Jag har aldrig varit en person som inte kan umgås med folk. Jag kanske inte alltid pratar mycket men jag är inte otrevlig eller elak mot någon. Jag är inte heller en person som inte kan bo med annat folk. Självklart tar det alltid tid att vänja av sig från att bo ensam till att bo med rumskompisar men till slut kommer man över det och kan på så sätt göra det bästa av situationen.

Jag är inte heller en person som normalt sätt irriterar mig på människor. Men vissa saker som människor gör, kan göra mig riktigt irriterad. Eller, jag vet inte om det är irritation eller bara ett “Suck” från min sida.

I alla fall.

Ni vet när en person gör små saker som kan bara gör allting värre och värre. Det är så det är nu. Jag ska inte säga några namn dock. Vill inte säga några namn. Vad jag kan säga är att denna negativa energi som kommer från denna person speglar av sig på mig och gör mig till en negativ person. Jag vill inte ha någon negativ energi omkring mig. Det är väl inte egoistiskt att tänka så. Nej, det tycker jag inte.

Jag gillar att umgås med positiva människor. Jag kan inte ens tänka på när jag sist var omkring negativa människor för jag umgås inte med sånna. Och jag vet inte om det är en Amerikansk sak att vara så … vet faktiskt inte.

Men det negativa måste bort. Det är små kommentarer med en elak underton som gör att jag börjar få nog. Jag kanske bara är känsligare än vanligt just nu pga olika anledningar men det känns som om varenda sak jag säger blir hackat på.

Och jag har ingen som helst lust att festa imorgon. När jag säger att jag inte har råd så har jag inte råd. Det finns inga men eller om. Det finns ett “jag har inte råd” och that’s it. Jag vill inte gå till olika barer som kostar pengar, det spelar ingen roll … “det är en drink” säger du, ja..men då sitter jag hellre på ett ställe där jag inte har betalat inträde och dricker den drinken. Jag har inga förhoppningar om imorgon. Inga alls. Jag vill vara lika excited som andra…men det går lixom inte när man har negativ energi omkring sig.

Usch. Det här var ingen rolig blogg.

Jag hoppas att få umgås med folk imorgon som jag inte sett på 7 månader. Det vore bra. Dom har ingen negativ energi iaf. Bara energi! Och sånt gillar jag! dessutom kanske jag kan lura till mig en drink eller två

Nu ska jag se vad jag kan göra med resten av denna dag.

/ Linda

Jag vaknade för ungefär en halvtimma sen. Hade ganska svårt för att komma upp ur sängen, men när jag väl var uppe så drog jag upp rullgadinen och öppnade fönstret – Det är sol! Och varmt!
Yes, är det kanske så att sommaren faktiskt är på väg?
Mhm, jag tror faktiskt det. Och det får mej på så fruktansvärt bra humör!
Nu ska jag bara jobba 8 timmar, vilket är ganska kul, och sen ska jag hem och göra mej i ordning. För idag blir det antagligen utgång.
Vi ska i alla fall grilla och så blir det väl en och annan droppe vin!
Jag är glad att jag inte var ute igår med mina rumskompisar.
Dom ligger nämligen kvar i sängen, bakfulla.
Så jag är glad att jag mår bra och var smart igår!
Nähäpp, nu får jag springa! Hörs sen!

Nu har jag så där tunga dagar igen. Söndagen var sådan, gårdagen också och ännu har det inte gått över. Eller, det är väl tisdag idag? Jag är helt dagvild. Åh, det känns bara så tungt allt. Att resa sig ur soffa och göra mat känns som värsta omöjliga uppdraget. Jag är så sjukt trött i kroppen och tung i själen. Det enda som gäller är att vänta ut det men det är bara så fruktansvärt tråkigt under tiden. Blogginspirationen försvinner också. Och även om jag kommer på saker att skriva om så blir det bara tråkigt. Tråkigt och tungt. Som det här inlägget. Ja, ni märker ju. Inget att fnissa åt här direkt.

Tills jag återigen är mitt normala jag rekommenderar jag att du lyssnar på Morgonpasset i P3. Nu! Gå in på www.sr.se/p3 och sätt igång webbradion. Dagens program var mycket roligt. Jag skrattade och hade mig. Alltså högt för mig själv. HA HA HA, rakt ut i luften bara. Det skulle jag aldrig gjort för fem år sen, då var jag inte kapabel till det. Jag kunde visserligen tycka att saker var lika roliga som de är idag, men att sitta ensam och skratta fanns liksom inte med i min världsbild.

När jag bodde i min första studentlägenet i Leksand hade jag två rumskompisar. Den ena, med rummet vägg i vägg med mitt, satt alltid för sig själv på kvällarna, kollade på teve och asgarvade så det skallrade i fönsterrutorna. Jag tyckte att han verkade lite störd. Det var han också. Vi bråkade ju rätt mycket om temperaturen i lägenheten. Han skruvade upp den hela tiden och jag skruvade ner. (Det känns som jag berättat det här förut men who cares?) En helg när alla åkt hem till sitt hade han skruvat upp värmen på max. När jag kom tillbaka till lägenheten på söndagen brände jag mig nästan på handtaget till ytterdörren och hela lägenheten hade förvandlats till en fuktig jävla bastu. Veckan efter flyttade jag.

Nu befinner jag mig alltså i Brunei och har just varit ute på stadens torg och gator för första gången. Skriver mer om detta senare, och jag skall ta och ladda upp lite fler bilder från Singapore också. Just nu blir det dock bara en summering av de sista dagarna i Singapore.

I söndags gick jag iväg till Little India efter en rejäl sovmorgon till lunchtid, och eftermiddagen spenderade jag vid Changi Beach. Det är i princip den enda stranden som finns på Singapores huvudö, eller iaf. den enda som är riktigt badvänlig. Vattnet var riktigt varmt och behagligt, och hade det inte varit för att det a) regnade större delen av tiden jag var där och b) att jag är en sån badkruka så hade jag nog hoppat i plurret.

Nästa dag var tanken att jag skulle fara iväg till antingen Jurong Birdpark som är en gigantisk fågeldjurpark, alternativt till Pulau Ubin som är en ö utanför Singapore som är i princip fri från moderna byggen och stadsliv, och utgörs istället av vild regnskog och små sjöar och vandringsstigar och en liten mängd invånare som lever ett väldigt lantligt liv. Dock “försov” jag mig till lunchtid, så det fanns inte riktigt tid till något av dessa resmål. När jag satt på rummet och funderade över hur jag skulle göra för att rädda dagen och hitta på någon alternativ och meningsfull aktivitet så träffade jag en tysk tjej som hade flyttat in på rummet tidigt samma morgon (jag bodde alltså i en vandrarhemssovsal). Hon hette Annika och var lika gammal som jag, och hennes utseende kan väl beskrivas lite som en ung, kort och tysk Anna Lindh, if that makes sense. Hon fnissade och skrattade mest hela tiden som vore hon hög på lustgas, och hon verkade lite allmänt osäker och visste inte vart hon skulle gå eller vad hon skulle göra i staden, då detta var hennes första vistelse där. Dum som jag var kom jag inte på tanken att erbjuda mig att visa henne runt förrän efter hon redan hade gett sig av ut på stan, så jag for till Singapore National Museum istället där de har en utställning om landets historia. Denna var förvisso väldigt intressant och välgjord och trevlig, och jag gick runt i flera timmar tills de sparkade ut mig pga. att de stängde för dagen. Hann därför bara fram till 1960- och 1970-talet. “Lyckligtvis” regnade det hela eftermiddagen, så det var tur i oturen att jag inte for iväg på någon utflykt.

Väl tillbaka på rummet senare samma kväll träffade jag Annika igen som hade shoppat på Orchard Road samt uträttat diverse ärenden under dagen och nu undrade vart hon borde bege sig nästa dag. Denna gång erbjöd jag mig därför att agera tourguide åt henne och visa henne runt i staden, varpå hon sken upp som en sol över erbjudandet. Det enda hon visste att hon ville göra var att se Chinatown och The Flyer, så nästa morgon klev vi upp vid 8 och gav oss av, efter att hon först hade ägnat sisådär 1 timme åt att göra sig i ordning… Hursomhaver käkade vi frukost och pratade en lång stund om lite allt möjligt, och det visade sig att hennes far också hade gått bort i cancer två år tidigare, så en av anledningarna till att hon var ute och reste var för att han hade en massa resplaner inför sin pension som han aldrig hann med att genomföra, så hon ville inte hamna i samma situation så att säga. Hon pluggar dock något sorts civilekonomprogram i Tyskland och hade varit i Bali i en termin som utbytesstudent, så hon var på väg hemåt och gjorde några dagars stopp i Singapore och Bangkok.

Efter frukosten blev Chinatown första anhalten för dagen, följt av Little India. Därefter käkade vi en smarrig lunch nere vid hamnen i affärskvarteren bland alla västerländska affärsmän i strukna skjortor, och vädret och utsikten över floden var underbart. Efter lunchen for vi upp i The Flyer, dvs. det London Eye-liknande utsiktshjulet som de monterat upp vid Esplanade där man har utsikt över hela staden. $30 för ett varv á 30 minuter, vilket helt klart var värt pengarna. Innan middagen tog vi en tur till Jurong Birdpark också för att avsluta dagen. Där hann vi dock bara vistas i 1 timme innan de stängde, men vi fick iaf. se en hel del intressanta fåglar. Efter middagen skildes vi åt då jag var tvungen att packa och hon var tvungen att söka upp ett Internet-café.

