roskildefestivalen « WordPress.com Tag Feed

1990

cattasbubbla — Fri, 02 Oct 2009 14:19:34 +0000

Året 1990 åkte jag till Roskildefestivalen. Kring 70.000 besökare var det det året och jag hade otroligt roligt. Då jag och dåvarande sambon hade missat något i kommunikationen så han trodde vi skulle mötas upp i Stockholm och jag trodde vi skulle mötas upp i Helsingborg så slutade det med att jag blev ensam, men jag träffade en massa folk på tåget och på festivalen så det var ingen fara. Efter 2 dagar träffade jag sambon i skithuskön otroligt nog med tanke på antalet människor. Full rulle.

Sedan hittade vi en kompis som hade sin buss med så vi åkte vidare med honom till Skara sommarland. En rolig snubbe. Han hade förtryckt meddelanden på såna där självhäftande etiketter, så klistrade han det på alla vykort han skickade till vänner och bekanta: ” Hej! Jag har det jättebra, solar och badar hela tiden. Hejdå NN “
Jag: Men du har väl inte solat och badat, du har ju bara druckit sprit och spelat musik?
NN: Ja men det låter bättre med sola och bada….

Allt för att slippa skriva för hand

Jag har lite taskigt minne så jag kommer faktiskt inte ihåg mer vad som hände det året. Men jag hade säkert roligt….

Extraknäckande svenskar under Roskildefestivalen

Fria Nyheter Skåne — Mon, 29 Jun 2009 18:45:58 +0000

Roskildefestivalen är en årlig musikfestival i den danska staden Roskilde. Festivalen är en av de st

So did the sympathy for me start to fade

janeinsane — Mon, 22 Jun 2009 19:06:31 +0000

Startade den här dagen med en långpromenad på 105 minuter. Sen hem och duscha och iväg på ett kettlebell-pass, det var skönt och jobbigt. Förväntar mig träningsvärk i ryggen och i magen främst

Imorgon blir det löpning och lite magträning innan jobbet. Det känns så segt att ha fem arbetspass kvar innan semestern! Mentalt har jag nog redan gått på semester… Det kändes lättare när jag hade 10 arbetspass kvar, hur kan det komma sig? Förmodligen för att det känns nära men ändå så långt borta nu.

Har ont i magen och vet inte vad det är. Förhoppningsvis är det bara den vanliga magkatarren som spökar och inget allvarligare. Tänker INTE bli sjuk lagom till semestern, oooh no! Käkar Losec två ggr per dag för att se om det blir bättre.

Har föreberett det mesta inför roskilde nu, stövlar, neccessär och ryggsäck har jag sedan förra året och sovsäck har jag lånat av E, tack så mycket. Har köpt minibehållare till schampo, fluor, balsam och tvål samt minitandkräm och tandborste. Vad fattas då? Stol och bestämma vilka kläder som ska med samt slödryck. Alkohol köper vi på färjan över till Danmark. Ska fixa lite musik att lyssna på i bilen också ja. Och sen ska solen skina och världen (nåja, roskilde) ska bada i värme! Tältet är fixat, det ska bara överlämnas till de som ska slå upp det åt oss i campet.

Fikade med slemmet förut, vi bytte skvaller med varandra i solskenet. Innan dess var jag på bokia och handlade lite böcker. Skulle ha en pocketbok och kom hem med FYRA pocketböcker, Marian Keyes senaste samt en kylväska (!) Usch sa de i den magra plånboken… Men nu har jag en tillfyktszon i några veckor framåt, böckernas underbara värld.

Pure substance for wannabes

janeinsane — Wed, 17 Jun 2009 19:17:15 +0000

Jag känner mig inte alls i form, det var nog helgens festande som påverkar mig. Nu blir det alkoholfritt fram till den 2 juli! Vad händer då? Roskilde! Erik och jag åker och idag köpte vi biljetter på blocket (som vi dock inte hämtat eller betalat ännu). Vi hoppas att de är äkta, vi fick dom för 2000 :- styck, vilket är 500 kronor under ordinarie pris. Det är verkligen svindyrt i år, jämfört med förra året.

Jag var nyss på 75 minuters spinning, utan pulsklocka. Det kändes helkonstigt att inte veta exakt vilken puls jag låg på, jag vet inte om det påverkade träningen negativt eller positivt men jag vet att träningslinnet var genomvått efteråt Körde tre olika magövningar innan passet. Imorse gick jag på den vanliga långpromenaden. Imorgon blir det långpromenad och styrketräning med fokus på bröst och axlar. Tänkte titta förbi hemma hos skalkarna på kvällen och retas lite.

Var på det stora köpcentrat idag och handlade lite smått och gott. Träffade soffan som är höggravid och vi tog en fika. Hon ska ha bebis inom några veckor så jag tänkte nog spendera några semesterdagar hemma hos henne och bebisen när den är född

Nu blir det nog en snabbdusch för jag luktar surt.

