Det var länge sedan jag skrev något om Stellas matvanor, så här kommer en liten recap.

Stella älskar välling. Fullkomligt. Det finns ingen botten i henne när det gäller välling. På kvällen kan hon dricka upp till en halvliter (!) om hon är hungrig. 600 ml är rekord. Därför har vi lagt till ett litet kvällsmål en halvtimme innan läggdags, då hon får gröt. Då räcker det med 2-300 ml välling vid läggningen. Det är liksom viktigt att vällingen är tillräcklig på kvällen, för om vällingen tar slut och hon vill ha mer kan hon få något svårare att somna, för hon börjar ropa och hinner på tiden då vi fixar mer bli lite piggare och kommer in i andra andningen. Annars så lägger vi henne med vällingen (genväg, jag vet, men hon somnar SÅ bra och själv utan ett knyst… Det är värt det) och låter henne äta den själv för att sedan somna.
Av den här anledningen struntar vi ibland i att ge henne välling på morgonen. Hon sover i princip alltid över 12 timmar, ibland 13, och vaknar hon kl 08 så är det ju verkligen morgon och hon kan lika gärna komma upp och äta vanlig frukost en stund senare. Vaknar hon vid 6 och inte somnar om själv kan hon få välling för att somna om gott. Det händer inte så ofta att det behövs dock, även om hon vaknar till lätt vid den tiden rätt ofta.
Hon har en riktig liten vällingmage, sådär rund och spänd. I övrigt ser hon normalviktig ut. Men att dricka en massa extra kalorier – flytande mjöl - känns inte så sunt faktiskt. Fick hon välja själv skulle hon gärna få välling när hon ska sova middag också, men det blir bara någon gång i undantagsfall.

Stella gillar det mesta i matväg nu, och är nyfiken på allt vi äter och vill smaka. Hon får burkmat en gång om dagen och annan mat en gång. Det kan vara allt ifrån något hemlagat vi äter till något halvfabrikat som blodpudding, köttbullar eller korv osv. Jag skulle verkligen vilja ha en familjestund till middagen, men Stella äter senast 5 så det blir alldeles för tidigt. Dessutom tycker jag att kvalitetsstunden jag och H får när vi äter själva efter 7 när hon somnat är viktig den med… Svårt det där. Kanske får bli annorlunda när dagis och jobb rullar helt i februari.
Kanske tar vi då också tag i en ny somna-utan-välling-rutin. Vi får se.

Vi är inte supernoggranna vad gäller sötsaker. Givetvis tycker jag att socker är onödigt, men jag har inte riktigt förstått den där inställningen med att slå knut på sig själv för att helt och fullt få en sockerfri kost för barnet. Och då ofta det första, alla jag känner vittnar om viss mer pragmatisk syn till barn nummer två.
Lagom är bäst. Likaså avdramatiserar jag hellre själva grejen och låter det bli något man kan få ibland, men inte ofta, och då i liten mängd. Hon kan få en pepparkaka att knapra på om vi är bortbjudna på fika och det på bordet står en massa saker hon inte får, men är nyfiken på. Hon har fått dricka Mer när större barn dricker det på kalas. Osv. Dock anser jag att om hon inte efterfrågar något sött så är det väldigt, väldigt onödigt att ge henne det. (Hon har dock aldrig smakat godis. Där går gränsen!)
På helgen kan hon få något snacks framför kvällsfilm. En mysstund. Majskrokar (fast oftast ratar hon det), havrefras eller några nachochips (ve och fasa) typ. Observera Lite. Och när det är slut är det slut, så att säga.

Stellas absoluta favorit i matväg är blodpudding och korv, och i burkväg är det laxvarianterna från Sempers (Krämig laxpasta med broccoli och Lasagne med Lax och broccoli) som är nummer ett, tätt följt av Krämig Risotto med Skinka och champinjoner. Vanlig lasagne och tomatpasta gillas också. Mindre poppis är allt med potatis. Hon äter bra själv, men när det är burk-kladd som serveras matar vi oftast, av ren bekvämlighet.