Det fanns definitivt en liten flirt mellan oss två, vilket märktes direkt redan första gången vi träffade varandra på hotellet/vandrarhemmet (det var naturligtvis därför jag erbjöd mig att visa henne runt), men mer än så blev det inte. Det roliga med detta är dock att det är andra gången under denna resa som jag har träffat just en tysk tjej där det har rådit ömsesidigt intresse för varandra, och bägge gångerna har de haft en pojkvän hemma i Tyskland som de haft ett lite otydligt förhållande till. Den första gången var i Bundaberg av alla ställen där det fanns en tysk 19- eller 20-årig tjej som jobbade och bodde på samma ställe som vi, och en av de första dagarna “ute på fälten” blev hon och jag slumpvis utvalda att hjälpa till med att samla upp och sortera alla fulla tomathinkar som alla andra hade plockat. Hon råkade hälla fel hink i fel låda några gånger, varpå hela processen fick stanna upp och vi andra fick hjälpa till att sortera ut alla felsorterade tomater. Hon var därför lite nere över detta, så jag gjorde mitt bästa för att muntra upp henne efteråt, vilket hon verkade uppskatta mycket. Så vi jobbade ihop resten av dagen och pratade en massa och hade också en hel del gemensamt visade det sig. Den följande veckan på vandrarhemmet hälsade vi alltid glatt på varandra och pratade, och hon brukade smyga upp bakom mig och kittla mig samt ge mig små blickar i den annars äckliga matsalen på vandrarhemmet. Hon hade dock som sagt pojkvän hemma i Tyskland, så jag tog inga initiativ, men det knepiga var att de gånger hon pratade om honom så lät det på tonfallet som om de snarare var goda vänner än att de fortfarande hade ett riktigt förhållande, vilket förstärktes av sättet hon betedde sig mot mig. Ungefär samma sak gällde Annika, vars pojkvän tydligen var besviken över att hon inte hade ringt honom varje dag från Bali, så hon visste inte längre om de var ihop eller ej. Oh well, tredje gången gillt typ.

Hotellet jag bodde på var alltså både ett hotell och ett vandrarhem, och jag bodde i en sovsal med 4 bäddar. Det var bara trevliga människor i rummet under tiden jag var där, och det är helt klart trevligare att bo på vandrarhem än på hotell när man reser ensam, eftersom att man åtminstone träffar lite folk, även om det också är lite bökigare. Sista kvällen satt jag, Annika och de två andra (en amerikansk tjej i 30-årsåldern och en australiensisk man från Perth i kanske 55-årsåldern) och pratade reseminnen och hade allmänt väldigt trevligt, så det var ett perfekt avslut på en fantastisk vistelse i Singapore. Jag är oerhört glad över att jag valde att stanna där ett halvdussin dagar istället för att bara övernatta mellan flygningarna som jag hade tänkt göra från början.

…från den kristna reaktionära kinesiska killen som jobbade i en vecka på mitt förra jobb. Vi växlade telefonnummer iom. att vi hade samma resväg till och från jobbet, men vi har inte haft någon kontakt sedan dess. I lördags morse klockan 06.10 av alla tider på dygnet fick jag dock ett SMS från honom där han bad mig berätta om eventuella problem som jag har i livet men inte lyckas lösa så att han kan be för mig… Jag svarade inte på det. Funderade dock ett tag på att skriva att jag var en “ex-leper” som nu önskade bli spetälsk igen, eller kanske att jag var rekorderligt homosexuell, och se vad hans reaktion skulle bli, men jag ändrade mig.

I fredags var min sista dag på det “nya” jobbet, då jag inte kände för att fortsätta nästa vecka, mest pga. att min trevliga jobbarkompis inte kommer vara där. Sedan är det ju också all denna förbaskade rökning som förekommer på det stället. Jag trodde att alla arbetsplatser i det här landet var rökfria, men tydligen inte denna, eftersom att i princip alla gick runt och rökte stup i ett inomhus. Dels är ju detta väldigt störande och otrevligt när man inte själv gillar cigaretter, men sedan kan man ju även fråga sig varför folk röker inne i en brädgård som är full av trä!? Och varför kan de inte göra det utomhus liksom? Jag misstänker att om man skvallrade för myndigheterna eller försäkringsbolaget så skulle det nog bli ett abrupt slut på det hela.

I övrigt flyttade den nya huskamraten Jonas ut i lördags, då han för några dagar sedan fick ett oväntat drömjobb som dykare i Exmouth som ligger 120 mil norrut. Han skall därför köra bil i 13 timmar i sträck dit upp idag, vilket jag inte är avundsjuk på (det är bara öken, öken och lite till öken längs den vägen). Sista veckan blir jag därför helt ensam i huset, vilket är lite synd då han var väldigt trevlig att ha här. Å andra sidan har jag mängder med ärenden att uträtta innan jag far, såsom att packa, skriva vykort, tvätta, ta många och långa promenader runt i staden och fotografera, träffa Luke en sista gång, deklarera, stänga bankkontot, klippa mig, låsa upp mobilen, skicka iväg paketet med alla grejer som jag inte vill ta med mig som bagage, dubbelkolla alla flygbokningar, skriva ut alla viktiga papper och nummer inför resan, handla, städa, osv. Nu är det också mindre än en vecka kvar tills jag far, KÄN JO BÄLIV IT!? Jag har då svårt att förstå det, och det börjar bli lite pirrigt nu. Försöker också så gott jag kan med att ställa om hjärnan till “resa” istället för “vardag”, vilket är lite svårt.

Avslutningsvis har jag lyckats ta reda på namnet för en låt som jag har hört under mången års tid men aldrig vetat vad den heter eller vilka som gjort den, nämligen Crash Test Dummies – Mmm Mmm Mmm Mmm. Dels är den riktigt bra i sig, men framförallt driver det en till vansinne att höra en sådan låt under en längre tid utan att veta namnet på den. Allt är tack vare den annars eländiga radion på jobbet, men någon nytta skulle jag väl ha av den också.

Gäsp, ännu inget nytt jobb. Min rekryteringsfirma kontaktade mig i måndags innan jag hann kontakta dem, och de var redan i färd med att leta fram ett nytt jobb åt mig då de hade hört att jag blev av med det förra. Effektiva små rackare. Hittills verkar det dock inte ha gett resultat, så jag försöker slösa bort all min lediga så gott det går.

Idag var jag tex. och träffade Luke igen, och vi tog en promenad på stan och satt på ett café i några timmar. Alltid lika trevligt. Vi “hängde” även tillsammans för någon vecka sedan då jag var hemma hos honom i hans oerhört rena och prydliga radhus som han bor i tillsammans med sin mor och deras fina gamla vovve som var väldigt förtjust i att bli klappad. Jag har blivit himla sugen på att skaffa hund den senaste tiden, typ en långhårig Golden retriever som jag skulle döpa till Calle Flygare. Problemet är bara att jag brukar känna mig lite täppt i näsan varje gång jag har varit nära en hund, så jag har nog någon lättare form av allergi mot dem. Luke har för övrigt en gigantisk samling med LP-skivor på sitt rum och två stora DJ-mixerbord, och han brukade tydligen aldrig käka lunch när han gick på gymnasiet utan använde istället pengarna till att köpa LP-skivor. Om jag är sjukligt intresserad av flyg så är han sjukligt intresserad av musik…

Här i huset kommer jag och Jonas fortfarande väldigt bra överens och han är väldigt trevlig och pratglad. Han ägnar hela dagarna åt att söka dykarjobb längre norrut, och ifall han inte lyckas med det snart så skall han ordna något kockjobb här i Perth istället. Apperopå det så bjöd han mig på middag igår då han hade köpt en massa schnitzelkött som behövde ätas upp, så jag fick hemlagad schnitzel med marinerad ugnspotatis och ärtor och citron, vilket var (nästan) orgasmiskt gott. Trodde aldrig att en så pass “simpel” maträtt kunde ha så mycket smak. Det kanske var extra gott med tanke på att mina måltider här vanligtvis brukar bestå av pasta med tråkiga färdiga pastasåser.

Imorgon är det för övrigt exakt 2 (två) veckor kvar tills jag åker! Helt ofattbart såhär efter 10 månaders vistelse i det här landet. Detta innebär såklart också att det snart kommer bli betydligt mera liv och rörelse och bilder på den här bloggen, iom. Asien-resan. Jag hoppas också att jag inte har blivit så pass van vid allting här att jag känner mig som en främling när jag kommer tillbaka till Sverige.

Tyvärr verkar det dock inte ha blivit mycket bättre hemma i Sverige och Europa sedan jag lämnade det. Som alla säkert redan vet vid det här laget så är Staten som vanligt i full färd med att skydda oss stackars medborgare från oss själva och varandra genom den nya “FRA-lagen” och EU:s föreslagna bloggregistrering, för att bara nämna några exempel. George Orwell vänder sig i sin grav, som Luke uttryckte det idag. Vänder sig gör det även i magen, inte minst av det politiska skådespelet kring FRA-lagen: Sossarna kommer ursprungligen med förslaget till lagen för några år sedan; Borgarna introducerar den; alla sossar blir plötsligt emot lagen (“i dess nuvarande form“) och lovar att riva upp den efter nästa val, om folk snällt röstar på dem dvs. Och Den Store Liberalen Fredrick Federley är förhoppningsvis kokt 2010 (tillsammans med resten av Regeringen), med tanke på att ungefär 99% av alla som titulerar sig själva som liberaler i Sverige numera tycks avsky honom, att döma av kommentarerna på hans och andra bloggar. Och som om inte det vore nog pågår det just nu en utredning på uppdrag av just allas vår Regering om huruvida det borde bli förbjudet att gå ur PKU-registret. Själv gick jag ur registret det första jag gjorde efter att jag fyllde 18 och har varit noga med att spara svarsbrevet som “bevis”, men för alla andra kan det ju vara en god idé att ta tillfället i akt och gå ur nu.

Ikväll tror jag att jag passande nog skall ta och titta på den underbara filmen Brazil.

Förra veckan flyttade den nya svenska killen in i vårat hus. Han heter Jonas och är i 30-årsåldern och varvar i princip sitt arbete som kock i Stockholm med att resa världen över. Innan han kom hit hade han varit på en längre dykutbildning i Malaysia, och dessförinnan i Hong Kong. Han har ingen fast bostad utan brukar bara hyra ett rum i andras lägenheter/hus, och sedan jobbar han ihop en massa pengar och far ut och reser i flera månader åt gången. Väldigt trevlig kille hursomhelst, och än så länge kommer vi väldigt bra överens. Det är alltid intressant att höra om sådana människors alla äventyr också.