Åh, roskilde! Det känns jättekul att ha något planerat för semestern!

Intervju: Hove-aktuelle Mike Patton

oyvindholen — Tue, 24 Mar 2009 09:58:54 +0000

Han sa han ikke skulle gjøre det, men nå kommer Mike Patton og et gjenforent Faith No More til Hovefestivalen. Jeg intervjuet Patton på Roskildefestivalen i 2003, da han var mest opptatt av Fantômas, Tomahawk, Farmers Market og hvordan spy smaker forskjellig fra land til land.

– Ladies and gentlemen, may I introduce our drummer: Lars Ulrich.

Det er lørdag kveld og Tomahawk spiller på Roskildefestivalens neststørste scene i 2003. Vokalist Mike Patton har tatt av seg gassmasken han sang gjennom, og introduserer trommeslager John Stanier som Metallicas rytmemaskin. Energien og den skrudde humoren er den samme som da Patton var stjerne med Faith No More tidlig på 1990-tallet, men populariteten er ikke helt den samme.

– Jeg er fornøyd, men mange vil nok anse veien jeg har valgt som svært merkelig, forteller Patton i et eksklusivt intervju rett etter konserten.

Ingen Zappa-fan

Faith No More var et av de største bandene i den alternative rockeeksplosjonen tidlig på 1990-tallet – og delte da scene med Guns N’ Roses og nettopp Metallica før det sprakk i 1998. Før dette hadde Patton én fot trygt plantet i avantgardistisk rock med Mr. Bungle, men da han startet Ipecac Recordings i 1999 sto han oppe i den eksperimentelle rockescenen med begge føtter. “Sin generasjons Frank Zappa” er han blitt kalt i flere norske anmeldelser av Tomahawks ferske Mit Gas.

– Hm!? Frank Zappa? Jeg er ingen stor Frank Zappa-fan, men jeg tror disse anmelderne ikke helt vet hva i alle dager dette er for en slags musikk. De er trolig ennå mer undrende over at folk faktisk er interessert i musikken, så da må de forklare det på den måten.

En annen tolkning er at Patton – som Zappa – konsekvent bryter regelbøkene, er hyperaktiv og ikke lar seg diktere av forventningene. En artist som alltid ligger et par skritt foran selv sine hardeste fans.

– Det kan være, men jeg synes det er trist at det er så få artister som gjør nettopp det. Det er flere artister med et lydbilde og en innstiling som ikke passer inn noe sted, men ikke nok. Uansett hvilket prosjekt eller band de spiller med så har det en “freak bastard sound”, en blanding av svært ulike inspirasjonskilder som du ikke helt klarer å sette fingeren på, tror Patton.

Og Patton er definitivt en artist og sanger det er vanskelig å sette fingeren på. Som nettsiden Allmusic.com konkluderte: “The only thing certain with Mike Patton is, in fact, uncertainty”. Prosjektene og gjesteopptredene er talløse, men i dag er det gruppene Fantômas og Tomahawk og plateselskapet Ipecac Recordings som er viktigst. Fantômas har gjort alle konvensjoner innen “alternativ” rock til skamme med to album; det ene et “soundtrack” til en tenkt tegneserie og det andre en høyst original samling coverversjoner av musikk fra filmer som Gudfaren, Cape Fear og The Omen.

Tomahawk er bandet til Duane Denison fra Jesus Lizard, og deres to album er en slags tilbakekomst til rocken Patton ble kjent for med Faith No More –selvsagt med flust av eksperimentelle og støyende tilbøyeligheter.

– I Fantômas var det jeg som skrev all musikken, kontaktet musikerne jeg ville spille med og fortalte dem hva de skulle gjøre. Med Tomahawk spurte jeg Duane om han ville gjøre et prosjekt for Ipecac, siden jeg liker måten han spiller på. “Hva du enn gjør, så gir jeg det ut”, sa jeg til ham. Han svarte at han ville gjøre en rockegreie, og om jeg ville være med. Ikke akkurat det jeg hadde ventet meg, men resultatet ble bra.

- Making people sick

Da Patton vendte mainstream-rocken ryggen i 1998 var det egentlig en hjemkomst til avantgarden han sprang ut fra. Ideene var mange, spørsmålet var bare hvem som ville og kunne gi de ut. Løsningen ble å danne sitt eget plateselskap.

– Det var ikke slik at jeg følte at jeg ikke kunne gjøre det jeg ville tidligere. Det er en myte at artister på et multinasjonalt selskap har ansatte i dyre dresser som puster deg i nakken og forteller deg hva du skal gjøre. Vel, akkurat det er faktisk sant, myten er at dette automatisk betyr at du mister all kontroll. Du kan bare be plateselskapet om å ha seg i helvete vekk, låse døra og ta over kontrollen selv. Det var det jeg gjorde! Nå sier jeg ikke at dette er det rette å gjøre for alle, bare se hvor jeg har endt opp hen, knegger Patton.