Stellas mat- och sovdag:
08.00 Vaknar.
08.30 Frukost. Inte så förtjust i frukost, så det är inte många tuggor som går i. Smörgås, havrefras mini, ägg. Ibland gröt (sällan, hon vill inte ha så mycket ändå). Dricker mjölk och vatten till.
11.00 Lunch. Dricker vatten.
12.00 Somna. Sover i 1-1,45 timme. Oftast inne i sin säng, ibland i vagnen.
14.30 Frukt-mellis, oftast banan. Vatten eller mjölk (hon väljer själv).
16.30 Middag. Dricker vatten.
18.30 Gröt.  Vatten eller mjölk.
19.00 Välling
19.15-19.30 Somnar för natten.

Ibland måste man ta tjuren vid hornen. Det är inte alltid så lätt. Inte heller alltid så kul. Men ibland är det nödvändigt.

Barn har ju förmågan att anpassa sig väldigt bra och även ta till sig nya rutiner om vartannat. Men det senaste dagarna har vi föräldrar bjudit till på en mindre bra vana som de anammat till fullo och satt i system att utnyttja på studs, såklart. Nämligen genom att ta tuppen på sängen och att förekomma den å det grövsta och sätta igång att gala alldeles okristligt tidig och därför bli överburen till mamma och pappas varma och sköna säng. Av föräldrarna givetvis med avsikten att fortsätta med sovandet. Av sönerna givetvis med avsikten att ha pyjamasparty och köra klackarna i taket.

Men ikväll hade jag bestämt mig. Inatt blir det inte tal om något party framåt småtimmarna. Så när väl galandet började som på en given signal så besvarades det kort och gott med kalla handen. De  fick helt sonika nöja sig med att jag satte mig på en stol bredvid de och efter bästa förmåga försökte söva de igen i sina egna sängar. Inte helt lätt vill jag lova, men ack så nödvändigt för vår familjs fortastta välbefinnande. 

Ens karaktär sätts verkligen på prov när man måste acceptera en vaken haltimma eller timma vid halvfemtiden när man vet att det skulle bli tyst och lugnt om man bara gjorde vad de egentligen ville. Men till syvende och sist så vann jag slaget till slut och som belöning fick jag faktiskt en extra lång sovmorgon och en dag med pigga och glada barn.

Så nu efter ett dussintal kaffekoppar så kändes det ändå helt klart värt det.

Taggar: karaktär, rutiner, ta tjuren vid hornen

Mandag:

På planen: Hjemmevelgjørenhet, JC tannlegen

Til middag: Kyllingkjøttkaker

Tirsdag:

På planen: Rydde i skuffer og skap, lage kort, JC bursdag

Til middag: JC velger

Onsdag:

På planen: Rydde i skuffer og skap

Til middag: Fiskekaker

Torsdag:

På planen: Rydde i klesskapet i gangen

Til middag: Karbonader og brun saus

Fredag:

På planen: Støvsuge og tørke støv i hele huset

Til middag: Fiskeboller i hvitsaus

Lørdag:

På planen: Shopping, handle resten av julegavene, handle inn lilla lys o.l.

Til middag: Hjemmelaget pizza/spise ute

Søndag:

På planen:Rydde og vaske og sette frem advents ting

Til middag: Hjemmelagetpizza/ spise ute

Fast det har varit liten för mycket den här veckan.. har inte haft lust att blogga.. och jag har inte varit inne på bloggen överhuvudtaget..