Alla tjejerna har nu rest hem till Sverige och kommer tillbaka hit igen först några veckor efter att jag har lämnat Perth. Detta är lika så bra då jag i lördags råkade läsa ett mindre smickrande stycke som Anna skrivit om mig på hennes blogg för några månader sedan, efter att hon hade läst en del hätska kommentarer om henne och Magda som Oskar skrivit här. Av någon anledning valde hon att tillskriva mig dessa påståenden och ta ut hennes ilska över det hela på mig, fastän det alltså inte var jag som hade skrivit ett endaste ord av det som hon citerade och åsyftade. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men kontentan var pretty much att jag var en tönt för att jag har nördiga intressen såsom filosofi och flygplan och gillar att sitta framför datorn, istället för att (gissningsvis) partaja och supa. Det ironiska med det hela är ju dock att hon iom. detta bara besannar Oskars “fjortispåståenden” om dem, för är det något som brukar karaktärisera just fjortisar så är det ju precis detta synsätt på personer av mitt slag, utöver att de därtill har för vana att supa sig fulla med jämna mellanrum. Det är mao. lite som att skjuta sig själv i foten.

Det hade ju varit en sak om hon hade återberättat det som Oskar skrivit och sedan felaktigt skyllt det hela på mig (även om det hade varit illa nog), för det är ju fullt förståeligt att hon blir sur över sådana kommentarer, det hade jag också blivit. Dock blir det ju en helt annan femma när man dårpå börjar håna och attackera mig pga. hur jag är som person och har för intressen, och detta inför alla som läser hennes blogg. Då är man liksom inne på ett helt annat område. Jag har mig veterligen aldrig förut hånat dem pga. deras intressen och personligheter (och i synnerhet inte kallat dem för fjortisar), inte ens de gånger som jag har blivit väckt av att de kommit hem fulla mitt i natten när jag skall upp klockan 5 eller 6 och jobba. Det hela blir väl på sätt och vis extra tråkigt av att jag har tyckt att Anna har varit ovanligt glad och trevlig mot mig den senaste veckan, och det hade ju varit ett klart roligare sista minne att ta med sig hem…

Det enda “positiva” med detta är väl just att jag läste det alldeles innan hon/de for hem till Sverige och inte för några månader sedan, för det hade ju gjort resten av min vistelse här i huset ganska jobbig. Men, men, lesson learned: jag skall hålla ett ännu större avstånd till sådana människor i fortsättningen. Och jag vidhåller att alkohol är “Djävulens urin”, som förvandlar annars schyssta människor till knäppisar, och sätter upp sjukliga sociala normer för ungdomar i synnerhet.

Natten mot söndag låg jag och sov ensam i huset och vaknade vid kanske 1-tiden av att det ringde på porttelefonen. Det var Emmy, en av mina kollektivkamrater, som kom hem och inte hade någon nyckel med sig, så jag fick såklart ta och öppna åt henne. Detta händer då och då, dvs. att någon av tjejerna kommer hem mitt i natten när jag ligger och sover och väcker mig för att de har glömt nyckeln.

Hursomhaver gick jag och lade mig direkt igen, och likaså Emmy. Strax före 3-tiden vaknar jag till igen av att det small i ytterdörren, och någon sekund senare ropar Emmy till mig att det har varit några inne i huset. Jag går ned till henne och frågar vad som hänt, och hon berättade smått skärrad att det var en gubbe som hade öppnat hennes sovrumsdörr och tittat in, och när hon hade ropat “Hello?” så sade han till sin polare “Let’s go” och stängde igen dörren och sprang nedför trappan och ut ur huset. I bara strumplästen börjar vi därför söka igenom huset och kolla i varje liten vrå för att se till så att det inte var någon person kvar i huset, och att de inte hade stulit något. Alla lamporna i huset var tända också, vilket de inte var när Emmy hade gått och lagt sig. Hon vågade av förståeliga skäl inte gå och lägga sig igen, så jag höll henne sällskap medan vi inväntade polispatrullen som vi hade ringt efter. De kunde naturligtvis inte göra så mycket men intervjuade oss iaf. grundligt och kollade igenom huset. Det enda signalement som Emmy kunde ge var att mannen hon såg hade ett mörkt ansikte och en stor mängd mörkt och krulligt hår i ansiktet, antingen i form av skägg eller vanligt hår, samt en rutig skjorta. Tyvärr skulle det inte förvåna mig om det var aboriginer…

Anledningen till att de kunde ta sig in ö.ht. var för att Emmy inte låst dörren efter att hon kommit hem. Jag var ju yrvaken när jag öppnade åt henne och gick sedan och lade mig på en gång igen och räknade med att hon skulle låsa efter sig. Hon berättade dock efteråt att hon hade legat i sängen strax efter att hon kommit hem och funderat över om hon borde gå ner och låsa eller ej. Av någon outgrundlig anledning bestämde hon sig dock för att inte göra det. Själv hade jag aldrig kunnat somna om jag visste att dörren var olåst…

Fruktansvärt fräckt dock att bara gå in i ett slumpmässigt valt hus med olåst dörr sådär och börja söka igenom det. Vi hade ju kunnat vara vakna och suttit i vardagsrummet eller nåt när de klev in. Det “enda” de lyckades stjäla var Emmys gamla MP3-spelare och Magdas nya iPod, men av någon märklig anledning tog de inget annat. Det kan ju dock bli svårt att få ersättning från försäkringsbolagen för dessa två ting iom. att dörren var olåst. Det värsta med detta är ju dock inte de stulna sakerna, utan tanken på att det lika gärna hade kunnat vara några riktiga galningar som klivit in och börjat ge sig på Emmy och mig fysiskt, så därför känns det ju aningens olustigt att hon medvetet lämnade dörren olåst…

Hursomhaver verkar det ju dock ha slutat någorlunda “lyckligt” den här gången, och vi har ju iaf. lärt oss att vara ännu mera noggranna med att låsa dörren än vi var tidigare.

Detta är för övrigt det andra inbrottet jag råkar ut för på ganska exakt ett år. Kring början av juni förra året var det inbrott i köket i studentkorridoren där jag bodde i Umeå, men det enda som tjuvarna gjorde då var att stjäla vår mat och slänga ut en del av den över hela köket, så att det såg ut som om en 5-åring hade fått en massa livsmedel och blivit tillsagd att göra precis vad han ville med dem.

Nu är det bara 3 och en halv veckor kvar innan jag åker hemåt, och det börjar krypa i kroppen på mig då jag bara känner att jag vill åka hem snart och även slippa mitt enformiga jobb. Det är lite som brottslingar som suttit i fängelse i 10 år och rymmer när de har 1 månad kvar, för att den sista tiden är värst och driver dem till vansinne, som en av mina kollektivkamrater jämförde det hela med. Fast nu vill jag ju verkligen inte ge er intrycket av att jag försöker likna Australien vid ett fängelse, men ni förstår säkert poängen.

I fredags skickade jag dock in min ansökan till utbildningen som jag hoppas kunna börja på i höst. Ett par personer vet redan vad det är, så er övriga kan jag upplysa om att det är en lokförarutbildning. Jag valde det lyxigaste fraktalternativet för ansökningspapperena som bara tar 3 dagar och går att spåra via Internet så man kan se när det kommit fram osv. Tyckte det var säkrast så, speciellt som det bara är ganska exakt en månad kvar innan ansökningstiden går ut. Smakar det så kostar det dock: 250 SEK för att skicka lite papper…

Min egentliga plan när vi först började planera den här resan för 1,5 år sedan var att jag skulle plugga ett internationellt civilekonomprogram när jag kom hem, men det har jag i efterhand insett att jag nog inte vill egentligen. Mitt riktiga drömyrke är/var ju dock pilot, men det har jag först och främst inte råd med då det kostar omkring en halv miljon SEK och uppåt, och även om jag hade de pengarna så har jag även börjat tvivla under det senaste halvåret på om detta verkligen hade varit rätt val också. Dels för att det kan vara dumt att riskera att “förstöra” mitt flygintresse genom att ha det som jobb (jag har stött på ett par personer som medvetet valt bort pilotyrket just pga. detta, vilket har legat och gnagt i bakhuvudet på mig sedan dess), och sedan är också arbetsmarknaden på tok för osäker just nu. Flygbranschen befinner sig typ i sin värsta kris i historien pga. oljepriserna, så bolag efter bolag har konkat det här året, och de som fortfarande lever gör allt de kan för att minska kostnaderna och öka intäkterna, bla. genom att sparka en massa piloter. Inte så lockande att betala över en halv miljon och sedan ev. sitta utan varken jobb eller en annan utbildning.

Tanken har dock aldrig ens slagit mig att lokförare kan vara något för mig, förräns någon gång i januari/februari då jag plötsligt kom på detta och insåg att det nog är perfekt för mig på alla sätt och vis. Till viss del är det Ellikas förtjänst som av en slump berättade i höstas att det råder en väldigt bra arbetsmarknad för lokförare just nu, och jag har nog alltid trott att lokförare är ett sådant sorts yrke som är väldigt “slutet”, dvs. att det knappt råder någon rotation alls av personalen. Och så är det nog också vanligtvis, men just nu verkar det som att ungefär alla lokförare i Sverige håller på att pensionera sig för att de är födda ungefär samtidigt, och därav efterfrågan på nya sådana. Tre test måste jag dock gå igenom för att komma in; 1) bli kallad till intervju och urvalstester utifrån mitt personliga brev, 2) klara dessa tester och intervjuer, 3) få godkänt på hälsoundersökningen. Förvisso är det ju inte Harvard jag söker till precis, och det kommer ytterligare 3 intagningsmöjligheter till nästa vår om inte annat, men det vore ju onekligen trevligt att komma in på en gång. Den som lever får se.