Ipecac ble dannet av Patton og Greg Werckmann fra punkselskapet Alternative Tentacles i 1999. Første utgivelse var Fantômas’ debutalbum, og under mottoet “making people sick since 1999″ er det siden blitt hjem til seige rockeband som Isis og Melvins, mørk og skjev hiphop fra Dälek og Sensational og japanske eksentrikere som Ruins og Yoshimi fra Boredoms. Og ikke minst nordmannen John Erik Kaada: Patton har gitt ut Cloroform-mannens soloplate Thank You For Giving Me Your Valuable Time på verdensbasis, og platen beskrives som “a great pop album with a touch of madness” på Ipecacs hjemmeside.

– Jeg traff Cloroform under en spillejobb i Norge, og de ga meg en av deres plater. Jeg likte platen, skrev tilbake og ba dem sende mer. Kaada sendte meg sin soloplate, som jeg likte ennå bedre. Problemet var at EMI skulle gi ut platen i Norge, og da trodde jeg han forventet løfter om store budsjetter og høye salgstall fra meg, så jeg sa nei. Men jeg kunne ikke slutte å høre på platen, og til sist sa jeg: Har du realistiske mål, så gir jeg gjerne ut platen din. Nå gjør den det bra i USA, anmelderne elsker den og jeg får stadig spørsmål om den.

I Norge fikk Kaada ikke fornyet tillit hos EMI, men Patton lover en ny Kaada-plate i løpet av nærmeste tid. Og går det som han håper, forblir ikke stavangermannen den eneste nordmannen på Ipecac. For nå er Patton på jakt etter Farmers Market, som med trekkspiller Stian Carstensen i spissen forener energisk jazz og bulgarsk folkemusikk.

– Farmers Market er “fucking great”. Oh my God, that Stian Carstensen, he’s a fucking genius! Jeg håper de eller noen de kjenner leser dette, for jeg prøver å komme i kontakt med gruppa slik at den kan spille inn en plate for meg. Jeg får ikke tak i dem, selv om jeg sikkert har sendt 50 e-post. Jeg skjønner ut fra musikken deres at de liker rar musikk som meg, og jeg er en stor, stor fan!

Tenker schizofrent

Og her nærmer vi oss kjernen i Mike Patton og Ipecac Recordings. For Patton drives ikke bare av ønsket om skape sin egen musikk, han brenner også for å gi ut musikk han selv liker. Derfor måtte Ipecac oppstå.

– Å drive sitt eget selskap betyr selvsagt ikke full frihet, blant annet må du forholde deg til finansielle begrensninger. Men samtidig er det også en myte at du trenger millioner av dollar for å spille inn og gi ut en plate. Jeg kan spille inn en plate for deg for 200 euro, og den vil høres bra ut. Du lærer mer om bransjen jo eldre du blir, og når vi i Ipecac slår sammen våre kollektive erfaringer har vi 300 års erfaring til sammen. Vi vet i det minste hva vi ikke skal gjøre.Problemet var ikke å få gitt ut sine egne plater, blant annet var det viktige metal-selskapet Relapse Records svært interessert i Fantômas. Men Patton fant fort ut at det aller beste var et eget selskap, slik som Tzadik og 75 Ark drevet av hans venner, frijazzeren John Zorn og hiphop-produsenten Dan “The Automator” Nakamura.

– Jeg hadde flere prosjekter på gang etter Faith No More, og var på jakt etter et komfortabelt sted som kunne gi ut alt sammen. Men det var det ingen som var interessert i, det var ikke akkurat snakk om kommersielle utgivelser og jeg fikk ikke særlig gode tilbud heller. Jeg satt på fire innspilte album, som var ganske merkelige og forskjellige fra hverandre, og skjønte det ville bli en lang vei å gå om jeg skulle selge inn alle til forskjellige selskap. Så jeg spurte mine venner om jeg burde starte eget selskap og fikk som svar: “Er du gal, du burde ha gjort dette for ti år siden!” Og de hadde selvsagt rett.

Måten Patton setter sammen sine band på og stadig gjester andre prosjekter minner mye om jazzmusikerens måte å arbeide på. Selv kaller han det schizofreni.

– Jeg har en schizofren måte å tenke på, men så lenge musikken er utfordrende og ikke passiv er det interessant for meg. God musikk må stikke en finger i øyet på deg og samtidig få deg til å tenke.

Frank Zappa møter Kristopher Schau

Faith No More er ikke noe tema for Patton i dag, selv om hans samtidige fortsatt holder på. Red Hot Chili Peppers er et av klodens største band, mens Jane’s Addiction gjør et comeback-forsøk med nytt album i sommer. Men som forbilde kaster Faith No More fortsatt lange skygger over rocken med sin fusjon av hiphop, funk og hardrock – mens Pattons veksling mellom sang og rapping nærmest fant opp sjangeren nu-metal på egen hånd. Men det sier sitt om Pattons talenter bak mikrofonen at de fleste av dagens band må ha to vokalister for å kunne ape etter ham.