Jag mår bättre.. men jag är fortfarande inte glad över hur jag har blivit behandlad…
Jag pratade med cytostatika tjejerna.. om det där med att jag inte har något förtroende längre för min läkare.. vilket jag som patient faktiskt kan kräva.. jag kan kräva att h*n vet hur rutinerna är.. jag kan kräva att de ska veta hur operation går till.. och vilka kriterier som spelar in för att man ska få den operationen…
Det är inte jag som patient som måste ringa runt och ta reda på fakta.. speciellt när läkarna på regionens ledande sjukhus talar om att alla onkologer faktiskt ska veta vilka kriterier som gäller för mig.. när det ser ut som det gör för mig… Det var som kirurgen sa till mig när jag satt där på sängen i rum 8 på avdelning 37 på Sahlgrenska… att det är onkologen som ska veta.. vet han inte så ska han ringa och fråga oss.. innan han ger positiva besked till patienten.. och han hade en månad på sig att göra detta… och sen hade ju syrrorna på avdelningen kunnat ringa mig och då hade jag blivit ledsen.. men inte lika ledsen som jag blev nu.. för att jag faktiskt åkte 20 mil enkel resa för att få ett nej… Det är alltså onkologen som gjort fel..

Jag har även pratat med min kurator.. hon om någon förstår hur det är och känns där inne i hjärteroten…
Hon skulle ta ett prat med syrrorna på avdelningen.. för hon tyckte också att det var dåligt gjort av onkologen..

Det stora problemet som alla säger är det att de bara har en onkolog bundet till avdelningen.. men det är inte jag som gjort fel.. och som gör att jag idag inte längre litar på honom/henne… för det är h*n själv som satt sig i den situationen… vilket faktiskt är lite skrämmande.. för tankarna blir så många fler hos mig.. för jag har tappat allt förtroende för honom/henne.. är det något mer de undanhåller för mig… för det blir lätt så.. att de andra tankarna också kommer.. hur ser det egentligen ut där bak i min rygg… har “mina kompisar” där bak i ryggen vuxit fast doktorn säger att de inte har gjort det… är metastaserna fler.. Som ni ser så har tankarna bara blivit fler och mer obehagliga sen det här hände.. för som jag sa tidigare.. tankarna har vuxit till sig.. och jag litar inte längre på min onkolog.. vilket jag tror att alla vill.. alla vill väl kunna lita till vad deras läkare säger… eller..

Jag vägrar ha något med denna onkolog att göra.. de får på något sätt fixa detta.. för det är inte heller mitt jobb.. onkologen har lön och det är hans/hennes jobb att veta.. eller ta reda på hur det är.. genom att lyfta en telefonlur och ringa till dem och prata med dem…

Jag ska ha en annan läkare.. så det så…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, onkolog, läkare, förtroende, lita på, undanhåller, frågor, telefonsamtal, kurator, hjärteroten, avdelning, resa, kriterier, patient, behandlad, blogga, bloggen, rutiner, kräva

En av de sakerna jag har haft svårast för när det gäller mindfulness – som jag egentligen tycker är en helt fantastisk idé – är den uppenbart högerliberala uttolkningen som en del kör med: Ta ansvar (och sluta skylla ifrån dig), bestäm dig (för du kan bara du vill), acceptera att livet suger (för det enda du kan göra åt det är att tänka positivt). Jag har letat efter ett queerare förhållningssätt. Nu tror jag att jag har hittat det.

“Uppgiften blir att förhålla sig till lagom”

Jag är trög, men det tog några timmar innan det landade i mig. När jag träffade psykiatern imorse hade jag, med undantag för en halvtimmes tupplur tidigt på morgonen, varit vaken i nästan ett dygn i sträck. Jag glömde att ta sömnmedicinen igårkväll, och sedan glömde jag att gå och lägga mig också. Det var med anledning av mina sömnsvårigheter och min brist på rutiner som hon sa det, och det var på grund av just detta som det tog många timmar innan det sjönk in.

Hon hade kunnat säga “Uppgiften blir att hitta en lagom balans” eller “Uppgiften blir att förhålla dig till dina förutsättningar”, och därmed låta som vem som helst av alla jag träffat. Det gjorde hon inte, och det är precis därför jag har så stor respekt för hennes åsikter. Det är ett år sedan jag träffade henne senast, men det känns som om hon ser rakt in i min själ på tio sekunder och fattar allt.