På morgnarna är det omkring 8 grader varmt här numera, så jag tror nästan att jag skall frysa ihjäl varje dag när jag går till tågstationen, trots vantar och fleecetröja. Ni kanske ser varför jag inte kan fatta att en massa personer trots detta har på sig shorts den tiden på morgonen med de temperaturerna. Min chef har dock intygat mig om att det inte brukar bli så mycket kallare än såhär under vintrarna här, så det känns ju bra att veta iaf. Hemma i Umeå har det dock varit värmerekord och över 30 grader varmt har jag hört, och det är ju bra typiskt. Något som dock värmer upp en är australiensarna och deras “civilkurage” eller vad man skall kalla det. Exempel: en morgon denna vecka på pendeltåget till jobbet klev det på en 4-5 riktigt skabbiga white trash-tjejer som var väldigt högljudda och dryga. Klockan var alltså 6 på morgonen och de flesta som sitter på tåget vid den tiden är manliga bygg- och fabriksarbetare och dylikt. En av dessa satt och halvsov och vaknade till när dessa drägg klev ombord och ropade således till dem: “Pipe down, women! It’s too fucking early in the morning to hear your shit!” Då svor de åt honom men blev dock lite tystare efter det. Det är små guldkorn som dessa som jag kommer sakna hemma i det försynta Sverige.

Så var det lördag igen, men dock ny månad. Jag har haft småtråkigt större delen av dagen, men iaf. utfört min vanliga lördagsrutin: lunch på Miss Maud’s, veckohandla mat på Woolworths och tvätta – same, same. Idag har det dock varit riktigt varmt och behagligt för första gången på flera veckor, så det är ju trevligt. Har läst vidare i min filosofibok idag också, och nu avklarat kapitlet om Wittgenstein (vilket var ganska drygt och tråkigt, definitivt inte en av mina favoritfilosofer). Nu är det bara Karl Popper och Alan Turing kvar, och jag ser iaf. väldigt mycket fram emot att läsa om den förstnämnda, om inte annat för att han var associerad med den s.k. “österrikiska skolan”, som är min favoritskola inom nationalekonomi.

Tiden bara flyger förbi, och om en månad är det juni. Helt ofattbart, känns som att det nyligen var typ januari. Kanske är klimatet som gör att tiden bara flyter ihop. Det är också nu bara 2 månader kvar tills jag påbörjar min hemresa, vilket känns minst lika ofattbart. Jag har bokat typ halva resan färdigt nu och blir förhoppningsvis färdig med det sista nu till veckan, då jag också kommer publicera hela mitt reseschema. Om ungefär två veckor måste jag också byta jobb pga. visumrestriktionerna, så jag har mailat rekryteringsfirman som jag är anställd genom och bett dem ordna ett nytt jobb åt mig innan dess. Det bör inte vara några problem att få ett nytt jobb för den kvarvarande tiden med tanke på arbetsmarknaden här (peppar, peppar).

Under nästa vecka kommer det också en ny “mini-del” i serien “Markus provar nya saker” om man nu kan kalla det för det, så håll utkik.

Så en tråkig nyhet. Alla tjejerna här i huset far som sagt hem till Sverige i slutet av juni, och jag åker som sagt den 11 juli, och pga. detta så har de nu meddelat att jag antingen måste betala min hyra för hela juli alternativt flytta ut redan den 10 juni och bo på vandrarhem eller hitta något annat delboende den kvarvarande månaden. Detta då tjejerna inte vill ta in någon ny okänd person här i huset när varken de eller jag är här och kan hålla koll på allt (vilket jag har förståelse för), och de har tydligen inte inte heller råd att betala min hyra under den månaden. Detta är väldigt drygt då det inte känns som ett rimligt alternativ för mig att leta upp något annat boende för den sista tiden eller bo på vandrarhem i en hel månad, och om jag bor kvar här fram tills att jag åker så blir det typ 3500 SEK extra som jag måste betala för något som jag inte kommer använda. Piss, bajs och helvete, det är väldigt mycket pengar för ingenting, eller rättare sagt för att få bo kvar sista månaden. Jag skulle kunna göra mycket roligare saker för den summan. Och nej, jag kan inte bara sticka utan att betala, om inte annat för att de redan har en månadshyra i deponering på deras bankkonto som jag betalade till dem som säkerhet när jag flyttade in här… Detta är ett väldigt drygt dilemma.

Idag har det ösregnat hela dagen och varit kallt och blåsigt och jävligt. Till råga på allt hade varmvattnet slutat fungera när jag kom hem, så jag kunde inte duscha. Nu sitter jag och väntar på att vattnet skall bli varmt igen efter att vi nyss fixade den gasdrivna varmvattenberedaren som står på uteplatsen. Är jäkligt bökigt att allt är gasdrivet här, in my humble opinion.

Jag överlevde festen i fredags som ni kan se, och det blev inte så vilt som jag hade befarat. Dock var det dunka-dunka-musik fram till åtminstone 3-tiden på morgonen, då alla gästerna äntligen hade gått hem (förutom två stycken som hade däckat i soffan respektive fåtöljen i vardagsrummet). Totalt 8 personer kom upp på mitt rum under kvällen, varav lite drygt hälften var ovetandes om att jag bodde där, men de flesta av dem försökte dock övertala mig om att komma ned och partaja. “Nej Leif”, svarade jag envist och satt kvar i min fåtölj. Jag tycker verkligen, verkligen inte om fulla personer och fyllefester. Alkohol är Djävulens urin.
Jag tog iaf. lite bilder före och efter festen, som jämförelse. Ni kan säkert lista ut vilken ordning de är tagna i:

Lyckligtvis hade jag under fredagen sällskap av bror min som pratade med mig på Skype under hela kvällen och halva natten. Totalt 8 timmar långt blev samtalet, och vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Väldigt trevligt var det iaf. med sällskap under denna för mig svåra prövning. Vi lyckades också äntligen fixa så att jag kan fjärrstyra min dator som står hemma i Umeå, så nu kan jag underhålla mig under de kommande månaderna med att meka med AI-trafiken till Flight Simulator, vilket är det näst roligaste man kan göra med det “spelet” enligt mig, efter själva flygandet i sig förstås. Som jag har längtat!

Mor var för övrigt nära att få ett mentalt sammanbrott när Oskar slog på högtalarna under vårat Skype-samtal så att det lät som att jag var hemma och satt inne i hans rum och pratade, och ännu jobbigare blev det för henne när hon samtidigt kunde se hur muspekaren och dylikt rörde sig på skärmen till min dator som för närvarande står inne i Oskars rum. Det var som att jag var där fast ändå inte, enligt henne. Stackar’n.

Idag är dagen D, invasionsdagen. Nu finns det ingen återvändo eller möjlighet till flykt. Ikväll kommer invasionen, och då är det bara att bunkra upp och beväpna sig till tänderna och hoppas på det bästa. Det jag talar om är såklart Den Stora Festen som kommer hållas i vårat hus ikväll. Det är en kombinerad födelsedagsfest för Magdalena och inflyttningsfest för Emmy, och som jag har förstått det kommer det minst 20-30 människor som skall invadera vårat lilla hus och supa och tjoa och dansa som utvecklingsstörda 7-åringar hela natten lång. Hur alla skall få plats förstår jag inte. Hur vi (jag) skall överleva förstår jag inte heller. Det kommer bli som Fysikgrändsfesten fast inomhus, typ. Jag överlevde ju den när den hölls för snart ett år sedan, så jag hoppas att jag kommer överleva denna fest också. Lyckligtvis bor jag ju numera högst upp i huset, så jag hoppas att inget fyllo lyckas ta sig hela vägen upp för trappan till mitt rum. Hade först tänkt skriva en lapp med texten “No drunks beyond this point” och tejpa fast på väggen i trappan, men så kom jag ihåg hur det mänskliga psyket fungerar när det gäller skyltar med imperativ på, dvs. de tenderar att ge motsatt effekt, kanske i synnerhet när folk är onyktra. Turligt nog är det ju en stor grind in till själva radhusområdet som vi bor i, så det finns åtminstone ingen större risk för att det kommer en massa oinbjudna gäster och kapar festen, eftersom att de helt enkelt inte kan ta sig in utan lov.

Nåväl, jag har iaf. bunkrat upp på rummet med mat och dricka åt mig själv och en massa Seinfeld-avsnitt och två filmer på datorn, så att jag skall kunna hålla mig vaken hela natten utan att behöva gå ned på bottenvåningen. Apperopå filmer så såg jag för övrigt nya American Gangster förra helgen, och den rekommenderas starkt.

Idag är det ju fredag, så då måste man ju ha lite roliga timmen, nämligen i form av två balla Youtube-klipp med två passagerarplan som tidigare i våras var så nära, så nära att kraschlanda. “Kul” underhållning även om man inte gillar flygplan! Here goes:

#1. En A320 från Lufthansa som landar i Hamburg i en storm och flögs av andrepiloten vid tillfället, som i det här fallet var något så ovanligt som en 24-årig kvinna (hon måste ha gjort en jäkla blixtkarriär med tanke på åldern). En mycket stor portion skicklighet plus en del tur räddade dem från att hamna i gräset: http://youtube.com/watch?v=VJmb3NBIHX4

#2. En BAe 146 från SWISS som gör en extremt hård landning på London City Airport. Noteras bör att inflygningsbanan till flygplatsen i fråga är väldigt brant, så det är inte alltid helt lätt att landa problemfritt där: http://youtube.com/watch?v=s5prz1Ae5QM

På vägen hem från jobbet idag undrade jag varför det var så jäkla många kvinnor som bar omkring på en massa växter, mer specifikt stora buketter med röda blommor. Detta tills jag kom ihåg att det var Alla hjärtans dag. Skulle därmed vilja travestera ett citat ur Amelie från Montmartre: “Hur många människor kommer få orgasm ikväll?”