– Jeg er glad for at jeg får gjøre det jeg vil, men jeg er ikke akkurat noen stor fan av dagens rock. Det er trist å se hvor lite folk jobber med håndverket sitt, og jeg finner langt mer interessant musikk innen hardcore og elektronika, selv om det er vanskelig å trekke fram noen sjangre siden det meste bare er møkk uansett. Skal du finne god musikk må du virkelig jobbe hardt, men slik har det alltid vært.

Patton er ikke bare en søkende musiker, det ligger også en uforutsigbar og lettere forstyrrende skøyer i ham. Om han er en moderne Frank Zappa, er det også mye av Kristopher Schau i ham – noe som kommer til uttrykk i en noe spesiell interesse for kroppsvæsker – især oppkast og avføring. Ta bare navnet på plateselskapet.

– Ipecac (uttales Ipekakk, journ.anm.) er en rot fra en plante som brukes for å lage en slags sirup av. Det gis til barn som har fått gift i seg. It makes you go blææææhh, akkurat som jeg gjorde i går kveld.

For de fleste betyr dette at den du snakker med har spist eller drukket noe de ikke burde, men ikke så med Mike Patton. Da Tomahawk spilte for et utsolgt Betong i fjor inviterte Patton “one of you vikings to come up and puke on me”. Hvorpå en feststemt konsertgjenger kom stormende, stakk to fingre i halsen og brakk seg over Pattons åpne og ventende munn. Hva skulle han fortelle denne gangen?

– Jeg ble matforgiftet i Italia fordi jeg hadde spist snegler som vokser på steiner i vannkanten. De plukkes av steinen og spises rå, smatt! Det er galskap og de kan være ganske skitne – og jeg ble da også veldig dårlig av disse.

– Men hvorfor i alle dager vil du at folk skal kaste opp på deg på scenen?

– Hvorfor ikke? Det må du finne ut selv, men det smaker godt. Hehehe! I Nord-Europa har oppkast en smak av fisk, mens det i sør smaker mer tomat og sterkt krydder.

Og da var vår tid med Mike Patton ute. Heldigvis er musikken bedre enn matvanene hans…

Patton i utvalg (anno 2003)

* Faith No More: The Real Thing (Rhino 1989). Gruppas store gjennombrudd.

* Mr. Bungle: Mr. Bungle (Warner 1991). Debuten til Pattons første gruppe etter flere kassettutgivelser.

* Faith No More: Angel Dust (Slash 1992). Pattons kommersielle høydepunkt.

* Faith No More: King for a Day, Fool for a Lifetime (Slash 1995). En kommersiell nedtur og undervurdert plate.

* Mr. Bungle: Disco Volante (Warner 1995). Kompromissløs sjangersurfing fra death metal til techno.

* Mike Patton: Adult Themes for Voice (Tzadik 1996). Patton i svært eksperimentelt humør, alene med mikrofonen.

* Faith No More: Album of the Year (Slash 1997). Gruppas svanesang.

* Mike Patton: Pranzo Oltranzista: Musica da Ravola per Cinque (Tzadik 1997). Patton debuterer som samtidskomponist med hjelp fra John Zorn, Marc Ribot og William Winant.

* Weird Little Boy: Weird Little Boy (Avant 1999). Duo bestående av Patton og John Zorn.

* Mr. Bungle: California (Warner 1999). Mer melodisk og roligere uten å miste den eksperimentelle gnisten.

* Fantômas: Fantômas (Ipecac 1999). Svært original metal med hjelp fra medlemmer av Slayer, Melvins og Mr. Bungle.

* Maldoror: She (Ipecac 1999). Patton i tospann med den japanske støyterroristen Merzbow.

* Fantômas: The Director’s Cut (Ipecac 2001). Mørke versjoner av skummel filmmusikk med overraskende krumspring.

* Lovage: Music to Make Love to Your Old Lady By (75 Ark 2001). Hiphop-produsenten Dan the Automator hjelpes av Patton, Jennifer Charles fra Elysian Fields, Damon Albarn fra Blur og flere rappere.

* Tomahawk: Tomahawk (Ipecac 2001). Med Duane Denison fra Jesus Lizard i sjefsstolen nærmer Patton seg kommersiell rock igjen.

* FantômasMelvins Big Band: Millennium Monsterwork (Ipecac 2002). Storbandmusikk har aldri hørtes ut som dette.

* Dillinger Escape Plan: Irony is a Dead Scene EP (Epitaph 2002). Intenst punk/metal med Patton som gjestevokalist.

* Tomahawk: Mit Gas (Ipecac 2003). Stadig nærmere Faith No More-røttene, men bisarre innfall sørger for at Patton neppe vender tilbake til hitlistene.

