos)
Geschlecht: Hündin
Rasse: Schnauzer-Terrier Mischling (hört sich furchtbar an, ist aber ne sehr drollige Mischung)
Geburtsdatum: irgendwann im November 2008 (man weiß es nicht genau)
Herkunft: Ungarn

Die kleine Maus war gerade mal zehn Tage da, als wir Sie das erste Mal sahen. Um uns herum tösendes Gekläffe, ein Traum für tg. Am Liebsten hätte er sich wahrscheinlich in Luft aufgelöst . Irgendwann glätteten sich die Wogen wieder und wir betrachteten dieses hübsche, sympathische Wesen, von dem wir anfangs noch nicht einmal wussten wie sie heißt. Sie war sehr aufgeschlossen, ruhig und völlig entspannt. Ich fand sie toll, tg hatte erst ein Problem damit, dass sie eine Hündin ist (zwecks Läufigkeit und Blutungen). Als wir uns am nächsten Tag noch einmal darüber unterhielten, wollte auch er erneut ins Tierheim um sie besser kennenzulernen.

Seit letztem Dienstag waren wir nun fast jeden Tag dort und haben uns mit ihr beschäftig, viel gespielt, oder bespielen lassen (von Lucky ihrem Kumpel und einer durchgelutschten Kordel) und auch schon ein wenig mit ihr Sitz und den Namen trainiert. Heute fahren wir noch ein Letztes Mal ins Tierheim, denn morgen können wir sie entgültig zu uns nach Hasue holen. Wie sind beide völlig aufgeregt und froh, wenn es morgen endlich so weit ist .

Damit ihr euch erstmal ein besseres Bild von unserer kleinen Räubertochter machen könnt, hier eine kleine Gallerie (man beachte das Steh- und Knickohr … goldig):

P.S. Gestern haben wir schon ein kleines Hunde-Shopping hinter uns gebracht. Jetzt hat sie ein eigenes Geschirr, Spielzeug, Futter und was sonst noch alles dazu gehört. Hoffentlich gefällt es ihr bei uns.

Nei, eg har ei skallebank eller er dårlig dagen derpå! Eg satt å tenkte på ein av dei kulaste element i bandet Katzenjammers sceneshow. Det er faktisk allsang med publikum med utganspunkt i Ronja Røverdotter. Denne filmen, som ifølge meg sjølv er ein av dei kulaste filmane laga i Skandinavia, er eit kjært barneminne.

I filmen vart castingen til statistane og røvarane foretatt med utgangspunkt i kor og blant sangarar. Fordi rollane krevde synging. Resultatet er at filmen er spekka med fantastiske drikkesongar som røvarane brukar når det er fest.

Fantastisk stemning når desse blir brukt frå scenekanten, og heile publikum stemmer i på ein slags “call and response” Nesten alle har me sett filmane, alle elskar me sangane. Passar fint med spekemat, øl og katzenjammer-konsert

Jag ser en høvding
en liten skit
vad kan han orka?
Knapt ingenting
Nej ingenting
for han heter Borka!

Jag ser en mann så stor
och sterk som ingen annan mann
han er den største høvdingen
og Mattis heter han!

Fabelaktig

Min fantastisk kosete hest, Ronja! Lykkeligere dyr finnes ikke, hvis noen gidder å klø henne i ansikt og på bringa.

Skummelt… eller ikke?

Ronja nærmer seg tang, stein og skumle bølger. Fordi jeg står ute i bølgene våger hun seg uti, fnyser lett, smaker på det salte, våte vannet. Lyden, og det at bølgene slår opp etter beina hennes er nok det skumleste. Men gode jenta mi, stoler såpass på meg at hun faktisk følger etter, og går et par hundre meter etter meg bortover stranda, med vann oppetter anklende. Slak line, hun kan løpe i land om hun vil. Men neida! Tøff som hun er, så går hun etter. For en ettåring er det mye nytt å lære, mye å ta innover seg.

Neste utfordring: En stor, flat stein. Jeg hopper opp, den er ca 1m2 i størrelse, og omkring halvmeteren høy. Hun ser lenge på meg, setter prøvende det ene beinet opp. Jeg lokker, oppmuntrer. Vips, så er hun der. Oppå steinen!

I dag fick jag och Ronja oväntat en hel kväll att tillbringa bara vi två. Vi bestämde oss för att åka till stan och spela minigolf.

Jag parkerade och lyckades med en perfekt fickparkering, det var min alra första på egen hand och dom jag gjort tidigare ihop med Erik har ju inte lyckats så bra. Därefter promenerade vi över tågbron till minigolfbanan. när vi väl var där så upptäckte jag att jag hade aldeles för lite kontanter med mig så det blev inget spel för våran del.

Vi gick tillbaka och funderade på vad vi nu skulle hitta på. När vi kom till andra sidan av Göta älv så bestämde vi oss för att sätta oss vid trappan som går ner i vattnet och njuta av solen. Inom kort hade vi båda doppat ner våra varma fötter i det kalla vattnet.

(Det var nog min allra första gång jag rörde vattnet i älven trots att jag bott här hela mitt liv.)

När vi suttit en stund så kom det en liten motorbåt körandes på älven. En stund efter att den paserat så skvalpade vattnet upp på trappan så vi blev blöta om baken.

Ja vi hade en ruktigt trevlig stund där vid vattnet bara jag och Ronja men minigolfen får vi ta en annan gång och då ska jag ha rätt mängd med kontanter med mig.