Mina boende-”problem” är nu “lösta”, men det blidde tyvärr ingen flytt. Ringde till den ena i paret vars hus jag var och tittade på och frågade om de hade bestämt sig än, varpå hon bad om ursäkt för att de inte ringt tidigare och därefter meddelade mig att de just hade bestämt sig för att åka på semester i några veckor och ville därför vänta med att ta in en ny hyresgäst tills att de kom tillbaka igen… Väldigt märkligt kan tyckas att man fattar ett sådant beslut när man har frågat folk om de vill flytta in hos en. Nåväl, tråkigt men inte mycket att göra åt, och jag får iaf. bo kvar i mitt nuvarande hus, så jag kommer inte bli hemlös, och som jag förstod det får jag denna gång bo kvar under hela min vistelse här. Dock måste jag nu byta rum till den mycket större (och finare) vindsvåningen längst upp, pga. att Anna vill flytta tillbaka ned till sitt gamla rum (dvs. det jag bor i nu). Fördelen med vindsvåningen är som sagt att rummet är mycket större och finare och mera avskilt, man får helt enkelt en hel våning för sig själv (dock ingen egen toalett). Nackdelarna är att det inte finns någon dörr till rummet, bara en trappa (dock blir det inte så mycket ljud från övriga delarna av huset tack vare att det är så pass högt upp och avskilt), att jag måste betala några hundra kronor extra i hyra varje månad samt att det inte finns några gardiner eller persienner för fönstren. Det sistnämnda är nog heller inget större problem då jag numera har en högst normal dygnsrytm och sover när det är mörkt och är vaken när det är ljust.

Det känns också lite bättre att bo kvar nu än vad det gjorde tidigare. Anna och Magda lade nämligen ut en annons på Internet för rummet iom. att både de och jag trodde att jag skulle flytta, och igår var det därför hit en del folk och inspekterade det, en del av vilka var tydligen väldigt trevliga, och ett par erbjöd sig också att betala nästan dubbelt så mycket i hyra som jag kommer göra. Trots detta ville tjejera ändå helst att jag skulle bo kvar, så det är ju iaf. trevligt att veta. Låtom oss bara hoppas att det inte blir några fler impulsvräkningar framöver…

Jag har för övrigt gjort en till sak som är ganska otippad och olikt mig, eller rättare sagt kommer jag att göra det nästa vecka. Oskar och mamma vet redan vad det är, men ni andra får allt vänta till på tisdag eller onsdag innan jag rapporterar om hur det gick.

Idag har det regnat på riktigt (alltså inte bara småduggat) och varit mulet hela dagen lång. Måste vara första gången sedan typ Melbourne som jag upplever en riktig regnskur, och jag blev helt storögd när jag tittade ut genom fönstret i morse och såg att det var mörkt och regnigt ute, precis som en regnig svensk höstdag. Lustigt nog fick jag lite hemlängtan av det. I Sverige hade detta varit en helt normal regning dag, men det finns åtminstone tre indikatorer på att så inte är fallet här: a) jag var ungefär den enda i staden som var utrustad med regnjacka, b) taket i bussen läckte in, och c) regnet klassades som “extrema väderförhållanden” och en massa pendeltåg blev försenade i eftermiddags som ett resultat av detta.

Trots regn och rusk var jag ikväll iväg och kollade på ett nytt boende. För några dagar fick jag nämligen äntligen svar på min annons av ett par i övre 20-årsåldern som bor i en villa som de själva äger strax norr om centrum, och jag kan väl säga som så att det finns ingen som helst godtagbar anledning för mig att inte flytta dit om jag blir erbjuden rummet.

Huset var kanske hur fint och mysigt som helst invändigt, oerhört modernt och snyggt inrett och rent och välskött, och bostadsområdet var väldigt fint och lugnt och tyst. Köket var toppmodernt med helt ny diskmaskin och allt, och paret verkade väldigt trevliga och avslappnade och var definitivt inga fjortisar eller machotyper. Busshållplatsen låg också alldeles i närheten av deras hus, och alla bussar som kör mellan city och de norra förorterna stannar där vilket betyder att det går en buss typ var femte minut in till stan, så det blir inte speciellt mycket krångligare eller längre pendlingstid för mig till jobbet. Det finns en stor dubbelsäng i det uthyrda rummet samt garderob och AC, och de hade haft 3 andra backpackers/studenter som hade bott hos dem tidigare under längre perioder, vilket ju känns skönt att veta. Det låg en massa små affärer och matställen alldeles i närheten och det fanns tydligen 3 mataffärer inom 10 minuters gångavstånd, plus att det är dubbelt så nära till ett McDonald’s från deras hus som det är från mitt nuvarande hus! MEN, det kanske viktigaste av allt var att de har en superfin och supersnäll Golden retriever-hund! Denna verkade gilla mig då den gick och gosade mot mig då och då under det korta besöket, och de sade dessutom att jag gärna fick gå ut och gå med den ifall jag flyttade in. Detta avgjorde ju saken. Som Ellika sade vid ett tillfälle under den här resan: “Stoppa in en Golden retriever i en reklamfilm för vadsomhelst och jag köper det.” Lite så var det här också.

Har just mailat dem och sagt att jag jättegärna flyttar in, så nu väntar jag bara på ett avgörande. Det var bara ett annat par som hade varit och kollat på rummet tidigare, men det lät inte som att det var så värst mycket mer med det. De sade typ att de tyckte att jag verkade vara en väldigt passande “kollektivkamrat” eftersom att jag var renlig, betalade hyran i tid och gillade hundar, så jag tror och hoppas att de låter mig flytta in.

I princip den enda nackdelen som jag kan komma på med allt detta är att det kostar ungefär 700 SEK extra för mig i hyra i månaden, men med tanke på vad jag får för det och vad alternativet är så är det ju en no-brainer.

Jag säger “alternativet” då mina nuvarande kollektivkamrater nämligen meddelade mig igår att de hade ändrat sig och nu hade bestämt sig för att jag trots allt fick bo kvar en längre tid ifall jag ville. Detta tycktes bero på två anledningar: a) deras svenska tjejkompisar som de hade tänkt skulle flytta in i huset hade bestämt sig för att bara bo här i ungefär en månad var, vilket betyder att om jag flyttar ut så kommer de att få betala mycket högre hyra när de bara blir två igen, och b) jag är enligt dem oerhört lätt att bo ihop med, och jag gissar att de hade insett att detta kan vara ganska värdefullt även fast vi inte har något gemensamt i övrigt. Dock kommer jag ju som sagt att välja det nya rummet om jag får det, inget snack om den saken, men det känns ju bra att veta att man har en backup iaf., även om det samtidigt känns lite lustigt att de ändrade sig och vad anledningarna till detta var.

Det nya året började inte så värst bra… De två svenskorna som jag bor med lät meddela för några dagar sedan att de tycker att de inte riktigt passar ihop med mig, i och med att vi är väldigt olika personlighets- och intressemässigt sett. Pga. detta anser de att det inte funkar så bra att vi bor ihop, och vill gärna att jag därför flyttar ut i slutet av februari eller så. De vill tydligen ha en tjej istället som är mera lik dem.

Detta känns väldigt trist och drygt först och främst, och oväntat. Vi har kommit väldigt bra överens i huset och aldrig bråkat eller varit oeniga, utan alla har pysslat med sitt och det hela har rullat på utan problem (förutom då att de och jag inte precis har umgåtts aktivt med varandra). Jag har därför levt i tron om att allt fungerade bra och har inte märkt av några tecken på att de “ångrade” sitt beslut att låta mig flytta in. Det känns därför lite som att man har blivit lurad, antingen av dem eller en själv.

Det kanske mest jobbiga och tråkiga med allt detta är ju dock det praktiska: jag måste börja leta nytt boende igen, gå på “intervjuer”, hitta några som jag tror mig kunna trivas bra med i ett hyffsat ställe, packa ihop alla mina grejer och packa upp dem igen, behöva arbeta in nya rutiner och lära mig ett nytt område, osv. Dessutom kommer jag ju omöjligen hitta något boende som ligger lika centralt och bra till som detta. Jag har också trivts väldigt bra här och har tyckt att jag har haft en väldig tur som hittade just det här huset. Att då behöva riva upp allt och börja om igen känns inte så frestande.

Samtidigt förstår jag hur de resonerar. Vi är väldigt olika; de är väldigt “tjejiga” tjejer och gillar att festa och ligga på stranden, och jag är mera lugn och nördig. Rent socialt är detta på så vis ingen stor förlust utan kan ju tvärtom leda till att jag kanske flyttar in hos människor som är lite mer likasinnade.

De har också erbjudit sig att hjälpa mig så gott de kan med att hitta nytt boende och lämna bra referenser till mina nya “hyresvärdar”, och de tänker inte slänga ut mig om det vore så att jag inte lyckades hitta något nytt ställe på ett tag. Men det är ju ändå ett stort projekt som kommer kräva mycket tid och energi och som dessutom är något jag inte självmant har valt. Onödigt känns det. Onödigt och ledsamt. Förändringar suger…

Så… i måndags tog jag alltså ofrivilligt ett kliv närmare döden, dvs. jag fyllde 21. Ångest, ångest är min arvedel, för att citera min mor. Det blev dock en rätt trevlig födelsedag, med många som sade grattis på olika håll, och Magda och hennes föräldrar samt svenska Anna hade ordnat födelsedagsmiddag åt mig ute på altanen med grillade djurlikdelar och smarrig efterrät och Jag Må Han Leva-sång osv. Uppskattades mycket! När kvällen började närma sig sitt slut blev det dock oväntad action i form av en padda som plötsligt befann sig på uteplatsen. När Magdas pappa försökte ta bort den sprutade den en massa gift på hans arm och började sedan hoppa omkring inne på den lilla inmurade altanen. Även Magdas mamma och Anna fick sig några stänk av paddans sekret, men de tvättade alla bort det på en gång så det var lyckligtvis ingen som dog (hade ju blivit ett trist och lite ironiskt avslut på en födelsedag). Ännu senare på kvällen när jag satt och läste i vardagsrummet såg jag en stor råtta kila över altanen, den första jag har sett här i huset. Morgonen därpå vaknade Anna och hade benen fulla med vad som såg ut att vara bedbugs-bett (hon hade nyss kommit hem från Bali). Det visade sig dock bara vara någon sorts allergigrej då de nästan helt hade försvunnit dagen därpå. Det australiensiska djurlivet gjorde sig ordentligt påmint med andra ord.