Opprinnelig publisert i Morgenbladet. Jeg liker også å tro at dette intervjuet spilte en rolle da Farmers Market fikk gitt ut albumet Surfin’ USSR på Ipecac i 2008.

Verdens største band: Metallica

oyvindholen — Mon, 17 Nov 2008 14:08:51 +0000

Metallica selger som hakka hvetebrød i Norge, men beviste alt i 2003 at de var klodens største band. Og britisk rock er fortsatt i en dyp, dyp krise.

Nesten 50.000 mennesker glaner med store øyne og åpen munn mens Metallica med en ondt kneggende James Hetfield i front dundrer seg gjennom 1983s ”Seek & Destroy”. Så røsker riffene fra ”Blackened” fra 1988 opp øregangene før Hetfield selvsikkert skråler ”Gimme an M, gimme an E, gimme a T, gimme fuel, gimme fire, gimme that which I desire” og scenen eksploderer i flammer og fyrverkeri til vill jubel. Det er så en må klype seg i armen, for hvordan ble Metallica klodens største band ved å spille thrash metal fra 80-tallet?

Sorry, Bruce Springsteen, U2, Aerosmith og The Rolling Stones – men dere kan ikke overkjøre titusener på like overbevisende og ustoppelig vis som Metallica på Reading og Roskilde. Konsertene var maktdemonstrasjoner som satte alle andre band i skyggen, og hvem ville trodd at et metalband fra Los Angeles ville trone suverent på toppen av rockens øverste divisjon i 2003?

Metallica ble internasjonale superstjerner med 1991s Metallica, men det er først i år bandet har klart å innfinne seg med denne statusen. Med 2003s St. Anger forsøkte bandet å vende tilbake til sine 80-tallsrøtter, men konsertene samme sommer var i hovedsak vært bygd opp rundt de klassiske albumene Kill ’Em All, Ride the Lightning, Master of Puppets og …And Justice For All.

Men samtidig som Hetfield skriker ”die, die, die” sprudler Metallica over av godt humør. Han synger ”Harvester of Sorrow”, noe som på papiret ikke burde la seg kombinere med tøysete sketsjer. Som da gitarist Kirk Hammett og trommis Lars Ulrich bytter instrumenter, skifter navn til The Black Stripes og gjør noen hjelpeløse forsøk på introen til ”Nothing Else Matters”. Metallica klarer kunststykket å kombinere 100 prosents musikalsk selvsikkerhet med publikumsflørting og gir festivalpublikummet sine aller beste låter.

Metallica virker oppriktig overrasket og glad for at bandet er mer populært enn noensinne, og det er slikt det blir store konsertopplevelser av. For en gangs skyld ønsker vi faktisk at gruppa kunne spilt mer enn ”Frantic” og ”St. Anger” fra sin nye plate.

Samtidig gjør Metallicas suverene konserter det nesten flaut for konkurrentene; ikke minst var de britiske hovednavnene et sørgelig skue på Reading. Tendensen var den samme i fjor da Reading ble toppet av Foo Fighters, The Strokes og The White Stripes, og i år var Linkin Park, System Of A Down og Blink-182 de neststørste navnene.

Britannias ære skulle forsvares av Primal Scream og Blur, som begge hadde sin storhetstid på 90-tallet. Primal Scream var en katastrofe der en pottesur vokalist Bobby Gillespie skjelte ut publikum. Blur forsøkte å kombinere britpop-nostalgi med kjedelige nye sanger, men passende nok datt Damon Albarn ned fra scenen allerede i starten.

Britisk presse forsøkte å få heavy metal-bandet The Darkness til å stå fram som festivalens seierherrer, men selv om bandets opptreden midt på dagen var morsom nok var den bare en flau fis i forhold til stormen som brøt løs da James, Kirk, Lars og Rob entret scenen søndag kveld.

”Metallica loves you”, sa James Hetfield til publikum både på Roskilde og Reading. Og vi elsker Metallica fordi gruppa skjønner hva vi ønsker av en konsert – og makter å levere.

Opprinnelig publisert i Dagsavisen 29. august 2003.

Killing Me Softly

janeinsane — Tue, 08 Jul 2008 12:02:26 +0000

odå. Nu är semestern slut och jag är hemma från Roskildefestivalen. Vi åkte i torsdags och kom hem på måndag morgon. Jag hade hur kul som helst, från början till slut. Vädret var fantastiskt, musiken höll hög klass, ny spännande mat och männskorna var underbara. Festivallivet sliter på kroppen men inte på själen. Det är mentalt avslappnande att enbart fokusera på nuet och släppa alla vardagens måsten. Jag saknar visserligen att kunna åka på festivaler med mina egna kompisar men så är det. De kan inte eller vill inte åka. Jag träffade en hög nya, intressanta och sanslöst roliga människor men det blir ju inte samma sak som att umgås med sina egna. Så är det att vara mig, jag anser mig vara smått misantrop och det tar tid innan jag vågar vara helt mig själv. Jag träffade en extra speciell människa men faktum är att jag är så jävla rädd vilket resluterar i att jag reagerar helt motsägelsefullt nu. Jag vågar verkligen inte tro att jag är värd att må bra. E har gjort sitt bästa för att bryta ned min självkänsla, kanske en hämnd för vad han tyckte att jag gjorde mot honom. Jag tror dock att han lyckades bättre med sin insats än vad jag gjorde… Han går vidare med sitt liv och jag har fastnat i min egen dynga. Ändå är jag glad.