Att förhålla sig till lagom, det är det jag ska göra alltså. Om jag mår bra av att sitta uppe hela natten och jobba för att jag känner ett såntdär dampryck, hyperfokus, flow, kreativ explosion eller vad man nu vill kalla det, så ska jag kanske tillåta mig själv att göra det. Det är bara om det inte fungerar som det är lönt att peta i det.

Att förhålla sig till lagom är inte att sluta ifrågasätta och sluta vara kritisk, och inte heller att kasta alla regler och rutiner överbord. Det är att granska, ifrågasätta och bara välja att följa de regler som man ser en poäng med. Med tanke på hur extremt mycket skam jag känner runt saker som andra påpekar att jag visserligen inte behöver skämmas för men ändå gör fel, så är det en befriande tanke.

Jag är inte lagom. Jag har aldrig varit lagom, och lär aldrig bli det. Att jag inte är normal har jag accepterat för länge sedan – men att jag inte är lagom har varit svårare. Det har alltid varit av eller på, allt eller inget och svart eller vitt. Så nog har hon helt rätt: Jag måste förhålla mig till lagom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lagom, normer, psykologi, psykiatri, vård, tankar, känslor, KBT, balans, regler, rutiner, sömnlöshet, dygnsrytm, sömn, hälsa, skam

Måndag morgon igen, dags för ny arbetsvecka. Ingen snö i sikte de närmaste dagarna enligt yr.no. men lite kallare väder är att vänta från mitten av veckan. Nog är det bra om det fryser till lite i botten innan snön  kommer. Just nu är det inte roligt, kletigt och kladdigt och mycket som följer med fötter och hundtassar när man går in. Fram emot lördagen utlovas snö här i våra trakter, som enligt prognosen övergår till kraftigt regn framemot kvällen. Men det är ju några dagar dit, så det kan ändra sig, bara att vänta och se hur det blir. Man kan ju ändå inte göra något åt den saken. Och tittar man på någon annan prognos så kanske den ser helt annorlunda ut, det har man ju märkt ibland.

Inatt har vi haft strömavbrott, planerat så till vida att elbolaget skickat ut lappar om att det skulle ske, men åtminstone här i huset blev det ändå oplanerat, för det hade ju vi glömt i alla fall. Alla elektriska klockor blinkar och lever om just nu, så idag var det ju tur att jag fortfarande dras med min lilla ovana att vakna innan tuppen sjungit upp sig. Nu gäller det att komma ihåg hur man ställer om klockskrällena också. T ex spisklockan måste fixas, annars fungerar inte spisen och ugnen som har någon slags koppling med klockan för att man ska kunna börja tillagning av sin mat via timer. Säkert händigt och bra, men något jag aldrig använt och som orsakat huvudbry just vid strömavbrott, innan jag förstod varför spisen inte fungerade trots att alla proppar var hela. Något jag däremot har använt är funktionen att ställa in ugnen så att den stänger av sig när köttet har en viss innertemperatur. Den funktionen sitter ihop med den andra, så helt bortslösad var ju inte finessen i alla fall. Verkligt praktiskt t ex när man gör tjälknöl. När allt är klart stänger ugnen av sig och ett larm går på. Mycket händigt tycker jag, för det är ibland svårt att beräkna tiden och jag lyckas allt som oftast få till det så den ska bli klar mitt i natten och då är man ju glad att man slipper springa upp och ner för att kolla om allt är klart.

Nu tänker säkert vän av ordning att man får väl planera lite bättre, så slipper man såna obehag ändå och det är ju helt visst och sant att det är så. Men sån är alltså inte jag, nu vet ni det (en del av er visste det redan förut)! Jag borde se till att ha ordentliga rutiner för allt jag ska göra och hålla mig till dem till punkt och pricka, men tyvärr, sån är inte min personlighet. Nu när jag uppnått mogen ålder borde jag säkert bli lite mera sån, men det är inte lätt att ändra sig så där helt plötsligt heller. Fast jag har ju kommit så långt att jag åtminstone funderar över om det kanske vore en bra idé. Sen får vi väl se hur det blir med den saken.