I tisdags åkte sedan jag, Magda och hennes föräldrar till Rottnest Island över dagen med färja. Det är en liten semesterö som ligger ungefär en halvtimme från kusten och en timme från Perth. Den är väldigt populär bland Perth-borna, vilket om inte annat märktes på den oerhörda trängseln på bussarna som kör runt ön. Öns namn är en förvrängning och anglofiering av det holländska ordet “rattenest”, dvs. råttnäste, vilket var det namn som ön gavs av några holländska kolonister som först upptäckte den på 1600-talet. Dessa klev i land och såg alla så kallade quokkas som finns på ön, vilket är ett pungdjur som påminner väldigt mycket om känguruer, fast de är bara av samma storlek som en stor råtta. Väldigt märkligt djur är det, och Rottnest är den enda platsen i världen där dessa återfinns. Holländarna trodde alltså först att dessa var råttor, och de är väldigt orädda för människor numera iom. att det är förbjudet att röra, mata eller på annat sätt störa dem, så de har i princip inga fiender. Tiden under våran utflykt gick dock oerhört snabbt trots att vi åkte dit tidigt på morgonen, men vi hann iaf. se sydsidan av ön och bada en stund vid en av de många stränderna. Vi drog iaf. slutsatsen att man måste ha minst två heldagar på sig för att hinna se hela ön. Det var inte riktigt lika fint som jag hade förväntat mig, men ändock en trevlig utflykt.

Här i Perth finns det en väldigt fin liten bokaffär som säljer en massa intellektuella böcker om politik, historia, kultur, geografi osv., och jag brukar vara inne där ibland och smygkika i diverse häftiga böcker, så iom. att jag fick pengar från tjocka släkten i samband med födelsedagen gick jag dit och köpte två presenter åt mig själv. Den ena boken handlar om 12 av de största filosoferna i vår tid i 12 kapitel, “From Socrates to Turing”, som än så länge är väldigt intressant – mina fördomar om att Platon var något av en elitistisk flumhippie har bla. besannats. Den andra boken är en stor Lonely Planet-bildebok med info och bilder från samtliga 54 afrikanska länder och tillhör samma serie som deras “The Cities Book” och “The Asia Book” osv. För mig är det rena rama julafton då jag är djupt fascinerad av Afrika. Har tom. blivit kallad “afrikafil” en gång…

Ännu mera julafton (eller födelsedag?) blev det igår då mina 6 flyg-DVD-filmer á ca. 2 timmar från Just Planes anlände, precis lagom till helgen, så nu har jag det jag gör framöver.

Strax efter jul inträffade dock en mindre trevlig incident som jag lyckligtvis inte var inblandad i, men som jag bara fick reda på för typ en vecka sedan. Min brittiska kollektivkamrat Anna var som sagt och reste norrut med sin pojkvän mellan jul och nyår. De körde en egen begagnad bil som de köpt tillsammans för några månader sedan och hade varit iväg på en massa utflykter längs västkusten under några dagar när de var på väg hemmåt till Perth igen. För den som inte är bekant med vägarna i outbacken i Western Australia så består de av spikrak asfalt blandat med öken, öken och öken så långt ögat kan nå och inte nå. Anna satt bakom ratten och råkade slumra till pga. all värme och den enformiga utsikten, och vaknade sedan till igen bara för att upptäcka att bilen var på väg rakt ut i diket. De körde i 110 km/h och hon försökte styra undan bilen tillbaka mot vägen igen men fick sladd, så bilen svängde kraftigt och for ut i diket och började volta över det platta ökenlandskapet vid sidan av vägen för att slutligen landa på ena långsidan och stanna.

Bilen blev som synes totalförstörd likt en rallybil som kör av banan, och av någon mirakulös anledning blev ingen av dem skadade, utöver lite blåmärken och dylikt. Ytterligare ett mirakel var att det kom hela 7 bilar åkandes längs vägen kort därefter som alla stannade till och hjälpte dem. I många fall kan det dröja minst några timmar och i värsta fall en halv dag innan man ser en annan människa på dessa vägar. Både jag och hon var överens om att hon nog ligger på minus nu vad det gäller extraliv. “Säkerhetsbälten” säger jag bara…

Jag har ju knappt laddat upp några resbilder sedan vi lämnade Sydney i månadsskiftet oktober/november och begav oss till Tasmanien. Nu kommer därför alla mina bilder sedan dess som en liten julklapp.

Under en av de första dagarna på Tasmanien besökte vi en djurpark, och bland dess invånare återfanns bla. en läskig och förbannat stor örn:

…och känguruer:

…samt små söta mini-vovvar i form av tasmanska djävlar:

…som inte var så söta längre när mat kom på tal:

En annan utflykt gick till en überdufte grotta där barn vi lekte:

Tasmanien var sagolikt vackert och är troligtvis den vackraste delen av Australien som vi besökte under hela resan:

Det enda som kommer i närheten enligt mig var landsbygden i Atherton Tablelands i norra Queensland, samt landskapet kring Nimbin/Lismore.

Mt. Field National Park:

Parken påminde väldigt mycket om den nordiska fjällvärlden och bjöd på fantastiska vyer under den dagslånga vandringen som vi gjorde, med Papparappzi som naturlig alfahanne och flockledare:

Snö i Australien! Jag avskyr snöbollskrig vilket kanske kan förklara min till synes milda entusiasm på andra bilden:

Såhär såg Adelaide ut:

På den fruktansvärt öde Nullarbor Plain som vi åkte igenom under den tre dagar långa tågresan mellan Adelaide och Perth gjorde vi en kort paus i det pyttelilla samhället Cook. Invånarantal: 2 eller 3 personer om jag inte missminner mig:

Vi stannade även till i den välkända gruvstaden Kalgoorlie i några timmar innan sista natten ombord på tåget:

Och såhär ser Perth ut:

Sista bilden är dock från förorten/småstaden Fremantle, som är betydligt svalare och charmigare än Perth.

Lite bilder från mitt nya hem:

Gården som radhuset ligger i, nästan mitt i centrala Perth, ser ut såhär:

När jag var och såg Nötknäpparen tog jag inga bilder under själva föreställningen. Däremot köpte jag en svindyr programbroschyr, så det får bli några bilder ur den istället:

Sista bilden är alltså på den där prinsen med den oerhört välskulpterade nedre kroppshalvan…

Avslutningsvis lite bildbevis på att jag numera alltså är en fattig, exploaterad förvärvsarbetare på ett ondskefullt, japanskt, utsugande, kapitalistiskt företag:

Notera hissen på sista bilden som mest påminner om ett rum i något gammalt övergivet slakteri, alternativt inspelningsplatsen för typ en Saw-film eller dylikt. Spooky. Ännu mer humoristiskt är att företaget som tillverkat den heter “Schindler Lifts”.

Idag har det varit helt bedrövligt varmt utomhus, över 40 grader, och när det har blåst har det bara blivit ännu varmare. Det har bokstavligt talat kännts som när man blåser sig själv i ansiktet med en hårtork. I kid you not. Har aldrig varit med om en liknande utomhusvärme. Det sades på nyheterna ikväll att det var den varmaste december-dagen i Perth i mannaminne. No shit! Ändå har vi inte kommit in i den allra varmaste perioden än, som är januari och februari. Skall bli intressant att se vilka temperaturer vi kommer upp i då…

Så kom då oundvikligen julafton, och även om jag helst hade velat fira den hemma som vanligt försökte jag göra jag det bästa av situationen och hade inhandlat ett litet alternativt julbord åt mig själv. Det var bara jag hemma då alla andra i huset är bortresta; en är på östkusten och kommer hem imorgon, en är på Bali och en är och reser strax norr om Perth.

Jag hade kopplat laptopen till TV:n och stereon i vardagsrummet och ägnade hela dagen och kvällen åt att ligga i den oerhört bekväma soffan och se på en massa nedladdade avsnitt från höstens nya säsonger av Family Guy, Scrubs och Top Gear. Jag tittade även på en av alla miljarder rippade flygplans-cockpit-dokumentär-DVD-filmer från det underbara företaget Just Planes som jag har på min externa hårddisk, i det här fallet en 3-timmarsfilm om Swiss Air Lines Airbus A340 på rutten Zurich->Bangkok->Singapore och retur (de gör alltså jättenördiga dokumentärfilmer innifrån cockpiten i olika flygplan och flygbolag från alla möjliga och omöjliga delar av världen som de sedan säljer på DVD till galningar som mig). Och apperopå det så har jag använt en del av pengarna jag har fått i julklapp till att beställa 6 nya filmer från Just Planes som jag inte hade i min samling sedan tidigare; Druk Air (Bhutans enda flygbolag), Daallo Airlines (baserat i UAE och flyger till bla. Somalia), Silk Way (ett azerbaijanskt fraktbolag), Austrian Airlines samt en om Mumbais flygplats. Tyckte den sistnämnda var passande såhär när Ellika har rest dit, och den DVD:n släpptes ironiskt nog också samma dag som Ellika landade där. Jag längtar sååå tills jag får filmerna. Flygplansnörderi FTW!

Så till själva julbordet som såg ut som följer. Huvudrätt:

Vitlöksbröd, soltorkade tomater, en tallrik med marinerade gourmet-oliver av olika slag, kokta potatisar med vitlöks- och kryddsmör, grillad kyckling (notera hyckleriet med duvan i tidigare inlägg), glögg och julmust. Lägg märke till de levande ljusen! På TV:n Top Gears specialavsnitt där de tävlade genom arktiska Kanada med en specialutrustad fyrhjulsdriven jeep mot ett hundspann med släde.

Efterrätt:

Chips, balsamvinägerrostade jordnötter, mjölkchoklad, mazariner, punchrullar, chokladbollar, jordgubbar (som jag vanligtvis inte är särskilt förtjust i, men här i Australien är de barnsligt goda vilket Ellika kan intyga), någon sorts australiensiska pepparkakor med kräm i samt mera glögg. Och ett till avsnitt av Top Gear. Allt som allt så lyckad som en julafton kan bli när man är ensam i Perth. Kunde som sagt ha varit betydligt värre!