Musiken då? Jag blev glatt överraskad av Bob Hunds spelning, ett originellt och humoristisk live spektakel. Jag kommer definitvt att se dom igen. Robyn var över förväntat och vilken magisk stämning det var, trots Roskildes näst minsta scen. Chemical Brothers var riktigt sköna, det kan inte vara lätt att göra en bra livespelning med deras musiks förutsättningar men de lyckades. Lyssnade lite på The Ting Tings, vilka jag inte hört tidigare, de blev ett nytt favoritband. Band of Horses var bra, jag gillar musiken. Mindre bra var väl Slayers, trash metal känns inte riktigt som min favoritmusik. Radiohead var det störta dragplåstret för mn del och även de som gjorde mig mest besviken. En trög spelning med mycket okända låtar. Såg även Judas Priest, Catpower och Tina Dickow men de kändes inte speciella på något sätt.

Saknar att jag inte tog med digitalkameran till Roskilde. Jag vill ju ha massor av kort! Vågade dock inte eftersom den är relativt ny. Inför nästa festival:

- Färre kläder i packningen.

- Digitalkameran ska med.

- Bekväma skor.

- Större tält!

- Kylklampar och kylväska.

Nu är det vardag igen. Funderar på att träna idag men jag har lite ont i halsen, även om det börjar gå över. Väntar nog till ikväll. Jobbade natten till idag och vi hade en hel del att göra. Jag hade en överbelagd sal där alla bäbisar skrek. Välkommen tillbaka efter semestern liksom! Jag är bara ledig fredag den här veckan vilket känns onödigt hårt.

Jag tänker inte ens skriva om allt klantigt jag har gjort det senaste eftersom jag inte kommer ihåg allt. Men främst av allt är jag ju expert på att vara spydig utan att mena det… Haha. Blir jag mindre socialt kompetent med tiden eller vad fan är det frågan om?

Hultsfredsfestivalen Överstökad

toximaster — Mon, 16 Jun 2008 12:13:22 +0000

Så var Hultsfredsfestivalen överstökad för den här gången, Festivalnyheter har mycket bra övervakning av nyhtesflödet från festivalerna. De övervakar bland annat hultsfredsfestivalen och Roskildefestivalen. När man själv inte kan närvara på festivalerna är det extra roligt att kunna följa nyheter från festivalerna samlade på det här sättet tycker. Det skulle vara kul att åka på Roskilde nått år framöver, det är en stor, kul och fräck festival. Jag har sett Cure, Rage Against the Machine, Marilyn Manson och många många fler på Roskilde. Jag kommer ihåg när Björk spelade på 25-års-jubileet, man hade helt missat hur mycket folk hon skulle dra och tältet hon spelade i var het fullt. Det var fullt med folk ca 100 (!) meter runtomkring hela tältet och det gick helt enkelt inte att ta sej fram!

Festivalsommer og sukkerspinnlykke

hypsnos — Sat, 14 Jun 2008 21:37:24 +0000

Dagene som har gått har vært herlige dager. Det som er morsomt er at det nesten ikke har skjedd noe utenom det vanlige, faktisk har det skjedd mindre! Men av en eller annen grunn så går jeg rundt i en boble av klisjeaktig sukkerspinn-lykke. Ipod’en og stereoanlegget får kjørt seg, ikke et sekund skal mistes. Jeg må ha hørt igjennom minst halve cd-samlinga mi til nå, og på Ipoden har jeg hørt musikk jeg aldri har hørt på før -musikk som ligger igjen etter de gamle “eierne”. Jeg tviler ikke på at jeg har sett dum ut et par ganger, om noen skulle tatt seg friheten å kikke inn vinduene mine -for jeg har danset, ligget på gulvet og tatt armhevinger og sit-ups og sunget kjempehøyt mens jeg har tatt oppvasken. Jeg er ekstremt glad for at jeg bor i andre etg. og har persienner for å si det sånn!

Kroppen driver plutselig på med en overproduksjon av endorfiner. Det blir festivalsommer!! Igjen! I fjor droppet jeg alle festivaler til fordel for jobb, og det var med andre ord en veldig uvanlig sommer for meg. Men i år har jeg en superduper sjef som ikke trenger meg for fullt før i juli. Så nå skal jeg ut på tur! Først en ukes tid med reise til Oslo, Trondheim og Bodø, og så hjem igjen for klesvask og en dags jobbing før jeg drar videre til Roskildefestivalen. I slutten av juli skal jeg muligens jobbe litt på Telemarksfestivalen og helt på tampen av sommer’n tar jeg meg sannsynligvis en tur opp til Trøndelag for å tilbringe tre dager på Storåsfestivalen. Gamle gode festivalsommeren er tilbake, og jeg er lykkelig!