Eftersom Noahs middagsvila blivit en sån energitjuv på sistone hade jag bestämt mig för att testa att strunta i den här hemma. Jag tror på fasta rutiner och den ordning som vi haft hemma de senaste månaderna då han sovit ena dagen och den andra inte funkar varken för mig eller honom känns det som. På dagis sover han som vanligt, där härjar han ju runt på ett helt annat sätt och vilan har aldrig varit ett problem. Jag var lite rädd för att det skulle bli totalkaos, men Noah har med några få undantag hållit sig vaken till kvällen utan att bli ett litet surmonster. Idag gick det inte alls. Det ar uppenbart att ungen behövde sova en stund, han fick nämligen utbrott var femte minut och lade sig på golvet och skrek.

Så vi lade oss, Noah och jag. Och somnade ganska omgående. Vaknade gjorde vi först några timmar senare när vi sovit bort halva eftermiddagen. Lyckat. En fördel med att strunta i middagsvilan är att pojken verkligen är trött när det är läggdags. Nattningen har gått riktigt smidigt! Då säger det ju sig självt att en lång tupplur mitt på dagen ställer till det framåt kvällskvisten. Tacklade det hela med att skjuta lite på läggningen. Började så smått vid halv nio. Ungen sov 21:45. Det blev lite hajbaloo när Noah lade sig ner på golvet och skrek. Då vet man liksom att slutet är nära. Han kan inte hålla sig vaken så mycket längre till.

I alla fall. Note to self. Somna inte på middagsvilan.

Surfjärten<3 och där ser ni sviterna efter missödet han råkade ut för tidigare i veckan.

Krångelfia. Ja, Alice alltså. Läggningen gick rätt ok men sedan har damen vaknat stup i kvarten. Först pratat lite med sig själv med sin skorriga röst, sedan skrikit en sväng och antingen somnat om eller blivit så fly förbannat att jag fått hämta henne. Vi har hållit på så hela kvällen. Nu var hon sådär jättearg och hon fick komma upp så hon inte skulle väcka storebror. Lillfisan vart naturligtvis nöjd på en gång.

Jag tror jag har löst det här kvällsmysteriet. Ungen är bajsnödig, klart man inte kan sova då. För hon hann inte sitta i mitt knä mer än två minuter innan det burrade till i blöjan och en otrevlig odör spred sig i vardagsrummet. Jag undrar om hon har hållt sig hela kvällen i väntan på att jag skulle uppmärksamma hennes klagosång. Hon ville väl försäkra sig om att jag skulle upptäcka olyckan tämligen omedelbums och inte sitta kvar här ute och hoppas på att hon skulle somna om.

Det är inte första gången det här händer. Att Alice krånglar flera timmar, bajsar och sedan somnar som en stock. Barn är rutinmänniskor. De sover, äter och skiter på bestämda tider. Jag undrar varför Alice bestämt att hon måste bajsa prick klockan tio på kvällen. Visst hade det kunnat vara värre, men det känns ändå lite opraktiskt.

God morgon god morgon! Tänkte utmana er lite….här kommer en bild på mig, som jag ser ut på morgonen, precis nyvaken. Buskiga ögonbryn, rufsigt hår och helt osminkad. Hur ser du ut när du går upp? Publicera en bild på din blogg och skriv en kommentar

Natten har varit god och Myran verkar fått lite rutiner. Hon sover bra (peppar peppar) och vaknar var 3-4 timma för mat.

Nu är båda kiddsen snoriga som attan. Har glömt hur man gör med de små. Kan man använda Näs-Frida? Får de ta Nezeril? Alvedon? Örontermometern funkar nog inte på lilla örat, måste leta fram den andra. Hmm, mycket man glömt och ändå är det bara två år sen sist . Få nog ta och googla lite.