Avslutningsvis kan jag varmt rekommendera Bo “Kasper” Sundströms och Frida Öhrns nya duettalbum Den Lyckliges Väg.

God jul!

Jerker har som traditionen bjuder gett mig ett frestande men jobbigt erbjudande som jag nu maste ta och fundera igenom de kommande dagarna. Det ar inte alltid latt att ha en morbror som skammer bort en skall ni veta.

For de av er som ar nyfikna sa ser for ovrigt tva av mina tre “rumskompisar” (huskompisar) ut som foljer:

Det ar undertecknad i egen hog person som har tagit bilden ovan, och det dar ar alltsa inte deras vanliga vardagsutstyrsel, utan i det har fallet har de en mini-”forfest” pa varan lilla uteplats. Tjusiga damer ar det ivf. Dock klarar jag bara inte av att ta dessa enorma solglasogon som ar sa populara bland unga tjejer idag pa allvar. Allt jag kommer att tanka pa nar jag ser dem ar att det ser ut som stora insektsogon, typ som pa flugor eller dylikt. Plus att folk kommer skratta hysteriskt at dem om nagot decennium och saga for sig sjalva “hur kunde folk ha pa sig sadana dar pa den tiden?”, ungefar som man sager idag om de gigantiska brillorna som var populara pa 70-talet. Jag ar, som ni marker, alldeles for avant garde for mitt eget basta, mer an nagon internationellt kand modeguru. Jag ligger fore dem, langt fore.

Forhoppningsvis lyckas jag lagga manken till och ladda upp lite bilder fran huset senare denna vecka. Forhoppningsvis far jag aven min kara laptop senare denna vecka, och da kommer jag garanterat att ladda upp en massa kvarvarande bilder fran tidigare skeden av denna resa. Den som lever far se!

• Idag akte jag och svenska Anna till IKEA och frossade i deras svenska livsmedelsaffar. Vi kopte allt ifran pepparkakor till inlagd smorgasgurka till Julmust till mazariner. Och varsin varmkorv med brod for att avrunda den korta men intensiva shoppingturen. Detta blev mitt byte:

• Jag har bestamt mig for att inte aka pa Linux.conf.au som halls i Melbourne i slutet av januari nasta ar. Jag har for mig att det skulle kosta omkring 3-4000 SEK totalt sett med flyg och intrade for hela veckan, och det ar lite val mycket da det inte var tillrackligt manga intressanta forelasningar det har aret tyckte jag. Det ar synd da det ar en valdigt trevlig tillstallning, och den har ju for alltid en speciell betydelse for mig.

• Jag har ANTLIGEN fatt mina s.k. “tomatpengar”, dvs. lonen fran tomatplockningsjobbet i Bundaberg. Detta efter att i tva manaders tid ha ringt, och ringt, och ringt i all oandlighet till kvinnan som basade over vandrarhemmet som var ansvarigt for utbetalningarna av vara loner. Varje samtal har innehallit en ny ursakt. Dock har jag, baserat pa dessa samtal, anda mycket svart att tro att det skulle ha varit hon som medvetet dragit ut pa det hela och forsokt undanhalla pengarna. Detta gor dock att det blir svart att riktigt veta vem man skall skylla pa. Det ar ju anda hons som ar ansvarig for det hela i slutanden. Ellika fick sina pengar “redan” nar vi var i Adelaide (ocksa da efter en massa telefonsamtal), och hennes lon landade pa 650. Jag fick tyvarr bara 400, vilket ar mindre an vad vi tva trodde att jag skulle fa. Jag ids dock inte tjaffsa mer om detta utan utgar ifran att det helt enkelt ar den summan jag skall fa. 400 Dollar ar ju pengar det ocksa.

• Tidigare i veckan bestallde jag hem pizza over Internet fran Domino’s, som ar typ en australiensisk kopia av Pizza Hut och finns over hela landet. Det ar superballt! Man valjer vilken pizza man vill ha pa deras hemsida och kan aven designa en helt egen, och lagger sedan till dricka eller vitloksbrod eller liknande om man vill ha det ocksa. Nar man har betalat med kreditkortet dyker en klocka gjord i Flash upp som visar statusen pa ens bestallning. Denna uppdateras direkt i realtid nar nagot nytt har hant. Forst star det att bestallningen har tagits emot av pizzerian, sedan att ens pizza tillagas, darefter att den bakas i ugnen, och slutligen att den har lamnat butiken och ar pa vag hem till en. Kort darefter ringer en glad kinesisk kille i Domino-kladsel pa dorren och lamnar over den forbetalda pizzan. Teknikens under! Jag valde aven “cheese burst” till min pizza, vilket betyder att hela pizzadegen ar fylld med smalt ost (plus den vanliga smalta osten ovanpa), ungefar som en munk med vaniljkram. Det var bedrovligt gott, men maktigt och sakert ganska onyttigt. Nu hade jag ju ocksa kunnat skriva nagot fanigt och hycklande om hur denna teknik battre hade kunnat anvandas till att hjalpa svaltande barn i subsahariska Afrika, eller hur pass lat den moderna vasterlandska manniskan har blivit, men det tanker jag skippa.

• Jag har ocksa tagit mig for att kopa ett insektsmedel mot flugor som verkligen fungerar, sa nu slipper jag det som kanske ar den storsta besvikelsen med hela det har javla landet, namligen alla forbannade ettriga flugor som gor att man far lust att morda nagon. Vem som helst. Forsta basta manniska. Eller hund kanske. Voff, voff.

Jag är förkyld och eländig och kan därför varken jobba eller släpa mig iväg till Internet-caféet. Anledningen till att jag kan skriva åäö, och att jag kan använda Internet ö.ht., är för att jag har snott en av de svenska tjejernas MacBook (förstår mig dock inte riktigt på den) medan de är ute och partajar på någon personalfest nere i Fremantle. Vi tre satt tidigare idag ute på “verandan” och de drack champagne och jag drack apelsinjuice och tryckte i mig några mackor med Philadelphia-ost. Jag vågade mig iväg och handla idag då jag nämligen måste ha mat, och det tog musten ur mig. Kände mig både svimfärdig och illamående och helt slut av den förhållandevis korta turen fram och tillbaka mellan affären.

Helgen har ägnats åt att sova och se på filmer; Catch Me If You Can (för första gången, riktigt bra film) samt Goldmember (för femtioelfte gången, fortfarande riktigt bra film). Kommer inte jobba imorgon och förmodligen inte onsdag heller. Måste ju bli frisk till den 8:e. Plus att jag och de svenska tjejerna har tänkt åka till IKEA senare denna vecka. Eller som jag föredrar att kalla det: “den svenska kulturimperialismens högborg”, och därmed pur ondska. Jag skall handla tonvis med punchrullar och annat smått och gott från deras “Swedish food market”. Förhoppningsvis finns det julmust och glögg, ty enligt svenska Anna är sortimentet mycket större än vad de visar på Internet (där finns inte dessa drycker med). Det blir dock INGA MÖBLER för min del! Det strider alldeles för mycket mot mina principer, och min smak för den delen. Jag gillar stora, mörkbruna trämöbler á la rika slavägargods i den amerikanska södern, och inte tråkiga, ljusa, fyrkantiga och beige möbler från IKEA som barnfamiljer i radhus har.

Apperopå IKEA så är det dock nästan bara de och några andra utländska företag som har bra reklamfilmer på TV i det här landet, eller iaf. de enda som man inte vill skjuta sig själv efter att ha sett. Australiensiska reklamfilmer är nämligen fullkomligt bedrövliga och borde förbjudas.

I egenskap av rabiat fan av Bo Kaspers Orkester brukar jag ofta tänka att det finns en Bo Kaspers-låt för varje tillfälle i livet. Så även nu:

Vers 1:

Fyra veckors feberdröm
28 nätter utan riktig sömn

I en månad har jag letat, lyckan i ett land
Irrat runt på torg och gator, och ropat ut ditt naaamn

Vers 2:

Det här ska va’ ett lyxhotell
Lyx för den som orkar med en kväll

Att de spelar samma låtar, om och om igen

Jag har börjat att bli rädd att, aldrig ta mig heeem

Refräng:

Och fast jag vet att det finns dom som har det värre
Att dom kunde vara färre

Vill jag ändå att vår herre, ser till mig
För varje dag som går blir febern bara värre

Och jag hoppas att vår herre
Kunde ta mig hem till Sverige, och till diiig

Vers 3:

Han som kryper runt under min säng
Har lovat att det snart blir regn

Det är ett regn som aldrig faller, ett regn som hänger kvar

Sakta börjar bilderna att blekna, av det som en gång vaaar

Detta är alltså låten Feber från skivan Hund, och här kan man alltså lyckas klämma in referenser både till min feber, till att jag har letat lyckan i ett främmande land, till att jag har flyttat till ett eget rum i ett delat hus vilket känns som ett lyxhotell i jämförelse med vandrarhemmen, till att svenska Anna däremot spelar samma låtar om och om igen varje dag (många svenska julsånger blir det framförallt), till min hemlängtan till bla. mor, bror, morbror mfl. som stundom bubblar upp till ytan, till att alla mina problem dock är triviala i jämförelse med vissa andra människors diton, till att det typ aldrig regnar här i Perth, osv. Fantastiskt!

Dagens googling: “muterad pungråtta”

Avslutningsvis kan man även glädjas åt att Chavez konstitutionsförändringsförslag (<3 svenska språket) röstades ned idag.

Under och in!