Jeg har fått tatt noen få bilder også, -selvfølgelig! Et par av dem kommer her:

Dette bildet ble faktisk tatt en sen kveld, rett før det ble mørkt. Jeg har en funksjon som heter “fargeskifte” på godt(..) norsk, og denne brukte jeg for å forandre den grå takrennen til limegrønn. Hva jeg gjorde oppi takrennen er en helt annen sak!

***

Bildet er tatt i åttetiden på kvelden, uten noen funksjoner eller noen form for manuell tilpasning. Det er mye vind her i Bø for tiden, og skyene som flyr over ganske så fort, er blitt objekt for mange bilder.

***

De tre innsektene som står bak Høgskolen jeg går på. Disse tre er noen rare, merkelige dyr som ser ut som om de er på vei mot skogen, selv om det må være skikkelig tungt, de er nemlig laget av jern og stein. Bildet ble litt for mørkt, men det inspirerer bare til gjentagelse en annen gang!

Fri entré till Roskildefestivalen

letaguldkorn — Fri, 28 Mar 2008 01:40:08 +0000

Vill du komma gratis in på Roskildefestivalen?

Läs om arbetet som frivilligarbetare på festivalen här – och anmäl dig här.

Innan den 17 april vill de ha in ansökan.

Foto: Magnus Cederlund

Kan tänka mig att de har behov av svenskar som kan ta hand om sina landsmän – inte bara när svenskarna riskerar att drunkna i en blandning av spyor och lervällning – utan även i vanliga informationstält och sånt.

Det finns så många svenskar och danskar som envisas med att låtsas som om de inte alls förstår varandra.

Det är där alla smarta svenskar som anstränger sig kan komma in som en länk. En frivilligarbetande länk på Roskildefestivalen. Kanske också bilda länk mellan danskar och danskar som inte förstår varandra:

Lär dig räkna på danska. Danskar blir rätt förvånade om turisterna klarar deras ovanliga räknesystem – de brukar säga siffrorna på “skandinaviska” till svenskar och norrmän.

Roskildefestivalen revisited?

Papa Magnus — Wed, 06 Feb 2008 22:35:44 +0000

Först kom den omtumlande nyheten att My Bloody Valentine kommer till Roskilde i år. Och idag får man veta att även Band of Horses kommer. Roskildefestivalen var det stora sommarnöjet 1996-98, men även om de här bokningarna verkligen lockar så känns det inte så lockande att lägga ner en halv förmögenhet på att klafsa omkring i lera, sova i ett raserat tält fyllt med vatten, missköta sin hygien samt leva på öl och jazztobak i fyra dagar. Det må vara fantastisk musik med i dealen, men min gubbkropp pallar inte längre. Det är bara att inse. Men tack för upplysningarna Sonic!

—————-
Now playing: Beirut – Elephant Gun
via FoxyTunes

Djuriskt på Roskilde

slackersview — Wed, 04 Jul 2007 22:26:00 +0000

Eftersom Roskildefestivalen 2007 knappt har börjat och området redan står under vatten är det kanske tur att det kommer dit en (svensk) ark i år. Bland flora och fauna att lasta finns:
* A Hawk and A Hawk Saw (US) (US). Som en raspig 78-varvare där den ensamme barpianisten får plötsligt besök av en grupp kringresande romer. Märkligt och mycket bra. De här ser jag gärna i Noas lounge.
* Arctic Monkeys (UK). Hypade britter med dubbla baskaggar och gitarrtugg. I Bet You Look Good On The Dancefloor är en bra låttitel.
* Beastie Boys (US). Hiphoparna från New York med tjugo år på nacken i musikbranschen – nuff said.
* Björk (ISL). Underbarnet från Reykjavik med 33 år på nacken – nuff said.
* Buffalo Tom (US). Collegerock – nuff said.
* Carion/Svin (DK). Blåsorkester möter electronisse.
* Goose (B). Ett gäng som gått från AC/DC-covers till elektronisk dansmusik. Det gjorde de rätt i, det här är lite lagom bögig och synthskitig dance i mellantempo. Lyssna på Bring It On.
* Gorilla Angreb (DK). Treackords otajt trallpunk med falsksång. Var först ut på festivalen och redan nu på väg längst in i lastrummet.
* Grizzly Bear (US). Introvert naturromantisk singersongwriterindie. Stuva!
* The Lionheart Brothers (NO). FM-vänlig och norskt hurtig pop med sneglingar åt 60-talets psykedelika. Passar bra på mellandäck. Och ja, de har tagit namnet efter Astrid Lindgren-boken.
* New Young Pony Club (UK). Britpop. Över plankan!
* Pelican (US). I brist på annat kallar de på myspace sin musikstil för “annat”. I brist på annat röker man en fet och snöar, hey mista tallyman, tally me banana…
* Peter Bjorn and John (SWE). Internationellt uppmärksammat svenskt band. Tidlös alternativ pop som ligger helt rätt i tiden. Se videon till Objects Of My Affection (längst ner här).
* Red Hot Chili Peppers (US). Funkrockarna från Los Angeles vars bästa platta fortfarande är Blood Sugar Sex Magic (1991), med klassiker som Suck My Kiss, Give It Away och Under The Bridge. Och då är ändå senare alster som Californication och Snow (Hey Oh) jävligt bra. Till mässen!
* True Tiger (UK). Storbritanniens största skivbolag inom grime, r´n´b och garage presenterar NY, Purple Simba, Bruza, Faith SFX och Scandalous UNLTD. Ett måste för den inbitne.