Här regnar det idag och det känns mysigt att kura ihop sig hemma i soffan. Vad gör ni idag härliga bloggare? Kram

Jeg liker å ha en liste, en liste som viser hva jeg skal gjøre denne dagen, egentlig liker jeg å ha mange lister, i en ideell hverdag har jeg en for dagen, en for uka, en for hva jeg har trent, en for hva jeg har lest, en for hva jeg skal lese. For eksempel. 

Feriedager er ikke hverdager, og derfor sklir listelagingen ut, det er jo ikke noe vits i å lage lister over alt man ikke trenger, ikke må gjøre. Selvom det hadde hatt sin sjarm, det også. 

Men jeg gjør ikke det, skriver lister i feriene. Tilgjengjeld blir jeg rastløs når ferien nærmer seg slutten, jeg utformer lister i hodet, jeg gleder meg. Til hverdagen. 

Og nå er hverdagen her igjen, med planlegging, planlagte dager, planlagte uker, skole på formiddagen, trening på ettermiddagen, språkkurs etter middag, fest i helgene. For eksempel. 

Jeg elsker rutinene, akkurat som jeg elsker at de forsvinner når tiden er inne for det, når det er ferie, avslapping, late dager.

I dag så listen min sånn ut:

• Les ferdig heftet om Southeast Asia
• Løpetrening
• Lever de siste papirene og de nye bildene på kontoret
• Skaff thaitelefonnummer. 

Tre av fire er fullført. Det er vel ikke verst?

Morgonpasset tisdag resp. torsdag jämna veckor ansvarar för att aktuell tunna kommer ut före kl. 9.00. På tunnorna står det vilken som är tisdag resp. torsdag.

/Jonas

Kommunene administrerer vaksinasjonen mot svineinfluensa svært forskjellig. Da jeg vaksinerte meg ble alt administrert veldig godt, etter min mening. Jeg oppga navn og personnummer, men dette var direkte til personell som førte det rett inn i et skjema som skal overføres til det nasjonale vaksinasjonsregisteret, SYSVAK for admininstrasjon av evt vaksine nummer to, registrering av hvem som har fått, evt senere bivirkninger etc. Vi var dessuten skjermet fra at andre kunne titte eller lytte. Behovet for personnummer ble det opplyst om på forhånd, sammen med informasjonen om hvor vi skulle etc. Vi ble ikke bedt om å gi noen annen informasjon.

Nå hører jeg om svært forskjellig praksis fra kommune til kommune. Jeg har blant annet hørt at folk har blitt tvunget til å gi muntlig informasjon om diagnose – og også lese opp navn og personnummer i samme rom som en mengde andre mennesker som står tett inntil og får med seg alle detaljer.

Dette kan umulig være godt personvern?

Det er en egen Lov om helseregistre og behandling av helseopplysninger (helseregisterloven). Jeg kan ikke skjønne at hvilket som helst helsepersonell eller frivillige hjelpere har rett til å forlange konfidensiell helseopplysning i det offentlige rom med  det ris bak døra at hvis folk i risikogruppene ikke oppgir denne informasjonen får de heller ikke vaksinen.

Personnummer er da heller ikke noe som skal “leses opp offentlig”? Det er da vel inderlig lett å la folk skrive det ned istedet?

Det er forståelig at man ønsker å forsikre seg om at de i risikogruppene faktisk får vaksinen først.  Men enten må dette baseres på tillit, eller man må ha rutiner som beskytter personvernet i lige stor grad ved vaksinering som ved andre anledninger. Det må være folk som har rett til informasjonen som spør, informasjonen må behandles konfidensielt og være underlagt taushetsplikt. Et minstekrav må være at man da også får oppgi slikt i skjermede omgivelser. Det må også være mulig for folk som ikke ønsker at andre enn legen skal vite hva som feiler dem å kunne ordne med en legeerklæring på forhånd – mao må de informeres om at kommunen kommer til å spørre om dette ved vaksineringen.

Hva har dere opplevd, og hva er deres meninger om dette?