Idag var en seg och somnig dag pa jobbet, trots lang och ostord somn inatt i ett helt eget rum, for forsta gangen pa 2,5 mander. Igar flyttade jag ju namligen in i mitt nya rum i ett delat hus har i Perth. Igar och i forrgar var jag darfor och shoppade bordsflakt, sangklader, kudde samt 13 galgar. Allt en riktig man behover med andra ord. Mina nya kollektivkamrater heter Anna, Anna och Magdalena. Anna 1 ar fran Sverige och pluggar nagon PR/marknadsforingstjosan pa universitet har i Perth, Anna 2 ar fran Storbritannien och gor… nagot som jag inte vet annu, och Magdalena ar fran Sverige och pluggar nagot liknande som Anna 1. De ar alla valdigt trevliga och hjalpsamma, och Anna 1 har nu visat mig var allt i huset finns och hur det fungerar osv. Det finns tradlost Internet och en hel del riktigt bra original-DVD-filmer vid TV:n. Det badar gott.

Men, lat mig nu istallet gora en fordomsfull och svepande generalisering om bostadsomradet som jag gar igenom varje dag mellan jobbet och pendeltaget. Jag har under den knappa veckan som jag har haft det har jobbet utvecklat ett forakt mot hela detta omrade. Det heter Queen’s Park men ar pa intet satt rojalistiskt. Det ar ett “vanligt” villaomrade med stora buskar, palmer och nyklippta grasmattor, men det ar fruktansvart white trash och sorgligt. Jag gar alltid langs en lang gata vid namn Wharf Street som loper rakt igenom det, och denna ar kantad av en massa skrap som underligt nog ligger i nagorlunda prydliga hogar pa de annars valansade grasgangarna som gar mellan gatan och trottoarerna. Det finns ett hus som ar riktigt nedganget och har en sliten soffa som star ute pa verandan pa framsidan med tva losa hundar i. Sjalva grasmattan kantas i sin tur av skrap blandat med barnleksaker (bra vibbar), och “mannen i huset” (tror inte det finns nagon kvinna) brukar ga omkring pa tomten i bar overkropp, skitiga jeans och ruffsigt har. Ett annat hus har ett stort stalrors-pentagram pa ena vaggen. Det finns ocksa miljarder med sma inhagnade/inmurade omraden som ar en sorts korsning mellan radhus och villor, dar alla de sma husen ar gjorda i gult tegel och byggda kanske i borjan av 80-talet och ser exakt likadana ut (nej Jerker, det ser inte alls ut som ditt omrade, sa du kan vara lugn). Det finns aven massor av nergangna och halvt overgivna hus som i vissa fall ar till salu (fullt forstaeligt). Det star en kundvagn med bottnen tackt av skrot i en buske, och diverse andra sma enskilda skrapbitar pa andra stallen; varje dag, pa samma plats, utan att nagon boende i omradet tar bort dem. I sondags lag det en dod katt pa trottoaren, idag lag det en pa vagen. De senaste dagarna har det legat tva stora och numera torkade spyahogar pa trottoaren.

Da och da bryts dock denna bild av nagra enstaka villor med fina tradgardar dar det givetvis bor pensionarer som pa morgonen ar ute och vattnar sina rabatter, och pa eftermiddagen star de bara ute pa tomten och tittar pa bilarna som kor forbi, detta enbart for att kunna halsa pa folk de kanner. Det kanske mest underliga ar dock den stora lyxvillan med hoga murar och en stor elektrisk grind som ligger i borjan av gatan, vilket alltid far mig att undra vem i helvete det ar som har valt att bo just DAR nar denne/dessa uppenbarligen har rad att bo i nagot oerhort mycket trevligare omrade, i synnehet nar tomterna intill bestar av en oanvand odetomt samt ett hus som knappt ser beboeligt ut. Det haller ocksa pa att byggas nagra nya omraden med nya identiska hus i slutet av gatan, ocksa dessa i TEGEL. Det gar under namnet “Quattro – The new Queen’s Park”. Det ar dock exakt samma sak, bara annat utseende och i modernare tappning, det kommer inte vara nagot nytt med det under ytan.

Queen’s Park ar den sortens omrade dar bleka asiatiska par i 40-arsaldern som har konverterat till kristendomen bor, och tror att de har hamnat i den australiensiska medelklassidyllen och tar sma gangpromenader i traningsoverall tidigt pa morgnarna innan jobbet. Det ar den sortens omrade dar 35-ariga singlar som ser ut att vara 45 och ar fula som stryk och roker i bilen bor. Det ar den sortens omrade dar folk plastar in sina soffor. Queen’s Park ar omradet for folk som har gett upp i livet. Det ar patetiskt, det ar motbjudande, och det ytliga intrycket man far av att det skulle vara ett nagorlunda valmaende undre medelklassomrade ar bara en falsk front. Om jag nagon gang skulle flytta till Queen’s Park sa var da sa vanlig och sok upp mig och skjut mig. Jag skulle sakert protestera da, men lyssna inte pa mig i sadana fall, ty det ar en galnings ord ni skulle hora. Pang pa bara.

…and now for something completely different.

Jag overvager att gora en grej som jag aldrig ens hade kommit pa tanken att gora forut, i synnerhet inte pa eget initiativ och inte pa nagon annans heller for den delen. Jag har dock inte riktigt bestamt mig an, men det lutar helt klart at det. Jag tror det kan bli kul. “Facit” kommer den 8 december.

Saker och ting borjar rora sig!

Joda, det hander sannerligen grejer for mig nu. Jag har a) fixat “fast” och riktigt boende, och b) ett langvarit och valbetalt jobb. Allt inom loppet av exakt en vecka sedan vi kom hit till Perth. Jag ar sjalv forvanad over min framgang.

Jag forstod for lange sedan att jag skulle bli tvungen att leta upp ett rum i en delad lagenhet eller hus sa snart som mojligt har i Perth ifall jag skulle stanna har och jobba en langre tid. Dels eftersom att typ alla vandrarhem ar fullbokade over jul och nyar, dels for att de ar mycket dyrare an att hyra ett rum, och dels for att man garna vill bo i ett eget rum istallet for att behova trangas med fyra andra personer varav en snarkar som satan varenda jakla natt HELVETE JAG SKALL KVAVA HONOM I SOMNEN MED EN KUDDE. Sa… jag gav mig av ut pa natet och hittade i princip pa en gang en annons pa en svensk resebloggportal om ett rum i ett hus har i Perth som fanns tillgangligt att hyra. Det var tva svenskor i tjugoarsaldern som annonserade ut det. Jag ringde till dem och anmalde mitt intresse, och jag var bara en av tva som hade sokt rummet, sa jag fick komma forbi och traffa dem i mandags och inspektera huset. Valdigt fint och trevligt och oerhort bra lage till ett riktigt bra pris. Trevliga och skotsamma verkar de som hyr ut det vara ocksa. Bada pluggar pa heltid pa universitetet har, sa de bor har i nagra ar. Det bor aven en engelsk tjej i huset som jag ej har traffat an, och det finns alltsa plats for fyra personer totalt. Huset ar ett radhus i ett litet inhangnat radhusomrade som ligger valdigt centralt, mitt emellan centralstationen och innersta city. Dagen efter besoket ringde de och meddelade att jag fatt rummet, med inflyttning nu pa mandag. Whoopie! Jag skall alltsa flytta in i ett kollektiv. Nastan som studentkorridoren fast lite mer hardcore sa att saga. Minst tre manader vill de att jag skall hyra det, sa nu maste jag bara betala forsta manadshyran plus en deponering i form av ytterligare en manadshyra som jag far tillbaka nar jag flyttar ut. Mycket pengar pa en gang blir det, sa jag har fatt ta ett blixtlan av mormor for att betala det hela innan jag har fatt min forsta lon. Vilket alltsa leder mig in pa sjalva jobbet.

Datorjobbet verkar det inte ha blivit nagot av, jag ringde rekryteringsfirman i mandags da det var tankt att jag skulle starta, men de hade fortfarande inte fatt nagon mer information om det och sade att det ev. hade blivit uppskjutet. Jag sade till dem att jag garna ville ha nagra andra smajobb medan vi vantade pa mer info om datorjobbet. Istallet gav de mig ett helt nytt langvarigt jobb som borjade idag. Det ar pa ett bryggeri en bit utanfor staden, fast de bearbetar bara sadeskornen dar som sedan skickas till Japan och bryggs till ol. Mitt jobb ar mest att stada fabriksbyggnaden, dvs. dammsuga upp allt damm och alla sadeskorn som ligger overallt. Lonen ar A$20 i timmen, dvs. drygt 110 SEK, och det ar 40 timmars arbetsvecka vilket alltsa ger en manadslon pa omkring 20,000 SEK. Jag grater inte for det precis. Detta sager ocksa en hel del om arbetsmarknaden har i Western Australia, som det sags skriker efter arbetskraft och betalar mycket hogre loner an i ovriga landet. Jag har alltsa ingen tidigare yrkeserfarenhet av stadning, eller knappt nagon yrkeserfarenhet alls, plus att jag ar utlandsk medborgare, och pa bara nagra dagar far jag anda ett stadjobb med en manadslon pa ~20,000 SEK. Jag tror jag valde ratt stad att jobba i. Vet dock inte hur lange det har jobbet galler, men det finns en annan kille som jobbar dar med samma typ av arbetsuppgifter som jag och ar aven anstalld av samma rekryteringsfirma som jag, och han har jobbat dar i fyra manader.

Och nu nagot sa ovanligt som en topp-tre-lista fran mig:

Topp tre basta saker med jobbet:

1. Jag tjanar fett med pengar!
2. Jobbet ligger ganska nara flygplatsen, sa varje morgon och eftermiddag som jag gar mellan jobbet och pendeltaget ser jag massor av coola flygplan som flyger alldeles over industriomradet
3. De som jobbar pa bryggeriet verkar vara valdigt snalla och hjalpsamma

Topp tre samsta sakerna med jobbet:

1. Jag maste kliva upp klockan 6 varje morgon for att hinna pendla ut till jobbet i tid
2. Mina jobbskor ar jakligt obekvama och ger mig blasor, men jag kan ju iofs. kopa nya senare nar jag har fatt ihop lite pengar
3. Jag far en jakla massa traningsverk av allt kroppsarbete

Jag skall ta lite bilder pa huset nar jag har flyttat in nasta vecka sa ni far se hur jag kommer bo de kommande manaderna.