Kan man in lite utöver detta i arken röstar jag lite snabbt för:
* Bonde Do Role (BRA). Bailefunk när den är som bäst. Skönt kaxiga.
* Muse (UK). Falsettsång till experimentell electrorock, ett fett sound utifrån det bästa från 70-tal till 00-tal. Roskilde kallar dem för en futuristisk rockopera. Första gången jag hörde Supermassive Black Hole blev jag såld direkt och det är ett av mina säkra kort under ett dj-set. Orange, söndag 19.30.
* Quit Your Dayjob (SWE). De här electrorockarna spelade också på Möllevångsfestivalen 2006 och nu på Pavillion mitt i natten fredag.

Huppegupp på Roskilde

slackersview — Sun, 25 Jun 2006 13:30:00 +0000

Den första Roskildefestivalen 1971 kom cirka 10.000 besökare, en hög siffra för den tiden, och under de tidiga åren på nittiotalet sprängdes alla vallar: 1991: 60.500, 1992: 64.500, 1993: 76.500, 1994: 90.000 besökare. Området byggdes visserligen ut, och framförallt satsade festivalen på dränering efter katastrofalt blöta och leriga 1991, men ledningen bestämde att nu skulle Roskilde inte växa mer.

Störst är ju Roskilde ändå, med såväl legendariska namn som publikmagneter av något mindre kaliber, men kanske är det ändå det myller av mindre kända artister och små akter som traditionellt är Roskildes stora styrka, den där huppe-gupp-upptäcktsfärden som möjliggörs.
I år prickar jag särskilt för:

Birdy Nam Nam, (FRA). Fransk musik är ofta förvånansvärt innovativ och Roskilde är på, till exempel Mano Negra (1989), Les Satellites (1990), Les Casse Pieds (1993) och såklart Manu Chao (2001 + 2002). Den här gången handlar det om ett gäng vinylfetischister som tillsammans skapar kompositioner med loopar och beats. På Birdy Nam Nams sajt finns några fängslande videoklipp.
Metropol fre 30/6 kl 15.30

Front242 (BE), tidig industris okrönta kungar, grymt tunga och ett måste att uppleva live. Lyssna: Headhunter
Metropol fre 30/6 kl 17.30

Primal Scream (UK) spelar såklart på Orange scenen, en mördartungt malande ljus- och ljudshow, anarkistiskt och anti-auktoritärt. På deras sajt, ett konstverk i sig, finns videos till klassiker som Insect Royalties, Swastika Eyes och Kill All Hippies.
Orange lör 1/7 kl 19.00

Tiga (CAN), kylig strömlinjeformad techno, men ändå berörande. Lyssna: You Gonna Want Me (Isolee In My Bee). Dansa!
Metropol lör 1/7 kl 23.00

Coldcut (UK), väletablerade men fortfarande hungriga och vilda. Kolla deras lite röriga men ändå roliga sajt. Lyssna: Atomic Moog och Beats and Pieces
Metropol sön 2/7 kl 18.00

Balkan Beat Box (INT), en musikalisk multikultibrygd med balkanblås och dj-beats (stora bilden). De säger: On the dance floor from NYC to Middle East, from Berlin to Macedonia to Bloomington Indiana to Tokyo to Jerusalem to San Francisco to Bordeaux and Brussels people are listening and moving to the new BBB sound. Missar du dem här finns en ny chans 1 aug på Pildammsteatern i Malmö.
Ballroom sön 2/7 kl 19.15

Fler intressanta akter är:
Scissor Sisters (US) som släpper ny platta i september.
Hiphop/reggaekollektivet Seeed (D).
Afro-karibiska Sergeant Garcia (F).
Whomadewho (DK) som kör punkfunkdiscocovers.
Skapunkarna Mad Caddies (US).

Några av årets säkra kort: Morrissey, Guns´N´Roses, Franz Ferdinand, Bob Dylan, Toumani Diabaté, Deathcab For Cutie