Jeg har en del ting jeg kunne tenke meg å skrive om, men mangler både tid og ork til å gjennomføre.

Av hverdagslige ting blir det i grunnen bare “same old, same old” nå for tiden, med lesing, treningsabstinenser og alt for mye klaging fra min side. Humøret og selvtillitten svinger litt, og selv om jeg føler meg både positiv og optimistisk om dagen sniker den ekle sannheten seg innpå meg hver kveld. Jeg er nok ikke verdens beste å være rundt for tida.

Dårlig samvittighet er noe herk, spesielt når man tar seg selv i å reagere med et “jeg trenger ikke dette akkurat nå” og bare forsterker det hele :/

Kort og godt kjenner jeg meg ganske skrudd for tiden, og er fryktelig glad for at en verden med gode rutiner ligger bare to uker frem i tid. Aldri mer skal jeg havne på et slikt kjør som det her.  Jeg unner ingen å verken ha det sånn eller måtte hanskes med meg når jeg har det sånn.

Tunge bører, lengsel og fremmede tankemønstre jeg ikke klarer å akseptere  dominerer . (“Det er greit å ikke gjøre sitt beste”, “prioriter deg selv fremfor arbeidsoppgavene”. “man kan ikke alltid være superwoman”). Alt jeg setter høyest blir liggende på bunn og vente. Det er rett og slett kjipt, og i blant kjipt nok til at den berømte fighting spirit’en som pleier blusse opp i meg når verden butter i mot har fått en real demper. Heldigvis er det ikke lenge igjen, og det er vel for luksus å regne at det største problemet enkelt og greit forsvinner av seg selv snart – nærmere bestemt 30. oktober – i stedet for å måtte rives opp med roten og analyseres og bearbeides.

“Det går så bra så”.

Bilde lånt fra http://www.topnews.in/

eller snarare i eget kök kanske?

Inte snyggt alls och det ger, precis som Lotta Hördin är inne på, helt fel signaler…

Öppenhet ger de boende och alla andra, även personalen, i längden en större trygghet. Nu känns det mest som man har något att dölja, och det leder bara till att misstankarna ökar och att rykten kan uppstå. – säger hon.

Eftersom jag själv har jobbat inom vården, både på boende och i hemtjänsten, är jag faktiskt inte förvånad. Precis som tidningen tar upp är tempot löjligt högt.

Jag tror verkligen inte att man medvetet skippar rutinerna som gäller för livsmedelshantering – man hinner inte tänka på det bara.

Att det är helt förkastligt och måste rättas till säger sig självt – och säkert är det så, som HD också nämner, att man behöver lite uppdatering på hur man ska hantera situationen med mat.

Men en vårdare på 10 stycken vårdtagare – plus mathantering – tja…
Räkna ut den ekvationen om ni kan.

Lolo

OK, smakportioner påbörjat. Vi började med potatis- och palsternackspuré, vilket gick ner. Nu har vi avancerat till andra puréer, gröt och frukt.

Rutiner:

6-7: 200 ml ersättning

9.30: smakportion gröt+ 100ml ersättning

10: sova fm

12.30: smakportion puré+100ml ersättning

14.30: sova em

15.30-16: 200 ml ersättning

17: smakportion puré

18.45: 200 ml ersättning

19: sova

Sovpassen på dagen är mellan 1-2 timmar vardera.

OK, nu börjar jag blogga. Varför? Jag behöver skriva av mig som mammaledig. Livet med en bebis genererar många tankar. Kanske gör jag detta för att avlasta min omgivning eller så gör jag det för att få lite feedback från andra.

Jag har två barn, dottern A som är tre år, och sonen T som är 4 månader.

Just nu håller vi på lite med rutiner. Håller på att introducera smakportioner.

Rutiner- 4 månader:

ca 6-7: 200ml ersättning

9.30: 200ml ersättning

10: sova fm

12.30: 200 ml ersättning

14.30: sova em

15.30-16: 200 ml ersättning

18.45: 200 ml ersättning

19: sova

Det fungerar bra. Innan förkylningen slog till så sov T hela nätter. Underbart. För så har det naturligtvis inte varit hela tiden. Nix!

Klokken er halv syv. Wake-up-light’n har nådd det lyseste punktet og radioen slår seg på. Utenfor er det helt mørkt og alt utenfor dyna kunne like gjerne tilhørt nordpolen eller Sibir. Gulvet er kaldt. Klærne ligger i en haug og forskjellen mellom rene, brukbare og skitne klær er vanskelig å se i halvmørket. Men håpet om at det er noe brukbart der, eksisterer.

Turen til badet blir gjerne smertefull da man gjerne ikke setter på flombelysning i leiligheten så tidlig. Det er da grenser for hvor mye man skal utsette øynene sine for, når man alt har skjelnet seg selv i speilet på soverommet. Badet er forhåpentligvis noe varmere, og er man ekstra heldig, er det også varmtvann der.

Sengas kraftfelt begynner å slippe taket i det man tar litt kaldt vann i ansiktet for å våkne helt. Det er fortsatt tillatt å skvette av sitt eget speilbilde.

Så går turen ut til kjøkkenet for å hive i seg litt mat og kanskje noe å drikke. Det er ikke alltid man har tid til å lage seg kaffe eller te, men om man har det, er det himmelsk. Ute er det fortsatt helt mørkt, og klokken nærmer seg syv. En matpakke hives sammen av middagsrester i kjøleskapet og tørre brødskiver.

Etter hvert blir det tid for å se over at alt som bør være i sekken er der. Panikk. Hvor ble det av penalet og skriveboka? Som oftest har det en logisk forklaring og en enda mer logisk plassering.

Til slutt er det bare å hive på seg sko og ytterklær (forhåpentligvis varme nok til å takle den kjølige morgenluften) og komme seg til bussen. Solen er på vei opp i det bussen sliter seg opp bakkene til universitetet og du vet med deg selv at du nok ikke kommer hjem igjen før den har gått ned.

Standard och rutiner – kan man få för mycket av sådant? Ja, det kan man. Men ändå finns det ibland för få gemensamma rutiner, för lite enhetlig standard. Ta kortläsare, till exempel.

I bankomaten ska magnetremsan vändas uppåt, men när man tankar bilen ska kortets magnetremsa vändas neråt. Och i butikerna ska korten vändas hur som helst, både till höger och vänster. De som har chip har dessutom en egen, privat ingång.

De här detaljerna kan tyckas vara små triviala lyxbetonade problem, som en del kanske inte ens vill kalla problem. Men underlättar olikheterna i kortläsarna verkligen vår vardag? Är det meningen att sådant vi upprepar ofta ska få oss att tänka mycket, tänka efter så vi inte gör fel?

Jacob Nielsen, usabilitykonsult och användarvänlighetens eget geni, har sagt att om t ex de flesta webbplatser har navigeringsmenyn till vänster så är det standard och ska följas så webbanvändaren slipper söka efter var menyn placerats – om nu något snille fått för sig att lägga menyn längst ner på sidan bara för att det såg så snyggt ut. Kan inte tillverkarna av kortläsarna gå en kurs hos Nielsen?

När jag stoppar in videokassetten i VHS-spelaren så puttar jag alltid in kassetten på samma sätt, med samma sida upp och aldrig bak och fram vare sig det är en Panasonic eller Philips. Det är rätt trevligt med standard och rutiner.

Men när jag ger mig ut i vårt globala lilla samhälle med mitt plastkort då vet jag aldrig från affär till affär hur jag ska hantera mitt kort. Min vardag belastas med onödiga överväganden. Är det så att några vill att vi aldrig ska känna oss fullärda, aldrig känna oss som helt civiliserade användare av vårt moderna samhälle? Är det så att några helt enkelt vill skapa osäkerhet? Varför?

Vardagsreportern sjunker ner i djupa tankar och något svar ges inte läsarna idag.